Valspecial 2014 - efteråt

Jag skrev redan efter EU-valet att valvakor är skruvade fenomen. Så även denna gång. Det nationella valet var definitivt jämt, och stundtals riktigt spännande. Det var egentligen tre olika strider som utspelade sig i statistiken. Den viktigaste var Rödgrönt mot Alliansen, följt av Sverigedemokraternas ställning och slutligen Fi's försök att komma in i riksdagen. Resultatet var rödgrönt, nästan 13 procent och nix. Samt en palamentariskt oerhört komplicerad situation. Det enda som verkligen glädjer mig är att svenska folket inte vill ha könsrasism i sin riksdag. 

Till skillnad från många andra så är jag dock mindre oroad över SD. Jag tror inte ett ögonblick på att 13 procent av Sveriges befolkning är främlingsfientliga. Det är dags att skippa hela den retoriken. SD's framgångar beror på flera faktorer. Ett allmänt politikerförakt ligger nära till hands. Säkerhetspolitsk oro likaså. Men sätter man allting i ett större perspektiv är det svårt att ignorera den accelererande samhällsförändringen som en faktor. Min tes är att många väljare är grupper som allt mer ser sig ifrånsprunga av resten av samhället, som inte förmår omorientera sig efter de nya förutsättningarna. En kärnväljartrupp är lågutbildade män på landsbygden. Utvecklingen är onekligen att jobb och möjligheter flyttar från landsbygden. Män är i lägre grad flyttbenägna än kvinnor, det samma gäller för övrigt generellt lågutbildade relativt välutbildade, och dessutom krävs allt högre utbildning för att vara attraktiv på arbetsmarknaden.

Den här gruppen har lämnats åt sitt öde och söker enkla svar. Det kan SD leverera. SDs framgångar reflekterar de etablerade partiernas misslyckande att få med sig vår tids stora förlorare - unga män utan utbildning på landsbygden. Istället tjafsar man om hjärnspöket patriarkatet medan dagens unga kvinnor redan lyckas bättre både i skolan och sedan professionellt. 

Ska jag vara ärlig är jag mer oroad över Fi, för jag förstår inte de framgångarna. Att lågutbildade drar sig mot rasism och enkla svar förvånar egentligen inte. Fi däremot tilltalar unga välutbildade storstadsväljare, med tyngdpunkt på kvinnliga väljare. Varför söker välutbildade storstadsväljare samma typ av enkla svar i samma typ av hatretorik? Varför framstår könsrasism som ett rimligt alternativ? Det oroar mig.

Hur som helst ser resultatet att sluta i parlamentarisk osäkerhet. En svag regering är i stort sett oundvikligt. Löfven försökte flörta med både Centerpartiet och Folkpartiet, men fick i alla fall under valnatten kalla handen. Det enda som då verkade klart var Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det positiva med en svag regering är att inget av blocken kommer kunna föra någon effektiv politik. Det betyder att högkonjunkturen som just nu växer och gror kommer att få fortsätta göra det ifred från klåfingriga politiker. Inget ont som inte för något gott med sig - som man brukar säga.

För min del avslutades natten med en riktig rysare - nämligen Göteborgs omröstning om trängselskatten. Resultatet slutade negativt med gott valdeltagande. Oklart vad detta kommer betyda för trängselskattens varande då Göteborgs kommun inte äger frågan och dessutom redan har ingått i avtal där skatten är en förutsättning. Vi kan vänta oss en långdragen fars med misstro, förakt och fulspel från alla inblandade. På ett sätt kan ju det vara underhållande, men oavsett om vad som händer med trängselskatten kommer detta lägga ännu en våt filt av ångest över Göteborgs stadsutveckling och garantera ytterligare 20 lugna år av stagnation. Om något så är detta ett ultimat bevis för att Göteborg om 20 år knappast kommer vara Sveriges andra största stad. 


Valspecial 2014 - Idag röstar jag

Då var det slutligen dags att göra sin medborgerliga plikt och välja någon slags inriktning inom poliitken. Givetvis röstar jag innan valdagen för att fira valfriheten att kunna göra så. Efter mycket vånda har jag tagit beslut på hur jag ska rösta. Vilket avhjälpt ångesten, som istället ersatts med missnöje. Det var ett svårt val, men det blir bara en blankning i de totalt 3 valen. Jag har mycket svårt att välja mellan könsrasism och miljöförstöring, så det fick bli en rak missnöjesröst istället. 

Hur som helst är det viktigt att rösta. Även en blankröst räknas, registreras och visar något. Oavsett vad man väljer innebär handlingen att gå till vallokalen och rösta att man säger ett stort rungande ja till demokrati. Och det tycker i alla fall jag är det i särklass viktigaste med hela valet.

Jag personligen har insett att oavsett valresultat kommer jag bli nedslagen och missnöjd. Så för egen del gäller det att hitta de små segrarna. Jag hoppas att MP blir så stort som möjligt i den rödgröna röran och att partiet "vinner" bronsmatchen över SD. Vidare hoppas jag att hela alliansen håller sig över spärren och att de tillsammans blir så stora som möjligt relativt den rödgröna roran. Slutligen hoppas jag att F! faller under spärren. Om allt detta inträffar så blir det väl någon slags segerskål istället för gravöl. 

Cheers! 


Valspecial 2014 - 3 frågor ingen vill ta i

Jag och Socialdemokraterna gör i stort samma värdering över vilka frågor som förmodligen kommer få en framskjuten plats i valet. I deras utskick till min brevlåda satsade de på att prata jobb, skola och vinster i välfärden. Jag tycker inte någon av frågorna är speciellt upphetsande. I alla fall inte när rikspolitiker pratar om dem. De har ganska enkla svar. Jobb skapas när arbete lönar sig. Omfördela skattetrycket från arbete till någonting annat, till exempel miljöförstöring eller värdeökning av passivt ägande. Skolan löser sig genom bra lärare med mandat att hålla ordning i klassrummet och välfärden blir givetvis bättre när det lönar sig att leverera kvalitet. 

Så eftersom dessa frågorna går att lösa med ett enda stycke text så tänkte jag ägna mig åt 3 andra frågor som tyvärr ingen tycks vilja ta i och som är långt viktigare för Sverige i det långa loppet. Det är inte frågor som avgör valresultatet, men det är frågor som avgör mitt ställningstagande.

1. Integritet
Utan grundläggande demokratiska rättigheter kan vi lika gärna lägga ner demokratin. Frågan om medborgarnas integritet i vår Internetålder är oerhört viktig. Man kan inte prata om demokrati om man har myndigheter som på oklara mandat avlyssnar all information medborgarna skickar och sedan dessutom handlar med den här informationen till andra länders motsvarigheter. Men det är precis vad som sker idag. Det finns ett enda parti som lyfter frågan. När de började kallades de "foliehattar". Efter diverse avslöjanden vet vi idag att det redan då var värre än vad ens de mest dramatiskt lagda piraterna befarade. 

