Gamla idéer vitaliserar inte stadsdelstorgen

Plötsligt händer det. Idag debuterade jag på GP-debatt med en artikel om hur man kan utveckla grannskapsenheters trötta centrumanläggninar till riktiga levande torg. Jag skrev artikeln tillsamans med Patrik Andersson, som är samordnare på Yimby Göteborg. Den som vill läsa gör det med fördel där istället för på GP, då det finns fler fina bilder.

Jag ska inte återpublicera texten här, den finns som sagt att läsa lite varstans. Istället tänkte jag elaborera lite runt varför det är så viktigt att lyfta betydelsen av den omgivande staden. Det är nämligen något som Yimby gör mest hela tiden, och det kanske inte är helt lätt att förstå varför. Det handlar om hur en stad fungerar. Allt hänger ihop och stadens styrka ligger inte i de enskilda delarna som bygger upp den utan i synergierna mellan dessa delar.

Modernism är en planeringstradition, ett paradigm, där utgångspunkten ofta är ingenjörens: Bryt ner problemet, bryt ner det! Och addera varje mindre del av lösningen på slutet. Det är ur den tanken som distinktionen mellan "centrum" och "bostadsområde" och "industriområde" kommer ifrån. Idén är att man tar en liten del, säg problemet att skapa bra bostäder, och så tänker man ut världens bästa bostäder utifrån de krav man bedömmer människor har på att "bo". Någon annan gör samma sak med industriområden, en tredje gör samma sak med centrum, en fjärde gör samma sak med bilvägen. Och sedan på slutet lägger man samman allt. Centrumet för sig, bostäderna runt om och så industriområdet kastar man iväg så långt man kan och drar dit den där bilvägen. Det låter ju som en utmärkt teori - men i praktiken fungerar det inte.

För i praktiken så missar man krav och kvaliteter som liksom faller mellan stolarna. Man missar att industrier mår bra av att det finns en miljö där man kan råka stöta in i varandra så att nya samarbeten kan uppstå. Man missar att gatorna blir tryggare och roligare så att folk lockas ut när det finns något annat än stängda fasader och neddragna persienner längs med den. Och så vidare. Man får helt enkelt inte stad, man får "stad". Torgen blir inte torg utan "torg". "Stads"delen blir dysfunktionell och människor söker sig därifrån. Den lilla handel som fick tränga ihop sig i det lilla centrumet får till och med den svårt att överleva och snart ökar vakansgraden.

I grunden handlar det om man vill leva i en "stad" eller en riktig STAD, om man vill gå på Linnégator och möta folkliv eller stå ensam i en isoleringscell i långa köer på anonyma och fula betongmotorvägar. Det kanske är svårt att sätta ord på exakt vad som missas - men att något missats, det tror jag är tydligt för oss alla.


Följ upp Attefallshuset ordentligt!

Det har snart gått en månad sedan Attefallshuset klubbades igenom. Så här i efterhand tycks information om hur åtgärden fallit ut saknas. Det är förmodligen allt för tidigt för att kunna säga något med säkerhet, men jag är sådär. Jag vill veta, helst igår. Helst innan beslutet är fattat. Tyvärr är tidsresor ännu inte möjligt...

Jag googlade tidningsartiklar för att försöka få en bild av hur använd möjligheten blivit hittills - sommartider är ju trots allt en populär tid för att förändra i villaträdgårdarna - och rubrikerna uttryckte allt från "oväntat stort intresse" till "oväntat lågt intresse". Men tittar man på siffrorna verkar det som om åtgärden ännu inte har lett till den förutspådda byggboomen. Olika kommuner har haft olika erfarenheter, men i absoluta tal handade det om mellan 0 och 20 hushåll som utnyttjat möjligheten då artiklarna skrevs. Desto fler hade däremot vänt i dörren när de insåg att det inte var så enkelt och okomplcierat som det verkade. Det förstärker känslan av att åtgärden mer än något annat är ett desperat hafsverk för att försöka avleda uppmärksamheten på regeringens fullkomliga misslyckande med bostadspolitiken. Trots att Attefall helt utan konkurrens leder utredningsligan har kraftfulla och väl genomarbetade reformer lyst med sin frånvaro. 

Något annat som hade varit intressant att veta är hur Attefallshuset används. Det lanserades som en möjlighet att skapa uppemot 150 000 - 200 000 nya bostäder. Hur har det blivit i verkligheten? Jag har inte hittat något som indikerar att skapa en extra bostad är högt på prioritetslistan hos villaägare. På forum som Familjeliv nämns "gästhus" eller "poolhus". Däremot inte bostad till okänd bostadslös.

Det finns egentligen ingenting som talar för att detta skulle bli någon slags bostadsbyggnadsboom. Dels är villaägare sällan i behov av den inkomsten och dels så är det förenat med stora kostnader. Det kräver ett stort ingrepp på den egna tomten samtidigt som det både är dyrt och komplicerat om kåken ska vinterbonas och el, värme, vatten och avlopp dras in. Man pratar i storleksordningen om samma kostnad som för att bygga en hel villa. Mellan en halv och en hel miljon. Det är just sådant som vatten och avlopp som kostar mycket pengar. Det är därför småbostäder alltid blir extremt dyra. Det finns stora tröskelkostnader för att ens få till en bostad. Övriga "vardagsrumskvadratmeter" är nästan gratis. Att det däremot kommer bli en del nya garage, uterum och förråd - det betvivlar jag inte. 

Kritiken mot reformen bygger främst på att det kan bli mer konflikter mellan grannarna. Den stora finessen med Attefallshuset är att grannarna inte kan överklaga någonting så länge reglerna följs. Detta tycker inte jag är särskilt problematiskt i sig. Det perverterade system vi har idag där man kan hindra all utveckling av mark som man råkar bo i närheten av eller ha som utsikt är knappast bra eller demokratiskt det heller. Det är i sig positivt med ökad öppenhet för förändringar. Att default blir att saker faktiskt ska få hända istället för som idag där lagt kort ligger i evigheters evighet så enda möjligheten att skapa mer bostäder är att slänga ut dem på prima jordbruksmark med långa avstånd och dålig kollektivtrafik. 

