Att städa en trappa

I dagarna har en ny uppsättning skandaler skakat självaste socialdemokratin. Händelsernas epicentrum har varit Margot Wallström, och hennes bostadsförehavanden, men det här handlar egentligen inte alls om en enskild händelse eller en enskild individ. Det är en struktur. Aftonbladet skriver:

"Wallström gjorde som så många S-toppar gjort före henne när hon behövde en lägenhet i Stockholm. Hon vände sig till ett LO-förbund, ett LO närstående försäkringsbolag hade också gått bra. Hon fick det hon behövde, en lya i Stockholms city."

Det råkade vara facket Kommunal. Att kommunal samtidigt befinner sig i blåsväder för sina dunkla nöjesinrättningar är förmodligen ett olyckligt sammanträffande. Det hade kunnat vara vilket LO-förbund som helst. Internförmedling av attraktiva kontrakt till högt uppsatta namn är inte ovanligt.

Att det rör arbetarrörelsen, som håller en rätt hög moralisk svansföring, gör saken smaskig, men givetvis försigår den här typen av "privilegie-samhälle" även annorstädes. Det finns i näringslivet och det finns i det politiska livet. Och i det politiska livet är båda "sidor" samma röta. Riksdagspensionerna är ett exempel, och både Persson och Reinfeldt och många med dem har kvitterat ut miljoner från skattebetalarna samtidigt som de har mycket lönsam affärsverksamhet. 

Riksdagen håller sig också, naturligtvis, med en internförmedling av bostäder. Argumentationen är att det är svårt att få bostad i Stockholm. Det är förvisso sant, men det gäller ju för precis alla jobb i Stockholm. Idag kan arbetsplatser flyttas snabbt från en stad till en annan. Varför ska just en politikerelit vara fredad från de vanliga systemen? Om de inte lever i det vanliga samhället, då ser de ju inte heller de problem som vi vanliga människor står inför. Hur ska de då kunna styra Sverige? 

Sett ur det här perspektivet så blir bruksvärdeshyror logiskt. En paradvåning i Stockholms innerstad för 12 000 i månaden är inte konstigt, det är ju "bruksvärdet" som avgör. Och så motiverar man det hela med att "alla" har chans. Det är bara att köa och köa. Men ekonomin begränsar inte. Det man inte säger är att vissa hela tiden går före i kön. Att "alla" har en chans att bo i Stockholms innerstad, det har blivit vetenskapligt vederlagt. Segregationen är större inom hyresbeståndet än inom bostadsrättsbeståndet i Stockholm.

Det sägs ofta att Stockholm är särskilt svårt just eftersom det är en huvudstad. I sammanhanget är det intressant att jämföra med Bryssel, som är EU's huvudstad. Här saknas internförmedlingar. Trots allt vad det innebär att ha EU's högkvarter, med stödfunktioner, politiker, tjänstemän, press etcetera så väntas politiker klara sig själva på den vanliga bostadsmarknaden. Och det fungerar.

Jag drar mig till minnes den där trappan som skulle städas, och vilket håll den skulle städas ifrån. Varje tid behöver sina systemkritiker, nya krafter som inte har något att förlora på att kämpa för rättvisa, för den lilla människan. Piratpartiet är ett sådant parti, och jag tycker att Piratpartiet ska vara aktiva och drivande i att börja städa den där trappan. Det är en kraftfull symbolpolitik. Politikertoppen ska inte vara ett frälse. Vi är alla jämlikar. 

Jag vill se ett slut på internförmedlingarna. Funkar inte fördelningssystemet med reglerat låga priser, så byt system. När politiker exponeras för samma verklighet som vanliga svenssons så kommer deras drivkraft att lösa problemet vara en helt annan. 

Jag vill se ett slut på de svulstiga riksdagspensionerna. Avsluta alla befintliga avtal. Riksdagen stiftar lagar. Riksdagen kan skriva av hela rasket med ett pennstreck. Inga fler miljoner till avdankade politiker som inte vill leva i de system de själva konstruerat. Då kommer de skapa system som är drägliga. I Norge får politiker 3 månadslöner om de inte blir omvalda. Det räcker som omställningsförsäkring. 3 månadslöner räcker för att gå tillbaka till sitt vanliga jobb, allt annat är snack. Inbetalningar till pensionssystemet bör ligga i paritet med vad vanliga anställda får. 

Och bort med riksdagspolitikers privata sjukförsäkring. Om inte vanlig svensk vård duger för de styrande, så duger den inte för vanliga svenskar heller. Men så länge politiker får gå före i kön och särbehandlas på alla skattebetalares bekostnad, då kommer de inte heller ha någon drivkraft att göra det bättre för dig och mig. 

Bort med rötan, in med fräsch jämlikhet. Vädra ut snusket med rättvisans friska vindar i seglet!


Kampanjen mot Bromma

Jag ska ge mig in i Stockholmspolitiken, som ett undantag. Jag har egentligen inget intresse av Stockholm. Jag bor inte där, jag vistas där mycket sällan. Dock har vi en riksmedia som har fått för sig att världen och Stockholm är ungefär samma sak. Man ligger efter med den internationella omvärldsbevakningen såväl som med lokalbevakning utanför stadsgränsen, istället kablar man ut sådant som slussen över hela riket, som om resten av riket brydde sig det minsta om tramsigt käbbel kring ett sjunkande motorvägsmot. 

En annan fråga som tydligen hela riket bryr sig om är flygplatsen Bromma. Egentligen är det väl mest Miljöpartiet som menar att Bromma borde läggas ner och bli bostäder. Övriga Stockholm kan däremot inte bli bostäder, eftersom det där finns sällsynta skalbaggar. Miljöpartiet är i Stockholm det klart mest drivande för att sätta käppar i hjulet för bostadsproduktion och övrig expansion genom att fälla detaljplaner och inrätta naturreservat. Detta föranledde för övrigt viss kritik i en partiledardebatt jag såg, som Fridolin bemötte med "Ja, men ni vill ju hindra x antal hundra tusen bostader för att det finns spår av flygtrafik", som om en enstaka skalbaggeart kan jämföras med ett riksintresse för kommunikation. Jaja...

Hur som helst, jag ska göra det fullständigt klart. Jag skiter i Bromma flygplats. Jag har aldrig satt min fot där, och jag har varken landat där eller flugit därifrån. För min del kan de gärna lägga ner anläggningen och flytta upp alltsammans till Arlanda. Det som stör mig är hur uppenbart osanna utsagor och hyckleri präglar debatten.

Inom den gula ovalen är det omöjligt att bygga, samtidigt som det byggs mest i Sverige. "Schrödinger's skyddszon"?

"Bromma hindrar bostäder", i ett enormt område som är drygt 10 kilometer i diameter. Det är stort nog att sträcka sig ut över och täcka Sveriges minsta kommun, Sundbyberg. Intressant nog är Sundbyberg den kommun som bygger absolut mest i hela Sverige. 

I förlängningen påstås att flygplatser hindrar bebyggelse även annorstädes. Fast Linköping, som har två flygplatser i tätorten, bygger dubbelt så mycket per capita som Göteborg, som inte har någon. Det är något som luktar fisk. 

