Gratis lunch?

En tendens inom Piratpartiet som jag tycker är lite beklämmande är "gratis"-tendensen. Det började någonstans i princip som en fördom. Partiets tveklöst största fråga genom tiderna var fildelningen. En fördom som utvecklades var att partiet bara bestod av massor ungdomar som inte hade lust att betala för sig. Många missade tyvärr den välformulerade systemkritiken. Frågan handlade aldrig om att slippa betala. Det Piratpartiet alltid har sagt på området har varit att det måste finnas en rimlig balans mellan företag, kreatörer och konsumenter. Men det är en annan fråga.

Gratisflaggad?

För vissa pirater har just "gratis" blivit något slags piratvärde. Det är som sagt det som jag tycker är beklämmande. Argumentationen är att om man tar bort betalning så slipper folk betala och man slipper massa administration. Problemet är dock att, som det heter, "det finns ingen gratis lunch". 

Jag ska inte öda tid på att dra igenom vad som i stora drag är vedertagen fakta omkring hur effektivieteten, tillgängligheten, utbud, kundvärde etcetera inom olika verksamheten påverkas av driftsform. Bara betänk skillnaden gällande att försöka laga en bil och att försöka laga sig själv. Det finns en anledning till att egenföretagare och andra som inte har tid att vänta i månader och år har privat sjukförsäkring.

Bortsett från det finns en massa andra finesser med att använda marknadsekonomisk styrning. Marknaden är ett självreglerande system. Förvisso en abstraktion av ett komplext system, men inom systemet flödar massvis med information ständigt genom alla ganska enkla val var och en gör i sin vardag. Medborgarna deltar kontinuerligt varje dag och röstar omkring utbudet genom att använda sina pengar för att efterfråga. Marknaden bygger ständigt "kunskap" omkring vad som behövs och vad som finns att tillgå. Allt genom en enda nyckel, en enda informationsbärande entitet: pengar. Betänk vad som skulle krävas om en central planeringskommité skulle arrangera ett par röda sockor till mig...

Men det finns ett djupare skäl till varför jag tycker idéerna om att ersätta individuella kostnader med gemensam finansiering är beklämmande. Jag fick fundera ordentligt för att hitta fram till den grundläggande orsaken till min olust. Slutligen fann jag den dock i konceptet äganderätt.

Äganderätt kan kanske något oortodoxt uttryckas som idén att det en individ skapar i värde också tillfaller den individen. Den som gör uppoffringen att skapa ett värde har rätt till det värdet, för varför skulle annars någon göra en uppoffring? Konstruktionen är en nödvändig grundpelare för civilisation. Det som på många sätt markerar civilisationens startpunkt är att människan slutade organisera sig i flockar och började bo ihop med främlingar. Emedan man i en flock är familj och av det skälet kan göra långtgående uppoffringar till en gemensam pool med värde (t ex matförråd eller verktygslåda) är det helt enkelt inte alls samma sak när det gäller främlingar. Därav floppade kommunismen. Människor känner sig inte motiverade att uppoffra sig själva för att någon annan anonym person i andra änden av stan ska få det trevligare. Man vill gynna sig och sina nära. I en värld där flocken byts ut mot främlingar behövs därför äganderätten.

Taxering är ett annat koncept som är centralt i civilisationen. En viktig motivering för det är att det finns gemensamma nyttor som vi tjänar på att finansiera gemensamt. Ett exempel kan vara ett rättssamhälle. På så sätt skapas förutsättningar för tillräcklig trygghet för affärsverksamheten, som är nödvändig för att samhället ska fungera dag för dag. Bröd behöver bakas, fiskar fiskas och så vidare. Om äganderätten inte kan försvaras faller hela idén med att engagera sig i sådant för det stora flertalet och samhället degenererar i barbari. 

Det allra mest nödvändiga för att undvika ren anarki sammanfattas i princip i den så kallade "nattväktarstaten". Sen finns varierande grad av frikostig inställning till hur invånarnas pengar ska användas. Vart man landar på den skalan är en senare fråga. Poängen är att taxering (föga förvånande) bör ses som en gemensam förvaltning av individuellt skapade nyttor, ett intrång i äganderätten för att tillhandahålla livsnödvändigheter. 

En annan syn på taxering som utvecklades med välstånd är att det möjliggör systematisk solidaritet. Ur det här perspektivet är taxering konfiskering av individuell egendom för omfördelning till andra som behöver resurserna bättre. Motiveringen är att alla människor ska kunna få någon slags grundläggande förutsättning att överleva dag för dag. 

Centralt i båda synsätten är tanken att det i grunden är individuellt skapade nyttor, därför skall bara det allra nödvändigaste tas ut för gemensam förvaltning. Individen bör få så mycket över som möjligt att fritt förfoga över, annars upphör poängen med att engagera sig i ekonomin, som jag var inne på en bit upp. Detta gör att kostnadseffektivitet alltid är en viktig parameter när det handlar om poliitska (dvs gemensamt finansierade) åtgärder. 

Efter den här ganska långa introduktionen kan jag närma mig ett konkret exempel som diskuterats intensivt hos Piratpartiet, nämligen nolltaxa i kollektivtrafiken. Oavsett vad man har för politiska mål i övrigt för kollektivtrafiken innebär detta resonemang att kostnadseffektivitet bör vara centralt. Det råkar vara näst intill trivialt att visa att nolltaxa har extremt små effekter relativt den ökade kostnaden som påförs de gemensamt förvaltade resurserna. I klarspråk betyder det att orimligt mycket av individens resurser måste tas i anspråk för att genomdriva förslaget. För samma gemensamma investering skulle man kunna åstadkomma väsentligt större effekter om de investerades på annat sätt. För den som är intresserad läs trafikforskaren dr Christer Ljungbergs bloggpost om den saken. Hur kan man då på allvar förespråka nolltaxa?

Det som är så djupt beklämmande är alltså i slutänden den totala respektlösheten inför ägnaderätten, de individuellt skapade nyttorna. En sådan respektlöshet förstör incitamenten att engagera sig i att skapa nytta, eftersom nyttan i mycket hög grad omfördelas till de som inte har skapat nyttan. Den som har skapat nyttan får bara småsmulor kvar. Och lika lite som det finns gratis lunch kommer människor att acceptera att vara gratis arbetskraft. Äganderätten behövs och måste respekteras.


Piratpartiets usla partikultur knappast oförklarlig

Det här kommer bli ett ganska internt inlägg rörande Piratpartiet. Jag har valt att engagera mig lite smått, utan att binda mig helt. Och jag tycker om att prata Piratpolitik i allmänhet. Många grundvärderingar ligger mig nära om hjärtat.

Or so it used to be - nu är jag långt ifrån säker...

Frågan aktualiserades än en gång när 6 pirater väljer att i partiets namn propagera för gratis mensskydd till alla kvinnor. Detta är en åsikt som absolut inte förankrats i partiet, det ligger inte ens nära de linjer som drivs och har stöd. Detta är dock långt ifrån första gången man vaknat på morgonen och läst nått i tidningen om eller från Piratpartiet som aktivist och spontant reagerat med "Vad fan i helvete är detta för jävla smörja?!"

Gratis mensskydd är en liten skitfråga. Det är ett ogenomtänkt utspel marknadsföringsmässigt, då den knappast kan sägas vara intressant eller relevant för partiets potentiella väljarbas. Ska man se det rent krasst så är det en minoritet i grupperna med tänkbara väljare som faktiskt har mens. Däremot är det en fråga som på ett tydligt sätt märker partiet på höger/vänsterskalan. Det är svårt att se detta som någonting annat än ett inspel i den falangstriden. Man försöker branda Piratpartiet som ett gynocentrikst kommunistparti. Det är att ta sig en ganska rejäl frihet.

Piratpartiet kämpar med en usel partikultur, och jag tror jag vet varifrån den kommer. Den kommer från exakt detta, och efterspelen som varje gång är typ aktivistsamordnaren och några till som försöker gjuta olja på vågorna: "All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet" och "Vi måste vara kontroversiella".

Jag har inget emot att vara kontroversiell, om det finns ett syfte med det. Bedömer man efter en hyfsad analys att det finns en rimlig vinst med att sticka ut, så ska man göra det. Har man till exempel invandringsfientliga minoriteter som väljare, då ska man göra en film med hotfullt porträtterade slöjbärare. Det är politiskt briljant, och sådant har tagit Sverigedemokraterna, oavsett vad man kan tycka om deras omänskliga politik, till riksdagen.

Men kontrovers utan syfte gynnar ingen. Det skapar bara friktion inom partiet, och framför allt förtroendeproblem och trötthet hos aktivister. Jag vill lyfta en reaktion:

"Jag vill bara att ni ska veta att jag blir uppriktigt ledsen när folk behandlar Piratpartiet som sin egen privata lekstuga och går ut med utspel som 1) är baserade på uppenbara osanningar som de inte ens klarar av att försvara och 2) ligger helt utanför partiets politik ... utan att ägna en tanke åt vilken skada det gör på partiets varumärke och hur det påverkar andra medlemmar som kommer tvingas svara på frågor om det hela."

