5 bostadspolitiska ballonger

Jag har uppmärksammats på att Piratpartiet just nu har fokusvecka kring ett av mina favoritområden, nämligen bostadspolitik. Jag tänkte därför skicka iväg 5 testballonger för att väcka diskussion här och annorstädes kring bostadsfrågan, dagens situation och möjliga lösningar.

  • Sälj allmännyttan - investera frigjort kapital i nya bostäder
    Den största låsningen i svensk bostadspolitik är regleringen av hyror. Dock riskerar införande av marknadshyror över hela beståndet leda till att en grupp hushåll drabbas hårt, förutom att det är politiskt självmord. Trots att reglerad hyressättning är en viktig orsak till att hyresmarknaden fungerar dåligt, samt dessutom bevisligen är ett fördelningspolitiskt misslyckande, måste andra lösningar sökas.

    Ett attraktivt alternativ är att samhället driver en aktiv politik för ombildning. På så sätt undviker man att befintliga boende drabbas av negativa konsekvenser, utan tvärtom får de del i sin bostads värde, samtidigt som bostäderna överförs till en fungerande marknad. Under en begränsad tid skulle staten medge undantag för bankernas kreditgivning gällande objekt som ombildas från hyresrätt till bostadsrätt. På så sätt kan man säkerställa att alla berörda hushåll får reell möjlighet att deltaga. Detta bör kombineras med att kommunerna uppdras att verka för ombildning genom att bidra med konsultation för bildande av bostadsrättsföreningar.

    Frigjort kapital bör sedan investeras i nya bostäder. På så sätt kompenseras bortfallet av hyresrätter till följd av ombildningar.
    (not 1)

  • Landskatt istället för flyttskatt
    Avskaffandet av fastighetsskatten har haft få andra konsekvenser än att en relativt bemedlad grupp 40-talister med avbetalda hus valt att pensionera sig tidigare och satt rejäl guldkant på tillvaron under några år. Vilket givetvis är trevligt, men kanske inte en särskilt åtråvärd socialpolitisk effekt.

    På andra sidan av myntet innebar åtgärden att boendekonsumtion blev billigare medan det blev (förvisso marginellt) dyrare att anpassa sin boendekonsumtion, detta i ett läge där bostadsmarknaden redan hade allvarliga problem med fördelningen av boyta. Det kan också konstateras att den ekonomiska ojämlikheten i samhället inte i första hand handlar om inkomst utan egendom, varav fastigheter är en betydande del.

    Landskatt är en fastighetsskatt som har fördelen att den utöver att taxera befintlig konsumtion i sig också skapar en alternativkostnad för att välja att inte realisera en fastighets potential, exempelvis att välja att behålla en villa med trädgård mitt i stan istället för att omvandla det till exempelvis 6 lägenheter.

    Förutom avskaffane av flyttskatt kan man sänka inkomstskatten motsvarande. På så sätt beskattas konsumtion, medan produktion gynnas, och de inherenta progressiva effekterna av att beskatta egendom borde särskilt tilltala vänsterorienterade.

  • Avskaffa det kommunala planmonopolet
    Nuvarande plan- och byggreglering härrör historiskt från miljonprogrammet och byggde på att staten garanterade billiga krediter, och därmed motiverade att samhället utövade en högst genomgripande kontroll. I början av 90-talet fasades de sista stöden ut, medan plansystemet blivit kvar, vilket lett till ett läge med planekonomisk markfördelning för produktion som ska finansieras av den fria kreditmarknaden. Bostadsprisernas utveckling är inte svår att förstå.

    Det kan dock noteras att Sverige byggdes i relativt god ordning innan 1950 också, och det är svårt att se några egentliga skäl till att kommuner fortsatt ska ägna sig åt detaljplanering. Den kommunala planeringen bör istället lyftas till det strategiska, översiktliga planet genom genralplaner, områdesplaner och tomtindelning.

    Markägare skulle kunna ges friheten att - inom rimliga ramar - disponera sin mark, inte bara nån utökad friggebod eller vindskupa. Bygglov bör givetvis fortsatt krävas, men bör i huvudsak pröva planers överensstämmande med gällande statliga byggnormer.

  • Standardtomter och -hus
    För att möjliggöra avskaffande av planmonopolet skulle ett fåtal standardiserade tomt-typer kunna användas för att översiktligt reglera planeringen. Detta skulle möjliggöra för byggföretag att ta fram kataloger med typ-hus som kan återanvändas vid byggnation i hela Sverige. 

  • Begränsa överklaganden
    En viktig delförklaring till att byggprojekt drar ut på tiden är de omfattande möjligheterna att överklaga planer. En studie som gjordes i Stockholmsområdet visar att ungefär hälften av alla bostadsplaner överklagas, merparten av överklagandena är enskilda intressen såsom exempelvis förändring av områdets karaktär. Endast 1 plan av nära 700 granskade planer upphävdes som följd. 

    Det går givetvis att diskutera i vilken omfattning grannar bör ha inflytande. Klart är dock att systemet blivit något av en polsk riksdag istället för fungerande bostadsbyggande. Allt myndighetsutövande ska kunna överklagas, och det är väl lämpligt att behålla möjligheten att överklaga formella brister i processen, eventuellt mot en symbolisk avgift.
    (not 2)

Dags att spränga Evenemangsstråket

Till övervägande del är Skånegatan och förlängningen ner några hundra meter längs Södra vägen ett studium i ödslighet. Längs gatan radar monofunktionella komplex upp sig på rad: Världskulturmuseet, Universeum, Liseberg, Svenska mässan, Skandinavium, Valhalla Simhall, Valhalla Idrottsplats, Biografen Bergakungen, och så slutligen det föråldrade så kallade "Nya" Ullevi. Viker man upp till vänster finns även (nya) Gamla Ullevi där, som var förhistoriskt omodern redan när den byggdes - i syfte att inte på några villkor riskera att konkurrera med befintliga Nya Ullevi. 

Evenemangsstråket, Nya Ullevi.JPG
Bilden är lånad från wikipedia. Fotad av användaren Raphael Saulus och skänkt till "public domain"

I teorin kan man givetvis konstruera den besökare som har nytta av den här samlokaliseringen. Medialobbyisten börjar sin dag på MEG. På lunchen hinns en snabb avstickare till Liseberg med, i duggregnet, för att via flumeride övertyga nån folkvald att Sverige behöver mer intrång i människors privatliv. Kvällen bjuder på spontan flanering med kompisarna inom upphovsrättsindustrin. Det är biopremiär idag på Bergakungen. Vår lobbyist har tur med biljetter. Lite längre upp för gatan bjuder Håkan Hellström in till allsång, och vår lobbyist armbågar sig fram till sina poolare vid biljettinsläppet och får fripass. Dag två hinner lobbyisten med Universeum och tar en hockeymatch på kvällen. Visst kan man konstruera fram bilden av människor som verkligen skulle dra nytta av ett evenemangsstråk, men det blir inte trovärdigt. I verkligheten är det helt enkelt inte sannolikt i en tid när evenemangsstråkets typ av aktiviteter måste planeras med månaders framförhållning.

I verkligheten står stan med en helt död stadsdel genomkorsad av en trafikled. På ömse sidor radar problemen upp sig. Inte mindre än tre omoderna och olönsamma arenor som monument över svunna tider och Göteborgs ångestfyllda oförmåga att hitta rationella lösningar. Ytterligare en fotbollsplan för halvtaskiga lag i småserier, stora grusytor och en antik uppvärmningsbana för ett svunnet OS hjälper föga för helhetsintrycket. Detta toppas med ett lantligt fritidshus för förra eller förrförra seklets överklass. Givetvis med ett frikostigt grönt vakuum. 

I en annan del av staden står byggkranarna och utvecklingen är påtaglig. Nästan all energi har riktats till Hisingen. Här ska den nya staden byggas. Norra Älvstranden har successivt utvecklats från nedlagda varv till trygga sovstäder för medelklassen. På Lindholmen vill Serneke bygga en Linddolme och Frihamnen skall bli ett brohuvud för innerstaden att växa över älven. Kvillebäcken har gått från industrislum till skokartongsstad och där Porslinsfabriken förut låg tornar nu en slags bostadsfästning upp sig. Göteborg växer och ska växa på Hisingen. Det är visionen, det är planen. Men uppenbarligen ska befolkningen där pendla över till fastlandet för att ta del av det offentliga utbud av kultur och idrott som staden tillhandahåller. Bortsett någon enstaka, styvmoderlig filial finns inte mycket att tillgå på ön.

Lösningen är uppenbar. Istället för att låsa in alla dessa verksamheter i ett distrikt kan verksamheterna med fördel spridas ut över hela den stadsbebyggelse man säger ska vara del av "centrum". Men det kräver att man gör upp med en flera decennium gammal tanke, som det investerats stora mängder prestige i. Evenemangsstråket är ett misslyckande.

Offentliga mötesplatser behövs i hela staden. Kultur, nöje, idrott.  Så länge man inte följer upp ambitionerna med att också ge Hisingen del av det offentliga utbudet, så visar man bara att man inte tror på de planer man valt att följa. Och så länge man inte vågar spränga evenemangsstråket kommer Göteborg fortsatt sjunka djupare i dyn med omoderna arenor som inte fungerar, och tappa evenemangen till andra städer. Och då är frågan vad vitsen med ett evenemangsstråk var från första början.


