Som att spränga bomber i stan

"I många fall framstår kontrollerade hyror som den effektivaste tekniken att förstöra en stad som vi känner till, förutom att bomba den"

Orden sägs av den svenska ekonomen Assar Lindbeck. Han är inte ensam. Enligt olika undersökningar (till exempel http://www.econlib.org/library/Enc/RentControl.html tycker över 90 procent av alla ekonomer att det som populärt går under namnet "hyresreglering" leder till att det byggs färre bostäder och att befintliga i högre grad tillåts förfalla. I Sverige har Boverket konstaterat att vår variant, "brukvärdessystemet", är största orsaken till bostadsbristen. Den rapporten är inte helt okritiserad, men kritiken är snarare av politisk än ekonomisk art. Det råder en bred politisk samsyn i Sverige om att ekonomivetenskapen i detta fallet har fel och att jorden i själva verket är platt. Det är svårt att se en annan förklaring än en utbredd okunskap som upprätthålls av i det närmaste religiösa dogmer som inte får utsättas för gängse prövning och granskning. 

Argumenten som används för att motivera hyreskontroll är nämligen i det närmaste myter. Det påstås att kontrollerade hyror motverkar segregation och ökar möjligheten för ekonomiskt svaga att bo attraktivt. Boverket finner inget som helst stöd för den tesen. Vidare sägs det vara ett skydd för den lilla låginkomsttagaren mot de "onda" utsugande kapitalisterna. Tvärt om går det faktiskt att visa att den här typen av prissättningskontroll leder till motsatsen.

1. Lägre lönsamhet = lägre tillgång
Alla som kan något om ekonomi vet att allt handlar om tillgång och efterfrågan. Om lönsamheten för att producera en vara eller tjänst är lägre produceras också mindre. Det innebär att kontrollerade hyror leder till att det byggs färre hyresrätter. 

2. Hamstring
De som har ett bra och billigt förstahandskontrakt är av naturliga skäl ovillig att släppa ifrån sig det. Istället för att släppa kontraktet till fyran när man separerar bor man kvar för det är så svårt att hitta en tvåa som egentligen hade passat bättre. När man får det där jobbet på andra sidan stan bor man kvar för att det är så svårt att få ett nytt kontrakt. När man får jobb i annan stad börjar man veckopendla för att man inte vill behöva slå sig in på nytt om man i framtiden skulle vilja. Det har visats att i New York innebar kontrollerade hyror snabbt att den genomsnittliga boende bodde kvar 3 gånger längre. De som drabbas hårdast av detta är de som behöver flytta för att kunna ta ett bättre jobb.

Det är också vanligt att kontrakt förmedlas internt inom familj och vänskapskretsar. Detta är förstås bra för de som har kontakter. Det är dock väsentligt vanligare att välbeställda har sådana kontaktnät, medan till exempel inflyttande studenter får det svårare att hitta bostad. De som har det sämre ställt drabbas alltså i allmänhet hårt av att många kontrakt förmedlas inofficiellt. 

3. Svart marknad
Hyreskontroll innebär att ett bra kontrakt prissätts långt under marknadspris. Det gör att kontrakten får ett värde som handelsvara. Det är inte ovanligt att bra hyreskontrakt säljs vidare på den svarta marknaden. Det är inte heller ovanligt att de hyrs ut till en högre hyra. Logiken är den samma. 

4. Förfall
Lägre intäkter från befintligt bestånd innebär mindre utrymme för att sköta fastigheterna. En studie från Los Angeles visade att 63 procent av förtjänsten med lägre hyror motverkades av att bostäderna förföll för de boende och därför innebar en allt sämre levnadsmiljö. Här i Sverige har vi en stor ångestfylld surdeg i "miljonprogrammet" där exakt detta har inträffat.

5. Diskriminering och relaterad segregering
På en frimarknad finns ett naturligt omvänt incitament för att inte diskriminera på annat än pris, kvantitet och kvalitet. Det är direkt olönsamt att vägra affärer av triviala skäl såsom motpartens hudfärg, dialekt eller efternamn. Eftersom reglerade hyror innebär stora mängder sökande på varje objekt kan hyresvärden välja och vraka. Då blir andra faktorer, såsom etnicitet, avgörande. Det har visats vid flertalet tillfällen att man i Sverige har mycket svårare att få erbjudanden för en sådan simpel sak som ett avvikande efternamn. 

En annan aspekt är att i Sverige är kommunala aktörer starka. Det är ingen hemlighet att det försigår en hel del svågerpolitik även om man utåt givetvis påstår att man fördelar strikt efter kötid. Vissa lägenheter går helt enkelt inte till vissa grupper. Det är inte en tillfällighet att hyresrätterna i Göteborgs Haga är väsentligt mer segregerade än bostadsrätterna i närliggande Linnéstaden.

6. Låg rörlighet
Som konstateras i 1 och 2 innebär kontrollerade hyror dels att det byggs mindre och dels att människor hamstrar resursen hyresbostäder. Detta innebär att rörligheten på bostadsmarknaden minskar, vilket dels innebär längre pendling och ökat bilberoende men också att arbetskraftens rörlighet minskar. Detta innebär att företag får svårare att rekrytera personal, eftersom det är svårt att erbjuda nya rekryter boende, men också en sårbarhet när arbetstillfällen minskar och människor hellre stannar i arbetslöshet än att släppa det billiga kontraktet.

7. Lägre taxeringsvärde
Artificiellt lågt satta hyror innebär också att fastighetens taxeringsvärde minskar, vilket innebär att det offentliga går miste om skatteintäkter. I USA, där fastighetesskatten är en betydande skattebas är detta en enorm förlust, i Sverige är den mer begränsad, men fortfarande existerande.

8. Dyrare "lyxlägenheter" 
För att undkomma problemen med hyreskontroll försöker fastighetsägare kringgå systemet på olika sätt. Ett sätt är att höja standarden, så kallade "lyxrenoveringar", vilket ger möjlighet att chockhöja hyran upp till marknadsnivå för lyxiga lägenheter. Istället för halvdyra lägenheter som många har råd med får man lyxlägenheter som en mindre grupp har råd att efterfråga. Samma sak gäller nyproduktionen. Högre standard väljs för att kunna ta ut högre priser och försöka undkomma hyresregleringarna så mycket som möjligt. Det innebär också att det byggs färre lägenheter i ett "normalt" prisläge. Alltså: fler Porsche och Ferrarri, färre Skoda och Dacia, för att illustrera.


När man granskar effekterna ordentligt är det svårt att se hur kontrollerade hyror kan vara en del i en social bostadspoltik. Effekterna är rakt motsatta. Det är dags att införa marknadshyror.

http://marketurbanism.com/2008/05/21/rent-control-part-1-microeconomics-and-hoarding/


För mina bröder

Jag kommer inte få några hyllningar för det här inlägget, som snackisen John Nylander fick när han tog på sig skulden och gjorde avbön för att en komplett främmande kvinna valde att springa ifrån hans blotta uppenbarelse. Jag kommer inte att få några uppslag i gratistidningarna för jag tänker inte lägga mig ner på knäna och be om ursäkt för att jag föddes med en penis mellan benen. Det är ett tidens tecken när vissa män känner ett behov av att ursäkta sin blotta existens ute i offentligeten. Jag tänker inte ursäkta min hudfärg, min sexualitet och inte heller mitt könsorgan. Jag är stolt över den jag är.

