Integritetsdebatten som blev till anarki

En stor del av debatten om integritet handlar om avlyssning och övervakning av olika slag. I många avseenden är den debatten sund. Det är, exempelvis, orimligt att FRA, eller någon annan, slentrianmässigt ska samla in allmän kommunikationsdata. I normalfallet ska staten inte övervaka sina medborgare och deras förehavande. Det handlar inte om rent mjöl i påsen. Det handlar om att det finns en stor självcensurering som eroderar förutsättningarna för demokratin, när människor upplever sig övervakade. 

Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer. 

Det är så att man undrar om de saknar en grundkurs i hur samhället fungerar. För en del av själva idén med en rättsstat är att det ska finnas en polismakt som faktiskt har utökade befogenheter, som inte vanliga medborgare har, för att kunna utreda skäliga misstankar om brott. En polis är inte nån liten detektivbyrå, utan en myndighet som arbetar under åklagaren med att ställa brottslingar till svars. 

Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först. 

Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga "Jag tycker du är dum, och att du borde sluta". Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin.

I förlägningen är de här strömningarna farliga, om de tas på allvar. Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. För om inte polisen har rätt att agera i de enskilda fallen, så finns det ingen som har befogenhet att försvara demokratin från inre hot. 

Två grejer att hålla isär alltså.

Massövervakning av allt och alla är dåligt.

Att polisen kan övervaka misstänkta, sparka in dörren till deras hem och hacka deras IT-utrustning enligt ett regelsystem vi tar fram demokratiskt är fullt rimligt.


Dags att spränga Evenemangsstråket

Till övervägande del är Skånegatan och förlängningen ner några hundra meter längs Södra vägen ett studium i ödslighet. Längs gatan radar monofunktionella komplex upp sig på rad: Världskulturmuseet, Universeum, Liseberg, Svenska mässan, Skandinavium, Valhalla Simhall, Valhalla Idrottsplats, Biografen Bergakungen, och så slutligen det föråldrade så kallade "Nya" Ullevi. Viker man upp till vänster finns även (nya) Gamla Ullevi där, som var förhistoriskt omodern redan när den byggdes - i syfte att inte på några villkor riskera att konkurrera med befintliga Nya Ullevi. 

Evenemangsstråket, Nya Ullevi.JPG
Bilden är lånad från wikipedia. Fotad av användaren Raphael Saulus och skänkt till "public domain"

I teorin kan man givetvis konstruera den besökare som har nytta av den här samlokaliseringen. Medialobbyisten börjar sin dag på MEG. På lunchen hinns en snabb avstickare till Liseberg med, i duggregnet, för att via flumeride övertyga nån folkvald att Sverige behöver mer intrång i människors privatliv. Kvällen bjuder på spontan flanering med kompisarna inom upphovsrättsindustrin. Det är biopremiär idag på Bergakungen. Vår lobbyist har tur med biljetter. Lite längre upp för gatan bjuder Håkan Hellström in till allsång, och vår lobbyist armbågar sig fram till sina poolare vid biljettinsläppet och får fripass. Dag två hinner lobbyisten med Universeum och tar en hockeymatch på kvällen. Visst kan man konstruera fram bilden av människor som verkligen skulle dra nytta av ett evenemangsstråk, men det blir inte trovärdigt. I verkligheten är det helt enkelt inte sannolikt i en tid när evenemangsstråkets typ av aktiviteter måste planeras med månaders framförhållning.

I verkligheten står stan med en helt död stadsdel genomkorsad av en trafikled. På ömse sidor radar problemen upp sig. Inte mindre än tre omoderna och olönsamma arenor som monument över svunna tider och Göteborgs ångestfyllda oförmåga att hitta rationella lösningar. Ytterligare en fotbollsplan för halvtaskiga lag i småserier, stora grusytor och en antik uppvärmningsbana för ett svunnet OS hjälper föga för helhetsintrycket. Detta toppas med ett lantligt fritidshus för förra eller förrförra seklets överklass. Givetvis med ett frikostigt grönt vakuum. 

I en annan del av staden står byggkranarna och utvecklingen är påtaglig. Nästan all energi har riktats till Hisingen. Här ska den nya staden byggas. Norra Älvstranden har successivt utvecklats från nedlagda varv till trygga sovstäder för medelklassen. På Lindholmen vill Serneke bygga en Linddolme och Frihamnen skall bli ett brohuvud för innerstaden att växa över älven. Kvillebäcken har gått från industrislum till skokartongsstad och där Porslinsfabriken förut låg tornar nu en slags bostadsfästning upp sig. Göteborg växer och ska växa på Hisingen. Det är visionen, det är planen. Men uppenbarligen ska befolkningen där pendla över till fastlandet för att ta del av det offentliga utbud av kultur och idrott som staden tillhandahåller. Bortsett någon enstaka, styvmoderlig filial finns inte mycket att tillgå på ön.

Lösningen är uppenbar. Istället för att låsa in alla dessa verksamheter i ett distrikt kan verksamheterna med fördel spridas ut över hela den stadsbebyggelse man säger ska vara del av "centrum". Men det kräver att man gör upp med en flera decennium gammal tanke, som det investerats stora mängder prestige i. Evenemangsstråket är ett misslyckande.

Offentliga mötesplatser behövs i hela staden. Kultur, nöje, idrott.  Så länge man inte följer upp ambitionerna med att också ge Hisingen del av det offentliga utbudet, så visar man bara att man inte tror på de planer man valt att följa. Och så länge man inte vågar spränga evenemangsstråket kommer Göteborg fortsatt sjunka djupare i dyn med omoderna arenor som inte fungerar, och tappa evenemangen till andra städer. Och då är frågan vad vitsen med ett evenemangsstråk var från första början.


Den svenska bostadsbristen - En reformagenda

Jag har under veckan grävt runt lite i det träsk som kallas "bostadsbristen". Under veckan har jag diskuterat, i turordning:

  • Insider/outsider-problematiken
  • Förutsättningar för en rättvis bostadsmarknad
  • Bostadsegoismens särställning
  • Den underliggande myten om kvarboende

Helt slumpmässigt råkar det vara långfredag idag, då vi enligt den kristna traditionen minns Jesu lidande och död på korset. En nattsvart dag. På samma sätt ligger mörkret tungt över alla som drabbas av dagens bostadspolitisk grymma konsekvenser. Men man kan inte lämna något utan en strimma hopp. Liksom Jesus faktiskt förebådade sin uppståndelse, och det hoppet finns med även genom långfredagen, så känner jag mig tvungen att pausa min cyniska hjärna och skriva någonting som liknar en ljusning. Det får bli i form av de förslag som kan kristallisera sig ur den här genomlysningen.