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Inom Piratpartiet finns en gammal princip att om tre pirater går samman och gör något så är det okej. Det är den principen som den här typen av utspel grundar sig i. Den principen bygger på att alla pirater har omdöme och fingertoppskänsla nog att förstå vart gränserna går för de mandat man tar sig. Det krävs en djup respekt för de övriga medlemmarna, för partiet och för grundvärdena.

Jag har i andra sammanhang skrivit flera texter som tar sig mandat att uttrycka just vad man själv tillsammans med ett helt nätverk med tusentals medlemmar tycker. Det är inte en uppgift att ta lätt på. Det är en uppgift som jag närmar mig med ytterst stor ödmjukhet och försiktighet. Hellre gå onödigt "safe" än att hamna på fel sida, för jag talar inte bara för mig själv utan också för andra. Det jag säger kommer andra behöva både sympatisera med och försvara. Mina texter har inte föranlett en 400 kommentarer lång klagotråd på under 10 timmar. Det är dock legio efter ogenomtänkta utspel av pirater som på oklart mandat formulerar partiets politik utan hänsyn till interna processer.

Det är uppenbart att det här omdömet saknas inom Piratpartiet.

Trepiratsregeln måste omprövas. Det är en utmärkt idé när det gäller aktivism tolkat som att arrangera events mm. Vill nån att PP ska stå på Pride, do it! Vill nån att PP ska vara på MEG, Do it! Men processen med att utveckla och förankra politik kan inte ske via externa debattartiklar. Det måste vara en intern process. Aktivister ska inte behöva sätta kaffet i halsen morgon efter morgon efter helt oförutsägbara utspel genomförts i partiets namn. Man måste kunna lita på att de som tar sig eller ges mandat att tala för partiet håller sig inom de politiska ramar som medlemsmötet beslutat.

Den politiska utvecklingen måste också struktureras upp. Partiet är i desperat behov av strategiarbete. Det saknas oroväckande mycket rudimentär kunskap om vilka väljare man riktar sig till, och hur politiken kan utformas och formuleras för att locka den tilltänkta väljargruppen. "Alla som sympatiserar med precis vad just jag tycker" är inte en väldefinierad grupp väljare, och med den inställningen kommer man aldrig att bli något annat än ett irrelevant marignalparti. För utan kunskap om vilka väljare partiet riktar sig till är det omöjligt att avgöra om utspelet var briljant eller katastrof. Men givet att man tänker sig ha kvar samma typ av kärnväljargrupper som man traditionellt haft, vilket är det enda reella alternativet, så är det knappast briljant i varje fall. Men utan strategi spelar det faktiskt ingen roll vart partiet går. Som Alice i underlandet. Om man inte vet vart man ska så spelar vägvalet ingen roll.


De öde lungornas stad - En virtuell stadsvandring

Idag tänkte jag bjuda in till en stadsvandring igen. Precis som förra gången följer man med via sin dator genom att läsa inlägget, kanske invirad i en mysig filt eller med en kopp varmt te. Idag ska vi traska runt i Göteborg. Jag ville göra ett litet experiment och se hur mycket man kunde traska runt i grönstruktur. Oväntat långt - skulle det visa sig. Jag har ritat ut ungefär hur jag traskade runt på kartan. Jag insåg när jag närmade mig stadskärnan att det gick utmärkt att börja redan så långt ut som Focus. Redan där möter man stadens omfattande nätverk av vad som ibland kallas "gröna kilar", "gröna korridorer" eller "gröna lungor". 

Karta över rutten för den här stadsvandringen

Grönskan utanför Focus-huset är en grönska som alltid har fyllt mig med frågor. För vem finns den parken? Vem ska stanna upp här, precis intill ett motorvägsmot och insupa atmosfären? Det fungerar i praktiken mest som en barriär, i detta fall med den anmärknintsvärt ofta högt prioriterade funktionen att hindra cyklister från att ta sig till matbutiken.

"Parken" utanför Focus-huset. Vem ska stanna upp och rekreeras här intill ett stort motorvägsmot?

Jag fortsätter vidare. Grönstrukturen upphör inte utan fortsätter längs Mölndalsån, som jag tror ses som något slags rekreationsstråk där man ska motionera på lite olika sätt. Denna dagen (17e maj) var dock efterfrågan högst begränsad. 

Ett naturskönt promenad- och cykelstråk på många sätt, men välanvänt?

Utöver enstaka personer var stråket öde Märkligt med så öde platser precis intill en tät stad med hundratusentals invånare. En slags grön öken. Jag har egentligen enbart sett rörelse att tala om här mitt i pendlingen, och att motivera grönskan av det skälet är väl ungefär i nivå med att framhålla motorvägens funktion för att människor ska få "möta grönska" varje dag. Är det verkligen transportlederna som ska vara det som rekreerar oss?

Den här "gröna lungan" tycks vara ganska folktom.

Jag svänger vänster precis innan Nya Ullevi och beträder vad som måste vara stans absolut mest absurda gata. Det totala vakuum som infinner sig har alltid påverkat mig. Jag väljer för det mesta bort att använda gatan, och min erfarenhet är att de flesta gör samma bedömning. Grönskan i kombination med rummets övriga fullständiga konturlöshet blir en barriär.

Är detta en inbjudande grönska?

Det som kanske kan kallas gatans största "attraktion" är ett Landeri, vilket i praktiken var ett ståndsmässigt fritidshus för något hundratal år sedan. Vad en jordbruksfastighet avsedd för fritidsändamål gör mitt i Sveriges näst största stad är ett mysterium.

Mitt i storstan, ett Landeri. Lika kuriost som det är öde. I bostadsbristens Göteborg.

På baksidan finns en trädgårdsanläggning som man kan strosa runt i lite. Jag mötte inte en enda levande själ där innan jag fortsatte vidare in i den lilla parkmiljön mellan Mölndalsån och Skånegatan. 

Förvisso gick det att höra lite barn leka på skolgården intill, men själva parkmiljön var... ja öde helt enkelt.

Jag fortsätter promenaden omgiven av total ödslighet. Att man kan promenra så länge i en storstad utan att knappt möta en annan levande själ mitt på blanka dagen, det är näst intill skrämmande. Men mitt i parkmiljön hittar jag äntligen liv. Fast kanske inte på den grönaste av platser...

Skejtande barn och ungdomar tycks vara de enda som söker sig till parken. Här får subkulturen leva, för här finns inga välsituerade vuxna som kan bli störda. Här tar barnen ingen plats.

Efter att ha kommit undan med blotta förskräckelsen när jag försökte ta mig igenom anläggningen så fortsatte jag vidare mot Skandinavium. Återigen omges jag av den hyllade, livsviktiga men fullständigt öde grönskan.

Det är som känslan av deja vu. Grönt, naturskönt - och öde.

Men där framme upphör sedan grönstrukturen för ett ögonblick. Jag skulle kunna backa och ta vägen via Bohusgatan och sedan hamna på Heden, och då inte lämna de ändlösa trädraderna och grönstrukturerna. För det är mitt nästa delmål. Den vidsträckta ödsligheten som i folkmun kallas "Heden". 

Heden är den här dagen förvisso jämfört med andra grönstrukturer ett under av aktivitet. 

Förvisso är Heden hyfsat livlig, särskilt om man jämför med andra grönytor, men dess storlek gör ödsligheten hyfsat påtaglig. Även när ytan, som är stor som hela Haga, är "fullt" utnyttjad är det ganska få människor som får plats. Inte särskilt effektivt... Ett undantag utgörs av Hedens södra spets. Här finns ett litet hörn som faktiskt både har utrymme för och utnyttjas av många av stadens invånare. 

En liten park på Hedens sydspets är utan konkurrens den livligaste.

Härifrån kan man gena vidare genom en annan liten park bakom Park Lane. Men med tanke på den rika tillgången av slätstrukna gräsmattor med urgamla träd på som finns i Göteborg är konkurrensen om besökarna stenhård. Den här parken ser inte ut att vara en vinnare.

Ännu en park att fortsätta genom på promenaden genom Göteborgs centrala grönstrukturer. Och den frågan som återkommer är: Var är människorna?

Parken sträcker sig upp till Stadsbiblioteket. Därifrån får man skarva nått hundratal meter över Götaplatsen innan man når nästa grönstruktur: Näckrosdammen. Det är inte vilken grönstruktur som helst heller, utan för tillfället scenen för en långdragen och bitter strid mellan staden och de närboende om ifall Näckrosdammen ska få utvecklas till en levande del av staden eller fortsatt vara i huvudsak en bakgård för ett fåtal.

En smal passage utgör Entrén. Komplett med en av stans sämsta cykelbanor.

Entréerna till detta parkområde är kuriost nog väldigt anonyma. Den entrén jag valde är som en slags bakgata runt konstmuseet. Man måste veta om att man kan ta sig vidare här för att komma på idén att traska in. Parken i sig är vacker, och ödsligheten är inte total. Men jag skulle inte heller kalla det livat. Här kan man tänka att det finns utrymme för lite mer bostäder och verksamheter som inramning för att ge bättre underlag till parken.