Kampanjen mot Bromma

Jag ska ge mig in i Stockholmspolitiken, som ett undantag. Jag har egentligen inget intresse av Stockholm. Jag bor inte där, jag vistas där mycket sällan. Dock har vi en riksmedia som har fått för sig att världen och Stockholm är ungefär samma sak. Man ligger efter med den internationella omvärldsbevakningen såväl som med lokalbevakning utanför stadsgränsen, istället kablar man ut sådant som slussen över hela riket, som om resten av riket brydde sig det minsta om tramsigt käbbel kring ett sjunkande motorvägsmot. 

En annan fråga som tydligen hela riket bryr sig om är flygplatsen Bromma. Egentligen är det väl mest Miljöpartiet som menar att Bromma borde läggas ner och bli bostäder. Övriga Stockholm kan däremot inte bli bostäder, eftersom det där finns sällsynta skalbaggar. Miljöpartiet är i Stockholm det klart mest drivande för att sätta käppar i hjulet för bostadsproduktion och övrig expansion genom att fälla detaljplaner och inrätta naturreservat. Detta föranledde för övrigt viss kritik i en partiledardebatt jag såg, som Fridolin bemötte med "Ja, men ni vill ju hindra x antal hundra tusen bostader för att det finns spår av flygtrafik", som om en enstaka skalbaggeart kan jämföras med ett riksintresse för kommunikation. Jaja...

Hur som helst, jag ska göra det fullständigt klart. Jag skiter i Bromma flygplats. Jag har aldrig satt min fot där, och jag har varken landat där eller flugit därifrån. För min del kan de gärna lägga ner anläggningen och flytta upp alltsammans till Arlanda. Det som stör mig är hur uppenbart osanna utsagor och hyckleri präglar debatten.

Inom den gula ovalen är det omöjligt att bygga, samtidigt som det byggs mest i Sverige. "Schrödinger's skyddszon"?

"Bromma hindrar bostäder", i ett enormt område som är drygt 10 kilometer i diameter. Det är stort nog att sträcka sig ut över och täcka Sveriges minsta kommun, Sundbyberg. Intressant nog är Sundbyberg den kommun som bygger absolut mest i hela Sverige. 

I förlängningen påstås att flygplatser hindrar bebyggelse även annorstädes. Fast Linköping, som har två flygplatser i tätorten, bygger dubbelt så mycket per capita som Göteborg, som inte har någon. Det är något som luktar fisk. 

För Miljöpartiet har Bromma aldrig handlat om bostäder. Jag skulle satsa min sista dollar på att bostadsplanerna från Miljöpartiets sida ersätts av ett naturreservat för att skydda någon hotad fjäril så fort beslut om stängning tagits.Det är helt enkelt inte trovärdigt att vara emot precis all bebyggelse i övrigt och sedan påstå att bara Bromma läggs ner så kommer man vara jättebyggvänlig där. Nej, det handlar inte om att slåss för bostäder, det handlar om att lägga ner en flygplats. Bostäderna är bara ett sätt att försöka förklä det egentliga syftet. Om man hade velat ha bostäder hade man inte gjort naturreservat precis överallt i Stockholm där det finns risk att det byggs. Bromma handlar bara om prestige.

Men det verkligt olyckliga, det är alla annars intelligenta och välinformerade debattörer som går på finten.


Att rädda en Aveny

Varje stad har sina symboler för att markera sin identitet, och ingen stad håller sig med fler markörer än Göteborg. Dessa vårdas i allmänhet med någon slags agressiv ömhet i någon slags sadomasicistisk förvirring. Ta exemplet Skeppsbron. Jag tror det är helt säkert att påstå att Göteborgs kommun har en helt unik förmåga att trassla till utvecklingen.

En annan av Göteborgs stadsklenoder är Kungsportsavenyn, ofta av kommunen kallad stadens "Paradgata" men i folkmun mest känd som, kort och gott, "Avenyn". 2013 annonserar Stadsbyggnadskontoret att det ska bli ett lyft. 2016 skall allt vara klart. Man tänker sig att göra ett sammanhängande Torg från Konsthallen förbi Biblioteket med slut mot Park Lane. Götaplatsen ska fyllas med vattenlek, och i höjd med biblioteket ska det bli vattenspegel. Att det råkar ligga en gata med 13 000 fordon per årsmedeldygn rätt över verkar inte föresvävat Stadsbyggnadskontoret, ej heller att avenyns problem knappast är avsaknad av vattenlek.

Vad det blir i verkligheten återstår att se, nu har något slags plank kommit upp. Det tycks inte ha kommit ut någon ritning på hur det verkligen blev, men indikationen har varit att man fått banta ner sina tankar väsentligen. Vad som är klart är att man inte löser Avenyns problem, utan istället mest ägnar sig åt att försöka skyla över de värsta blemorna med smink.

Avenyn är en gata man vill ska vara fylld av liv och rörelse. Problemet är att liv och rörelse inte uppstår av sig självt ur tomma intet. För att människor ska röra sig längs en gata krävs att det finns någon vits med manövern, alltså målpunkter. Målpunkter, i klarspråk framför allt affärsverksamheter, uppstår i två typer av lägen. Det ena läget kännetecknas av att det finns en stor motorväg, en stor markparkering och en stor lada med "IKEA" på. Det läget har vi inte på Avenyn. Det andra läget kännetecknas av att det finns en lokal köpkraft. Och det är när man tittar just på tillgången till lokal köpkraft som problemen blir uppenbara. Patrik Sjöberg, samordnare på Yimby Göteborg, har sammanställt en del belysande kartor över täthet:

Det går ganska snabbt att konstatera att Avenyn knappast omges av horder av närboende. Provocerande, givet läget, är att det faktiskt finns enorma områden där inte en enda människa bor. Mest noterbart är den gröna blobben direkt öster om Avenyn. Den ytan är 12 hektar, det är samma storlek som stadsdelen Haga. Där bor inte en enda själ. Man kan debattera Hedens vara eller icke vara i en evighet, men klart är att man inte både kan ha en livskraftig Aveny och ett Heden helt utan boende samtidigt. Som jämförelse kan man först titta på en stadsdel som är mera livskraftig, den så kallade "Linnéstaden":

Linnégatan ligger mitt i bild, och det är inte särskilt svårt att räkna ut varför den gatan inte är i behov av några kommunala "lyft" och "förädlingar" för att upplevas som livskraftig. Det kan här också vara värt att notera att Linnégatan och Avenyn har ungefär samma gatubredd, och alltså behöver ungefär lika mycket folkliv för att upplevas "levande". Därför är de intressanta att jämföra med varandra. Hur som helst är det faktum att förhållandena vid Avenyn i det närmaste kan jämföras med den i sammanhanget perifera landshövdingehus-bebyggelsen vid Mariaplan.

Den intressanta slutsatsen av detta är att Avenyn är en fighter som överpresterar kraftigt, relativt förutsättningarna. Eller möjligtvis att det runt Avenyn finns aningen fler arbetsplatser (som inte visas i bilderna), samt att det i viss mån måhända "spiller över" från angränsande stadsdelar. Men oavsett detta överpresterar fortfarande Avenyn remarkabelt, redan idag. Kosmetika kommer knappast rädda gatan. Det som gatan lider akut brist på är köpkraft.

Lyckligtvis är det en ganska enkel sak att lösa, i alla fall i teorin. Det behöver byggas kontor och bostäder. Det finns gott om mark och det finns gott om människor och företag som är beredda att betala. Det finns långa rader med bra förslag. Så sluta tramsa med kosmetika och börja bygg!

EDIT
Patrik Höstmad och Patrik Sjöberg, samordnare på Yimby Göteborg, skriver på samma tema


Förtydligande rörande motionen "Stadsplanering"

En rad invändningar har framlagts av deltagare på Piratpartiets medlemsmöte mot flera kritiska yrkanden i motionen. Av flera skäl känns formatet på mötesplattformen otillräckligt. Därför kommer jag använda min blogg här nu för att försöka bemöta invädningarna på ett bra sätt.

Principer för hållbar stadsutveckling
Ett yrkande i motionen söker ratificera (delar av) de rekommendationer UN-Habitat tillhandahåller för just hållbar stadsutveckling. UN-Habitat är FN:s boende- och bosättningsorgan, vilket arbetar för en hållbar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer. De bör alltså betraktas som ett expertorgan som utgår ifrån omfattande sammanställningar av forskningsläget.

Rekommendationerna är utvecklade för att vara en hjälp för stater att utforma planeringsmetoder för att hantera den snabba urbanisering som pågått i modern tid. Riktlinjerna är på en ganska hög nivå, och erbjuder stor flexibilitet för att passa alla möjliga situationer. Rapporten erbjuder också enkla, kvantitativa mått som kopplar till principerna. De utgår enbart ifrån data som ofta finns allmänt tillgänglig så att till och med allmänheten ska kunna avgöra hur hållbar deras närmiljö är. En mer omfattande beskrivning finns här. Rapporten är dock ingen heltäckande teori. Den anger ett antal nödvändiga kriterier för hållbarhet. De gör inget anspråk på att ange tillräckliga kriterier. Den här skillnaden kan tyckas hårfin, men gör ganska stor skillnad. Det går utifrån principerna att avgöra vad som inte är hållbart, men det som uppfyller kriterierna är inte hållbart per sé.

Invändningen mot att ratificera världens ledande experters rekommendationer är att det kan se olika ut i olika kommuner. Motförslaget är därför att Piratpartiet ska verka för att kommuner tar fram sina egna riktlinjer och tillämpar dem. Jag ska försöka att inte vara raljant, men det är rent ut sagt ett synnerligen tandlöst förslag som tyvärr är i nivå med att föreslå att kommuner ska ta fram egna riktlinjer för hur man beräknar BNP, eller avgör vad som är "fattigdom".