  • Den enda sunda utgångspunkten för all bostadspolitik är att rörlighet är ett överordnat värde. Det skapar fler och större problem än det löser att försöka hjälpa enskilda som kortsiktigt tvingas till oönskade drastiska förändringar på grund av omställningar som är nödvändiga för att marknaden ska fungera. Fåtalets bekvämlighet kan inte prioriteras över flertalets behov.
  • Överkonsumtionen måste stävjas genom att kostnaden att konsumera bostad ökas, medan kostnaden att byta och anpassa sitt boende minskas. Marknadshyror och landskatt som växlas mot sänkt inkomstskatt är en rimlig modell. Flyttskatten måste sänkas eller avskaffas.
  • Det politiska spelet kring bostadsbyggande drivs i hög grad av besuttna egenintressen som får oproportionerligt stort genomslag. Det måste bli lättare att få spaden i jorden. Att enskildas utsikt förändras är inte ett argument för att hindra att många andra människor får en bostad, ett hem.

Reformer är enda sättet att förändra nuläget där vissa har, och andra stängs ute i ett i grunden orättvist maktspel. Men om något positivt ska sägas så är det att diskussionen i alla fall går åt rätt håll. 


Den svenska bostadsbristen - Myten om att bo kvar

Om någonting ska kallas "epicentrum" av den kris som växer runt bostadsbristen, kanske det är systemets underliggande ideologi - kvarboende. Djupast rotad sitter en föreställning om att det normala är att hitta en plats där man trivs och sedan bo kvar tills man dör. Det var den föreställningen som blev det bärande argumentet som fällde fastighetsskatten på småhus, konkretiserad med en bild om en fattig änka i en strandvilla. Det är samma föreställning som legitimerar idén att närboende på ett särskilt sätt är sakägare, och får mer inflytande i planprocesser. De ska ju leva i miljön ett halvsekel till! Och det är samma idé som används för att argumentera mot fungerande fri prisbildning.

Flytta - eller bo kvar? Vad tjänar hushållen på - egentligen?

Jag kallar föreställningen en myt, myten om att bo kvar, för verkligheten talar ett annat språk. I Sverige är det normala att flytta emellanåt, och det är i allmänhet sunt och bra. Över livet varierar behov och efterfrågan, och människor behöver anpassa sitt boende. Det som är optimalt för en student är inte optimalt för en barnfamilj. Det i sin tur är inte optimalt för en pensionär. Det finns inte ett boende som är optimalt för alla perioder i livet, och i Sverige väntas enligt SCB varje person flytta omkring 11 gånger under sitt liv i snitt. Det är alltså minst en gång per decennium man lever. 

Regelsystemen och verkligheten talar inte samma språk, och detta ger upphov till problem. I kvarboendets namn har mycket exklusiva boendeformer gjorts väldigt billiga att stanna i, dyra att lämna. Man bestraffas i hög grad för att lämna exempelvis ett större boende för ett mindre. I synnerhet pensionärer har allt att förlora på att flytta från en avbetald villa. Men även den som flyttar från en attraktiv hyresrätt till en mindre attraktiv får, genom bruksvärdesregleringen, inte en proportionellt lägre hyra jämfört med uppoffringen. Den som säljer en större bostadsrätt för en mindre får ofta betala en hög så kallad "reavinstskatt". Det spelar ingen roll vilken marknad man väljer att titta på, alla är barn av samma tanke.

Människor är givetvis inte dumma, utan agerar utefter de incitament som finns i spel. Det gör att många väljer att bo större än vad de behöver, mer attraktivt än vad de kanske egentligen skulle ha valt att göra. För det finns helt enkelt ingen vinst med att bosätta sig för samhället mera effektivt. Och ingen vinner på det. Exempelvis pensionärerna som bor kvar i villorna och för all del stora lägenheter, de längtar ofta efter något mindre och lättstädat. Något som är anpassat för att kroppen gradvis försämras. Och i andra änden finns barnfamiljer som får tränga ihop sig. Det handlar i mycket hög grad om att systemen utformats för att människor ska välja att bo kvar, trots att hushållen egentligen efterfrågar rörlighet.

Det är extremt känsligt politiskt, den här frågan. "Alla ska kunna bo kvar" skanderar Hyresgästföreningen i sin kamp mot så kallad "renovräkning". Och högern skanderar lika upprört om den där änkan när fastighetsskatter kommer på tal. Det anses djupt problematiskt att ekonomiska faktorer inverkar på människors livsstilsval gällande boende. I verkligheten är ekonomin bara en av en lång rad faktorer som avgör om ett hushåll flyttar, men genom att ta bort den för att skydda ett fåtal skapar man enorma låsningar som drabbar flertalet. 


Den svenska bostadsbristen - Bostadsegoismen

En svensk professor konstaterade, som sagt, redan 1954 i DN att "det är lika lätt att fylla ett badkar som man dragit ur proppen ur som att bygga bort bostadsbristen". Ett stort hinder för att realisera all byggvilja som finns och som skulle uppstå med förändringarna jag diskuterade i förra posten är dock att en annan propp sitter stenhårt i ett annat badkar, nämligen vad gäller tillstånd att bygga. Som ett exempel publicerades i dagarna en kort sammanställning från Samir Taha, VD på stockholmsaktören Aros Bostadsutveckling AB om hur deras resa med ett urval av byggplaner har varit. Ett exempel ur mängden:

Täby - Viggbyholm. Här skall vi efter ca 6 år snart ut på samråd med ca 220 lgh. Antagande om ca 1 år och därefter överklaganden om ca 1-1,5 år möjlig byggstart ca 9 år. (Länk)

Redan 2011 skriver stadsforskaren Jerker Söderlind den bästa artikeln jag har läst på temat i DN: "Frånta egoisterna rättigheten att överklaga nybyggen". Han lyfter bland annat fram två bra exempel:

En tisdagskväll i Nacka: En granne knackar på dörren. Han delar ut protestlistor mot att Saltsjö-Duvnäs Tennisklubb ska bygga tre nya banor. ”Är det inte bra om fler får spela tennis?” undrar jag. ”Jo, men mina barn har redan en tennistid”

Samrådsmöte i Askersund i maj i år: irriterad villaägare tycker att vi har föreslagit radhus längs vattnet på fel ställe: ”Om vi hade köpt den andra villan vi såg på, då hade det här varit jättebra. Men nu skymmer ni vår utsikt. Vi kommer att överklaga.”

Särskilt det senare exemplet sätter fingret på någonting viktigt. Bostadsbyggande påverkar omgivningen, och för den som redan har en bostad är fler bostäder inte ett prioriterat värde, tvärtom. Där man ställer nya bostäder förändras någon annans utsikt. Men som Söderlind konstaterar, "stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra". Bostadsegoismen är ett fenomen som aktivt behöver motas i grind.