För Miljöpartiet har Bromma aldrig handlat om bostäder. Jag skulle satsa min sista dollar på att bostadsplanerna från Miljöpartiets sida ersätts av ett naturreservat för att skydda någon hotad fjäril så fort beslut om stängning tagits.Det är helt enkelt inte trovärdigt att vara emot precis all bebyggelse i övrigt och sedan påstå att bara Bromma läggs ner så kommer man vara jättebyggvänlig där. Nej, det handlar inte om att slåss för bostäder, det handlar om att lägga ner en flygplats. Bostäderna är bara ett sätt att försöka förklä det egentliga syftet. Om man hade velat ha bostäder hade man inte gjort naturreservat precis överallt i Stockholm där det finns risk att det byggs. Bromma handlar bara om prestige.

Men det verkligt olyckliga, det är alla annars intelligenta och välinformerade debattörer som går på finten.


Att rädda en Aveny

Varje stad har sina symboler för att markera sin identitet, och ingen stad håller sig med fler markörer än Göteborg. Dessa vårdas i allmänhet med någon slags agressiv ömhet i någon slags sadomasicistisk förvirring. Ta exemplet Skeppsbron. Jag tror det är helt säkert att påstå att Göteborgs kommun har en helt unik förmåga att trassla till utvecklingen.

En annan av Göteborgs stadsklenoder är Kungsportsavenyn, ofta av kommunen kallad stadens "Paradgata" men i folkmun mest känd som, kort och gott, "Avenyn". 2013 annonserar Stadsbyggnadskontoret att det ska bli ett lyft. 2016 skall allt vara klart. Man tänker sig att göra ett sammanhängande Torg från Konsthallen förbi Biblioteket med slut mot Park Lane. Götaplatsen ska fyllas med vattenlek, och i höjd med biblioteket ska det bli vattenspegel. Att det råkar ligga en gata med 13 000 fordon per årsmedeldygn rätt över verkar inte föresvävat Stadsbyggnadskontoret, ej heller att avenyns problem knappast är avsaknad av vattenlek.

Vad det blir i verkligheten återstår att se, nu har något slags plank kommit upp. Det tycks inte ha kommit ut någon ritning på hur det verkligen blev, men indikationen har varit att man fått banta ner sina tankar väsentligen. Vad som är klart är att man inte löser Avenyns problem, utan istället mest ägnar sig åt att försöka skyla över de värsta blemorna med smink.

Avenyn är en gata man vill ska vara fylld av liv och rörelse. Problemet är att liv och rörelse inte uppstår av sig självt ur tomma intet. För att människor ska röra sig längs en gata krävs att det finns någon vits med manövern, alltså målpunkter. Målpunkter, i klarspråk framför allt affärsverksamheter, uppstår i två typer av lägen. Det ena läget kännetecknas av att det finns en stor motorväg, en stor markparkering och en stor lada med "IKEA" på. Det läget har vi inte på Avenyn. Det andra läget kännetecknas av att det finns en lokal köpkraft. Och det är när man tittar just på tillgången till lokal köpkraft som problemen blir uppenbara. Patrik Sjöberg, samordnare på Yimby Göteborg, har sammanställt en del belysande kartor över täthet:

Det går ganska snabbt att konstatera att Avenyn knappast omges av horder av närboende. Provocerande, givet läget, är att det faktiskt finns enorma områden där inte en enda människa bor. Mest noterbart är den gröna blobben direkt öster om Avenyn. Den ytan är 12 hektar, det är samma storlek som stadsdelen Haga. Där bor inte en enda själ. Man kan debattera Hedens vara eller icke vara i en evighet, men klart är att man inte både kan ha en livskraftig Aveny och ett Heden helt utan boende samtidigt. Som jämförelse kan man först titta på en stadsdel som är mera livskraftig, den så kallade "Linnéstaden":

Linnégatan ligger mitt i bild, och det är inte särskilt svårt att räkna ut varför den gatan inte är i behov av några kommunala "lyft" och "förädlingar" för att upplevas som livskraftig. Det kan här också vara värt att notera att Linnégatan och Avenyn har ungefär samma gatubredd, och alltså behöver ungefär lika mycket folkliv för att upplevas "levande". Därför är de intressanta att jämföra med varandra. Hur som helst är det faktum att förhållandena vid Avenyn i det närmaste kan jämföras med den i sammanhanget perifera landshövdingehus-bebyggelsen vid Mariaplan.

Den intressanta slutsatsen av detta är att Avenyn är en fighter som överpresterar kraftigt, relativt förutsättningarna. Eller möjligtvis att det runt Avenyn finns aningen fler arbetsplatser (som inte visas i bilderna), samt att det i viss mån måhända "spiller över" från angränsande stadsdelar. Men oavsett detta överpresterar fortfarande Avenyn remarkabelt, redan idag. Kosmetika kommer knappast rädda gatan. Det som gatan lider akut brist på är köpkraft.

Lyckligtvis är det en ganska enkel sak att lösa, i alla fall i teorin. Det behöver byggas kontor och bostäder. Det finns gott om mark och det finns gott om människor och företag som är beredda att betala. Det finns långa rader med bra förslag. Så sluta tramsa med kosmetika och börja bygg!

EDIT
Patrik Höstmad och Patrik Sjöberg, samordnare på Yimby Göteborg, skriver på samma tema


Vilken känsla kommuniceras?

Jag plöjde lite reflektioner på Techcrunch om grafisk design i appar för något som kallas "tomma tillstånd", alltså t ex en mejlbox utan mejl, eller en "Att göra"-lista utan "Att göra"-punkter, och hur man kan använda dem dels för att hjälpa användaren tillrätta och dels för att också bygga relation. En tom sida behöver nämligen inte vara tom. Den kan faktiskt innehålla t ex en förklaring till varför den är tom. Nästa steg är att man kan hjälp användaren tillrätta i vyn. Men man kan faktiskt också passa på att förmedla en positiv känsla också genom design, nån bild, animation eller liknande. Och just detta, förmågan att förmedla en positiv känsla, är avgörande för att människor ska vänja sig vid att använda appen. 

Now, vad har det här med någonting att göra? Jo, jag tänker att detta faktiskt kan innehålla lärdomar med bärkraft på det politiska planet, inte minst för mitt eget favoritparti, Piratpartiet. Vi har ju nämligen en tendens att spåra ur i svåra och dystopiska problematiseringar. Det är mycket om problemen med systematiska integritetskränkningar, massövervakning, nära förestående massarbetslöshet till följd av teknikutveckling, och så vidare. Ibland kan man känna sig helt uppgiven över alltsammans. Människor tvingas leva i exil under hot om fängelse eller död bara för att ha sagt sanningen om hur länder systematiskt övervakar sina medborgare. Kan världen bli sjukare och mera dyster? 

Och kanske framför allt, är det detta som lockar väljare? 

Jag tror att partiet skulle må bra av att arbeta mera aktivt med att förmedla positiva budskap. Låt mig ta ett exempel, istället för att fastna i hur direkt förnedrande rättighetsfinterna runt Anne Franks dagbok faktiskt är, kan man fortsätta och uttrycka hopp om förändring. Istället för att fastna i att alla jobb försvinner när robotarna blir fler och bättre, kan man prata om att nya och helt oanade möjligheter öppnar sig för människor att realisera sin kreativitet och skapa helt nya typer av mervärden för varandra. Det är så lätt att fastna i det hemska, det jobbiga och det negativa. Men vem i världshistorien röstar på en dystopi? 

