Kulturdiskussion behöver inte längre bidrag!

Det här med kulturstöd blossade upp hyfsat nyligen (även om jag är lite sen på pucken), specifikt stöd till tidsskrifter. Det var tal om att ta bort det, och då händer givetvis det vanliga. En liten kulturelitistisk klick går upp i kränkt falsett och spår kulturens död. Och sedan är diskussionen igång. Vissa frågar sig varför allmänheten ska betala för verksamheter som väldigt få är intresserade av att ta del av, och de blir i sin tur anklagade för att vilja utplåna kulturen från jordens yta. Och sådär fortsätter det...

En viktig sak som händer är att man ofta missar att hela diskussionen är kopplad till mer grundläggande frågor. Det är nödvändigt att gå tillbaka till dem, annars kommer debatten inte gå frammåt. Det är djupare frågor. Vad är kultur egentligen, och vad är det med kultur som har ett värde?

Vilka definitioner kan man använda? Det finns en enorm spännvidd. Ett vanligt synsätt är att det är en starkt kvalitetsorienterad artistisk verksamhet. Det finns dock smalare definitioner. Vissa skulle säga att det bara är klassisk "finkultur" som räknas, andra kanske skulle räkna bort allt som har kommersiell bärkraft för att de har åsikten att kultur som säljer är för tillgänglig för att vara kultur. På det temat kan man till exempel se de som säger att det finns en motsättning eller skillnad mellan "kultur" och "underhållning". Det intressanta är att det också finns bredare definitioner. Inom kulturgeografin använder man till exempel all mänsklig aktivitet som definition. Överlag hamnar man rätt snabbt i att det blir ganska subjektivt. Vilka uttryck är tillräckligt "bra" för att räknas? I slutänden tycks man alltid landa i ett slags cirkelresonemang "Det här är kultur för att det här är kultur". 

Det är ju rätt ohållbart, särskilt som man ganska snabbt inser att urvalet just nu är fullständigt godtyckligt och ofta inte heller har värst mycket av historisk förankring. Men om man går till kulturgeografins definition så innebär den att det som är kultur inte måste vara beständigt. Vad människor gör för aktiviteter förändras. När människor inte längre gör någonting är det inte heller kultur, utan det övergår snarare till att vara kulturhistoria. Kultur är vad människor är delaktiga i för tillfället.

Vad är då värdet i kultur? Jag menar att aktiviteter i sig är meningslösa, värdet består i att människor får ut någonting positivt av att ägna sig åt aktiviteten. Värdet av kultur uppstår alltså i skapande, medskapande och deltagande. Och här kan vi se att särskilt deltagandekulturen växer sig starkare och blir allt viktigare samtidigt som det i mycket är något som är väldigt kontroversiellt som det juridiska ramverket inte klarar av att förhålla sig till på ett konstruktivt sätt. Svårigheten att remixa till exempel. Där har vi ett verkligt hot mot kulturen!

Med den basen kan man dels gå tillbaka till själva sakfrågan och inse att tidsskrifter som ingen läser knappast har en avgörande betydelse för kulturen. I själva verket är de rätt värdelösa eftersom människor övergett dem. Funktionen de fyller är kulturdiskussion, idag har den flyttat till Internet. 

Man kan också använda den basen för att fundera på vilken kultur staten bör stödja. Jag menar att staten bör fokusera mer på kulturaktiviteter som inbjuder människor till skapande, medskapande och deltagande. Rent konkret kan det vara en kör, en dansgrupp eller varför inte ett LAN-party? En liten klicks diskussion kan hostas gratis på Internet. Den diskussionen tillför ingent väsentligt värde för kulturutövandet och det behöver definitivt inte 19 miljoner i bidrag.


Kapten klänning

En man som bär klänning? När hände det senast? Okej, förutom transsexuella och transor på mystiska klubbar då... Alltså vanliga svensson-män. Svensexan räknas inte! Inte nollning heller. Nej, det händer inte. Det anses "fjolligt" och "löjligt", ja rent av "förnedrande" att bära kvinnokläder för en man. Hur många män tar klänningen till jobbet? Det är ett starkt tabu. Emedan kvinnor utan vidare kan ta på sig kläder för män sker inte omvänt.

Så märk min förvåning när detta dyker upp i mitt facebookfeed. En man som tog klänningen till jobbet. Hans son hade nämligen fått nedsättande kommentarer av kamrater för att han ville ha strumpor med "tjejfärger". Så eftersom han jobbar som fritidsledare på samma skola som sonen går på så valde han att göra en liten supportande manifestation och väckte lite tankar och diskussion.

Det som slår mig när man tittar på bilden till artikeln är att klänningen inte ser helt katastrofal ut. Man får komma över lite "det här är FEL"-reaktioner i ryggmärgen. Men det hade varit intressant att se om det går att göra mode av. I en avlägsen framtid eller parallell dimension. 

Poängen är egentligen inte att alla ska ha på sig klänning eller ha rosa strumpor, utan snarare att det ska vara okej. Normer som begränsar människor utan anledning är inte sunda. Därför behövs den här typen av normbrytande. Så att killar kan ha på sig vilka färger de vill, och givetvis också tjejer. Så att var och en kan välja vad den tycker passar och är snyggt. Sådant gör samhället rikare.


Cirkus Löfven gör sorti och nyval är faktum

Jag kan inte påstå att det går att klaga på att svensk politik är tråkigt. De senaste månaderna har nu kulminerat i ett (om man tar tre steg tillbaka) hysteriskt intressant kaos och nyval är ett faktum. I efterhand kan man konstatera att Reinfeldt hade rätt om att det rödgröna blocket inte har regeringsduglighet. Löfven misslyckades kapitalt med att sätta samman ett regeringsdugligt alternativ och en genomförbar, brett förankrad politik. På många sätt känns det som att tiden sedan valet har varit som att se Juholt på steroider i slowmotion. Jag bara fattade det inte. Förrän nu.

Vad kan man vänta sig i nästa val? Många är rädda för att SD kommer gynnas och gå framåt. Men Åkessons time-out kan ha stor påverkan på hur stor den effekten blir. I värsta fall riskerar SD att tappa snarare än vinna. Socialdemokraterna och Moderaterna kanske hittar något sätt att locka tillbaka sina väljare, för Moderaterna framstår försvarspolitik som en tacksam väg framåt. Hur Fi-personer väljer att göra kommer ha stor inverkan på hur mycket styrka vänsterblocket kommer att ha. Vidare kommer Piratpartiet förmodligen försöka dra nytta av att nyval tenderar att ha lägre valdeltagande, vilket gynnar små partier. 

