Lite tankar om cykling och infrastrukturen

Jag har kört ett litet tema om cykling. Egentligen inte medvetet, det har bara fallit sig så. Så vad finns det mer att säga om cykling? Jag ska försöka mig på att presentera ett par tankar omkring cyklism och hur det fungerar. Det är inte tankar jag själv varit först med att tänka, men två tankar som jag tycker är intelligenta.

I följande inlägg på cyklistbloggen kan man läsa, det är Christian Gillinger som skriver:

"Jag har alltså all förståelse för att det här upplevs som otryggt för fotgängare. Man blandar två olika typer av trafikanter, fotgängare och fordon av ett enda skäl, det är billigare än att göra riktiga cykelbanor.

Kombinera det med bilar som parkerar i cykelfält, eller för all del containrar, polisbilar eller snödrivor, och inkonsekvent planering där man som cyklist ibland inte ska bry sig om skyltar, så får du en trafiksituation där cyklister snabbt lär sig att de måste vara lika flexibla som fotgängare för att överhuvudtaget kunna ta sig fram. Behandla cyklister som fotgängare, så beter de sig som fotgängare."

Jag tycker det är en intelligent iakttagelse. Vad han i princip säger är att samhället genom den undermåliga infrastrukturen uppfostrar cyklister på ett visst sätt. Man behandlar cyklister och gångare som lite samma grej, trots att de inte är det. En fotgängare promenerar omkring, ofta ganska slumpmässigt, följer sällan några raka färdvägar och stannar då och då upp för att titta på något eller liknande. Man tar sig kreativt fram där det fungerar. En cyklist framför ett fordon i en någorlunda rak färdväg med ett tydligt mål. Det är en bil på två hjul. Men när cykeln inte behandlas som ett fordon utan som en fotgängare kommer cyklisten lära sig det här kreativa förhållningssättet. Och det hänger med efter att man cyklat runt containern, eller helt enligt kommunens planer struntat i skyltning (ja, tro det eller ej, men det är då och då alltså planen att skyltningen är fel!). Det hänger med till rödljusen, till överfarterna och överallt annars. Samhället har själv skapat den "anarki" som råder bland många cyklister. Utan anarkin skulle cyklisterna fastna. Detta är helt seriöst. Det finns cykelbanor som upphör i tomma intet, vilket då rimligen borde betyda stopp. Och när enkelriktat slutar i stop, vad händer då? Ett kreativt förhållningssätt uppstår.

Men vi cyklister är INTE utan ansvar. För när vi genomskådat hur det funkar kan vi välja vårt förhållningssätt. Vi kan välja att "ride a bike" eller "drive a bike". Ett riktigt bra citat är följande:

"One drives a bicycle, a scooter, or a motorcycle, not rides one. People ride in things over which they don't have control. Bicyclists, scooterists and motorcyclists have control, they must. To call what they do riding is disrespectful to what a two-wheeled navigator actually does."

Fritt översatt blir det "Man kör cykel, moped eller motorcykel, man åker inte. Folk åker i saker som de inte har kontroll över. Cyklister, mopedister och motorcyklister har kontroll, det måste de. Att kalla det de gör för "att åka" är respektlöst med tanke på vad en person som framför en två-hjuling faktiskt gör".

Så trots dagens trafikplanering som tycker det är fullkomligt i sin ordning att gå av och leda cykeln bitvis, som tycker att skyltning är överflödig och trots ett samhälle som tycker att parkering i cykelfält och promenader på cykelbanor är helt i sin ordning kan vi välja att aldrig ge upp. Vi cyklister kan välja att se oss själva som bilister på två hjul och hela tiden undvika kreativt tänk. Det är klart att det forftarande kommer finnas lägen då vi måste tänka kreativt, men då kan vi hålla de platserna separerade från den infrastruktur som faktiskt är möjlig att cykla på genom att följa reglerna fritt från kreativt tänkande. Oavsett vilka förutsättningar vi har måste vi bevisa för bilister och samhälle att vi är en seriös kategori förare som underkastar oss reglerna och förväntar oss en infrastruktur och ett regelsystem som fungerar även för oss.