Söderlinds förslag är radikalt, men värt att reflektera över:

Egoisterna ska fråntas sitt veto. Den som bor på en plats är i juridisk mening jävig och ska inte få överklaga en plan. Om de besuttnas veto hade styrt på 1600-talet skulle Skeppsbrons 19 kvarter i Gamla stan ha stoppats av gnällmånsar som yrat om att ”utsikten från Österlånggatan förstörs”

Det handlar i grunden om på vilket sätt stadsutveckling ska fungera. Emedan dagens system ofta försvaras med att det är viktigt med medborgardialog och demokratiska processer, är det uppenbart att systemet i praktiken blir till en polsk riksdag där de som har bostad ges mandat att stoppa eller begränsa projekt som skulle göra livet bättre för de som inte har. Det sveps ofta in i retorik om att rädda nån "grön oas" eller "barnens pulkabacke", men visar sig nästan alltid handla om den egna utsikten, eller tillgång till parkeringsplatser. Det är inte demokratiskt, och definitivt inte hållbart.


Den svenska bostadsbristen - Rättvisa

Igår så började jag min miniserie om den svenska bostadsbristen med att gå djupare in i problemets natur. Utan förståelse för problemet kan man inte lösa det. Idag tänker jag lägga fram mina förslag till en reformagenda för en rättvis bostadsmarknad.

Ur ett rättviseperspektiv är det huvudsakliga problemet på bostadsmarknaden att på ena sidan kostar tomaterna fem spänn och på andra sidan 20 spänn. Och vilket pris du handlar tomater till beror på vilken grupp du tillhör. "Insidan" eller "utsidan". Liknelsen med tomater är inte min, utan är en återgivning av en analogi från ekonomihistoriker dr Jan Jörnmark.

Och det verkligt problematiska i sammanhanget är att de som köper tomater för 5 spänn är så otroligt mycket fler än de som handlar för 20 spänn. Insidergruppen är alltså väsentligen större än outsidergruppen. Vi har med andra ord två vargar och ett lamm som röstar om middagen. Gissa utfallet. Så ska man vara cynisk kan man konstatera att en effektiv reformagenda sannolikt aldrig kommer antas. Det finns för många med för mycket att förlora. Även om detta kan framstå som en uppgiven slutsats är den viktig för att förstå varför status quo upprätthålls, varför man fortsätter frysa ut outsidergruppen.

Men om man nu skulle tänka sig ett rättvist system, så skulle det präglas av att man inte har den här insidan med förmåner och utsidan som får stå och desperat bulta på dörren för en mikroskopisk möjlighet till plats i tamburen. Det skulle innebära att boendekonsumtion skulle kosta något mer för den majoritet som idag har väldigt låga boendekonsumtionskostnader, relativt det boende man konsumerar, samtidigt som det skulle kosta mycket mindre för den minoritet som idag betalar väldigt mycket, antingen direkt eller indirekt genom att hamna i bostadslöshet. Detta bör vara någon slags "ideal" rättvisa.

När det gäller hyresrätter är lösningen lika uppenbar som hatad. Det handlar om att låta marknaden avgöra prisbildningen. Men låt mig fortsätta innan den där littanian om profithungrande kapitalistsvin kommer. Det som kommer hända är att fastighetsägare i storstadsregioner kommer få ökade intäkter, knappt utan att lyfta på ändan. Om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän, man kan konstatera att det därmed uppstår en möjlighet för samhället att ordna nya skatteintäkter. De privata vinsterna som uppstår skulle helt sonika kunna återföras till samhället genom någon form av skatt på alla de fastigheter som plötsligt började generera mer pengar. 

Men detta ger inte mer pengar i plånboken för hyresgästerna. Det är dock faktiskt enkelt ordnat. Skatteintäkterna som skapades genom beskattningen av fastigheterna kan växlas mot sänkt inkomstskatt rakt av. På så sätt så snurrar pengarna tillbaka hela vägen till hyresgästen igen.

Den här lilla rockaden har dock effekten att även den som äger sitt boende får sänkt inkomstskatt, utan att för den sakens skull belastas av någon hyreshöjning. Men om även de som äger sitt boende påförs samma typ av beskattning som hyresbeståndet, så erhålls hyfsad neutralitet mellan bostadsformerna, även om det innebär att man jobbar med något som är precis lika hatat som marknadshyror, nämligen fastighetsskatt. Samtidigt uppnås även för ägda bostäder samma typ av effekt, att konsumtion av en begränsad resurs börjar kosta. För att stimulera rörlighet kan även flyttskatten reduceras, överföras till fastighetsskatten, så blir det mer fördelaktigt att anpassa sitt boende efter sitt behov, istället för att fortsätta äga ett stort boende som inte längre behövs.

Mest fördelaktigt är att välja att beskatta landvärdet, snarare än fastighetsvärdet. På så sätt blir det kostsamt att inte realisera värdet av ett läge. Det blir kostsamt att inte bygga så mycket bostäder som det ryms. Se graf ovan för effekterna på byggande av att arbeta med en landvärdesskatt. Det blir inte bara lönsamt att bygga, det blir direkt olönsamt att välja att inte göra det för tillfället.


Den svenska bostadsbristen - Problembeskrivning

Jag tänkte ge mig på en bostadspolitisk liten miniserie. Det är intressant vilket momentum frågan om bostäder kommit att få på sistone. Idag har vi en bostadspolitisk debatt som för bara några år sedan varit helt otänkbar. Vi har fått se demonstrationer för att "stoppa bostadsegoismen" som motvikt till "stoppa exploateringen av vår lilla oas". Och det finns en helt annan tillåtenhet i debatten. Till och med kontroversiella förslag om marknadshyror släpps det testballonger omkring av ett riksdagsparti. Det finns en helt annan diskussion idag.

Nybyggen är dyra, men de flesta som har råd har redan ett bättre boende som är billigare

Själva navet för hela den här diskussionen är begreppet "bostadsbristen". Begreppet antyder att det råder en allmän bristsituation av en homogen vara "bostad". Fast det är inte riktigt så det ser ut, vilket gör "bostadsbrist" till en väldigt svår och ofta farlig term. För den hindrar verklig förståelse av problemet. Därför handlar denna första del om att gå till botten med vad problemet egentligen handlar om.

De flesta har inte svårt att hitta bostad. Och de flesta har inte heller särskilt höga boendekostnader. Detta kan måhända uppfattas som provocerande, vi har ju en enorm bostadsbrist! Det måste ju innebära att det är svårt att få bostad och att kostnaderna rakar i höjden. Fast riktigt så enkelt är det inte.

Tittar man på statistiken träder nämligen en helt annan bild fram. Jämfört med de flesta utvecklade länder bor vi i Sverige stort, drygt 44 kvadratmeter per person. I storstadsområdena nöjer vi oss med 40 kvadrat per person. Inte heller det kan ens med god vilja anses trångbott. Det finns alltså kvadratmeter. En analytiker på Boverket gick ut offentligt nyligen med den här observationen. Problemet är inte mängden yta, utan fördelningen.

