Another one bites the dust

Jag var ute och cyklade idag. Det var sol och fint. Varmt nog för att skippa jackan. Jag gav mig av i vit skjorta och kavaj, kameran över axeln. Det blev en lång tur och jag fotade en hel del. Jag har dock inte hunnit behandla bilderna så det får bli en annan gång. Jag hittade en stig jag aldrig prövat förut och fick plötsligt en jättefin promenad längs med Säveån. Jag har åkt förbi säkert tusen gånger med både bil och cykel. Idag hade jag tid, och rörde mig tillräckligt långsamt för att kunna stanna till och svänga in. Det är en sak jag märkt. När man reser med bil så kan man inte åka in på de små stigarna som leder till de små smultronställena. Men med cykel så går det. Tyvärr är det väl så att de vackra vyerna gör sig bäst på bild. Trots 500 meter, en dalgång och rader av byggnader låg bullret från E20 som en våt filt över Säveån. Att hitta tysta platser i en bilstad är en diger utmaning. 

Byggandet av en cykelnation tycks gå... Sådär. Av säkerhetsskäl konverteras allt fler vägar till mötesfria vägar. Där är det i princip omöjligt att cykla. Ibland byggs det "cykelbana". Men det är sällan motiverat att ta bort fnuttarna "citationstecknen". 

Ännu en väg. Finspång och Kolstad denna gången. Nästan mina gamla "Hoods". Uppväxt i Linköpingstrakten. Linköping är föresten en av Sveriges bästa cykelstäder, sett till andelen cyklister. Finspång/Kolstad tycks inte riktigt placera sig i den divisionen. Vägen fick förvisso en väggren som döpts till "cykelbana", men den saknar nästan helt skydd från biltrafiken och kommer inte att väghållas vintertid. Det blir för dyrt. 

"- På de ställen där det finns räcke är det faktiskt inte för att skydda cyklister mot bilar. Det är för att skydda bilisterna mot till exempel en bergvägg. Att sätta räcke hela vägen för att skydda cyklisterna har ansetts för dyrt. Vi har följt de regelkrav som finns för den här typen av gång-och cykelväg, berättar Lisa Herland."

Ja alla dessa bergväggar som riskerar att komma utstörtande och attackera de stackars bilisterna... 

Det är svårt att förhålla sig till sådana uttalanden. Detta är alltså hur Sveriges nationella organisation för infrastruktur förhåller sig till cykelsäkerhet. Inte alls, alltså. Detta är hur organisationen förhåller sig till det politiska uppdraget från våra folkvalda representanter att verka för ökad säker cykling. Ännu mer komiskt blir det när det i artikeln konstateras att cykelbanan är så smal att det är svårt att hitta fordon för att snöröja. Men skrattet sätter sig så att säga i halsen.

Trafikverket har fått frågan upprepade gånger. Varför händer ingenting på cykelfronten? I princip hänvisar man hela tiden till sig själv. Man har anfört att det finns inga pengar anslagna. Men det är myndihgeten själv som äskar pengar. Man har valt att inte äska pengar för cykling. Man hänvisar till att man följt standard, men det är man själv som har skrivit standarden. Summerat: Trafikverket vill inte. Trafikverket skiter i uppdrag från svenska folket som verket inte tycker om. Detta är i slutändan ingenting mindre än ett allvarligt demokratiproblem. 

Det kanske är så enkelt som Nils-Eric Sandberg anför redan år 1968:
" Cykelåkning är nämligen nyttigt för konditionen, det avlivar inte andra trafikanter, sprider inga giftiga gaser, skapar inte oväsen; det är därför oförenligt med modernt trafiktänkande."


Det är bara bröst

Adda Smaradottir heter en isländsk tjej som skapat en sån där storm på sociala medier. Orsak? Hon dristade sig till att visa brösten. En sak det visar är hur lätt det är för tjejer att skapa sensation med sin kropp. En annan sak det visar är en ojämställdhet, en översexualisering av kvinnan. Alla manifestationer blir väl inte löpsedlar och sensationsjournalistik. Men förvånansvärt mycket. Det förekommer med viss frekvens. Det handlar om amningsbilder på facebook och möjlighet att bada utan topp bland annat. 

Detta är dock hyfsat minerad mark att beröra som manlig bloggare. Spelar ingen roll vad man säger. Framför man att tjejer ska dölja brösten så är man en misogyn sexist. Menar man däremot att tjejer absolut ska få visa brösten om de vill blir man anklagad för att objektifiera tjejer och bara vilja omges av fler nakna bröst. Inget av detta är dock sant för min del. Vill jag se nakna bröst finns obegränsad tillgång på det världsvida nätet.

Jag vill ha jämställdhet. Jag skiter fullständigt i om tjejer visar sina bröst eller inte offentligt, precis lika mycket som jag skiter i om män gör det eller ej. Jag själv är en man som högst ogärna framträder så oklädd, men jag tycker andra män ska ha den möjligheten. Jag förstår att inte alla kvinnor vill gå med blottade bröst, men jag tycker de som vill ska få göra det. Det är jämställdhet. Samma regler för kvinnor och män. Jag stödjer Smaradottir och alla andra aktivister till hundra procent. Inte minst därför att frågan känns fullständigt tramsig. För Guds skull, det är faktiskt bara bröst!


Det där "kriget" mot bilar

Taxichauffören i Köpenhamn tittar uppgivet ut över svärmen av cyklar som bär glada och aktiva människor fram genom staden mycket fortare än han kan köra i hans taxibil. "Det är inte det att jag hatar cyklister, jag har flera vänner som är cyklister och de är faktiskt rätt schyssta" säger han. Men så kommer de där littaniorna. De är för många, tar för mycket plats, är i vägen. Jag riktigt längtade efter att få ställa frågan "tror du det varit mer plats om de som cyklade tog bil istället?". Nu kunde jag inte fråga för även om det kändes som att jag satt jämte chauffören i bilen så satt jag i själva verket i en biosalong i centrala Göteborg och tittade på Bikes vs Cars.

Det ironiska i att taxi i allmänhet tycks använda cykelbanan som parkering. Samma sak i Stockholm som Göteborg. Dock verkar det faktiskt fungera bättre i Köpenhamn.

I panelsamtalet efteråt säger en företrädare från NTF att många hört av sig till dem med en oro över hur spänningarna mellan trafikslagen ökar. Bilister, cyklister och fotgängare emellan blir stämningen allt sämre, allt mera hätsk. Fotgängare är rädda eftersom de tvingas dela utrymme med allt fler och snabbare cyklister. De reagerar genom att skuldbelägga cyklisten, att cyklisten kör för fort. I verkligheten trampar få snabbare än 25 km/h. Det är lägre än den hastighet man tycker är föredömligt långsam för bilister att hålla utanför skolor bland lekande barn. Reaktionen borde snarare rikta sig mot planerare som tvingar samman fordonstrafik med fotgängare.