För mer inspiration omkring postiva känslor kan jag rekommendera artikeln What are the top 10 positive emotions? Tänker att man kan ha som mål, att varje gång man skriver nått eller länkar nått, att förmedla någon av de känslorna. Positiva känslor säljer inga lösnummer i pressen, men jag tror definitivt det köper röster i valen. 


"History is constant, but it never stays the same"

Historia som ämne kan beskrivas som nutidens projektion av dåtiden, vår tolkning av det som har hänt. Jag vann ett uppsatspris en gång i en tävling när jag gick i högstadiet. Huvudtalet under cermonin hade temat, och jag kommer fortfarande ihåg den exakta meningen: "History is constant, but it never stays the same". Skälen till att historia skrivs om varierar, men ibland skrivs den om, och jag tänkte vara så frikostig att jag delar med mig av en av de senaste betydande ändringarna.

Det förhåller sig nämligen så att ett av de mest kända och betydande verken från den nära samtidshistorien, nämligen Anne Franks dagbok, sensationellt nog har visat sig ha ytterligare författare. Exakt 70 år efter hennes tragiska död i Bergen-Belsen har detta ytterst intressanta uppdagandet gjorts, att materialet skrevs i samarbete med Anne Franks pappa Otto. Han överlevde, som enda person ur den familjen, förintelsen och avled 1980. Om det är ett slumpmässigt sammanträffande eller inte att den här upptäckten görs precis exakt när upphovsrättsägarna till materialet riskerade att förlora dem (då dagens regler stipulerar att upphovsrätten gäller fram till just exakt 70 år efter upphovsrättsmannens död, dvs 2015 i detta fallet), det lämnar jag därhän. Klart är att den här upptäckten gör att rättigheterna till materialet kan fortsätta förvaltas och profiteras fram till och med 2050. Det framstår helt klart som mycket lämpligt att den här upptäckten gjordes just nu.

Så liksom Tage Danielsson lärde oss det knepiga i att förhålla oss till skillnaden mellan det sanna och det sannolika så behöver vi nu också förhålla oss till det lite lätt märkliga i att materialet i den här dagboken uppenbarligen inte alls skrivits av Anne Frank, som man ju sådär grovhugget ju har antagit tidigare, utan att det är sannolikt att hennes pappa faktiskt gjort viktiga bidrag till textmassan, trots att han i sitt eget förord bedyrar att han mest sammanställt hennes anteckningar. Lyckligtvis har vi dock lärda historiker, och inte minst upphovsrättsjurister, som kan guida oss genom denna labyrint av risker för grovhuggna och förenklade försanthållanden, så att vi inte faller i fällan att resonera kring det som är sant, utan kommer ihåg att hålla oss till det som är sannolikt.

Själv kan jag, på mitt lite enkla och folkliga sätt, tycka att det verkar ligga en hund begraven här. Jag tror inte för ett ögonblick att Otto Frank någonsin har gjort anspråk på de här rättigheterna. Men samtidigt känner jag mig hoppfull. Hoppfull för att jag tror att detta kan få fler att förstå hur absurt upphovsrätten har utvecklat sig. Det har blivit ett spel för kapitalstarka spelare, och det utnyttjas bortom alla rimliga gränser på ett alltmera skamlöst sätt. Jag hoppas att detta kan mobilisera stöd för viktiga och nödvändiga reformer i upphovsrätten, en rimligare avvägning mellan upphovsrättsmannens möjlighet att verka och det allmänna intresset av kultur, dess spridning och tillgånglighet. Jag tror att fler känner som jag, att detta är ett grovt övertramp, och att fler faktiskt reagerar, så att vi kan skapa ett samhälle där kulturen lever lite mer, friheten är lite större och där förintelsens offer faktiskt får åtnjuta respekt istället för att fläkas upp på mammons altare. 


Åt den som har skall vara givet?

This Must Be the Place är en blogg som försöker nyansera berättelsen om Göteborg. Oftast betyder det rent konkret att lyfta ett "underdog"-perspektiv. Den lilla människan mot det stora och onda "systemet". Man kan läsa spaltmil om absurda ickeplatser som råkat bli kvar på övertid i stil med fundament till gamla pirar och rivningsklara skjul med loppisar på dekis ett halvt stenkast från ölhaken på andra lång. Det ironiska är väl att bloggen ingår bland ett antal andra bloggar i Djungeltrumman, som mest sysslar med kulturbevakning nischat till musik och klubbliv, och vad jag förstår i slutänden ägs av Stampen Media Group. Underdogs. Säkert.

Den vita kulturmedelklassens arbetarklass-approperiering. Kan man kalla det så? Skit samma. Egentligen stör det mig inte att vissa skäms över att ha växt upp i ett tryggt land med en sammanpressad löneskala och frikostig fördelningspolitik, och istället vill framställa sig som om de är blåställ från Amerika med 3 ackordsjobb för att ha råd att ställa mat på bordet till tre barn i en liten husvagn bortom stadens utkanter, när sanningen är att det dricks dyr öl på andra lång. 

Ett huvudnummer är den så kallade gentrifieringskritiken, problematiseringar omkring att den socioekonomiska sammansättningen i en stadsdel förändras till det bättre, att statusen ökar. Förra slagfältet var Pennygången, nu lyfter This Must Be the Place fram Vita Björn och parollen är: Alla ska kunna bo kvar. Förutom den som vill engagera sig i att tillhandahålla hyresrätter på ett marknadsmässigt rimligt sätt, uppenbarligen. 

Bokrisrapporten innehåller en hel del belysande siffror som förklarar problematiken:

"Det senaste decenniet har gapet vidgats ytterligare. Mellan 1997 och 2012 minskade antalet hyreslägenheter med 94 000, samtidigt som antalet bostadsrättslägenheter ökade med 234 000. Bara i Stockholms län omvandlades ca 110 000 hyresrätter till bostadsrätter under 2000-talets första decennium.[6] I Skåne ombildades under samma period 16 000 lägenheter och i Västra Götaland 20 000. I båda fallen var detta mer än antalet som byggdes under perioden.[7]"

Det råder brist på hyreslägenheter i 85 procent av Sveriges kommuner, medan bara en knapp tredjedel uppger brist på bostadsrätter. Brist på äganderätter, dvs villor, uppges av 17 procent av kommunerna. 

Jag drar mig till minnes ekonomihistorikern dr Jan Jörnmarks reflektion omkring Majorna:

"De senaste åren har det i stort sett inte byggts någonting här, vilket konserverat både den sociala strukturen och stadsbilden. Lägenheter fördelas via allmännyttans interna kö vilket också bidrar till att begränsa förändringstrycket. Men problemen är självklara. Dagens allmännyttiga lägenheter är billiga, men de ligger hyresmässigt minst en tredjedel lägre än nyproduktionen. Det betyder att även om det alltid kommer att finnas en kö till lägenheterna i Majorna, så kan det ändå aldrig nybyggas. Istället har fler människor med relativt sett lägre inkomster fått samsas i samma lägenheter, vilket har fått sin reflektion i en allt hårdare pressad stadsdelsnämnd. Någon attraktiv väg mot framtiden har vi däremot svårt att hitta."