Näckrosdammen, naturskönt så det förslår. Men inte särskilt många som rör sig runt om för att ta del av den (även om några personer faktiskt fanns bakom kameran).

Vägen vidare gick upp genom Lorensbergs villastad. Det är ett pittoreskt område som idag mest rymmer representationslokaler för företag och konsulat, samt små friskolor mm. Det skulle kunna vara en av många möjliga förklaringar till Näckrosdammens ödslighet, att inte ens alla omgivande bostadsområden har invånare. Hur som helst är det en naturskön stadsdel med gott om grönska som inte tycks användas.

Denna plats, precis ovanför Konstmuseet fashinerar mig. Ytterligare en sådan där "grön lunga" som förmodligen nästan aldrig beträds av homo sapiens. 

Jag har nu vandrat i en halvcirkel runt Götaplatsen och korsar Viktor Rydbergsgatan straxt ovanför för att upptäcka ännu mer gräsmattor som få använder provocenrande nära den högt efterfrågade innerstaden.

Ännu en smal gångväg in i grönska som inte riktigt tycks attrahera några fotgängare.

Jag traskar vidare i det anmärkningsvärt öde centrumet av Sveriges andra största stad. Nästa grönstruktur har namnet Vasaparken. Detta är, vad jag förstår, en park som har stora problem med kanyler i sandlådan och så vidare. Och det säger väl lite grann om hur parken besöks av övriga medborgare...

Tomma bänkar är första intrycket Vasaparken ger mig när jag korsar Engelbrektsgatan.

Och det känns som jag får recitera mig själv. Ännu en plats där det är svårt att hitta människor som är i rörelse. Istället är ödsligheten nästan helt komplett. Lekplatsen drar inte ett enda barn, de skejtar väl nere vid actionparken istället.

Den lilla lekplatsen var lika idyllisk som ödslig. Trots fint väder en ledig dag fanns inga familjer i sikte.

Vasaparken övergår vid Vasagatan till Vasaplatsen, som i praktiken är ett trekantigt glorifierat trafikimpediment. Och mycket riktigt var också antalet besökare begränsat. En socialt utsatt person försökte hitta någon slags ro i gräset, men hen försvann sedan snabbt. 

Fontänen kanske i det närmaste vittnar om desperationen att försöka befolka alla menlösa gräsytor?

Denna grönstruktur skapar en brygga över till en annan av Göteborgs verkligt absurda grönstrukturer, nämligen Nya Allén. Idén var en gång att detta skulle vara ett promenadområde. Numera är det en slags bilkorridor med totalt sex filer där den är som bredast, vilket gör ett stort parkområde bullerstört och alltså väsentligt sämre. Även här var väl antalet besökare, utöver den förbipasserade biltrafiken, marginellt.

Nya Allén är något av en häpnadsväckande studie i ödslighet. Spelar ingen roll vilket håll man fotar på, den enda mänskliga aktivitet som kan uppbringas är biltrafik.

Här väljer jag också att avsluta min stadsvandring, men inte utan en reflektion. Den fråga som ekar i mitt huvud är den Jane Jacobs också ställer: 

"Varför är det så vanligt att det inte finns några människor där det finns parker och inga parker där det finns människor?"

Och jag frågar mig, vad gott gör all denna grönyta egentligen om de mest står öde? Samtidigt står tiotusentals och längtar efter att flytta in i centrala Göteborg. Kanske är det så enkelt att fler människor skulle kunna blåsa liv i centrala Göteborg och göra parkerna mer använda och därför värdefulla?


Där människor vill bo

SBAB Bank släppte en topplista på populära bostadsområden, bland annat i Västra Götaland. Det bör inte vara någon överraskning för de flesta inom regionen att efterfrågan är som störst i centrala Göteborg. Inte heller bör det vara någon överraskning att stadsdelarna återfinns på en ganska liten geografisk yta: Linnéstaden, Haga, Vasastaden och Lorensberg. 

 Det är mest populärt att bo i centrala Göteborgs kvartersstad

Inget nytt under solen, egentligen. Det finns betydligt fler människor som vill bo centralt i kvartersstad än vad det finns central kvartersstad. Man kan konstatera att kommunens stora satsningar på andra sidan älven, "Norra Älvstranden", ännu inte tagit sig in i toppen. Samma sak gäller Kvillebäcken. Kommer även Frihamnen, som kommer byggas i den nära framtiden, gå samma öde till mötes? 

En annan intressant observation som kan göras är att samtliga av ovan populära stadsdelar tycks ligga under en våt filt av ångest, när det gäller nybyggnation. Frånvaron av sådan är nämligen högst påtaglig. Då kanske någon tänker att det saknas yta i dessa stadsdelar att bygga på, men det är helt enkelt inte sant. Till exempel rutan 4 utgörs till minst hälften av markparkeringar och grusplaner. Där skulle man kunna bygga i paritet med Kvillebäcken, om det var tillåtet. 

Att det saknas mark att bygga på stämmer helt enkelt inte. Däremot saknas det vilja. Och det är egentligen inte så konstigt. Det är alltid lättare att bygga en bit utanför den befintliga staden, såsom Eriksberg, Sannegårdshamnen och Kvillebäcken. Då slipper man slåss med högröstade kränkta närboende i övre medelklassen som ogillar idén med nya grannar. Det vi ser är en tydlig effekt av att ha ett politiskt planmonopol. Retoriken är ofta den lilla människan mot den profithungrande onda exploatören, men i realiteten är det välsituerade insiders som befäster sina privilegier gentemot de som står utanför. Exploatören är nämligen de potentiella inflyttarnas representant i processen, det glöms ofta bort.

Den här situationen är i städernas historia en unik anomali, och de populära stadsmiljöerna skapades under helt andra förutsättningar. Ingen marknad klarar av så mycket politisering utan att bli dysfunktionell. Men det passar de priviligerade utmärkt. De har sett sina bostäder tiodubblas i värde på grund av en brist de själva skapar. 

Allt detta för att hindra den kontroversiella idén att bygga där människor vill bo.


Sävedalens Köpgata - En virtuell stadsvandring

Man kanske inte tror att det är så hippt som förtätningspositiv att bo utslängd i spenaten, men gång på gång har jag fått äta upp min hatt, för det är faktiskt riktigt dynamiskt och spännande där jag bor. Faktiskt betydligt mer intressant än stora delar av den museum-betonade innerstaden. Längs Göteborgsvägen, som jag gissar är ett gammalt genomfartsstråk sen innan motorvägen E20, är utvecklingen i full gång. Jag har redan tagit upp lite i tidigare inlägg, men jag har länge tänkt att det vore en intressant gata att stadsvandra. Dock är jag för lat för att organisera, och tänker att det kanske är krångligt för folk att hamna utanför taxe-gränsen. Så därför så inbjuder jag nu till en virtuell stadsvandring längs 1,4 km hyfsat urban gata precis på stadens kant. 

Vandringen sträcker sig från straxt innan glasscaféet hela vägen bort förbi Statoil-macken.

Vi borjar vid vad jag upplever vara hela grannskapets entré. I ryggen har vi Göteborg. Motortrafiken har precis kört av motorvägen vid Fräntorpsmotet och åkt ett hundratal meter längs en anonym länk med motorvägen omgiven av bullerplank. Cykeltrafiken har färdats parallellt med biltrafiken i en slags korridor på andra sidan ett bullerplank sen Torpamotet. Här öppnar sig det och det är som att en tätort tar sin borjan. Det är som om det står "VÄLKOMMEN HIT" på en stor banderoll. 

Triumf Glasscafé bildar en välkomnande entré till grannskapet. 

Entrén markeras av en rondell och Triumfglass Café, och det är av förklarliga skäl en huvudattraktion sommartid. Men här finns också första nyutvecklingen sen jag flyttade till området 2010. Man ser det till höger i bild. Göteborgsvägen 23, färdigställs oktober 2011 och innehåller 6 lägenheter i tre plan. Det är byggt i betong, och personligen tycker jag det inte är det snyggaste i världen, särskilt inte framsidan. Sedan har man pimpat det med ett ganska fint staket i trä och glas, samt en dyr kristallkrona i trapphuset. Känslan är dock fortfarande att komma till ett kommunalt äldreboende snarare än till sex hem. 

Göteborgsvägen 23. Huset har tyvärr en väldigt tråkig framsida. Staketet är förvisso snyggare, och faktum är väl att det säger en hel del.

 

Baksidan är dock en helt annan historia. De boende får en hyfsat generös uteplats och generösa balkonger. Detta blev, tycker jag, verkligt mysigt. Schysstare än så tycker jag inte en baksida kan bli. Nästa steg uppåt är en innergård! 

Bakgården blev faktiskt riktigt mysig!

Men låt oss gå vidare. Gatan kallas ibland "Sävedalens köpgata", och det finns mycket längs gatan som påminner om detta. Bakom Glasscaféet fortsätter till exempel ett helt hus med flera verksamheter, bland annat en ganska nyinflyttad saluhall.