Det som intresserar mig är snarare vad detta innebär för markutnyttjandet. Icke hårdgjord yta är jätteviktig av massor olika skäl. Trädgårdar är på intet sätt någon slags naturmark, men de levererar ekosystemtjänster. Dessutom måste trädgård räknas som värdefull grönyta, om något. Ett av de ledande argumenten för att inte bygga nytt är just att grönyta går förlorad. Men även om varje Attefallshus blev en bostad skulle 100 bostäder ta 2500 kvadratmeter mark i anspråk. Ett Attefallshus kan bli max ca 40 kvadrat, eftersom man kan bygga (nästan) två våningar (4 meter höjd, normal takhöjd är ca 2.40). Bygger man bostäderna i ett vanligt stadskvarter istället kommer man undan med endast ca 600-750 kvadrat mark. Det är mindre än en tredjedel. Men nu blir inte alla Attefallshus nya bostäder. Bara en mindre del kan väntas bli det. Istället riskerar vi att hårdgöra hektarvis med mark som levererar ekosystemtjänster utan att samhället vinner någonting på det. Det är klart att det är en trevlig present till villaägare, men är det verkligen detta som bostadsministern ska syssla med - att dela ut ekologiskt ohållbara presenter till de som redan har en bostad?

I princip har Attefallshuset varit det enda greppbara utfallet av två mandatperioders utredande för att öka bostadsproduktionen. Väljarna förtjänar att detta följs upp ordentligt och dess effekter hittills presenteras. Det är ett från början dåligt utrett förslag, ett hafsverk, så då får man ju göra det som utredningen borde ha gjort i efterhand. Vilka konsekvenser har förd politik på miljön, på bostadssituationen och på ekonomisk fördelning? Väljarna förtjänar att veta.

PS
(Det värsta är dock att det röd (gröna) alternativet står lika handfallna inför bostadskatastrofen. Vad inget av blocken fattat är att planeringsprocessen måste göras om i grunden) 


Hållbarhetens symbol

"The steel horse fills a gap in modern life. It is an answer not only to its needs but also to its aspirations. It's quite certainly here to stay"

Jag gör ingen hemlighet av att det där är mitt favoritcitat nummer ett, och det har fått följa med mig. Trogna bloggläsare - om sådana finns - har sett det förmodligen mer än en gång. Det har fått bli en kamrat på min vandring därför att det alltid varit och ännu är sant. 

En av de mest irriterande invändningarna mot cykelns förträfflighet är "alla kan inte cykla". Det enda en sådan invänding bevisar är hur inskränkt personen som påstår det är. Mitt favoritexempel är David Lega. Det finns mycket han inte kan göra, men cykla är inte en av dem. Faktum är att hans rullstol i själva verket är en trehjulig cykel.

I GP kan man läsa om ett annat exempel, nämligen att elcyklar ger fart till gamla ben. Den handlar om hur äldrevården i Växjö provar att byta ut promenader mot cykelturer. Och de äldre tycks vara riktigt positiva. 

Alla kan cykla. I Holland har man en trafikvision om "8 till 80" för sina cykelbanor. Alltså att alla i åldrarna 8 till och med 80 ska ha goda möjligheter att cykla. Det handlar om trygghet och säkerhet. Det handlar om att slippa tvingas ut i snabb biltrafik och om en trafikmiljö där inte minsta sekunds ouppmärksamhet leder till en krasch. Då kan alla cykla. 

Vad som däremot går att ställa bortom all tvivel är att alla inte kan köra bil. Man kan vara för gammal, eller för ung, ha dålig syn, eller ha funktionsnedsättningar. Listan är lång. Ändå bygger vi samhället för just detta - att alla ska ta bilen överallt. Cyklister motas till och med bort från allt fler allmänna vägar när de byggs om för att bli säkrare - för bilister. 

Hållbarhet brukar sägas stå på tre ben. Det ekonomiska, det ekologiska och det sociala. Inget annat transportmedel finns som symboliserar hållbarhet bättre än cykeln. Det är billigt, miljövänligt och dessutom inklusivt. Den är ett svar inte bara på det moderna livets behov, utan också dess ambitioner. 

Det är dags att trampa iväg för ännu en härlig dag.
Cykla aktivt!


"Innovationsdistrikt" - vanlig hederlig stad

Jag hade tur när jag klickade runt mig i mitt facebookflöde och hamnade på en webbartikel med titeln "The Rise of Innovation Districts". Den handlar om en ny trend i USA och hur de organiserar sina teknikparker. De brukade köra med modellen att kasta ut ett gäng byggnader ute i ingenstans, dra dit en bilväg och sätta höga stängsel runt allt sammans. Inte minst för att hindra att (Gud förbjude) idéer spreds och utvecklades. Nej, bunta ihop några smarta personer i en bunker. Det var tanken.

Det fungerade väl sisådär. De här smarta personerna har slutligen tröttnat på en bunkermiljö man bara kan nå med bil och söker sig istället till platser där man kan hjälpa varandra, slipper ta bilen vart man än ska och allmänt där det finns roliga saker att göra. Helt enkelt miljöer som är mer spännande, kreativa och innovativa. Och eftersom smarta personer är en bristvara så är företagen rätt måna om att få tag på dem.

Därför har företagen tvingats ta ett nytt grepp. Detta har fått det häftiga namnet "Innovationsdistrikt". Idén är att man tar lite fräcka företag och forskningsinstitutioner och förlägger dem på samma ställe. Runt om bygger man upp kvarter med bostäder och verksamheter, vanliga gator, cykelbanor och så slänger man in lite buss och spårväg. Och så samlar man lite fräcka investerare, skapar möjligheter för startups och sedan är man igång. 

Men vänta nu? Det här låter vansinnigt bekant: Bostäder och verksamheter på samma gata i samma hus. Bara vanliga stadsgator istället för motorleder i kringelikrokar. Och så lite kollektivtrafik på det. Låter inte det allt bra likt vanlig hederlig stad? Ni vet, typ som det ser ut i gamla europeiska stadskärnor?

Okej, jag ska lägga ner mitt raljerande och mina billiga poänger. Det finns faktiskt en poäng som är viktig här:

Stadsplaneringen är avgörande för innovation, och därmed för tillväxt och jobb

Det var en av mina första kontakter med Yimby, som kommit att bli ett slags andra hem. Eller i alla fall mitt favorit speekers-corner på Internet. Då fick jag gå med på en virtuell vandring längs en bakgata i Göteborg och förstå hur stadsväven låter staden gå från döda hus till en levande organism, samtidigt som det i processen skapas nya jobb. Då förstod jag inte vidden av det. Nu, ganska exakt två år senare, inser jag att det var betydligt större än vad jag trodde. Det här med klassisk stad, det är liksom själva nyckeln. Det är så viktigt att till och med bilnationen USA och dess aktörer går samman och bygger den för att de insett att det är den mest effektiva strukturen. Trots att den vare sig kräver eller medger att alla tar bilen överallt. 