Den andra tanken jag tänkte presentera levereras i cykelbloggens kommentarsfält. Patrik Johansson kommenterar följande post:

"Cykelvägar ska inte byggas för vuxna 25+-åringar. Den ska byggas för vad Holländarna kallar "eight to eighty". Alltså 8-åringar och 80-åringar. Du och jag ska kunna låta våra barn cykla till skolan och inte känna oro. Våra äldre ska kunna trafikera cykelvägen utan oro. Därför måste den vara bred, konsekvent, av god kvalitét och separerad från gångtrafikanter och motorfordon. Gärna med höjdskillnader eller refuger. Att bygga en smal väg (2m för dubbelriktad trafik), ej separerad från gångtrafikanter och lastande fordon. Säkert med väjningsplikt vid varje korsning är att skapa en cykelväg för "twentyfive to fifty"-människor."

Den här tanken handlar om hur man bör konstruera infrastrukturen, hur man borde tänka. Cykeln är ett fortskaffningsmedel som används av många människor och som ska kunna användas av många på ett säkert sätt. Idag är planering och konstruktion av cykelinfrastrukturen väldigt exkluderande. För mig, som är 20, går det ganska bra. Men jag skulle inte för mitt liv släppa ut min imaginära åttaåring på cykelvägarna på många ställen. Respekten för cyklande är alldeles för låg och detta grundmuras av lagstiftningen. Ovanpå det är cykelbanorna ofta dåligt konstruerade och kräver stora doser kreativt tänkande, ett kreativt tänkande som är viktigt att göra rätt. Annars kan det sluta illa.

Ytterst handlar den här tanken om allas lika rätt att ta sig fram i samhället. På grund av att bilen är normen har vi skapat en trafikmiljö som är livsfarlig, särskilt för barn och gamla. Det anses viktigar att bilen får komma fram i hög hastighet än att våra barn tryggt själva ska kunna cykla till sina kompisar och att våra pensionärer tryggt ska kunna gå till affären. Det skapar ett exkluderande samhälle. Våra barn blir beroende av att mamma eller pappa kan följa med eller skjutsa till kompisen. Våra pensionärer blir utsatta för livsfara och blir starkt begränsade eftersom de till slut varken kan ta bil eller cykel, bil för att de blivit osäkra förare och cykel för att det är på tok för meckigt. Ska till exempel gamla tant Agda behöva cykla runt lastbilar/bilar/taxis i cykelfälten, förstå att man ska cykla i strid med skyltningen, hantera att cykelfälten plötsligt slutar i intet och därmed tvingar ut cykeln i aggressiv biltrafik och så vidare? Nej, istället tvingas tant Agda vänta på att anhöriga kan komma och skjutsa, eller så får hon lita på att kollektivtrafiken är tillräckligt anpassad och råkar fungera bra där hon bor. Men inte ens då är hon säker för bilismen. Hälften av de som dödats efter zebralagens införande vid incidenter i samband med övergångsställen var pensionärer. Oavsett tvingas i stort sett både våra barn och gamla till ett inaktivt och extremt begränsat liv. Bilen blir nyckelkomponenten för att ta sig fram med det stillasittande och den ohälsa och olycka det medför.

De här båda tankarna tror jag har viktiga budskap om hur vi borde tänka när vi ska bygga om infrastrukturen inför framtiden. Ett viktigt perspektiv måste vara att ingen exkluderas från samhället genom farlig och dåligt designad infrastruktur. Ett viktigt perspektiv måste också vara att inget fordon ska behandlas som något annat än just ett fordon. Infrastrukturen måste fungera smidigt för alla typer av fordon. Med smidigt menar jag inte snabbt eller effektivt, utan att infrastrukturen ska hänga ihop och vara välskyltad och förutsägbar. Det finns så klart fler perspektiv, och man ska inte glömma dem. Dock måste de här två perspektiven av uppenbara skäl tillföras. Omedelbart!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0