Grannskapets nya saluhall, låt oss hoppas att den blir livskraftig :)

Bortanför skymtar också en av gatans verkliga folklivsgeneratorer - gatuköket Oves. Här kan man i stort sett alltid få sig en matbit, och således är det nästan oavsett tid på dygnet och året människor där, även om sommaren givetvis är mer av högsäsong. De gör mycket goda hamburgare, något annat har jag inte testat där.

Det är verkligen områdets ständiga magnet, underskatta inte en bra korvmoj!

Men den kanske tydligaste kopplingen till gatans roll som "köpgata" finns i de många kombinerade lokal/lägenhets-fastigheterna, blandstadsfastigheter! De sitter oftast ihop tre och tre av något skäl. Tyvärr märker man att tiderna förändrats. Det är allt färre butiker, istället ibland kontor, ibland vakant. 

En slags centrumfastighet. Bland annat någon form av resturang och kontor. Sista lokalen ser vakant ut.
Ett annat exempel. Mitten ser vakant ut, annars ser det ut att vara skönhetsrelaterad verksamhet i huset.

Och ibland ser det riktigt nedslående ut. Det är inte helt orimligt att anta att Allum har haft en hel del med gatans sentida svårigheter att göra. Det är svårt att matcha, inte minst öppettiderna som de stora likriktade kedjorna kan hålla. Särskilt mode har fått sig en rejäl törn, och bokhandeln lite längre fram har försvunnit (och jag tror den numera också dött ut helt efter ett försök i närheten av Handelshögskolan i Göteborg). 

Sävedalens Herr & Dammode klappade igen och sedan dess har ingen annan verksamhet flyttat in.

Men andra verksamheter är kvar och satsar. När det skulle byggas bostadsrätter på gatans sydsida fick Nice Bilar flytta tvärs över och har byggt ett jättefint showroom.

Nice Bilar's nya lokaler har en modern look som passar verksamheten som hand i handske.

 

På nedervåningen är det nån verkstadslokal också, "DiTEC lackkonservering". Ser riktigt livligt ut, i alla fall när man cyklar förbi.

Nedervåningen av den nya verksamhetslokalen för Nice Bilar.

 

Den lokala cykelfirman intill har också satsat lite och gjort en särskild entré till sin verkstad. Tyvärr är den så överlastad med jobb att det är svårt att komma in ändå, vilket väl indikerar att deras verksamhet går bra :)

Sävedalens Cykel har investerat i ny entré ner till verkstaden, i det nedre högra hörnet av byggnaden.

Som sagt, hela den här manövern gjordes för att möjliggöra bostadsrätter på andra sidan gatan. Två kåkar i trä. 2011 och 2013 respektive. 6 lägenheter i varje tror jag. Just utförandet gör dem speciella. De har en detaljering och en estetisk kvalitet som är fullständigt otrolig, i princip så ser man inte detta utanför villaproduktionen i Sverige. "New England"- inspirerat, tydligen.

Fina träkåkar, passar väl in i grannskapet och skapar ett välbehövligt avbrott från alla modernistiska lägenhetsbyggen i vårt avlånga land.

Företaget bakom har som grundtanke att bygga stilfulla lägenheter som kan smälta in i villakvarter. Kvadratmeterpriset är enligt mina efterforskningar ca 34 000 kr, vilket tycks motsvara andra nya kåkar längs gatan, vilket är synd då de faktiskt har en annan estetisk kvalitet som borde bidra till värdet. Företaget funderar hur som helst på att göra hyresrätter enligt samma koncept. Hittills har det dock bara blivit två av dessa längs gatan.

Allt som händer är dock inte lika storstilat. Bara några steg framåt har det flyttat in en ny butik, vilket blev påtagligt då de valde att ändra hela fasaden. Riktigt kul intryck faktiskt!

Någon butik av något slag tror jag, som poppade upp nyligen. Väldigt mysig finish tycker jag!

Även fiskskjulet utanför ICA har fått sig något sorts lyft, men jag är inte riktigt lika säker på om finishen blev så lyckad i det fallet... 

Fisk-boden har fått en ny vit finish istället för träfasaden som var tidigare. Ett nedköp tyvärr tycker jag.

Nåväl, precis efter ICA kan man beskåda nästa stora förtätningsprojekt. Tre stycken identiska kåkar i tre våningar. Jag gissar på att det är sex lägenheter i varje. Det märks att man inte alls haft samma ambitioner när det gäller att ge tillbaka till området, vilket den vårdslöst placerade parkeringsytan hintar ganska övertydligt. Men skulle ändå säga att det är ett mycket positivt tillskott!

Dessa nya lägenheter har ett mer modernt snitt, men anknyter i alla fall fortfarande till traditionella stilar. Snyggt, men kanske inte så lyckat att klumpa ihop dem.

Och det är inte slut än, en till tycks vara på gång bara ett kort stenkast bort! Gött!

Ännu ett nytt projekt längs gatan. Vilken aktivitet! YIMBY!

Sedan fortsätter gatan med ett antal centrumfastigheter. Här finns "det mesta". Frisör, konditor, jurist, begravningsentreprenör, florist, pub, pizzeria, barnkläder, BVC/Vårdcentral, färghandel, gym, banker... 

Centrumfastigheterna radar härifrån upp sig på led med en rik diversitet av verksamhet
Man kan notera blandningen på stilar och ålder. Mycket andas åttiotalets postmodernism, t ex huset i bakgrunden (84an), medan huset i förgrunden ser äldre ut. Traditionen som köpgata är något som förvaltats länge, framstår det som.
Man kan sannerligen inte klaga på lokalbrist. Och hyfsad diversitet både innehållsmässigt och arkitektoniskt. Kul och spännande!

Men här börjar gatan liksom rinna ut i sanden. Det finns inget tydligt slut på gatan, likt den föredömligt markerade gatan, utan det är som ett successivt sönderfall. På nordsidan mot motorvägen tar parkeringsöken och bensinmackar vid och skapar ett ogästvänligt automobillandskap. Och ingen bild hade väl varit komplett utan det jag brukar tänka på som grannskapets kanske största utvecklingsmöjlighet.

Inget grannskap är väl komplett utan "sin" obegripliga ödeyta. Här börjar också köpgatan rinna ut i sanden och i bakgrunden syns Statoil som påbörjar ett automobillandskap med mackar och tvättstationer.

På sydsidan står ytterligare några förskrämda centrumfastigheter kvar som en sista fot innan den sista dörren slår igen och allt faller sönder i trist och fotgängarfientlig spenat. Härifrån är det cirka 2 kilomter till Partille Centrum. Sävedalen skiljs från kommunens huvudort med en grön barriär följt av ett fullkomligt bisarrt motorvägslandskap. Tänk om man hade kunnat få binda samman detta på något sätt till ett sammanhang!

En sista rad med lite mer stadsmässiga hus, med folkets hus i mitten (tror jag) innan gatan faller sönder helt och får mer av en motorledskaraktär i spenat.

Så för att avsluta, det är en gata med många intryck. Det poppar längs gatan. Det byggs både här och där. Dynamiken är lika kul som oväntad. Och det framstår som att detta är något av en tradition, med tanke på blandningen av nytt och gammalt. En spännande plats där förändring får bejakas. Konkurrensen från Allum är dock högst påtaglig på många ställen. Men det byggs, och det ger i alla fall gatan en chans att fortsätta leva. Här finns inte röken av centrums totala utvecklingsångest, här backar man inte in i framtiden. 


Another one bites the dust

Jag var ute och cyklade idag. Det var sol och fint. Varmt nog för att skippa jackan. Jag gav mig av i vit skjorta och kavaj, kameran över axeln. Det blev en lång tur och jag fotade en hel del. Jag har dock inte hunnit behandla bilderna så det får bli en annan gång. Jag hittade en stig jag aldrig prövat förut och fick plötsligt en jättefin promenad längs med Säveån. Jag har åkt förbi säkert tusen gånger med både bil och cykel. Idag hade jag tid, och rörde mig tillräckligt långsamt för att kunna stanna till och svänga in. Det är en sak jag märkt. När man reser med bil så kan man inte åka in på de små stigarna som leder till de små smultronställena. Men med cykel så går det. Tyvärr är det väl så att de vackra vyerna gör sig bäst på bild. Trots 500 meter, en dalgång och rader av byggnader låg bullret från E20 som en våt filt över Säveån. Att hitta tysta platser i en bilstad är en diger utmaning. 

Byggandet av en cykelnation tycks gå... Sådär. Av säkerhetsskäl konverteras allt fler vägar till mötesfria vägar. Där är det i princip omöjligt att cykla. Ibland byggs det "cykelbana". Men det är sällan motiverat att ta bort fnuttarna "citationstecknen". 

Ännu en väg. Finspång och Kolstad denna gången. Nästan mina gamla "Hoods". Uppväxt i Linköpingstrakten. Linköping är föresten en av Sveriges bästa cykelstäder, sett till andelen cyklister. Finspång/Kolstad tycks inte riktigt placera sig i den divisionen. Vägen fick förvisso en väggren som döpts till "cykelbana", men den saknar nästan helt skydd från biltrafiken och kommer inte att väghållas vintertid. Det blir för dyrt. 