Vi står i en massiv strukturomvandling. Hela tillverkningsekonomin håller på att bytas ut mot en kunskapsekonomi. Den förra har inte dött, men automatiseringar samt framväxten av den senare gör att spelreglerna ändras. Det är inte längre säkert att det är arbetaren som flyttar till arbetet. I kunskapssektorn flyttar företagen snarare dit arbetarna vill vara. Det är en helt ny spelplan och kräver helt ny politik för att möta dessa nya utmaningar. 

För något år sedan gick ett seminarium i Almedalen som handlade om ifall Sverige behövde en Stadsminister. Alltså en minister för städer, ej att förväxla med Statsminister. Det är en fråga jag funderat på sen dess. Det är uppenbart att allt är riggat för den funktionsseparering som modernismen förespråkade men som visat sig ofungerande gång på gång. Vi har en myndighet för bostäder, en annan myndighet för vägar och så vidare. Men staden är inte renodlad, då fungerar den inte. Vad Innovationsdistrikten smärtsamt övertydligt visar är behovet av att sluta planera för bostäder eller arbetsplatser och börja planera för stad. Det bör reflekteras i planerande organisationer. En Stadsminister med tillhörande stadsverk behövs, och staden behöver värnas som ett särskilt intresse. 

Innovationsdistrikt är ett sätt att sälja in vanlig stad. Att slå in lite kilar och göra språngbrädor för vidare stadsexpansion, men egentigen är det få saker som skiljer innovationsdistriken från klassisk stad. Som jag berörde i mitt uppmärksammade inlägg stadens ekonomi handlar allt ihop egentligen om vad som är effektivt. Innovationsdistrikten är att gå retro, de är att ta ett steg tillbaka in i framtiden. Men egentligen kan man säga vad det handlar om. Det handlar om klassisk stad. Och att det helt enkelt är hållbart. Ekologiskt, ekonomiskt såväl som socialt. Och därför ska vi bygga det. Och om inga andra argument biter så bör detta tala till precis var och en: täta städer skapar fler möjligheter för innovation och tillväxt och därmed i slutänden företagande och jobb. Det betyder mer pengar i skattkistan och i plånboken. Därför ska vi bygga stad.


Den digitala revolutionen är inget hot, utan en möjlighet

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, skrev en lång debattartikel i GP omkring den digitala revolutionen som i accelererande tempo förändrar hela världen. Den fick titeln Digitala hotet - frågan som politikerna glömt bort. En sådan rubrik lämnar inte mycket åt fantasin när det gäller anslaget. För Wijkman är den digitala revolutionen ett hot som kommer innebära färre jobb åt människan och därmed stigande arbetslöshet. Och vad värre är, det var inte ett huvudtema under Almedalsveckan. I stora drag är det substansen i hela debattartikeln.

Jag tycker detta med tekniska revolutioner är spännande. Vi har haft ett par. Den agrara revolutionen friställde massor människor inom jordbruket och möjliggjorde därmed den industriella revolutionen. Tvärt emot vad man skulle kunna tro när hela matproduktionen kunde skötas av ett fåtal så skapades nya jobb. Vad är motiveringen för befolkningen att arbeta när grundläggande standard, mat och husrum, kan ordnas med minimal arbetsinsats? Sedan dess har det kommit flera teknikskiften. De arbetsintensiva manuella tillverkningsprocesserna har i stor utsträckning automatiserats och det är en process som fortgår än idag. Människor ersätts med maskiner, precis som under den agrara revolutionen, men den relevanta frågan är om jobben upphör? 

För att svara på den frågan kanske det är värt att se bakåt. Jag tycker mig se en trend i detta att när mänskliga resurser friställs uppstår nya arbetstillfällen, till och med helt nya branscher. Wijkman erkänner också att det kommer skapas nya jobb men gör bedömningen att dessa kommer vara betydligt färre än de som försvinner. Där håller jag inte med. Det finns fortfarande enorma möjligheter att skapa nya jobb i nischer där människan inte kan ersättas av maskiner. Det rör alltifrån så kallat "kreativa jobb" till serviceyrken. Jag tror nya jobb kommer skapas för att fylla luckorna, för det är vad som alltid hänt tidigare. Den bakomliggande anledningen till att det alltid hänt och kommer fortsätta hända tror jag är att människor har en inneboende drivkraft att jobba. De flesta trivs med att ha ett arbete och bidra till samhället. Det tycks vara en mänsklig strävan.

Detta bör naturligtvis uppmuntras och underlättas, och där är Wijkman faktiskt helt rätt ute. Skatten på arbete bör sänkas, och ersättas med konsumtionsskatter och ägandeskatter. Det som när samhället ska uppmuntras, medan det som tär på samhället ska kosta. Detta är dock förändringar som borde genomföras alldeles oavsett, för att förbättra förutsättningarna för ett sunt och hälsosamt näringsliv. Vidare måste skolan (givetvis) följa med utvecklingen och möta den ökande efterfrågan på kreativitet som den digitala tidsåldern efterfrågar. Men arbetstidsförkortning behövs knappast för att få jobben att räcka till. För arbeten, det är människor bra på att skapa. Den digitala revolutionen ändrar förvisso förutsättningarna, men det är inget hot. Istället öppnar den upp helt nya möjligheter. 


Nordström svarar angående cyklisters trafikbeteende

Jag gav mig för en tid sedan in i en trevlig debatt omkring cyklisters trafikbeteende med Ari Nordström. Han hade skriivt en direkt förtalande insändare i Partille Tidning som jag kände mig nödgad att bemöta. PT var vänliga nog att publicera mitt svar. Trevlig nog väljer Nordström att kommentera min replik. Jag kan på grund av upphovsrätten inte återge hela kommentaren här, men den finns att läsa här.

Det första som stör Nordström är att jag utan att ha varit där skuldbelägger honom genom att påstå att han hade någon som helst del i konflikten. Utifrån hans beskrivning av situationen, som ju förmedlar hans perspektiv, kan jag dock som cyklist se varför cyklisten blev fly förbannad. Jag kan inte avgöra hur cyklisten betedde sig, men jag tycker Nordström betedde sig rent ut sagt barnsligt enligt sin egen beskrivning. Saker och ting framstår som mycket mer harmlöst när man sitter skyddad bakom ett ton plåt än när man är i utsatt läge på en cykel. 

Sedan följer en lång harang med halmdockor där han påstår att jag anklagar honom för att köra rattfull med körförbudsbelagt fordon. Det påstod jag aldrig. Jag hänvisade till statistik för att jämföra cyklisters regelefterlevnad med andra trafikanters regelefterlevnad med syftet att exponera Nordströms påträngande enögdhet. 

