"Innovationsdistrikt" - vanlig hederlig stad

Jag hade tur när jag klickade runt mig i mitt facebookflöde och hamnade på en webbartikel med titeln "The Rise of Innovation Districts". Den handlar om en ny trend i USA och hur de organiserar sina teknikparker. De brukade köra med modellen att kasta ut ett gäng byggnader ute i ingenstans, dra dit en bilväg och sätta höga stängsel runt allt sammans. Inte minst för att hindra att (Gud förbjude) idéer spreds och utvecklades. Nej, bunta ihop några smarta personer i en bunker. Det var tanken.

Det fungerade väl sisådär. De här smarta personerna har slutligen tröttnat på en bunkermiljö man bara kan nå med bil och söker sig istället till platser där man kan hjälpa varandra, slipper ta bilen vart man än ska och allmänt där det finns roliga saker att göra. Helt enkelt miljöer som är mer spännande, kreativa och innovativa. Och eftersom smarta personer är en bristvara så är företagen rätt måna om att få tag på dem.

Därför har företagen tvingats ta ett nytt grepp. Detta har fått det häftiga namnet "Innovationsdistrikt". Idén är att man tar lite fräcka företag och forskningsinstitutioner och förlägger dem på samma ställe. Runt om bygger man upp kvarter med bostäder och verksamheter, vanliga gator, cykelbanor och så slänger man in lite buss och spårväg. Och så samlar man lite fräcka investerare, skapar möjligheter för startups och sedan är man igång. 

Men vänta nu? Det här låter vansinnigt bekant: Bostäder och verksamheter på samma gata i samma hus. Bara vanliga stadsgator istället för motorleder i kringelikrokar. Och så lite kollektivtrafik på det. Låter inte det allt bra likt vanlig hederlig stad? Ni vet, typ som det ser ut i gamla europeiska stadskärnor?

Okej, jag ska lägga ner mitt raljerande och mina billiga poänger. Det finns faktiskt en poäng som är viktig här:

Stadsplaneringen är avgörande för innovation, och därmed för tillväxt och jobb

Det var en av mina första kontakter med Yimby, som kommit att bli ett slags andra hem. Eller i alla fall mitt favorit speekers-corner på Internet. Då fick jag gå med på en virtuell vandring längs en bakgata i Göteborg och förstå hur stadsväven låter staden gå från döda hus till en levande organism, samtidigt som det i processen skapas nya jobb. Då förstod jag inte vidden av det. Nu, ganska exakt två år senare, inser jag att det var betydligt större än vad jag trodde. Det här med klassisk stad, det är liksom själva nyckeln. Det är så viktigt att till och med bilnationen USA och dess aktörer går samman och bygger den för att de insett att det är den mest effektiva strukturen. Trots att den vare sig kräver eller medger att alla tar bilen överallt. 

Vi står i en massiv strukturomvandling. Hela tillverkningsekonomin håller på att bytas ut mot en kunskapsekonomi. Den förra har inte dött, men automatiseringar samt framväxten av den senare gör att spelreglerna ändras. Det är inte längre säkert att det är arbetaren som flyttar till arbetet. I kunskapssektorn flyttar företagen snarare dit arbetarna vill vara. Det är en helt ny spelplan och kräver helt ny politik för att möta dessa nya utmaningar. 

För något år sedan gick ett seminarium i Almedalen som handlade om ifall Sverige behövde en Stadsminister. Alltså en minister för städer, ej att förväxla med Statsminister. Det är en fråga jag funderat på sen dess. Det är uppenbart att allt är riggat för den funktionsseparering som modernismen förespråkade men som visat sig ofungerande gång på gång. Vi har en myndighet för bostäder, en annan myndighet för vägar och så vidare. Men staden är inte renodlad, då fungerar den inte. Vad Innovationsdistrikten smärtsamt övertydligt visar är behovet av att sluta planera för bostäder eller arbetsplatser och börja planera för stad. Det bör reflekteras i planerande organisationer. En Stadsminister med tillhörande stadsverk behövs, och staden behöver värnas som ett särskilt intresse. 

Innovationsdistrikt är ett sätt att sälja in vanlig stad. Att slå in lite kilar och göra språngbrädor för vidare stadsexpansion, men egentigen är det få saker som skiljer innovationsdistriken från klassisk stad. Som jag berörde i mitt uppmärksammade inlägg stadens ekonomi handlar allt ihop egentligen om vad som är effektivt. Innovationsdistrikten är att gå retro, de är att ta ett steg tillbaka in i framtiden. Men egentligen kan man säga vad det handlar om. Det handlar om klassisk stad. Och att det helt enkelt är hållbart. Ekologiskt, ekonomiskt såväl som socialt. Och därför ska vi bygga det. Och om inga andra argument biter så bör detta tala till precis var och en: täta städer skapar fler möjligheter för innovation och tillväxt och därmed i slutänden företagande och jobb. Det betyder mer pengar i skattkistan och i plånboken. Därför ska vi bygga stad.


Den digitala revolutionen är inget hot, utan en möjlighet

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, skrev en lång debattartikel i GP omkring den digitala revolutionen som i accelererande tempo förändrar hela världen. Den fick titeln Digitala hotet - frågan som politikerna glömt bort. En sådan rubrik lämnar inte mycket åt fantasin när det gäller anslaget. För Wijkman är den digitala revolutionen ett hot som kommer innebära färre jobb åt människan och därmed stigande arbetslöshet. Och vad värre är, det var inte ett huvudtema under Almedalsveckan. I stora drag är det substansen i hela debattartikeln.

Jag tycker detta med tekniska revolutioner är spännande. Vi har haft ett par. Den agrara revolutionen friställde massor människor inom jordbruket och möjliggjorde därmed den industriella revolutionen. Tvärt emot vad man skulle kunna tro när hela matproduktionen kunde skötas av ett fåtal så skapades nya jobb. Vad är motiveringen för befolkningen att arbeta när grundläggande standard, mat och husrum, kan ordnas med minimal arbetsinsats? Sedan dess har det kommit flera teknikskiften. De arbetsintensiva manuella tillverkningsprocesserna har i stor utsträckning automatiserats och det är en process som fortgår än idag. Människor ersätts med maskiner, precis som under den agrara revolutionen, men den relevanta frågan är om jobben upphör? 

För att svara på den frågan kanske det är värt att se bakåt. Jag tycker mig se en trend i detta att när mänskliga resurser friställs uppstår nya arbetstillfällen, till och med helt nya branscher. Wijkman erkänner också att det kommer skapas nya jobb men gör bedömningen att dessa kommer vara betydligt färre än de som försvinner. Där håller jag inte med. Det finns fortfarande enorma möjligheter att skapa nya jobb i nischer där människan inte kan ersättas av maskiner. Det rör alltifrån så kallat "kreativa jobb" till serviceyrken. Jag tror nya jobb kommer skapas för att fylla luckorna, för det är vad som alltid hänt tidigare. Den bakomliggande anledningen till att det alltid hänt och kommer fortsätta hända tror jag är att människor har en inneboende drivkraft att jobba. De flesta trivs med att ha ett arbete och bidra till samhället. Det tycks vara en mänsklig strävan.