Fotgängare och cyklister trycks samman med dålig separering. Det är lätt att hamna fel, det är lätt att det blir konflikt.

Men även bilister känner sig attackerade av att fler vill cykla. I Toronto berättar den nyvalde (2010-2014) borgmästaren Rob Ford att "Kriget mot bilarna är över". Att han heter just Ford får betraktas som något av en ödets ironi. Vad han menar är att han omgående avbryter alla satsningar på all annan mobilitet. Alla resurser ska läggas på bilism. Planerad utbyggnad av spårväg läggs på hyllan, nybyggda cykelvägar blir snabbt konverterade till bilfiler. Ford tycker att vägar är till för bilar, bussar och lastbilar. Han tycker att cyklister som dödas i slutänden bara har sig själva att skylla. De väljer själva att simma med hajarna.

Rob Ford tycker cyklister som blir dödade i trafiken att göra får skylla sig själva. Och att det är krig mot bilism att ens ha sådant som cykelbanor och kollektivtrafik.

Jag skakar på huvudet och undrar hur det kan vara krig mot bilism att tillåta någon annan form av mobilitet att få finnas. Valfrihet, är inte det grundläggande i den amerikanska drömmen? Ska man inte bejaka människors frihet? Jag undrar vem det är som för krig mot vem. Jag skulle som cyklist vilja förklara fred - mot honom. 

Tillbaka i Köpenhamn berättar taxichauffören att de många cyklisterna aldrig får nog. När de fått ett finger ska de ha hela handen. Han tycker att de fått så mycket: egna trafikljus och cykelbanor. Jag själv tycker det låter jämlikt och bra, det är ju precis samma standard som han själv efterfrågar för att framföra sin taxi. Kan det bli mera rättvist?

Ingen satsar på de stackars bilisterna - eller vänta nu...

Jag landar i Göteborg och rullar ner från Masthuggskyrkan där jag parkerat bilen. Två rödljus och lika många minuter senare har jag nått en av de stora planskilda motorvägarna. Tempot är närmre 90 km/h än de föreskrivna 70 när fåtalet medtrafikanter dyker ner i Götatunneln. Även här i Göteborg påstås att cyklister för ett krig mot bilar. När jag omfamnas av den epileptiska ljusshowen på Partihallsförbindelsen blir jag påmind om hur resursfördelningen ser ut. I Sverige läggs knappa promillen av de statliga infrastrukturpengarna på cykel. I Göteborg läggs 80-90 procent av alla pengar på väginfrastruktur som främst är till för bilar.

Och jag undrar vem som för krig mot vem.


Effekten av ofria hyror - en kunskapssammanställning

Det hände mycket igår. Inte bara biopremiär av Bikes vs Cars. Jag fick också en artikel om hyressättningens effekter på Yimby Göteborg. Publicerad som krönika, vilket betyder att nätverket som sådant inte tagit ställning. Jag försöker göra upp med mytbildningen runt nuvarande system med förhandlade hyror. Jag visar med stöd i forskning att 

  • Segregationen inte blir mindre utan större, särskilt gentemot ungdomar och ickesvenskar
  • Barriäreffekterna blir enorma för de som står utan bostad, de tvingas ofta köpa bostadsrätt för att hitta hem i staden
  • Rörligheten på bostadsmarknaden minskar kraftigt
  • Pendlingsavstånden ökar

Min slutsats är att det är svårt att samtidigt vara för både reglerade hyror och urbanistiska ideal. Det blir en självmotsägelse. Detta är det inte heller bara jag som tycker. 93 procent av amerikas ekonomer håller med mig, från höger till vänster på den politiska skalan. Att förneka faktum här är på samma nivå som att förneka global uppvärmning. Sverige behöver en fungerande bostadsmarknad. Avreglerade hyror är en väldigt viktig del. 


Cyklar vs Bilar

Jag såg Fredrik Gerttens Bikes vs Cars igår kväll (och var även halvdålig moderator för påföljande panelsamtal, intressant erfarenhet). Det var en ganska dubbel känsla. Jag kom direkt från Volvo Cars Corporation där jag gör examensarbete. I filmen lyfter man stora tunga frågor om brutal miljöförstöring, korruption rätt upp i EU-toppen och människor som tvingas till timmar i bilköer, själv tycker jag det är "Carmageddon" att behöva köa i 10-20 minuter i Göteborgs rusningstrafik. På Volvo är man extatisk för den nya XC90 som just lanserats, första bilen som görs på deras nya plattform SPA (Scalable Platform Architecture) och också deras största super-SUV. Man hoppas på enorma försäljningsframgångar på marknader där bilarna redan knappt får plats på vägarna. 

3 eller 4 bilar = MÅNGA cyklar + en hel gångbana

Och filmen lyfter också bland annat denna orimlighet. Bilindustrin räknar med att sälja massor bilar, allt fler stora SUVs. Vi har ca 1 miljard bilar i världen idag, inom kort det dubbla. Samtidigt räknar man med att sälja dem i städer där alla motorvägar redan i stort sett blir till parkeringsplatser hela morgon/förmiddag och eftermiddag/kväll. Man börjar förstå vartifrån idén om självkörande bilar egentligen kommer. Det kommer inte hålla ihop att människor lägger fritid på pendling. Bilen måste kunna bli en arbetsplats. Ganska ironiskt. Själva idén med bilen var från början att man skulle kunna komma snabbt mellan olika resmål. Tror det målet förlorades lite på vägen. 

Filmen uppmanar oss att agera. Detta måste få ett slut. För mig handlar det inte om att förklara ett krig mot bilister. Problemet handlar om strukturella samhällssjukdomar. Och det kanske mest grundläggande problemet är som Per Lundin tar upp i sin doktorsavhandling Bilsamhället att konflikten i hög grad utspelar sig inom oss själva. För vi ger inte bara upp problemen. Vi ger upp en stark statusmarkör, en bekvämlighet och en livsstil. 

Livskvalitet?

Men frågan är om det nödvändigtvis är sämre. Alla miljöer av låg kvalitet som följer i massbilismens kölvatten. All rå betong, alla förfulande parkeringshus och parkeringsplatser. All utsmetad asfalt överallt. All öken. För att inte tala om alla som lider och dör av dålig luft och buller. Och för att inte tala om att barn knappt får röra sig ute själva längre. Kanske är det ändå en tipping-point. Allt fler längtar efter bättre offentliga miljöer och renare och tystare städer. Där man kan umgås och må bra, där till och med barn kan röra sig säkert.