Samtidigt har vi ett mycket oroligt internationellt läge och säkerhetsmässigt är detta en fullkomlig katastrof. Det bör vara av överordnad betydelse att hitta ett stabilt styre för Sverige. Det manar till ansvarsfullhet, inte minst för oss som tycker politik är intressant. Det är viktigt att lägga mindre konflikter och onödig identitetspolitik på hyllan för att istället uppmärksamma de verkliga skiljelinjerna i alternativen. Jag hoppas det blir mindre av "Jag röstar" knappar på Facebook, för politik måste handla om mer än att kunna sätta en pin som profilbild. Särskilt nu. Sen är det väljarna i mars som får avgöra ett utfall. Själv ska jag korrigera mitt eget misslyckade val och slits mellan att göra det ideologiskt rätta och det pragmatiskt rätta. Tyvärr lär de inte sammanfalla. 

Ett av alternativen för mig är Piratpartiet, men det är inte utan vissa förbehåll. Partiet måste hitta riktigt skarpa profilfrågor, droppa allt som är politiskt omöjligt just nu, och klara av att hitta former för att arbeta opinionsbildande helt utan finansiering. Det här är för PP tillbaka till grunden. Det var så här man började. Utan resurser, utan erfarenhet men med ett jävlar anamma som hette duga. Det räckte till slut in i EU-parlamentet. Det kan räcka in i Sveriges riksdag. En sak är säker. Följande månader kommer bli riktigt spännande!


Piratpartiets ledning abdikerar

Anna Troberg meddelade igår att hon inte står till förfogande för posten som partiledare nästa år. Efter de katastrofval partiet genomlidit under hennes ledning är det en naturlig följd att bära ansvaret och stiga åt sidan. Det enda som egentligen är förbryllande är att hon dröjt såpass länge med att anonsera sin avgång. Det sker 6 dagar innan partistyrelsen ska utse en ledning. Det känns inte särskilt ansvarsfullt genomfört. Smutskastningskampanjen hon engagerat sig i via externa medier sedan dess tänker jag inte nedlåta mig till att kommentera. Samtidigt annonserar även vice partiledare och partisekriterare sina respektive beslut att inte ställa sig till förfogande för vidare arbete. Jag avundas inte partistyrelsen och valberedningen. De har en oerhört tuff uppgift framför sig. Men i grunden tror jag att det är bra att ledningen stiger åt sidan. Det öppnar upp för förändring, och partiet är i desperat behov av sådan. 

Diskussionerna omkring detta har mest dominerats av tacktal. Jag vill blicka framåt och se möjligheter snarare än upphålla mig vid det som hänt. Det är intressant att senast jag kollade så låg Amelia Andersdotter som toppkandidat i en liten facebookomröstning. Topp 3 dominerades av kvinnor. Jag tycker det säger något om partiet och rörelsen, att man sätter kompetens framför kön. Andersdotter är definitivt inte populär för att hon är kvinna, utan för att hon har drivit piratfrågor på ett mycket kompetent sätt i EU-parlamentet, sin ringa ålder till trots. Hon är jämnårig med mig själv... (Och vad har jag uppnått - liksom?)

Jag tror inte Andersdotter är intresserad av posten, så det blir nog någon annan. Däremot tror jag Andersdotter har en egenskap som jag tror en partiledare för Piratpartiet behöver ha. Hon har en teknisk edge, även om den måhända rör sig mer på policy- och socioteknisk nivå. En viktig del just nu tror jag är att återta sitt övertag i frågor som handlar om hur teknik möter samhälle och hur man bör förhålla sig till det så att alla intressen viktas på ett rimligt och konstruktivt sätt. 

Utöver detta bör nästa partiledare vara stark inom partibygge, och jag tror inte strategisk fingertoppskänsla är en nackdel. Givetvis är inte heller en god förmåga att hantera svärmrörelser och att hålla den interna världen i synk med den externa negativt, men de kan fyllas av andra personer inom ledningen.

För partiet tror jag det är viktigt att hitta ett samförstånd i vem man riktar sig till och varför samt skapa en fokuserad politik som har förutsättningar att locka dessa väljargrupper. Hittills framstår det som att det varit lite allmän medlemsanarki när det kommer till vilka frågor som prioriterats och också givetvis hur breddningen fortlöpte. Engagemang är givetvis positivt, men det krävs styrning för att få alla att dra åt ungefär samma håll. Det har partiet misslyckats med hittills.

Det är på många sätt en riskabel och instabil process som partiet nu hamnat i, men det är också en mycket intressant chans för partiet att ta nästa steg i sin utveckling.


Drogfrågan är politiskt död

De senaste veckorna har SPICE, som är ett samlingsnamn av olika syntetiska cannabisliknande preparat, givit upphov till en ny glöd i knarkdebatten. Kanske framför allt från Piratpartiets håll. I den offentliga debatten har till exempel Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker, försökt driva frågan. I dagsläget förespråkar partiet att narkotika, däribland cannabis, bör avkriminaliseras. Det innebär bland annat att innehav för personligt bruk samt användande skall vara tillåtet och inte beläggas med straff. Detta i sin tur är en kompromiss, partiet är ytterst divergent. Spännvidden av åsikter går från hårdnackade drogliberaler till i stort sett motsatsen. Kompromissen kom till dels för att den internpolitiskt då framstod som rimlig och dels för att det fanns förhoppningar att frågan skulle kunna locka nya väljare.

Vad som inte gjordes då, uppenbarligen, var en analys av frågans politiska potential. Vilka möjligheter finns egentligen med att driva frågan? Det här är en ganska kontroversiell fråga, det i sig behöver inte vara negativt. Sverigedemokraternas invandringspolitik är ett lyckat exempel på när ett parti adresserat en fråga på ett sätt som i övriga politiska läger är kontroversiellt. Men en viktig grundförutsättning för att lyckas med en sådan manöver är att det faktiskt finns en tillräckligt stor grupp som i princip väljer parti som följd av den kontroversiella linjen och i praktiken också att det finns grupper som lockas av annan politik partiet har och som kan leva med partiets kontroversiella inställning. Som sagt lyckades Sverigedemokraterna med den manövern och fick som de flesta förmodligen är medvetna om nästan 13 procent av folkets röster i senaste riksdagsvalet.

Av lite olika skäl fördjupade jag mig i detta. Jag tänkte att det måste finnas opinionsundersökningar omkring attityder till narkotika. Och det visade sig att så var fallet. Jag grävde fram två oberoende undersökningar, en som tittade på hela populationen (Novus) och en som tittade specifikt på ungdomars inställning (Nepa / IF). Piratpartiet har traditionellt haft ett starkare stöd i yngre åldrar än i äldre, så därför är just ungdomars attityder extra intressant.

Resultatet är nedslående om man är drogliberal. Endast 14 procent av ungdomarna stödjer liberalisering. Hälften vill tvärt om ha en mer restriktiv narkotikapolitik.18 procent är nöjda med nuvarande politik. Sett till populationen i stort är dock ungdomar mer positivt inställda till drogliberaliseringar. Endast 8 procent är för någon form av avkriminalisering ens av cannabis, som representerar ett väldigt "lätt" bruk eller missbruk. 