Detta bör naturligtvis uppmuntras och underlättas, och där är Wijkman faktiskt helt rätt ute. Skatten på arbete bör sänkas, och ersättas med konsumtionsskatter och ägandeskatter. Det som när samhället ska uppmuntras, medan det som tär på samhället ska kosta. Detta är dock förändringar som borde genomföras alldeles oavsett, för att förbättra förutsättningarna för ett sunt och hälsosamt näringsliv. Vidare måste skolan (givetvis) följa med utvecklingen och möta den ökande efterfrågan på kreativitet som den digitala tidsåldern efterfrågar. Men arbetstidsförkortning behövs knappast för att få jobben att räcka till. För arbeten, det är människor bra på att skapa. Den digitala revolutionen ändrar förvisso förutsättningarna, men det är inget hot. Istället öppnar den upp helt nya möjligheter. 


Nordström svarar angående cyklisters trafikbeteende

Jag gav mig för en tid sedan in i en trevlig debatt omkring cyklisters trafikbeteende med Ari Nordström. Han hade skriivt en direkt förtalande insändare i Partille Tidning som jag kände mig nödgad att bemöta. PT var vänliga nog att publicera mitt svar. Trevlig nog väljer Nordström att kommentera min replik. Jag kan på grund av upphovsrätten inte återge hela kommentaren här, men den finns att läsa här.

Det första som stör Nordström är att jag utan att ha varit där skuldbelägger honom genom att påstå att han hade någon som helst del i konflikten. Utifrån hans beskrivning av situationen, som ju förmedlar hans perspektiv, kan jag dock som cyklist se varför cyklisten blev fly förbannad. Jag kan inte avgöra hur cyklisten betedde sig, men jag tycker Nordström betedde sig rent ut sagt barnsligt enligt sin egen beskrivning. Saker och ting framstår som mycket mer harmlöst när man sitter skyddad bakom ett ton plåt än när man är i utsatt läge på en cykel. 

Sedan följer en lång harang med halmdockor där han påstår att jag anklagar honom för att köra rattfull med körförbudsbelagt fordon. Det påstod jag aldrig. Jag hänvisade till statistik för att jämföra cyklisters regelefterlevnad med andra trafikanters regelefterlevnad med syftet att exponera Nordströms påträngande enögdhet. 

Avslutningsvis försöker han sig på lite personangrepp. Jag slår uppenbarligen ifrån mig kritik för att hela min livsstil attakeras. För det första är min livsstil fullkomligt irrelevant. Vidare vet jag inte hur djupt invanda bilanvändare ser på sitt beroende. Kanske är det för honom så att transportmedel blir till identitet. För mig är cykeln dock ett transportmedel, ett bruksföremål. Det råkar vara det smidigaste, billigaste och mest hållbara sättet att ta sig fram på. Men att det skulle definiera min identitet stämmer inte. Måhända är det Nordström som projecerar?

Faktum är att jag inte ens försvarar någonting. Det är inte konstruktivt att förneka faktum. Det finns de som beter sig illa i trafiken. Till skillnad från Nordström inser jag att de finns inom alla trafikslag och att det viktigaste inte är att alla ska följa lagen hundra procent utan att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken.


Löneskillnaden - en feministisk myt?

Redan för flera år sedan konstaterade Pär Ström att det var något skumt med påståendet att kvinnor tjänar mindre än män för att de är kvinnor. Att det finns en löneskillnad är ingen myt i sig. Men om orsakerna finns det delade meningar. Feminister utgår ofta från sin maktanalys som stipulerar att män förtrycker kvinnor. Alltså beror löneskillnaden på att kvinnor är kvinnor. Det finns helt vansinniga utsagor om skillnader på uppemot 30 procentenheter som då alltså skulle bero på vilket könsorgan man har under kläderna.

Det är bara det att det inte är rättvist eller relevant att jämföra två månadslöner med varandra rakt av. Det säger ganska lite, och det förstår de flesta. Om person A har arbetat 40 timmar per vecka och person B har arbetat 20 timmar i veckan är det inte orättvist att person A tjänar dubbelt så mycket som person B. Det finns många sådana faktorer förutom arbetade timmar, och tar man hänsyn till de som man kunnat kvantifiera minskar skillnaden mellan män och kvinnors löner till omkring 5 procentenheter. Det är den så kallade "oförklarade" löneskillnaden.

Gudrun Schyman lyckades i år, 2014, göra ett ganska spännande uttalande:

"… det kan ju få folk att tro att man inte kan förstå hur det går till … och jag tycker jag förklarar hela tiden vad det handlar om … Det handlar om makt. Det handlar om idéer om att kvinnor är mindre värda och därför är lönen lägre … det är jävligt enkelt … så det är inte oförklarligt alls."

För det första har ingen påstått att skillnaden är "oförklarlig". För det andra är det knappast att förklara att komma med lösa påståenden grundade på subjektivt tyck, utan snarare att förvirra. Det är faktiskt ärligare att säga "vi vet inte" om det saknas kunskap, vilket det gör.

För det tredje finns faktiskt viss forskning på denna oförklarade löneskillnad som kan hjälpa oss att förstå vad detta beror på. Jämställdhetsbloggen Genusdebatten går igenom relevant forskning. Det visar sig att män i större utsträckning än kvinnor tycks göra uppoffringar som leder till högre lön. Räknas detta med kan resultatet tolkas som att löneskillnaden blir mer än förklarad. Det är samma sak som att säga att det i själva verket är män som blir lönediskriminerade. 

Ingenting av detta är enkelt. Definitivt inte så "jävligt enkelt" som Schyman påstår. Om man nu inte nöjer sig med ideologiskt svammel. Faktum är att hela grundtesen att kvinnor systematiskt värderas lägre än män inte tycks stämma. Ett genomgående tema i forskningen tycks vara att forskarna förvånas över att deras resultat helt enkelt inte ger stöd åt att en sådan struktur skulle finnas. I själva verket tycks det gå att urskilja att kvinnan anses mer värd än mannen. Evolutionärt är nämligen kvinnan, eller närmare bestämt livmodern, den begränsande faktorn för reproduktionen. Därmed är det nödvändigt att skydda kvinnan, vilket evoultionärt åstadkoms genom att vi lär oss värdera kvinnan. Kvinnor har alltså ett grundvärde bara för att de är kvinnor. Mannen däremot har inget värde i sig själv, då mannen inte är en begränsande faktor. Han måste därför själv skapa hela sitt värde genom att utföra något som anses värdefullt av samhället.

Det är dags att lägga ner fabulerandet som går under namnet "devaluation theory", dvs idén om att kvinnor strukturellt värderas lägre än män. Det saknas stöd trots decennier av forskning. Till och med feministiska forskare påpekar att det är svårt att urskilja strukturen. Kanske beror detta på att den inte finns? Saker som inte finns brukar vara svåra att se, medan saker som finns oftast brukar vara lättare att upptäcka. Riktig jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Därför kan feminism, som uppenbarligen bygger på osanningar, inte användas som verktyg för att nå målet: Lika möjligheter och skyldigheter för könen. 