"- På de ställen där det finns räcke är det faktiskt inte för att skydda cyklister mot bilar. Det är för att skydda bilisterna mot till exempel en bergvägg. Att sätta räcke hela vägen för att skydda cyklisterna har ansetts för dyrt. Vi har följt de regelkrav som finns för den här typen av gång-och cykelväg, berättar Lisa Herland."

Ja alla dessa bergväggar som riskerar att komma utstörtande och attackera de stackars bilisterna... 

Det är svårt att förhålla sig till sådana uttalanden. Detta är alltså hur Sveriges nationella organisation för infrastruktur förhåller sig till cykelsäkerhet. Inte alls, alltså. Detta är hur organisationen förhåller sig till det politiska uppdraget från våra folkvalda representanter att verka för ökad säker cykling. Ännu mer komiskt blir det när det i artikeln konstateras att cykelbanan är så smal att det är svårt att hitta fordon för att snöröja. Men skrattet sätter sig så att säga i halsen.

Trafikverket har fått frågan upprepade gånger. Varför händer ingenting på cykelfronten? I princip hänvisar man hela tiden till sig själv. Man har anfört att det finns inga pengar anslagna. Men det är myndihgeten själv som äskar pengar. Man har valt att inte äska pengar för cykling. Man hänvisar till att man följt standard, men det är man själv som har skrivit standarden. Summerat: Trafikverket vill inte. Trafikverket skiter i uppdrag från svenska folket som verket inte tycker om. Detta är i slutändan ingenting mindre än ett allvarligt demokratiproblem. 

Det kanske är så enkelt som Nils-Eric Sandberg anför redan år 1968:
" Cykelåkning är nämligen nyttigt för konditionen, det avlivar inte andra trafikanter, sprider inga giftiga gaser, skapar inte oväsen; det är därför oförenligt med modernt trafiktänkande."


Det är bara bröst

Adda Smaradottir heter en isländsk tjej som skapat en sån där storm på sociala medier. Orsak? Hon dristade sig till att visa brösten. En sak det visar är hur lätt det är för tjejer att skapa sensation med sin kropp. En annan sak det visar är en ojämställdhet, en översexualisering av kvinnan. Alla manifestationer blir väl inte löpsedlar och sensationsjournalistik. Men förvånansvärt mycket. Det förekommer med viss frekvens. Det handlar om amningsbilder på facebook och möjlighet att bada utan topp bland annat. 

Detta är dock hyfsat minerad mark att beröra som manlig bloggare. Spelar ingen roll vad man säger. Framför man att tjejer ska dölja brösten så är man en misogyn sexist. Menar man däremot att tjejer absolut ska få visa brösten om de vill blir man anklagad för att objektifiera tjejer och bara vilja omges av fler nakna bröst. Inget av detta är dock sant för min del. Vill jag se nakna bröst finns obegränsad tillgång på det världsvida nätet.

Jag vill ha jämställdhet. Jag skiter fullständigt i om tjejer visar sina bröst eller inte offentligt, precis lika mycket som jag skiter i om män gör det eller ej. Jag själv är en man som högst ogärna framträder så oklädd, men jag tycker andra män ska ha den möjligheten. Jag förstår att inte alla kvinnor vill gå med blottade bröst, men jag tycker de som vill ska få göra det. Det är jämställdhet. Samma regler för kvinnor och män. Jag stödjer Smaradottir och alla andra aktivister till hundra procent. Inte minst därför att frågan känns fullständigt tramsig. För Guds skull, det är faktiskt bara bröst!


Det där "kriget" mot bilar

Taxichauffören i Köpenhamn tittar uppgivet ut över svärmen av cyklar som bär glada och aktiva människor fram genom staden mycket fortare än han kan köra i hans taxibil. "Det är inte det att jag hatar cyklister, jag har flera vänner som är cyklister och de är faktiskt rätt schyssta" säger han. Men så kommer de där littaniorna. De är för många, tar för mycket plats, är i vägen. Jag riktigt längtade efter att få ställa frågan "tror du det varit mer plats om de som cyklade tog bil istället?". Nu kunde jag inte fråga för även om det kändes som att jag satt jämte chauffören i bilen så satt jag i själva verket i en biosalong i centrala Göteborg och tittade på Bikes vs Cars.

Det ironiska i att taxi i allmänhet tycks använda cykelbanan som parkering. Samma sak i Stockholm som Göteborg. Dock verkar det faktiskt fungera bättre i Köpenhamn.

I panelsamtalet efteråt säger en företrädare från NTF att många hört av sig till dem med en oro över hur spänningarna mellan trafikslagen ökar. Bilister, cyklister och fotgängare emellan blir stämningen allt sämre, allt mera hätsk. Fotgängare är rädda eftersom de tvingas dela utrymme med allt fler och snabbare cyklister. De reagerar genom att skuldbelägga cyklisten, att cyklisten kör för fort. I verkligheten trampar få snabbare än 25 km/h. Det är lägre än den hastighet man tycker är föredömligt långsam för bilister att hålla utanför skolor bland lekande barn. Reaktionen borde snarare rikta sig mot planerare som tvingar samman fordonstrafik med fotgängare.

Fotgängare och cyklister trycks samman med dålig separering. Det är lätt att hamna fel, det är lätt att det blir konflikt.

Men även bilister känner sig attackerade av att fler vill cykla. I Toronto berättar den nyvalde (2010-2014) borgmästaren Rob Ford att "Kriget mot bilarna är över". Att han heter just Ford får betraktas som något av en ödets ironi. Vad han menar är att han omgående avbryter alla satsningar på all annan mobilitet. Alla resurser ska läggas på bilism. Planerad utbyggnad av spårväg läggs på hyllan, nybyggda cykelvägar blir snabbt konverterade till bilfiler. Ford tycker att vägar är till för bilar, bussar och lastbilar. Han tycker att cyklister som dödas i slutänden bara har sig själva att skylla. De väljer själva att simma med hajarna.

Rob Ford tycker cyklister som blir dödade i trafiken att göra får skylla sig själva. Och att det är krig mot bilism att ens ha sådant som cykelbanor och kollektivtrafik.

Jag skakar på huvudet och undrar hur det kan vara krig mot bilism att tillåta någon annan form av mobilitet att få finnas. Valfrihet, är inte det grundläggande i den amerikanska drömmen? Ska man inte bejaka människors frihet? Jag undrar vem det är som för krig mot vem. Jag skulle som cyklist vilja förklara fred - mot honom. 

Tillbaka i Köpenhamn berättar taxichauffören att de många cyklisterna aldrig får nog. När de fått ett finger ska de ha hela handen. Han tycker att de fått så mycket: egna trafikljus och cykelbanor. Jag själv tycker det låter jämlikt och bra, det är ju precis samma standard som han själv efterfrågar för att framföra sin taxi. Kan det bli mera rättvist?

Ingen satsar på de stackars bilisterna - eller vänta nu...

Jag landar i Göteborg och rullar ner från Masthuggskyrkan där jag parkerat bilen. Två rödljus och lika många minuter senare har jag nått en av de stora planskilda motorvägarna. Tempot är närmre 90 km/h än de föreskrivna 70 när fåtalet medtrafikanter dyker ner i Götatunneln. Även här i Göteborg påstås att cyklister för ett krig mot bilar. När jag omfamnas av den epileptiska ljusshowen på Partihallsförbindelsen blir jag påmind om hur resursfördelningen ser ut. I Sverige läggs knappa promillen av de statliga infrastrukturpengarna på cykel. I Göteborg läggs 80-90 procent av alla pengar på väginfrastruktur som främst är till för bilar.

Och jag undrar vem som för krig mot vem.


Effekten av ofria hyror - en kunskapssammanställning

Det hände mycket igår. Inte bara biopremiär av Bikes vs Cars. Jag fick också en artikel om hyressättningens effekter på Yimby Göteborg. Publicerad som krönika, vilket betyder att nätverket som sådant inte tagit ställning. Jag försöker göra upp med mytbildningen runt nuvarande system med förhandlade hyror. Jag visar med stöd i forskning att 

  • Segregationen inte blir mindre utan större, särskilt gentemot ungdomar och ickesvenskar
  • Barriäreffekterna blir enorma för de som står utan bostad, de tvingas ofta köpa bostadsrätt för att hitta hem i staden
  • Rörligheten på bostadsmarknaden minskar kraftigt
  • Pendlingsavstånden ökar

Min slutsats är att det är svårt att samtidigt vara för både reglerade hyror och urbanistiska ideal. Det blir en självmotsägelse. Detta är det inte heller bara jag som tycker. 93 procent av amerikas ekonomer håller med mig, från höger till vänster på den politiska skalan. Att förneka faktum här är på samma nivå som att förneka global uppvärmning. Sverige behöver en fungerande bostadsmarknad. Avreglerade hyror är en väldigt viktig del. 