Livskvalitet?

Jag gick därifrån i djupa tankar omkring hur det radikala omfamnandet av bilen skapar inlåsande strukturer som begränsar människor istället för att frigöra dem. Jag testar själv på verkligheten som bilpendlare nu eftersom jag tyckte att drygt 2 mil enkel sträcka blev lite långt att cykla, i alla fall i dåligt väder med tung packning. Jag har haft en ständig fundering kring just hur Volvo och Ytterhamnarnas placering och planering leder in många i ett bilberoende, det är liksom inte effektivt att ta sig runt utan bil därute. När jag kom upp till Masthuggskyrkan där jag ställt bilen (ja, jag kan nästan alla gratisparkeringar i Göteborg) passade jag på att stanna upp ett slag och se ut över älven och Göteborg medan kväll övergick i natt. 

Det var fotografiskt vackert. Tyvärr hade jag varken kamera eller stativ för uppgiften att fota utsikten. Men jag insåg att detta är något som gör sig bäst på bild. För trots att klockan var nio på kvällen låg det konstanta bullret från motorlederna som en matta över staden. Och det blev så påtagligt vad bilen har gjort med stadslivet. En stad som aldrig blir tyst och lugn. En stad där man aldrig kan vila.


Som att spränga bomber i stan

"I många fall framstår kontrollerade hyror som den effektivaste tekniken att förstöra en stad som vi känner till, förutom att bomba den"

Orden sägs av den svenska ekonomen Assar Lindbeck. Han är inte ensam. Enligt olika undersökningar (till exempel http://www.econlib.org/library/Enc/RentControl.html tycker över 90 procent av alla ekonomer att det som populärt går under namnet "hyresreglering" leder till att det byggs färre bostäder och att befintliga i högre grad tillåts förfalla. I Sverige har Boverket konstaterat att vår variant, "brukvärdessystemet", är största orsaken till bostadsbristen. Den rapporten är inte helt okritiserad, men kritiken är snarare av politisk än ekonomisk art. Det råder en bred politisk samsyn i Sverige om att ekonomivetenskapen i detta fallet har fel och att jorden i själva verket är platt. Det är svårt att se en annan förklaring än en utbredd okunskap som upprätthålls av i det närmaste religiösa dogmer som inte får utsättas för gängse prövning och granskning. 

Argumenten som används för att motivera hyreskontroll är nämligen i det närmaste myter. Det påstås att kontrollerade hyror motverkar segregation och ökar möjligheten för ekonomiskt svaga att bo attraktivt. Boverket finner inget som helst stöd för den tesen. Vidare sägs det vara ett skydd för den lilla låginkomsttagaren mot de "onda" utsugande kapitalisterna. Tvärt om går det faktiskt att visa att den här typen av prissättningskontroll leder till motsatsen.

1. Lägre lönsamhet = lägre tillgång
Alla som kan något om ekonomi vet att allt handlar om tillgång och efterfrågan. Om lönsamheten för att producera en vara eller tjänst är lägre produceras också mindre. Det innebär att kontrollerade hyror leder till att det byggs färre hyresrätter. 

2. Hamstring
De som har ett bra och billigt förstahandskontrakt är av naturliga skäl ovillig att släppa ifrån sig det. Istället för att släppa kontraktet till fyran när man separerar bor man kvar för det är så svårt att hitta en tvåa som egentligen hade passat bättre. När man får det där jobbet på andra sidan stan bor man kvar för att det är så svårt att få ett nytt kontrakt. När man får jobb i annan stad börjar man veckopendla för att man inte vill behöva slå sig in på nytt om man i framtiden skulle vilja. Det har visats att i New York innebar kontrollerade hyror snabbt att den genomsnittliga boende bodde kvar 3 gånger längre. De som drabbas hårdast av detta är de som behöver flytta för att kunna ta ett bättre jobb.

Det är också vanligt att kontrakt förmedlas internt inom familj och vänskapskretsar. Detta är förstås bra för de som har kontakter. Det är dock väsentligt vanligare att välbeställda har sådana kontaktnät, medan till exempel inflyttande studenter får det svårare att hitta bostad. De som har det sämre ställt drabbas alltså i allmänhet hårt av att många kontrakt förmedlas inofficiellt. 

3. Svart marknad
Hyreskontroll innebär att ett bra kontrakt prissätts långt under marknadspris. Det gör att kontrakten får ett värde som handelsvara. Det är inte ovanligt att bra hyreskontrakt säljs vidare på den svarta marknaden. Det är inte heller ovanligt att de hyrs ut till en högre hyra. Logiken är den samma. 

4. Förfall
Lägre intäkter från befintligt bestånd innebär mindre utrymme för att sköta fastigheterna. En studie från Los Angeles visade att 63 procent av förtjänsten med lägre hyror motverkades av att bostäderna förföll för de boende och därför innebar en allt sämre levnadsmiljö. Här i Sverige har vi en stor ångestfylld surdeg i "miljonprogrammet" där exakt detta har inträffat.

5. Diskriminering och relaterad segregering
På en frimarknad finns ett naturligt omvänt incitament för att inte diskriminera på annat än pris, kvantitet och kvalitet. Det är direkt olönsamt att vägra affärer av triviala skäl såsom motpartens hudfärg, dialekt eller efternamn. Eftersom reglerade hyror innebär stora mängder sökande på varje objekt kan hyresvärden välja och vraka. Då blir andra faktorer, såsom etnicitet, avgörande. Det har visats vid flertalet tillfällen att man i Sverige har mycket svårare att få erbjudanden för en sådan simpel sak som ett avvikande efternamn. 

En annan aspekt är att i Sverige är kommunala aktörer starka. Det är ingen hemlighet att det försigår en hel del svågerpolitik även om man utåt givetvis påstår att man fördelar strikt efter kötid. Vissa lägenheter går helt enkelt inte till vissa grupper. Det är inte en tillfällighet att hyresrätterna i Göteborgs Haga är väsentligt mer segregerade än bostadsrätterna i närliggande Linnéstaden.

6. Låg rörlighet
Som konstateras i 1 och 2 innebär kontrollerade hyror dels att det byggs mindre och dels att människor hamstrar resursen hyresbostäder. Detta innebär att rörligheten på bostadsmarknaden minskar, vilket dels innebär längre pendling och ökat bilberoende men också att arbetskraftens rörlighet minskar. Detta innebär att företag får svårare att rekrytera personal, eftersom det är svårt att erbjuda nya rekryter boende, men också en sårbarhet när arbetstillfällen minskar och människor hellre stannar i arbetslöshet än att släppa det billiga kontraktet.