F! - lika extremistiska och obehagliga som SD

Det finns många skäl att få en obehaglig känsla av valresultatet i EU-valet. Det är som en ganska otäck eftersmak. Runt om i Europa och även i Sverige firar främlingsfientligheten stora triumfer. Det har inte media missat att problematisera. Vad man dock tycks missa är att det inte bara är främlingsfientligt hat som vunnit mark. I Sverige har också ett annat hat fått stort genomslag; könsrasismen. 

Ivrigt påhejade av en extasisk journalistkår har F! skördat stora framgångar. Det handlar dock inte bara om media. Gudrun Schyman och andra ur partiets kärna är dock duktiga organisatörer. Bakom all hype har de kavlat upp ärmarna och arbetat hårt. Varit hemma hos väljare och kokat kaffe. Pratat och diskuterat. Mobiliserat kärnväljare. Jag har landat i att F! inte bara är en mediahype. Men att det blev det säger något om vårt samhälle.

F! är nämligen inte vilket harmlöst parti som helst. Det drivs och leds av könsrasistiska extremister. De har påstått att alla män är vandrande sexleksaker, att det är könsföräderi att ha sex med en man och att heterosexuella samlag definiitonsmässigt är våldtäkt. Samtliga 10 namn på deras lista var för censurering av pornografi från Internet, även om hälften inte trodde att det var möjligt. Och man får inte glömma deras så kallade "Kampsång". Nej, den är inte en kampsång. Däremot var det underhållning på en partistämma. Ett utdrag ur texten är:

"SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN 
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM 
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR 
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR 
TA MIG PÅ FITTAN NÄR DU BLIR KÅT 
ELLER PÅ BRÖSTEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ 
JAG HATAR DIG DU JÄVLA MAN 
DU TROR DU VET DU TROR DU KAN 
ALLT OM KVINNOR ALLT OM VÅRA LIV 
MEN DU VET INGET SÅ TA ETT JÄVLA KLIV 
TILL SIDAN, TILL KANTEN, STÄLL DIG VID RANDEN 
RAMLA I, DET SKITER JAG I 
VÅR NU ÄR DET VÅR TUR, 
DET HÄR ÄR VÅR REVANSCH 
VI SKA VISA DIG, 
NU TAR VI VÅR CHANS 
DU GAV DIG ROLLEN SJÄLV SOM GUD SÅ JÄVLA PATETISKT, 
JAHA SÅ DU HAR KUK ÄR DET SKÄL NOG ATT TVINGA PÅ MIG IDEAL 
FÖR DIN EGNA SKULL OCH EGNA JÄVLA VÄLBEHAG 
JAG SKA VISA ATT JAG KAN, BÄTTRE ÄN DIG 
ÄVEN FAST JAG ÄR EN 'KORKAD, LITEN TJEJ' 
SNUBBE, GUBBE JÄVLA MAN 
BÄST DU BÖRJAR SPRINGA 
FÖR HÄR SER DU EN KVINNA 
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET 
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN"

Sedan youtubeklipp började cirkulera från F!'s partistämma där detta framförs har partiet försökt förklara att det inte var en kampsång och inte heller säger något om partiet eller dess politik. Det var någon berättelse baserad på sanningen om en kvinna som blev brutalt våldtagen. De hade det som "underhållning". Det spelar ingen roll. Ett parti som inte förstår att vissa saker hör inte hemma på en partikongress talar för sig självt. Kan någon ens föreställa sig SD köra något i stil med:

"Neger, blatte, jävla kurd
förstör vår värld helt utan skuld
våldtar, krigar, slåss och förstör
fatta att du inte kan eller bör
ta dig till Sverige när det blir svårt
immigrera till oss när lusten faller på
jag hatar dig du jävla immigrant
du tror du vet du tror du kan..."

Nej, för de har, hur obehaglig deras politik än framstår som, förstått att oresonliga hattexter riktade på ett sådant sätt inte är seriöst. Det hade varit politiskt självmord för SD att göra något sådant. Men deras agenda är fientlig gentemot främlignar, vilket lyckligtvis inte accepteras idag. Och detta leder också till varför F!'s framgångar är så obehagliga. Det handlar inte om partiet eller deras politik. Det handlar om att i 2010-talets Sverige är det fortfarande fullkomligt okej och accepterat att hata och sparka på män.


PPs valförlust speglar partiets kris

Jag fick aldrig rätsida på varför PP gjorde ett så monumentalt dåligt val. I grunden är det ett aktivistparti som är vant att arbeta med små medel för att uppnå stordåd. Det fanns flera bra mediehändelser som partiet kunde dra fördel av, inte minst F!'s företrädares positiva inställning till förbud av pornografi. Även Snowden och övervakningssamhället hade man kunnat göra någon grej av. Man var inte helt i synk med media, och fick inte vara med där man ville, men på det stora hela taget så var ändå förutsättningarna ganska goda för att klara av att behålla i alla fall ett mandat. 

Det hände inte, som vi alla vet. Istället åkte partiet ut ur EU. Med besked. Och vi utanför piratbubblan stod som frågetecken. Hur schabblade PP bort detta? Eller har mänskliga rättigheter, demokrati och integritet plötsligt blivit oviktiga? Jag har svårt att tro det...

Naturligtvis var det inte så, och Amelia Andersdotter (tidigare EU-parlamentariker för PP) tar på ett strategiskt hänsynsfullt sätt bladet från munnen på lagom avstånd mellan valen. Det hon skriver borde slå ner som en bomb i partiet. En partiledare som varit onåbar för partiets egna parlamentariker under flera år. En partiledning som skitit helt i medlemsinitiativ. Röta i hela partitoppen. Listan blir bara längre och längre i hennes mycket välskrivna och trovärdiga återgivning av vad som fakitskt utspelade sig bakom kulisserna. 

Vad som är uppenbart är att PP inte behöver en ny politik. Redan breddningen var uselt skött och PP hade klarat sig bättre utan. Partiet behöver en ny ledning som vågar och vill föra politik. Som kan och vågar leda ett aktivistparti. Och som inte blir sjösjuka när båten gungar lite. Valförlusten kan inte skyllas på någonting annat, den berodde helt på partiets interna kris. Frågan är om man klarar av att vända trenden eller om partiet är dömt att dö.


De flesta cyklisterna sköter sig bra i trafiken

Ibland måste man ta sitt samhällsansvar och reagera. Som till exempel när kränkta motormän använder min lokaltidning, Partille Tidnings, debattsida för att sprida hat och förtal mot cyklister. Sagt och gjort. Insändare inskickad och trevligt nog också publicerad. Den fick den trevliga rubriken De flesta cyklister sköter sig bra i trafiken. Läs gärna.