Vid en snabb titt kanske 8 procent inte är en dålig siffra, det är väl över 4 procent som är spärren för riksdagen. MEN detta måste man tänka två varv omkring. Är det sannolikt att alla som har drogliberala sympatier röstar, och att de dessutom låter sitt val dikteras utifrån enbart drogfrågan? Faktum är att det förmodligen inte är så. Till att börja med röstar inte alla, låt oss ansätta att drogliberaler är som medelsvensson, i så fall röstar knappt 85 procent av dem. Men människors val dikteras av fler faktorer, i riksdagsvalet är plånboksfrågor framträdande. En stor andel kommer att rösta enligt höger/vänster och inte på partiet som för den drogpolitik de gillar bäst. Låt oss anta att 20 procent ändå väljer parti enbart på grundval av drogfrågan, det är ändå en väldigt stor andel. Om man beräknar detta får man att andelen väljare man med viss realism kan hoppas på är 1,4 procent. Samtidigt är frågan som sagt ytterst kontroversiell. De som inte stödjer drogliberala idéer är i regel starkt negativt inställda, för dem är frågan en "dealbreaker". En fråga som gör att de inte vill ta i partiet med tång.

Det är med andra ord fullkomligt orealistiskt att förvänta sig att en drogliberal politik vinner några som helst val. Istället är risken överhängande att tappa väljare på grund av att frågan är så pass kontroversiell som den är. Att 92 procent inte stödjer en avkriminaliseringslinje ens för cannabis är en utmärkt indikator. Många har också uttryckt både på partiets interna kanaler och jag har även hört uppfattningen från personer i min omgivning att drogfrågan gör att Piratpartiet går fetbort. Det är helt enkelt inte en fråga de kan leva med att ett parti som de röstar på driver. Lite som barnporrfrågan ungefär. 

Den politiska realismen med Piratpartiets linje är alltså nära noll och det minskar partiets chanser att få förtroende att driva kärnfrågorna. Sett i det ljuset bör partilinjen omprövas. Vilken drogpolitik finns det faktiskt tillräckligt stöd för att driva? Ett intressant fynd från Novus undersökning var att det finns ett gott stöd för sprutbytesprogram. Det ger en startpunkt för att utforma en pragmatisk och genomförbar drogpolitik.

Inom partiet använder den drogliberala falangen argumentationen att det är inhumant att inte hålla med dem i deras drogliberala idéer. Stackars missbrukare riskerar att dö i onödan! Vilket givetvis är en tragedi. Men saken är den att en linje som ingen annan håller med om är ogenomförbar. En linje som inte går att genomdriva räddar noll liv. Genom att välja en pragmatisk linje kan man samla stöd för åtgärder som förbättrar situationen, som räddar liv. Och några räddade liv är oändligt många fler än inga räddade. Vilken linje är "inhuman" - egentligen?

Piratpartiet borde backa, både för att det ger bättre förutsättningar att samla stöd att driva kärnfrågorna och för att pragmatism ger förutsättningar att rädda fler människoliv.


Cykelsektorn är viktig för ekonomin

En alltför vanlig missuppfattning är att cykling, oavsett hur bra det är ur hållbarhetssynvinkeln, rent ekonomiskt är en liten marginalföreteelse. En söt liten vänsterhippie-grej tillsammans med konsumtionskritik, miljömuppighet och naiva föreställningar om att allt till alla verkligen fungerar. Gulligt men liksom inte "på riktigt". Inte värt något när det kommer till kritan. Men ingenting kunde vara mera fel.

ECF, Europeiska cykelförbundet, har kartlagt cykelsektorn, och resultatet är slående. Den europeiska cykelsektorn sysselsätter fler än både stålindustrin och gruvindustrin. Ett av de mera intressanta resultaten är att antalet sysselsatta per miljoner euro i omsättning, sysselsättningsintensiteten, är hög. Den är högre än andra delar av transportsektorn som till exempel motorfordonsindustrin. Detta är egentligen riktigt spännande, då motorfordonsindustrin har en erkänt hög multiplikatorfaktor, alltså varje arbetstillfälle hos t ex biltillverkare ger upphov till relativt många tjänster hos underleverantörer och andra företag som konsoliderar sig däromkring. Cykelsektorn tycks ge ännu mer jobb.

Det leder i sin tur till att potentialen för jobbtillväxt är skyhög. ECF menar att en fördubblad cykelandel, från 3 till 6 procent, i Europa skulle innebära att sektorn växer till minst 1 miljon arbetstillfällen. Det är inte illa! Det finns en rädsla för att steg mot ett mindre bilberoende samhälle kostar jobb. Den rädslan kan nu enkelt avfärdas. Vi får fler jobb istället för färre!

Samtidigt skulle människor få bättre hälsa och miljöproblemen skulle minska. Det är till exempel sedan tidigare klarlagt av EU att hälften av alla godstransporter i städer skulle kunna göras med cykel. I Sverige har cykelsatsningar en absurt hög samhällsnytta. Stockholms cykelplan beräknas ha en positiv nyttokvot på uppemot 18-20 kr. Det är mer än 10 gånger så mycket som den "mycket lönsamma" förbifart Stockholm som uppges ha en samhällsekonomisk nytta på 1,30 kr.

Förutsättningarna är det egentligen inget fel på, det är dags att agera och satsa på cykling. Alla argument talar för cykeln. Vi får fler jobb och bättre ekonomi. Vi får hälsosammare liv med högre livskvalitet. Vi får en bättre miljö både lokalt och globalt. Eller som man skrev redan 1869:

"The steel horse fills a gap in modern life. It is an answer not only to its needs, but also to its aspirations. It's quite certainly here to stay"


Frihandeln som kom av sig

Under valrörelsen för EU-valet gick vissa högerpartier starkt ut med hur viktiga frihandelsavtal är. Särskilt moderaterna gjorde slogan av det. Inget att säga mot det. Frihandel är jättebra. Jag säger som Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker för Piratpartiet, att om jag fick bestämma skulle vi ta bort alla tullar och importkvoter igår. Det är ekonomiskt vansinne och dessutom i fallet med tredje världen djupt omoraliskt. Just att utveckla fördelarna med frihandel är i sig egentligen en egen bloggpost, men sammanfattningsvis är det bra för ekonomin, jobben, samhället, världsfreden och en massa andra saker. Att ta steg mot ökad frihandel är inte bara viktigt och bra, jag ser det som fullkomligt nödvändigt.

Det borde därför vara det bästa som hänt sedan hjulets uppfinnande att förhandlingar uppges pågå mellan EU och USA om just frihandel. Ett avtal håller på att tas fram, på sedvanligt byråkratiskt sätt namngivet till en kryptisk förkortning: TTIP. Jag borde hoppa upp och ner av förtjusning vid varje positiv referens till detta viktiga arbete. Men det gör jag tyvärr inte. För TTIP har ett enda litet fundamentalt problem. Oavsett vad som sägs av politiker i media så handlar nämligen inte avtalet alls om frihandel.