Bostadsmarknaden kan förenklat delas i två helt olika segment: insida och utsida. På insidan finns två distinkta grupper: de som hyr i första hand till reglerat billiga hyror och de som sen några år tillbaka köpt bostadsrätt eller villa. Ingen av dessa grupper har anmärkningsvärt höga boendekostnader. Tvärt om, de bor överlag mycket billigt. Varannat svenskt hushåll uppskattar sin boendekostnad till under 20 procent av sin inkomst. På utsidan finns "resten". Det handlar främst om unga och mindre bemedlade. Det finns två undergrupper. De som kommit upp sig tillräckligt för att kunna efterfråga nyproduktion i antingen hyrd eller köpt form, och resten: ungdomar, studenter, nyanlända, ensamstående föräldrar, socioekonomiskt underpriviligerade osv. 

För de sistnämnda, resten, är lösningen ofta svarta kontrakt, och boendekostnaden varierar ofta mellan mycket hög och bisarr. Förenklat kan man säga att kostnaden för att alla andra, "insidan", har så billigt boende bärs av de här grupperna, "utsidan". Hur blev det så här?

Sveriges problem kan spåras tillbaka till hyresregleringen som infördes 1942. Under brinnande världskrig prisreglerades allt, vilket är ett helt rimligt sätt att sköta en ekonomi på i krigstid. När kriget väl var slut började man avveckla regleringarna, men hyresregleringen bestod. Syftet var att kunna styra ekonomin, man befarade en lågkonjunktur i krigets spår. Nu blev det tvärt om, vi fick en extrem tillväxt istället, och snart fanns massor väljare som hade för mycket att förlora på att hyresregleringen togs bort. Hyrorna hade legat stilla medan folk fått mer i plånboken, och man vande sig vid att betala allt mindre för att bo. Men det blev inte billigare att tillhandahålla boende. 

En principiell bild av hur tillgång och efterfrågan interagerar, och hur prisbildning kan påverkas

Den här ekvationen är lika enkel som den är välkänd. Det uppstår en överefterfrågan parat med ett underutbud. Hushållen med bostad, "insidan", stimulerades att konsumera mer yta än vad de behövde, samtidigt som marknaden inte byggde eftersom det var olönsamt. Hushållen utan boende, "utsidan", blev alltså bara fler.

Lösningen blev att "bygga bort" den kroniska bristsituation som uppstått. Från 1950 och framåt så behövde man i princip skapa en helt ny ring av "stadsdelar", förorter, per generation som skulle flytta hemifrån. De som precis skulle flytta hemifrån hade inga pengar till det, utan staten gick in och gjorde enorma satsningar genom att styra om krediter via banksystemet till bostadsbyggande. Fram till 1970-talet var modellen att ge billiga lån till storskaliga produktionsbolags betongförorter. När sedan villapriserna avreglerades så kraschade det så kallade "miljonprogrammet" när medelklassen fick ett alternativ. Även detta var dock subventionerat genom hundraprocentiga ränteavdrag. Vissa subventioner till byggsektorn kvarstod också, bland annat studentbostäder. 

Hela det här sättet att hantera ekonomin på skapade en urlakning av resurser. Vid 1990-talet var pengarna helt enkelt slut, och bostäder fick bli marknadens ansvar igen. Med risk för att låta som en smurf, "problemet med socialism är att man förr eller senare får slut på andra människors pengar". Det är lätt att sätta detta i samband med näringslivets tilltagande problem och kriser, varvens svårigheter och valutadevalveringarna. Pengarna som styrdes om togs givetvis någonstans ifrån, att bostadssektorn fick mer betydde också att andra sektorer fick mindre.

Man kan väl konstatera att det nu är årgång 1990 som ska ut på bostadsmarknaden, och för första gången på mycket länge är alltså "bostadsbristen" skriande, just eftersom det inte längre går att bygga någon "årsring" för den generationen. Problemen är de samma nu som då, och som påpekades av en svensk professor redan 1954 i DN; det är lika lätt att fylla ett badkar som man dragit ur proppen ur som att bygga bort bostadsbristen

Alltså, de som har - har mycket. Eftersom det är billigt att ha tränger de undan de som inte har, utan att det frestar det minsta på deras hushållsekonomi.


Klyftan i Göteborg

Vid ett köksbord i ett lugnt småhusområde nära havet sitter en man med drömmar. Göteborg ska bli en bättre stad! Johan Peterson Aldergren är en man med många järn i elden. Hans bakgrund är inom fastighetsbranschen, inom Bjurfors, Hufvudstaden och en lång rad andra välrenommerade bolag. Idag har han 14 aktiva uppdrag inom näringslivet. Det handlar om flertalet styrelsepositioner samt en VD-roll i JPA Fastigheter. Tillsammans med sin fru ägnar han sig mycket åt investering i fastigheter.

Bilden har ingen direkt koppling till bloggposten. Fotad av användaren Bulver, lånad från Wikipedia och licencierad under Creative Commons

Han har också genomfört ett omfattande arbete med att kartlägga hur Göteborg står sig mot andra städer, och vill staka ut en väg in i framtiden. Enligt honom så kan Göteborg kanske kvala in runt 50-strecket i en internationell ranking. Han vill att Göteborg ska kvala in på topp tio. Som ledning på vägen dit har han tagit fram nio förslag på områden som behöver förbättras. Det handlar bland annat om fler internationella flyglinjer, kortare bilköer under rusningstrafiken och ökat utbud av "högkvalitativ kultur". 

I en annan del av staden vrider jag av tändningen i min Golf, årsmodell -00. I den här stadsdelen är det förmodligen en av de "finare" bilarna. Parkeringarna är nedskräpade med skruttiga Skodor och plastiga Peugoter. Någon kilometer bort administrerar stadsdelens kyrka en av stans största humanitära hjälpinsatser. Matkassar delas ut till behövande så gott som dagligen. Många har inte råd själva. 

Det är bara toppen på isberget. De som lever med osäkra boendeförhållanden blir bara fler. I tidningarna kan man läsa om hur 15 personer trängs i trerummare. Utan att några namn nämns är det uppenbart att det antagligen förekommer här. Att hitta en plats att kalla "hem" är inte en självklarhet i Sverige och Göteborg 2016. Inte heller att ha råd med mat. 

Inte ett enda av de nio förslagen handlar om att skapa tillräckligt med bostäder, inte ett enda om hur de som har det svårt ska lyftas. De handlar om flyglinjer och Prada-butiker. Vid ett köksbord i slutet av en lugn villagata i andra änden av Göteborg drömmer en man om att Göteborg ska bli bland de 10 bästa att leva i - för de som redan har det bra. Kanske finns inte den här gruppen i Aldergrens medvetande, eller så är den helt enkelt inte lika viktig. Hur som helst kan knappast klyftan i Göteborg illustreras tydligare.

Jag knatar upp uppför backen till porten. Jag ska äta och sova. Imorgon är en ny arbetsdag i den där bubblan av oss vars dilemman snarare handlar om bilmodeller och ett urval av fashionabla adresser.