Det är viktigt det här. Missuppfattningar och rent förtal mot cyklister får inte stå oemotsagt. Det finns många som känner sig hotade av en växande cyklism. Som inte vet hur de ska navigera i ett samhälle där bilen inte är självklar och dess plats ibland också ifrågasatt. Men även de har faktiskt allt att vinna. Fler personer i cykelsadeln innebär färre bilar att trängas med och mer trafiksäkerhet för alla. 

Det är löjligt att hålla på och dra upp cyklisters småförseelser i tid och otid. Cyklisters beteende är inte det stora trafiksäkerhetsproblemet i Sverige. Visst, cyklister är inga änglar. Det är det ingen trafikantgrupp som är. Men man kan helt enkelt inte ställa till med så mycket skada på en cykel. Det kan man däremot med bil. Och med tanke på att bilister begår fler brott med allvarligare konsekvenser är det kanske där vi bör fokusera genom mer moraliserande, mer polisiär närvaro och hårdare regler. 

Själv brukar jag tänka på en gammal god Astrid Lindgren: "Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll". Det bör gälla, även i trafiken. Ansvarsbördan är assymetrisk helt enkelt eftersom de risker man utsätter andra för skiljer sig åt kraftigt beroende på om man kör bil eller trampar cykel. 

Tja; för att avsluta med en ordvändning. Det är kanske dags för Nordström att plocka fram cykeln istället för att ständigt vara ute och köra bil. 


Almedalen 2014 tar sin början

Och så var det dags för politikerklubbens årsmöte/cocktailparty. De tre verkliga maktgrupperna (lobbyister, media och så politikerna) samlas för att dricka rosé, dunka ryggar och bedriva påverkansarbete. Av min inledning att döma kanske det ligger nära till hands att tro att jag är negativ till hela påhittet, så är det inte. Branschmässor är inget unikt för just den politiska branschen. Men jag tar mig friheten att skämta lite om det, för man har inte roligare än vad man gör sig!

I år är Almedalen mer intressant än vanligt, eftersom det är valår. Det är ett viktigt tillfälle för utspel och positionering, och det är nog inte felaktigt att påstå att valet i någon mening avgörs den här veckan i Visby. De regeringsalternativ som åker dit är båda svaga, men på olika sätt. Alliansen för att de har blivit visionslösa och går till val mest på gamla meriter. Socialdemokraterna + V och MP för att Löfvén som partiledare har ett svagt stöd. Samtliga partier har en hel del positioneringsarbete att göra, alltså.

Skolan tycks bli en viktig fråga. Den är värd ett helt eget inlägg egentligen. Det är en debatt som präglas av förenklingar och missuppfattningar. Vi har inte råd att göra skolan till ett slagträ och fatta beslut grundade i ren populism än en gång. Det måste bli ett slut på den politiska experimentverkstaden!

Även jobben kommer fortsatt att bli en viktig fråga. Personligen känns hela den debatten uttjatad. Inget av de etablerade partierna har någon som helst aning om hur de ska skapa fler jobb och de tävlar i att komma med flest innehållslösa floskler. Det enda partiet som har framfört något nytt i frågan är piratpartiet, och chansen/risken att de kommer in i riksdagen får betraktas som försumbar. Så därför är det ju fritt fram för andra partier att kopiera deras idéer om hur man kan ta tillvara den nya tidens möjlighet för att underlätta bland annat nya jobb. 

Ett konkret exempel på en innovationshämmande och därför jobbfientlig reglering är upphovsrätten. Trots stor efterfrågan av aggregering och sållning av information är det nästintill omöjligt att utveckla den typen av tjänster utan att bli åtalad för upphovsrättsbrott. Igen ett ämne som förtjänar en egen post. Här finns egentligen en stor potential för nya innovativa produkter, och därmed sysselsättning för hundratals kreativa själar. Om man sedan övergår till det föråldade patentsystemet... Det är som sagt öppet mål, bara att kopiera!

För egen del är jag mest intresserad av stadspolitik. Senaste utspelet från Attefall gör mig oroad. Småhus satt i samband med "modern" och "urban" livsstil. Lite som chipsens viktiga roll i en hälsosam och sund livsstil. Rena motsägelsen. Uppenbart utformad för att flörta med vissa väljargrupper. Jag blir allt mer övertygad om att Sverige är i stort behov av en särskild stadspolitik samordnat av en stadsminister. Det är i staden som värde och tillväxt genereras. Vi har inte råd att fumla bort det. Förmodligen kommer dock detta inte vara något fokus tyvärr, trots trängande bostadsbrist och skyhög efterfrågan på riktiga centrala boenden på gångavstånd från vardagens målpunkter.

Det sista som bör nämnas är väl vårt kära manshatarparti Feministiskt Initiativ. Media tycks ha föresatt sig att de ska in i riksdagen. Vissa kallar det "Scymaneffekten", men sanningen är att det snarare är mediasatt agenda. Jag tror F! kan behövas i EU, men jag hoppas svenska väljare förstår att det inte finns samma jämställdhetsproblem i Sverige som det finns i övriga EU och att rätt sätt att arbeta med jämställdhet här är en mindre polemisk väg. 

Hur som helst; låt oss hoppas att detta lilla branschparty gör någon nytta. 
Skål!


Midsommartrafiken stresstestar valda trafiklösningar

I Göteborgs midsommartrafik hände i år flera olyckor. Mycket tragiskt för alla inblandade naturligtvis. 2 bilar vid Bäckebol, 5 bilar vid Backa, och slutligen 4 bilar vid Tingstadstunneln. Den sistnämnda orsakade enorma problem och köer. Det första som man kan konstatera är att dessa hände på motorvägar, de så kallat "säkraste" vägarna som finns. Det andra som kan konstateras är att det orsakade enorma långa köer med stor påverkan på trafiken under lång tid.

Under högtiderna så testas vår infrastruktur till det yttersta. Det är under hög belastning, under stress, som man kan utvärdera hur olika strukturer fungerar. I Sverige gjordes på sextio- och sjuttiotalet omfattande satsningar på att bygga om strukturen. Trafiksystemet kom att baseras på idén om att trafik är ett problem som måste isoleras och ledas bort. För ändamålet konstruerades särskilda motorvägar. Omvandligen har lett till att biltrafiken fått väldigt få alternativ och få angöringspunkter in i städerna. All trafik måste passera genom ett fåtal punkter som får en fruktansvärt stor belastning. Och händer då en olycka i fel punkt kollapsar hela trafiksystemet och ingen kommer vare sig fram eller back. Hela staden lamslås. 

Det finns alternativa sätt att bygga på. Om motorledsstrukturen är ena ytterkanten är det så kallade "rutnätet" på andra kanten. Tänk Manhattan. Där leds trafik in på många olika stadsgator och har möjlighet att välja ny väg ofta. Det finns en så kallad redundans, alltså flera parallella möjligheter att göra samma resa. En intressant effekt med rutnät är att vid olyckor kan trafiken snabbt ledas om och köer kan undvikas. Något annat intressant är kapaciteten. Faktum är att ett rutnät klarar massor trafik. I Vancouver valde man att göra rutnät istället för motorvägar i city. Deras rutnät flyttar dubbelt så mycket biltrafik varje dag än vad den motorledsstruktur som föreslogs för staden på sextiotalet hade klarat. Det är inte illa pinkat! Man får alltså både redundans och bättre kapacitet. Egentligen är det inte så konstigt. Ett system där all trafik ska igenom flakshalsar får sämre kapacitet och blir mera känsligt. Svårare än så är det inte. Och det kan vara värt att komma ihåg när det pratas om ännu mer motorleder mitt i städerna, att stadsgator i rutnät faktiskt tycks vara ett mycket bättre alternativ.