Jag läste Metro idag på lunchrasten. Där var det ett stort uppslag om hur jämställdheten förbättras i Sverige. Nästan 70 procent av alla som tar examen från högskolan är kvinnor. I stort sett alla utbildningar, inte bara de inom vård och omsorg, domineras av kvinnor. Det är tydligen "jämställdhet".

Själv är jag nästan färdig civilingenjör, så jag känner mig inte ett dugg förfördelad eller bortsorterad. Jag skriver inte det här för min skull, utan för mina bröders skull. Jag skriver för alla de män som övergavs i skolan, som fick "antiplugg-kultur" kastat i ansiktet när de inte fick utmanande och stimulerande uppgifter av läraren. Alla män som idag står kvar på perrongen och handfallet ser efter det tåg som redan har gått. Det tåg de inte kom med. De som säger "allt är åt helvete" och röstar på Sverigedemokraterna, för att de vill bita sig fast vid den tid då det fanns en plats för dem i samhället. Dem skriver jag det här inlägget för.

För det är dags att ta bladet från munnen och säga ifrån. Det är inte jämställt när nästan bara kvinnor lyckas, precis lika lite som det är jämställt när nästan bara män gör det. Att fördelningen gått från 70/30 till 30/70 är inte ett steg framåt. Det är tre steg i en cirkel tillbaka till samma fläck där vi nu står och stampar. Pojkar och mäns misslyckande inom skolan och den akademiska världen är ett stort problem. Det är grogrund för kriminalitet, främlingsfientlighet och protektionistisk nationalism. Och det har kommit att bli också ett jämställdhetsproblem. 

Det här betyder givetvis inte att det inte finns strukturer som missgynnar kvinnor. Jag håller helt med Nylander i sak om att kvinnor ska inte behöva vara rädda för att röra sig ute i offentliga miljöer. Jag håller helt med om att det är ett problem att lönenivåerna går ner i yrken där andelen kvinnor ökar. Det finns massor jämställdhetsproblem. Men man löser inte dem med att diskriminera män på andra områden. Två fel gör inte ett rätt. 

Det är så fruktansvärt trist att feminismen tycks vara blind inför detta, och det visar tyvärr vilken enögd könsrasism det till stor del är. En sund jämställdhet inkluderar båda könen. Det är dags att sluta slåss och börja samarbeta. Tillsammans kan vi, män och kvinnor, bygga en värld som fungerar bra för alla.


Reflektioner om den svenska arkitekturen

Ibland när man har tid över så är det trevligt att surfa utanför ankdammen Sverige och se vad som händer i andra delar av världen. Och för min del betyder det till stor del att hänga på engelsspråkiga urbanistiska bloggar i stil med Market Urbanism. Och det är intressant vilka skillnader och likheter man kan observera. En sådan handlar om arkitektur. Jag har ett tag tyckt att det är något skumt med svensk arkitektur. Många arkitektförslag tycker jag skriker "Titta titta! Jag kan använda Push/Pull-verktyget. Men Titta då! TITTA!". Eller så ska det vara något annat som är komplett dissonant. Det är som om arkitekturen blivit en slags modern konst med syfte att uppröra och provocera. Jag vet inte vad andra känner, men jag känner att jag vill att min stad, mitt hem, ska vara en harmonisk plats. Den behöver absolut inte vara slätstruken, men... Lyckligtvis brukar de värsta avarterna försvinna på vägen när byggherren kommer och börjar införa verklighetsaspekter, mestadels ekonomi. Vilket arkitekterna själva är mycket irriterade över, de menar att de har en svag ställning och inte kan göra bra arkitektur. Fine, säger jag. Låt oss titta på vad ni ritar innan ekonomerna börjar ändra:

Soderkakar4

Först ut kommer Utopia Arkitekter. De har en hel sida med projekt där man kan välja och vraka bland alla möjliga varianter av "lustiga huset". Projektet på bilden ovan heter "Söderkåkar".

http://www.kanozi.se/uploads/large/32f1affb-8bf7-4ebe-95e1-9ea0be4b50c4.jpg

Sedan ett exempel från Kanozi Arkitekter. De har väsentligt fler slätstrukna projekt på sin site. Men så tittar man lite närmre och precis som på bilden ovan är det likförbaskat någonting som ska sticka ut som en provocerande konfliktpunkt i arkitekturen.

http://www.okidokiarkitekter.se/wp-content/uploads/johanneberg3.jpg

Och nästa firma till rakning är Okidoki Arkitekter. Beakta de där takvinklarna. Eller så att säga försöket att göra fasad och tak av samma yta. De har givetvis också projekt uppe på sin site.

Och så till sist tänkte jag plocka en bild från ett hyfsat nytt detaljplanarbete i Göteborg:

Detta är Kyrkbyn, och ska på något sätt anknyta till och ta hänsyn till äldre bebyggelse. Den är ungefär lika hänsynsfull som en våldtäktsman som tvingar sig in mellan benen på den äldre bebyggelsen och spräcker sönder henne.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga...

Låt oss istället kvickt resa över till USA och titta på några av deras projekt:

i3xnk4

Så här tänker Google i Fulton Market, Chicago. Hus som ser ut som hus?! Drömmer jag? Nej faktiskt inte. Och i New York hittar man samma trevliga tanke - att arkitekturen ska göra människors livsmiljö trevlig snarare än provocerande. Tre exempel:

324 20th Street, rendering by Marin Architects

187 7th Avenue

Jag vet inte om det är att jag bara råkat se det bra i USA och sett för mycket av det mindre bra i Sverige. Det kan vara confirmation bias. Det kan vara allt möjligt. Men plötsligt framstår svensk arkitektur som rätt navelskådande. Det är inte särskilt svårt att förstå varför människor blir rädda när det ska byggas i deras närområde. Om man vill ha experimentverkstad och lekstuga har man valt fel jobb tycker jag, jag vill inte att min stad ska vara det. Jag vill trivas, det vill nog de flesta. Ska det vara så svårt att rita?


Fem förslag för mer hållbara städer

En del av stadsutveckling som måhända inte är lika sexig som att syssla med det konkreta byggandet handlar om att rigga "systemet", "marknaden" eller vad man nu vill kalla det. Stadsutveckling sker givetvis inte i ett vakuum utan påverkas i hög grad av vilka spelregler som sätts upp av politiker i form av bland annat policys, lagar och skatter. Det som byggs är delvis en produkt av det, då systemet sätter villkor på vad som är möjligt och attraktivt att efterfråga för marknaden. Det nuvarande systemet bygger i hög grad på modernistiska ideal om staden uppbyggd av förortsöar utkastade i skogar, på bergstoppar och på åkrar, sammanbundna med biltrafiksleder. Samtidigt har idealen förändrats. Idag eftersträvas en tät och blandad stad. Det är dags att ändra på reglerna. Idag tänkte jag lägga fram fem starka förslag för en hållbar stadsbyggnad.