Direktavkastningen på hyresrätter är idag så låg relativt marknadsvärdet att det är förvånande att Vita Björn inte redan är ombildat. Att förvalta hyresrätter är oattraktivt. Möjligheten att skapa och ändra i sitt bestånd regleras planekonomiskt, och inte ens prisbildningen har man som ägare möjligheten att styra över. Att villor och bostadsrätter föredras är lika självklart som amen i kyrkan. 

Alla ska tydligen kunna bo kvar, men den som skapar bostäderna ska uppenbarligen inte välkomnas. Åt den som har skall vara givet, medan det flertal som inte fått tag på ett billigt kontrakt genom sitt nätverk får betala ett allt högre pris.

Läs gärna också Effekten av ofria hyror


Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti

Jag ska ge mig på att vara lite ideologisk. Det kommer kräva mera tid för varje inlägg, och därför kommer jag dra ner på tempot. Det kommer nog inte bli varje dag under tiden jag försöker fundera kring lite olika ämnesområden. Jag behöver stanna upp, tänka. Jag har några begrepp jag vill utforska, men jag vet knappt vad jag ska skriva. Det här är definitivt en utmaning för mig, och jag tänker möta den som jag möter alla utmaningar: rakt på med blicken stadigt fäst framåt.

Vilken framtid nalkas?

Jag börjar den här ideologiska resan i påståendet som fick bli titeln för den här posten, "Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti". Det är kanske provocerande, men det är min analys. Betänk att all aktivitet kan registreras, allting kan övervakas, allting kan utnyttjas precis så som vi i allt högre grad blivit varse sker. Det är ett kontrollverktyg som skulle göra Stalin grön av avundsjuka, och det tillämpas av fria och demokratiska stater mot deras respektive medborgare. 

Det finns många välgrundade skäl att vara emot Internet, precis som det finns många välgrundade skäl att vara emot RFID-taggar, kontokort, mobiltelefoner och allt möjligt annat. Jag läste på Magnihasa en översatt lista av saker man bör tänka på för att skydda sin identitet i vardagen, "Självförsvar i sociala medier". Och den är lika häpnadsväckande bisarr som den faktiskt är verklighetsförankrad. Man associerar gärna till den typen av livsmönster som anammas av spioner och agenter, snarare än något som potentiellt borde tillämpas i ens privatliv, fastän den i sak är helt korrekt och rimlig.

Men Internet är också en fantastisk innovation, precis som RFID-taggar, kontokort, mobiltelefoner och allt möjligt annat. Ja, optimisten har i allmänhet exakt lika fel som pessimisten, men optimisten är roligare att lyssna på. Min upplevelse är att Piratpartiet valt att förknippa sig med allt för mycket negativt och jobbigt. Det handlar så mycket om tunga problematiseringar av ganska abstrakta och svårgreppbara saker som upplevs långt bort från vardagen, istället för om alla positiva möjligheter med tekniken. Figheten för fildelning var i den bemärkelsen briljant. Det var ett starkt positivt värde som förknippades med Piratpartiet, det handlade om kampen att realisera teknikens möjligheter. Det handlade om att ge medborgarna frukten av utvecklingen. 

Ett begrepp jag tror många Piratpartister skulle ställa upp på är "Framtidspartiet", men vad innebär det? Vilken framtid går vi mot och hur förhåller vi oss till det? Det är lätt att fastna i problematiseringar och risker. Jag gör det hela tiden (prata inte med mig om autonoma bilar t ex). Men jag fullt övertygad om att man inte vinner val genom att berätta för väljarna om övervakningsdystopier. 

Jag tror på framtidsoptimism, hellre lite för tekniknaiv än för reaktionär. Jag tror väljarna dras till människor som tror att framtiden är ljus. Och alla problem, alla risker och faror går utmärkt att hantera när vi är tillbaka i EU-parlamentet och när vi erövrar riksdagen och bildar regering. Det händer inte 2018, men jag tror rätt budskap på sikt kan växa hur långt som helst.


Bra bloggresurser (bilder)

Idag tänkte jag bara tipsa om lite bra bloggresurser som kan vara användbara. Förutom text brukar ett inlägg bli roligare med lite bilder. Att använda bilder är dock långt ifrån enkelt om man inte fotat dem själv. I normalfallet gäller att en bild inte får användas om ingenting annat explicit sägs, förutsatt att bilden inte är extremt gammal. 

Lyckligtvis finns idag sätt för fotografer att kringgå detta skydd och låta vem som helst använda bilderna. Detta kan ske genom ett antal invecklade licenser. So far so good, men sen ska man ju hitta bilderna också! Så tänkte tipsa om några resurser jag haft glädje av. Samtliga tillämpar någon form av licens där användning är fri och ackreditering inte behövs. 

stocksnap.io

bootstrapbay - en lista med flera bra (inklusive ovan)

Annars sägs wikipedia ha det enskilt största biblioteket med bilder man kan använda sig av. Och hjälp gärna till att fylla på listan genom att kommentera med dina favoritresurser! 


Huggen i Trollhättan

Sverige befinner sig i chock och i sorg. Så kan man väl sammanfatta det, antar jag. Det här är ett nytt Estonia, en tsunami. Något som skakar hela landet. Fast den här gången var det ett dubbelmord på en skola i Trollhättan. Jag tänker inte skriva så många ord om den saken egentligen. Det finns inte så mycket att säga. Tre människor har hittills dött. Familjer har förlorat närstående. Alla Sveriges barn upplever en större otrygghet inför att gå till skolan. Alla säger samma sak, tävlar om att beklaga sorgen. Mina ord gör nog varken till eller från för någon. På så sätt är tysta minuter bra. Då förmedlar man något viktigare än vad ord kan bära.

Det jag ska kommentera är det som kommer sedan. För det kommer alltid. Kraven på höjd säkerhet, låsta dörrar, spärrar och vakter. Kraven på att skydda barnen, för barnens bästa. Det är samma sak med alla saker som skakar samhället, må det vara våldsbrott eller terror. Det är samma typ av krav. 

Självfallet är kraven fullt förståliga, men det gör inte effekterna av dem trevligare. Låsta dörrar, spärrar och utbyggd övervakning skapar inte ett tryggt eller säkert samhälle. Tvärtom skapar det murar och avstånd, mellan människor och mellan sammanhang. Det hindrar inte vansinnesdåd som detta, men det hindrar samhällsgemenskapen och tilliten mellan människor.

I förlängningen riskerar det leda till en försämring. Till fler vansinnesdåd, till mer motsättningar och till både sämre säkerhet och trygghet. Den svenska modellen, med öppenhet, måste ändå anses ha fungerat relativt väl. Vi har inte haft någon incident av den här typen i skolmiljö sedan 1960-talet. 

I tider som dessa är det av yttersta vikt att inte ge upp tron på ett öppet och fritt samhälle. Det är nu, när längtan efter att låsa ut och spärra av växer, som den idén behöver lyftas fram och försvaras. Och där har Piratrörelsen alltid spelat en nyckelroll. Vi ska självfallet sörja det som skett, och vi ska lära oss för framtiden. Men vi ska absolut inte kompromissa med att samhället ska vara öppet och fritt. 