Trafikverket, vår statliga bilkyrka

Media har i dagarna äntligen uppmärksammat ett stort systemfel i svensk infrastrukturplanering. Under lång tid har Trafikverket konsekvent överskattat biltrafik och underskattat tågtrafik. Och det är inte lite heller. Från 1996 till 2011 skulle biltrafiken öka med 39 procent. I verkligheten ökade den med 11 procent. Järnvägstrafiken skulle bara öka med måttliga 26 procent, men ökade med 59 procent. Det är extremt grova fel. Och felestimeringarna fortsätter. I framtiden ska biltrafiken öka med 30 procent, trots att den i dagsläget inte ökar alls. 

 

Konsekvensen av dessa komplett felaktiga prognoser blir att projekt prioriteras felaktigt och att de inte investeras i de trafikslag som människor efterfrågar. Om man bortser från det mest tragiska, att hållbart tågresande får stå tillbaka för ohållbar massbilism, innebär detta också i förlängningen att människors frihet begränsas. Fler tvingas in i ett oönskat bilberoende eftersom järnvägen inte får utvecklas i tillräcklig omfattning. 

Trafikverket själva menar att dessa siffror saknar betydelse eftersom det är politikerna som beslutar prioriteringen. Handen upp den som tror att politiker inte påverkas av siffror om att biltrafiken ska öka med 30 procent, och lönsamhetskalkyler som bygger på kraftiga biltrafiksökningar? Ett felaktigt beslutsunderlag ökar naturligtvis risken avsevärt för att fel beslut fattas, om så inte var fallet hade man kunnat spara pengar genom att helt enkelt inte ta fram dessa siffror och prognoser. 

Det som blir pinsamt tydligt är att inom Trafikverket finns en religiös tro på bilen och biltrafik. Verkligheten spelar ingen roll när massbilism-utopia ska fortsätta byggas. Det är idag den största bromsklossen för en hållbar omställning av transportsektorn, som ensamt står för en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Som medborgare blir jag mycket oroad. Våra gemensamma resurser ska satsas där de gör mest nytta och ingen annanstans. Den här typen av skandaler måste innebära konsekvenser för Trafikverket. Sparka ledningen, ge nya direktiv, förbättra datamodellerna och producera bättre underlag. Och riv upp den nationella infrastrukturplanen i väntan på korrekta underlag.


Dagens Industri lobbar för cykelinfrastruktur - för att det är bra för ekonomin

Cykling är bra för ekonomin, det är ett tema som jag gärna återkommer till. Det mest fantastiska är att allt fler börjar få upp ögonen för detta faktum. För några år sedan var debatten bara "bilen är statens kassako", vilket inte är sant. Biltrafiken kostar mer än vad den genererar i direkta skatteintäkter. Massbilism är oerhört dyrt helt enkelt. Men nu går till och med Dagens Industri ut och skriver om att Cykelboomen är bra för ekonomin

Och det kanske roligaste är att de inte nöjer sig med att förklara hur bra det är. De följer tankegången ett steg till och argumenterar kraftfullt för ökade investeringar i cykelinfrastruktur. Det är långt ifrån alla som klarar av att göra den kopplingen, trots att alla erfarenheter visar att tillgång till cykelinfrastruktur korrelerar med hur mycket människor väljer att cykla. Dagens Industri lyckas med att göra den springande punkten tydlig: det räcker inte att prata om hur bra cykling är. Man måste satsa på cykling för att det ska hända något. "Money talks, bullshit walks" - helt enkelt.

Men varför är cykling bra för ekonomin? Vem tjänar på cykling, och vem förlorar på cykling? För vems ekonomi är cykling bra? 

Det är inte på något sätt trivialt att analysera effekterna på ekonomin av att fler cyklar, ens om man begränsar sig till den svenska. Ökad cykling leder till minskade direkta skatteintäkter från beskattning av fordon och drivmedel men samtidigt lägre sjukfrånvaro och vårdkostnader. Vidare krävs inte lika stora infrastrukturinvesteringar i väg. Detta leder till färre jobb inom bygg och anläggning. Samtidigt skapas fler jobb inom cykellogistik, då vi som ett led i cykelsatsningarna begränsar lastbilstrafiken i städerna. Då cykeln inte kan transportera lika mycket behövs betydligt fler cykelkurirer av olika slag. Kostnader för buller och miljöförstöring minskar och potentiellt minskar behovet av katastrofhantering och översvämningsskydd för att klara havsnivåhöjningen. Medborgarna som cyklar spenderar mindre pengar på drivmedel som lämnar nationens ekonomi och hamnar i Ryssland, Norge eller Saudiarabien. Men eftersom konsumtion tenderar att vara en funktion av inkomsterna så omsätts pengarna ändå, sannolikt genom inköp från den lokala ekonomin som genererar fler jobb i cyklistens närområde. 

Och sådär kan man fortsätta tills man blir alldeles snurrig. Det ekonomiska systemet är extremt komplicerat, men kanske går det ändå att säga något? Två tydliga saker är att mindre pengar går åt till drivmedel från rika familjer i andra länder och att sjukvården avlastas. 

En annan sak som ofta missas, men som Dagens Industri faktistk lyckas röra vid är stadens grundläggande funktion: Att sammanföra människor (samt produktionsresurser). Det är något av ett favoritämne för mig. I all komplexitet som en stad är finns ett mönster, och det mönstret är möten. Det är på många sätt staden som utmärker civilisationens början och därmed också startpunkten för den moderna människan. Anledningen till det är enkel. Så fort man sammanför många människor i en stad så skapas förutsättningar för att samarbeta, specialisera sig och skapa fullkomligt fantastiska saker som man inte hade kunnat göra var och en på egen hand. I stort sett alla betydande monument och innovationer som finns skapades i städer. 

Hur transporterna anordnas kan verka för eller mot stadens syfte. Transport är inte en isolerad företeelse som man kan separera och optimera på flöden av bilar eller korta restider. Resorna i staden är ännu en möjlighet för människor att mötas. Min favoritberättelse är hur Markoolio blev upptäckt. Han och två musikproducenter hamnade på samma buss, och resten är historia. Vad hade hänt om de hade åkt i varsina bilar? Och det är bara ett exempel på hur transport är mer än att flytta runt människor och varor på effektivast möjliga sätt. I Stockholm reser bara en minoritet instängda i isoleringsceller, "bilar" brukar man använda som eufemism. De flesta åker kollektivt, och allt fler har börjat upptäcka cykeln. Sett ur det ljuset är det inte konstigt att Stockholm blivit en ledande kulturhuvudstad och det svenska musikundret får en liten förklarande pusselbit. 