Vad är då frihandel? På Wikipedia finns en definition som är lika god som någon annan:

"Frihandel är handel som inte regleras av tullar, importkvoter eller andra asymmetriska handelspolitiska åtgärder."

Enligt Engström, som suttit i EU-parlamentete under delar av förhandlingen, är dock varken tullar eller importkvoter föremål för TTIP. Han skriver på sin blogg:

"De är inte några handelsavtal som reglerar tullar eller kvoter. Både TTIP och CETA är avtal där de undertecknande länderna förbinder sig att införa vissa lagar. Eftersom internationella avtal anses stå över nationella lagar, blir det här ett sätt att runda de folkvalda lagstiftarna (riksdag och parlament), och i praktiken låta särintressen diktera lagstiftningen efter överenskommelser i slutna rum."

Yes, jag missade kanske att skriva det. TTIP förhandlas fram i slutna rum över huvudet på både medborgare och vanliga EU-parlamentariker. Enbart ett fåtal vet hur turerna går. Detta avtal är dock så viktigt och har så stor inverkan på svenska medborgare att till exempel moderaterna gjorde det till en valfråga i sin valrörelse. De tyckte att man skulle säga ja till ett avtal som man inte ens fått läsa. Demokrati i sin finaste form (obs ironi). Viss information har dock läckt ut. Exempel på lagar som USA trycker på hårt för att försöka få igenom över huvudet på Europas medborgare är:

  • Rätten för företag att stämma stater om de på demokratisk väg inför lagar som företagen inte gillar
  • Striktare patent- och upphovsrätt, vilket bland annat innebär mer häxjakt på fildelare
  • Försämrat persondataskydd för medborgare

De där stora och viktiga frihandelsfrågorna, alltså... (obs ironi)

Sammanfattat är det grundläggande problemet med TTIP att en gris är en gris, och att den fortsätter vara en gris även om man sminkar den, stoppar ner den i en säck som inte vanliga medborgare har insyn i och kallar den för någonting annat. TTIP är inte ett frihandelsavtal utan ett direkt angrepp på demokrati och medborgares integritet och frihet. Det har ingen plats i ett västerländskt demokratiskt samhälle.


Att döda ett barn

Söndagsreflektion den här veckan igen! Eller jag vet inte om det håller måttet som reflektion riktigt... Men hur som helst är ämnet trafiksäkerhet. Som vanligt rekommenderar jag varmt en saftig frukostmacka eller något fikabröd. Håll tillgodo!

Bläddrade lite i mitt Facebookfeed och hittade en ganska spännande post. Det är en vuxen kvinna som berättar om vad som hände när hon var ute och körde bil:

"Kära vänner, läs noga nu, för det här är viktigt. Jag har kört på ett barn ikväll. Ett barn som kom på cykel från ingenstans över vägen, utan reflexer eller lysen eller hjälm. Ett barn i mörka kläder på en mörk cykel. Jag har kört på ett barn. Förstår ni vad jag säger?

Den 11-åriga pojken mår bra och klarade sig mirakulöst med skrapsår och en bula i pannan. Han får stanna över natten på barnakuten i uppsala. När man kör på ett barn och utrymmet fylls av människor, av polis, av ambulans. Blinkande blåljuslampor och ett konstigt tomrum inuti din själ. När du har ett barn i din famn som du kört på. Då stannar livet. Då förstår du vad som är viktigt på riktigt."

Ganska omskakande upplevelse, det förstår jag. Det har hänt mig en gång att ett barn råkade hamna framför motorhuven. De lekte på trottoaren och en av dem ramlade ut. Jag höll på att parkera så någon risk för påkörning fanns egentligen inte. Det gick jättebra, ingen blev skadad, men jag tror ni vet hur det är. Hjärnan går direkt igång med "tänk om"-snurror. En viktig lärdom därifrån var att man måste vara riktigt försiktig med barn. De är inte "små vuxna". Vilken lärdom har då den här bilisten dragit av situationen?

"Kära vänner. Se till att dina barn har reflexer. Se till att lamporna på cykeln fungerar. Se till att de har hjälm. Se till att de inte kastar sig ut framför bilar. Att de förstår att bilar är jävligt hårda och att det gör jävligt ont. Stanna upp en stund med era barn, ge dem en kram, se dem in i ögonen och förklara detta för dem. Vilgot var med mig när det hände och han förstod. Tack för att ni läste. Jag hoppas att ni förstår."

Det här är bilistens egna ord i en egen Facebookstatus. Inga journalister som ställt ledande frågor eller tolkat. Det här är vad hon ville förmedla. Budskapet: "det är barns ansvar att skydda sig från min bilkörning". 

Jag skriver inte det här för att försöka slakta en enskild bilist, för det här är bara ett exempel ur högen. Måhända mer extremt än vanligt, men ändå bara ett exempel ur en större struktur där bilister tycker att det är alla andras ansvar att se till att inte bli påkörda. Ungefär som att ställa sig med ett jaktgevär och skjuta och om någon blir träffad dra till med "ja, men se till att inte vara i min skottlinje!". "Jag har inget ansvar".

Det finns ett "fancy" ord för detta: "victimblaming". Att skylla på offret istället för att hålla förövaren ansvarig. I själva verket är det aldrig så att man har ansvar för att freda sig. En tjej ska kunna gå naken på stan utan att bli våldtagen, en cyklist ska kunna cykla utan hjälm utan att bli påkörd och så vidare. 

Now, visst. Det står i trafikförordningen både att barn ska använda hjälm när de cyklar (fullkomligt sjuk regel som lett till att barns fysiska aktivitet minskat kraftigt) och att en cykel ska vara försedd med reflexer och belysning vid färd i mörker. Men det står också att (3 kap 14 §):

"Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse."

Med andra ord har man som förare av ett fordon ett stort ansvar, Hastigheten skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver, enligt trafikförordningen. Det är intressant att notera att det däremot inte ställs krav på fotgängare att ha reflexer. Nu var det här barnet inte en fotgängare, men kunde lika gärna ha varit. Och nog har det kampanjats en hel del om att fotgängare ska bära reflexer. Lagen säger något annat. När ser vi kampanjer riktade till bilisterna, attackera problemets rot. Den här lagen bryts systematiskt, och lösningen är att alla andra trafikanter ska ta ansvar. Ja till och med att barn ska ta ansvar för oss vuxnas dåliga trafikbeteende. Det är ju omvända världen!

Så kära vänner glöm inte att det finns barn och vuxna ute i trafiken som helt med lagen på sin sida går omkring utan särskild skydds- eller varselutrustning. Var uppmärksamma när ni kör era fordon under dygnets alla timmar. Anpassa hastigheten till vad trafiksäkerheten kräver. Ta hänsyn till sådant som väder och sikt. Var vuxna och ta ansvar för er egen körning och lämpa inte över det på era medtrafikanter. 