En grundmurad tro på människan

Att hitta politiska riktningar, för ett parti som grundades runt en sakfråga, är en utmaning som jag försöker bita i. Vad ska man bygga resten utifrån? Vad ska man utgå ifrån när man svarar på frågor omkring pengar i plånboken, pensioner och sådant? Den första tankegången, teknikoptimism, presenterades i inlägget "Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti". Jag vill i den här posten lyfta min nästa tanke. Den här tankegången handlar om att tro på människan, något som jag tror är en viktig grundbult i varje samhälle. Och vidare tycker jag det är en fullt rimlig utgångspunkt också för piratrörelsen.

Konsten att öka välstånd - tro på människorna!

Att tro på människan tänker jag handlar ytterst om att tro på människans kapacitet och förmåga att stå och leva av egen kraft. Och givetvis går det inte att tro på alla människor i ett samhälle, i den här bemärkelsen. Barn förutsätts exempelvis inte kunna klara sig själva. De kan inte lämnas själva, de måste ha vuxna omkring sig som delvis övervakar deras aktiviteter och delvis leder deras utveckling. De behöver stöd och hjälp. Inte heller människor med funktionshinder över en viss nivå kan anses ha förmågan att klara sig själva. De behöver givetvis också hjälp. Men fullt friska vuxna, majoriteten av befolkningen, kan faktiskt det, förutsatt att de tillåts. Att påstå att dessa människor skulle behöva stödja sig på andras axlar för att klara sig är samma sak som att inte tro på dem. 

Det finns givetvis ett antal förutsättningar för att detta ska fungera. Det krävs frihet att skapa och handla med mervärden. Det krävs rättighet att förtjäna och behålla inkomst. Och givetvis krävs ett sunt rättssystem med likhet inför lagen. Among other things...

Att tro på människan handlar också, för mig, om att tro på en inneboende drivkraft i människor att sträva efter att få det bättre. Detta är både något av definition och credo för fria och framgångsrika ekonomiers grundpelare, medelklassen. På Wikipedia kan man läsa " Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt". 

Ett sunt ekonomiskt system bygger på just detta, att människor vill uppåt. Det briljanta med det som ofta kallas "marknadsekonomi" är att hela idén är att förtjänster skapas genom att tillfredsställa behov hos andra. På en idealiserat fri marknad upprätthålls en sund maktbalans genom att producenten tvingas tillse kundens behov, samtidigt som kunden tvingas förhålla sig till att producenten måste kunna upprätthålla en rimlig lönsamhet. Om inte kundens behov tillgodoses blir det ingen affär, och samma sak gäller i långa loppet om producenten inte kan täcka sina produktionskostnader. 

Kraften skall inte underskattas, och Sverige är ett mycket illustrativt exempel på detta. Under pragmatiska liberala reformer blev 1850-talets mycket fattiga och eländiga avkrok på knappt hundra år ett av världens rikaste år 1950. Sverige styrdes i stort mer liberalt än USA. Skatterna var blott 19 procent av BNP 1950. Under dessa år startas nästan alla stora svenska bolag: Ericsson, SKF, Volvo, Scania, Skanska, H&M, Electrolux, ABB, Sandvik, ICA... Lönen för en vanlig arbetare åttadubblades. Barnadödligheten föll från 15 till 2 procent och medellivslängden ökade 28 år. 

Verkligheten skiljer måhända en del från narrativet, där det ska ha varit socialistisk omfördelningspolitik som skapade detta genom en gyllene medelväg. Denna påbörjades dock efter 1950, då skattebördan som sagt var 19 procent av BNP, alltså lägre än i det "extremlibertanska" USA. 1965 hade skatterna ökat till 35 procent av BNP och efter 1970 har inga jobb tillkommit netto i privat sektor, däremot har vi fått över en miljon arbetstillfällen inom offentlig sektor. Perioden fram till millennieskiftet präglades av ekonomiska kriser. Valutan devalverades 5 gånger för att behålla internationell konkurrenskraft för exportindustrin. Tillväxten störtdök. Mellan 1975 och 2000 steg inkomsten per person med 72 procent i USA, 64 procent ute i Västra Europa. Samma siffra för Sverige var ökningen 43 inte riktigt lika imponerande procent. Om Sverige hade följt övriga OECD sedan 1970 hade hushållen haft i snitt 20 000 kr mer per månad att röra sig med, enligt den socialdemokratiske tidigare finansministern Bosse Ringholm. 

Möjligheten att behålla de mervärden man skapar är förmodligen en faktor som i hög grad förklarar att Europa kom att bli industrialismens vagga. Man får en enorm innovationskraft och teknikutveckling. Sveriges utveckling illustrerar på samma gång både den inneboende kraften hos befolkningen, och hur förödande det är att dämma upp den. 

Det florerar en del märkliga idéer om att skriva ut blancocheckar till befolkningen, på skattekollektivets bekostnad. Jag tycker Piratpartiet ska tro på människor, på friska, vuxna människors förmåga att leva av egen kraft. Inte bara för att det låter bra, utan framför allt för att det bevisligen fungerar.


Dags att prata maglev

Just nu pågår "Sverigeförhandlingen". Utanför infrastruktur- och stadsplaneringskretsar förmodligen tämligen okänt. Det är nuvarande regerings namn på en gammal surdeg, nämligen höghastighetståg genom Sverige för att koppla samman Stockholm, Göteborg och Malmö effektivare. Problemen har dock inte försvunnit för att man bytt namn på saken. Det är fortfarande fruktansvärt dyrt, samtidigt som nyttan snarast är av symbolisk art. Förvisso vinner man några km/h i maxhastighet, men det kommer fortfarande att bli för långsamt för att på allvar konkurrera med flyget, i alla fall om man ska ha några mellanliggande stopp. Det finns massor med utvikningar man kan göra här om både anläggning, drift och underhåll, men kort sagt, dyrt och dumt.

Hederligt lånad från wikipedia - fotad av Alex Needham och donerad till "public domain"

Ska man då lägga saken på is framöver och helt sonika strunta i hållbara transportlösningar? Det framstår inte heller som en trevlig väg framåt. Projektets målsättning att knyta samman Sveriges tre storstadsregioner på ett hållbart sätt är i sig angeläget. En bra lösning kan absorbera mycket resande som idag sker med flyg eller bil. Mindre trängsel på vägarna och mindre avgaser i atmosfären, alltså. Dock kvarstår alltså den lilla detaljen med en bra lösning. 

Det finns faktiskt alternativ. Emedan utredningen har låst sig till traditionella järnvägslösningar har tekniken utvecklats sedan stambanorna byggdes på 1800-talet. Det är i sig anmärkningsvärt, men egentligen inte så konstigt som det först framstår som. Sveriges riksdag befolkas i huvudsak av betongpartier från förra seklet. Det vore kanske magstarkt att förvänta sig innovativa lösningar därifrån. 

Ett ungt och teknikpositivt parti skulle dock kunna lyfta smarta lösningar utan att fastna i träsket av prestige och bakåtsträvande som präglar etablerade krafter. För framtidspartier är det dags att börja titta på den uppenbara lösningen på problemen med kostnader och dålig måluppfyllnad. Att byta teknik till den absolut mest moderna: maglev. 