När man cyklar är man precis som när man åker kollektivt en del av en social kontext. När man tar bilen är man snarare separerad från sociala kontexter. Att vara del i den sociala kontexten är förutsättningen för att de slumpmässiga mötena ska kunna uppstå. Det är en av miljoner mekanismer som finns i staden för att stödja att människor kommer samman och gör underverk. Men ingen detalj är liten nog för att bli trivialiserad. Utan den där bussresan hade vi inte haft Markoolio. Hur många innovationer eller andra livskvalitetshöjande saker har inte inträffat på grund av slentrianmässig massbilism? 

I grunden handlar det inte om cykel versus bil. Det handlar om att bygga en stad där människor får möta varandra på riktigt, inte bara se varandras nummerplåtar i bilköer. Cyklande människor är en del i det.


Organisk förtätning av centrala villaområden

För någon vecka sedan fann jag mig utan tillgång till min cykel, då den var inlämnad för en smula kärlek och omsorg hos verkstaden. Emedan mitt transportsätt tyvärr då tillfälligt inte fungerade upphörde tyvärr inte mitt behov av att förflytta mig. Bland annat behövde jag handla tilltugg och dryck till den obligatoriska EU-valvakan. Så glad i hågen traskar jag iväg till den lokala mataffären och uträttar mitt ärende. När jag inhandlat samtliga produkter jag var i behov av kom jag på att jag lika gärna kunde passa på att ta en sväng om i området, när jag ändå för en gångs skull ändå traskade. Så lite improviserat körde jag en stadsvandring med mig själv längs Göteborgsvägen. Fokuset för denna hastigt påkomna eskursion var förtätning av villaområden.

Detta var inte helt taget ur det blåa. Frågan har aktualiserats av vår utredningskung och tillika bostadsminister Stefan Attefall i och med lanserandet av det så kallade "Attefallshuset". Visionen är att villaägare (som till övervägande del är medelålders) ska uppföra en ytterligare byggnad på sin tomt och sedan hyra ut detta till en stackars (förmodligen ung) bostadslös (och tjäna en rejäl hacka skattefritt för besväret). Man får förmoda att Alliansens vision om att villaägare skulle hyra ut rum i själva villan inte inträffade. Det finns mycket att säga om Attefallshuset, och den debatten tänker jag ducka för tillfället, men även om den uppenbara risken, att denna komplettering blir till ett extra uterum i trädgården eller en hobbylokal istället för en extra bostad till en stackars student, till äventyrs inte inträffar kvarstår ett faktum. Det är en förtätningsmetod som ger ett ganska litet tillskott av bostäder samtidigt som det tar i anspråk relativt mycket attraktiv parkmark, en välskött trädgård med blommor och träd är definitivt en slags park.

Det måste finnas bättre sätt, och jag drog mig till minnes att det faktiskt finns exempel på det i mitt närområde. I mitt närområde är det nämligen spännande att bo om man är förtätningspositiv Yimby-vän (Yimby står för Yes In My BackYard - Ja! På min bakgård!). Det kanske verkar lite otippat att ett tillrättalagt villaområde skulle vara scenen för spännande förändringar, men även här händer det alltså saker. Hela Göteborgsvägen är helt ombyggd. Jag flyttade in mitt under den processen. Och sedan har projekten runt om poppat upp lite nu och då. Flera villor och andra låga byggnader har fått ge vika för flerfamiljshus med gissningsvis omkring 9 lägenheter. Där kan man snacka om utväxling. En byggnad där en familj får rum byts till en byggnad där 9 familjer får rum. Det är nio gånger tätare. För dessa nya flerfamiljshus byggs på exakt samma tomter som de hus de ersatte stod på.

Det finns både mer och mindre lyckade aspekter av förtätningen och mer och mindre lyckade exempel. Det finns absolut mycket som kunde ha gjorts bättre. Något som man ofta ser väldigt konkret är parkeringsnormens inverkan på utformningen. I samtliga fall jag hittat har byggherren valt att förlägga den som en markparkering. Det finns lite olika varianter på placering, men en stor asfalterad döyta framtill är ganska vanligt. Det ger ett ganska trist bidrag till stadsrummet. 

Bilden ovan visar ett exempel som jag tycker är betydligt bättre för stadsrummet som man försöker skapa längs Göteborgsvägen. Det är inte väsensskilt från den sortens pseudourbanitet man upplever i Lorensbergs villastad eller längs Sankt Sigfridsgatan i Örgryte. Det är förvisso fortfarande bara bostäder, och med tanke på att lokaler i området står tomma hade allt annat varit otänkbart, men det är väl så bra man kan göra det ungefär. Här måste man faktiskt gå runt hörnet för att se vilken påverkan bilparkeringen har. 

Jag ska inte dra några växlar på denna söndagkvälls beläggningsgrad. Det räcker med att konstatera att trädgård för de boende där barnen kan leka och vuxna umgås över en grillkväll prioriterades bort. Tråkigt för de eventuella boende som väljer att leva utan bil. Alla straffas lika för något som bara vissa efterfrågar.

Hur som helst är det förtätning. Den är i högsta grad evolutionär. Man bygger vidare på samma karaktär, men trycker på med en våning till och bygger närmre tomtgränsen. Och plötsligt kan massor med familjer flytta in där det tidigare bara fanns utrymme för en enda. Detta är i själva verket ett mönsterexempel på hur förtätning ofta skett historiskt. När det blev ekonomiskt fördelaktigt rev man och byggde upp igen lite högre och lite bredare. Och så höll man på vartefter efterfrågan ökades. Snart sammanfogades husen till kvarter och stenstaden, det många kallar "innerstad", var född. Samtidigt är det som att förtätningen aldrig ägt rum om man går in en gata. De nya husen märks så att säga inte. 

Innebär då detta att man ska köra ut farmor Agda från hennes villa på stört? Naturligtvis inte. Denna förtätning är av organisk och evolutionär art. I vilket område som helst är villor ibland till salu. Om man öppnar upp för utveckling till flerfamiljshus kommer exploatörer strategiskt att köpa upp fastigheter i rätt läge vartefter de blir lediga. Och så sakteliga kan det få tillkomma bostäder för fler. Tomt efter tomt. Detta är faktiskt redan en process som är igång. I vissa villaområden gäller äldre detaljplaner som medger mer utveckling än dagens extremt hårt reglerade. Där köps villor in, rivs och blir flerfamiljshus. Kanske vore detta något för Attefall att titta på för att få till fler bostäder? En slags generell undantagsregel som möjliggör den här utvecklingen i alla villaområden.

Egentligen tycker jag den här bilden illustrerar saken väldigt bra. Till höger har vi en villa med utrymme för en familj. Till väster har vi på en vad jag förstår något mindre tomt ett helt komplex med 5 kontor och 3 bostäder. Vad är en rimlig utveckling för centralt belägna villaområden? Ska de för evigt vara ett nedfruset museum med bara ett fåtal hushåll eller ska de få utvecklas och ge rum åt fler? Saken behöver inte vara svårare än så. 