2. Stadsutvecklingspolitik
Bostadsbristen har seglat upp som en viktig politisk fråga, vilket på ett sätt är positivt. Tyvärr stjäl det å andra sidan uppmärksamhet och fokus från den större och bredare frågan, nämligen städer och utvecklingen av dem. Städerna är nycklarna för hela ekonomin. Det är i stadens dynamik som innovation händer, tillväxt genereras och jobb skapas. Det är också i städer som det finns utrymme för all upptänklig service, aktiviteter och institutioner. Museer, simhallar, caféer, resturanger, bowlingställen, krogar, gym, detaljhandel... Allt finns det mer av på närmre avstånd och med högre kvalitet i städer. Människor vill i stor utsträckning ha nära till allt detta, både till sitt jobb och till sin fritid. Det är roligare att bo i en stad helt enkelt. Det spelar alltså ingen roll om man pratar om människan eller ekonomin, man får samma svar. Att hitta effektiva sätt att utveckla städer är svaret. Tyvärr tycks denna insikt saknas helt inom alla etablerade partier. Man kan inte bara fokusera på bostäder och skapa mer av dessa, det blir inte stad då. 

3. Hållbarhet
Utan en värld som går att leva i så är det mesta andra ganska oväsentligt. Vem ska ens bry sig om demokrati eller städer när människosläktet i stort dött ut? Det kan framstå som en dramatisk inledning, men det är i grunden insatsen som ligger på bordet. Frågan är komplex och har många olika dimensioner. Vad politiker inte vill ta i är att deras egna myndigheter tycks strunta i uppsatta hållbarhetsmål och köra på som vanligt. Till exempel Trafikverket planerar för mer biltrafik trots att det inte är förenligt med uppställda klimatmål. Det handlar naturligtvis inte bara om bilar. Statligt ägda Vattenfall investerar i kolkraft. Sverige kommer missa nästan alla miljömål man satt upp med råge. Och sådär kan man hålla på och gräva fram problem efter problem. Alla tycker hållbarhet är jätteviktigt - tills åsikterna ska bli verklighet. Den här mycket beklämmande skillnaden mellan vision och verklighet talas det tyst om. 

Så...
Vad bör man välja på riksplanet? Det är en svår fråga. Miljöpartiet är emot Förbifart Stockholm, vilken kommer ge katastrofala följder för både Stockholms stadsutveckling och hållbarheten för hela nationen. Å andra sidan har partiet en stark vänsterfalang som tyvärr inte går så bra ihop med min liberala inställning. Piratpartiet är det enda partiet som driver integritetsfrågan, och de kanske eventuellt har förstått lite av stadsfrågan, samt har intressanta tankar om hur teknologispridning till tredje världen kan ge bättre hållbarhet. Å andra sidan kommer de inte komma in i riksdagen. 

Det kanske får koka ner till ren taktikröstning. Vid stor sannolikhet för rödgrön regering är MP det bättre alternativet. Vid blått däremot är jag osäker. Även om jag helt klart föredrar blått styre över rödgrönt (om det nu inte vore för deras envisa kramande av en gammal jättedyr bilexklusiv exploateringsled från sextiotalet). Folkpartiet gör en feminismflört jag inte kan dela och har en särskilt trist inställning till integritet. Centerpartiet låtsas kunna miljöpolitik men bedriver oftast motsatsen för att blidka sina landsbygdsväljare. Moderaterna och Kristdemokraterna återstår då, jag kan inte på stående fot komma på någon deal-breaker förutom förbifarten. M har två starka ess: Bildt och Borg, i den ordningen. KD lär behöva sympatiröster för att hålla sig över spärren. 

Usch - det känns verkligen som att välja det minst katastrofala. Pest eller kolera - ungefär...


Valspecial 2014 - Brevlådspropagandan

Det börjar dra ihop sig för val, så därför är det väl dags att börja med de obligatoriska val-special-posterna. Jag har fått hem valpropaganda från partierna. Jag känner ungefär som Winnerbäck "...trött på all valpropaganda lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige - å fan". Tråkigt att det känns så egentligen. Ett val borde ju vara höjdpunkten på mandatperioden, en vitamininjektion av insikten "jag har makten". Den endorfinkicken infann sig inte denna gången heller...

Nåväl, eftersom jag är en snäll och ansvarstagande medborgare så tänkte jag att jag skulle läsa igenom den information som partierna valt att lägga i min brevlåda. Urskiljningslöst så läste jag igenom alla blad jag hittade, inklusive både Vägvalet och Sverigedemokraterna. På facebook såg jag bekanta som äcklade sig, en flyttade SD's kuvert från sin brevlåda till någon annans och åkte hem och tvättade händerna. Sånt äcklar mig. Demokrati är någonting fint - även när vi tycker olika. Så jag läste.

Sverigedemokraterna utmärkte sig lite oväntat genom att ha klart minst att säga. De flesta andra partier skickade ändå med rätt laddade broschyrer, men SD skickade en A4 som mest såg ut som en affisch. Tre stycken text på ena sidan och fyra floskler de vill kämpa för på andra. Jag undrar vad den strategin säger om vilka väljare de hoppas nå.

I andra änden av spektrat placerar sig Kristdemokraterna, som skickade en hel tidning. Trots omfattningen den mest lättlästa då den fungerade precis som vilken tidning som helst och inte krävde massor vända, vrida, vika om hela tiden för att man skulle kunna se all information. Fokus på barnomsorg och äldrevård lokalt i Partille där jag bor. Det var ett tema som gick igen hos många partier i lite olika version. Politik för barnfamiljer och gamlingar. Men inte så mycket mellan de två. 

Som förväntat pratade Folkpartiet om ordning och reda i skolan. Efter 8 år börjar man ju kunna den låten utantill. Men om någon skulle ha missat det tar de alltså chansen och viker en stor del av utrymmet i sin folder åt att hamra in budskapet hos särskilt tjockskalliga väljare. I övrigt så tycker de att man ska rösta på dem för att de är liberala. Fast alla som följer svensk politik vet att det var länge sedan de övergav den tanken och istället blev det mest övervakningskåta och ordningsfacsistiska partiet som finns Sveriges riksdag. 

Moderaterna ville mest prata om allt de gjort. De har lett Partille länge tydligen. Lite tunnare med innehåll på temat vad de vill göra. Förutom att sitta vid maktens grytor. En trygg och ansvarsfull utveckling av Partille. Är det en eufemism för fortsatt slow-growth och så lite nybygge som möjligt? Jag hoppas inte det. Nu är det hög tid att få igång centrumutvecklingen hela vägen över vattendraget till järnvägsstationen. Det läget kommer bli oerhört viktigt med Västlänken. Det kommer utkristallisera sig två kategorier ur kranskommunerna, nämligen de som förmår utnyttja chanserna Västlänken innebär och de som inte klarar det. Den senare kategorin har Lerums nuvarande situation att se fram emot om max tjugo år. 

Klart svårast att ta sig in i var Vänsterpartiets valinformation. Det var ungefär som en lönespecifikation, att man ska riva av kanterna. Så man var verkligen tvungen att vilja ta sig in! Som väntat polariserar de mellan vinster och välfärd i en sant kommunistisk retorik. Uppfriskande att det finns något parti kvar i Sverige som inte är rädda att vara sant ideologiska utifrån teoretiserande på egen kammare istället för empiriska pragmatiker. Lite oväntat var ett starkt ställningstagande mot nya vägar i Partille. 