Jag är inte maglev-religiös på något sätt, men systemet har demonstrerat anmärkningsvärd prestanda. Maglev körs i kommersiell drift upp mot 500 km/h, att jämföra med höghastighetsjärnvägarnas utlovade 320 km/h. En sådan hastighet skulle kunna minska restiden tillräckligt för att konkurrera med flyg. Kostnaderna för de anläggningar som finns eller håller på att byggas är höga, men det förklaras i hög grad av saker som inte har med tekniken i sig att göra. Shanghai byggde sin maglev-linje på urusel lera. Japans satsning byggs nästan uteslutande i tunnel. Det finns kort sagt anledning att tro att en anläggning på vår svenska berggrund är väsentligt mindre kostsam. Dessutom innebär magnet-teknologin att förslitningen på banan blir mycket liten, eftersom tågen inte har fysisk kontakt med banan.

Den invändning som är värd att lyfta är att maglev inte är kompatibelt med befintligt järnvägsnät. Man kan alltså inte använda maglev-banan för att köra godsvagnar från Kiruna. Det förhåller sig dock så att man inte kan göra det med HH-järnväg heller, då HH-banor kräver en annan profil på rälsen för att tågen ska kunna köras i den utlovade hastigheten. Dessutom är det rent generellt en mycket dålig lösning att blanda olika trafik på samma bana. Det leder till sämre kapacitet och framkomlighet för alla olika ändamål: fjärrtåg, regionaltåg, godståg osv. Det är givetvis utmärkt att kunna göra så på bibanor och liknande där inget ändamål i sig självt fyller kapaciteten på banan, men det kan enkelt konstateras att snabb persontransport mellan Sveriges största städer, inklusive mellanstopp i de mellanstora, definitivt fyller upp en bana. Därmed blir det här kompatibilitetsproblemet snarast en styrka. Maglev är en garant för att snabbtågens bana används just för snabbtåg istället för till allsköns annat som sinkar snabbtågen. Samtidigt frigörs, precis som för HH-banan, kapacitet i det övriga tågnätet. De gamla stambanorna blir av med fjärrtrafiken och kan bära mer gods och regional trafik istället. 

Så för att göra en lång historia kort, det är hög tid att börja prata maglev. Det är en intressant teknik, och en möjlighet att visa edge relativt de gamla betongpartierna. Vi har lösningarna, för att vi vågar hänga på vinsterna vi får av ny teknik.


Att städa en trappa

I dagarna har en ny uppsättning skandaler skakat självaste socialdemokratin. Händelsernas epicentrum har varit Margot Wallström, och hennes bostadsförehavanden, men det här handlar egentligen inte alls om en enskild händelse eller en enskild individ. Det är en struktur. Aftonbladet skriver:

"Wallström gjorde som så många S-toppar gjort före henne när hon behövde en lägenhet i Stockholm. Hon vände sig till ett LO-förbund, ett LO närstående försäkringsbolag hade också gått bra. Hon fick det hon behövde, en lya i Stockholms city."

Det råkade vara facket Kommunal. Att kommunal samtidigt befinner sig i blåsväder för sina dunkla nöjesinrättningar är förmodligen ett olyckligt sammanträffande. Det hade kunnat vara vilket LO-förbund som helst. Internförmedling av attraktiva kontrakt till högt uppsatta namn är inte ovanligt.

Att det rör arbetarrörelsen, som håller en rätt hög moralisk svansföring, gör saken smaskig, men givetvis försigår den här typen av "privilegie-samhälle" även annorstädes. Det finns i näringslivet och det finns i det politiska livet. Och i det politiska livet är båda "sidor" samma röta. Riksdagspensionerna är ett exempel, och både Persson och Reinfeldt och många med dem har kvitterat ut miljoner från skattebetalarna samtidigt som de har mycket lönsam affärsverksamhet. 

Riksdagen håller sig också, naturligtvis, med en internförmedling av bostäder. Argumentationen är att det är svårt att få bostad i Stockholm. Det är förvisso sant, men det gäller ju för precis alla jobb i Stockholm. Idag kan arbetsplatser flyttas snabbt från en stad till en annan. Varför ska just en politikerelit vara fredad från de vanliga systemen? Om de inte lever i det vanliga samhället, då ser de ju inte heller de problem som vi vanliga människor står inför. Hur ska de då kunna styra Sverige? 

Sett ur det här perspektivet så blir bruksvärdeshyror logiskt. En paradvåning i Stockholms innerstad för 12 000 i månaden är inte konstigt, det är ju "bruksvärdet" som avgör. Och så motiverar man det hela med att "alla" har chans. Det är bara att köa och köa. Men ekonomin begränsar inte. Det man inte säger är att vissa hela tiden går före i kön. Att "alla" har en chans att bo i Stockholms innerstad, det har blivit vetenskapligt vederlagt. Segregationen är större inom hyresbeståndet än inom bostadsrättsbeståndet i Stockholm.

Det sägs ofta att Stockholm är särskilt svårt just eftersom det är en huvudstad. I sammanhanget är det intressant att jämföra med Bryssel, som är EU's huvudstad. Här saknas internförmedlingar. Trots allt vad det innebär att ha EU's högkvarter, med stödfunktioner, politiker, tjänstemän, press etcetera så väntas politiker klara sig själva på den vanliga bostadsmarknaden. Och det fungerar.

Jag drar mig till minnes den där trappan som skulle städas, och vilket håll den skulle städas ifrån. Varje tid behöver sina systemkritiker, nya krafter som inte har något att förlora på att kämpa för rättvisa, för den lilla människan. Piratpartiet är ett sådant parti, och jag tycker att Piratpartiet ska vara aktiva och drivande i att börja städa den där trappan. Det är en kraftfull symbolpolitik. Politikertoppen ska inte vara ett frälse. Vi är alla jämlikar. 

Jag vill se ett slut på internförmedlingarna. Funkar inte fördelningssystemet med reglerat låga priser, så byt system. När politiker exponeras för samma verklighet som vanliga svenssons så kommer deras drivkraft att lösa problemet vara en helt annan. 

Jag vill se ett slut på de svulstiga riksdagspensionerna. Avsluta alla befintliga avtal. Riksdagen stiftar lagar. Riksdagen kan skriva av hela rasket med ett pennstreck. Inga fler miljoner till avdankade politiker som inte vill leva i de system de själva konstruerat. Då kommer de skapa system som är drägliga. I Norge får politiker 3 månadslöner om de inte blir omvalda. Det räcker som omställningsförsäkring. 3 månadslöner räcker för att gå tillbaka till sitt vanliga jobb, allt annat är snack. Inbetalningar till pensionssystemet bör ligga i paritet med vad vanliga anställda får. 

Och bort med riksdagspolitikers privata sjukförsäkring. Om inte vanlig svensk vård duger för de styrande, så duger den inte för vanliga svenskar heller. Men så länge politiker får gå före i kön och särbehandlas på alla skattebetalares bekostnad, då kommer de inte heller ha någon drivkraft att göra det bättre för dig och mig. 