Radikalitet den stora vinnaren i EU-valet 2014

Den allmänna valvakan är ett rätt skruvat fenomen. Opinionsundersökningar och experter med snabba analyser och svar varvas med intervjuer och kommentarer från partiernas valvakor. Horder med journalister jobbar febrilt med att försöka förstå vad som händer och vad det innebär. Staplar flyger hit och dit. Det finns siffror på allt. De försöker bringa klarhet, men lyckas mest röra ihop det och förvirra oss stackars svenssons ännu mera.

Resultat är alltid enkelt. Det är fakta svart på vitt som inte kan vinklas, argumenteras eller jämkas med. I denna upplaga av EU-valet backade Moderaterna och Folkpartiet med 1 mandat vardera. Piratpartiet gjorde en brakförlust och blev av med de 2 mandat man tidigare haft. Valets solklara vinnare var Sverigedemokraterna som gick framåt från noll till hela 2 mandat. Även miljöpartiet gjorde ett bra val och ökade med ett mandat men den stora snackisen blev ändå F! som säkrade sitt första mandat i EU-parlamentet.

Tolkningen är svårare. En kort lista av vinnarna är SD, MP och F!. Vad betyder detta? Går det att säga något alls? Nyckeln tror jag är att titta på partierna.

SD är, om någon har missat det, ett så kallat "högerextremt" parti. Jag har aldrig fattat vad det är som är höger i SDs politik, de vill ha ett högskattesamhälle och vanlig hederlig sosse-välfärd för alla (med ett efternamn alla kan uttala och klarlagda band till det ursprungliga Sverige, vad nu det är?). Däremot förstår jag vad som är extremt med dem. De vill genomföra radikala förändringar i invandrings- och integrationspolitiken. De vill resa fler hinder för människor som inte är födda här att komma hit. 

MP är Sveriges och världens gemensamma samvete. Och för övrigt bultar deras väljares hjärta rätt mycket mer åt vänster. En betydande falang i partiet hade man normalt hittat i vänsterpartiet, om de inte råkat gilla miljö också. Detta har för övrigt till MPs lednings förtret omöjliggjort alla former av samarbeten med högerpartierna och gjort det allt svårare att på ett trovärdigt sätt hävda att man är ett mittenparti. Den gamla "Höger, vänster - varför inte framåt?" har sedan länge blivit till "Höger, framåt - varför inte vänster? Hur som helst... MP har aldrig riktigt lämnat sin ungdomliga radikalitet trots att man är ett sedan länge etablerat parti. I partiet florerar alla möjliga radikala förslag om sex timmars arbetsdag, genusdagis, enbart vegetariska alternativ i skolmatsalen och så vidare.

F! är Sveriges matriarkalfeministiska vänsterparti. Grundarna är gamla avdankade vänsterpartister. Deras förgrundsfigur, Schyman, har ett förflutet som partiledare i VPK. Partiet tycks vara mer vänstervridet än MP och de driver dessutom en ytterst radikal feministisk politik. Deras partiprogram är i stort sett vad man får om man tar VPK och mixar in den slags feminism som kallar män för vandrande dildosar. Kvinnor ska kvoteras in för att de föddes med en snippa och penisdjur ska maka på sig. Etcetera.

För att summera har vi alltså tre vinnare som alla på många sätt går utanför den medelgråa politiska sörjan. Radikalitet förenar dem även om de är radikala i olika frågor på olika sätt. Samma trend går igen i Europa. Det är radikala partier som ökar. Främst då så kallad "extremhöger". På den positiva sidan är att detta kan innebära att vi får lite mer energi och passion in i EU-politiken. Frågan är om det är "önskvärd" sådan...


Tron på Göteborg - del 8

Dags för dagens portion ur rapporten från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Ämnet är framtidstro, och som jag nämnde i inledningen verkar Göteborgarna ändå ha förvånansvärt mycket av den varan. Idag ska jag försöka lyfta upp och diskutera två av djupintervjuerna. Dels är det ett medieperspektiv och dels ett industriperspektiv.

Frida Boisen, chefsredaktör på GT 
Det verkar som att det ändå går framåt. Boisen säger sig se stor skillnad mot för 10 år sedan. Stan håller på att bli spännande, och det är ju positivt. Men som alltid när det gäller Göteborg. Det går segt. Det är ett lågt tempo som genomsyrar allt. Allitfrån det charmiga småstadstempot ute på stan till beslutsprocesserna. Vilket i alla fall när det gäller de senare inte är det minsta positivt, vilket hon också inser när hon konstaterar att stan skulle må bra av lite kortare startsträckor när det gäller olika projekt.

Och ungefär där slutar intervjun vara intressant, relevant och spännande. Sedan spårar den nämligen ut i någon slags kampanj mot vita medelålders män. Och uppenbarligen ser hon det som GPs uppgift att delta i den här kampanjen. Hon konstaterar besviket att årets Göteborgspersonlighet blivit män två år i rad. Leif Mannerström och Lasse Kronér. Jag kan hålla med om att det är tråkigt att det inte finns fler kvinnor som skapat sig en intressant medieprofil men när hon sedan haspar ur sig att det är medias ansvar att hitta en kvinna, gärna med annan etnicitet, och sedan i grunden tvinga fram en stark medieprofil genom att ge denna kvinna en gräddfil så undrar jag hur hon tänker, och vad hon har för kvinnosyn. Tror hon inte att kvinnor själva klarar av att göra sig intressanta för Sveriges befolkning? Att kvinnor behöver särskilt stöd för att klara av att bli medialt intressanta? Snälla nån... 

Om det är något jag är less på så är det denna kvinnocurling. Jag kommer ihåg när jag var och vann kategoripris i distriktsfinalen i Venture Cup. Vi fick oss två inspirationsföreläsningar. Den ena gavs av David Lega. Han har under sitt liv simmat ihop massvis med medaljer i handikappsimm, drivit en framgångsrik affärsrörelse OCH blivit framgångsrik lokalpolitiker i Göteborg stad. Den andra gavs av, ja jag kommer faktiskt inte ihåg vad hon hette. Hon har tydligen köpt ett företag en gång som hon aldrig lyckades särskilt väl med och lever numera på att föreläsa om entreprenörsskapet. Det bolaget är för övrigt det enda av hennes bolag som någonsin gått bra. Ja och så hade hon en tillgång till. Hon var utrustad med en snippa mellan benen. Det var nog främst därför hon var där. För att få en så kallat "jämställd" fördelning av inspirationsföreläsare. 

Det är exakt så det kommer bli om man lyfter fram kvinnor i gräddfil i media. Folk kommer se igenom det, se att de är där i egenskap av kön eller härkomst. Som en utsmyckning. Och vad värre är; risken är uppenbar att detta också drabbar kompetenta och duktiga kvinnor som är där på egna meriter. Att folk ser ner på dem av bara farten. 