7. Lägre taxeringsvärde
Artificiellt lågt satta hyror innebär också att fastighetens taxeringsvärde minskar, vilket innebär att det offentliga går miste om skatteintäkter. I USA, där fastighetesskatten är en betydande skattebas är detta en enorm förlust, i Sverige är den mer begränsad, men fortfarande existerande.

8. Dyrare "lyxlägenheter" 
För att undkomma problemen med hyreskontroll försöker fastighetsägare kringgå systemet på olika sätt. Ett sätt är att höja standarden, så kallade "lyxrenoveringar", vilket ger möjlighet att chockhöja hyran upp till marknadsnivå för lyxiga lägenheter. Istället för halvdyra lägenheter som många har råd med får man lyxlägenheter som en mindre grupp har råd att efterfråga. Samma sak gäller nyproduktionen. Högre standard väljs för att kunna ta ut högre priser och försöka undkomma hyresregleringarna så mycket som möjligt. Det innebär också att det byggs färre lägenheter i ett "normalt" prisläge. Alltså: fler Porsche och Ferrarri, färre Skoda och Dacia, för att illustrera.


När man granskar effekterna ordentligt är det svårt att se hur kontrollerade hyror kan vara en del i en social bostadspoltik. Effekterna är rakt motsatta. Det är dags att införa marknadshyror.

http://marketurbanism.com/2008/05/21/rent-control-part-1-microeconomics-and-hoarding/


För mina bröder

Jag kommer inte få några hyllningar för det här inlägget, som snackisen John Nylander fick när han tog på sig skulden och gjorde avbön för att en komplett främmande kvinna valde att springa ifrån hans blotta uppenbarelse. Jag kommer inte att få några uppslag i gratistidningarna för jag tänker inte lägga mig ner på knäna och be om ursäkt för att jag föddes med en penis mellan benen. Det är ett tidens tecken när vissa män känner ett behov av att ursäkta sin blotta existens ute i offentligeten. Jag tänker inte ursäkta min hudfärg, min sexualitet och inte heller mitt könsorgan. Jag är stolt över den jag är.

Jag läste Metro idag på lunchrasten. Där var det ett stort uppslag om hur jämställdheten förbättras i Sverige. Nästan 70 procent av alla som tar examen från högskolan är kvinnor. I stort sett alla utbildningar, inte bara de inom vård och omsorg, domineras av kvinnor. Det är tydligen "jämställdhet".

Själv är jag nästan färdig civilingenjör, så jag känner mig inte ett dugg förfördelad eller bortsorterad. Jag skriver inte det här för min skull, utan för mina bröders skull. Jag skriver för alla de män som övergavs i skolan, som fick "antiplugg-kultur" kastat i ansiktet när de inte fick utmanande och stimulerande uppgifter av läraren. Alla män som idag står kvar på perrongen och handfallet ser efter det tåg som redan har gått. Det tåg de inte kom med. De som säger "allt är åt helvete" och röstar på Sverigedemokraterna, för att de vill bita sig fast vid den tid då det fanns en plats för dem i samhället. Dem skriver jag det här inlägget för.

För det är dags att ta bladet från munnen och säga ifrån. Det är inte jämställt när nästan bara kvinnor lyckas, precis lika lite som det är jämställt när nästan bara män gör det. Att fördelningen gått från 70/30 till 30/70 är inte ett steg framåt. Det är tre steg i en cirkel tillbaka till samma fläck där vi nu står och stampar. Pojkar och mäns misslyckande inom skolan och den akademiska världen är ett stort problem. Det är grogrund för kriminalitet, främlingsfientlighet och protektionistisk nationalism. Och det har kommit att bli också ett jämställdhetsproblem. 

Det här betyder givetvis inte att det inte finns strukturer som missgynnar kvinnor. Jag håller helt med Nylander i sak om att kvinnor ska inte behöva vara rädda för att röra sig ute i offentliga miljöer. Jag håller helt med om att det är ett problem att lönenivåerna går ner i yrken där andelen kvinnor ökar. Det finns massor jämställdhetsproblem. Men man löser inte dem med att diskriminera män på andra områden. Två fel gör inte ett rätt. 

Det är så fruktansvärt trist att feminismen tycks vara blind inför detta, och det visar tyvärr vilken enögd könsrasism det till stor del är. En sund jämställdhet inkluderar båda könen. Det är dags att sluta slåss och börja samarbeta. Tillsammans kan vi, män och kvinnor, bygga en värld som fungerar bra för alla.


Reflektioner om den svenska arkitekturen

Ibland när man har tid över så är det trevligt att surfa utanför ankdammen Sverige och se vad som händer i andra delar av världen. Och för min del betyder det till stor del att hänga på engelsspråkiga urbanistiska bloggar i stil med Market Urbanism. Och det är intressant vilka skillnader och likheter man kan observera. En sådan handlar om arkitektur. Jag har ett tag tyckt att det är något skumt med svensk arkitektur. Många arkitektförslag tycker jag skriker "Titta titta! Jag kan använda Push/Pull-verktyget. Men Titta då! TITTA!". Eller så ska det vara något annat som är komplett dissonant. Det är som om arkitekturen blivit en slags modern konst med syfte att uppröra och provocera. Jag vet inte vad andra känner, men jag känner att jag vill att min stad, mitt hem, ska vara en harmonisk plats. Den behöver absolut inte vara slätstruken, men... Lyckligtvis brukar de värsta avarterna försvinna på vägen när byggherren kommer och börjar införa verklighetsaspekter, mestadels ekonomi. Vilket arkitekterna själva är mycket irriterade över, de menar att de har en svag ställning och inte kan göra bra arkitektur. Fine, säger jag. Låt oss titta på vad ni ritar innan ekonomerna börjar ändra:

Soderkakar4

Först ut kommer Utopia Arkitekter. De har en hel sida med projekt där man kan välja och vraka bland alla möjliga varianter av "lustiga huset". Projektet på bilden ovan heter "Söderkåkar".

http://www.kanozi.se/uploads/large/32f1affb-8bf7-4ebe-95e1-9ea0be4b50c4.jpg

Sedan ett exempel från Kanozi Arkitekter. De har väsentligt fler slätstrukna projekt på sin site. Men så tittar man lite närmre och precis som på bilden ovan är det likförbaskat någonting som ska sticka ut som en provocerande konfliktpunkt i arkitekturen.

http://www.okidokiarkitekter.se/wp-content/uploads/johanneberg3.jpg

Och nästa firma till rakning är Okidoki Arkitekter. Beakta de där takvinklarna. Eller så att säga försöket att göra fasad och tak av samma yta. De har givetvis också projekt uppe på sin site.