Tältslum

Jag såg på nyheterna, påminn mig om att aldrig se på nyheterna. Man blir bara irriterad. Det handlade om tillfälliga flyktingboenden i tält på ett militärt övningsfält i Skåne. Om jag inte missminner mig så har jag själv sovit på det fältet en vecka. Vilket var fantastiskt. I augusti. 

Tälten på bilden har ytterst lite gemensamt med tälten som kan bli aktuella i Sverige, förutom då att de är just tält.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) var och tittade på uppsatta tält och kommenterar att detta är ett gott alternativ. Det är ett gott alternativ för flyktingar som flytt för sina liv från krig och förstörelse i varma länder att bli förlagda i tält utomhus i minusgrader vägg i vägg med militära övningar. Och jag undrade i mitt stilla sinne i vilken värld det är ett gott alternativ. Jag vill utmana Ygeman att visa hur mycket han tror på detta genom att själv testbo lägret i fem dagar. Men det är väl lättare att besluta vad någon annan ska vara tacksam över. 

Låt oss kalla det för vad det är: slum. Det yttersta beviset för hur långt det svenska samhället har sjunkigt. Man har inte ens en rimlig krisberedskap, utan måste falla tillbaka på att skapa slum av sämre kvalitet än sydamerikas favelor. Henrik HAX Alexandersson för ett intressant resonemang om just Sveriges krisberedskap.

Samtidigt pågår en omfattande förstörelse där fullgoda byggnader bränns ner för att de planeras att öppnas upp för flyktingar. I den frågan är jag rörande överens med Ygeman. Han säger i en intervju precis exakt vad det är: "Ynkligt". Och inte bara ynkligt. Det är direkt hjärndött. Det där är våra gemensamma resurser, våra gemensamt ägda byggnader. De bränner sitt eget kapital.

Det är djupt tragiskt att det inte är lika lätt att få till det konstruktiva. Det är väl det här med att universum strävar efter oordning. Och just nu är det inte bara mitt hem, utan hela Sverige framstår som en virvelvind av entropi. Tänk om de som bygger upp kunde ha ett lika liberalt förhållningssätt till lagen en stund? Eller som Emil Jensen kanske hade sagt, Senilkurage; bara glöm att man inte får bygga bostäder fastän folk går bostadslösa. Bara dröm om hur det skulle se ut med bostäder som poppar upp som svampar ur jorden! 

Vi måste inte lägga dem som flyr krig och förstörelse i halvdana tält i minusgrader med antågande svensk vinter. Vi kan tillåta att riktiga bostäder skapas också. Det handlar om streck på ett papper. Lägg av att hålla fast vid systemen, rädda människor istället! 


Frågan är lagens legitimitet

Nu har jag fått minst en "ny" piratpartist, som inte bloggat tidigare, att ta upp tangentbordet och börja! KUL! Mattias Rubenson hittas på bloggen Tanketourettes. Jag vill självfallet välkomna honom och önska ett stort lycka till! Med det sagt tänkte jag börja dagens bloggpost!

Idag blir det ett instick om rättstvisten mellan Samsung och Copyswede. Kort recap för alla som inte nördar piratfrågor (dvs även jag själv): Copyswede menar att privatkopieringsavgiften skall omfatta lagringsmedia i även exempelvis surfplattor och datorer. Samsung tycker det är vansinne och vägrar, varpå Copyswede valde att stämma Samsung i Solna Tingsrätt. Tingsrätten har nu dömt till förmån för Copyswede.

Den stora frågan här definitivt inte huruvida mobiltelefoner och datorer är "särskilt ägnade" åt privatkopiering, hur absurd den utsagan än är. Jag vet inte vad ni andra gör med era prylar, men jag tänkte redogöra för min datoranvändning och telefonanvändning respektive:

Datorn används till bland annat att surfa, utveckla programvara, skriva uppsatser, redigera egenhändigt fotade bilder, skapa musik och spela lagligt införskaffade datorspel. Mobiltelefonen används till att testa egenhändigt utvecklad programvara, ringa samtal, skriva och läsa textmeddelanden, navigera med hjälp av GPS och kartor samt fota. Det som är den verkligt stora frågan i det här sammanhanget är faktiskt: Vad av detta legitimerar att jag när jag köper dem ska betala Per Gessle och andra stora, väletablerade artister en ersättning? 

Det här är samma skåpmat som piratrörelsen har tjatat om i åratal. Det är fel på privatkopieringsersättningen i grunden. Vanliga svenssons får betala en straffavgift till väletablerade kulturprofiler för all form av datoranvändning. Detta ska kompensera för ett intäktsbortfall som aldrig någonsin påvisats till en bransch som aldrig genererat mer pengar än vad de gör idag. Pengarna fördelas på ett icke-transparent sätt och tillfaller kreatörerna asymmetriskt med avseende på hur det faktiska kopieringsmönstret ser ut. Stora artister gynnas på små artisters bekostnad. Den är en lösning på ett problem som staten inte alls borde engagera sig i, nämligen hur vissa företag ska göra mer vinst utan att anpassa sig till teknologisk utveckling. Det är företagens ansvar att skapa vinst, inte statens.

Här kan man med fördel stanna upp och fundera över vilka konsekvenser den här strukturen har för kulturen. Den gör det faktiskt svårare för ny kultur att växa fram eftersom hushållen tvingas betala en straffavgift till de etablerade artisterna. Det minskar köputrymmet för hushållen, och alltså också förutsättningarna att stödja nya förmågor.

Nu är detta bara en tingsrättsdom, så förmodligen kommer det att överklagas. Samsung brukar våga stå på sig. Detta borde upp hela vägen till EU-domstolen. Men den stora frågan här är inte om Samsungs agerande är legitimt enligt lagen utan huruvida lagen är legitim över huvud taget. 

Det handlar i förlängningen om hur olika intressen jämkas samman, maktfördelningen mellan alla medborgare och ett fåtal större företags intressen. Och vilka driver frågan? Ja, du gissade förmodligen rätt. Det är Piratpartiet. 


MP's kulturpolitiska idéprogram ur ett piratperspektiv

Den stora snackisen när detta skrivs är tveklöst att Miljöpartiet så här ett år att ha fått Kulturministerposten nu också hunnit ta fram vad man tycker omkring kulturpolitik. En tillsatt arbetsgrupp har nu tagit fram ett idéprogram bestående av 12 förslag, som skall tröskas igenom Miljöpartiets interna demokrati. Eftersom Piratpartiet i högsta grad har kulturfrågor på agendan är det ett givet ämne att plocka upp och kommentera.