Kategorin mest intetsägande vanns av Socialdemokraterna som inte hade med någon information om vad de vill göra lokalt i Partille, däremot lite visioner om riksplanet - men där känner jag att jag har hyfsad koll. Kategorin mset populistiskt vanns av Vägvalet som vill förstatliga Sahlgrenska och påstår att det går att backa och omförhandla Västsvenska paketet precis hur som helst. Överlag hade de klart flest floskler i sitt partiprogram. I alla frågor utom Trängselskatten och Västlänken verkar de bedriva någon slags "allt till alla"-politik. 

Hur som helst, det bästa eller kanske minst dåliga sist. Just nu lutar det mest åt Centerpartiet. De pratade lite om företagande och att det ska vara lätt att cykla. Samtidigt pratade de om grönområden - och det blir ju onekligen en konflikt. Man kan inte både ha nära och hektarvis med grönska mellan husen. Det finns en fysisk verklighet att förhålla sig till också! Där hade jag gärna sett förtydliganden omkring hur man vill skapa närheten och cykelförutsättningarna. De verkar hur som helst inte lika galna som Göteborgscentern som pratar om att stoppa utsläppen, men inte bilarna. Missade jag och alla forskare på området något väsentligt i våra fysikstudier eller vad är det frågan om? 

Miljöpartiet lös med sin frånvaro. Det hade varit kul att kontrastera MP och C. MP bedriver egentligen en betydligt mer initierad miljöpolitik rent allmänt medan C är bättre på företagande. MP har en otäck vänsterfalang och C har sina bonderötter man inte riktigt kan göra upp med. Hur man än väljer blir det dåligt. "Varföre är den gode dum? Varföre är den kloke ond? Varföre är allt en trasa?"


Feminismen, patriarkatet och verkligheten

Jag pratade med Anderea Edwards. Igårkväll faktiskt. Det kanske inte är så många som kommer ihåg den kontroversen. Hon gjorde en uppsättning av SCUM. Det är ett politiskt manifest skrivet av en manshatande psykiskt instabil kvinna. I det påstås bland annat att mannen är en biologisk olycka, och förkortningen sägs anspela på vad man skulle kunna kalla "mansslakt" (Society for Cutting Up Men). Var och en kan ju avgöra om det (1) är konst att göra en uppsättning baserad på detta manifest, (2) om detta bör skattefinansieras och (3) om detta är rimliga åsikter att uttrycka utan att det är hets mot folkgrupp. 

Hur som helst pratade jag med Edwards. Det var egentligen hon som hittade mig. På många sätt är det väldigt spännande att möta meningsmotståndare. Vi håller definitivt inte med varandra, och har väldigt olika perspektiv. Det jag tycker är spännande är att mycket går att återföra på premisser, vilka glasögon man väljer när man betraktar världen. Våra olika utgångspunkter skapar väldigt olika analyser av samtida strömningar i samhället.

En del i feminismen är ett nästan perverterat fokus på makt. Det är som en tillskruvad och perverterad version av klassanalys - och förmodligen är det också därifrån det kommer. Allt tycks hela tiden hamna i förenklade resonemang om makt och maktkamper. Såsom att anti-feminism, om jag förstod beteckningen rätt är detta feministers kategori för alla som inte håller med dem hundra procent, bygger på en rädsla inför ett pågående maktskifte. Jag köper inte den analysen. Det kan ju vara så att många män helt enkelt tar illa upp av att bli utmålade som svin och förtryckare å ena sidan och som priviligerade mansgrisar å andra sidan.

Många skulle säkert kalla mig priviligerad, särskilt om de inte känner mig. Formellt kan jag kalla mig VD om jag vill, och 23 år ung sitter jag i en bolagsstyrelse. Jag har varit med om att vinna kategoripris i Venture Cup's regionfinal. Och så vidare. Flådigt värre - låter det ju som. Tack patriarkatet, förväntas det väl att jag ska säga. Förutom att jag inte fick det. Förutom att jag själv tillsammans med vänner startade det där bolaget, byggde produkten, slet genom nätter för att få till ptichar, affärsplaner och massor annat. Och det har definitivt inte varit någon rak hiss upp. De framgångar som vi trots allt nått har vi inte fått, utan skapat genom hårt arbete. Jag tänker inte tacka några andra än mina vänner som stått på barrikaden jämte mig samt partners vi jobbat med, och jag tänker inte be om ursäkt för framgångarna. Att detta skulle kunna ge karriärmässiga fördelar är jag medveten om. Det beror på att om man gör sig mer intressant blir man mer intressant. Inte på att jag råkar vara etniskt svensk person utrustad med penis.

Hela den här myten om patriarkatet är slående. Den bygger på godtyckligt plockad anekdotisk bevisföring kryddat med en rejäl dos missuppfattningar, "cherry-picking". Den håller inte för intellektuellt hederlig granskning. Jag läste en bloggpost av en kvinna som förklarade hennes dåliga relation till sin kropp på ideal som patriarkatet påtvingat henne. Det är bara det att de här sjuka idealen finns åt båda hållen. Det finns jättemånga killar som mår dåligt över sitt utseende. Varför skulle pojkar må dåligt om det var ett patriarkats fel, det är ju fullkomligt ologiskt. En manlig maktstruktur kan orimligen bygga på att förtrycka massor män. Vidare är idealen som sådana skapade av modeindustrin för att locka kvinnliga kunder. Man har helt enkelt valt att extrapolera estetiska egenskaper som tilltalar kvinnor och ökar försäljningen till den gruppen. Det är alltså ett kvinnligt kroppsideal vi ser i modellerna för damkläder, som ofta raggas upp utanför anorexiakliniker. Det är en samhällsstruktur, absolut, men fel analys kommer aldrig erbjuda en framkomlig väg till en lösning.

Om man går tillbaka till den stora diskussionen om vad som händer i samhället tror jag mycket lite handlar om rädsla för feminism. Feminismen drivs av en polarisering som liknar klassanalysen, fast tillämpat på kön. F!'s framgångar drivs definitivt av någon slags idé om en maktkamp. Tittar man på vad som lockar unga vilsna män däremot, framför allt SD handlar det om andra saker. Feminister gör förmodligen ett kardinalfel här, projektion, de överför sitt eget tankemönster och tolkar andra utifrån det. Men i själva verket handlar det om en betydligt mer generell rädsla inför omorienteringen av samhället. Till stor del är det lågutbildade män på landsbygden som ser hur deras möjligheter bara blir mindre. Man söker en enkel förklaring. Det är alltid lätt att ena en grupp mot en gemensam yttre fiende - det vet alla som kan något om hur man bygger grupper. Det är i och för sig talande hur "jämställdhets"-ideologin feminism på ett märkligt sätt missar att dessa unga män hamnar utanför. Och det finns ju helt klart vissa pedagogiska problem att förklara för arbetslösa personer som inte ser någon plats för sig själva i samtiden hur deras hudfärg eller könsorgan skulle göra dem extra priviligerade. För att det privilegiet helt enkelt inte finns...