Och så till sist tänkte jag plocka en bild från ett hyfsat nytt detaljplanarbete i Göteborg:

Detta är Kyrkbyn, och ska på något sätt anknyta till och ta hänsyn till äldre bebyggelse. Den är ungefär lika hänsynsfull som en våldtäktsman som tvingar sig in mellan benen på den äldre bebyggelsen och spräcker sönder henne.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga...

Låt oss istället kvickt resa över till USA och titta på några av deras projekt:

i3xnk4

Så här tänker Google i Fulton Market, Chicago. Hus som ser ut som hus?! Drömmer jag? Nej faktiskt inte. Och i New York hittar man samma trevliga tanke - att arkitekturen ska göra människors livsmiljö trevlig snarare än provocerande. Tre exempel:

324 20th Street, rendering by Marin Architects

187 7th Avenue

Jag vet inte om det är att jag bara råkat se det bra i USA och sett för mycket av det mindre bra i Sverige. Det kan vara confirmation bias. Det kan vara allt möjligt. Men plötsligt framstår svensk arkitektur som rätt navelskådande. Det är inte särskilt svårt att förstå varför människor blir rädda när det ska byggas i deras närområde. Om man vill ha experimentverkstad och lekstuga har man valt fel jobb tycker jag, jag vill inte att min stad ska vara det. Jag vill trivas, det vill nog de flesta. Ska det vara så svårt att rita?


Fem förslag för mer hållbara städer

En del av stadsutveckling som måhända inte är lika sexig som att syssla med det konkreta byggandet handlar om att rigga "systemet", "marknaden" eller vad man nu vill kalla det. Stadsutveckling sker givetvis inte i ett vakuum utan påverkas i hög grad av vilka spelregler som sätts upp av politiker i form av bland annat policys, lagar och skatter. Det som byggs är delvis en produkt av det, då systemet sätter villkor på vad som är möjligt och attraktivt att efterfråga för marknaden. Det nuvarande systemet bygger i hög grad på modernistiska ideal om staden uppbyggd av förortsöar utkastade i skogar, på bergstoppar och på åkrar, sammanbundna med biltrafiksleder. Samtidigt har idealen förändrats. Idag eftersträvas en tät och blandad stad. Det är dags att ändra på reglerna. Idag tänkte jag lägga fram fem starka förslag för en hållbar stadsbyggnad.

Kommunal markvärdesskatt
Taxering av markvärdet har många fördelar, och många ekonomer tenderar att förespråka någon form av beskattning på mark eller fastigheter. Skattebasen är för det första svår att dölja eller flytta till skatteparadis, av uppenbara skäl. Fördelningseffekten är också strålande. De som har mycket attraktiv mark får ett högre skattebelopp medan till exempel de som inte äger någonting alls bara betalar en liten andel inbakat i sin hyra. 

Liknande tomter med olika användning. Tätare eller glesare, vad bör löna sig?

Det som framför allt är spännande med skatten är dock att den ökar incitamenten för att förtäta. En fastighetsägare som väljer att på sin mark bygga 4 lägenheter får samma skattebelopp som den som väljer att bygga 12 lägenheter på en likvärdig granntomt. Sämre markutnyttjande innebär alltså en direkt kostnad.

Skatten har dessutom en ytterligare mycket intressant effekt. Det skapar en automatisk mekanism för att prissätta så kallat "positiva externaliteter" som uppstår till följd av offentliga investeringar. Om kommunen till exempel bygger en ny spårväg utanför som ökar värdet på marken runt om innebär en markskatt att fastighetsägarna runt om inte bara får en helt gratis värdeökning.

Det kan vara lämpligt att poängtera att jag ställer mig agnostisk till huruvida skattebördan bör öka eller ej. Skattebördan kan hållas konstant genom att till exempel sänka inkomstskatten. Det skulle göra det mera lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att sitta still hemma. Det är ingen hemlighet att svensk bostadsmarknad i princip ger den som äger sin bostad betalt för att bo, vilket i allmänhet gynnar de som har det bäst ställt.

Statlig Nyexploateringsskatt
En kostnad som ofta förbises med utglesning är att natur- eller odlingsmark förverkas. Detta har en negativ inverkan på till exempel skogsindustri och matproduktion, och försämrar även många andra ekosystemtjänster som inte har direkta produktionsvärden som till exempel koldioxidbindning. Det är idag en negativ externalitet som inte prissätts vilket uppmuntrar utglesning. Kostnaderna drabbar i huvudsak statliga intressen, medan det för kommuner kan vara fördelaktigt att glesa ut staden eftersom det i allmänhet är rätt få närboende som intresserar sig för att överklaga ute på en lerig åker eller mitt i en avlägsen skog. Därför bör en skatt eller avgift (vilket ord man nu gillar) införas på nyexploatering av jungfrulig mark. Med "jungfrulig mark" avses allt som innebär att tätortsgränsen utvidgas samt sammanhängande grönområden i tätorten. Skatten bör vara platt och beräknas som en fast summa per hektar som tas i anspråk.

Bygga på prima åker, fotbollsplaner och naturskog eller förtäta i befintlig stad?

Fördelen är att det blir mer förmånligt för kommuner att arbeta med förtätning istället för utglesning. Det blir helt enkelt mindre attraktivt att bygga en gles modernistisk bilstad.

Diversitetsavdrag
Den sociala dimensionen av hållbart stadsbyggande är ofta svår att få med. Ett viktigt problem är att det är svårt att få lönsamhet i att skapa bostäder som är billiga nog för låginkomsttagare att efterfråga i attraktiva lägen. Ett verktyg som skulle kunna användas är ett avdrag för fastighetsägare från markvärdesskatten baserat på den sociala blandningen i fastigheten. På så sätt kan det bli tillräckligt ekonomiskt att skapa billigare lägenheter i de sämsta lägena på tomten, till exempel de nedersta våningarna nära bullerkällor eller där utsikten är trist. Dessa lägen hade i annat fall använts för dyrare lägenheter som fått säljas med rejält mycket "guldkant" för att vara attraktiva på marknaden. Genom detta avdrag kan dessa lägen istället komma låginkomsttagare till del.