Jag tänker börja med att lista förslagets rubriker rakt upp och ner med en kort förklaring:

  1. Nytt välfärdsmått
    Kritik mot användandet av BNP som beskrivning av välfärdsnivå
  2. Det offentliga rummet
    Reglering av reklam och intern prisbildning för vissa offentligt ägda lokaler
  3. Kulturarvet
    Policy för att framtvinga tillämpning av vissa inom rörelsen populärt idégods, mest noterbart intersektionalitet, inom museial förvaltning
  4. Samisk kultur
    Förslag för att stärka samisk kulturs ställning, mest noterbart bildandet av ett centrum för detta
  5. Intersektionalitet
    Tvångskvotering och tvångsmatning av viss typ av postkolonialt idégods för anställda och styrelser inom Sveriges kultursektor
  6. Bildning
    Sammanslagning av utbildningsdepartementet och kulturdepartementet samt bildandet av strukturer för att integrera kunskap och kultur, med en "intersektionell analys"
  7. Konstnärslön
    En utvidgning av den så kallade "Alliansmodellen" som vad jag förstår innebär att skådespelare, när de blir arbetslösa, anställs av en statligt finansierad "allians". 
  8. Investering - Inte bidrag
    Samlar en mängd olika förändringsförslag för bidragssystemet, inklusive en namnändring, och premiering av politiskt korrekt konst
  9. Kultur i hela landet
    Förslag som jag gissar ska syfta till att bredda kulturutbudet utanför Stockholm
  10. Digitalisering
    Beskattning av Internet och statlig reglering av avtal mellan kreatörer och bolag
  11. Public Service
    Dels stärkande av lokal rapportering och dels fokusskiftning från distribution till produktion av material
  12. Internationalisering
    En samling floskler om bredare kulturutbyte med omvärlden

Och min spontana reaktion får nog bli precis den jag läst i artiklar över hela nätet. Det är något bisarrt vad programmet är nedlusat med modeord, mest noterbart då intersektionalitet, och återkommande positiv särbehandling av vissa postkoloniala teorier. När jag når punkt 8, om bidrag, är det som att allt kulminerar i en begriplig helhet. Miljöpartiets arbetsgrupp vill styra kulturskapandet efter vad de tycker är politiskt åtråvärt. De skriver det till och med rakt ut att en del i kvalitetsbegreppet skall vara "kulturpolitisk kvalitet". Kulturpolitiken hade gärna fått vara fri från den typen av PK-märkningar.

Överlag är dock punkt 8 inte genomdålig. En och annan bra tanke finns där, exempelvis såddfinansiering. Det tycker jag är en idé som Piratpartiet kan ta till sig. Jag skulle vilja se en infrastruktur växa fram för kulturbaserat företagande bestående av "växthus", finansiering och plattformar som låter nya aktörer nå marknaden. 

En frågeställning kvarstår dock. En investering är en kapitalinsats som förväntas leda till framtida avkastning. Vad betyder det att anamma den typen av tankemönster för kultur? Arbetsgruppen försöker komma runt detta med en diskussion som relaterar till förändrat synsätt på hur välfärd mäts. Jag är inte lika övertygad. 

Ur Piratperspektiv är det punkt 10 och 11 som är mest relevanta. Kärnan i punkt 10 är hur kultur skall finansieras framöver och hur kreatörer skall kompenseras. Detta är en fråga som Piratpartiet tvingats brottas med som följd av att vi driver en kraftig reformering av upphovsrätten. Det som är glädjande är att arbetsgruppen gör en god ansats att gå förbi befintliga modeller, och istället utgå ifrån en kulturdelande verklighet. Det är dock ungefär allt positivt jag har att säga.

En viktig del i förslaget är att taxera bredband. Det framgår egentligen inte varför bredband ska beläggas med skatt, å andra sidan har ingen förklarat för mig varför Per Gessle ska ha betalt för att jag behöver lagra mina privata foton. Det är också oklart hur den här skatten ska användas, vad den ska finansiera. Därför verkar det handla mest om att man tycker att bredbandsanvändande ska beskattas av något slags principskäl. Det är anmärkningsvärt att man missat att bredband redan är taxerat via momsen. I sammanhanget är det också oroande att detta inte diskuteras i kombination med att begränsa eller stävja upphovsrättsbranschens häxjakt på en hel generaiton.

En annan viktig del är att verka för en lagändring i EU som innebär att ersättning från streaming och legal nedladdning skall ske genom insamlingssällskap, i Sverige är det främst SAMI som är aktuella. Varför man skulle gå omvägen via insamlingssällskap när vi har en tydlig säljarpart och en tydlig köparpart är helt obegripligt. Det finns ingen anledning att pengarna ska flöda någon annan väg än direkt från återförsäljare till producent och kreatör. Modellen med slutna och icketransparenta insamlingssällskap leder bara till att stora artister får pengar de inte förtjänar på små artisters bekostnad. 

Sedan är de på avtalen, hur pengar fördelas mellan produktionsbolag och kreatör. Det är en fråga som diskuteras frekvent i sammanhanget. Detta fungerar inte optimalt idag, kreatörer tycks ofta få en oskäligt liten andel av förtjänsten. Frågan är dock om det är skäl nog för att frångå den gängse svenska arbetsmarknadsmodellen istället för att hitta sätt att stärka kreatörers organisering.

Punkt 11 är däremot i stort mycket positiv läsning. Det handlar i stort om att renodla public service och återgå till kärnuppgiften. Det handlar om lokal nyhetsrapportering och att tillgängliggöra kultur. Det handlar om att gå från att se sig som distributör genom vissa plattformar till att se sig som en producent. Det ger större frihet i hur public service kan arbeta och det är är grunden bra. 

Programmet har dock brister på flera punkter. Tanken att använda Internets möjlighet för kultur- och folkbildning tycks inte föresvävat arbetsgruppen. Varför inte strömma offentligt bekostade kulturarrangemang så att även de som inte har tid, biljett eller möjlighet att se föreställningen kan ta del av den? Jag tycker också det saknas mycket på temat deltagandekultur. Förvisso diskuteras någon slags kulturhus under punkt 6, men då mer som någon slags bildningsinsats. Är det verkligen rätt perspektiv?

Tyvärr känns det som att idéprogrammet handlar mer om att skapa en politiskt korrekt kulturelitism än att ge medborgarna verktyg och frihet att skapa, sprida och remixa kultur. 

EDIT - Fler PP-bloggare diskuterar idéprogrammet
Christian Engström (tidigare EU-parlamentariker för PP) stannar upp vid bredbandsskatten

Henrik HAX Alexandersson diskuterar också bredbandsskatten

Mattias Rubenson (Tanketourettes) diskuterar flera problematiska aspekter av förslaget 


Därför tror jag på representativ demokrati

En fråga som lite naturligt hamnar i ett systemkritiskt parti som Piratpartiet är den mest grundläggande frågan om vad som är demokrati, och hur man bäst implementerar det. Alla är inte av åsikten att den representativa demokratin är det bästa alternativet. Istället anförs vanligen antingen flytande (liquid) demokrati eller direktdemokrati.

I stort uppfattar jag problematiseringen av den representa demokratin som ganska likartad. Man uppfattar det som att representativ demokrati beskär medborgarens inflytande och tvingar medborgaren att välja färdiga paket som man inte håller med om fullt ut. 

Lösningen på detta är att låta medborgaren rösta om allt och jämt, alternativt att delegera sin röst till en eller flera representant(er), helt eller delvis. När som helst ska man kunna byta företrädare om den man valt inte röstar som man vill. 

Detta kan måhända anses lösa själva beslutsfattandet, även om det kvarstår en del signifikanta problem. Det är bland annat svårt att få tillräcklig legitimitet i omröstningarna. Ju fler voteringar, desto svårare att engagera. Redan EU-valet är svårt att få till. Men det verkliga problemet är att politik inte alls handlar om att rösta. Det är en ganska liten del av det politiska arbetet. 

Politik handlar till stor del om att ta fram och förankra förslag. Opolitiska underlag ska jämkas samman med berörda parters synpunkter och de antagna politiska visionerna. Sedan ska förslagen baxas igenom. Det handlar om att ordna majoriteter, och där kommer kohandel och uppgörelser in. I verkligheten ligger det en hel del spelande bakom ett antaget förslag. 