Nåja, hon avslutar med lite spännande funderingar omkring integration och om replokaler i Biskopsgården. Jag gillar musikprojekt, det ligger mig varmt om hjärtat. Kanske är replokaler ute i förorten en del i ett integrationsarbete. Lokala band i varje förort och så tävlingar/sammanhang där de möts och åker och spelar hos varandra. Vi behöver en mer spännande musikscen här i Göteborg!

Jacob Wallenberg, ytterligare presentation överflödig 
Av förklarliga skäl så handlar den här intervjun mycket om globala företag och hur vår stad kommer in i de stora sammanhangen. Wallenberg väljer att lyfta fram Göteborgsandan som positiv. Han använder inte de orden, men han pratar likväl om detta att samlas för regionens bästa. Det är bara en parafras på Göteborgsandan. Och från hans perspektiv, med stora ägarintressen i ännu större bolag som alltid har haft en given plats i den typen av sammanhang så är det naturligtvis positivt. I tidigare intervjuer pratas det ibland om ett "innanför" och ett "utanför". Wallenberg representerar ett klart innanförperspektiv. Jag tycker det är tråkigt att han inte ser det destruktiva den typen av oheliga karteller skapar på lång sikt, det vi ser i Göteborg idag. Uselt näringslivsklimat och stagnation.

Samtidigt har han mycket vettigt att säga om Sveriges företag och varför vi har löjligt många löjligt bra svenska företag. Där andra företag har haft en stor hemmamarknad och inte haft samma behov av global handel har Sverige alltid karaktäriserats av en liten hemmamarknad och ett enormt behov av att handla globalt. Detta har kanske tvingat fram en förmåga att verka i de globala sammanhangen. Frukten ser vi nu. Wallenberg tycker dock inte att vi ska slå oss till ro, utan uppmanar till investeringar i forskning och utveckling.

Även om hemmamarknaden är liten finns förutsättningar för arbeten att bli till även här tror Wallenberg. Och här nämner han en av mina käpphästar. Små och medelstora företag. Det är där vi kommer se de nya jobben komma. Nya friska grenar som är redo att ta över i jobbskapandet när de gamla grenarna nått sin potential. Det är också därför det är viktigt att inte hamna i Göteborgsandan igen, vi måste få ordning på näringslivsklimatet.

Att skapa ett spännande näringsliv är viktigt inte bara för att det skapar arbetstillfällen. Det har också en tendens att dra till sig kompetenta människor. Högt kunskapsinnehåll är Sveriges nisch, vilket Wallenberg påpekar. Och som han konstaterar "det finns inga genvägar."

Liksom jag ser Wallenberg också trenden med att tjänsterna blir allt viktigare. Han uttrycker det som ett ömsesidigt beroende mellan industri och tjänster där industrin utgör en ryggrad. På många sätt är det en bild som stämmer. Industrin levererar allt mer plattformar som fylls med innehåll i form av tjänster. Det är allt som oftast innebörden när en produkt fått prefixet "smart" framför sig. Men det verkligt intressanta här är naturligtvis att de nya jobben, de handlar allt mer om att skapa de här tjänsterna.

Intervjuaren väljer att ta upp lite om Göteborgs finanssektor och hur den har dött ut lite grann, och här säger Wallenberg något väldigt viktigt som jag tror det går att lära sig mycket av. Han säger att även om det upplevs som negativt och det finns mycket rädsla inför det okända när saker försvinner så gäller det att våga. Det gäller att hitta sina fördelar och att hitta nya strategier att locka till sig företag och investeirngar. Personligen bär jag på en vision om att flytta det finansiella centrat från Stockholm till Göteborg. Vår stad skulle kunna bli ett Sveriges New York eller Shanghai, alltså finansiellt centra som inte är samlokaliserat med huvudstaden. Vi har ju redan hamnen och massvis handel här liksom. Jag inser att det är utopiskt, men Göteborg behöver visioner!


Tron på Göteborg - del 7

Jag börjar närma mig mitten av rapporten (som heter Tron på Göteborg) med stormsteg. Det har blivit dags att dyka ner i rapportens tredje del. Den handlar om framtidstron. Det har varit lite dystopiska och uppgivna tongångar och resonemang hittills om hur knäckt självkänslan är i stan. Så vad tror vi om framtiden i Göteborg? Är det lika nattsvart som allting känns idag? Nej, faktiskt inte. Av någon märklig anledning tror Göteborgaren stenhårt på sin stad. De flesta (92 procent) tycks också hyfsat tillfreds med att bo och leva här.

Kenny Genborg spekulerar i att det kan vara strutsmentalitet. Man sticker ner huvudet i sanden. Man försöker skönmåla verkligheten för att undvika att ta in hur vedervärdigt det är. Möjligen är det så. Men å andra sidan så känns det som att stan slagit i botten. Det går inte att sjunka djupare. Härifrån och framåt så måste det bli bättre.

Stan är redan trevlig. Att besöka i alla fall. 90 procent av Sveriges befolkning mellan 18 och 29 tycker det. Och visst, alla känner till Liseberg, Avenyn och Nordstan. De stråken är bra, och det är inte fel för Göteborg att ta till sig. Problemet är väl resten av stan då. Segregationen återkommer ständigt. Den måste brytas. Jag tror på att bryta den genom att bygga mer attraktiv och trevlig stad. Till slut kommer det finnas plats för alla i stadsdelar som fler än de boende har anledning att vara i. Vi behöver bygga en integrerande stad.

Sen har vi det här med Göteborgsandan och den slutna kretsen. Och den totala avsaknaden av visioner för hur detta ska brytas. Men jag tror samtidigt att vi börjar fatta. Det håller inte. Och jag tycker rapporten pekar åt det hållet. Även om det ibland känns som en väldig disconnect mellan vad folk säger sig vara för i teorin och vad de sedan säger i praktiken. 

Men någonstans så tror jag ändå på Göteborg. Det håller på att hända någonting här. Här finns Sveriges mest aktiva Yimby-nätverk. Det är tusentals Göteborgare som har gått med och ställer sig bakom att börja bygga igen. Att kasta av sig den våta filten av ångest och än en gång börja tro på utveckling. Folk som tröttnat på den bittra arbetarmentaliteten att allt är piss men fan ta den som försöker ändra på nånting. Fan ta den som försöker göra någonting bättre. Det håller inte längre.

Men det känns ändå som att det rör sig. Visst, vi är sega i starten, men vi börjar få ordning på det. Sakta men säkert. Med lite tur gör vi vår kära dystopist Jan Jörnmark besviken! 


Om

Min profilbild

Johannes Westlund

Jag som står bakom den här bloggen heter Johannes Westlund och är 20 år ung. Jag är student vid Chalmers Tekniska Högskola och pluggar till Civilingenjör i Datateknik. Men jag är också allmänt intresserad av samhället jag råkar leva i och har en hel del tankar och åsikter om hur saker är och görs. Avsikten med den här bloggen är att uppmärksamma lite olika politiska frågor och väcka tankar omkring dagsläget.

Sök i bloggen

RSS 2.0