Vi behöver en konvergerande uppfattning i hela världen omkring hållbarhet, och så också i Sverige. Om vi ska ha en hållbar utveckling som en målsättning, vilket jag tycker, så måste det på nationell nivå finnas fastslaget vad det är. Vi måste ha en måttstock. För kan vi inte mäta vad vi uppnår, så är det en garanti för att vi inte uppnår ett dugg. Har vi ingen gemensam idé om vad målsättningen "hållbar utveckling av städer" faktiskt betyder så är det bara en tom floskel. Då kan man lika gärna lägga ner hela idén. Då är det bara en retorisk greenwash. 

Befolkningstäthet och höjd
En viktig princip som jag föreslår att vi anammar från UN-habitat är befolkningstäthet. Under den tätheten har man konstaterat att det inte uppstår tillräckligt med lokal service för att människor ska söka sig till den lokala marknaden i tillräcklig utsträckning. Istället uppstår bilberoende, vilket inte är hållbart enligt UN Habitat. För att den tätheten ska vara till någon hjälp krävs dock funktionsblandning. Dessutom behövs förutom invånarna (nattbefolkning) en motsvarande dagbefolkning. Vad innebär då sammantaget den undre gräns som jag föreslår i motionen (150 invånare per hektar)? Jag ska bidra med ett rent aritmetiskt exempel.

Jag kommer räkna på en stadsdel som är 1 hektar stor, det är 10 000 kvadratmter. Det behövs till att börja med vägar för människor att ta sig fram på. UN Habitat menar att 30 procent av ytan skall avsättas för trafikändamål. Annars blir gatunätet inte tillräckligt finmaskigt för att det ska vara attraktivt att promenera. 7000 kvadratmeter skall då rymma bebyggelse och park. Bebyggelse skall i sin tur innehålla bostäder, service, arbetsplatser, parkeringar etcetera. UN Habitat föreslår en funktionsblandning på cirka 50/50 mellan bostäder och andra verksamhetsändamål. 

Hur stort utrymme tar 150 invånare? Snittyta per person i Sverige är 42 kvadratmeter. Å andra sidan bor man i allmänhet mindre i städer. Låt oss ansätta 30 kvadratmeter per person. Då krävs 4500 kvadratmeter. Dock krävs i byggnaderna också trapphus, förråd, stammar, hiss med mera. Man brukar räkna med att cirka 15 procent av den totala ytan som bebyggs inte kan användas till i det här fallet boyta. Det innebär att 150 personer behöver cirka 5300 kvadratmeter bebyggelse. Om vi nu antar att det ska funktionsblandas enligt rekommendationer måste dessutom 5300 kvadratmeter verksamhetslokaler tillföras. Det är 10600 kvadratmeter. 

Vi kan testa att dela upp detta på 6 våningar. Då åtgår cirka 1800 kvadratmeter markyta. Kvar blir 5200 hektar öppen mark. Förutsatt noll parkering, noll torg och noll privata gårdar uppnås med näppe en kvarterspark på precis vad analysföretaget Spacescape menar är minsta attraktivitetshöjande parkyta. Totalt får invånarna knappt 35 kvadratmeter parkyta var. Det ska jämföras med SCB's nyckeltal för genomsnittlig tillgång till grönyta i våra svenska tätorter, som är mellan ca 150 och 400 kvadratmeter per person. Testar vi istället 10 våningar erhålls 40 kvadratmeter park per person. Min poäng är att det inte går att tillse både rimliga krav på boyta, befolkningstäthet och park om man samtidigt säger att det inte får byggas över 6 våningar. 

Stadsplan istället för översikts- och detaljplan
Det här är tveklöst både det mest radikala och svåra yrkandet i hela motionen, men just därför också särskilt kritiskt. Det här yrkandet är tillsammans med enstaka andra ur de övriga 3 motionerna om stadsbyggnad jag lade till medlemsmötet det som tar stadsbyggnadspolitiken från mellanmjök till någonting värt att lyfta på ögonbrynen för.

Yrkandet attackerar det verkliga problemet med svenskt byggande: överreglering genom planmonopolet. Symptomen är många. Det cementerar oligopolstrukturen i branschen, vilket leder till ineffektiviteter och högre byggkostnad. Det är den enskilt största orsaken till bostadsbristen, och de skenande bostadspriserna. Det är bästa garanten i världen för att värdeökningen på fastigheter skall vara konstant, kraftfull och helt riskfri. Detta är något som leder till en enorm förmögenhetsöverföring från de som inte har till de som har. Från unga till etablerade på bostadsmarknaden. Från fattiga till rika. 

Avsikten med att konsolidera planeringen på en högre abstraktionsnivå är att man direkt omöjliggör en hel del onödig detaljplanering. Detta lämnas istället till exploatör. Man tvingar planerarna att använda större penseldrag. Det är enda sättet att motverka svällande byråkrati. Annars växer byråkratin för att möta behovet av den växande byråkratin medan köerna växer och produktiviteten sjunker.

Man löser också problematiken med närboende minoriteter. Istället för en process där en liten minoritet av främst närboende är aktiva, medan potentiellt inflyttande, bostadslösa etcetera inte representeras så får vi ett instrument som aktivt riktar sig till alla medborgare. Istället för något som effektivt fungerar som polsk riksdag får vi någonting där medborgarinflytande kan kanaliseras på ett konstruktivt sätt. 

Det är definitivt inte ett säkert kort. Det finns massor som skulle behöva utredas länge. Men genom ställningstagandet visar Piratpartiet någonting viktigt, nämligen att vi vill och vågar gå på roten till bostadsbristens problem. Det är en viktig signal. När vi väl sitter i regeringsställning är detta givetvis något som kommer behöva utredas och detaljeras ytterligare. Men jag tror intentionen kan bevaras genom utredningar och att vi kan skapa ett nytt system som förenar medborgarinflytande och allas rätt att bo. 


4 motioner för en bättre stadsbyggnadspolitik

Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag skickat in 4 motioner till Piratpartiets medlemsmöte på temat stadsbyggnad. Avsikten är att driva förändring i stadsbyggnadspolitiken så att fler hem kan skapas. De fyra motionerna riktar in sig på varsitt viktigt område:

  • Stadsplanering
  • Reglering
  • Konkurrens
  • Innovation

Motionerna tillsammans bildar en helhet, uppdelningen finns framför allt för att bryta ner ett väldigt omfattande paket i mindre delar. Det är inte på något sätt en färdig patentlösning eller mirakelkur som löser alla problem, men det är en god början. Liksom allt behöver även detta givetvis utvecklas och slipas iterativt. Avsikten med det här blogginlägget är att förklara motionerna, försöka lyfta huvuddragen och skilja ut det som kan leda till en verklig skillnad från det som mer har karaktären uppstädning. 

Jag svarar gärna på frågor, oavsett om de handlar om övergripande saker eller små detaljer. Jag vill inte att någon ska känna att det saknas information eller att någonting är otydligt. Det viktigaste för mig är att få så många Pirater som möjligt att göra ett informerat val. Här i kommentarsfältet går bra, och självklart även Facebook. Så som sagt, om något är oklart: Ställ frågor!

Stadsplanering
Den här motionen innehåller i princip en samling övergripande värderingar som bör styra stadsbyggnadsprocessen. Jag föreslår att hållbarhet ska utgöra ett övergripande mål och definierar det vidare framför allt med hjälp av rekommendationer från UN Habitat, men lyfter också in vikten av ett konstruktivt medborgarinflytande. En viktig del med avseende på bostadsförsörjningen är ambitionen att motverka godtyckliga begränsningar av byggnadernas höjd, något som ofta kostar bostäder.

Den mest signifikanta förändringen handlar om införandet av ett nytt planeringsinstrument, stadsplan, för att ersätta två befintliga. Det handlar i praktiken om ett paradigmskifte för hur planering sköts, där mer frihet gällande detaljer lämnas till exploatör och kommunen istället ägnar sig åt generella penseldrag. Istället för att diskutera om det ska vara sockelvåning eller vilken färg fasaden ska ha just på Falkenbergsgatan 32 så ger stadsplanen möjlighet att diskutera generella normer för en hel stadsdel eller hela staden. Regleringarna blir då av nödvändighet mindre klåfingriga, då det faller på sin egen orimlighet att t ex besluta en viss fasadfärg eller ett visst material över hela staden. Det är helt enkelt en sundare nivå att planera på.

Yrkandena lyder ordagrant:

  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet ska verka för en hållbar stadsutveckling som möter medborgarnas behov av bostäder, arbetsplatser, service samt attraktiva livsmiljöer."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "I centrum för en hållbar stadsutveckling är medborgarinflytande. Vi vill förbättra planeringsprocessen för att bättre ackommodera medborgarnas ökade krav på delaktighet och inflytande."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet vill avskaffa systemet med översiktsplaner och detaljplaner. Vi vill slå ihop planeringen, och därmed flytta det offentliga maktutövandet, till mer övergripande och därmed mindre detaljerade stadsplaner. Stadsplanen skall också bilda plattformen för medborgarna att utöva demokratisk påverkan på stadsutvecklingen."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet tycker att de grundläggande kriterierna för en ekologiskt och ekonomiskt hållbar stad är tillräcklig befolkningstäthet (>150 invånare per hektar), funktionsblandning av bostäder och verksamheter, samt ett finmaskigt gatunät där medborgarna ges många möjligheter till mobilitet."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet är positivt inställda till att använda byggnadens höjd för att skapa täthet och på så sätt spara mer mark till andra användningar. Vi vill minska möjligheterna för kommuner och närboende att begränsa byggnaders höjd på godtyckliga grunder."
  • att medlemsmötet beslutar att ändra ställningstagandet "Piratpartiet ska främja en modern blandad tät stad där gång, cykel och kollektivtrafik ska vara det naturliga och snabbaste sättet att ta sig fram på. Samtidigt ska biltrafik så lite som möjligt vara totalförbjudet så att varor, taxi för t ex handikappade och utryckningsfordon kan ta sig fram om än i långsam takt, men med mindre köproblem." till "Piratpartiet skall verka för fotgängare, cyklister och kollektivtrafik prioriteras istället för privatbilism vid planeringen av städer."