Och ni barn - om ni läser - ge era föräldrar en kram, se dem i ögonen och förklara detta för eran mamma och pappa, att det faktiskt är deras ansvar att inte döda barn och inte er barns ansvar att undvika att bli dödade. För det är varken kul eller tillåtet att döda ett barn.


En liten bit popkultur finns inte mer

Det här kommer kanske inte bli värst politiskt, men detta är ändå definitvit värt en liten post. En i och för sig väldigt väntad nyhet, men ändå betydande. Ett kulturhistoriskt fenomen har gått ur tiden. 2014-10-31 avvecklades och begravdes en ganska rejäl bit popkultur för oss 80- och 90-talister. Live Messenger, tidigare och mera känd som MSN Messenger terminerades. Det är värt en tyst minut.

För oss som var i den generationen var det en huvudsaklig kommunikationsplattform under några år. Om någon läsare här inte var inne i den vevan, detta är för oss jämförbart med avvecklingen av glödlampor. Det finns ju andra lampor numera, men de är inte de gamla glödlamporna som vi alla minns med värme (till följd av de enorma effektivitetsförlusterna). 

Det här riskerar att bli nostalgiskt. Those were the days och allt det där. De ikoniska aviseringsljuden och vibbarna man kunde skicka. Och icke att förglömma dess centrala roll i kommunikationen med damer. Oj oj oj vad jag har raggat tjejer där. Vilka minnen! Jag hade högst varierad framgång, dock har jag Microsoft att tacka för både ett och annat... Just att ragga på MSN var ju ett fenomen i sig, förevigat i en fantastisk lägersång som skrevs lite spontant (jag var inte inblandad i den). En av verserna avslutades med "Är du singel? - Du kan få min MSN"

Att MSN avvecklas är något i alla fall jag varit medveten om under ett tag. Inte konstigt heller. Själv slutade jag använda det någonstans 2010 när Facebook skapade en chat-plattform och i ett svep förmodligen tömde hela MSN. På andra sidan har Skype varit en stor konkurrent. Deras ingång var IP-telefoni som sedan har byggts på med smidiga kringtjänster. Sett i backspegeln gav det en tjänst som golvade goda MSN totalt.

Det manar onekligen till eftertanke kring förgänglighet. "Allting har ett slut, det finns inget som är evigt" skrev jag själv i en halvkass låttext en gång. Samtidigt betyder ofta slutet på något att världen går framåt. Att MSN går i graven betyder att andra tjänster idag fyller det behovet och flera andra behov bättre. Det är därför man kan förlika sig med utvecklingen, löftet att det ständigt blir bättre.


Minsta motståndets lag

De där dagarna man inte vill och inte orkar. När soliga sommardagar och sensommarens ljumma torra kvällar ersatts av snålblåst och enträget ihållande duggregn. Och man känner att nej. Jag vill inte ge mig ut och cykla de där 1600 metrarna till ICA. När man känner att jag är less på den där mördande sänkan som luktar piss som cykelbanan leds ner i medan bilvägen byggs på en jämn och fin vall. Less på svängfesten vid GC-tunneln med 90-gradare och nollsikt. Ni har säkert haft de där dagarna. Vad gör man? I någon ände är man bara människa.

En plats man helst undviker att röra sig i utanför en bil. Bakom macken skymtar en 60-väg och bakom den ligger dessutom en sexfilig motorväg. Gissa vilken härlig ljudmiljö som dominerar 365 dagar om året.

Jag tog bilen. För att byta ett sim-kort. Det var svagt, det var syndigt, det var nyttigt för min bils stackars delar. En bil mår bra av att köras lite då och då, och min bil får då inte överdrivet med motion. Men samtidigt satte det igång en reflektion om varför. Vad var det som drev mig dit? Vädret absolut, men inte bara. Framför allt är det miljön man tvingas röra sig igenom. Den skulle få vilken självmordsbenägen person som helst att verka munter i jämförelse. Maken till människofientlig plats får man leta efter. Men det värsta är inte hur det ser ut utan hur det låter. Det är en konstant bullermatta från biltrafiken. Sex filer motorväg och innanför en gigantisk trafikapparat med lika många filer till med trafikljus och "bilar i kö, ja en härlig miljö" för att citera Galenskaparna. Och sen leds cykelbanan rätt ut jämte motorvägen och bullret blir öronbedövande. Och som ni alla vet, när det regnat blir det tiofallt värre. Vägljudet blir mycket högre.

Jag skriver inte det här för att legitimera eller ursäkta en moralsvacka. Poängen är att det satte igång en fundering. Det här handlar inte om mig, egentligen. Det finns så otroligt många sådana platser i Sverige där att handla innebär att förflytta sig genom en miljö som är direkt otäck, obehaglig och omänsklig att befinna sig i. Den skapade miljön påverkar i högsta grad valet av transportmedel. Det finns en avhandling som visar att de som bor bilberoende, alltså i lägen där man i större grad måste ta sig genom ett bullrigt och deprimerande asfaltsökenlandskap, väljer bilen för 8 av 10 ärenden. Jag tänker att om vägen till affären varit mer en kort promenad längs Vasagatan eller för all del en cykeltur genom Olivedal, då hade fler valt hållbara alternativ. Forskningen stödjer också den tanken. I den täta innerstaden använder de flesta knappt alls bilen i sin vardag.

Människor är väldigt känsliga inför omgivningen och agerar delvis på grundval av upplevelsen av det fysiska rummet de befinner sig i. Olika utformning och prioritering ger olika resmönster. För framtiden är hållbarhet avgörande. Därför måste rummen vi rör oss i bli bättre, mer anpassade för att människor ska röra sig i dem. Det finns en teori som säger att om man bygger mer vägar leder det till mer biltrafik. Stadsforskaren Professor Jan Gehl har visat att det också gäller för fotgängare. Bygger man mer platser för människor i en stad så uppstår ett folkliv.

Plats som gör hållbara resmönster till ett självklart val

Satsningar formar mönster som blir till livsstil. I Amsterdam valde man på 70-talet att göra slut med bilismen. Människor vällde ut på gatorna och demonstrerade mot mördarmaskinerna som avlivade barn. Ja det är fullkomligt sant, även i Sverige kom massbilismen att bli den vanligaste dödsorsaken bland människor under 35, särskilt bland barn när den introducerades. Man ändrade riktning och började bygga ett samhälle med hållbara transportslag som bas. Idag säger resten av världen att de har en stark cykelkultur. Men för dem är det så normaliserat att de inte ens betraktar det som ett kulturuttryck. Att välja cykeln är helt enkelt snabbast och enklast. Hållbarhet kan vara så lätt. När hållbara val är det lättaste väljer människor dem. Det är ingen magi. Det är en trival med briljant metod för att ställa om hela samhället. Att göra det som är bra till det som är lättast.

