Min Vision

Ulla Gudmundson är nästa person ur PK-eliten att ta stafettpinnen och skriva en artikel om omskärelse, för omskärelse (av pojkar bara). Ja, det är faktiskt så att det verkar vara någon form av stafett. Några gånger i månaden dyker dessa artiklar upp, ofta är det en kvinnlig skribent som värderar pojkars rätt till kroppslig integritet lägre än föräldrars rätt att karva i sina barn, och idag kände jag för att kommentera detta med omskärelse.

Jag kanske bör ta lite bakgrund om mig själv. Jag är själv omskuren, vilket gjordes av medicinska skäl och inte religiösa. Jag är uppväxt i ett frikyrkligt kristet hem, eller nåja, mamma har numera blivit präst i Svenska kyrkan, men när jag var liten var mina föräldrar aktiva i missionskyrkan. Så jag kommer inte från en kontext där detta är praxis av religiösa skäl.

I alla fall skriver Gudmundson en artikel som fått titeln "Debatten om omskärelse är obehagligt rå". Jag vet att det inte är författaren som sätter titlarna, utan redaktionen, men hon formulerar det själv så här:

"Själv landar jag på att judar och muslimer som så önskar ska ha frihet att, med krav på betryggande former, omskära sina barn. Av en rad skäl landar jag också på att en nyetablerad religion inte ska ha rätt att skära av barns örsnibbar. Ställningstagandet är bara delvis rationellt. Men jag hävdar att det är försvarbart utifrån en frihetlig, solidarisk, historiskt medveten samhälls- och människosyn.

Det verkligt obehagliga i omskärelsedebatten har varit tonen: hånfull, stöddig, sluggerartad på bägge sidor. Råheten på nätet har letat sig in också i finrummen."

Jag håller helt med Gudmundson. Debatten är obehagligt rå. Kan det vara något annat än obehagligt och rått att plädera för föräldrars rätt att skära i sina pojkar? Kan något diffust begrepp om "tradition" någonsin överordnas de mänskliga rättigheterna, såsom rätten till kroppslig integritet? Och varför är det just bara pojkar som ska kunna omskäras? I Afrika omskärs många kvinnor av kulturella skäl, på grund av tradition. Samma sak i mellan östern. De flesta kvinnor som omskärs i världen blir utsatta för övergrepp som är av jämförbar nivå med en manlig omskärelse. Med exakt samma logik borde vi tillåta kvinnlig omskärelse, men det är av något skäl för det packet Gudmundson representerar helt omöjligt.

Det hela är faktiskt en fråga om jämställdhet. Idag har flickor full rätt till kroppslig integritet. Vi pratar inte ens om kvinnlig "omskärelse" utan om "könsstypning". Det har inte pojkar. Det finns inga medicinska argument för att omskärelse generellt kan vara bra, utan generellt sett så är det enbart att utsätta barnet för komplikationer framför allt vad gäller det sexuella området längre fram i livet. Vissa, som jag själv, drabbas av olika skäl av komplikationer som leder till att omskärelse är mer eller mindre nödvändigt ur medicinsk synvinkel, och då ska självklart en operation få göras. Det är väl ingen som ifrågasätter att man opererar brutna ben heller? Men om inga klara motiveringar finns så kan det väl inte rimligen vara lagligt att lägga någon annan under kniven?

Jag stör mig fruktansvärt på alla kvinnor, ofta vita och/eller medelålders, som försvarar föräldrars rätt att karva i pojkars könsorgan. Jag hade respekterat dem om de också gick i bräschen för föräldrars rätt att skära i flickors, men det gör de inte. När det rör det egna könet är det avskyvärt tydligen, men motsatta könet betraktar man inte med samma respekt. Det andas könsegoism, unken ojämställdhet, ja DISKRIMINERING.

Det finns bara en rimlig slutsats oavsett om man värderar religionsfrihet eller rätten til kroppslig integritet högst. Börjar man med religionsfrihet så måste man beakta att barnet har religionsfrihet. Om föräldrarna väljer att skära i ett barn av religiösa skäl fråntar de barnets rätt till religionsfrihet. De utsätter barnet för en irreversibel initieringsrit och märker denne för livet. Med andra ord kränks barnets religionsfrihet. Börjar man med rätten till kroppslig integritet räcker det att skriva "följer ur definitionen" eller "inses lätt".

Att försvara föräldrars rätt att förgripa sig på sina barn är avskyvärt. Det är rått och obehagligt och det gör mig "politiskt deprimerad". Jag går så långt som att säga att det är medeltida i klass med att påstå att kvinnor bara duger till köksgöra eller att män inte kan ta hand om barn. Jag anser att det inte anstår ett modernt och civiliserat samhälle att låta någon form av religiös rit som involverar sexuella eller fysiska övergrepp vara viktigare än barnets rätt till kroppslig integritet. Det är för mig obegripligt att pojkar fortfarande inte har samma skydd som flickor mot övergrepp. Det visar hur långt jämställdheten egentligen kommit i feminismens Saudiarabien.