Avslutningsvis försöker han sig på lite personangrepp. Jag slår uppenbarligen ifrån mig kritik för att hela min livsstil attakeras. För det första är min livsstil fullkomligt irrelevant. Vidare vet jag inte hur djupt invanda bilanvändare ser på sitt beroende. Kanske är det för honom så att transportmedel blir till identitet. För mig är cykeln dock ett transportmedel, ett bruksföremål. Det råkar vara det smidigaste, billigaste och mest hållbara sättet att ta sig fram på. Men att det skulle definiera min identitet stämmer inte. Måhända är det Nordström som projecerar?

Faktum är att jag inte ens försvarar någonting. Det är inte konstruktivt att förneka faktum. Det finns de som beter sig illa i trafiken. Till skillnad från Nordström inser jag att de finns inom alla trafikslag och att det viktigaste inte är att alla ska följa lagen hundra procent utan att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken.


Löneskillnaden - en feministisk myt?

Redan för flera år sedan konstaterade Pär Ström att det var något skumt med påståendet att kvinnor tjänar mindre än män för att de är kvinnor. Att det finns en löneskillnad är ingen myt i sig. Men om orsakerna finns det delade meningar. Feminister utgår ofta från sin maktanalys som stipulerar att män förtrycker kvinnor. Alltså beror löneskillnaden på att kvinnor är kvinnor. Det finns helt vansinniga utsagor om skillnader på uppemot 30 procentenheter som då alltså skulle bero på vilket könsorgan man har under kläderna.

Det är bara det att det inte är rättvist eller relevant att jämföra två månadslöner med varandra rakt av. Det säger ganska lite, och det förstår de flesta. Om person A har arbetat 40 timmar per vecka och person B har arbetat 20 timmar i veckan är det inte orättvist att person A tjänar dubbelt så mycket som person B. Det finns många sådana faktorer förutom arbetade timmar, och tar man hänsyn till de som man kunnat kvantifiera minskar skillnaden mellan män och kvinnors löner till omkring 5 procentenheter. Det är den så kallade "oförklarade" löneskillnaden.

Gudrun Schyman lyckades i år, 2014, göra ett ganska spännande uttalande:

"… det kan ju få folk att tro att man inte kan förstå hur det går till … och jag tycker jag förklarar hela tiden vad det handlar om … Det handlar om makt. Det handlar om idéer om att kvinnor är mindre värda och därför är lönen lägre … det är jävligt enkelt … så det är inte oförklarligt alls."

För det första har ingen påstått att skillnaden är "oförklarlig". För det andra är det knappast att förklara att komma med lösa påståenden grundade på subjektivt tyck, utan snarare att förvirra. Det är faktiskt ärligare att säga "vi vet inte" om det saknas kunskap, vilket det gör.

För det tredje finns faktiskt viss forskning på denna oförklarade löneskillnad som kan hjälpa oss att förstå vad detta beror på. Jämställdhetsbloggen Genusdebatten går igenom relevant forskning. Det visar sig att män i större utsträckning än kvinnor tycks göra uppoffringar som leder till högre lön. Räknas detta med kan resultatet tolkas som att löneskillnaden blir mer än förklarad. Det är samma sak som att säga att det i själva verket är män som blir lönediskriminerade. 

Ingenting av detta är enkelt. Definitivt inte så "jävligt enkelt" som Schyman påstår. Om man nu inte nöjer sig med ideologiskt svammel. Faktum är att hela grundtesen att kvinnor systematiskt värderas lägre än män inte tycks stämma. Ett genomgående tema i forskningen tycks vara att forskarna förvånas över att deras resultat helt enkelt inte ger stöd åt att en sådan struktur skulle finnas. I själva verket tycks det gå att urskilja att kvinnan anses mer värd än mannen. Evolutionärt är nämligen kvinnan, eller närmare bestämt livmodern, den begränsande faktorn för reproduktionen. Därmed är det nödvändigt att skydda kvinnan, vilket evoultionärt åstadkoms genom att vi lär oss värdera kvinnan. Kvinnor har alltså ett grundvärde bara för att de är kvinnor. Mannen däremot har inget värde i sig själv, då mannen inte är en begränsande faktor. Han måste därför själv skapa hela sitt värde genom att utföra något som anses värdefullt av samhället.

Det är dags att lägga ner fabulerandet som går under namnet "devaluation theory", dvs idén om att kvinnor strukturellt värderas lägre än män. Det saknas stöd trots decennier av forskning. Till och med feministiska forskare påpekar att det är svårt att urskilja strukturen. Kanske beror detta på att den inte finns? Saker som inte finns brukar vara svåra att se, medan saker som finns oftast brukar vara lättare att upptäcka. Riktig jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Därför kan feminism, som uppenbarligen bygger på osanningar, inte användas som verktyg för att nå målet: Lika möjligheter och skyldigheter för könen. 


F! - lika extremistiska och obehagliga som SD

Det finns många skäl att få en obehaglig känsla av valresultatet i EU-valet. Det är som en ganska otäck eftersmak. Runt om i Europa och även i Sverige firar främlingsfientligheten stora triumfer. Det har inte media missat att problematisera. Vad man dock tycks missa är att det inte bara är främlingsfientligt hat som vunnit mark. I Sverige har också ett annat hat fått stort genomslag; könsrasismen. 

Ivrigt påhejade av en extasisk journalistkår har F! skördat stora framgångar. Det handlar dock inte bara om media. Gudrun Schyman och andra ur partiets kärna är dock duktiga organisatörer. Bakom all hype har de kavlat upp ärmarna och arbetat hårt. Varit hemma hos väljare och kokat kaffe. Pratat och diskuterat. Mobiliserat kärnväljare. Jag har landat i att F! inte bara är en mediahype. Men att det blev det säger något om vårt samhälle.