Kommunal markvärdesskatt
Taxering av markvärdet har många fördelar, och många ekonomer tenderar att förespråka någon form av beskattning på mark eller fastigheter. Skattebasen är för det första svår att dölja eller flytta till skatteparadis, av uppenbara skäl. Fördelningseffekten är också strålande. De som har mycket attraktiv mark får ett högre skattebelopp medan till exempel de som inte äger någonting alls bara betalar en liten andel inbakat i sin hyra. 

Liknande tomter med olika användning. Tätare eller glesare, vad bör löna sig?

Det som framför allt är spännande med skatten är dock att den ökar incitamenten för att förtäta. En fastighetsägare som väljer att på sin mark bygga 4 lägenheter får samma skattebelopp som den som väljer att bygga 12 lägenheter på en likvärdig granntomt. Sämre markutnyttjande innebär alltså en direkt kostnad.

Skatten har dessutom en ytterligare mycket intressant effekt. Det skapar en automatisk mekanism för att prissätta så kallat "positiva externaliteter" som uppstår till följd av offentliga investeringar. Om kommunen till exempel bygger en ny spårväg utanför som ökar värdet på marken runt om innebär en markskatt att fastighetsägarna runt om inte bara får en helt gratis värdeökning.

Det kan vara lämpligt att poängtera att jag ställer mig agnostisk till huruvida skattebördan bör öka eller ej. Skattebördan kan hållas konstant genom att till exempel sänka inkomstskatten. Det skulle göra det mera lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att sitta still hemma. Det är ingen hemlighet att svensk bostadsmarknad i princip ger den som äger sin bostad betalt för att bo, vilket i allmänhet gynnar de som har det bäst ställt.

Statlig Nyexploateringsskatt
En kostnad som ofta förbises med utglesning är att natur- eller odlingsmark förverkas. Detta har en negativ inverkan på till exempel skogsindustri och matproduktion, och försämrar även många andra ekosystemtjänster som inte har direkta produktionsvärden som till exempel koldioxidbindning. Det är idag en negativ externalitet som inte prissätts vilket uppmuntrar utglesning. Kostnaderna drabbar i huvudsak statliga intressen, medan det för kommuner kan vara fördelaktigt att glesa ut staden eftersom det i allmänhet är rätt få närboende som intresserar sig för att överklaga ute på en lerig åker eller mitt i en avlägsen skog. Därför bör en skatt eller avgift (vilket ord man nu gillar) införas på nyexploatering av jungfrulig mark. Med "jungfrulig mark" avses allt som innebär att tätortsgränsen utvidgas samt sammanhängande grönområden i tätorten. Skatten bör vara platt och beräknas som en fast summa per hektar som tas i anspråk.

Bygga på prima åker, fotbollsplaner och naturskog eller förtäta i befintlig stad?

Fördelen är att det blir mer förmånligt för kommuner att arbeta med förtätning istället för utglesning. Det blir helt enkelt mindre attraktivt att bygga en gles modernistisk bilstad.

Diversitetsavdrag
Den sociala dimensionen av hållbart stadsbyggande är ofta svår att få med. Ett viktigt problem är att det är svårt att få lönsamhet i att skapa bostäder som är billiga nog för låginkomsttagare att efterfråga i attraktiva lägen. Ett verktyg som skulle kunna användas är ett avdrag för fastighetsägare från markvärdesskatten baserat på den sociala blandningen i fastigheten. På så sätt kan det bli tillräckligt ekonomiskt att skapa billigare lägenheter i de sämsta lägena på tomten, till exempel de nedersta våningarna nära bullerkällor eller där utsikten är trist. Dessa lägen hade i annat fall använts för dyrare lägenheter som fått säljas med rejält mycket "guldkant" för att vara attraktiva på marknaden. Genom detta avdrag kan dessa lägen istället komma låginkomsttagare till del.

Marknadsorienterad parkering
En av de mest destruktiva krafterna för en hållbar stadsutveckling som för närvarande är i spel är kommunala krav på parkeringsplatser vid nybyggnation, ofta kallat "parkeringsnorm" eller "p-tal". Detta tvingar byggaren att skapa ett visst antal parkeringsplatser för att få bygga alls. Det stimulerar utglesning, bilanvändande och driver upp kostnaden för boende. 

Parkeringsnormen glesar ut staden och överför bilkostnader på bilfria medborgare

En marknadsorienterad parkeringspolicy innebär att kommunen inte kräver att ett visst antal parkeringar anläggs. Byggaren får istället själv avgöra hur mycket parkering som efterfrågas. Detta uppmuntrar hållbar mobilitet, minskar kostnaderna för de som inte äger bil och gör det lättare att skapa täta stadsdelar. Det är rimligt att göra undantag för tillgänglighetsparkering avsedda för rörelsehindrade, ett samhälle där rörelsehindrade utesluts är givetvis inte hållbart. 

Blandstads-zonering
Vid detaljplanering av ett område måste användningen för varje tomt specificeras. Det ger planerare möjligheten att styra användningen så att det inte plötsligt ploppar upp en tung industri mitt i ett bostadsområde. Huruvida detta verkligen ger lyckat resultat är omdiskuterat, men viss styrning kan vara befogad. Överdriven styrning leder dock istället till överdriven inflexibilitet och därmed sämre fungerande stadsdelar. Faktum är att det är vanligt i fungerande stadsmiljöer att användningen av fastigheter varierar över tid. Ibland behövs mer bostäder, ibland behövs mer kontor, helt enkelt.

Utan flexibilitet skapas inte den dynamiska stad som eftersträvas

En ny zon-typ borde ersätta specifika typer för åtminstone bostad, centrum, handel, kontor samt parkering. Den zon-typen kan kallas "blandstad" och föreskriva valfri användning av nämnda samt tyst industri. Ofta finns det stora poänger med att ha publika affärslokaler i bottenvåningen, vilket kan lösas genom en tilläggsskrivning. 


Fimpa vinstskatten första lönsamma året för små entreprenörer

Det var ett tag sedan nu vi gjorde det där. Då var vi nog lite mer entusiastiska och lite mindre luttrade. Men bilden är faktiskt en utmärkt illustration för vad idéer behöver för att kunna bli lönsamma bolag. För det som låg i botten här var egentligen ingenting annat än pengar. En blygsam summa, och vi vann inte den tävlingen. Men jag känner fortfarande stolthet när jag tänker på det. Vi ägde.

Jag har funderat mycket kring just pengar, hur kan man få pengar att söka sig till nya idéer? Hur kan man skapa förutsättningar för entreprenörer att realisera sina drömmar och skapa nya lönsamma verksamheter och arbetstillfällen? Det handlar mycket om att locka investerare av olika slag. Hur gör man det intressant att investera i bräckliga och osäkra kort? Där risken är skyhög måste också vinsten kunna vara ännu större. Det är nog enda sättet. 

Jag vill göra det förmånligt att vara och att investera i den lilla entreprenören. Jag vill uppmuntra framväxten av nya företag som på sikt kan generera tillväxt, välstånd och arbetstillfällen. Därför har jag ett radikalt förslag; fimpa bolagsskatten helt första året med vinst för de små entreprenörerna. 

Detta kommer göra första vinsten större. Det tror jag kan attrahera investerare i det mest riskabla skedet. Investerare är bra av två skäl. Dels innebär det en injektion av kapital, men investerare tillför också erfarenhet och "knowhow" när det kommer till hur man driver bolag. Båda är kritiska att ha med sig de första stapplande stegen.