Reglering
Den här motionen städar framför allt upp bland partiets tidigare ställningstaganden. Den har dock två viktiga poänger. Först och främst uttrycks den politiska viljan att bryta med modernismens funktionsseparatism. Idag måste användning av varje fastighet definieras i detaljplan. Om en byggnad är klassad till exempel för kontor får den inte användas som bostäder, även om marknaden efterfrågar bostäder mer än kontor. Att ändra på den saken kräver att man startar en process med kommunen för att ändra detaljplanen. Detta är extremt omständligt och tidskrävande i proportion till vad man försöker åstadkomma. Så länge det gäller alla normala användningar i stadsmiljö, dvs det mesta förutom exempelvis tung industri, bör allt vara tillåtet och flexibelt, alltid.

Den andra viktiga punkten handlar om parkering. Idag har kommunen ett särskilt ansvar att planera för det väntade behovet av parkering. Detta leder i praktiken till att kommuner kräver mer parkering än vad marknaden efterfrågar, vilket potentiellt kan ha en lång rad problematiska effekter (VTI). En sådan effekt är att exploatören väljer att bygga färre lägenheter för att undvika stora tröskelkostnader, exempelvis en dyrare parkeringslösning såsom garage istället för markparkering. Föreslagen förändring är väsentligt vassare än befintlig, men lämnar tydligt kvar ansvar till kommunen gällande rörelsehindrade och lastning/lossning, vilket utgör en rimlig avvägning.

En tredje detalj som bör utvecklas rör andra yrkandet i listan nedan, där ett väldigt retoriskt ställningstagande föreslås ersättas med en regleringsbegränsning som inte på ett uppenbart kopplar till det befintliga ställningstagandet. Anledningen till detta är att standardsänkning av det slag som föreslås inte leder till billigare bostäder, då kostnaderna för kvadratmeter är väsentligt lägre än kostnaderna för stammar, vatten och avlopp som behövs i vilket fall. Det är bättre att åtgärda grundproblemet, som handlar om hur byggvolym regleras, vilket är avsikten med mitt förslag.

Alla yrkanden listas nedan:

  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet vill avskaffa överregleringen av fastighetsanvändning genom att införa en beteckning för blandstadsfastighet i detaljplan för att öka flexibilitet i användning av byggnader. Vi tycker att all vanligt förekommande icke-störande verksamhet skall vara tillåten. Nuvarande beteckningar som innefattas i den nya beteckningen blandstadsfastighet bör tas bort."
  • att medlemsmötet beslutar att stryka ställningstagandet "Det behövs inte t.ex. 2.4 m diskbänk för en studentlägenhet, alla byggreglerna för studentlägenheter bör förenklas och anpassas till de krav en student har så att de blir billigare att bygga och fler studentlägenheter kan byggas." till förmån för "Kommuner skall inte tillåtas att både styra maxantal lägenheter och Bruttoarea (BTA) samtidigt i detaljplan."
  • att medlemsmötet beslutar att ändra ställningstagandet "Krav på parkeringsplatser för att få bygga lägenheter ska bort och ersättas med ett krav på motivering om varför så få parkeringsplatser behövs." till "Piratpartiet vill ta bort kravet på kommuner att tillse ett allmänt behov av parkeringsplatser. Ansvaret bör istället läggas på den öppna marknaden. Kommunen bör enbart åläggas att reglera angöring för lastning och lossning samt parkering för rörelsehindrade."
  • att medlemsmötet beslutar att stryka ställningstagandet "I möjligaste mån ska reglerna för att bygga förenklas och processen för överklaganden snabbas upp. Däremot ska regler för blandad bebyggelse och en kvot på andelen billiga lägenheter införas, men utan att det nämnvärt fördyrar byggnationerna. Kommunala bostadsbolag ska få direktiv om att vara ledande när det gäller att blanda upp bebyggelsen."
  • att medlemsmötet beslutar att ändra ställningstagandet "Motverka segregering genom att planera för andra upplåtelseformer när ny bebyggelse sprängs in i redan existerande, och genom att dela upp ny mark i mindre områden som tilldelas fler olika aktörer." till "Piratpartiet anser att kommunens ansvar för att motverka segregation genom fysisk planering bör förtydligas."
  • att medlemsmötet beslutar att stryka ställningstagandet "Tät kvartersstruktur, kombinerad med parker och skyskrapor om detta är ekonomiskt, tekniskt och estetiskt godtagbart, ska vara basritningen för staden, men överdäckningar, parkstäder och modernistiska stadsdelar ska inte på förhand förkastas utan kan vara en lösning just där."

Konkurrens
Det första som bör sägas om den här motionen är att yrkandena hamnat i oordning på mötesplattformen. Detta har i sig ingen betydelse, förutom att de är lättare att följa min tankegång om de läses i rätt ordning. Därför kommer jag presentera dem i en annan ordning här än vad de presenteras i på mötesplattformen.

Den första strykningen görs med avsikten att de följande ställningstagandena tillsammans skall ersätta befintlig skrivning. Övriga yrkanden handlar sedan mest om att reglera dels inklusion av fler och mindre aktörer, dels att öka pressen på kommuner att leverera byggrätter och slutligen att verka för standardisering där det är lämpligt, vilket ger förutsättningar för ökad industrialisering av viss byggnation och bättre förutsättningar för aktörer inom EU att vara med och bygga.

Mina förslag listas nedan:

  • att medlemsmötet beslutar att stryka ställningstagandet "Bryt upp oligopolen i byggsektorn för att få ner byggkostnaderna, till exempel genom att via EU standardisera byggnormer så att vi får en friare konkurrens på EU-nivå, och genom att kommuner fördelar mark för bebyggelse i mindre delar och till fler aktörer."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet vill bryta oligopolstrukturen i byggsektorn och motverka strukturer inom den kommunala maktutövningen som leder till att små aktörer utestängs."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet vill förbjuda kommuner från att dimensionera markanvisningar och tomter så att enbart de största bolagen har kapaciteten att hantera ett projekt"
  • att medlemsmötet beslutar att ändra ställningstagandet "Kommuner måste ta ett ökat ansvar för framförhållning i markinköp och planering." till "Piratpartiet anser att kommuners ansvar att tillhandahålla planlagd mark skall förtydligas."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet anser att planering genom konsortiebildning med ett fåtal aktörer skall betraktas som kartellbildning"
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet förespråkar utvecklingen av ett harmoniserat regelverk för standardiserade kvarterstomter utvecklas så i syfte att öka möjligheterna att modularisera och standardisera husproduktionen."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet ska verka för ökad harmonisering av byggnormer och -regler inom hela EU för att underlätta konkurrens på den Europeiska marknaden."

Innovation
Den här motionen handlar om att få igång mer av långsiktig utveckling inom byggindustrin, Forskning och Utveckling (FoU). Byggindustrin utmärker sig som en industri som har väldigt låga ambitioner på den punkten. Insatser på den här punkten kan leda till smartare, billigare och bättre bostäder på olika sätt, som med all forskning är det omöjligt att säga exakt vad det blir innan man har börjat forska. 

Ett sätt att stimulera byggindustrin att satsa mer på FoU är att erbjuda innovationsanslag, exempelvis genom VINNOVA. En möjlighet med statliga innovationsstöd är att man får goda möjligheter att styra inriktningen genom att definiera vilka syften som forskning måste ha för att få del av stödet. Jag väljer att föreslå en social vinkling med mångfald och integration som huvudtema, vilket spelar väl med inriktningen mot hållbar utveckling som föreslås i den övergripande motionen "Stadsplanering".

En annan potentiell anledning till små innovationssatsningar är svårighet att skapa testanläggningar. Emedan exempelvis Volvo kan bygga nånting mitt ute i en skog och i övrigt använda befintligt vägnät så vill byggföretag förmodligen kunna studera hur en byggnad interagerar med en kontext, vilket kräver bygglov mitt i en stad. Ett sådant kan ta upp emot ett decennium att få igenom, vilket ger väldigt lång väntan på att få testa intressanta teser. 

De två yrkandena lyder ordagrant:

  • att medlemsmötet beslutar att ändra ställningstagandet "Större mångfald i byggandet av bostäder. Vi vill se en produktutveckling av bostäder för olika grupper med olika behov." till "Piratpartiet vill inrätta ett innovationsstöd till byggbranschen för forskning och utveckling för att stimulera utveckling av nya lösningar för ökad mångfald och social, etnisk och ekonomisk integration."
  • att medlemsmötet beslutar att anta ställningstagandet "Piratpartiet vill skapa ett särskilt bygglov för koncept- och demoanläggningar med ett kraftigt förenklat förfarande för att underlätta för byggbranschen att bedriva en effektiv forskning- och utvecklingsverksamhet.