 


Absolut integritet en praktiskt omöjlighet

Söndagsreflektionen är tillbaka, eller ja, denna veckan i alla fall. Dagens ämne är integritet. Jag hoppas att det inte ska finnas skäl att sätta kaffet i halsen, men ladda upp med några extra kakor!

Jag lyfte igår Piratpartiets partiledare Anna Trobergs mycket märkliga inspel om integritet på nätet. Yes, bortom allt oresonligt hackande på en inbillad teknisk överklass som beter sig som rövhål så var det artikelns tema: Integritet och för vem? Bortom de tillklantade formuleringarna lyfter det här en viktig fundering. 

Integritet är för att ta en kort historialektion Piratpartiets orsak. Partiet bildades för att motverka Datalagringsdirektivet. Det namnet kanske framstår som harmlöst, men i själva verket är det ett riktigt fult monster. Det handlade om att möjliggöra ökad övervakning av icke brottsmisstänkta medborgares kommunikation. En sådan sak innebär givetvis en enorm kränkning av alla medborgares integritet. Möjligheten att agera utan att staten har kontroll är grundläggande i en demokrati. Utan fria medborgare kan inte demokratin existera.

Integritet är alltså en enormt viktig fråga. Det handlar i förlängningen om hela demokratin. Men det betyder inte att alla integritetsfrågor har de implikationerna. Troberg försöker rida lite på integritetsvågen, men den integritet hon berör i sitt inspel är av ett helt annat slag. Det handlar inte om stater som systematiskt begår övergrepp på sina medborgare, det handlar om brottslighet medborgare emellan.

Däremot är knappast integritetskränkningar privatpersoner emellan oväsentligt. Det är brottslighet det också, och skall hanteras som sådan. Det fall Troberg indirekt refererar handlar om en kändis nakenbilder som läckte från Apples servermoln. Givetvis skall samhällets rättssystem användas. Men det är inte om detta Troberg pratar när hon pratar om integritet för alla. Hon pratar om en absolut integritet, en garanti att inte bli utsatt. 

Här ligger det främsta Problemet med Trobergs resonemang. Det öppnar upp för mer massövervakning. I själva verket är det bland annat den här typen av brottslighet som används för att legitimera ökad övervakning av nätet. Det är en linje som i alla fall inte jag kan ställa mig bakom. Det är direkt hål i huvudet att försöka lösa integritetsproblem med mer övervakning! Men finns det något annat alternativ? Inte om man ska garantera någonting.

Men även om det är omöjligt att garantera någonting är det fortfarande möjligt att ha olika höga eller låga ambitioner. Diskussionen landar egentligen i vilket ansvar som är rimligt att lägga på medborgaren för att upprätthålla sin integritet. I själva verket kan integritet aldrig någonsin påtvingas någon. Man måste själv välja att upprätthålla det. Inga tekniska hinder i världen hindrar människor från att släppa på sin integritet om de väljer att göra så. En viktig nyckel är dock att medborgaren rimligen bör förstå vad handlingar innebär.

Jag tycker personligen att det är naivt att inte inse riskerna med att ladda upp data i molntjänster. Det kanske är såna där överklassfasoner, jag är ju del av den här tekniska överklassen, men jag fick lära mig när jag var liten att Internet har risker. Det enda nästan helt säkra sättet att inte få något spritt på Internet är att aldrig placera informationen där. Det var förmodligen också väldigt tydligt i det finstilta avtalet från Apple att de inte garanterade någonting. Men vem läser avtal? Well, det är ju faktiskt något som samhället klassiskt faktiskt håller emot medborgarna, vilket i sig är orimligt eftersom juridiska avtal för det mesta är halvt obegripliga utan en juridisk examen.

En liten obekväm detalj i detta är också att den här personen valde att skydda sina bilder med ett svagt lösenord. Är det orimligt att begära att medborgare ska bli lite tveksamma när det bredvid rutan för att välja lösenord står "varning, ditt lösenord är jättesvagt!"? Detta brukar Apple vara bra på att notifiera om. Det är många saker som inte klaffade som i slutänden gjorde att bilderna läckte. Att användaren hade ett ansvar tycker jag är uppenbart. 

Samtidigt kan mycket givetivs förbättras. Apple och andra leverantörer kan åläggas att förtydliga vad de levererar och inte levererar. Medborgare kan utbildas. Jag håller med Troberg om att rimlig integritet inte ska vara förbehållet tekniskt insatta. Det finns mycket att göra åt det hållet. Men samtidigt kan inte världen vara inslagen i bubbelplast, och människor kan inte skyddas från sig själva. En garanterad absolut integritet är en praktiskt omöjlighet och utspel i den riktningen är ingenting annat än oansvarig populism.


Rövhål är inte en teknisk överklass

På avdelningen artiklar med korkat vald titel och tvivelaktigt tema kvalificerar sig Anna Trobergs "Den tekniska överklassen ser ner på kvinnor". Om någon missat det är Troberg partiledare för Piratpartiet. Innan någon förekommer mig, jag vet att artikeltitlar normalt väljs av redaktionen (i det här fallet PC-för alla) och inte av skribenten. Men det är inte utan att man lyfter på ögonbrynen. Håller Piratpartiet på att förklara krig mot sig själva?Och man blir tyvärr inte mer upplyft av texten i själva artikeln. 

"Låt oss tala om den nya överklassen. Den där klassen som koketterar med den teknisk kunskap som pöbeln inte har. Den där klassen som är så fast i konservativa traditioner att kvinnor knappast göre sig besvär att försöka höja rösten i församlingen. Den där klassen som inte drar sig för med vilka medel som helst försvara sin upphöjda position. Låt oss tala om den. Nu."

Jag tycker den här passagen är intressant. Först och främst så tar den sin utgångspunkt i kollektiviseringar som ska inordnas i en maktordning. Tekniskt kunniga är tydligen överklass. Vidare har tekniskt kunniga tydligen väldigt konservativa traditioner, kvinnor får tydligen inte höja rösten i församlingen (notera bilbelreferensen här, tekniskt kompetenta har en nära 2000 år gammal kvinnosyn enligt Troberg). Kvinnor kan hur som helst rimligen inte ingå i den här överklassen som utgörs av de tekniskt kunniga. Anna Troberg påstår här att kvinnor är tekniskt inkompetenta! Det är misogynt, och givetvis empiriskt fel. Jag har personligen träffat tekniskt kompetenta kvinnor.

Bortsett från dessa ganska intressanta detaljer så kan man konstatera att tekniskt kunniga (män), vilka här pekas ut som ett problem, är i princip hela partiets väljarbas. Det strategiskt fördelaktiga med detta utspel är en gåta. Artikeln fortsätter sedan att demonisera dessa män. De främställs rent av som barbarer som önskar kvinnor döden, eller i varje fall att de blir våldtagna. 