F! är nämligen inte vilket harmlöst parti som helst. Det drivs och leds av könsrasistiska extremister. De har påstått att alla män är vandrande sexleksaker, att det är könsföräderi att ha sex med en man och att heterosexuella samlag definiitonsmässigt är våldtäkt. Samtliga 10 namn på deras lista var för censurering av pornografi från Internet, även om hälften inte trodde att det var möjligt. Och man får inte glömma deras så kallade "Kampsång". Nej, den är inte en kampsång. Däremot var det underhållning på en partistämma. Ett utdrag ur texten är:

"SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN 
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM 
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR 
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR 
TA MIG PÅ FITTAN NÄR DU BLIR KÅT 
ELLER PÅ BRÖSTEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ 
JAG HATAR DIG DU JÄVLA MAN 
DU TROR DU VET DU TROR DU KAN 
ALLT OM KVINNOR ALLT OM VÅRA LIV 
MEN DU VET INGET SÅ TA ETT JÄVLA KLIV 
TILL SIDAN, TILL KANTEN, STÄLL DIG VID RANDEN 
RAMLA I, DET SKITER JAG I 
VÅR NU ÄR DET VÅR TUR, 
DET HÄR ÄR VÅR REVANSCH 
VI SKA VISA DIG, 
NU TAR VI VÅR CHANS 
DU GAV DIG ROLLEN SJÄLV SOM GUD SÅ JÄVLA PATETISKT, 
JAHA SÅ DU HAR KUK ÄR DET SKÄL NOG ATT TVINGA PÅ MIG IDEAL 
FÖR DIN EGNA SKULL OCH EGNA JÄVLA VÄLBEHAG 
JAG SKA VISA ATT JAG KAN, BÄTTRE ÄN DIG 
ÄVEN FAST JAG ÄR EN 'KORKAD, LITEN TJEJ' 
SNUBBE, GUBBE JÄVLA MAN 
BÄST DU BÖRJAR SPRINGA 
FÖR HÄR SER DU EN KVINNA 
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET 
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN"

Sedan youtubeklipp började cirkulera från F!'s partistämma där detta framförs har partiet försökt förklara att det inte var en kampsång och inte heller säger något om partiet eller dess politik. Det var någon berättelse baserad på sanningen om en kvinna som blev brutalt våldtagen. De hade det som "underhållning". Det spelar ingen roll. Ett parti som inte förstår att vissa saker hör inte hemma på en partikongress talar för sig självt. Kan någon ens föreställa sig SD köra något i stil med:

"Neger, blatte, jävla kurd
förstör vår värld helt utan skuld
våldtar, krigar, slåss och förstör
fatta att du inte kan eller bör
ta dig till Sverige när det blir svårt
immigrera till oss när lusten faller på
jag hatar dig du jävla immigrant
du tror du vet du tror du kan..."

Nej, för de har, hur obehaglig deras politik än framstår som, förstått att oresonliga hattexter riktade på ett sådant sätt inte är seriöst. Det hade varit politiskt självmord för SD att göra något sådant. Men deras agenda är fientlig gentemot främlignar, vilket lyckligtvis inte accepteras idag. Och detta leder också till varför F!'s framgångar är så obehagliga. Det handlar inte om partiet eller deras politik. Det handlar om att i 2010-talets Sverige är det fortfarande fullkomligt okej och accepterat att hata och sparka på män.


PPs valförlust speglar partiets kris

Jag fick aldrig rätsida på varför PP gjorde ett så monumentalt dåligt val. I grunden är det ett aktivistparti som är vant att arbeta med små medel för att uppnå stordåd. Det fanns flera bra mediehändelser som partiet kunde dra fördel av, inte minst F!'s företrädares positiva inställning till förbud av pornografi. Även Snowden och övervakningssamhället hade man kunnat göra någon grej av. Man var inte helt i synk med media, och fick inte vara med där man ville, men på det stora hela taget så var ändå förutsättningarna ganska goda för att klara av att behålla i alla fall ett mandat. 

Det hände inte, som vi alla vet. Istället åkte partiet ut ur EU. Med besked. Och vi utanför piratbubblan stod som frågetecken. Hur schabblade PP bort detta? Eller har mänskliga rättigheter, demokrati och integritet plötsligt blivit oviktiga? Jag har svårt att tro det...

Naturligtvis var det inte så, och Amelia Andersdotter (tidigare EU-parlamentariker för PP) tar på ett strategiskt hänsynsfullt sätt bladet från munnen på lagom avstånd mellan valen. Det hon skriver borde slå ner som en bomb i partiet. En partiledare som varit onåbar för partiets egna parlamentariker under flera år. En partiledning som skitit helt i medlemsinitiativ. Röta i hela partitoppen. Listan blir bara längre och längre i hennes mycket välskrivna och trovärdiga återgivning av vad som fakitskt utspelade sig bakom kulisserna. 

Vad som är uppenbart är att PP inte behöver en ny politik. Redan breddningen var uselt skött och PP hade klarat sig bättre utan. Partiet behöver en ny ledning som vågar och vill föra politik. Som kan och vågar leda ett aktivistparti. Och som inte blir sjösjuka när båten gungar lite. Valförlusten kan inte skyllas på någonting annat, den berodde helt på partiets interna kris. Frågan är om man klarar av att vända trenden eller om partiet är dömt att dö.


De flesta cyklisterna sköter sig bra i trafiken

Ibland måste man ta sitt samhällsansvar och reagera. Som till exempel när kränkta motormän använder min lokaltidning, Partille Tidnings, debattsida för att sprida hat och förtal mot cyklister. Sagt och gjort. Insändare inskickad och trevligt nog också publicerad. Den fick den trevliga rubriken De flesta cyklister sköter sig bra i trafiken. Läs gärna.

Det är viktigt det här. Missuppfattningar och rent förtal mot cyklister får inte stå oemotsagt. Det finns många som känner sig hotade av en växande cyklism. Som inte vet hur de ska navigera i ett samhälle där bilen inte är självklar och dess plats ibland också ifrågasatt. Men även de har faktiskt allt att vinna. Fler personer i cykelsadeln innebär färre bilar att trängas med och mer trafiksäkerhet för alla. 

Det är löjligt att hålla på och dra upp cyklisters småförseelser i tid och otid. Cyklisters beteende är inte det stora trafiksäkerhetsproblemet i Sverige. Visst, cyklister är inga änglar. Det är det ingen trafikantgrupp som är. Men man kan helt enkelt inte ställa till med så mycket skada på en cykel. Det kan man däremot med bil. Och med tanke på att bilister begår fler brott med allvarligare konsekvenser är det kanske där vi bör fokusera genom mer moraliserande, mer polisiär närvaro och hårdare regler. 

Själv brukar jag tänka på en gammal god Astrid Lindgren: "Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll". Det bör gälla, även i trafiken. Ansvarsbördan är assymetrisk helt enkelt eftersom de risker man utsätter andra för skiljer sig åt kraftigt beroende på om man kör bil eller trampar cykel. 

Tja; för att avsluta med en ordvändning. Det är kanske dags för Nordström att plocka fram cykeln istället för att ständigt vara ute och köra bil. 