Cyklar vs Bilar

Jag såg Fredrik Gerttens Bikes vs Cars igår kväll (och var även halvdålig moderator för påföljande panelsamtal, intressant erfarenhet). Det var en ganska dubbel känsla. Jag kom direkt från Volvo Cars Corporation där jag gör examensarbete. I filmen lyfter man stora tunga frågor om brutal miljöförstöring, korruption rätt upp i EU-toppen och människor som tvingas till timmar i bilköer, själv tycker jag det är "Carmageddon" att behöva köa i 10-20 minuter i Göteborgs rusningstrafik. På Volvo är man extatisk för den nya XC90 som just lanserats, första bilen som görs på deras nya plattform SPA (Scalable Platform Architecture) och också deras största super-SUV. Man hoppas på enorma försäljningsframgångar på marknader där bilarna redan knappt får plats på vägarna. 

3 eller 4 bilar = MÅNGA cyklar + en hel gångbana

Och filmen lyfter också bland annat denna orimlighet. Bilindustrin räknar med att sälja massor bilar, allt fler stora SUVs. Vi har ca 1 miljard bilar i världen idag, inom kort det dubbla. Samtidigt räknar man med att sälja dem i städer där alla motorvägar redan i stort sett blir till parkeringsplatser hela morgon/förmiddag och eftermiddag/kväll. Man börjar förstå vartifrån idén om självkörande bilar egentligen kommer. Det kommer inte hålla ihop att människor lägger fritid på pendling. Bilen måste kunna bli en arbetsplats. Ganska ironiskt. Själva idén med bilen var från början att man skulle kunna komma snabbt mellan olika resmål. Tror det målet förlorades lite på vägen. 

Filmen uppmanar oss att agera. Detta måste få ett slut. För mig handlar det inte om att förklara ett krig mot bilister. Problemet handlar om strukturella samhällssjukdomar. Och det kanske mest grundläggande problemet är som Per Lundin tar upp i sin doktorsavhandling Bilsamhället att konflikten i hög grad utspelar sig inom oss själva. För vi ger inte bara upp problemen. Vi ger upp en stark statusmarkör, en bekvämlighet och en livsstil. 

Livskvalitet?

Men frågan är om det nödvändigtvis är sämre. Alla miljöer av låg kvalitet som följer i massbilismens kölvatten. All rå betong, alla förfulande parkeringshus och parkeringsplatser. All utsmetad asfalt överallt. All öken. För att inte tala om alla som lider och dör av dålig luft och buller. Och för att inte tala om att barn knappt får röra sig ute själva längre. Kanske är det ändå en tipping-point. Allt fler längtar efter bättre offentliga miljöer och renare och tystare städer. Där man kan umgås och må bra, där till och med barn kan röra sig säkert.

Livskvalitet?

Jag gick därifrån i djupa tankar omkring hur det radikala omfamnandet av bilen skapar inlåsande strukturer som begränsar människor istället för att frigöra dem. Jag testar själv på verkligheten som bilpendlare nu eftersom jag tyckte att drygt 2 mil enkel sträcka blev lite långt att cykla, i alla fall i dåligt väder med tung packning. Jag har haft en ständig fundering kring just hur Volvo och Ytterhamnarnas placering och planering leder in många i ett bilberoende, det är liksom inte effektivt att ta sig runt utan bil därute. När jag kom upp till Masthuggskyrkan där jag ställt bilen (ja, jag kan nästan alla gratisparkeringar i Göteborg) passade jag på att stanna upp ett slag och se ut över älven och Göteborg medan kväll övergick i natt. 

Det var fotografiskt vackert. Tyvärr hade jag varken kamera eller stativ för uppgiften att fota utsikten. Men jag insåg att detta är något som gör sig bäst på bild. För trots att klockan var nio på kvällen låg det konstanta bullret från motorlederna som en matta över staden. Och det blev så påtagligt vad bilen har gjort med stadslivet. En stad som aldrig blir tyst och lugn. En stad där man aldrig kan vila.


Som att spränga bomber i stan

"I många fall framstår kontrollerade hyror som den effektivaste tekniken att förstöra en stad som vi känner till, förutom att bomba den"

Orden sägs av den svenska ekonomen Assar Lindbeck. Han är inte ensam. Enligt olika undersökningar (till exempel http://www.econlib.org/library/Enc/RentControl.html tycker över 90 procent av alla ekonomer att det som populärt går under namnet "hyresreglering" leder till att det byggs färre bostäder och att befintliga i högre grad tillåts förfalla. I Sverige har Boverket konstaterat att vår variant, "brukvärdessystemet", är största orsaken till bostadsbristen. Den rapporten är inte helt okritiserad, men kritiken är snarare av politisk än ekonomisk art. Det råder en bred politisk samsyn i Sverige om att ekonomivetenskapen i detta fallet har fel och att jorden i själva verket är platt. Det är svårt att se en annan förklaring än en utbredd okunskap som upprätthålls av i det närmaste religiösa dogmer som inte får utsättas för gängse prövning och granskning. 

Argumenten som används för att motivera hyreskontroll är nämligen i det närmaste myter. Det påstås att kontrollerade hyror motverkar segregation och ökar möjligheten för ekonomiskt svaga att bo attraktivt. Boverket finner inget som helst stöd för den tesen. Vidare sägs det vara ett skydd för den lilla låginkomsttagaren mot de "onda" utsugande kapitalisterna. Tvärt om går det faktiskt att visa att den här typen av prissättningskontroll leder till motsatsen.

1. Lägre lönsamhet = lägre tillgång
Alla som kan något om ekonomi vet att allt handlar om tillgång och efterfrågan. Om lönsamheten för att producera en vara eller tjänst är lägre produceras också mindre. Det innebär att kontrollerade hyror leder till att det byggs färre hyresrätter. 

2. Hamstring
De som har ett bra och billigt förstahandskontrakt är av naturliga skäl ovillig att släppa ifrån sig det. Istället för att släppa kontraktet till fyran när man separerar bor man kvar för det är så svårt att hitta en tvåa som egentligen hade passat bättre. När man får det där jobbet på andra sidan stan bor man kvar för att det är så svårt att få ett nytt kontrakt. När man får jobb i annan stad börjar man veckopendla för att man inte vill behöva slå sig in på nytt om man i framtiden skulle vilja. Det har visats att i New York innebar kontrollerade hyror snabbt att den genomsnittliga boende bodde kvar 3 gånger längre. De som drabbas hårdast av detta är de som behöver flytta för att kunna ta ett bättre jobb.

Det är också vanligt att kontrakt förmedlas internt inom familj och vänskapskretsar. Detta är förstås bra för de som har kontakter. Det är dock väsentligt vanligare att välbeställda har sådana kontaktnät, medan till exempel inflyttande studenter får det svårare att hitta bostad. De som har det sämre ställt drabbas alltså i allmänhet hårt av att många kontrakt förmedlas inofficiellt. 

3. Svart marknad
Hyreskontroll innebär att ett bra kontrakt prissätts långt under marknadspris. Det gör att kontrakten får ett värde som handelsvara. Det är inte ovanligt att bra hyreskontrakt säljs vidare på den svarta marknaden. Det är inte heller ovanligt att de hyrs ut till en högre hyra. Logiken är den samma. 

4. Förfall
Lägre intäkter från befintligt bestånd innebär mindre utrymme för att sköta fastigheterna. En studie från Los Angeles visade att 63 procent av förtjänsten med lägre hyror motverkades av att bostäderna förföll för de boende och därför innebar en allt sämre levnadsmiljö. Här i Sverige har vi en stor ångestfylld surdeg i "miljonprogrammet" där exakt detta har inträffat.

5. Diskriminering och relaterad segregering
På en frimarknad finns ett naturligt omvänt incitament för att inte diskriminera på annat än pris, kvantitet och kvalitet. Det är direkt olönsamt att vägra affärer av triviala skäl såsom motpartens hudfärg, dialekt eller efternamn. Eftersom reglerade hyror innebär stora mängder sökande på varje objekt kan hyresvärden välja och vraka. Då blir andra faktorer, såsom etnicitet, avgörande. Det har visats vid flertalet tillfällen att man i Sverige har mycket svårare att få erbjudanden för en sådan simpel sak som ett avvikande efternamn. 

En annan aspekt är att i Sverige är kommunala aktörer starka. Det är ingen hemlighet att det försigår en hel del svågerpolitik även om man utåt givetvis påstår att man fördelar strikt efter kötid. Vissa lägenheter går helt enkelt inte till vissa grupper. Det är inte en tillfällighet att hyresrätterna i Göteborgs Haga är väsentligt mer segregerade än bostadsrätterna i närliggande Linnéstaden.

6. Låg rörlighet
Som konstateras i 1 och 2 innebär kontrollerade hyror dels att det byggs mindre och dels att människor hamstrar resursen hyresbostäder. Detta innebär att rörligheten på bostadsmarknaden minskar, vilket dels innebär längre pendling och ökat bilberoende men också att arbetskraftens rörlighet minskar. Detta innebär att företag får svårare att rekrytera personal, eftersom det är svårt att erbjuda nya rekryter boende, men också en sårbarhet när arbetstillfällen minskar och människor hellre stannar i arbetslöshet än att släppa det billiga kontraktet.