Det innebär förvisso att staten går miste om skatteintäkter. Jag tror dock det kommer kompenseras av att fler idéer blir verklighet i form av lönsamma bolag. Staten cashar in alla påföljande år helt enkelt genom att de beskattningsbara bolagen blir fler. Det finns också ett problem att storbolag skulle kunna tänkas hitta kryphål och starta ett nytt bolag varje år och bara flytta vinsterna. Det måste givetvis hanteras.

Det är dock inte orättvist gentemot större bolag. Stora bolag har mängder med pengar att tillgå, inte minst genom VINNOVA, vars funktion i huvudsak är att administrera industristöd i form av väldigt specifika "innovationsforskningsanslag" som i princip bara beviljas om företaget som ansöker heter Volvo, Scania, SAAB eller liknande. En genomläsning av anslagens syften är upplysande, minst sagt. Stödstrukturer till företag i andra storlekar finns alltså redan. Att de minsta får lite smulor från bordet är förmodligen självfinansierande, men hur som helst inte orättvist. 

Det handlar om att möjliggöra människors drömmar och samtidigt skapa fler skatteintäkter och arbeten. Därför bör entreprenörerna slippa vinstbeskattning första lönsamma året. 

Edit: Två viktiga detaljer. För det första, jag avser det som betecknas formellt som "bolagsskatt" ifall någon läsare blir brydd över den oortodoxa terminologin. Och så för det andra, jag vill understryka att ett skarpt förslag behöver utredas vidare, och avgränsningar skapas så att möjligheten inte missbrukas exempelvis så ska det givetvis inte gå att flytta verksamhet till ett nytt bolag varje år. Hur detta bör utformas bör bli en fråga för personer med större juridisk kompetens än jag själv. 


Den fysiska miljöns betydelse för resmönster

Människor påverkas starkt av den omgivande miljön i sitt val av resvanor, det är inte bara ett påstående jag drar till med i tid och otid, utan någonting som har stöd i forskning. Bortom anekdoter och tankeväckande bilder finns en vetenskaplig kunskapsbas som talar ungefär samma språk. Beroende på hur samhället organiseras och planeras väljer människor att anamma helt olika resmönster. Vilken utveckling som är åtråvärd är en politisk fråga, men oavsett vilken riktning som väljs är förståelse och kunskap omkring hur mekanismerna fungerar nödvändig för att skapa önskat utfall. Givet de enorma hållbarhetsutmaningar som samhället står inför krävs drastiska ändringar av människors livsstil. Till exempel måste, enligt Jonas Åkermans avhandling, bilanvändandet halveras, även i ett teknikoptimistiskt scenario, för att klara klimatutmaningarna.

Ulf Erikssons doktorerade på att studera grannskapets inverkan på människors fysiska aktivitet. Han jämförde stadsdelar med olika karaktär i Stockholms kommun. Enligt hans avhandling rör sig människor väsentligt mer i en miljö som karaktäriseras av hög befolkningstäthet, ett finmaskigt gatunät och blandad markanvändning, med andra ord områden som har innerstadskaraktär. Detta mönster framträder oavsett ålder, kön eller bilägande. I områden som har annan karaktär används bil och motoriserad transport i högre utsträckning. Förutom de rent ekologiska effekterna har detta också implikationer på folkhälsan. Som konstateras i Todd Litmans forskning är vardagsmotion det enda realistiska sättet för att majoriteten av befolkningen ska få tillräcklig daglig motion. Ifall en tredjedel av alla korta resor i amerika gjordes med cykel istället för bil skulle det förebygga mellan 5 och 10 procent av alla hjärtsjukdomar.

En närhet till målpunkter gör att motoriserad transport inte behövs. Då rör sig människor mer med fötterna istället för med motorfordon. Det är en möjlig tolkning av Erikssons resultat. Dock gäller inte något entydigt linjärt samband mellan avstånd till målpunkter och mängden gående. Istället finns det tydliga trösklar, enligt en avhandling av Robert Cervero. Han undersökte funktionsblandningens betydelse för resvanor och konstaterade att då ett hushåll hade kort avstånd (under 100 meter) till en livsmedelsbutik eller annan kommersiell service så ökade det benägenheten att promenera, cykla eller åka kollektivt till jobbet. Däremot om butiken befann sig på medellångt avstånd (100 meter - 1,5 kilometer) ökade benägenheten att bilpendla markant. Cervero menar att det beror på möjligheten att effektivt samordna pendlingsresor med inköpsresor. Han fann också att närhet till kommersiella inrättningar korrelerade med lågt bilägande, men att den viktigaste faktorn i sammanhanget visade sig vara täthet.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att inse varför UN Habitat rekommenderar en lägsta befolkningstäthet på 15 000 invånare per kvadratkilometer. Det motsvarar ungefär tätheten i Göteborgs tätaste stadsdelar. Innerstad förvisso, men det är inte nödvändigt att hela världen bor i något som efterliknar New York City eller Hongkong ifall hela världen inte vill det. Enligt dem innebär ökad täthet bland annat bättre ekonomisk bärighet i offentlig service, bättre förutsättningar för kommersiell service och mer hållbara resmönster. Vid detta tröskelvärde ser UN Habitat att det finns möjlighet för alla att ha tillräckligt nära till sina vardagsmålpunkter för att anamma hållbara resvanor.

Utöver nämnda faktorer korrelerar tillgång till bilparkering starkt med bilanvändande. Enligt Richard W Willsons rapport utgör samhällets krav på parkering till och med en icketransparent policy för att stimulera bilanvändning och utglesning. Bilparkering leder alltså inte bara till högre bilanvänding i sig självt, utan också till ökad utglesning, vilket ökar bilanvändningen. En intressant studie av Elaine Mullan visar faktiskt att mer bilparkering och biltrafik korrelerar med att ungdomar mår sämre, oberoende socioekonomi. Detta resultat tycker jag själv är precis lika förvånande som djupt oroande. Det ligger nära tillhands att inte bara ungdomar drabbas.

Summerat kan det fastslås att vetenskapen stödjer att den fysiska miljön har stor betydelse för hur vi väljer att resa. Vidare erbjuder den en inblick i vilka faktorer som har en stor påverkan. Det finns gott stöd för att täthet har en stor påverkan, och även att funktionsblandning har en signifikant inverkan. Om hållbara resmönster är åtråvärt bör ansträngningar riktas framför allt mot att stimulera förtätning men även mot att anamma funktionsblandad markanvändning. 


Ett vykort från en parallell värld

Jag ämnar återvända till ett gammalt kärt ämne, upplevelsen av att cykla och handla. Jag har diskuterat det vid flera tillfällen här, bland annat Att försöka handla med cykel och så om hur upplevelsen av den fysiska miljön formar resvanor. Den här gången blir det en post som tar avstamp i "tänk om", ja "föreställ dig". Vår verkliga miljö manifesterar en starkt bilnormativ samhällsplanering. Sedan efterkrigstiden har bilen varit i centrum för samhällsutbyggnaden. Men hur skulle samhället se ut om någonting annat var i centrum? Cykeln till exempel? Hur skulle upplevelsen av att handla se ut i ett cykelnormativt samhälle? 