Bort med rötan, in med fräsch jämlikhet. Vädra ut snusket med rättvisans friska vindar i seglet!


Kampanjen mot Bromma

Jag ska ge mig in i Stockholmspolitiken, som ett undantag. Jag har egentligen inget intresse av Stockholm. Jag bor inte där, jag vistas där mycket sällan. Dock har vi en riksmedia som har fått för sig att världen och Stockholm är ungefär samma sak. Man ligger efter med den internationella omvärldsbevakningen såväl som med lokalbevakning utanför stadsgränsen, istället kablar man ut sådant som slussen över hela riket, som om resten av riket brydde sig det minsta om tramsigt käbbel kring ett sjunkande motorvägsmot. 

En annan fråga som tydligen hela riket bryr sig om är flygplatsen Bromma. Egentligen är det väl mest Miljöpartiet som menar att Bromma borde läggas ner och bli bostäder. Övriga Stockholm kan däremot inte bli bostäder, eftersom det där finns sällsynta skalbaggar. Miljöpartiet är i Stockholm det klart mest drivande för att sätta käppar i hjulet för bostadsproduktion och övrig expansion genom att fälla detaljplaner och inrätta naturreservat. Detta föranledde för övrigt viss kritik i en partiledardebatt jag såg, som Fridolin bemötte med "Ja, men ni vill ju hindra x antal hundra tusen bostader för att det finns spår av flygtrafik", som om en enstaka skalbaggeart kan jämföras med ett riksintresse för kommunikation. Jaja...

Hur som helst, jag ska göra det fullständigt klart. Jag skiter i Bromma flygplats. Jag har aldrig satt min fot där, och jag har varken landat där eller flugit därifrån. För min del kan de gärna lägga ner anläggningen och flytta upp alltsammans till Arlanda. Det som stör mig är hur uppenbart osanna utsagor och hyckleri präglar debatten.

Inom den gula ovalen är det omöjligt att bygga, samtidigt som det byggs mest i Sverige. "Schrödinger's skyddszon"?

"Bromma hindrar bostäder", i ett enormt område som är drygt 10 kilometer i diameter. Det är stort nog att sträcka sig ut över och täcka Sveriges minsta kommun, Sundbyberg. Intressant nog är Sundbyberg den kommun som bygger absolut mest i hela Sverige. 

I förlängningen påstås att flygplatser hindrar bebyggelse även annorstädes. Fast Linköping, som har två flygplatser i tätorten, bygger dubbelt så mycket per capita som Göteborg, som inte har någon. Det är något som luktar fisk. 

För Miljöpartiet har Bromma aldrig handlat om bostäder. Jag skulle satsa min sista dollar på att bostadsplanerna från Miljöpartiets sida ersätts av ett naturreservat för att skydda någon hotad fjäril så fort beslut om stängning tagits.Det är helt enkelt inte trovärdigt att vara emot precis all bebyggelse i övrigt och sedan påstå att bara Bromma läggs ner så kommer man vara jättebyggvänlig där. Nej, det handlar inte om att slåss för bostäder, det handlar om att lägga ner en flygplats. Bostäderna är bara ett sätt att försöka förklä det egentliga syftet. Om man hade velat ha bostäder hade man inte gjort naturreservat precis överallt i Stockholm där det finns risk att det byggs. Bromma handlar bara om prestige.

Men det verkligt olyckliga, det är alla annars intelligenta och välinformerade debattörer som går på finten.


Att rädda en Aveny

Varje stad har sina symboler för att markera sin identitet, och ingen stad håller sig med fler markörer än Göteborg. Dessa vårdas i allmänhet med någon slags agressiv ömhet i någon slags sadomasicistisk förvirring. Ta exemplet Skeppsbron. Jag tror det är helt säkert att påstå att Göteborgs kommun har en helt unik förmåga att trassla till utvecklingen.

En annan av Göteborgs stadsklenoder är Kungsportsavenyn, ofta av kommunen kallad stadens "Paradgata" men i folkmun mest känd som, kort och gott, "Avenyn". 2013 annonserar Stadsbyggnadskontoret att det ska bli ett lyft. 2016 skall allt vara klart. Man tänker sig att göra ett sammanhängande Torg från Konsthallen förbi Biblioteket med slut mot Park Lane. Götaplatsen ska fyllas med vattenlek, och i höjd med biblioteket ska det bli vattenspegel. Att det råkar ligga en gata med 13 000 fordon per årsmedeldygn rätt över verkar inte föresvävat Stadsbyggnadskontoret, ej heller att avenyns problem knappast är avsaknad av vattenlek.

Vad det blir i verkligheten återstår att se, nu har något slags plank kommit upp. Det tycks inte ha kommit ut någon ritning på hur det verkligen blev, men indikationen har varit att man fått banta ner sina tankar väsentligen. Vad som är klart är att man inte löser Avenyns problem, utan istället mest ägnar sig åt att försöka skyla över de värsta blemorna med smink.

Avenyn är en gata man vill ska vara fylld av liv och rörelse. Problemet är att liv och rörelse inte uppstår av sig självt ur tomma intet. För att människor ska röra sig längs en gata krävs att det finns någon vits med manövern, alltså målpunkter. Målpunkter, i klarspråk framför allt affärsverksamheter, uppstår i två typer av lägen. Det ena läget kännetecknas av att det finns en stor motorväg, en stor markparkering och en stor lada med "IKEA" på. Det läget har vi inte på Avenyn. Det andra läget kännetecknas av att det finns en lokal köpkraft. Och det är när man tittar just på tillgången till lokal köpkraft som problemen blir uppenbara. Patrik Sjöberg, samordnare på Yimby Göteborg, har sammanställt en del belysande kartor över täthet:

Det går ganska snabbt att konstatera att Avenyn knappast omges av horder av närboende. Provocerande, givet läget, är att det faktiskt finns enorma områden där inte en enda människa bor. Mest noterbart är den gröna blobben direkt öster om Avenyn. Den ytan är 12 hektar, det är samma storlek som stadsdelen Haga. Där bor inte en enda själ. Man kan debattera Hedens vara eller icke vara i en evighet, men klart är att man inte både kan ha en livskraftig Aveny och ett Heden helt utan boende samtidigt. Som jämförelse kan man först titta på en stadsdel som är mera livskraftig, den så kallade "Linnéstaden":

Linnégatan ligger mitt i bild, och det är inte särskilt svårt att räkna ut varför den gatan inte är i behov av några kommunala "lyft" och "förädlingar" för att upplevas som livskraftig. Det kan här också vara värt att notera att Linnégatan och Avenyn har ungefär samma gatubredd, och alltså behöver ungefär lika mycket folkliv för att upplevas "levande". Därför är de intressanta att jämföra med varandra. Hur som helst är det faktum att förhållandena vid Avenyn i det närmaste kan jämföras med den i sammanhanget perifera landshövdingehus-bebyggelsen vid Mariaplan.