Problemet med direktdemokrati i det här sammanhanget är att det blir nästan omöjligt att samla majoriteter omkring ett dyft. Det går inte att kohandla med 7 miljoner röstberättigade. Om man tänker sig en flytande demokrati finns förvisso idén om en företrädare, men den företrädaren har inget fast mandat. Mandatet är flytande, beroende på dagsformen så att säga. Den företrädaren kan inte lova någonting i gengäld, kan inte träffa uppgörelser. Företrädarens väljare kanske bestämmer sig för motsatsen. 

Slutligen är någon form av stabilitet åtråvärt i en mängd frågor. Detta säkerställs genom tvärpolitiska uppgörelser. De övergripande linjerna i sådant som utrikespolitik, försvar, infrastruktur med mera är sådant som man är mycket angelägen om inte ska påverkas av vilket block som har makten. Det fungerar inte om viktiga infrastruktursatsningar som tar 10 år bara att planera ställs in var och varannan mandatperiod. Då blir det ingen infrastruktur byggd. I en representativ demokrati kan man trygga tillräcklig kontinuitet genom att få med alla, eller tillräckligt många, partier i uppgörelser. I direkt eller flytande demokrati finns ingen konstant partientitet med en egen linje. Allt beror på vad väljarna känner för stunden.

Direktdemokrati kan absolut fungera som en marginell företeelse. Jag tror inte det skulle bli katastrof om Direktdemokaterna kom in i riksdagen med något enstaka mandat, även om sannolikheten för det är låg, men däremot är jag övertygad om att det inte skulle fungera att ha ett styre uppbyggt på sådana principer. Visst kan man ha mer folkomröstningar, om man accepterar beslutsfattande med låg legitimitet, men jag är övertygad om att representativ grund är nödvändigt.


Förtydligande rörande motionen "Stadsplanering"

En rad invändningar har framlagts av deltagare på Piratpartiets medlemsmöte mot flera kritiska yrkanden i motionen. Av flera skäl känns formatet på mötesplattformen otillräckligt. Därför kommer jag använda min blogg här nu för att försöka bemöta invädningarna på ett bra sätt.

Principer för hållbar stadsutveckling
Ett yrkande i motionen söker ratificera (delar av) de rekommendationer UN-Habitat tillhandahåller för just hållbar stadsutveckling. UN-Habitat är FN:s boende- och bosättningsorgan, vilket arbetar för en hållbar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer. De bör alltså betraktas som ett expertorgan som utgår ifrån omfattande sammanställningar av forskningsläget.

Rekommendationerna är utvecklade för att vara en hjälp för stater att utforma planeringsmetoder för att hantera den snabba urbanisering som pågått i modern tid. Riktlinjerna är på en ganska hög nivå, och erbjuder stor flexibilitet för att passa alla möjliga situationer. Rapporten erbjuder också enkla, kvantitativa mått som kopplar till principerna. De utgår enbart ifrån data som ofta finns allmänt tillgänglig så att till och med allmänheten ska kunna avgöra hur hållbar deras närmiljö är. En mer omfattande beskrivning finns här. Rapporten är dock ingen heltäckande teori. Den anger ett antal nödvändiga kriterier för hållbarhet. De gör inget anspråk på att ange tillräckliga kriterier. Den här skillnaden kan tyckas hårfin, men gör ganska stor skillnad. Det går utifrån principerna att avgöra vad som inte är hållbart, men det som uppfyller kriterierna är inte hållbart per sé.

Invändningen mot att ratificera världens ledande experters rekommendationer är att det kan se olika ut i olika kommuner. Motförslaget är därför att Piratpartiet ska verka för att kommuner tar fram sina egna riktlinjer och tillämpar dem. Jag ska försöka att inte vara raljant, men det är rent ut sagt ett synnerligen tandlöst förslag som tyvärr är i nivå med att föreslå att kommuner ska ta fram egna riktlinjer för hur man beräknar BNP, eller avgör vad som är "fattigdom".

Vi behöver en konvergerande uppfattning i hela världen omkring hållbarhet, och så också i Sverige. Om vi ska ha en hållbar utveckling som en målsättning, vilket jag tycker, så måste det på nationell nivå finnas fastslaget vad det är. Vi måste ha en måttstock. För kan vi inte mäta vad vi uppnår, så är det en garanti för att vi inte uppnår ett dugg. Har vi ingen gemensam idé om vad målsättningen "hållbar utveckling av städer" faktiskt betyder så är det bara en tom floskel. Då kan man lika gärna lägga ner hela idén. Då är det bara en retorisk greenwash. 

Befolkningstäthet och höjd
En viktig princip som jag föreslår att vi anammar från UN-habitat är befolkningstäthet. Under den tätheten har man konstaterat att det inte uppstår tillräckligt med lokal service för att människor ska söka sig till den lokala marknaden i tillräcklig utsträckning. Istället uppstår bilberoende, vilket inte är hållbart enligt UN Habitat. För att den tätheten ska vara till någon hjälp krävs dock funktionsblandning. Dessutom behövs förutom invånarna (nattbefolkning) en motsvarande dagbefolkning. Vad innebär då sammantaget den undre gräns som jag föreslår i motionen (150 invånare per hektar)? Jag ska bidra med ett rent aritmetiskt exempel.

Jag kommer räkna på en stadsdel som är 1 hektar stor, det är 10 000 kvadratmter. Det behövs till att börja med vägar för människor att ta sig fram på. UN Habitat menar att 30 procent av ytan skall avsättas för trafikändamål. Annars blir gatunätet inte tillräckligt finmaskigt för att det ska vara attraktivt att promenera. 7000 kvadratmeter skall då rymma bebyggelse och park. Bebyggelse skall i sin tur innehålla bostäder, service, arbetsplatser, parkeringar etcetera. UN Habitat föreslår en funktionsblandning på cirka 50/50 mellan bostäder och andra verksamhetsändamål. 

Hur stort utrymme tar 150 invånare? Snittyta per person i Sverige är 42 kvadratmeter. Å andra sidan bor man i allmänhet mindre i städer. Låt oss ansätta 30 kvadratmeter per person. Då krävs 4500 kvadratmeter. Dock krävs i byggnaderna också trapphus, förråd, stammar, hiss med mera. Man brukar räkna med att cirka 15 procent av den totala ytan som bebyggs inte kan användas till i det här fallet boyta. Det innebär att 150 personer behöver cirka 5300 kvadratmeter bebyggelse. Om vi nu antar att det ska funktionsblandas enligt rekommendationer måste dessutom 5300 kvadratmeter verksamhetslokaler tillföras. Det är 10600 kvadratmeter. 

Vi kan testa att dela upp detta på 6 våningar. Då åtgår cirka 1800 kvadratmeter markyta. Kvar blir 5200 hektar öppen mark. Förutsatt noll parkering, noll torg och noll privata gårdar uppnås med näppe en kvarterspark på precis vad analysföretaget Spacescape menar är minsta attraktivitetshöjande parkyta. Totalt får invånarna knappt 35 kvadratmeter parkyta var. Det ska jämföras med SCB's nyckeltal för genomsnittlig tillgång till grönyta i våra svenska tätorter, som är mellan ca 150 och 400 kvadratmeter per person. Testar vi istället 10 våningar erhålls 40 kvadratmeter park per person. Min poäng är att det inte går att tillse både rimliga krav på boyta, befolkningstäthet och park om man samtidigt säger att det inte får byggas över 6 våningar. 