En möjlighet är att det kan se ut ungefär som ovan. Välseparerad cykelbana är en självklarhet, och tittar man närmre ser man cykelbanan håller en helt annan, bättre, standard än dagens. Den är bred samt har tydliga skyltar och vägmarkeringar. Och notera att cykelbanan förläggs i anslutning till butiken istället för att, som idag, ledas förbi på fel sida om vägen. För att förhindra förvirrade fotgängare, måhända motorister på väg från parkeringsplatsen som förmodligen ligger en bit bort, från att störa cykeltrafiken finns ett staket för att säkerställa att övergångsställena används. 

Men det är bara ett skrap på ytan. I ett cykeldominerat samhälle framstår det som självklart att man aldrig lämnar cykeln. Istället tar man den med sig in i butiken. Lastcykeln är förmodligen norm för mathandeln, och butikerna är dimensionerade för att den används istället för den idag dominerande kundvagnen. På så sätt slipper människor packa om varor och barn flera gånger, vilket gör handlingen smidigare.

"Build it - and they will come"


Kulturdiskussion behöver inte längre bidrag!

Det här med kulturstöd blossade upp hyfsat nyligen (även om jag är lite sen på pucken), specifikt stöd till tidsskrifter. Det var tal om att ta bort det, och då händer givetvis det vanliga. En liten kulturelitistisk klick går upp i kränkt falsett och spår kulturens död. Och sedan är diskussionen igång. Vissa frågar sig varför allmänheten ska betala för verksamheter som väldigt få är intresserade av att ta del av, och de blir i sin tur anklagade för att vilja utplåna kulturen från jordens yta. Och sådär fortsätter det...

En viktig sak som händer är att man ofta missar att hela diskussionen är kopplad till mer grundläggande frågor. Det är nödvändigt att gå tillbaka till dem, annars kommer debatten inte gå frammåt. Det är djupare frågor. Vad är kultur egentligen, och vad är det med kultur som har ett värde?

Vilka definitioner kan man använda? Det finns en enorm spännvidd. Ett vanligt synsätt är att det är en starkt kvalitetsorienterad artistisk verksamhet. Det finns dock smalare definitioner. Vissa skulle säga att det bara är klassisk "finkultur" som räknas, andra kanske skulle räkna bort allt som har kommersiell bärkraft för att de har åsikten att kultur som säljer är för tillgänglig för att vara kultur. På det temat kan man till exempel se de som säger att det finns en motsättning eller skillnad mellan "kultur" och "underhållning". Det intressanta är att det också finns bredare definitioner. Inom kulturgeografin använder man till exempel all mänsklig aktivitet som definition. Överlag hamnar man rätt snabbt i att det blir ganska subjektivt. Vilka uttryck är tillräckligt "bra" för att räknas? I slutänden tycks man alltid landa i ett slags cirkelresonemang "Det här är kultur för att det här är kultur". 

Det är ju rätt ohållbart, särskilt som man ganska snabbt inser att urvalet just nu är fullständigt godtyckligt och ofta inte heller har värst mycket av historisk förankring. Men om man går till kulturgeografins definition så innebär den att det som är kultur inte måste vara beständigt. Vad människor gör för aktiviteter förändras. När människor inte längre gör någonting är det inte heller kultur, utan det övergår snarare till att vara kulturhistoria. Kultur är vad människor är delaktiga i för tillfället.

Vad är då värdet i kultur? Jag menar att aktiviteter i sig är meningslösa, värdet består i att människor får ut någonting positivt av att ägna sig åt aktiviteten. Värdet av kultur uppstår alltså i skapande, medskapande och deltagande. Och här kan vi se att särskilt deltagandekulturen växer sig starkare och blir allt viktigare samtidigt som det i mycket är något som är väldigt kontroversiellt som det juridiska ramverket inte klarar av att förhålla sig till på ett konstruktivt sätt. Svårigheten att remixa till exempel. Där har vi ett verkligt hot mot kulturen!

Med den basen kan man dels gå tillbaka till själva sakfrågan och inse att tidsskrifter som ingen läser knappast har en avgörande betydelse för kulturen. I själva verket är de rätt värdelösa eftersom människor övergett dem. Funktionen de fyller är kulturdiskussion, idag har den flyttat till Internet. 

Man kan också använda den basen för att fundera på vilken kultur staten bör stödja. Jag menar att staten bör fokusera mer på kulturaktiviteter som inbjuder människor till skapande, medskapande och deltagande. Rent konkret kan det vara en kör, en dansgrupp eller varför inte ett LAN-party? En liten klicks diskussion kan hostas gratis på Internet. Den diskussionen tillför ingent väsentligt värde för kulturutövandet och det behöver definitivt inte 19 miljoner i bidrag.


Kapten klänning

En man som bär klänning? När hände det senast? Okej, förutom transsexuella och transor på mystiska klubbar då... Alltså vanliga svensson-män. Svensexan räknas inte! Inte nollning heller. Nej, det händer inte. Det anses "fjolligt" och "löjligt", ja rent av "förnedrande" att bära kvinnokläder för en man. Hur många män tar klänningen till jobbet? Det är ett starkt tabu. Emedan kvinnor utan vidare kan ta på sig kläder för män sker inte omvänt.

Så märk min förvåning när detta dyker upp i mitt facebookfeed. En man som tog klänningen till jobbet. Hans son hade nämligen fått nedsättande kommentarer av kamrater för att han ville ha strumpor med "tjejfärger". Så eftersom han jobbar som fritidsledare på samma skola som sonen går på så valde han att göra en liten supportande manifestation och väckte lite tankar och diskussion.

Det som slår mig när man tittar på bilden till artikeln är att klänningen inte ser helt katastrofal ut. Man får komma över lite "det här är FEL"-reaktioner i ryggmärgen. Men det hade varit intressant att se om det går att göra mode av. I en avlägsen framtid eller parallell dimension. 

Poängen är egentligen inte att alla ska ha på sig klänning eller ha rosa strumpor, utan snarare att det ska vara okej. Normer som begränsar människor utan anledning är inte sunda. Därför behövs den här typen av normbrytande. Så att killar kan ha på sig vilka färger de vill, och givetvis också tjejer. Så att var och en kan välja vad den tycker passar och är snyggt. Sådant gör samhället rikare.


Cirkus Löfven gör sorti och nyval är faktum

Jag kan inte påstå att det går att klaga på att svensk politik är tråkigt. De senaste månaderna har nu kulminerat i ett (om man tar tre steg tillbaka) hysteriskt intressant kaos och nyval är ett faktum. I efterhand kan man konstatera att Reinfeldt hade rätt om att det rödgröna blocket inte har regeringsduglighet. Löfven misslyckades kapitalt med att sätta samman ett regeringsdugligt alternativ och en genomförbar, brett förankrad politik. På många sätt känns det som att tiden sedan valet har varit som att se Juholt på steroider i slowmotion. Jag bara fattade det inte. Förrän nu.