Satsningar och organisation måste gå hand i hand

Miljöpartiet har gjort ett intressant och relevant utspel som jag tänkte kommentera. Det handlar om skolan. Det de säger är egentligen självklart. Skolan är så fruktansvärt usel och lämnar så många utan den utbildning de har rätt till att enbart marginella förbättringar har stor betydelse för hela samhällsekonomin. Det betalar sig bra att höja kvaliteten i skolan. Det är framtidsinvesteringar som går att räkna hem.

Men det handlar inte bara om pengar. Samtidigt har hela offentlig sektor - inklusive skolan - blivit allt sämre på att göra något med de resurser de får. En organisationsforskare skriver på SvD att det utvecklats en strukturell rädsla att göra fel inom hela offentlig sektor. Istället för att ägna sig åt "värdeskapande verksamhet" - eller vad nu motsvarande kan kallas inom den sektorn - ägnar man sig åt nonsensarbete. "Skyltfönster" är ett bra ord. Det ska se snyggt ut - substansen, det som finns innanför, det är inte viktigt.

Det är viktigt det här. Faktum är att den stora frågan inte handlar om resurstilldelning utan om organsiation. En ineffektiv organisation äter pengar. De flesta av oss kan Parkinsons lag utantill. Den bygger på observationer om att brittiska myndigheters administration av stormaktens kolonier tycktes kosta allt mer samtidigt som kolonierna som skulle administreras blev allt färre. Detta ledde fram till slutsastsen att arbete tycks expandera för att fylla den tid som är allokerad. 

Jag vill poängtera att detta inte bör tolkas som att offentligt anställda slöar på arbetet, så är det inte. Istället är det så att de i stor grad uppehåller sig vid arbetsuppgifter som inte leder till bättre resultat. Självklart sitter de och gör uppgifter, men ofta fel sådana. En välkänd sanning är att byråkrati expanderar för att möta behovet av den växande byråkratin. Efter en kritisk massa byråkrater är anställda kan de helt generera arbete åt sig själva utan att tillföra någonting till den egentliga verksamheten. Papper ska skyfflas runt, någon ska skriva nått PM som någon annan ska läsa och svara på och en tredje ska godkänna någon detalj och så håller det på. Krydda det med ökat fokus på att ta fram policydokument... 

Byråkratin är oerhört farlig. Den är onekligen nödvändig till viss del, men man måste vara medveten om att den måste hållas i strama tyglar. Att ösa in mer pengar i överbyråkratiserade ineffektiva organisationer leder inte till högre resultat. De organisationerna har redan frikopplat resultaten från anslagen helt och hållet. Därför måste ekonomiska satsningar gå hand i hand med organisationsutveckling. Så också i skolan. Frågan är bara vilket parti som vågar anta den mer komplexa hållningen. Det är ju lättare att prata om x antal miljarder till y syfte.


RUT handlar om makt över sitt liv

Industrimodellen är passé. De trygga och säkra anställningarna på ortens bruk - de visade sig även de kunna upphöra. Konsekvenserna ofta förödande för hela orter och kommuner. Framtiden kännetecknas av en dynamisk och diversifierad arbetsmarknad. De flesta jobben skapas redan idag i småföretag. Och den trenden kommer bli starkare. Även trenden med egenanställningar kan förväntas växa. Det är i slutänden tryggast att vara i kontroll över sitt eget liv och sin egen situation. 

Egentligen har aldrig modeller med få stora arbetsgivare gynnat arbetstagarna. Värst utsatta har kvinnor varit. De yrken som de traditionellt söker sig till har oftast bara en enda arbetsgivare: offentlig sektor. Lönerna är därför i regel usla och villkoren katastrofala. Därför är det bra att mycket reformer har genomförts för att få igång en bättre struktur även inom kvinnodominerade branscher. Det har skapats bättre möjligheter för företagande inom vård, omsorg och liknande. 

Tyvärr har vi en hel politisk inriktning som hatar att människor har kontroll över sina liv. Det är vänstern. Med gråbetongpolitik från sextiotalet vill de tvinga tillbaka kvinnor in i usla anställningsvillkor på fruktansvärda arbetsplatser. Kvinnosynen allt annat än modern. De vill frånta kvinnor ett val av arbetsgivare. Retoriskt pratar de om att avskaffa osäkra anställningsvillkor och liknande - men deras förslag handlar om att kvinnorna ska fösas tillbaka in i fållan hos offentliga arbetsgivare. Enbart manliga branscher ska erbjuda mångfald av arbetsgivare, god löneutveckling och bra anställningsvillkor.

Det finns en bra debattartikel som jag vill lyfta som fokuserar på åtgärden RUT. Vänstern har kallat de som arbetar i den branschen allt från kapitalister till tjänstehjon. Märkligt att de inte var tjänstehjon när de gjorde exakt samma sysslor i offentlig regi... RUT har givit människor makt över sina egna liv. Låt dem behålla den makten!


Det är dags att släppa cykelhjälmsparadigmet!

Bra förebyggande åtgärder kan karaktäriseras av tre viktiga egenskaper: (1) Åtgärden omfattar hela befolkningen istället för att bygga på egna individuella initiativ, (2) den skyddar automatiskt, och (3) behöver bara en isolerad implementation för att fungera. Ett bra exempel är till exempel vägstandard. Nisse behöver inte bygga sin egen säkra väg, det gör samhället åt honom och alla i samhället är välkomna att använda den säkra vägen. Alltså uppfylls (1). Vidare behöver Nisse inte göra något särskilt när han tar sig fram längs den här vägen. Rätt dosering i kurvor och ett bra underlag hjälper Nisse automatiskt, och därmed är (2) uppfyllt. Slutligen räcker det att bygga vägen med den här goda standarden en gång för att den ska fungera under lång tid, varken samhälle eller Nisse måste genomföra någon särskild behandling av vägsträckan varje vecka, månad eller kvartal, vilket uppfyller (3).

Det finns många bra åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Förutom vägen ovan är airbags är ett exempel. Genom lagstiftning omfattar den alla bilar som produceras, de löser ut vid behov utan att kräva någon aktiv handling från de som färdas i bilen, och de byggs in i bilen en gång och finns sedan där under bilens livstid. 

Det finns också kassa åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Ett exempel är cykelhjälmen Den är förvisso passiv - men uppfyller inte de två andra kritierierna. Användande bygger i grunden på egna initiativ och den kräver att man aktivt applicerar den varje gång man ska resa någonstans på sin cykel. En invändning är att en lag skulle göra att åtgärden omfattar hela befolkningen, men i praktiken gör människor fortfarande som de vill. Att hålla koll på att alla bilmodeller som säljs har airbags är en sak - att hålla koll på att alla människor som cyklar använder hjälm är däremot ogörligt. Cykelhjälmen fallerar alltså på två av tre punkter.