Stadsplan istället för översikts- och detaljplan
Det här är tveklöst både det mest radikala och svåra yrkandet i hela motionen, men just därför också särskilt kritiskt. Det här yrkandet är tillsammans med enstaka andra ur de övriga 3 motionerna om stadsbyggnad jag lade till medlemsmötet det som tar stadsbyggnadspolitiken från mellanmjök till någonting värt att lyfta på ögonbrynen för.

Yrkandet attackerar det verkliga problemet med svenskt byggande: överreglering genom planmonopolet. Symptomen är många. Det cementerar oligopolstrukturen i branschen, vilket leder till ineffektiviteter och högre byggkostnad. Det är den enskilt största orsaken till bostadsbristen, och de skenande bostadspriserna. Det är bästa garanten i världen för att värdeökningen på fastigheter skall vara konstant, kraftfull och helt riskfri. Detta är något som leder till en enorm förmögenhetsöverföring från de som inte har till de som har. Från unga till etablerade på bostadsmarknaden. Från fattiga till rika. 

Avsikten med att konsolidera planeringen på en högre abstraktionsnivå är att man direkt omöjliggör en hel del onödig detaljplanering. Detta lämnas istället till exploatör. Man tvingar planerarna att använda större penseldrag. Det är enda sättet att motverka svällande byråkrati. Annars växer byråkratin för att möta behovet av den växande byråkratin medan köerna växer och produktiviteten sjunker.

Man löser också problematiken med närboende minoriteter. Istället för en process där en liten minoritet av främst närboende är aktiva, medan potentiellt inflyttande, bostadslösa etcetera inte representeras så får vi ett instrument som aktivt riktar sig till alla medborgare. Istället för något som effektivt fungerar som polsk riksdag får vi någonting där medborgarinflytande kan kanaliseras på ett konstruktivt sätt. 

Det är definitivt inte ett säkert kort. Det finns massor som skulle behöva utredas länge. Men genom ställningstagandet visar Piratpartiet någonting viktigt, nämligen att vi vill och vågar gå på roten till bostadsbristens problem. Det är en viktig signal. När vi väl sitter i regeringsställning är detta givetvis något som kommer behöva utredas och detaljeras ytterligare. Men jag tror intentionen kan bevaras genom utredningar och att vi kan skapa ett nytt system som förenar medborgarinflytande och allas rätt att bo. 


Piratrörelsens penetration

Jag och Magnus Andersson (Aktivistsamordnare och Ordförande i Piratpartiet Västra Götaland) gör ett instick i debatten omkring migrationsfrågan. Vi säger i princip att vi vill prioritera människor istället för tröga system och formella processer. Och med den lilla sena puffen här på bloggen så är det dags att fortsätta med Piratbloggningen. Som av en händelse ska jag dock skriva om någonting som faktiskt anknyter till detta, på sitt sätt. Ja, jag ber om ursäkt för att jag inte kunde motstå titeln.... Jag vill också bara fortsätta pusha för att fler pirater kommer igång med att blogga. Tillsammans kan vi skapa ett levande samtal!

Ämnet för dagen är just ett levande samtal, att nå ut, att synas. Hur gör man det? 

Tittar man på Fi, eller rent av feministiska rörelser generellt, använder de i mycket hög grad en modell som bygger på att nätverket expanderar via kompisar och kompisars kompisar. Att man till nästa möte drar med sig fem av sina kompisar. Det är en effektiv modell, men jag vet inte i vilken grad den är tillämplig för Piratpartiet. Men det är såklart alltid bra att dra med sig kompisar! 

Ett exempel som jag tänkte stanna upp vid istället är Yimby. Det är ett nätverk för stadsbyggnad, om någon som hänger på min blogg lyckats missa det. Först lite siffror. Idag samlar Stockholms facebookgrupp nästan 6000 medlemmar. Göteborg samlar 3500 medlemmar. Det finns förvisso ett visst överlapp, men beakta att PPSE ligger och balanserar på 3000 medlemmar... Jag känner inte till hur Stockholmsnätverket bildats och utvecklats, däremot Göteborg har jag hört lite historier om. Allting har utgått ifrån en webbsida. Inte ens de som idag samordnar gruppen kände varandra på förhand. Webbsidan liknade i allt väsentligt dagens. Där fanns information, ett forum, och sen viktigast: en levande blogg. Dit började intresserade människor söka sig.

Jag tjatar i tid och otid om att blogga, och här är väl beviset att det är effektivt. Eller nått. Det här kanske vi borde använda för Piratpartiets officiella hemsida, att piratbloggare lyfts fram. Att pirat-inlägg migreras där i en lista, kanske rent av på startsidan. Det här med att få igång ett levande samtal som spiller utanför piratkretsar. Det kan bli cirklar på vattnet av det.

En annan strategi då är ju att skriva debattartiklar. Helst i gammelmedia, lokaltidningar. Detta är som svårast i storstäderna, där det händer mycket och redaktionerna badar i saker att skriva om. I mindre orter däremot är redaktionerna allt som oftast tacksamma för lite utfyllnad, i den mån lokalpress fortfarande finns kvar. Fördelen med tidningar är att de definitivt når ut till många som inte normalt läser om Piratpartiet. Oavsett vad de tycker kommer de uppfatta att vi lever. Det är det viktigaste.

Skriv om aktuella ämnen, och våga vara lite provokativ. Radikalisera piratbudskapet. Här är debattartikeln jag och Magnus skrev ett bra exempel. Vi säger inte bara något lamt om att vi kan tänka oss lite barrackläger på militära övningsfält där vi slipper se dem. Vi säger att bygg överallt, fimpa detaljplanerna. Se till att människor har någonstans att bo! Men dubbelchecka lite med andra pirater så att det verkligen är piratbudskap som radikaliseras. Tänk efter, vilka ställningstaganden bygger provoceringen på? Läs igenom principprogram och sakpolitiska ställningstaganden!

Sista grejen jag tänker skriva om är aktioner. Det måste vi kunna göra mer av. Sådant som att UP åkte och lyssnade av en försvarskonferens. Eller upptåg i stil med MEG. Ett exempel som kommer till mig är Yimby Göteborgs lilla banderoll. De satte upp ett rejält plakat i stil med det som byggherrar sätter upp vid sina lägenhetsbyggen "Vi bygger just nu 300 bostadsrätter i Kvibergs Hage. Boka din förhandsvisning!". Fast de satte upp det på Heden och föreslog att halva ytan skulle bli stad. Det var reaktioner, frågor, funderingar och snackis länge. Kan vi hitta på något liknande? 

Just nu är det mellanvalår. Det viktigaste är att visa att vi lever och mår bra så att folk inte glömmer av oss, och att försöka arbeta in nya aktivister. Det är frestande att vila, men även om det inte är valår så behöver vi fortsätta märkas, synas och höras. Ingen ska bränna ut sig, men hjälps vi åt kan vi höras mer än idag. Det är jag övertygad om. 


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0