I någon ände kan jag förstå vilka Troberg syftar på, men hon syftar inte på någon teknisk överklass. Hon syftar på rövhål. Det är samma rövhål som säger att kvinnor får skylla sig själva om de har för kort kjol, samma rövhål som ska klå upp varandra efter fotbollsmatcher och samma rövhål som tycker att enda anledningen att titta på damsport är... ja ni vet. Rövhål, de finns överallt, givetvis också på nätet. Att de har lärt sig installera datorspel och skriva kommentarer på forum gör dem inte till en teknisk överklass. I så fall är nästan hela den utvecklade befolkningen en teknisk överklass.

Så låt oss prata. Nu. Men istället för att slentrianmässigt beskylla IT-proffs med en fullt normal människosyn så kanskse vi kan prata om det verkliga problemet. Rövhålen. 


På spaning mot framtiden - det goda livets triumf

En mycket spännande blogg som jag tycker är väl värd att lyfta är ljungbergsblogg som drivs av Christer Ljungberg som är trafikforskare och VD på Trivector Traffic Han bloggar mycket initierat om trafikplanering och i förlängningen samhällsförändring med ett starkt hållbarhetsperspektiv. Ganska nyligen gick han lite på spaning mot framtiden i tre bloggposter: dystopi, utopi och diskussion.

Industrial Wasteland - men växterna ger sig inte!

Dystopin är ganska klassisk. Som han själv påpekar i diskussionen finns det mycket att anknyta till när det gäller dystopier. Det finns så mycket filmer och böcker som har utvecklat det temat. Vi får följa Conny och allt är skit. Han får köpa gammal frityrolja för att kunna köra några mil till med sin gamla skitbil. Ekonomin går kass, Sverige är rena ulandet och infrastrukturen faller i bitar. Ingen insåg klimatförändringarna eller några samhällsförändringar alls och sen stod man där på ett ungefär.

Utopin kan måhända inte sägas vara klassisk, men ändå klisché. Vi får följa Felicia i en vardag där allt heter något med "smart", alla vill bo i hyresrätt överväxta med blommor bevattnade av ett "smart" (ja vad annars?) bevattningssystem. Det är elcyklar, elbilspooler, tåg och överdäckade motorvägar (som tydligen inte genererar någon biltrafik i markplan). Det är smarta cykelhjälmar (givetvis levererade av det skånska Hövding, Ljungberg är baserad i Lund), greentechkluster och det är mångkultur. Om det är något som kännetecknar utopier så är det att de alltid framstår som väldigt naiva. 

Hållbarhet i en liten ask, tänk så mysigt sätt att upptäcka världen tillsammans på!

Jag har vissa saker att invända mot den där utopin. Särskilt gödslandet av "smart" kommer kännas väldigt... 2010-tal rätt snart. Det känns redan så. Jag har i och för sig stört mig ett tag på att allt ska kallas "smart" numera. Men i sak tycker jag att han fångar något viktigt. Vi står i ett vägval. Det kan bli två extremer eller i princip allt mellan dem. Det är jätteviktigt att komma igång med beslut som sätter igång en positiv utveckling. Det handlar om att hitta sätt att leva det goda livet nu så att det goda livet kan levas också imorgon. Det är hållbarhetsutmaningen i en liten ask.

Det som är viktigt att komma ihåg är att en hållbar värld inte är en trist eller uppoffrande värld. Det handlar inte om att sänka livskvaliteten. Det handlar om att skapa bättre livskvalitet på ett sätt som inte förstör världen. Och det ligger ju en liten utmaning i det. Det finns alltid något litet som man kan göra i sin egen vardag som både gör att livet blir mer gött OCH mer hållbart. Hitta en sån grej och gör den, det är min utmaning. Själv ska jag försöka lära mig en vegetarisk rätt. Alla som känner mig vet att jag upphöjt köttätande till någon slags ritual, men en vegetarisk rätt på menyn är ju faktiskt bra för både kroppen, världen och plånboken. Och dessutom är variation kul :) 

Hm... Om jag har några vänner som är vegetariskt lagda så mottages tips tacksamt. Jag ska försöka följa upp detta i någorlunda närtid. Kommentera gärna också om ni antar utmaningen och i så fall vilken liten grej ni hittade att förändra!


Åtgärda orsaker istället för sympom

Särskilt Sverigedemokraternas framgångar i valet tycks uppröra och oroa många. Det finns ett behov av att markera avståndstagande, det skämtas på partiets bekostnad. Som till exempel på Kulturnatta i Göteborg. Det började med att en kvinnlig kör, "Slynkören", skulle göra nån låt som Jimmie Åkesson spelat på valnatten. Så det fanns ett starkt behov att proklamera att man nu "tog tillbaka" den. Andemeningen är lite otäck, att man på riktigt anser sången liksom besudlad för att en person med en annan politisk åsikt har sjungit den.

Detta föranledde också att moderatorn, detta var alltså på Göteborgs stadsbibliotek, var tvungen att skämta. Han var av utländsk härkomst och han sa något om att SDs ledamöter tog mest taxi i riksdagen för att de var rädda för invandrare. Och punchlinen var något i stil med "halva min släkt kör taxi". Det finns ett behov av positionering. Många uttrycker en oro över en främlingsfientlighet som så sakteliga växer och stryper vårt land. Jag kan sympatisera med den oron, men önskar samtidigt att fler tog några steg tillbaka och började fundera över vart den här främlingsfientligheten kommer ifrån. För börjar man nysta i det framstår det ganska snart som att det bara är ett symptom på någonting helt annat.

Jag skrev redan i min korta eftervals-post att: "Min tes är att många väljare är grupper som allt mer ser sig ifrånsprunga av resten av samhället, som inte förmår omorientera sig efter de nya förutsättningarna.

Partiets väljare avviker på intressanta sätt från den genomsnittliga väljaren. Överrepresentationer inkluderar unga män, personer med dålig politisk kunskap, lågt förtroende för politiker och låg utbildning. Det finns skäl att misstänka att denna kombination av överrepresentationer inte är en slump. Pojkars resultat har under ganska lång tid varit sämre än flickors. Att just kombinationen unga män, dålig politisk kunskap och låg utbildning figurerar är alltså ingen överraskning. Att denna grupp också känner sig sviken av samhället är inte så konstigt. Emedan deras liv blivit en serie misslyckanden som allt för ofta slutar i långtidsarbetslöshet har den offentliga debatten beskrivit män som priviligerade förtryckare som måste stå tillbaka. Samtliga andra riksdagspartier utgår mer eller mindre från en feministisk världsbild på jämställdhetsområdet. Den rimmar ganska illa med den situation de här unga männen lever i.

Samtidigt pågår omvälvande förändringar i samhället. Urbaniseringstakten i Sverige tillhör världens högsta. I staden värdesätts service och kunskap, områden där framför allt kvinnor är starka. I DN kan man läsa om att den moderna storstaden i allt högre grad femininiseras. Allt konvergerar i att den här gruppen ser sig omsprungna av samhället samt ur stånd att "omorientera sig efter de nya förutsättningarna". 