Almedalen 2014 tar sin början

Och så var det dags för politikerklubbens årsmöte/cocktailparty. De tre verkliga maktgrupperna (lobbyister, media och så politikerna) samlas för att dricka rosé, dunka ryggar och bedriva påverkansarbete. Av min inledning att döma kanske det ligger nära till hands att tro att jag är negativ till hela påhittet, så är det inte. Branschmässor är inget unikt för just den politiska branschen. Men jag tar mig friheten att skämta lite om det, för man har inte roligare än vad man gör sig!

I år är Almedalen mer intressant än vanligt, eftersom det är valår. Det är ett viktigt tillfälle för utspel och positionering, och det är nog inte felaktigt att påstå att valet i någon mening avgörs den här veckan i Visby. De regeringsalternativ som åker dit är båda svaga, men på olika sätt. Alliansen för att de har blivit visionslösa och går till val mest på gamla meriter. Socialdemokraterna + V och MP för att Löfvén som partiledare har ett svagt stöd. Samtliga partier har en hel del positioneringsarbete att göra, alltså.

Skolan tycks bli en viktig fråga. Den är värd ett helt eget inlägg egentligen. Det är en debatt som präglas av förenklingar och missuppfattningar. Vi har inte råd att göra skolan till ett slagträ och fatta beslut grundade i ren populism än en gång. Det måste bli ett slut på den politiska experimentverkstaden!

Även jobben kommer fortsatt att bli en viktig fråga. Personligen känns hela den debatten uttjatad. Inget av de etablerade partierna har någon som helst aning om hur de ska skapa fler jobb och de tävlar i att komma med flest innehållslösa floskler. Det enda partiet som har framfört något nytt i frågan är piratpartiet, och chansen/risken att de kommer in i riksdagen får betraktas som försumbar. Så därför är det ju fritt fram för andra partier att kopiera deras idéer om hur man kan ta tillvara den nya tidens möjlighet för att underlätta bland annat nya jobb. 

Ett konkret exempel på en innovationshämmande och därför jobbfientlig reglering är upphovsrätten. Trots stor efterfrågan av aggregering och sållning av information är det nästintill omöjligt att utveckla den typen av tjänster utan att bli åtalad för upphovsrättsbrott. Igen ett ämne som förtjänar en egen post. Här finns egentligen en stor potential för nya innovativa produkter, och därmed sysselsättning för hundratals kreativa själar. Om man sedan övergår till det föråldade patentsystemet... Det är som sagt öppet mål, bara att kopiera!

För egen del är jag mest intresserad av stadspolitik. Senaste utspelet från Attefall gör mig oroad. Småhus satt i samband med "modern" och "urban" livsstil. Lite som chipsens viktiga roll i en hälsosam och sund livsstil. Rena motsägelsen. Uppenbart utformad för att flörta med vissa väljargrupper. Jag blir allt mer övertygad om att Sverige är i stort behov av en särskild stadspolitik samordnat av en stadsminister. Det är i staden som värde och tillväxt genereras. Vi har inte råd att fumla bort det. Förmodligen kommer dock detta inte vara något fokus tyvärr, trots trängande bostadsbrist och skyhög efterfrågan på riktiga centrala boenden på gångavstånd från vardagens målpunkter.

Det sista som bör nämnas är väl vårt kära manshatarparti Feministiskt Initiativ. Media tycks ha föresatt sig att de ska in i riksdagen. Vissa kallar det "Scymaneffekten", men sanningen är att det snarare är mediasatt agenda. Jag tror F! kan behövas i EU, men jag hoppas svenska väljare förstår att det inte finns samma jämställdhetsproblem i Sverige som det finns i övriga EU och att rätt sätt att arbeta med jämställdhet här är en mindre polemisk väg. 

Hur som helst; låt oss hoppas att detta lilla branschparty gör någon nytta. 
Skål!


Midsommartrafiken stresstestar valda trafiklösningar

I Göteborgs midsommartrafik hände i år flera olyckor. Mycket tragiskt för alla inblandade naturligtvis. 2 bilar vid Bäckebol, 5 bilar vid Backa, och slutligen 4 bilar vid Tingstadstunneln. Den sistnämnda orsakade enorma problem och köer. Det första som man kan konstatera är att dessa hände på motorvägar, de så kallat "säkraste" vägarna som finns. Det andra som kan konstateras är att det orsakade enorma långa köer med stor påverkan på trafiken under lång tid.

Under högtiderna så testas vår infrastruktur till det yttersta. Det är under hög belastning, under stress, som man kan utvärdera hur olika strukturer fungerar. I Sverige gjordes på sextio- och sjuttiotalet omfattande satsningar på att bygga om strukturen. Trafiksystemet kom att baseras på idén om att trafik är ett problem som måste isoleras och ledas bort. För ändamålet konstruerades särskilda motorvägar. Omvandligen har lett till att biltrafiken fått väldigt få alternativ och få angöringspunkter in i städerna. All trafik måste passera genom ett fåtal punkter som får en fruktansvärt stor belastning. Och händer då en olycka i fel punkt kollapsar hela trafiksystemet och ingen kommer vare sig fram eller back. Hela staden lamslås. 

Det finns alternativa sätt att bygga på. Om motorledsstrukturen är ena ytterkanten är det så kallade "rutnätet" på andra kanten. Tänk Manhattan. Där leds trafik in på många olika stadsgator och har möjlighet att välja ny väg ofta. Det finns en så kallad redundans, alltså flera parallella möjligheter att göra samma resa. En intressant effekt med rutnät är att vid olyckor kan trafiken snabbt ledas om och köer kan undvikas. Något annat intressant är kapaciteten. Faktum är att ett rutnät klarar massor trafik. I Vancouver valde man att göra rutnät istället för motorvägar i city. Deras rutnät flyttar dubbelt så mycket biltrafik varje dag än vad den motorledsstruktur som föreslogs för staden på sextiotalet hade klarat. Det är inte illa pinkat! Man får alltså både redundans och bättre kapacitet. Egentligen är det inte så konstigt. Ett system där all trafik ska igenom flakshalsar får sämre kapacitet och blir mera känsligt. Svårare än så är det inte. Och det kan vara värt att komma ihåg när det pratas om ännu mer motorleder mitt i städerna, att stadsgator i rutnät faktiskt tycks vara ett mycket bättre alternativ.


Trafikverket, vår statliga bilkyrka

Media har i dagarna äntligen uppmärksammat ett stort systemfel i svensk infrastrukturplanering. Under lång tid har Trafikverket konsekvent överskattat biltrafik och underskattat tågtrafik. Och det är inte lite heller. Från 1996 till 2011 skulle biltrafiken öka med 39 procent. I verkligheten ökade den med 11 procent. Järnvägstrafiken skulle bara öka med måttliga 26 procent, men ökade med 59 procent. Det är extremt grova fel. Och felestimeringarna fortsätter. I framtiden ska biltrafiken öka med 30 procent, trots att den i dagsläget inte ökar alls. 