Vad kan man vänta sig i nästa val? Många är rädda för att SD kommer gynnas och gå framåt. Men Åkessons time-out kan ha stor påverkan på hur stor den effekten blir. I värsta fall riskerar SD att tappa snarare än vinna. Socialdemokraterna och Moderaterna kanske hittar något sätt att locka tillbaka sina väljare, för Moderaterna framstår försvarspolitik som en tacksam väg framåt. Hur Fi-personer väljer att göra kommer ha stor inverkan på hur mycket styrka vänsterblocket kommer att ha. Vidare kommer Piratpartiet förmodligen försöka dra nytta av att nyval tenderar att ha lägre valdeltagande, vilket gynnar små partier. 

Samtidigt har vi ett mycket oroligt internationellt läge och säkerhetsmässigt är detta en fullkomlig katastrof. Det bör vara av överordnad betydelse att hitta ett stabilt styre för Sverige. Det manar till ansvarsfullhet, inte minst för oss som tycker politik är intressant. Det är viktigt att lägga mindre konflikter och onödig identitetspolitik på hyllan för att istället uppmärksamma de verkliga skiljelinjerna i alternativen. Jag hoppas det blir mindre av "Jag röstar" knappar på Facebook, för politik måste handla om mer än att kunna sätta en pin som profilbild. Särskilt nu. Sen är det väljarna i mars som får avgöra ett utfall. Själv ska jag korrigera mitt eget misslyckade val och slits mellan att göra det ideologiskt rätta och det pragmatiskt rätta. Tyvärr lär de inte sammanfalla. 

Ett av alternativen för mig är Piratpartiet, men det är inte utan vissa förbehåll. Partiet måste hitta riktigt skarpa profilfrågor, droppa allt som är politiskt omöjligt just nu, och klara av att hitta former för att arbeta opinionsbildande helt utan finansiering. Det här är för PP tillbaka till grunden. Det var så här man började. Utan resurser, utan erfarenhet men med ett jävlar anamma som hette duga. Det räckte till slut in i EU-parlamentet. Det kan räcka in i Sveriges riksdag. En sak är säker. Följande månader kommer bli riktigt spännande!


Piratpartiets ledning abdikerar

Anna Troberg meddelade igår att hon inte står till förfogande för posten som partiledare nästa år. Efter de katastrofval partiet genomlidit under hennes ledning är det en naturlig följd att bära ansvaret och stiga åt sidan. Det enda som egentligen är förbryllande är att hon dröjt såpass länge med att anonsera sin avgång. Det sker 6 dagar innan partistyrelsen ska utse en ledning. Det känns inte särskilt ansvarsfullt genomfört. Smutskastningskampanjen hon engagerat sig i via externa medier sedan dess tänker jag inte nedlåta mig till att kommentera. Samtidigt annonserar även vice partiledare och partisekriterare sina respektive beslut att inte ställa sig till förfogande för vidare arbete. Jag avundas inte partistyrelsen och valberedningen. De har en oerhört tuff uppgift framför sig. Men i grunden tror jag att det är bra att ledningen stiger åt sidan. Det öppnar upp för förändring, och partiet är i desperat behov av sådan. 

Diskussionerna omkring detta har mest dominerats av tacktal. Jag vill blicka framåt och se möjligheter snarare än upphålla mig vid det som hänt. Det är intressant att senast jag kollade så låg Amelia Andersdotter som toppkandidat i en liten facebookomröstning. Topp 3 dominerades av kvinnor. Jag tycker det säger något om partiet och rörelsen, att man sätter kompetens framför kön. Andersdotter är definitivt inte populär för att hon är kvinna, utan för att hon har drivit piratfrågor på ett mycket kompetent sätt i EU-parlamentet, sin ringa ålder till trots. Hon är jämnårig med mig själv... (Och vad har jag uppnått - liksom?)

Jag tror inte Andersdotter är intresserad av posten, så det blir nog någon annan. Däremot tror jag Andersdotter har en egenskap som jag tror en partiledare för Piratpartiet behöver ha. Hon har en teknisk edge, även om den måhända rör sig mer på policy- och socioteknisk nivå. En viktig del just nu tror jag är att återta sitt övertag i frågor som handlar om hur teknik möter samhälle och hur man bör förhålla sig till det så att alla intressen viktas på ett rimligt och konstruktivt sätt. 

Utöver detta bör nästa partiledare vara stark inom partibygge, och jag tror inte strategisk fingertoppskänsla är en nackdel. Givetvis är inte heller en god förmåga att hantera svärmrörelser och att hålla den interna världen i synk med den externa negativt, men de kan fyllas av andra personer inom ledningen.

För partiet tror jag det är viktigt att hitta ett samförstånd i vem man riktar sig till och varför samt skapa en fokuserad politik som har förutsättningar att locka dessa väljargrupper. Hittills framstår det som att det varit lite allmän medlemsanarki när det kommer till vilka frågor som prioriterats och också givetvis hur breddningen fortlöpte. Engagemang är givetvis positivt, men det krävs styrning för att få alla att dra åt ungefär samma håll. Det har partiet misslyckats med hittills.

Det är på många sätt en riskabel och instabil process som partiet nu hamnat i, men det är också en mycket intressant chans för partiet att ta nästa steg i sin utveckling.


Drogfrågan är politiskt död

De senaste veckorna har SPICE, som är ett samlingsnamn av olika syntetiska cannabisliknande preparat, givit upphov till en ny glöd i knarkdebatten. Kanske framför allt från Piratpartiets håll. I den offentliga debatten har till exempel Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker, försökt driva frågan. I dagsläget förespråkar partiet att narkotika, däribland cannabis, bör avkriminaliseras. Det innebär bland annat att innehav för personligt bruk samt användande skall vara tillåtet och inte beläggas med straff. Detta i sin tur är en kompromiss, partiet är ytterst divergent. Spännvidden av åsikter går från hårdnackade drogliberaler till i stort sett motsatsen. Kompromissen kom till dels för att den internpolitiskt då framstod som rimlig och dels för att det fanns förhoppningar att frågan skulle kunna locka nya väljare.

Vad som inte gjordes då, uppenbarligen, var en analys av frågans politiska potential. Vilka möjligheter finns egentligen med att driva frågan? Det här är en ganska kontroversiell fråga, det i sig behöver inte vara negativt. Sverigedemokraternas invandringspolitik är ett lyckat exempel på när ett parti adresserat en fråga på ett sätt som i övriga politiska läger är kontroversiellt. Men en viktig grundförutsättning för att lyckas med en sådan manöver är att det faktiskt finns en tillräckligt stor grupp som i princip väljer parti som följd av den kontroversiella linjen och i praktiken också att det finns grupper som lockas av annan politik partiet har och som kan leva med partiets kontroversiella inställning. Som sagt lyckades Sverigedemokraterna med den manövern och fick som de flesta förmodligen är medvetna om nästan 13 procent av folkets röster i senaste riksdagsvalet.

Av lite olika skäl fördjupade jag mig i detta. Jag tänkte att det måste finnas opinionsundersökningar omkring attityder till narkotika. Och det visade sig att så var fallet. Jag grävde fram två oberoende undersökningar, en som tittade på hela populationen (Novus) och en som tittade specifikt på ungdomars inställning (Nepa / IF). Piratpartiet har traditionellt haft ett starkare stöd i yngre åldrar än i äldre, så därför är just ungdomars attityder extra intressant.