Sverigedemokraterna enar de här grupperna mot en gemensam fiende. De formulerar ett enkelt problem om ett yttre hot. Det har onekligen varit effektivt, men det betyder knappast att väljarna köper in i retoriken för att de ogillar främlingar. De ser hur det blir tyngre i hemtrakterna när många söker sig därifrån, de har svårt att hitta arbete och därmed sin plats i samhället. De ser hur servicen blir sämre vilket drabbar de äldre som bor kvar. Och så vidare. Problembeskrivningen att invandrarna "stjäl" "våra" resurser framstår som plausibel, som rimlig. Och inget annat parti erbjuder en annan förklaringsmodell, inget annat parti förmår möta den här väljargruppen. Vita män är ju enligt de andra partierna per sé priviligerade, en politik för dem behövs alltså inte. Den blindheten är det som vi nu ser kostar på.

En fruktansvärt enkel observation som kan göras är kopplingen mellan pojkars studieresultat och de unga män som i större grad väljer SD. Att satsa på att förbättra pojkars resultat så att de kommer ifatt tjejerna har förmodligen effekten att framtida unga män kommer kunna möta den föränderliga verkligheten bättre och därmed minskar också utrymmet för den typen av "vi och dem"-tänk som karaktäriserar Sverigedemokraternas politik. 

Vidare måste jämställdhetsdiskussionen breddas och femininiseringen av storstäderna problematiseras. Ännu en gång blir det tydligt att det finns blinda fläckar inom feminismen. Ideologin lyfter viktiga frågor och rörelsens historiska betydelse för jämställdhet kan inte nonchaleras, men samtidigt står vi i ett annat samhälle idag än när rörelsen startade. Både dynamiken och maktfördelningen mellan könen är idag långt mer komplex. Kvinnor har numera också maktkapital till följd av feminismens framgångar. Kvinnans plats är inte längre i köket eller med barnen, hon är istället utbildad och har eget arbete. Alla arbeten är tillgängliga för alla kön. Hon kan välja att gå framåt i karriären precis som män kan. Hon kan och får röra sig i hela samhället och så vidare.

Poängen är att vi står inte längre i den medeltida situation som rådde vid sekelskiftet. En ideologi som har det som avstamp kommer ofrånkomligen missa viktiga delar. Det betyder inte att feminism är irrelevant, utan bara att det numera behövs fler perspektiv. Pojkars misslyckande i skolan måste ses som det strukturella samhällsproblem det är och inte skyllas på en "antplugg-kultur". Att städerna utvecklas åt ett håll som lämnar många män utanför måste också det lyftas, diskuteras och lösas. Målsättningen är ju ett hållbart samhälle där alla har samma chanser och möjligheter.

Allt mynnar ut i att det Sverigedemokraternas framgångar belyser blinda fläckar hos de etablerade partierna. Om det verkligen finns en önskan att minska partiets inflytande bör strategin vara att fokusera på orsaker istället för att raljera över symptomen. Stärk de som valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Ge dem förutsättningar att lyckas i att omorientera sig i samhällsförändringen. Visst kan man göra en stor sak av att frysa ut ett parti i riksdagen, men det är inte ansvarsfullt att göra det istället för att lösa problemet.


Partiet med knäckta master och sönderblåsta segel

Jag ska återvända till vad som paradoxalt nog kommit att bli något av ett favoritintresse. Piratpartiet och dess floppar. Jag intresserar mig inte av skadeglädje utan snarare av sorg och omtanke. Piratpartiet är ett parti jag vill ska gå bra. Piratpartiet är ett parti som jag vill kunna se som ett alternativ att rösta på. Tyvärr var det uppenbart efter EU-fadäsen att partiet gått från att vara en stolt fullriggare med satta segel till ett vrak med avblåsta master på drift utan styrfart. Resultatet i septembervalen var alltså knappast anmärkningsvärda. Den stora frågan nu är ifall piratskeppet sjunker eller ifall skeppet kan repareras och än en gång hissa sin stolta lila flagga över välfyllda segel.

Jag längtar efter att se den där piratflaggan i topp, så jag tänkte att jag skulle försöka engagera mig i att hjälpa till att lägga om kursen. Det var lättare sagt än gjort. En gång i tiden var piratidelogi någonting som diskuterades flitigt runt om på Internet. Not anymore verkar det som. Istället är det svårt att hitta annat än insomnade diskussioner från typ 2012, och då måste man leta för att hitta dem. Och på partiets hemsida dominerar inlägg från partiledaren. I skrivandets stund möts man på startsidan av möjligheten att förkovra sig i Trobergs åsikter om researchgruppen, basinkomst, Säpos utpekande av muslimer som ett hot, samt slutligen frågan om medlemsskap i NATO.

Ni vet, de där klassiska priatideologiska frågorna... Ironi aside, det är inte svårt att förstå varför Piratpartiet inte går framåt. Tydligen prioriterar man inte utrymme för de frågor som ligger nära partiets ideologiska hemvist på sin egen förstasida på webben. Och man lyfter inte heller fram olika människor i partiet. Man får ju intrycket av att det är partiledarens soloprojekt. 

Klickar man runt en stund så hittar man Piratpartiets fullkomligt floppade breddningsprojekt. Det värsta är att de inte tycks förstå det själva. I mycket framstår det som att röststarka pirater fick igenom sina pet-projects och resulterande samling spretiga idéer blev partiprogram. Kanske inte det mest briljanta i världshistorien. I sin iver att vilja visa sin bredd tappade partiet kopplingen till själva hjärtat i rörelsen.

Och det är ju inte så att alla pirater är helt nöjda med vad som hänt. Istället sipprar det ut allt mer om misstroende och kass kommunikation mellan ledning och gräsrötter. Kritik mot Troberg framförs mer eller mindre offentligt på vissa kommentarstrådar. 

Jag skulle säga att det här är rätt tillfälle att backa. Backa tillbaka ambitionerna att vara ett "riktigt parti" och hitta en organisation som passar gräsrötterna och revitaliserar idelogiska debatter. Piratpartiet har aldrig varit ett "riktigt parti" i den bemärkelsen, och i försöken att framstå som något sådant har partiet tappat enormt mycket kraft och momentum redan. Överge Titanic - helst innan det är under ytan. Piratpartiet är i grunden en gräsrotrsrörelse som levt på Internet. Gräv där partiet står och bygg med vad som finns. Om inte annat visar SD - som via till exempel Avpixlat i stort snott Piratpartiets koncept att nå ut via Internet - hur kraftfullt Internet är. Sluta gnälla på att gammalmedia ignorerar och väx tillbaka och bli det framtidsinitiativ partiet egentligen är!

Jag har inte bestämt mig ifall jag verkligen ska bli pirat. Men jag hoppas att partiet kan göra det som krävs för att kunna få upp styrfart nog att lägga om kursen.

 


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0