 

Konsekvensen av dessa komplett felaktiga prognoser blir att projekt prioriteras felaktigt och att de inte investeras i de trafikslag som människor efterfrågar. Om man bortser från det mest tragiska, att hållbart tågresande får stå tillbaka för ohållbar massbilism, innebär detta också i förlängningen att människors frihet begränsas. Fler tvingas in i ett oönskat bilberoende eftersom järnvägen inte får utvecklas i tillräcklig omfattning. 

Trafikverket själva menar att dessa siffror saknar betydelse eftersom det är politikerna som beslutar prioriteringen. Handen upp den som tror att politiker inte påverkas av siffror om att biltrafiken ska öka med 30 procent, och lönsamhetskalkyler som bygger på kraftiga biltrafiksökningar? Ett felaktigt beslutsunderlag ökar naturligtvis risken avsevärt för att fel beslut fattas, om så inte var fallet hade man kunnat spara pengar genom att helt enkelt inte ta fram dessa siffror och prognoser. 

Det som blir pinsamt tydligt är att inom Trafikverket finns en religiös tro på bilen och biltrafik. Verkligheten spelar ingen roll när massbilism-utopia ska fortsätta byggas. Det är idag den största bromsklossen för en hållbar omställning av transportsektorn, som ensamt står för en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Som medborgare blir jag mycket oroad. Våra gemensamma resurser ska satsas där de gör mest nytta och ingen annanstans. Den här typen av skandaler måste innebära konsekvenser för Trafikverket. Sparka ledningen, ge nya direktiv, förbättra datamodellerna och producera bättre underlag. Och riv upp den nationella infrastrukturplanen i väntan på korrekta underlag.


Dagens Industri lobbar för cykelinfrastruktur - för att det är bra för ekonomin

Cykling är bra för ekonomin, det är ett tema som jag gärna återkommer till. Det mest fantastiska är att allt fler börjar få upp ögonen för detta faktum. För några år sedan var debatten bara "bilen är statens kassako", vilket inte är sant. Biltrafiken kostar mer än vad den genererar i direkta skatteintäkter. Massbilism är oerhört dyrt helt enkelt. Men nu går till och med Dagens Industri ut och skriver om att Cykelboomen är bra för ekonomin

Och det kanske roligaste är att de inte nöjer sig med att förklara hur bra det är. De följer tankegången ett steg till och argumenterar kraftfullt för ökade investeringar i cykelinfrastruktur. Det är långt ifrån alla som klarar av att göra den kopplingen, trots att alla erfarenheter visar att tillgång till cykelinfrastruktur korrelerar med hur mycket människor väljer att cykla. Dagens Industri lyckas med att göra den springande punkten tydlig: det räcker inte att prata om hur bra cykling är. Man måste satsa på cykling för att det ska hända något. "Money talks, bullshit walks" - helt enkelt.

Men varför är cykling bra för ekonomin? Vem tjänar på cykling, och vem förlorar på cykling? För vems ekonomi är cykling bra? 

Det är inte på något sätt trivialt att analysera effekterna på ekonomin av att fler cyklar, ens om man begränsar sig till den svenska. Ökad cykling leder till minskade direkta skatteintäkter från beskattning av fordon och drivmedel men samtidigt lägre sjukfrånvaro och vårdkostnader. Vidare krävs inte lika stora infrastrukturinvesteringar i väg. Detta leder till färre jobb inom bygg och anläggning. Samtidigt skapas fler jobb inom cykellogistik, då vi som ett led i cykelsatsningarna begränsar lastbilstrafiken i städerna. Då cykeln inte kan transportera lika mycket behövs betydligt fler cykelkurirer av olika slag. Kostnader för buller och miljöförstöring minskar och potentiellt minskar behovet av katastrofhantering och översvämningsskydd för att klara havsnivåhöjningen. Medborgarna som cyklar spenderar mindre pengar på drivmedel som lämnar nationens ekonomi och hamnar i Ryssland, Norge eller Saudiarabien. Men eftersom konsumtion tenderar att vara en funktion av inkomsterna så omsätts pengarna ändå, sannolikt genom inköp från den lokala ekonomin som genererar fler jobb i cyklistens närområde. 

Och sådär kan man fortsätta tills man blir alldeles snurrig. Det ekonomiska systemet är extremt komplicerat, men kanske går det ändå att säga något? Två tydliga saker är att mindre pengar går åt till drivmedel från rika familjer i andra länder och att sjukvården avlastas. 

En annan sak som ofta missas, men som Dagens Industri faktistk lyckas röra vid är stadens grundläggande funktion: Att sammanföra människor (samt produktionsresurser). Det är något av ett favoritämne för mig. I all komplexitet som en stad är finns ett mönster, och det mönstret är möten. Det är på många sätt staden som utmärker civilisationens början och därmed också startpunkten för den moderna människan. Anledningen till det är enkel. Så fort man sammanför många människor i en stad så skapas förutsättningar för att samarbeta, specialisera sig och skapa fullkomligt fantastiska saker som man inte hade kunnat göra var och en på egen hand. I stort sett alla betydande monument och innovationer som finns skapades i städer. 

Hur transporterna anordnas kan verka för eller mot stadens syfte. Transport är inte en isolerad företeelse som man kan separera och optimera på flöden av bilar eller korta restider. Resorna i staden är ännu en möjlighet för människor att mötas. Min favoritberättelse är hur Markoolio blev upptäckt. Han och två musikproducenter hamnade på samma buss, och resten är historia. Vad hade hänt om de hade åkt i varsina bilar? Och det är bara ett exempel på hur transport är mer än att flytta runt människor och varor på effektivast möjliga sätt. I Stockholm reser bara en minoritet instängda i isoleringsceller, "bilar" brukar man använda som eufemism. De flesta åker kollektivt, och allt fler har börjat upptäcka cykeln. Sett ur det ljuset är det inte konstigt att Stockholm blivit en ledande kulturhuvudstad och det svenska musikundret får en liten förklarande pusselbit. 

När man cyklar är man precis som när man åker kollektivt en del av en social kontext. När man tar bilen är man snarare separerad från sociala kontexter. Att vara del i den sociala kontexten är förutsättningen för att de slumpmässiga mötena ska kunna uppstå. Det är en av miljoner mekanismer som finns i staden för att stödja att människor kommer samman och gör underverk. Men ingen detalj är liten nog för att bli trivialiserad. Utan den där bussresan hade vi inte haft Markoolio. Hur många innovationer eller andra livskvalitetshöjande saker har inte inträffat på grund av slentrianmässig massbilism? 