Orsaken till bostadsbristen är streck på ett papper

Jag måste inleda den här posten med att påpeka hur härligt det känns att få leva just nu. Det finns så mycket spännande utmaningar i världen, det finns så mycket som händer som tvingar världen att utvecklas och bli bättre. En sådan sak är folkvandringen som pågår ute i Europa, mycket till följd av situationen i Syrien. Jag vill minnas att jag hörde att just nu pågår den största migrationen sedan andra världskrigets slut. Det är svårt att förstå hur stort det är.

Och allt fler tar sig fram hela vägen till Sverige, och knackar på här i förhoppningen att få komma in och bygga ett tryggt och bra liv för sig och sina barn. Det är inte minst ett fantastiskt betyg till Sverige, att människor faktiskt föredrar att komma hit framför många andra länder, men det är kanske framförallt också en möjlighet. Vår befolkning är jätteliten, och kommer förmodligen få allt svårare att hävda sig internationellt när de mindre utvecklade delarna av världen allt mer kommer ifatt. Jag är fullständigt övertygad om att vi behöver precis varenda människa som vill flytta hit till den karga, kalla och dystra avkrok som Sverige är rent naturligt stora delar av året. 

Men samtidigt så är det självklart inte problemfritt, det finns också stora utmaningar. Inte minst den allt mer brännande frågan om bostäder. Läget på bostadsmarknaden har sakta blivit allt kärvare, särskilt i storstadsregionerna. När vi nu får en lite större våg av människor som kommer hit så blir givetvis detta också mera tydligt. Dock beror inte bostadsbristen på invandring.

Bostadsbristen beror, enkelt uttryckt, på att byggtakten är för låg och att de bostäder som finns inte utnyttjas effektivt. Det beror i sin tur enbart på hur system och regler är utformade. Frågan om hur effektivt bostadsbeståndet utnyttjas är viktig, 90 procent av välfärdskostnaderna av bostadsbristen beror enligt Boverket på ineffektiv allokering. Det är dock en ytterst känslig fråga, ingen politiker lär vinna val på att berätta för väljarna om en framtid där man kanske måste byta bostad av kostnadsskäl. Jag har skrivit om lösningar för att öka rörligheten på bostadsmarknaden tidigare, den här posten ska handla om den låga byggtakten.

Förenklat dikteras byggandet idag av en enda faktor, nämligen hur mycket som är tillåtet att bygga i lägen där det finns en efterfrågan. Det är kommunerna som genom planmonopol reglerar hur marken får användas. Planeringen sker i sin tur utifrån Plan- och Bygglagen (PBL). Det har i sin tur visat sig leda till att planering tar väldigt mycket tid och resurser i anspråk, vilket leder till att kommuner inte kan leverera den mängd byggbar mark som efterfrågas. Det har också visat sig leda till tidskrävande och oförutsägbara överklagandeprocesser som leder till att planer ofta måste begränsas så att färre bostäder kan byggas.

Det bidde bara en liten...

PBL är byggd för att försvåra förändring av befintlig miljö, och utifrån tanken att stadsexpansion primärt ska ske genom att nya stadsdelar byggs som storskaliga öar långt bort från annan bebyggelse. Miljonprogram helt enkelt. Detta har marknaden aldrig någonsin efterfrågat, och byggnation på det här sättet förutsatte en kraftig subventionering från staten. Endast då, när slutkundens preferenser inte i samma utsträckning kunde slå igenom på intäkterna blev det intressant att bygga. Det som hände efter mitten av 70-talet var att ingen längre ville betala, och man blev tvungen att avveckla subventionerna successivt.

Problemet är alltså hur som helst rent byråkratiskt. Det saknas inte pengar, det saknas inte företag som vill bygga, och det saknas inte en marknad. Det som saknas är tillstånd att bygga där människor vill bo, helt enkelt politisk vilja. Det är streck på ett papper som förhindrar människor från att få tak över huvudet.

På senare år har kommuner tvingats bli allt mer kreativa för att försöka hantera den allt mer akuta situationen. Ett populärt sätt är att försöka ställa ut modulhus, det är en eufemism för barracker, på tillfälligt bygglov. För tillfälligt bygglov kräver inte att samma rigida planeringsprocess ska klaras av. Vi håller alltså på att hamna i situationen att vi bygger kåkstäder, ja låt oss kalla det för vad det är, ren slum, i grunden på grund av streck på ett papper.

För mig är den insikten näst intill surrealistisk. Jag tycker inte det är okej någonstans att streck på ett papper hindrar människor från deras mänskliga rättighet till boende. Det är dags att tänka om. Det här systemet måste reformeras i grunden. I oktober kommer Piratpartiet att hålla medlemsmöte. Dit har jag lagt inte mindre än 4 kraftfulla motioner som om de går igenom ger Sveriges skarpaste bostadspolitik. Om jag gissar rätt är Piratpartiet snart Sveriges vassaste parti, ett parti som inte accepterar att människor tvingas stå utan bostad och som har mer än floskler att bemöta utmaningarna med. 


Utopia?

Jag slogs av en fundering härom dagen, omkring bilden av framtiden. Begreppet "utopi" och vad det finns inom popkulturen att anknyta till. Särskilt bilden av staden intresserar mig. Vad är bilden av framtidens stad? Jag var tvungen att Googla lite, jag sökte bilder med termen "utopia city". Bilden nedan visar en del av sökresultatet. 

"utopia city" - tolkat av Google bildsök

Bilderna anknyter väldigt mycket till en modernistisk tradition, med starkt futuristiska influenser. Bilderna visar mycket staden som skulptur. Man får se höga byggnader på håll, en skyline, en minutiöst planerad helhet med byggnader som ser ut som om de kommer från Star Wars. Och frågan är, hur många vill egentligen leva i detta? Är detta en livsmiljö designad för människor att leva i, eller för ett fåtal arkitektkollegor att beundra?

Jag tänker att den här känslan i någon mening illustrerar till vad man anknyter till när det ska byggas nytt i närheten. Det skapar en rädsla för att få sin livsmiljö förvandlad till en mönsterutställning. Jag förvånas över att man i de här framtidsbilderna så sällan ser människans upplevelse av staden. Jag ville hitta en alternativ bild av vad stadsutveckling kan vara. 

Stadsgatan - en plats för människor?

Det jag hittade att anknyta till var stadsgatan och hur den formar upplevelsen av stadsmiljön. Tänk om det var detta som var bilderna av framtiden istället, en stad där människan och hennes plats i staden är centralt. Där folkliv, platser att stanna till på, kanske grönska, utgör viktiga delar. Det kanske är en bild där människor kan identifiera en livsmiljö? Det kanske skapar känslor att anknyta till som gör att man gärna vill se mer utveckling i sitt närområde, på sin bakgård? 


De öde lungornas stad - En virtuell stadsvandring

Idag tänkte jag bjuda in till en stadsvandring igen. Precis som förra gången följer man med via sin dator genom att läsa inlägget, kanske invirad i en mysig filt eller med en kopp varmt te. Idag ska vi traska runt i Göteborg. Jag ville göra ett litet experiment och se hur mycket man kunde traska runt i grönstruktur. Oväntat långt - skulle det visa sig. Jag har ritat ut ungefär hur jag traskade runt på kartan. Jag insåg när jag närmade mig stadskärnan att det gick utmärkt att börja redan så långt ut som Focus. Redan där möter man stadens omfattande nätverk av vad som ibland kallas "gröna kilar", "gröna korridorer" eller "gröna lungor". 

Karta över rutten för den här stadsvandringen

Grönskan utanför Focus-huset är en grönska som alltid har fyllt mig med frågor. För vem finns den parken? Vem ska stanna upp här, precis intill ett motorvägsmot och insupa atmosfären? Det fungerar i praktiken mest som en barriär, i detta fall med den anmärknintsvärt ofta högt prioriterade funktionen att hindra cyklister från att ta sig till matbutiken.

"Parken" utanför Focus-huset. Vem ska stanna upp och rekreeras här intill ett stort motorvägsmot?

Jag fortsätter vidare. Grönstrukturen upphör inte utan fortsätter längs Mölndalsån, som jag tror ses som något slags rekreationsstråk där man ska motionera på lite olika sätt. Denna dagen (17e maj) var dock efterfrågan högst begränsad. 

Ett naturskönt promenad- och cykelstråk på många sätt, men välanvänt?

Utöver enstaka personer var stråket öde Märkligt med så öde platser precis intill en tät stad med hundratusentals invånare. En slags grön öken. Jag har egentligen enbart sett rörelse att tala om här mitt i pendlingen, och att motivera grönskan av det skälet är väl ungefär i nivå med att framhålla motorvägens funktion för att människor ska få "möta grönska" varje dag. Är det verkligen transportlederna som ska vara det som rekreerar oss?

Den här "gröna lungan" tycks vara ganska folktom.

Jag svänger vänster precis innan Nya Ullevi och beträder vad som måste vara stans absolut mest absurda gata. Det totala vakuum som infinner sig har alltid påverkat mig. Jag väljer för det mesta bort att använda gatan, och min erfarenhet är att de flesta gör samma bedömning. Grönskan i kombination med rummets övriga fullständiga konturlöshet blir en barriär.

Är detta en inbjudande grönska?

Det som kanske kan kallas gatans största "attraktion" är ett Landeri, vilket i praktiken var ett ståndsmässigt fritidshus för något hundratal år sedan. Vad en jordbruksfastighet avsedd för fritidsändamål gör mitt i Sveriges näst största stad är ett mysterium.