Men det är inte bara en kass lösning. Den är sannolikt också samhällsekonomiskt olönsam. Även om man bara räknar med en enda kostnad och en enda vinst, dvs inköpskostnad för hjälmen och sparade vårdkostnader hjälmanvändning ger upphov till, visar det sig att kostnaden sannolikt är större än vinsterna. En forskningsrapport hänvisar till två kostnads/lönsamhets-analyser utifrån dessa premisser som båda visar samma resultat. Det kan då inflikas att hjälmreklam och hjälmlagar minskar cyklingen, vilket leder till sämre hälsa och därmed högre vårdkostnader. Detta är inte med i dessa analyser. Samtidigt menar rapporten att andra åtgärder har visat en betydligt bättre nyttokvot - till exempel olika infrastrukturåtgärder, sänkta hastigheter och arbete mot rattfylleri. Dessa åtgärder har också fördelarna av att uppfylla de tre kritierierna som karaktäriserar goda säkerhetsåtgärder samt att uppmuntra fler till att cykla.

Det saknas i själva verket helt rationella argument för att använda cykelhjälmen som säkerhetsåtgärd. För det första är det som jag visade ovan inte en bra säkerhetsåtgärd till att börja med. Dessutom uppfyller den inte ett ytterligare kriterium jag vill ställa - "användarvänlighet". Cykelhjälm går att felanvända på flera olika sätt. Spänn bandet för löst, eller sätt hjälmen fel på huvudet och den är verkningslös, ja till och med farlig. En säkerhetslösning ska inte gå att felanvända, jämför med till exempel airbags.

För det andra har den förväntade minskningen av skallskador har inte inträffat med kraftigt ökat hjälmbärande. Människor tar alltså vaccinet samtidigt som sjukdomen sprids. Eventuella minskningar av skallskador som kunnat observeras bland cyklister i samband med till exempel hjälmlagar i olika länder tog sin början innan lagens införande och samma minskning kan också observeras bland fotgängare som inte bär hjälm. Detta "tredje faktorn"-problemet diskuteras i regel inte av hjälmförespråkare. Vidare är det långt ifrån säkert att risk per capita minskat. I regel följs ökat hjälmbärande av minskad cykling. Även om antalet skallskador minskar är det alltså inte alls säkert att de minskar utslaget på antalet cyklister. 

Och nu slutligen så visar det sig att det inte ens är en samhällsekonomiskt försvarbar åtgärd. Behövs fler argument? Det ensidiga fokuset på cykelhjälmen som säkerhetsåtgärd för cyklister kostar både liv och ekonomiska resurser bortom all rimlighet. Det är dags att släppa cykelhjälmsparadigmet! 


Mariaplan - Biltillgänglighet är inte allt

I Göteborg planeras en omdaning av en rondell som går under namnet "Mariaplan". Trista parkeringar och traifkimpediment ska bli möbleringszoner och torgyta. De bilfria ska äntligen också få god tillgänglighet till handeln som finns där. I stort sett är tankarna med omdaningen fantastiskt bra tycker jag. Det tycker däremot inte Göteborgslokalers vice ordförande

Jag var nyligen aktuell i GP tillsammans med Yimby-samordnaren Patrik Andersson med en replik till just Göteborgslokaler. De verkar tyvärr sitta fast i en obsolet planeringstradition och föråldrade analysmodeller. Då handlade det om grannskapsenheter och centrumanläggningar. Nu handlar den istället om tillgänglighet. 

Tonläget är ordentligt uppskruvat, som det brukar vara på män i övre medelåldern när det gäller trängselskatt och västlänken. Redan i ingressen är det nästan falsett:

"Finns det någon förnuftig människa som tror att torg och torghandel kan leva utan butiker och verksamheter? Och som tror att människor väljer att besöka ett torg som man inte kan nå?"

Mariaplan idag ska...

En sidoanmärkning här är att just benämningen "torg" som beskrivning av Mariaplan är en ganska rejäl eufemism. "Trafikplats" hade passat bättre. Hur som helst visar det sig snart vart skon klämmer:

"Men just där - på Mariaplan - vill stadens företrädare minska tillgängligheten till torget för handikappade och även andra, som kommer hit med bil."

Redan här kan man börja syna den argumentationskedja som börjar ta form. Tillgängligheten för bil ska alltså minskas på något sätt. Detta innebär alltså, enligt Lisbeth Grönfeldt Bergman (M), att det här torget/trafikplatsen kommer bli fullkomligt omöjligt att nå. Alltså om tillgängligheten är mindre än 100 procent skiftad till förmån för bilen går punkten inte att ta sig till. Det är ganska uppenbart att den argumentationskedjan är felaktig. Att någon skulle försöka skapa ett torg som inte går att nå är en halmdocka.

...bli någonting i denna riktning imorgon. Omöjligt att nå?

De logiska kullerbyttorna fortsätter sedan på ett nästan underhållande sätt:

"Buss och spårvagn i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att ta sig till butiker med dessa färdmedel och inte heller att cykla. Det finns faktiskt människor som är beroende av att komma nära med bil!"

För det första konstaterar trafikplaneraren dr Christer Ljungberg redan 2006 att en majoritet av centrumhandelns kunder tycks komma till etableringarna utan bil. I Lund kommer till exempel bara 18 procent till butikerna med bil. 82 procent kommer alltså dit på annat sätt, till övervägande del till fots, med cykel eller med buss. Liknande siffror har sedan dess framkommit för fler städer i Sverige om jag inte missminner mig.

För det andra är resonemanget en logisk kullerbytta. Att vissa behöver använda bil betyder inte att alla eller ens en signifikant andel av butikernas kunder behöver bil (vilket vi också ser i invändningen ovan). Det är alltså inte ett argument för att skifta tillgängligheten 100 procent till bil på bekostnad av tillgängligheten för andra trafikanter. Det enda detta argument visar är ett enögt perspektiv. Inget transportslag kan passa alla. Detta är i själva verket ett kraftfullt argument för ombyggnationen, då den syftar till att öka tillgängligheten för de trafikslag som idag har på tok för låg tillgänglighet, så att situationen blir mer balanserad. Det går lika gärna att hävda:

Bil i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att använda detta transportmedel. Förutom att staden skulle korka igen så kan man vara för ung, för gammal, funktionshindrad eller ekonomiskt hindrad. Dessutom är allt färre ens intresserade av att äga och använda bil i sin vardag.

Den omskrivningen är precis lika relevant och visar hur otroligt intetsägande och irrelevant detta argument är. Trafik är givetvis inte ett specifikt fordon utan människor och varor som rör på sig. Det står i stadens egen trafikstrategi, man kunde ju tro att det var politikernas jobb att faktiskt vara uppdaterade...

Med detta börjar dock debattören, förmodligen för sitt eget bästa, närma sig slutet. Det är dags för den avslutande one-linern som ska knyta ihop säcken och liksom klistra fast sig i läsarnas huvud:

"Det finns fler skrämmande exempel i staden där bilfientligheten slår hårt mot verksamheter och jobb - särskilt för unga göteborgare. "

I sjävla verket har den här typen av omvandlingar ett slående track-record just när det gäller handeln och butikernas omsättningar. Från NYC finns siffror som visar på nästan 50 procent ökning av handel när kantstensparkering blev cykelbana. Vidare dubblades hyrorna på kort tid runt Times Square sedan det blev bilfritt och fem nya flaggskepps-butiker öppnade. Detta redan då bara temporära material användes. Nu byggs det om till ett permanent torg. Vill man titta mer lokalt kan man se hur Odinsgatan och Friggagatan verkligen levt upp i och med omdaningen till en mer balanserad situation mellan trafikslagen. Eller så kan man titta på centrum inom vallgraven och hur de bilfria gågatorna blev en dundersuccé. Det finns en uppsjö av fall som styrker metodens effektivitet. Det finns inget stöd för att denna omdaning riskerar ett enda jobb, i själva verket är det snarare tvärt om. Det är skrämmande hur Göteborgs tradition av bilkramande från sextiotalet och fram till bara några enstaka år sedan har tillåtits slå så hårt mot verksamheter och jobb, men också glädjande att den undertryckta potentialen äntligen får frigöras!