7. Lägre taxeringsvärde
Artificiellt lågt satta hyror innebär också att fastighetens taxeringsvärde minskar, vilket innebär att det offentliga går miste om skatteintäkter. I USA, där fastighetesskatten är en betydande skattebas är detta en enorm förlust, i Sverige är den mer begränsad, men fortfarande existerande.

8. Dyrare "lyxlägenheter" 
För att undkomma problemen med hyreskontroll försöker fastighetsägare kringgå systemet på olika sätt. Ett sätt är att höja standarden, så kallade "lyxrenoveringar", vilket ger möjlighet att chockhöja hyran upp till marknadsnivå för lyxiga lägenheter. Istället för halvdyra lägenheter som många har råd med får man lyxlägenheter som en mindre grupp har råd att efterfråga. Samma sak gäller nyproduktionen. Högre standard väljs för att kunna ta ut högre priser och försöka undkomma hyresregleringarna så mycket som möjligt. Det innebär också att det byggs färre lägenheter i ett "normalt" prisläge. Alltså: fler Porsche och Ferrarri, färre Skoda och Dacia, för att illustrera.


När man granskar effekterna ordentligt är det svårt att se hur kontrollerade hyror kan vara en del i en social bostadspoltik. Effekterna är rakt motsatta. Det är dags att införa marknadshyror.

http://marketurbanism.com/2008/05/21/rent-control-part-1-microeconomics-and-hoarding/


För mina bröder

Jag kommer inte få några hyllningar för det här inlägget, som snackisen John Nylander fick när han tog på sig skulden och gjorde avbön för att en komplett främmande kvinna valde att springa ifrån hans blotta uppenbarelse. Jag kommer inte att få några uppslag i gratistidningarna för jag tänker inte lägga mig ner på knäna och be om ursäkt för att jag föddes med en penis mellan benen. Det är ett tidens tecken när vissa män känner ett behov av att ursäkta sin blotta existens ute i offentligeten. Jag tänker inte ursäkta min hudfärg, min sexualitet och inte heller mitt könsorgan. Jag är stolt över den jag är.

Jag läste Metro idag på lunchrasten. Där var det ett stort uppslag om hur jämställdheten förbättras i Sverige. Nästan 70 procent av alla som tar examen från högskolan är kvinnor. I stort sett alla utbildningar, inte bara de inom vård och omsorg, domineras av kvinnor. Det är tydligen "jämställdhet".

Själv är jag nästan färdig civilingenjör, så jag känner mig inte ett dugg förfördelad eller bortsorterad. Jag skriver inte det här för min skull, utan för mina bröders skull. Jag skriver för alla de män som övergavs i skolan, som fick "antiplugg-kultur" kastat i ansiktet när de inte fick utmanande och stimulerande uppgifter av läraren. Alla män som idag står kvar på perrongen och handfallet ser efter det tåg som redan har gått. Det tåg de inte kom med. De som säger "allt är åt helvete" och röstar på Sverigedemokraterna, för att de vill bita sig fast vid den tid då det fanns en plats för dem i samhället. Dem skriver jag det här inlägget för.

För det är dags att ta bladet från munnen och säga ifrån. Det är inte jämställt när nästan bara kvinnor lyckas, precis lika lite som det är jämställt när nästan bara män gör det. Att fördelningen gått från 70/30 till 30/70 är inte ett steg framåt. Det är tre steg i en cirkel tillbaka till samma fläck där vi nu står och stampar. Pojkar och mäns misslyckande inom skolan och den akademiska världen är ett stort problem. Det är grogrund för kriminalitet, främlingsfientlighet och protektionistisk nationalism. Och det har kommit att bli också ett jämställdhetsproblem. 

Det här betyder givetvis inte att det inte finns strukturer som missgynnar kvinnor. Jag håller helt med Nylander i sak om att kvinnor ska inte behöva vara rädda för att röra sig ute i offentliga miljöer. Jag håller helt med om att det är ett problem att lönenivåerna går ner i yrken där andelen kvinnor ökar. Det finns massor jämställdhetsproblem. Men man löser inte dem med att diskriminera män på andra områden. Två fel gör inte ett rätt. 

Det är så fruktansvärt trist att feminismen tycks vara blind inför detta, och det visar tyvärr vilken enögd könsrasism det till stor del är. En sund jämställdhet inkluderar båda könen. Det är dags att sluta slåss och börja samarbeta. Tillsammans kan vi, män och kvinnor, bygga en värld som fungerar bra för alla.


Reflektioner om den svenska arkitekturen

Ibland när man har tid över så är det trevligt att surfa utanför ankdammen Sverige och se vad som händer i andra delar av världen. Och för min del betyder det till stor del att hänga på engelsspråkiga urbanistiska bloggar i stil med Market Urbanism. Och det är intressant vilka skillnader och likheter man kan observera. En sådan handlar om arkitektur. Jag har ett tag tyckt att det är något skumt med svensk arkitektur. Många arkitektförslag tycker jag skriker "Titta titta! Jag kan använda Push/Pull-verktyget. Men Titta då! TITTA!". Eller så ska det vara något annat som är komplett dissonant. Det är som om arkitekturen blivit en slags modern konst med syfte att uppröra och provocera. Jag vet inte vad andra känner, men jag känner att jag vill att min stad, mitt hem, ska vara en harmonisk plats. Den behöver absolut inte vara slätstruken, men... Lyckligtvis brukar de värsta avarterna försvinna på vägen när byggherren kommer och börjar införa verklighetsaspekter, mestadels ekonomi. Vilket arkitekterna själva är mycket irriterade över, de menar att de har en svag ställning och inte kan göra bra arkitektur. Fine, säger jag. Låt oss titta på vad ni ritar innan ekonomerna börjar ändra:

Soderkakar4

Först ut kommer Utopia Arkitekter. De har en hel sida med projekt där man kan välja och vraka bland alla möjliga varianter av "lustiga huset". Projektet på bilden ovan heter "Söderkåkar".

http://www.kanozi.se/uploads/large/32f1affb-8bf7-4ebe-95e1-9ea0be4b50c4.jpg

Sedan ett exempel från Kanozi Arkitekter. De har väsentligt fler slätstrukna projekt på sin site. Men så tittar man lite närmre och precis som på bilden ovan är det likförbaskat någonting som ska sticka ut som en provocerande konfliktpunkt i arkitekturen.

http://www.okidokiarkitekter.se/wp-content/uploads/johanneberg3.jpg

Och nästa firma till rakning är Okidoki Arkitekter. Beakta de där takvinklarna. Eller så att säga försöket att göra fasad och tak av samma yta. De har givetvis också projekt uppe på sin site.

Och så till sist tänkte jag plocka en bild från ett hyfsat nytt detaljplanarbete i Göteborg:

Detta är Kyrkbyn, och ska på något sätt anknyta till och ta hänsyn till äldre bebyggelse. Den är ungefär lika hänsynsfull som en våldtäktsman som tvingar sig in mellan benen på den äldre bebyggelsen och spräcker sönder henne.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga...

Låt oss istället kvickt resa över till USA och titta på några av deras projekt:

i3xnk4

Så här tänker Google i Fulton Market, Chicago. Hus som ser ut som hus?! Drömmer jag? Nej faktiskt inte. Och i New York hittar man samma trevliga tanke - att arkitekturen ska göra människors livsmiljö trevlig snarare än provocerande. Tre exempel:

324 20th Street, rendering by Marin Architects

187 7th Avenue

Jag vet inte om det är att jag bara råkat se det bra i USA och sett för mycket av det mindre bra i Sverige. Det kan vara confirmation bias. Det kan vara allt möjligt. Men plötsligt framstår svensk arkitektur som rätt navelskådande. Det är inte särskilt svårt att förstå varför människor blir rädda när det ska byggas i deras närområde. Om man vill ha experimentverkstad och lekstuga har man valt fel jobb tycker jag, jag vill inte att min stad ska vara det. Jag vill trivas, det vill nog de flesta. Ska det vara så svårt att rita?


Fem förslag för mer hållbara städer

En del av stadsutveckling som måhända inte är lika sexig som att syssla med det konkreta byggandet handlar om att rigga "systemet", "marknaden" eller vad man nu vill kalla det. Stadsutveckling sker givetvis inte i ett vakuum utan påverkas i hög grad av vilka spelregler som sätts upp av politiker i form av bland annat policys, lagar och skatter. Det som byggs är delvis en produkt av det, då systemet sätter villkor på vad som är möjligt och attraktivt att efterfråga för marknaden. Det nuvarande systemet bygger i hög grad på modernistiska ideal om staden uppbyggd av förortsöar utkastade i skogar, på bergstoppar och på åkrar, sammanbundna med biltrafiksleder. Samtidigt har idealen förändrats. Idag eftersträvas en tät och blandad stad. Det är dags att ändra på reglerna. Idag tänkte jag lägga fram fem starka förslag för en hållbar stadsbyggnad.