Mitt i storstan, ett Landeri. Lika kuriost som det är öde. I bostadsbristens Göteborg.

På baksidan finns en trädgårdsanläggning som man kan strosa runt i lite. Jag mötte inte en enda levande själ där innan jag fortsatte vidare in i den lilla parkmiljön mellan Mölndalsån och Skånegatan. 

Förvisso gick det att höra lite barn leka på skolgården intill, men själva parkmiljön var... ja öde helt enkelt.

Jag fortsätter promenaden omgiven av total ödslighet. Att man kan promenra så länge i en storstad utan att knappt möta en annan levande själ mitt på blanka dagen, det är näst intill skrämmande. Men mitt i parkmiljön hittar jag äntligen liv. Fast kanske inte på den grönaste av platser...

Skejtande barn och ungdomar tycks vara de enda som söker sig till parken. Här får subkulturen leva, för här finns inga välsituerade vuxna som kan bli störda. Här tar barnen ingen plats.

Efter att ha kommit undan med blotta förskräckelsen när jag försökte ta mig igenom anläggningen så fortsatte jag vidare mot Skandinavium. Återigen omges jag av den hyllade, livsviktiga men fullständigt öde grönskan.

Det är som känslan av deja vu. Grönt, naturskönt - och öde.

Men där framme upphör sedan grönstrukturen för ett ögonblick. Jag skulle kunna backa och ta vägen via Bohusgatan och sedan hamna på Heden, och då inte lämna de ändlösa trädraderna och grönstrukturerna. För det är mitt nästa delmål. Den vidsträckta ödsligheten som i folkmun kallas "Heden". 

Heden är den här dagen förvisso jämfört med andra grönstrukturer ett under av aktivitet. 

Förvisso är Heden hyfsat livlig, särskilt om man jämför med andra grönytor, men dess storlek gör ödsligheten hyfsat påtaglig. Även när ytan, som är stor som hela Haga, är "fullt" utnyttjad är det ganska få människor som får plats. Inte särskilt effektivt... Ett undantag utgörs av Hedens södra spets. Här finns ett litet hörn som faktiskt både har utrymme för och utnyttjas av många av stadens invånare. 

En liten park på Hedens sydspets är utan konkurrens den livligaste.

Härifrån kan man gena vidare genom en annan liten park bakom Park Lane. Men med tanke på den rika tillgången av slätstrukna gräsmattor med urgamla träd på som finns i Göteborg är konkurrensen om besökarna stenhård. Den här parken ser inte ut att vara en vinnare.

Ännu en park att fortsätta genom på promenaden genom Göteborgs centrala grönstrukturer. Och den frågan som återkommer är: Var är människorna?

Parken sträcker sig upp till Stadsbiblioteket. Därifrån får man skarva nått hundratal meter över Götaplatsen innan man når nästa grönstruktur: Näckrosdammen. Det är inte vilken grönstruktur som helst heller, utan för tillfället scenen för en långdragen och bitter strid mellan staden och de närboende om ifall Näckrosdammen ska få utvecklas till en levande del av staden eller fortsatt vara i huvudsak en bakgård för ett fåtal.

En smal passage utgör Entrén. Komplett med en av stans sämsta cykelbanor.

Entréerna till detta parkområde är kuriost nog väldigt anonyma. Den entrén jag valde är som en slags bakgata runt konstmuseet. Man måste veta om att man kan ta sig vidare här för att komma på idén att traska in. Parken i sig är vacker, och ödsligheten är inte total. Men jag skulle inte heller kalla det livat. Här kan man tänka att det finns utrymme för lite mer bostäder och verksamheter som inramning för att ge bättre underlag till parken.

Näckrosdammen, naturskönt så det förslår. Men inte särskilt många som rör sig runt om för att ta del av den (även om några personer faktiskt fanns bakom kameran).

Vägen vidare gick upp genom Lorensbergs villastad. Det är ett pittoreskt område som idag mest rymmer representationslokaler för företag och konsulat, samt små friskolor mm. Det skulle kunna vara en av många möjliga förklaringar till Näckrosdammens ödslighet, att inte ens alla omgivande bostadsområden har invånare. Hur som helst är det en naturskön stadsdel med gott om grönska som inte tycks användas.

Denna plats, precis ovanför Konstmuseet fashinerar mig. Ytterligare en sådan där "grön lunga" som förmodligen nästan aldrig beträds av homo sapiens. 

Jag har nu vandrat i en halvcirkel runt Götaplatsen och korsar Viktor Rydbergsgatan straxt ovanför för att upptäcka ännu mer gräsmattor som få använder provocenrande nära den högt efterfrågade innerstaden.

Ännu en smal gångväg in i grönska som inte riktigt tycks attrahera några fotgängare.

Jag traskar vidare i det anmärkningsvärt öde centrumet av Sveriges andra största stad. Nästa grönstruktur har namnet Vasaparken. Detta är, vad jag förstår, en park som har stora problem med kanyler i sandlådan och så vidare. Och det säger väl lite grann om hur parken besöks av övriga medborgare...

Tomma bänkar är första intrycket Vasaparken ger mig när jag korsar Engelbrektsgatan.

Och det känns som jag får recitera mig själv. Ännu en plats där det är svårt att hitta människor som är i rörelse. Istället är ödsligheten nästan helt komplett. Lekplatsen drar inte ett enda barn, de skejtar väl nere vid actionparken istället.

Den lilla lekplatsen var lika idyllisk som ödslig. Trots fint väder en ledig dag fanns inga familjer i sikte.

Vasaparken övergår vid Vasagatan till Vasaplatsen, som i praktiken är ett trekantigt glorifierat trafikimpediment. Och mycket riktigt var också antalet besökare begränsat. En socialt utsatt person försökte hitta någon slags ro i gräset, men hen försvann sedan snabbt. 

Fontänen kanske i det närmaste vittnar om desperationen att försöka befolka alla menlösa gräsytor?

Denna grönstruktur skapar en brygga över till en annan av Göteborgs verkligt absurda grönstrukturer, nämligen Nya Allén. Idén var en gång att detta skulle vara ett promenadområde. Numera är det en slags bilkorridor med totalt sex filer där den är som bredast, vilket gör ett stort parkområde bullerstört och alltså väsentligt sämre. Även här var väl antalet besökare, utöver den förbipasserade biltrafiken, marginellt.

Nya Allén är något av en häpnadsväckande studie i ödslighet. Spelar ingen roll vilket håll man fotar på, den enda mänskliga aktivitet som kan uppbringas är biltrafik.

Här väljer jag också att avsluta min stadsvandring, men inte utan en reflektion. Den fråga som ekar i mitt huvud är den Jane Jacobs också ställer: 

"Varför är det så vanligt att det inte finns några människor där det finns parker och inga parker där det finns människor?"

Och jag frågar mig, vad gott gör all denna grönyta egentligen om de mest står öde? Samtidigt står tiotusentals och längtar efter att flytta in i centrala Göteborg. Kanske är det så enkelt att fler människor skulle kunna blåsa liv i centrala Göteborg och göra parkerna mer använda och därför värdefulla?


Sävedalens Köpgata - En virtuell stadsvandring

Man kanske inte tror att det är så hippt som förtätningspositiv att bo utslängd i spenaten, men gång på gång har jag fått äta upp min hatt, för det är faktiskt riktigt dynamiskt och spännande där jag bor. Faktiskt betydligt mer intressant än stora delar av den museum-betonade innerstaden. Längs Göteborgsvägen, som jag gissar är ett gammalt genomfartsstråk sen innan motorvägen E20, är utvecklingen i full gång. Jag har redan tagit upp lite i tidigare inlägg, men jag har länge tänkt att det vore en intressant gata att stadsvandra. Dock är jag för lat för att organisera, och tänker att det kanske är krångligt för folk att hamna utanför taxe-gränsen. Så därför så inbjuder jag nu till en virtuell stadsvandring längs 1,4 km hyfsat urban gata precis på stadens kant. 

Vandringen sträcker sig från straxt innan glasscaféet hela vägen bort förbi Statoil-macken.

Vi borjar vid vad jag upplever vara hela grannskapets entré. I ryggen har vi Göteborg. Motortrafiken har precis kört av motorvägen vid Fräntorpsmotet och åkt ett hundratal meter längs en anonym länk med motorvägen omgiven av bullerplank. Cykeltrafiken har färdats parallellt med biltrafiken i en slags korridor på andra sidan ett bullerplank sen Torpamotet. Här öppnar sig det och det är som att en tätort tar sin borjan. Det är som om det står "VÄLKOMMEN HIT" på en stor banderoll. 

Triumf Glasscafé bildar en välkomnande entré till grannskapet. 

Entrén markeras av en rondell och Triumfglass Café, och det är av förklarliga skäl en huvudattraktion sommartid. Men här finns också första nyutvecklingen sen jag flyttade till området 2010. Man ser det till höger i bild. Göteborgsvägen 23, färdigställs oktober 2011 och innehåller 6 lägenheter i tre plan. Det är byggt i betong, och personligen tycker jag det inte är det snyggaste i världen, särskilt inte framsidan. Sedan har man pimpat det med ett ganska fint staket i trä och glas, samt en dyr kristallkrona i trapphuset. Känslan är dock fortfarande att komma till ett kommunalt äldreboende snarare än till sex hem. 

Göteborgsvägen 23. Huset har tyvärr en väldigt tråkig framsida. Staketet är förvisso snyggare, och faktum är väl att det säger en hel del.