Marknadsorienterad parkering
En av de mest destruktiva krafterna för en hållbar stadsutveckling som för närvarande är i spel är kommunala krav på parkeringsplatser vid nybyggnation, ofta kallat "parkeringsnorm" eller "p-tal". Detta tvingar byggaren att skapa ett visst antal parkeringsplatser för att få bygga alls. Det stimulerar utglesning, bilanvändande och driver upp kostnaden för boende. 

Parkeringsnormen glesar ut staden och överför bilkostnader på bilfria medborgare

En marknadsorienterad parkeringspolicy innebär att kommunen inte kräver att ett visst antal parkeringar anläggs. Byggaren får istället själv avgöra hur mycket parkering som efterfrågas. Detta uppmuntrar hållbar mobilitet, minskar kostnaderna för de som inte äger bil och gör det lättare att skapa täta stadsdelar. Det är rimligt att göra undantag för tillgänglighetsparkering avsedda för rörelsehindrade, ett samhälle där rörelsehindrade utesluts är givetvis inte hållbart. 

Blandstads-zonering
Vid detaljplanering av ett område måste användningen för varje tomt specificeras. Det ger planerare möjligheten att styra användningen så att det inte plötsligt ploppar upp en tung industri mitt i ett bostadsområde. Huruvida detta verkligen ger lyckat resultat är omdiskuterat, men viss styrning kan vara befogad. Överdriven styrning leder dock istället till överdriven inflexibilitet och därmed sämre fungerande stadsdelar. Faktum är att det är vanligt i fungerande stadsmiljöer att användningen av fastigheter varierar över tid. Ibland behövs mer bostäder, ibland behövs mer kontor, helt enkelt.

Utan flexibilitet skapas inte den dynamiska stad som eftersträvas

En ny zon-typ borde ersätta specifika typer för åtminstone bostad, centrum, handel, kontor samt parkering. Den zon-typen kan kallas "blandstad" och föreskriva valfri användning av nämnda samt tyst industri. Ofta finns det stora poänger med att ha publika affärslokaler i bottenvåningen, vilket kan lösas genom en tilläggsskrivning. 


Fimpa vinstskatten första lönsamma året för små entreprenörer

Det var ett tag sedan nu vi gjorde det där. Då var vi nog lite mer entusiastiska och lite mindre luttrade. Men bilden är faktiskt en utmärkt illustration för vad idéer behöver för att kunna bli lönsamma bolag. För det som låg i botten här var egentligen ingenting annat än pengar. En blygsam summa, och vi vann inte den tävlingen. Men jag känner fortfarande stolthet när jag tänker på det. Vi ägde.

Jag har funderat mycket kring just pengar, hur kan man få pengar att söka sig till nya idéer? Hur kan man skapa förutsättningar för entreprenörer att realisera sina drömmar och skapa nya lönsamma verksamheter och arbetstillfällen? Det handlar mycket om att locka investerare av olika slag. Hur gör man det intressant att investera i bräckliga och osäkra kort? Där risken är skyhög måste också vinsten kunna vara ännu större. Det är nog enda sättet. 

Jag vill göra det förmånligt att vara och att investera i den lilla entreprenören. Jag vill uppmuntra framväxten av nya företag som på sikt kan generera tillväxt, välstånd och arbetstillfällen. Därför har jag ett radikalt förslag; fimpa bolagsskatten helt första året med vinst för de små entreprenörerna. 

Detta kommer göra första vinsten större. Det tror jag kan attrahera investerare i det mest riskabla skedet. Investerare är bra av två skäl. Dels innebär det en injektion av kapital, men investerare tillför också erfarenhet och "knowhow" när det kommer till hur man driver bolag. Båda är kritiska att ha med sig de första stapplande stegen.

Det innebär förvisso att staten går miste om skatteintäkter. Jag tror dock det kommer kompenseras av att fler idéer blir verklighet i form av lönsamma bolag. Staten cashar in alla påföljande år helt enkelt genom att de beskattningsbara bolagen blir fler. Det finns också ett problem att storbolag skulle kunna tänkas hitta kryphål och starta ett nytt bolag varje år och bara flytta vinsterna. Det måste givetvis hanteras.

Det är dock inte orättvist gentemot större bolag. Stora bolag har mängder med pengar att tillgå, inte minst genom VINNOVA, vars funktion i huvudsak är att administrera industristöd i form av väldigt specifika "innovationsforskningsanslag" som i princip bara beviljas om företaget som ansöker heter Volvo, Scania, SAAB eller liknande. En genomläsning av anslagens syften är upplysande, minst sagt. Stödstrukturer till företag i andra storlekar finns alltså redan. Att de minsta får lite smulor från bordet är förmodligen självfinansierande, men hur som helst inte orättvist. 

Det handlar om att möjliggöra människors drömmar och samtidigt skapa fler skatteintäkter och arbeten. Därför bör entreprenörerna slippa vinstbeskattning första lönsamma året. 

Edit: Två viktiga detaljer. För det första, jag avser det som betecknas formellt som "bolagsskatt" ifall någon läsare blir brydd över den oortodoxa terminologin. Och så för det andra, jag vill understryka att ett skarpt förslag behöver utredas vidare, och avgränsningar skapas så att möjligheten inte missbrukas exempelvis så ska det givetvis inte gå att flytta verksamhet till ett nytt bolag varje år. Hur detta bör utformas bör bli en fråga för personer med större juridisk kompetens än jag själv. 


Den fysiska miljöns betydelse för resmönster

Människor påverkas starkt av den omgivande miljön i sitt val av resvanor, det är inte bara ett påstående jag drar till med i tid och otid, utan någonting som har stöd i forskning. Bortom anekdoter och tankeväckande bilder finns en vetenskaplig kunskapsbas som talar ungefär samma språk. Beroende på hur samhället organiseras och planeras väljer människor att anamma helt olika resmönster. Vilken utveckling som är åtråvärd är en politisk fråga, men oavsett vilken riktning som väljs är förståelse och kunskap omkring hur mekanismerna fungerar nödvändig för att skapa önskat utfall. Givet de enorma hållbarhetsutmaningar som samhället står inför krävs drastiska ändringar av människors livsstil. Till exempel måste, enligt Jonas Åkermans avhandling, bilanvändandet halveras, även i ett teknikoptimistiskt scenario, för att klara klimatutmaningarna.