Resultatet är nedslående om man är drogliberal. Endast 14 procent av ungdomarna stödjer liberalisering. Hälften vill tvärt om ha en mer restriktiv narkotikapolitik.18 procent är nöjda med nuvarande politik. Sett till populationen i stort är dock ungdomar mer positivt inställda till drogliberaliseringar. Endast 8 procent är för någon form av avkriminalisering ens av cannabis, som representerar ett väldigt "lätt" bruk eller missbruk. 

Vid en snabb titt kanske 8 procent inte är en dålig siffra, det är väl över 4 procent som är spärren för riksdagen. MEN detta måste man tänka två varv omkring. Är det sannolikt att alla som har drogliberala sympatier röstar, och att de dessutom låter sitt val dikteras utifrån enbart drogfrågan? Faktum är att det förmodligen inte är så. Till att börja med röstar inte alla, låt oss ansätta att drogliberaler är som medelsvensson, i så fall röstar knappt 85 procent av dem. Men människors val dikteras av fler faktorer, i riksdagsvalet är plånboksfrågor framträdande. En stor andel kommer att rösta enligt höger/vänster och inte på partiet som för den drogpolitik de gillar bäst. Låt oss anta att 20 procent ändå väljer parti enbart på grundval av drogfrågan, det är ändå en väldigt stor andel. Om man beräknar detta får man att andelen väljare man med viss realism kan hoppas på är 1,4 procent. Samtidigt är frågan som sagt ytterst kontroversiell. De som inte stödjer drogliberala idéer är i regel starkt negativt inställda, för dem är frågan en "dealbreaker". En fråga som gör att de inte vill ta i partiet med tång.

Det är med andra ord fullkomligt orealistiskt att förvänta sig att en drogliberal politik vinner några som helst val. Istället är risken överhängande att tappa väljare på grund av att frågan är så pass kontroversiell som den är. Att 92 procent inte stödjer en avkriminaliseringslinje ens för cannabis är en utmärkt indikator. Många har också uttryckt både på partiets interna kanaler och jag har även hört uppfattningen från personer i min omgivning att drogfrågan gör att Piratpartiet går fetbort. Det är helt enkelt inte en fråga de kan leva med att ett parti som de röstar på driver. Lite som barnporrfrågan ungefär. 

Den politiska realismen med Piratpartiets linje är alltså nära noll och det minskar partiets chanser att få förtroende att driva kärnfrågorna. Sett i det ljuset bör partilinjen omprövas. Vilken drogpolitik finns det faktiskt tillräckligt stöd för att driva? Ett intressant fynd från Novus undersökning var att det finns ett gott stöd för sprutbytesprogram. Det ger en startpunkt för att utforma en pragmatisk och genomförbar drogpolitik.

Inom partiet använder den drogliberala falangen argumentationen att det är inhumant att inte hålla med dem i deras drogliberala idéer. Stackars missbrukare riskerar att dö i onödan! Vilket givetvis är en tragedi. Men saken är den att en linje som ingen annan håller med om är ogenomförbar. En linje som inte går att genomdriva räddar noll liv. Genom att välja en pragmatisk linje kan man samla stöd för åtgärder som förbättrar situationen, som räddar liv. Och några räddade liv är oändligt många fler än inga räddade. Vilken linje är "inhuman" - egentligen?

Piratpartiet borde backa, både för att det ger bättre förutsättningar att samla stöd att driva kärnfrågorna och för att pragmatism ger förutsättningar att rädda fler människoliv.


Cykelsektorn är viktig för ekonomin

En alltför vanlig missuppfattning är att cykling, oavsett hur bra det är ur hållbarhetssynvinkeln, rent ekonomiskt är en liten marginalföreteelse. En söt liten vänsterhippie-grej tillsammans med konsumtionskritik, miljömuppighet och naiva föreställningar om att allt till alla verkligen fungerar. Gulligt men liksom inte "på riktigt". Inte värt något när det kommer till kritan. Men ingenting kunde vara mera fel.

ECF, Europeiska cykelförbundet, har kartlagt cykelsektorn, och resultatet är slående. Den europeiska cykelsektorn sysselsätter fler än både stålindustrin och gruvindustrin. Ett av de mera intressanta resultaten är att antalet sysselsatta per miljoner euro i omsättning, sysselsättningsintensiteten, är hög. Den är högre än andra delar av transportsektorn som till exempel motorfordonsindustrin. Detta är egentligen riktigt spännande, då motorfordonsindustrin har en erkänt hög multiplikatorfaktor, alltså varje arbetstillfälle hos t ex biltillverkare ger upphov till relativt många tjänster hos underleverantörer och andra företag som konsoliderar sig däromkring. Cykelsektorn tycks ge ännu mer jobb.

Det leder i sin tur till att potentialen för jobbtillväxt är skyhög. ECF menar att en fördubblad cykelandel, från 3 till 6 procent, i Europa skulle innebära att sektorn växer till minst 1 miljon arbetstillfällen. Det är inte illa! Det finns en rädsla för att steg mot ett mindre bilberoende samhälle kostar jobb. Den rädslan kan nu enkelt avfärdas. Vi får fler jobb istället för färre!

Samtidigt skulle människor få bättre hälsa och miljöproblemen skulle minska. Det är till exempel sedan tidigare klarlagt av EU att hälften av alla godstransporter i städer skulle kunna göras med cykel. I Sverige har cykelsatsningar en absurt hög samhällsnytta. Stockholms cykelplan beräknas ha en positiv nyttokvot på uppemot 18-20 kr. Det är mer än 10 gånger så mycket som den "mycket lönsamma" förbifart Stockholm som uppges ha en samhällsekonomisk nytta på 1,30 kr.

Förutsättningarna är det egentligen inget fel på, det är dags att agera och satsa på cykling. Alla argument talar för cykeln. Vi får fler jobb och bättre ekonomi. Vi får hälsosammare liv med högre livskvalitet. Vi får en bättre miljö både lokalt och globalt. Eller som man skrev redan 1869:

"The steel horse fills a gap in modern life. It is an answer not only to its needs, but also to its aspirations. It's quite certainly here to stay"


Frihandeln som kom av sig

Under valrörelsen för EU-valet gick vissa högerpartier starkt ut med hur viktiga frihandelsavtal är. Särskilt moderaterna gjorde slogan av det. Inget att säga mot det. Frihandel är jättebra. Jag säger som Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker för Piratpartiet, att om jag fick bestämma skulle vi ta bort alla tullar och importkvoter igår. Det är ekonomiskt vansinne och dessutom i fallet med tredje världen djupt omoraliskt. Just att utveckla fördelarna med frihandel är i sig egentligen en egen bloggpost, men sammanfattningsvis är det bra för ekonomin, jobben, samhället, världsfreden och en massa andra saker. Att ta steg mot ökad frihandel är inte bara viktigt och bra, jag ser det som fullkomligt nödvändigt.

Det borde därför vara det bästa som hänt sedan hjulets uppfinnande att förhandlingar uppges pågå mellan EU och USA om just frihandel. Ett avtal håller på att tas fram, på sedvanligt byråkratiskt sätt namngivet till en kryptisk förkortning: TTIP. Jag borde hoppa upp och ner av förtjusning vid varje positiv referens till detta viktiga arbete. Men det gör jag tyvärr inte. För TTIP har ett enda litet fundamentalt problem. Oavsett vad som sägs av politiker i media så handlar nämligen inte avtalet alls om frihandel.