 

Baksidan är dock en helt annan historia. De boende får en hyfsat generös uteplats och generösa balkonger. Detta blev, tycker jag, verkligt mysigt. Schysstare än så tycker jag inte en baksida kan bli. Nästa steg uppåt är en innergård! 

Bakgården blev faktiskt riktigt mysig!

Men låt oss gå vidare. Gatan kallas ibland "Sävedalens köpgata", och det finns mycket längs gatan som påminner om detta. Bakom Glasscaféet fortsätter till exempel ett helt hus med flera verksamheter, bland annat en ganska nyinflyttad saluhall.

Grannskapets nya saluhall, låt oss hoppas att den blir livskraftig :)

Bortanför skymtar också en av gatans verkliga folklivsgeneratorer - gatuköket Oves. Här kan man i stort sett alltid få sig en matbit, och således är det nästan oavsett tid på dygnet och året människor där, även om sommaren givetvis är mer av högsäsong. De gör mycket goda hamburgare, något annat har jag inte testat där.

Det är verkligen områdets ständiga magnet, underskatta inte en bra korvmoj!

Men den kanske tydligaste kopplingen till gatans roll som "köpgata" finns i de många kombinerade lokal/lägenhets-fastigheterna, blandstadsfastigheter! De sitter oftast ihop tre och tre av något skäl. Tyvärr märker man att tiderna förändrats. Det är allt färre butiker, istället ibland kontor, ibland vakant. 

En slags centrumfastighet. Bland annat någon form av resturang och kontor. Sista lokalen ser vakant ut.
Ett annat exempel. Mitten ser vakant ut, annars ser det ut att vara skönhetsrelaterad verksamhet i huset.

Och ibland ser det riktigt nedslående ut. Det är inte helt orimligt att anta att Allum har haft en hel del med gatans sentida svårigheter att göra. Det är svårt att matcha, inte minst öppettiderna som de stora likriktade kedjorna kan hålla. Särskilt mode har fått sig en rejäl törn, och bokhandeln lite längre fram har försvunnit (och jag tror den numera också dött ut helt efter ett försök i närheten av Handelshögskolan i Göteborg). 

Sävedalens Herr & Dammode klappade igen och sedan dess har ingen annan verksamhet flyttat in.

Men andra verksamheter är kvar och satsar. När det skulle byggas bostadsrätter på gatans sydsida fick Nice Bilar flytta tvärs över och har byggt ett jättefint showroom.

Nice Bilar's nya lokaler har en modern look som passar verksamheten som hand i handske.

 

På nedervåningen är det nån verkstadslokal också, "DiTEC lackkonservering". Ser riktigt livligt ut, i alla fall när man cyklar förbi.

Nedervåningen av den nya verksamhetslokalen för Nice Bilar.

 

Den lokala cykelfirman intill har också satsat lite och gjort en särskild entré till sin verkstad. Tyvärr är den så överlastad med jobb att det är svårt att komma in ändå, vilket väl indikerar att deras verksamhet går bra :)

Sävedalens Cykel har investerat i ny entré ner till verkstaden, i det nedre högra hörnet av byggnaden.

Som sagt, hela den här manövern gjordes för att möjliggöra bostadsrätter på andra sidan gatan. Två kåkar i trä. 2011 och 2013 respektive. 6 lägenheter i varje tror jag. Just utförandet gör dem speciella. De har en detaljering och en estetisk kvalitet som är fullständigt otrolig, i princip så ser man inte detta utanför villaproduktionen i Sverige. "New England"- inspirerat, tydligen.

Fina träkåkar, passar väl in i grannskapet och skapar ett välbehövligt avbrott från alla modernistiska lägenhetsbyggen i vårt avlånga land.

Företaget bakom har som grundtanke att bygga stilfulla lägenheter som kan smälta in i villakvarter. Kvadratmeterpriset är enligt mina efterforskningar ca 34 000 kr, vilket tycks motsvara andra nya kåkar längs gatan, vilket är synd då de faktiskt har en annan estetisk kvalitet som borde bidra till värdet. Företaget funderar hur som helst på att göra hyresrätter enligt samma koncept. Hittills har det dock bara blivit två av dessa längs gatan.

Allt som händer är dock inte lika storstilat. Bara några steg framåt har det flyttat in en ny butik, vilket blev påtagligt då de valde att ändra hela fasaden. Riktigt kul intryck faktiskt!

Någon butik av något slag tror jag, som poppade upp nyligen. Väldigt mysig finish tycker jag!

Även fiskskjulet utanför ICA har fått sig något sorts lyft, men jag är inte riktigt lika säker på om finishen blev så lyckad i det fallet... 

Fisk-boden har fått en ny vit finish istället för träfasaden som var tidigare. Ett nedköp tyvärr tycker jag.

Nåväl, precis efter ICA kan man beskåda nästa stora förtätningsprojekt. Tre stycken identiska kåkar i tre våningar. Jag gissar på att det är sex lägenheter i varje. Det märks att man inte alls haft samma ambitioner när det gäller att ge tillbaka till området, vilket den vårdslöst placerade parkeringsytan hintar ganska övertydligt. Men skulle ändå säga att det är ett mycket positivt tillskott!

Dessa nya lägenheter har ett mer modernt snitt, men anknyter i alla fall fortfarande till traditionella stilar. Snyggt, men kanske inte så lyckat att klumpa ihop dem.

Och det är inte slut än, en till tycks vara på gång bara ett kort stenkast bort! Gött!

Ännu ett nytt projekt längs gatan. Vilken aktivitet! YIMBY!

Sedan fortsätter gatan med ett antal centrumfastigheter. Här finns "det mesta". Frisör, konditor, jurist, begravningsentreprenör, florist, pub, pizzeria, barnkläder, BVC/Vårdcentral, färghandel, gym, banker... 

Centrumfastigheterna radar härifrån upp sig på led med en rik diversitet av verksamhet
Man kan notera blandningen på stilar och ålder. Mycket andas åttiotalets postmodernism, t ex huset i bakgrunden (84an), medan huset i förgrunden ser äldre ut. Traditionen som köpgata är något som förvaltats länge, framstår det som.
Man kan sannerligen inte klaga på lokalbrist. Och hyfsad diversitet både innehållsmässigt och arkitektoniskt. Kul och spännande!

Men här börjar gatan liksom rinna ut i sanden. Det finns inget tydligt slut på gatan, likt den föredömligt markerade gatan, utan det är som ett successivt sönderfall. På nordsidan mot motorvägen tar parkeringsöken och bensinmackar vid och skapar ett ogästvänligt automobillandskap. Och ingen bild hade väl varit komplett utan det jag brukar tänka på som grannskapets kanske största utvecklingsmöjlighet.

Inget grannskap är väl komplett utan "sin" obegripliga ödeyta. Här börjar också köpgatan rinna ut i sanden och i bakgrunden syns Statoil som påbörjar ett automobillandskap med mackar och tvättstationer.

På sydsidan står ytterligare några förskrämda centrumfastigheter kvar som en sista fot innan den sista dörren slår igen och allt faller sönder i trist och fotgängarfientlig spenat. Härifrån är det cirka 2 kilomter till Partille Centrum. Sävedalen skiljs från kommunens huvudort med en grön barriär följt av ett fullkomligt bisarrt motorvägslandskap. Tänk om man hade kunnat få binda samman detta på något sätt till ett sammanhang!

En sista rad med lite mer stadsmässiga hus, med folkets hus i mitten (tror jag) innan gatan faller sönder helt och får mer av en motorledskaraktär i spenat.

Så för att avsluta, det är en gata med många intryck. Det poppar längs gatan. Det byggs både här och där. Dynamiken är lika kul som oväntad. Och det framstår som att detta är något av en tradition, med tanke på blandningen av nytt och gammalt. En spännande plats där förändring får bejakas. Konkurrensen från Allum är dock högst påtaglig på många ställen. Men det byggs, och det ger i alla fall gatan en chans att fortsätta leva. Här finns inte röken av centrums totala utvecklingsångest, här backar man inte in i framtiden. 


Reflektioner om den svenska arkitekturen

Ibland när man har tid över så är det trevligt att surfa utanför ankdammen Sverige och se vad som händer i andra delar av världen. Och för min del betyder det till stor del att hänga på engelsspråkiga urbanistiska bloggar i stil med Market Urbanism. Och det är intressant vilka skillnader och likheter man kan observera. En sådan handlar om arkitektur. Jag har ett tag tyckt att det är något skumt med svensk arkitektur. Många arkitektförslag tycker jag skriker "Titta titta! Jag kan använda Push/Pull-verktyget. Men Titta då! TITTA!". Eller så ska det vara något annat som är komplett dissonant. Det är som om arkitekturen blivit en slags modern konst med syfte att uppröra och provocera. Jag vet inte vad andra känner, men jag känner att jag vill att min stad, mitt hem, ska vara en harmonisk plats. Den behöver absolut inte vara slätstruken, men... Lyckligtvis brukar de värsta avarterna försvinna på vägen när byggherren kommer och börjar införa verklighetsaspekter, mestadels ekonomi. Vilket arkitekterna själva är mycket irriterade över, de menar att de har en svag ställning och inte kan göra bra arkitektur. Fine, säger jag. Låt oss titta på vad ni ritar innan ekonomerna börjar ändra:

Soderkakar4

Först ut kommer Utopia Arkitekter. De har en hel sida med projekt där man kan välja och vraka bland alla möjliga varianter av "lustiga huset". Projektet på bilden ovan heter "Söderkåkar".

http://www.kanozi.se/uploads/large/32f1affb-8bf7-4ebe-95e1-9ea0be4b50c4.jpg

Sedan ett exempel från Kanozi Arkitekter. De har väsentligt fler slätstrukna projekt på sin site. Men så tittar man lite närmre och precis som på bilden ovan är det likförbaskat någonting som ska sticka ut som en provocerande konfliktpunkt i arkitekturen.

http://www.okidokiarkitekter.se/wp-content/uploads/johanneberg3.jpg

Och nästa firma till rakning är Okidoki Arkitekter. Beakta de där takvinklarna. Eller så att säga försöket att göra fasad och tak av samma yta. De har givetvis också projekt uppe på sin site.