Ulf Erikssons doktorerade på att studera grannskapets inverkan på människors fysiska aktivitet. Han jämförde stadsdelar med olika karaktär i Stockholms kommun. Enligt hans avhandling rör sig människor väsentligt mer i en miljö som karaktäriseras av hög befolkningstäthet, ett finmaskigt gatunät och blandad markanvändning, med andra ord områden som har innerstadskaraktär. Detta mönster framträder oavsett ålder, kön eller bilägande. I områden som har annan karaktär används bil och motoriserad transport i högre utsträckning. Förutom de rent ekologiska effekterna har detta också implikationer på folkhälsan. Som konstateras i Todd Litmans forskning är vardagsmotion det enda realistiska sättet för att majoriteten av befolkningen ska få tillräcklig daglig motion. Ifall en tredjedel av alla korta resor i amerika gjordes med cykel istället för bil skulle det förebygga mellan 5 och 10 procent av alla hjärtsjukdomar.

En närhet till målpunkter gör att motoriserad transport inte behövs. Då rör sig människor mer med fötterna istället för med motorfordon. Det är en möjlig tolkning av Erikssons resultat. Dock gäller inte något entydigt linjärt samband mellan avstånd till målpunkter och mängden gående. Istället finns det tydliga trösklar, enligt en avhandling av Robert Cervero. Han undersökte funktionsblandningens betydelse för resvanor och konstaterade att då ett hushåll hade kort avstånd (under 100 meter) till en livsmedelsbutik eller annan kommersiell service så ökade det benägenheten att promenera, cykla eller åka kollektivt till jobbet. Däremot om butiken befann sig på medellångt avstånd (100 meter - 1,5 kilometer) ökade benägenheten att bilpendla markant. Cervero menar att det beror på möjligheten att effektivt samordna pendlingsresor med inköpsresor. Han fann också att närhet till kommersiella inrättningar korrelerade med lågt bilägande, men att den viktigaste faktorn i sammanhanget visade sig vara täthet.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att inse varför UN Habitat rekommenderar en lägsta befolkningstäthet på 15 000 invånare per kvadratkilometer. Det motsvarar ungefär tätheten i Göteborgs tätaste stadsdelar. Innerstad förvisso, men det är inte nödvändigt att hela världen bor i något som efterliknar New York City eller Hongkong ifall hela världen inte vill det. Enligt dem innebär ökad täthet bland annat bättre ekonomisk bärighet i offentlig service, bättre förutsättningar för kommersiell service och mer hållbara resmönster. Vid detta tröskelvärde ser UN Habitat att det finns möjlighet för alla att ha tillräckligt nära till sina vardagsmålpunkter för att anamma hållbara resvanor.

Utöver nämnda faktorer korrelerar tillgång till bilparkering starkt med bilanvändande. Enligt Richard W Willsons rapport utgör samhällets krav på parkering till och med en icketransparent policy för att stimulera bilanvändning och utglesning. Bilparkering leder alltså inte bara till högre bilanvänding i sig självt, utan också till ökad utglesning, vilket ökar bilanvändningen. En intressant studie av Elaine Mullan visar faktiskt att mer bilparkering och biltrafik korrelerar med att ungdomar mår sämre, oberoende socioekonomi. Detta resultat tycker jag själv är precis lika förvånande som djupt oroande. Det ligger nära tillhands att inte bara ungdomar drabbas.

Summerat kan det fastslås att vetenskapen stödjer att den fysiska miljön har stor betydelse för hur vi väljer att resa. Vidare erbjuder den en inblick i vilka faktorer som har en stor påverkan. Det finns gott stöd för att täthet har en stor påverkan, och även att funktionsblandning har en signifikant inverkan. Om hållbara resmönster är åtråvärt bör ansträngningar riktas framför allt mot att stimulera förtätning men även mot att anamma funktionsblandad markanvändning. 


Ett vykort från en parallell värld

Jag ämnar återvända till ett gammalt kärt ämne, upplevelsen av att cykla och handla. Jag har diskuterat det vid flera tillfällen här, bland annat Att försöka handla med cykel och så om hur upplevelsen av den fysiska miljön formar resvanor. Den här gången blir det en post som tar avstamp i "tänk om", ja "föreställ dig". Vår verkliga miljö manifesterar en starkt bilnormativ samhällsplanering. Sedan efterkrigstiden har bilen varit i centrum för samhällsutbyggnaden. Men hur skulle samhället se ut om någonting annat var i centrum? Cykeln till exempel? Hur skulle upplevelsen av att handla se ut i ett cykelnormativt samhälle? 

En möjlighet är att det kan se ut ungefär som ovan. Välseparerad cykelbana är en självklarhet, och tittar man närmre ser man cykelbanan håller en helt annan, bättre, standard än dagens. Den är bred samt har tydliga skyltar och vägmarkeringar. Och notera att cykelbanan förläggs i anslutning till butiken istället för att, som idag, ledas förbi på fel sida om vägen. För att förhindra förvirrade fotgängare, måhända motorister på väg från parkeringsplatsen som förmodligen ligger en bit bort, från att störa cykeltrafiken finns ett staket för att säkerställa att övergångsställena används. 

Men det är bara ett skrap på ytan. I ett cykeldominerat samhälle framstår det som självklart att man aldrig lämnar cykeln. Istället tar man den med sig in i butiken. Lastcykeln är förmodligen norm för mathandeln, och butikerna är dimensionerade för att den används istället för den idag dominerande kundvagnen. På så sätt slipper människor packa om varor och barn flera gånger, vilket gör handlingen smidigare.

"Build it - and they will come"


Kulturdiskussion behöver inte längre bidrag!

Det här med kulturstöd blossade upp hyfsat nyligen (även om jag är lite sen på pucken), specifikt stöd till tidsskrifter. Det var tal om att ta bort det, och då händer givetvis det vanliga. En liten kulturelitistisk klick går upp i kränkt falsett och spår kulturens död. Och sedan är diskussionen igång. Vissa frågar sig varför allmänheten ska betala för verksamheter som väldigt få är intresserade av att ta del av, och de blir i sin tur anklagade för att vilja utplåna kulturen från jordens yta. Och sådär fortsätter det...

En viktig sak som händer är att man ofta missar att hela diskussionen är kopplad till mer grundläggande frågor. Det är nödvändigt att gå tillbaka till dem, annars kommer debatten inte gå frammåt. Det är djupare frågor. Vad är kultur egentligen, och vad är det med kultur som har ett värde?

Vilka definitioner kan man använda? Det finns en enorm spännvidd. Ett vanligt synsätt är att det är en starkt kvalitetsorienterad artistisk verksamhet. Det finns dock smalare definitioner. Vissa skulle säga att det bara är klassisk "finkultur" som räknas, andra kanske skulle räkna bort allt som har kommersiell bärkraft för att de har åsikten att kultur som säljer är för tillgänglig för att vara kultur. På det temat kan man till exempel se de som säger att det finns en motsättning eller skillnad mellan "kultur" och "underhållning". Det intressanta är att det också finns bredare definitioner. Inom kulturgeografin använder man till exempel all mänsklig aktivitet som definition. Överlag hamnar man rätt snabbt i att det blir ganska subjektivt. Vilka uttryck är tillräckligt "bra" för att räknas? I slutänden tycks man alltid landa i ett slags cirkelresonemang "Det här är kultur för att det här är kultur". 