Den intressanta slutsatsen av detta är att Avenyn är en fighter som överpresterar kraftigt, relativt förutsättningarna. Eller möjligtvis att det runt Avenyn finns aningen fler arbetsplatser (som inte visas i bilderna), samt att det i viss mån måhända "spiller över" från angränsande stadsdelar. Men oavsett detta överpresterar fortfarande Avenyn remarkabelt, redan idag. Kosmetika kommer knappast rädda gatan. Det som gatan lider akut brist på är köpkraft.

Lyckligtvis är det en ganska enkel sak att lösa, i alla fall i teorin. Det behöver byggas kontor och bostäder. Det finns gott om mark och det finns gott om människor och företag som är beredda att betala. Det finns långa rader med bra förslag. Så sluta tramsa med kosmetika och börja bygg!

EDIT
Patrik Höstmad och Patrik Sjöberg, samordnare på Yimby Göteborg, skriver på samma tema


Vilken känsla kommuniceras?

Jag plöjde lite reflektioner på Techcrunch om grafisk design i appar för något som kallas "tomma tillstånd", alltså t ex en mejlbox utan mejl, eller en "Att göra"-lista utan "Att göra"-punkter, och hur man kan använda dem dels för att hjälpa användaren tillrätta och dels för att också bygga relation. En tom sida behöver nämligen inte vara tom. Den kan faktiskt innehålla t ex en förklaring till varför den är tom. Nästa steg är att man kan hjälp användaren tillrätta i vyn. Men man kan faktiskt också passa på att förmedla en positiv känsla också genom design, nån bild, animation eller liknande. Och just detta, förmågan att förmedla en positiv känsla, är avgörande för att människor ska vänja sig vid att använda appen. 

Now, vad har det här med någonting att göra? Jo, jag tänker att detta faktiskt kan innehålla lärdomar med bärkraft på det politiska planet, inte minst för mitt eget favoritparti, Piratpartiet. Vi har ju nämligen en tendens att spåra ur i svåra och dystopiska problematiseringar. Det är mycket om problemen med systematiska integritetskränkningar, massövervakning, nära förestående massarbetslöshet till följd av teknikutveckling, och så vidare. Ibland kan man känna sig helt uppgiven över alltsammans. Människor tvingas leva i exil under hot om fängelse eller död bara för att ha sagt sanningen om hur länder systematiskt övervakar sina medborgare. Kan världen bli sjukare och mera dyster? 

Och kanske framför allt, är det detta som lockar väljare? 

Jag tror att partiet skulle må bra av att arbeta mera aktivt med att förmedla positiva budskap. Låt mig ta ett exempel, istället för att fastna i hur direkt förnedrande rättighetsfinterna runt Anne Franks dagbok faktiskt är, kan man fortsätta och uttrycka hopp om förändring. Istället för att fastna i att alla jobb försvinner när robotarna blir fler och bättre, kan man prata om att nya och helt oanade möjligheter öppnar sig för människor att realisera sin kreativitet och skapa helt nya typer av mervärden för varandra. Det är så lätt att fastna i det hemska, det jobbiga och det negativa. Men vem i världshistorien röstar på en dystopi? 

För mer inspiration omkring postiva känslor kan jag rekommendera artikeln What are the top 10 positive emotions? Tänker att man kan ha som mål, att varje gång man skriver nått eller länkar nått, att förmedla någon av de känslorna. Positiva känslor säljer inga lösnummer i pressen, men jag tror definitivt det köper röster i valen. 


"History is constant, but it never stays the same"

Historia som ämne kan beskrivas som nutidens projektion av dåtiden, vår tolkning av det som har hänt. Jag vann ett uppsatspris en gång i en tävling när jag gick i högstadiet. Huvudtalet under cermonin hade temat, och jag kommer fortfarande ihåg den exakta meningen: "History is constant, but it never stays the same". Skälen till att historia skrivs om varierar, men ibland skrivs den om, och jag tänkte vara så frikostig att jag delar med mig av en av de senaste betydande ändringarna.

Det förhåller sig nämligen så att ett av de mest kända och betydande verken från den nära samtidshistorien, nämligen Anne Franks dagbok, sensationellt nog har visat sig ha ytterligare författare. Exakt 70 år efter hennes tragiska död i Bergen-Belsen har detta ytterst intressanta uppdagandet gjorts, att materialet skrevs i samarbete med Anne Franks pappa Otto. Han överlevde, som enda person ur den familjen, förintelsen och avled 1980. Om det är ett slumpmässigt sammanträffande eller inte att den här upptäckten görs precis exakt när upphovsrättsägarna till materialet riskerade att förlora dem (då dagens regler stipulerar att upphovsrätten gäller fram till just exakt 70 år efter upphovsrättsmannens död, dvs 2015 i detta fallet), det lämnar jag därhän. Klart är att den här upptäckten gör att rättigheterna till materialet kan fortsätta förvaltas och profiteras fram till och med 2050. Det framstår helt klart som mycket lämpligt att den här upptäckten gjordes just nu.

Så liksom Tage Danielsson lärde oss det knepiga i att förhålla oss till skillnaden mellan det sanna och det sannolika så behöver vi nu också förhålla oss till det lite lätt märkliga i att materialet i den här dagboken uppenbarligen inte alls skrivits av Anne Frank, som man ju sådär grovhugget ju har antagit tidigare, utan att det är sannolikt att hennes pappa faktiskt gjort viktiga bidrag till textmassan, trots att han i sitt eget förord bedyrar att han mest sammanställt hennes anteckningar. Lyckligtvis har vi dock lärda historiker, och inte minst upphovsrättsjurister, som kan guida oss genom denna labyrint av risker för grovhuggna och förenklade försanthållanden, så att vi inte faller i fällan att resonera kring det som är sant, utan kommer ihåg att hålla oss till det som är sannolikt.

Själv kan jag, på mitt lite enkla och folkliga sätt, tycka att det verkar ligga en hund begraven här. Jag tror inte för ett ögonblick att Otto Frank någonsin har gjort anspråk på de här rättigheterna. Men samtidigt känner jag mig hoppfull. Hoppfull för att jag tror att detta kan få fler att förstå hur absurt upphovsrätten har utvecklat sig. Det har blivit ett spel för kapitalstarka spelare, och det utnyttjas bortom alla rimliga gränser på ett alltmera skamlöst sätt. Jag hoppas att detta kan mobilisera stöd för viktiga och nödvändiga reformer i upphovsrätten, en rimligare avvägning mellan upphovsrättsmannens möjlighet att verka och det allmänna intresset av kultur, dess spridning och tillgånglighet. Jag tror att fler känner som jag, att detta är ett grovt övertramp, och att fler faktiskt reagerar, så att vi kan skapa ett samhälle där kulturen lever lite mer, friheten är lite större och där förintelsens offer faktiskt får åtnjuta respekt istället för att fläkas upp på mammons altare. 


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0