I grunden handlar det inte om cykel versus bil. Det handlar om att bygga en stad där människor får möta varandra på riktigt, inte bara se varandras nummerplåtar i bilköer. Cyklande människor är en del i det.


Organisk förtätning av centrala villaområden

För någon vecka sedan fann jag mig utan tillgång till min cykel, då den var inlämnad för en smula kärlek och omsorg hos verkstaden. Emedan mitt transportsätt tyvärr då tillfälligt inte fungerade upphörde tyvärr inte mitt behov av att förflytta mig. Bland annat behövde jag handla tilltugg och dryck till den obligatoriska EU-valvakan. Så glad i hågen traskar jag iväg till den lokala mataffären och uträttar mitt ärende. När jag inhandlat samtliga produkter jag var i behov av kom jag på att jag lika gärna kunde passa på att ta en sväng om i området, när jag ändå för en gångs skull ändå traskade. Så lite improviserat körde jag en stadsvandring med mig själv längs Göteborgsvägen. Fokuset för denna hastigt påkomna eskursion var förtätning av villaområden.

Detta var inte helt taget ur det blåa. Frågan har aktualiserats av vår utredningskung och tillika bostadsminister Stefan Attefall i och med lanserandet av det så kallade "Attefallshuset". Visionen är att villaägare (som till övervägande del är medelålders) ska uppföra en ytterligare byggnad på sin tomt och sedan hyra ut detta till en stackars (förmodligen ung) bostadslös (och tjäna en rejäl hacka skattefritt för besväret). Man får förmoda att Alliansens vision om att villaägare skulle hyra ut rum i själva villan inte inträffade. Det finns mycket att säga om Attefallshuset, och den debatten tänker jag ducka för tillfället, men även om den uppenbara risken, att denna komplettering blir till ett extra uterum i trädgården eller en hobbylokal istället för en extra bostad till en stackars student, till äventyrs inte inträffar kvarstår ett faktum. Det är en förtätningsmetod som ger ett ganska litet tillskott av bostäder samtidigt som det tar i anspråk relativt mycket attraktiv parkmark, en välskött trädgård med blommor och träd är definitivt en slags park.

Det måste finnas bättre sätt, och jag drog mig till minnes att det faktiskt finns exempel på det i mitt närområde. I mitt närområde är det nämligen spännande att bo om man är förtätningspositiv Yimby-vän (Yimby står för Yes In My BackYard - Ja! På min bakgård!). Det kanske verkar lite otippat att ett tillrättalagt villaområde skulle vara scenen för spännande förändringar, men även här händer det alltså saker. Hela Göteborgsvägen är helt ombyggd. Jag flyttade in mitt under den processen. Och sedan har projekten runt om poppat upp lite nu och då. Flera villor och andra låga byggnader har fått ge vika för flerfamiljshus med gissningsvis omkring 9 lägenheter. Där kan man snacka om utväxling. En byggnad där en familj får rum byts till en byggnad där 9 familjer får rum. Det är nio gånger tätare. För dessa nya flerfamiljshus byggs på exakt samma tomter som de hus de ersatte stod på.

Det finns både mer och mindre lyckade aspekter av förtätningen och mer och mindre lyckade exempel. Det finns absolut mycket som kunde ha gjorts bättre. Något som man ofta ser väldigt konkret är parkeringsnormens inverkan på utformningen. I samtliga fall jag hittat har byggherren valt att förlägga den som en markparkering. Det finns lite olika varianter på placering, men en stor asfalterad döyta framtill är ganska vanligt. Det ger ett ganska trist bidrag till stadsrummet. 

Bilden ovan visar ett exempel som jag tycker är betydligt bättre för stadsrummet som man försöker skapa längs Göteborgsvägen. Det är inte väsensskilt från den sortens pseudourbanitet man upplever i Lorensbergs villastad eller längs Sankt Sigfridsgatan i Örgryte. Det är förvisso fortfarande bara bostäder, och med tanke på att lokaler i området står tomma hade allt annat varit otänkbart, men det är väl så bra man kan göra det ungefär. Här måste man faktiskt gå runt hörnet för att se vilken påverkan bilparkeringen har. 

Jag ska inte dra några växlar på denna söndagkvälls beläggningsgrad. Det räcker med att konstatera att trädgård för de boende där barnen kan leka och vuxna umgås över en grillkväll prioriterades bort. Tråkigt för de eventuella boende som väljer att leva utan bil. Alla straffas lika för något som bara vissa efterfrågar.

Hur som helst är det förtätning. Den är i högsta grad evolutionär. Man bygger vidare på samma karaktär, men trycker på med en våning till och bygger närmre tomtgränsen. Och plötsligt kan massor med familjer flytta in där det tidigare bara fanns utrymme för en enda. Detta är i själva verket ett mönsterexempel på hur förtätning ofta skett historiskt. När det blev ekonomiskt fördelaktigt rev man och byggde upp igen lite högre och lite bredare. Och så höll man på vartefter efterfrågan ökades. Snart sammanfogades husen till kvarter och stenstaden, det många kallar "innerstad", var född. Samtidigt är det som att förtätningen aldrig ägt rum om man går in en gata. De nya husen märks så att säga inte. 

Innebär då detta att man ska köra ut farmor Agda från hennes villa på stört? Naturligtvis inte. Denna förtätning är av organisk och evolutionär art. I vilket område som helst är villor ibland till salu. Om man öppnar upp för utveckling till flerfamiljshus kommer exploatörer strategiskt att köpa upp fastigheter i rätt läge vartefter de blir lediga. Och så sakteliga kan det få tillkomma bostäder för fler. Tomt efter tomt. Detta är faktiskt redan en process som är igång. I vissa villaområden gäller äldre detaljplaner som medger mer utveckling än dagens extremt hårt reglerade. Där köps villor in, rivs och blir flerfamiljshus. Kanske vore detta något för Attefall att titta på för att få till fler bostäder? En slags generell undantagsregel som möjliggör den här utvecklingen i alla villaområden.

Egentligen tycker jag den här bilden illustrerar saken väldigt bra. Till höger har vi en villa med utrymme för en familj. Till väster har vi på en vad jag förstår något mindre tomt ett helt komplex med 5 kontor och 3 bostäder. Vad är en rimlig utveckling för centralt belägna villaområden? Ska de för evigt vara ett nedfruset museum med bara ett fåtal hushåll eller ska de få utvecklas och ge rum åt fler? Saken behöver inte vara svårare än så. 


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0