I korthet är alltså debattartikeln fylld av logiska kullerbyttor, argumentationstekniska och faktamässiga fel. Detta kommer från en person som innehar en maktposition i ett av stadens offentligt ägda bolag. Göteborgarna förtjänar bättre styrning av staden.


Gamla idéer vitaliserar inte stadsdelstorgen

Plötsligt händer det. Idag debuterade jag på GP-debatt med en artikel om hur man kan utveckla grannskapsenheters trötta centrumanläggninar till riktiga levande torg. Jag skrev artikeln tillsamans med Patrik Andersson, som är samordnare på Yimby Göteborg. Den som vill läsa gör det med fördel där istället för på GP, då det finns fler fina bilder.

Jag ska inte återpublicera texten här, den finns som sagt att läsa lite varstans. Istället tänkte jag elaborera lite runt varför det är så viktigt att lyfta betydelsen av den omgivande staden. Det är nämligen något som Yimby gör mest hela tiden, och det kanske inte är helt lätt att förstå varför. Det handlar om hur en stad fungerar. Allt hänger ihop och stadens styrka ligger inte i de enskilda delarna som bygger upp den utan i synergierna mellan dessa delar.

Modernism är en planeringstradition, ett paradigm, där utgångspunkten ofta är ingenjörens: Bryt ner problemet, bryt ner det! Och addera varje mindre del av lösningen på slutet. Det är ur den tanken som distinktionen mellan "centrum" och "bostadsområde" och "industriområde" kommer ifrån. Idén är att man tar en liten del, säg problemet att skapa bra bostäder, och så tänker man ut världens bästa bostäder utifrån de krav man bedömmer människor har på att "bo". Någon annan gör samma sak med industriområden, en tredje gör samma sak med centrum, en fjärde gör samma sak med bilvägen. Och sedan på slutet lägger man samman allt. Centrumet för sig, bostäderna runt om och så industriområdet kastar man iväg så långt man kan och drar dit den där bilvägen. Det låter ju som en utmärkt teori - men i praktiken fungerar det inte.

För i praktiken så missar man krav och kvaliteter som liksom faller mellan stolarna. Man missar att industrier mår bra av att det finns en miljö där man kan råka stöta in i varandra så att nya samarbeten kan uppstå. Man missar att gatorna blir tryggare och roligare så att folk lockas ut när det finns något annat än stängda fasader och neddragna persienner längs med den. Och så vidare. Man får helt enkelt inte stad, man får "stad". Torgen blir inte torg utan "torg". "Stads"delen blir dysfunktionell och människor söker sig därifrån. Den lilla handel som fick tränga ihop sig i det lilla centrumet får till och med den svårt att överleva och snart ökar vakansgraden.

I grunden handlar det om man vill leva i en "stad" eller en riktig STAD, om man vill gå på Linnégator och möta folkliv eller stå ensam i en isoleringscell i långa köer på anonyma och fula betongmotorvägar. Det kanske är svårt att sätta ord på exakt vad som missas - men att något missats, det tror jag är tydligt för oss alla.


Följ upp Attefallshuset ordentligt!

Det har snart gått en månad sedan Attefallshuset klubbades igenom. Så här i efterhand tycks information om hur åtgärden fallit ut saknas. Det är förmodligen allt för tidigt för att kunna säga något med säkerhet, men jag är sådär. Jag vill veta, helst igår. Helst innan beslutet är fattat. Tyvärr är tidsresor ännu inte möjligt...

Jag googlade tidningsartiklar för att försöka få en bild av hur använd möjligheten blivit hittills - sommartider är ju trots allt en populär tid för att förändra i villaträdgårdarna - och rubrikerna uttryckte allt från "oväntat stort intresse" till "oväntat lågt intresse". Men tittar man på siffrorna verkar det som om åtgärden ännu inte har lett till den förutspådda byggboomen. Olika kommuner har haft olika erfarenheter, men i absoluta tal handade det om mellan 0 och 20 hushåll som utnyttjat möjligheten då artiklarna skrevs. Desto fler hade däremot vänt i dörren när de insåg att det inte var så enkelt och okomplcierat som det verkade. Det förstärker känslan av att åtgärden mer än något annat är ett desperat hafsverk för att försöka avleda uppmärksamheten på regeringens fullkomliga misslyckande med bostadspolitiken. Trots att Attefall helt utan konkurrens leder utredningsligan har kraftfulla och väl genomarbetade reformer lyst med sin frånvaro. 

Något annat som hade varit intressant att veta är hur Attefallshuset används. Det lanserades som en möjlighet att skapa uppemot 150 000 - 200 000 nya bostäder. Hur har det blivit i verkligheten? Jag har inte hittat något som indikerar att skapa en extra bostad är högt på prioritetslistan hos villaägare. På forum som Familjeliv nämns "gästhus" eller "poolhus". Däremot inte bostad till okänd bostadslös.

Det finns egentligen ingenting som talar för att detta skulle bli någon slags bostadsbyggnadsboom. Dels är villaägare sällan i behov av den inkomsten och dels så är det förenat med stora kostnader. Det kräver ett stort ingrepp på den egna tomten samtidigt som det både är dyrt och komplicerat om kåken ska vinterbonas och el, värme, vatten och avlopp dras in. Man pratar i storleksordningen om samma kostnad som för att bygga en hel villa. Mellan en halv och en hel miljon. Det är just sådant som vatten och avlopp som kostar mycket pengar. Det är därför småbostäder alltid blir extremt dyra. Det finns stora tröskelkostnader för att ens få till en bostad. Övriga "vardagsrumskvadratmeter" är nästan gratis. Att det däremot kommer bli en del nya garage, uterum och förråd - det betvivlar jag inte. 

Kritiken mot reformen bygger främst på att det kan bli mer konflikter mellan grannarna. Den stora finessen med Attefallshuset är att grannarna inte kan överklaga någonting så länge reglerna följs. Detta tycker inte jag är särskilt problematiskt i sig. Det perverterade system vi har idag där man kan hindra all utveckling av mark som man råkar bo i närheten av eller ha som utsikt är knappast bra eller demokratiskt det heller. Det är i sig positivt med ökad öppenhet för förändringar. Att default blir att saker faktiskt ska få hända istället för som idag där lagt kort ligger i evigheters evighet så enda möjligheten att skapa mer bostäder är att slänga ut dem på prima jordbruksmark med långa avstånd och dålig kollektivtrafik. 