Kommunal markvärdesskatt
Taxering av markvärdet har många fördelar, och många ekonomer tenderar att förespråka någon form av beskattning på mark eller fastigheter. Skattebasen är för det första svår att dölja eller flytta till skatteparadis, av uppenbara skäl. Fördelningseffekten är också strålande. De som har mycket attraktiv mark får ett högre skattebelopp medan till exempel de som inte äger någonting alls bara betalar en liten andel inbakat i sin hyra. 

Liknande tomter med olika användning. Tätare eller glesare, vad bör löna sig?

Det som framför allt är spännande med skatten är dock att den ökar incitamenten för att förtäta. En fastighetsägare som väljer att på sin mark bygga 4 lägenheter får samma skattebelopp som den som väljer att bygga 12 lägenheter på en likvärdig granntomt. Sämre markutnyttjande innebär alltså en direkt kostnad.

Skatten har dessutom en ytterligare mycket intressant effekt. Det skapar en automatisk mekanism för att prissätta så kallat "positiva externaliteter" som uppstår till följd av offentliga investeringar. Om kommunen till exempel bygger en ny spårväg utanför som ökar värdet på marken runt om innebär en markskatt att fastighetsägarna runt om inte bara får en helt gratis värdeökning.

Det kan vara lämpligt att poängtera att jag ställer mig agnostisk till huruvida skattebördan bör öka eller ej. Skattebördan kan hållas konstant genom att till exempel sänka inkomstskatten. Det skulle göra det mera lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att sitta still hemma. Det är ingen hemlighet att svensk bostadsmarknad i princip ger den som äger sin bostad betalt för att bo, vilket i allmänhet gynnar de som har det bäst ställt.

Statlig Nyexploateringsskatt
En kostnad som ofta förbises med utglesning är att natur- eller odlingsmark förverkas. Detta har en negativ inverkan på till exempel skogsindustri och matproduktion, och försämrar även många andra ekosystemtjänster som inte har direkta produktionsvärden som till exempel koldioxidbindning. Det är idag en negativ externalitet som inte prissätts vilket uppmuntrar utglesning. Kostnaderna drabbar i huvudsak statliga intressen, medan det för kommuner kan vara fördelaktigt att glesa ut staden eftersom det i allmänhet är rätt få närboende som intresserar sig för att överklaga ute på en lerig åker eller mitt i en avlägsen skog. Därför bör en skatt eller avgift (vilket ord man nu gillar) införas på nyexploatering av jungfrulig mark. Med "jungfrulig mark" avses allt som innebär att tätortsgränsen utvidgas samt sammanhängande grönområden i tätorten. Skatten bör vara platt och beräknas som en fast summa per hektar som tas i anspråk.

Bygga på prima åker, fotbollsplaner och naturskog eller förtäta i befintlig stad?

Fördelen är att det blir mer förmånligt för kommuner att arbeta med förtätning istället för utglesning. Det blir helt enkelt mindre attraktivt att bygga en gles modernistisk bilstad.

Diversitetsavdrag
Den sociala dimensionen av hållbart stadsbyggande är ofta svår att få med. Ett viktigt problem är att det är svårt att få lönsamhet i att skapa bostäder som är billiga nog för låginkomsttagare att efterfråga i attraktiva lägen. Ett verktyg som skulle kunna användas är ett avdrag för fastighetsägare från markvärdesskatten baserat på den sociala blandningen i fastigheten. På så sätt kan det bli tillräckligt ekonomiskt att skapa billigare lägenheter i de sämsta lägena på tomten, till exempel de nedersta våningarna nära bullerkällor eller där utsikten är trist. Dessa lägen hade i annat fall använts för dyrare lägenheter som fått säljas med rejält mycket "guldkant" för att vara attraktiva på marknaden. Genom detta avdrag kan dessa lägen istället komma låginkomsttagare till del.

Marknadsorienterad parkering
En av de mest destruktiva krafterna för en hållbar stadsutveckling som för närvarande är i spel är kommunala krav på parkeringsplatser vid nybyggnation, ofta kallat "parkeringsnorm" eller "p-tal". Detta tvingar byggaren att skapa ett visst antal parkeringsplatser för att få bygga alls. Det stimulerar utglesning, bilanvändande och driver upp kostnaden för boende. 

Parkeringsnormen glesar ut staden och överför bilkostnader på bilfria medborgare

En marknadsorienterad parkeringspolicy innebär att kommunen inte kräver att ett visst antal parkeringar anläggs. Byggaren får istället själv avgöra hur mycket parkering som efterfrågas. Detta uppmuntrar hållbar mobilitet, minskar kostnaderna för de som inte äger bil och gör det lättare att skapa täta stadsdelar. Det är rimligt att göra undantag för tillgänglighetsparkering avsedda för rörelsehindrade, ett samhälle där rörelsehindrade utesluts är givetvis inte hållbart. 

Blandstads-zonering
Vid detaljplanering av ett område måste användningen för varje tomt specificeras. Det ger planerare möjligheten att styra användningen så att det inte plötsligt ploppar upp en tung industri mitt i ett bostadsområde. Huruvida detta verkligen ger lyckat resultat är omdiskuterat, men viss styrning kan vara befogad. Överdriven styrning leder dock istället till överdriven inflexibilitet och därmed sämre fungerande stadsdelar. Faktum är att det är vanligt i fungerande stadsmiljöer att användningen av fastigheter varierar över tid. Ibland behövs mer bostäder, ibland behövs mer kontor, helt enkelt.

Utan flexibilitet skapas inte den dynamiska stad som eftersträvas

En ny zon-typ borde ersätta specifika typer för åtminstone bostad, centrum, handel, kontor samt parkering. Den zon-typen kan kallas "blandstad" och föreskriva valfri användning av nämnda samt tyst industri. Ofta finns det stora poänger med att ha publika affärslokaler i bottenvåningen, vilket kan lösas genom en tilläggsskrivning. 


Fimpa vinstskatten första lönsamma året för små entreprenörer

Det var ett tag sedan nu vi gjorde det där. Då var vi nog lite mer entusiastiska och lite mindre luttrade. Men bilden är faktiskt en utmärkt illustration för vad idéer behöver för att kunna bli lönsamma bolag. För det som låg i botten här var egentligen ingenting annat än pengar. En blygsam summa, och vi vann inte den tävlingen. Men jag känner fortfarande stolthet när jag tänker på det. Vi ägde.

Jag har funderat mycket kring just pengar, hur kan man få pengar att söka sig till nya idéer? Hur kan man skapa förutsättningar för entreprenörer att realisera sina drömmar och skapa nya lönsamma verksamheter och arbetstillfällen? Det handlar mycket om att locka investerare av olika slag. Hur gör man det intressant att investera i bräckliga och osäkra kort? Där risken är skyhög måste också vinsten kunna vara ännu större. Det är nog enda sättet. 

Jag vill göra det förmånligt att vara och att investera i den lilla entreprenören. Jag vill uppmuntra framväxten av nya företag som på sikt kan generera tillväxt, välstånd och arbetstillfällen. Därför har jag ett radikalt förslag; fimpa bolagsskatten helt första året med vinst för de små entreprenörerna. 

Detta kommer göra första vinsten större. Det tror jag kan attrahera investerare i det mest riskabla skedet. Investerare är bra av två skäl. Dels innebär det en injektion av kapital, men investerare tillför också erfarenhet och "knowhow" när det kommer till hur man driver bolag. Båda är kritiska att ha med sig de första stapplande stegen.

Det innebär förvisso att staten går miste om skatteintäkter. Jag tror dock det kommer kompenseras av att fler idéer blir verklighet i form av lönsamma bolag. Staten cashar in alla påföljande år helt enkelt genom att de beskattningsbara bolagen blir fler. Det finns också ett problem att storbolag skulle kunna tänkas hitta kryphål och starta ett nytt bolag varje år och bara flytta vinsterna. Det måste givetvis hanteras.

Det är dock inte orättvist gentemot större bolag. Stora bolag har mängder med pengar att tillgå, inte minst genom VINNOVA, vars funktion i huvudsak är att administrera industristöd i form av väldigt specifika "innovationsforskningsanslag" som i princip bara beviljas om företaget som ansöker heter Volvo, Scania, SAAB eller liknande. En genomläsning av anslagens syften är upplysande, minst sagt. Stödstrukturer till företag i andra storlekar finns alltså redan. Att de minsta får lite smulor från bordet är förmodligen självfinansierande, men hur som helst inte orättvist. 

Det handlar om att möjliggöra människors drömmar och samtidigt skapa fler skatteintäkter och arbeten. Därför bör entreprenörerna slippa vinstbeskattning första lönsamma året. 

Edit: Två viktiga detaljer. För det första, jag avser det som betecknas formellt som "bolagsskatt" ifall någon läsare blir brydd över den oortodoxa terminologin. Och så för det andra, jag vill understryka att ett skarpt förslag behöver utredas vidare, och avgränsningar skapas så att möjligheten inte missbrukas exempelvis så ska det givetvis inte gå att flytta verksamhet till ett nytt bolag varje år. Hur detta bör utformas bör bli en fråga för personer med större juridisk kompetens än jag själv. 


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0