Det är ju rätt ohållbart, särskilt som man ganska snabbt inser att urvalet just nu är fullständigt godtyckligt och ofta inte heller har värst mycket av historisk förankring. Men om man går till kulturgeografins definition så innebär den att det som är kultur inte måste vara beständigt. Vad människor gör för aktiviteter förändras. När människor inte längre gör någonting är det inte heller kultur, utan det övergår snarare till att vara kulturhistoria. Kultur är vad människor är delaktiga i för tillfället.

Vad är då värdet i kultur? Jag menar att aktiviteter i sig är meningslösa, värdet består i att människor får ut någonting positivt av att ägna sig åt aktiviteten. Värdet av kultur uppstår alltså i skapande, medskapande och deltagande. Och här kan vi se att särskilt deltagandekulturen växer sig starkare och blir allt viktigare samtidigt som det i mycket är något som är väldigt kontroversiellt som det juridiska ramverket inte klarar av att förhålla sig till på ett konstruktivt sätt. Svårigheten att remixa till exempel. Där har vi ett verkligt hot mot kulturen!

Med den basen kan man dels gå tillbaka till själva sakfrågan och inse att tidsskrifter som ingen läser knappast har en avgörande betydelse för kulturen. I själva verket är de rätt värdelösa eftersom människor övergett dem. Funktionen de fyller är kulturdiskussion, idag har den flyttat till Internet. 

Man kan också använda den basen för att fundera på vilken kultur staten bör stödja. Jag menar att staten bör fokusera mer på kulturaktiviteter som inbjuder människor till skapande, medskapande och deltagande. Rent konkret kan det vara en kör, en dansgrupp eller varför inte ett LAN-party? En liten klicks diskussion kan hostas gratis på Internet. Den diskussionen tillför ingent väsentligt värde för kulturutövandet och det behöver definitivt inte 19 miljoner i bidrag.


Kapten klänning

En man som bär klänning? När hände det senast? Okej, förutom transsexuella och transor på mystiska klubbar då... Alltså vanliga svensson-män. Svensexan räknas inte! Inte nollning heller. Nej, det händer inte. Det anses "fjolligt" och "löjligt", ja rent av "förnedrande" att bära kvinnokläder för en man. Hur många män tar klänningen till jobbet? Det är ett starkt tabu. Emedan kvinnor utan vidare kan ta på sig kläder för män sker inte omvänt.

Så märk min förvåning när detta dyker upp i mitt facebookfeed. En man som tog klänningen till jobbet. Hans son hade nämligen fått nedsättande kommentarer av kamrater för att han ville ha strumpor med "tjejfärger". Så eftersom han jobbar som fritidsledare på samma skola som sonen går på så valde han att göra en liten supportande manifestation och väckte lite tankar och diskussion.

Det som slår mig när man tittar på bilden till artikeln är att klänningen inte ser helt katastrofal ut. Man får komma över lite "det här är FEL"-reaktioner i ryggmärgen. Men det hade varit intressant att se om det går att göra mode av. I en avlägsen framtid eller parallell dimension. 

Poängen är egentligen inte att alla ska ha på sig klänning eller ha rosa strumpor, utan snarare att det ska vara okej. Normer som begränsar människor utan anledning är inte sunda. Därför behövs den här typen av normbrytande. Så att killar kan ha på sig vilka färger de vill, och givetvis också tjejer. Så att var och en kan välja vad den tycker passar och är snyggt. Sådant gör samhället rikare.


Cirkus Löfven gör sorti och nyval är faktum

Jag kan inte påstå att det går att klaga på att svensk politik är tråkigt. De senaste månaderna har nu kulminerat i ett (om man tar tre steg tillbaka) hysteriskt intressant kaos och nyval är ett faktum. I efterhand kan man konstatera att Reinfeldt hade rätt om att det rödgröna blocket inte har regeringsduglighet. Löfven misslyckades kapitalt med att sätta samman ett regeringsdugligt alternativ och en genomförbar, brett förankrad politik. På många sätt känns det som att tiden sedan valet har varit som att se Juholt på steroider i slowmotion. Jag bara fattade det inte. Förrän nu.

Vad kan man vänta sig i nästa val? Många är rädda för att SD kommer gynnas och gå framåt. Men Åkessons time-out kan ha stor påverkan på hur stor den effekten blir. I värsta fall riskerar SD att tappa snarare än vinna. Socialdemokraterna och Moderaterna kanske hittar något sätt att locka tillbaka sina väljare, för Moderaterna framstår försvarspolitik som en tacksam väg framåt. Hur Fi-personer väljer att göra kommer ha stor inverkan på hur mycket styrka vänsterblocket kommer att ha. Vidare kommer Piratpartiet förmodligen försöka dra nytta av att nyval tenderar att ha lägre valdeltagande, vilket gynnar små partier. 

Samtidigt har vi ett mycket oroligt internationellt läge och säkerhetsmässigt är detta en fullkomlig katastrof. Det bör vara av överordnad betydelse att hitta ett stabilt styre för Sverige. Det manar till ansvarsfullhet, inte minst för oss som tycker politik är intressant. Det är viktigt att lägga mindre konflikter och onödig identitetspolitik på hyllan för att istället uppmärksamma de verkliga skiljelinjerna i alternativen. Jag hoppas det blir mindre av "Jag röstar" knappar på Facebook, för politik måste handla om mer än att kunna sätta en pin som profilbild. Särskilt nu. Sen är det väljarna i mars som får avgöra ett utfall. Själv ska jag korrigera mitt eget misslyckade val och slits mellan att göra det ideologiskt rätta och det pragmatiskt rätta. Tyvärr lär de inte sammanfalla. 

Ett av alternativen för mig är Piratpartiet, men det är inte utan vissa förbehåll. Partiet måste hitta riktigt skarpa profilfrågor, droppa allt som är politiskt omöjligt just nu, och klara av att hitta former för att arbeta opinionsbildande helt utan finansiering. Det här är för PP tillbaka till grunden. Det var så här man började. Utan resurser, utan erfarenhet men med ett jävlar anamma som hette duga. Det räckte till slut in i EU-parlamentet. Det kan räcka in i Sveriges riksdag. En sak är säker. Följande månader kommer bli riktigt spännande!


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0