Vad är då frihandel? På Wikipedia finns en definition som är lika god som någon annan:

"Frihandel är handel som inte regleras av tullar, importkvoter eller andra asymmetriska handelspolitiska åtgärder."

Enligt Engström, som suttit i EU-parlamentete under delar av förhandlingen, är dock varken tullar eller importkvoter föremål för TTIP. Han skriver på sin blogg:

"De är inte några handelsavtal som reglerar tullar eller kvoter. Både TTIP och CETA är avtal där de undertecknande länderna förbinder sig att införa vissa lagar. Eftersom internationella avtal anses stå över nationella lagar, blir det här ett sätt att runda de folkvalda lagstiftarna (riksdag och parlament), och i praktiken låta särintressen diktera lagstiftningen efter överenskommelser i slutna rum."

Yes, jag missade kanske att skriva det. TTIP förhandlas fram i slutna rum över huvudet på både medborgare och vanliga EU-parlamentariker. Enbart ett fåtal vet hur turerna går. Detta avtal är dock så viktigt och har så stor inverkan på svenska medborgare att till exempel moderaterna gjorde det till en valfråga i sin valrörelse. De tyckte att man skulle säga ja till ett avtal som man inte ens fått läsa. Demokrati i sin finaste form (obs ironi). Viss information har dock läckt ut. Exempel på lagar som USA trycker på hårt för att försöka få igenom över huvudet på Europas medborgare är:

  • Rätten för företag att stämma stater om de på demokratisk väg inför lagar som företagen inte gillar
  • Striktare patent- och upphovsrätt, vilket bland annat innebär mer häxjakt på fildelare
  • Försämrat persondataskydd för medborgare

De där stora och viktiga frihandelsfrågorna, alltså... (obs ironi)

Sammanfattat är det grundläggande problemet med TTIP att en gris är en gris, och att den fortsätter vara en gris även om man sminkar den, stoppar ner den i en säck som inte vanliga medborgare har insyn i och kallar den för någonting annat. TTIP är inte ett frihandelsavtal utan ett direkt angrepp på demokrati och medborgares integritet och frihet. Det har ingen plats i ett västerländskt demokratiskt samhälle.


Att döda ett barn

Söndagsreflektion den här veckan igen! Eller jag vet inte om det håller måttet som reflektion riktigt... Men hur som helst är ämnet trafiksäkerhet. Som vanligt rekommenderar jag varmt en saftig frukostmacka eller något fikabröd. Håll tillgodo!

Bläddrade lite i mitt Facebookfeed och hittade en ganska spännande post. Det är en vuxen kvinna som berättar om vad som hände när hon var ute och körde bil:

"Kära vänner, läs noga nu, för det här är viktigt. Jag har kört på ett barn ikväll. Ett barn som kom på cykel från ingenstans över vägen, utan reflexer eller lysen eller hjälm. Ett barn i mörka kläder på en mörk cykel. Jag har kört på ett barn. Förstår ni vad jag säger?

Den 11-åriga pojken mår bra och klarade sig mirakulöst med skrapsår och en bula i pannan. Han får stanna över natten på barnakuten i uppsala. När man kör på ett barn och utrymmet fylls av människor, av polis, av ambulans. Blinkande blåljuslampor och ett konstigt tomrum inuti din själ. När du har ett barn i din famn som du kört på. Då stannar livet. Då förstår du vad som är viktigt på riktigt."

Ganska omskakande upplevelse, det förstår jag. Det har hänt mig en gång att ett barn råkade hamna framför motorhuven. De lekte på trottoaren och en av dem ramlade ut. Jag höll på att parkera så någon risk för påkörning fanns egentligen inte. Det gick jättebra, ingen blev skadad, men jag tror ni vet hur det är. Hjärnan går direkt igång med "tänk om"-snurror. En viktig lärdom därifrån var att man måste vara riktigt försiktig med barn. De är inte "små vuxna". Vilken lärdom har då den här bilisten dragit av situationen?

"Kära vänner. Se till att dina barn har reflexer. Se till att lamporna på cykeln fungerar. Se till att de har hjälm. Se till att de inte kastar sig ut framför bilar. Att de förstår att bilar är jävligt hårda och att det gör jävligt ont. Stanna upp en stund med era barn, ge dem en kram, se dem in i ögonen och förklara detta för dem. Vilgot var med mig när det hände och han förstod. Tack för att ni läste. Jag hoppas att ni förstår."

Det här är bilistens egna ord i en egen Facebookstatus. Inga journalister som ställt ledande frågor eller tolkat. Det här är vad hon ville förmedla. Budskapet: "det är barns ansvar att skydda sig från min bilkörning". 

Jag skriver inte det här för att försöka slakta en enskild bilist, för det här är bara ett exempel ur högen. Måhända mer extremt än vanligt, men ändå bara ett exempel ur en större struktur där bilister tycker att det är alla andras ansvar att se till att inte bli påkörda. Ungefär som att ställa sig med ett jaktgevär och skjuta och om någon blir träffad dra till med "ja, men se till att inte vara i min skottlinje!". "Jag har inget ansvar".

Det finns ett "fancy" ord för detta: "victimblaming". Att skylla på offret istället för att hålla förövaren ansvarig. I själva verket är det aldrig så att man har ansvar för att freda sig. En tjej ska kunna gå naken på stan utan att bli våldtagen, en cyklist ska kunna cykla utan hjälm utan att bli påkörd och så vidare. 

Now, visst. Det står i trafikförordningen både att barn ska använda hjälm när de cyklar (fullkomligt sjuk regel som lett till att barns fysiska aktivitet minskat kraftigt) och att en cykel ska vara försedd med reflexer och belysning vid färd i mörker. Men det står också att (3 kap 14 §):

"Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse."

Med andra ord har man som förare av ett fordon ett stort ansvar, Hastigheten skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver, enligt trafikförordningen. Det är intressant att notera att det däremot inte ställs krav på fotgängare att ha reflexer. Nu var det här barnet inte en fotgängare, men kunde lika gärna ha varit. Och nog har det kampanjats en hel del om att fotgängare ska bära reflexer. Lagen säger något annat. När ser vi kampanjer riktade till bilisterna, attackera problemets rot. Den här lagen bryts systematiskt, och lösningen är att alla andra trafikanter ska ta ansvar. Ja till och med att barn ska ta ansvar för oss vuxnas dåliga trafikbeteende. Det är ju omvända världen!

Så kära vänner glöm inte att det finns barn och vuxna ute i trafiken som helt med lagen på sin sida går omkring utan särskild skydds- eller varselutrustning. Var uppmärksamma när ni kör era fordon under dygnets alla timmar. Anpassa hastigheten till vad trafiksäkerheten kräver. Ta hänsyn till sådant som väder och sikt. Var vuxna och ta ansvar för er egen körning och lämpa inte över det på era medtrafikanter. 

Och ni barn - om ni läser - ge era föräldrar en kram, se dem i ögonen och förklara detta för eran mamma och pappa, att det faktiskt är deras ansvar att inte döda barn och inte er barns ansvar att undvika att bli dödade. För det är varken kul eller tillåtet att döda ett barn.


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0