Det som intresserar mig är snarare vad detta innebär för markutnyttjandet. Icke hårdgjord yta är jätteviktig av massor olika skäl. Trädgårdar är på intet sätt någon slags naturmark, men de levererar ekosystemtjänster. Dessutom måste trädgård räknas som värdefull grönyta, om något. Ett av de ledande argumenten för att inte bygga nytt är just att grönyta går förlorad. Men även om varje Attefallshus blev en bostad skulle 100 bostäder ta 2500 kvadratmeter mark i anspråk. Ett Attefallshus kan bli max ca 40 kvadrat, eftersom man kan bygga (nästan) två våningar (4 meter höjd, normal takhöjd är ca 2.40). Bygger man bostäderna i ett vanligt stadskvarter istället kommer man undan med endast ca 600-750 kvadrat mark. Det är mindre än en tredjedel. Men nu blir inte alla Attefallshus nya bostäder. Bara en mindre del kan väntas bli det. Istället riskerar vi att hårdgöra hektarvis med mark som levererar ekosystemtjänster utan att samhället vinner någonting på det. Det är klart att det är en trevlig present till villaägare, men är det verkligen detta som bostadsministern ska syssla med - att dela ut ekologiskt ohållbara presenter till de som redan har en bostad?

I princip har Attefallshuset varit det enda greppbara utfallet av två mandatperioders utredande för att öka bostadsproduktionen. Väljarna förtjänar att detta följs upp ordentligt och dess effekter hittills presenteras. Det är ett från början dåligt utrett förslag, ett hafsverk, så då får man ju göra det som utredningen borde ha gjort i efterhand. Vilka konsekvenser har förd politik på miljön, på bostadssituationen och på ekonomisk fördelning? Väljarna förtjänar att veta.

PS
(Det värsta är dock att det röd (gröna) alternativet står lika handfallna inför bostadskatastrofen. Vad inget av blocken fattat är att planeringsprocessen måste göras om i grunden) 


Hållbarhetens symbol

"The steel horse fills a gap in modern life. It is an answer not only to its needs but also to its aspirations. It's quite certainly here to stay"

Jag gör ingen hemlighet av att det där är mitt favoritcitat nummer ett, och det har fått följa med mig. Trogna bloggläsare - om sådana finns - har sett det förmodligen mer än en gång. Det har fått bli en kamrat på min vandring därför att det alltid varit och ännu är sant. 

En av de mest irriterande invändningarna mot cykelns förträfflighet är "alla kan inte cykla". Det enda en sådan invänding bevisar är hur inskränkt personen som påstår det är. Mitt favoritexempel är David Lega. Det finns mycket han inte kan göra, men cykla är inte en av dem. Faktum är att hans rullstol i själva verket är en trehjulig cykel.

I GP kan man läsa om ett annat exempel, nämligen att elcyklar ger fart till gamla ben. Den handlar om hur äldrevården i Växjö provar att byta ut promenader mot cykelturer. Och de äldre tycks vara riktigt positiva. 

Alla kan cykla. I Holland har man en trafikvision om "8 till 80" för sina cykelbanor. Alltså att alla i åldrarna 8 till och med 80 ska ha goda möjligheter att cykla. Det handlar om trygghet och säkerhet. Det handlar om att slippa tvingas ut i snabb biltrafik och om en trafikmiljö där inte minsta sekunds ouppmärksamhet leder till en krasch. Då kan alla cykla. 

Vad som däremot går att ställa bortom all tvivel är att alla inte kan köra bil. Man kan vara för gammal, eller för ung, ha dålig syn, eller ha funktionsnedsättningar. Listan är lång. Ändå bygger vi samhället för just detta - att alla ska ta bilen överallt. Cyklister motas till och med bort från allt fler allmänna vägar när de byggs om för att bli säkrare - för bilister. 

Hållbarhet brukar sägas stå på tre ben. Det ekonomiska, det ekologiska och det sociala. Inget annat transportmedel finns som symboliserar hållbarhet bättre än cykeln. Det är billigt, miljövänligt och dessutom inklusivt. Den är ett svar inte bara på det moderna livets behov, utan också dess ambitioner. 

Det är dags att trampa iväg för ännu en härlig dag.
Cykla aktivt!


"Innovationsdistrikt" - vanlig hederlig stad

Jag hade tur när jag klickade runt mig i mitt facebookflöde och hamnade på en webbartikel med titeln "The Rise of Innovation Districts". Den handlar om en ny trend i USA och hur de organiserar sina teknikparker. De brukade köra med modellen att kasta ut ett gäng byggnader ute i ingenstans, dra dit en bilväg och sätta höga stängsel runt allt sammans. Inte minst för att hindra att (Gud förbjude) idéer spreds och utvecklades. Nej, bunta ihop några smarta personer i en bunker. Det var tanken.

Det fungerade väl sisådär. De här smarta personerna har slutligen tröttnat på en bunkermiljö man bara kan nå med bil och söker sig istället till platser där man kan hjälpa varandra, slipper ta bilen vart man än ska och allmänt där det finns roliga saker att göra. Helt enkelt miljöer som är mer spännande, kreativa och innovativa. Och eftersom smarta personer är en bristvara så är företagen rätt måna om att få tag på dem.

Därför har företagen tvingats ta ett nytt grepp. Detta har fått det häftiga namnet "Innovationsdistrikt". Idén är att man tar lite fräcka företag och forskningsinstitutioner och förlägger dem på samma ställe. Runt om bygger man upp kvarter med bostäder och verksamheter, vanliga gator, cykelbanor och så slänger man in lite buss och spårväg. Och så samlar man lite fräcka investerare, skapar möjligheter för startups och sedan är man igång. 

Men vänta nu? Det här låter vansinnigt bekant: Bostäder och verksamheter på samma gata i samma hus. Bara vanliga stadsgator istället för motorleder i kringelikrokar. Och så lite kollektivtrafik på det. Låter inte det allt bra likt vanlig hederlig stad? Ni vet, typ som det ser ut i gamla europeiska stadskärnor?

Okej, jag ska lägga ner mitt raljerande och mina billiga poänger. Det finns faktiskt en poäng som är viktig här:

Stadsplaneringen är avgörande för innovation, och därmed för tillväxt och jobb

Det var en av mina första kontakter med Yimby, som kommit att bli ett slags andra hem. Eller i alla fall mitt favorit speekers-corner på Internet. Då fick jag gå med på en virtuell vandring längs en bakgata i Göteborg och förstå hur stadsväven låter staden gå från döda hus till en levande organism, samtidigt som det i processen skapas nya jobb. Då förstod jag inte vidden av det. Nu, ganska exakt två år senare, inser jag att det var betydligt större än vad jag trodde. Det här med klassisk stad, det är liksom själva nyckeln. Det är så viktigt att till och med bilnationen USA och dess aktörer går samman och bygger den för att de insett att det är den mest effektiva strukturen. Trots att den vare sig kräver eller medger att alla tar bilen överallt. 

Vi står i en massiv strukturomvandling. Hela tillverkningsekonomin håller på att bytas ut mot en kunskapsekonomi. Den förra har inte dött, men automatiseringar samt framväxten av den senare gör att spelreglerna ändras. Det är inte längre säkert att det är arbetaren som flyttar till arbetet. I kunskapssektorn flyttar företagen snarare dit arbetarna vill vara. Det är en helt ny spelplan och kräver helt ny politik för att möta dessa nya utmaningar. 

För något år sedan gick ett seminarium i Almedalen som handlade om ifall Sverige behövde en Stadsminister. Alltså en minister för städer, ej att förväxla med Statsminister. Det är en fråga jag funderat på sen dess. Det är uppenbart att allt är riggat för den funktionsseparering som modernismen förespråkade men som visat sig ofungerande gång på gång. Vi har en myndighet för bostäder, en annan myndighet för vägar och så vidare. Men staden är inte renodlad, då fungerar den inte. Vad Innovationsdistrikten smärtsamt övertydligt visar är behovet av att sluta planera för bostäder eller arbetsplatser och börja planera för stad. Det bör reflekteras i planerande organisationer. En Stadsminister med tillhörande stadsverk behövs, och staden behöver värnas som ett särskilt intresse. 

Innovationsdistrikt är ett sätt att sälja in vanlig stad. Att slå in lite kilar och göra språngbrädor för vidare stadsexpansion, men egentigen är det få saker som skiljer innovationsdistriken från klassisk stad. Som jag berörde i mitt uppmärksammade inlägg stadens ekonomi handlar allt ihop egentligen om vad som är effektivt. Innovationsdistrikten är att gå retro, de är att ta ett steg tillbaka in i framtiden. Men egentligen kan man säga vad det handlar om. Det handlar om klassisk stad. Och att det helt enkelt är hållbart. Ekologiskt, ekonomiskt såväl som socialt. Och därför ska vi bygga det. Och om inga andra argument biter så bör detta tala till precis var och en: täta städer skapar fler möjligheter för innovation och tillväxt och därmed i slutänden företagande och jobb. Det betyder mer pengar i skattkistan och i plånboken. Därför ska vi bygga stad.


Den digitala revolutionen är inget hot, utan en möjlighet

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, skrev en lång debattartikel i GP omkring den digitala revolutionen som i accelererande tempo förändrar hela världen. Den fick titeln Digitala hotet - frågan som politikerna glömt bort. En sådan rubrik lämnar inte mycket åt fantasin när det gäller anslaget. För Wijkman är den digitala revolutionen ett hot som kommer innebära färre jobb åt människan och därmed stigande arbetslöshet. Och vad värre är, det var inte ett huvudtema under Almedalsveckan. I stora drag är det substansen i hela debattartikeln.

Jag tycker detta med tekniska revolutioner är spännande. Vi har haft ett par. Den agrara revolutionen friställde massor människor inom jordbruket och möjliggjorde därmed den industriella revolutionen. Tvärt emot vad man skulle kunna tro när hela matproduktionen kunde skötas av ett fåtal så skapades nya jobb. Vad är motiveringen för befolkningen att arbeta när grundläggande standard, mat och husrum, kan ordnas med minimal arbetsinsats? Sedan dess har det kommit flera teknikskiften. De arbetsintensiva manuella tillverkningsprocesserna har i stor utsträckning automatiserats och det är en process som fortgår än idag. Människor ersätts med maskiner, precis som under den agrara revolutionen, men den relevanta frågan är om jobben upphör? 

För att svara på den frågan kanske det är värt att se bakåt. Jag tycker mig se en trend i detta att när mänskliga resurser friställs uppstår nya arbetstillfällen, till och med helt nya branscher. Wijkman erkänner också att det kommer skapas nya jobb men gör bedömningen att dessa kommer vara betydligt färre än de som försvinner. Där håller jag inte med. Det finns fortfarande enorma möjligheter att skapa nya jobb i nischer där människan inte kan ersättas av maskiner. Det rör alltifrån så kallat "kreativa jobb" till serviceyrken. Jag tror nya jobb kommer skapas för att fylla luckorna, för det är vad som alltid hänt tidigare. Den bakomliggande anledningen till att det alltid hänt och kommer fortsätta hända tror jag är att människor har en inneboende drivkraft att jobba. De flesta trivs med att ha ett arbete och bidra till samhället. Det tycks vara en mänsklig strävan.

Detta bör naturligtvis uppmuntras och underlättas, och där är Wijkman faktiskt helt rätt ute. Skatten på arbete bör sänkas, och ersättas med konsumtionsskatter och ägandeskatter. Det som när samhället ska uppmuntras, medan det som tär på samhället ska kosta. Detta är dock förändringar som borde genomföras alldeles oavsett, för att förbättra förutsättningarna för ett sunt och hälsosamt näringsliv. Vidare måste skolan (givetvis) följa med utvecklingen och möta den ökande efterfrågan på kreativitet som den digitala tidsåldern efterfrågar. Men arbetstidsförkortning behövs knappast för att få jobben att räcka till. För arbeten, det är människor bra på att skapa. Den digitala revolutionen ändrar förvisso förutsättningarna, men det är inget hot. Istället öppnar den upp helt nya möjligheter. 


Nordström svarar angående cyklisters trafikbeteende

Jag gav mig för en tid sedan in i en trevlig debatt omkring cyklisters trafikbeteende med Ari Nordström. Han hade skriivt en direkt förtalande insändare i Partille Tidning som jag kände mig nödgad att bemöta. PT var vänliga nog att publicera mitt svar. Trevlig nog väljer Nordström att kommentera min replik. Jag kan på grund av upphovsrätten inte återge hela kommentaren här, men den finns att läsa här.

Det första som stör Nordström är att jag utan att ha varit där skuldbelägger honom genom att påstå att han hade någon som helst del i konflikten. Utifrån hans beskrivning av situationen, som ju förmedlar hans perspektiv, kan jag dock som cyklist se varför cyklisten blev fly förbannad. Jag kan inte avgöra hur cyklisten betedde sig, men jag tycker Nordström betedde sig rent ut sagt barnsligt enligt sin egen beskrivning. Saker och ting framstår som mycket mer harmlöst när man sitter skyddad bakom ett ton plåt än när man är i utsatt läge på en cykel. 

Sedan följer en lång harang med halmdockor där han påstår att jag anklagar honom för att köra rattfull med körförbudsbelagt fordon. Det påstod jag aldrig. Jag hänvisade till statistik för att jämföra cyklisters regelefterlevnad med andra trafikanters regelefterlevnad med syftet att exponera Nordströms påträngande enögdhet. 

Avslutningsvis försöker han sig på lite personangrepp. Jag slår uppenbarligen ifrån mig kritik för att hela min livsstil attakeras. För det första är min livsstil fullkomligt irrelevant. Vidare vet jag inte hur djupt invanda bilanvändare ser på sitt beroende. Kanske är det för honom så att transportmedel blir till identitet. För mig är cykeln dock ett transportmedel, ett bruksföremål. Det råkar vara det smidigaste, billigaste och mest hållbara sättet att ta sig fram på. Men att det skulle definiera min identitet stämmer inte. Måhända är det Nordström som projecerar?

Faktum är att jag inte ens försvarar någonting. Det är inte konstruktivt att förneka faktum. Det finns de som beter sig illa i trafiken. Till skillnad från Nordström inser jag att de finns inom alla trafikslag och att det viktigaste inte är att alla ska följa lagen hundra procent utan att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken.


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0