Och så till sist tänkte jag plocka en bild från ett hyfsat nytt detaljplanarbete i Göteborg:

Detta är Kyrkbyn, och ska på något sätt anknyta till och ta hänsyn till äldre bebyggelse. Den är ungefär lika hänsynsfull som en våldtäktsman som tvingar sig in mellan benen på den äldre bebyggelsen och spräcker sönder henne.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga...

Låt oss istället kvickt resa över till USA och titta på några av deras projekt:

i3xnk4

Så här tänker Google i Fulton Market, Chicago. Hus som ser ut som hus?! Drömmer jag? Nej faktiskt inte. Och i New York hittar man samma trevliga tanke - att arkitekturen ska göra människors livsmiljö trevlig snarare än provocerande. Tre exempel:

324 20th Street, rendering by Marin Architects

187 7th Avenue

Jag vet inte om det är att jag bara råkat se det bra i USA och sett för mycket av det mindre bra i Sverige. Det kan vara confirmation bias. Det kan vara allt möjligt. Men plötsligt framstår svensk arkitektur som rätt navelskådande. Det är inte särskilt svårt att förstå varför människor blir rädda när det ska byggas i deras närområde. Om man vill ha experimentverkstad och lekstuga har man valt fel jobb tycker jag, jag vill inte att min stad ska vara det. Jag vill trivas, det vill nog de flesta. Ska det vara så svårt att rita?


Fem förslag för mer hållbara städer

En del av stadsutveckling som måhända inte är lika sexig som att syssla med det konkreta byggandet handlar om att rigga "systemet", "marknaden" eller vad man nu vill kalla det. Stadsutveckling sker givetvis inte i ett vakuum utan påverkas i hög grad av vilka spelregler som sätts upp av politiker i form av bland annat policys, lagar och skatter. Det som byggs är delvis en produkt av det, då systemet sätter villkor på vad som är möjligt och attraktivt att efterfråga för marknaden. Det nuvarande systemet bygger i hög grad på modernistiska ideal om staden uppbyggd av förortsöar utkastade i skogar, på bergstoppar och på åkrar, sammanbundna med biltrafiksleder. Samtidigt har idealen förändrats. Idag eftersträvas en tät och blandad stad. Det är dags att ändra på reglerna. Idag tänkte jag lägga fram fem starka förslag för en hållbar stadsbyggnad.

Kommunal markvärdesskatt
Taxering av markvärdet har många fördelar, och många ekonomer tenderar att förespråka någon form av beskattning på mark eller fastigheter. Skattebasen är för det första svår att dölja eller flytta till skatteparadis, av uppenbara skäl. Fördelningseffekten är också strålande. De som har mycket attraktiv mark får ett högre skattebelopp medan till exempel de som inte äger någonting alls bara betalar en liten andel inbakat i sin hyra. 

Liknande tomter med olika användning. Tätare eller glesare, vad bör löna sig?

Det som framför allt är spännande med skatten är dock att den ökar incitamenten för att förtäta. En fastighetsägare som väljer att på sin mark bygga 4 lägenheter får samma skattebelopp som den som väljer att bygga 12 lägenheter på en likvärdig granntomt. Sämre markutnyttjande innebär alltså en direkt kostnad.

Skatten har dessutom en ytterligare mycket intressant effekt. Det skapar en automatisk mekanism för att prissätta så kallat "positiva externaliteter" som uppstår till följd av offentliga investeringar. Om kommunen till exempel bygger en ny spårväg utanför som ökar värdet på marken runt om innebär en markskatt att fastighetsägarna runt om inte bara får en helt gratis värdeökning.

Det kan vara lämpligt att poängtera att jag ställer mig agnostisk till huruvida skattebördan bör öka eller ej. Skattebördan kan hållas konstant genom att till exempel sänka inkomstskatten. Det skulle göra det mera lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att sitta still hemma. Det är ingen hemlighet att svensk bostadsmarknad i princip ger den som äger sin bostad betalt för att bo, vilket i allmänhet gynnar de som har det bäst ställt.

Statlig Nyexploateringsskatt
En kostnad som ofta förbises med utglesning är att natur- eller odlingsmark förverkas. Detta har en negativ inverkan på till exempel skogsindustri och matproduktion, och försämrar även många andra ekosystemtjänster som inte har direkta produktionsvärden som till exempel koldioxidbindning. Det är idag en negativ externalitet som inte prissätts vilket uppmuntrar utglesning. Kostnaderna drabbar i huvudsak statliga intressen, medan det för kommuner kan vara fördelaktigt att glesa ut staden eftersom det i allmänhet är rätt få närboende som intresserar sig för att överklaga ute på en lerig åker eller mitt i en avlägsen skog. Därför bör en skatt eller avgift (vilket ord man nu gillar) införas på nyexploatering av jungfrulig mark. Med "jungfrulig mark" avses allt som innebär att tätortsgränsen utvidgas samt sammanhängande grönområden i tätorten. Skatten bör vara platt och beräknas som en fast summa per hektar som tas i anspråk.

Bygga på prima åker, fotbollsplaner och naturskog eller förtäta i befintlig stad?

Fördelen är att det blir mer förmånligt för kommuner att arbeta med förtätning istället för utglesning. Det blir helt enkelt mindre attraktivt att bygga en gles modernistisk bilstad.

Diversitetsavdrag
Den sociala dimensionen av hållbart stadsbyggande är ofta svår att få med. Ett viktigt problem är att det är svårt att få lönsamhet i att skapa bostäder som är billiga nog för låginkomsttagare att efterfråga i attraktiva lägen. Ett verktyg som skulle kunna användas är ett avdrag för fastighetsägare från markvärdesskatten baserat på den sociala blandningen i fastigheten. På så sätt kan det bli tillräckligt ekonomiskt att skapa billigare lägenheter i de sämsta lägena på tomten, till exempel de nedersta våningarna nära bullerkällor eller där utsikten är trist. Dessa lägen hade i annat fall använts för dyrare lägenheter som fått säljas med rejält mycket "guldkant" för att vara attraktiva på marknaden. Genom detta avdrag kan dessa lägen istället komma låginkomsttagare till del.

Marknadsorienterad parkering
En av de mest destruktiva krafterna för en hållbar stadsutveckling som för närvarande är i spel är kommunala krav på parkeringsplatser vid nybyggnation, ofta kallat "parkeringsnorm" eller "p-tal". Detta tvingar byggaren att skapa ett visst antal parkeringsplatser för att få bygga alls. Det stimulerar utglesning, bilanvändande och driver upp kostnaden för boende. 

Parkeringsnormen glesar ut staden och överför bilkostnader på bilfria medborgare

En marknadsorienterad parkeringspolicy innebär att kommunen inte kräver att ett visst antal parkeringar anläggs. Byggaren får istället själv avgöra hur mycket parkering som efterfrågas. Detta uppmuntrar hållbar mobilitet, minskar kostnaderna för de som inte äger bil och gör det lättare att skapa täta stadsdelar. Det är rimligt att göra undantag för tillgänglighetsparkering avsedda för rörelsehindrade, ett samhälle där rörelsehindrade utesluts är givetvis inte hållbart. 

Blandstads-zonering
Vid detaljplanering av ett område måste användningen för varje tomt specificeras. Det ger planerare möjligheten att styra användningen så att det inte plötsligt ploppar upp en tung industri mitt i ett bostadsområde. Huruvida detta verkligen ger lyckat resultat är omdiskuterat, men viss styrning kan vara befogad. Överdriven styrning leder dock istället till överdriven inflexibilitet och därmed sämre fungerande stadsdelar. Faktum är att det är vanligt i fungerande stadsmiljöer att användningen av fastigheter varierar över tid. Ibland behövs mer bostäder, ibland behövs mer kontor, helt enkelt.

Utan flexibilitet skapas inte den dynamiska stad som eftersträvas

En ny zon-typ borde ersätta specifika typer för åtminstone bostad, centrum, handel, kontor samt parkering. Den zon-typen kan kallas "blandstad" och föreskriva valfri användning av nämnda samt tyst industri. Ofta finns det stora poänger med att ha publika affärslokaler i bottenvåningen, vilket kan lösas genom en tilläggsskrivning. 


Mariaplan - Biltillgänglighet är inte allt

I Göteborg planeras en omdaning av en rondell som går under namnet "Mariaplan". Trista parkeringar och traifkimpediment ska bli möbleringszoner och torgyta. De bilfria ska äntligen också få god tillgänglighet till handeln som finns där. I stort sett är tankarna med omdaningen fantastiskt bra tycker jag. Det tycker däremot inte Göteborgslokalers vice ordförande

Jag var nyligen aktuell i GP tillsammans med Yimby-samordnaren Patrik Andersson med en replik till just Göteborgslokaler. De verkar tyvärr sitta fast i en obsolet planeringstradition och föråldrade analysmodeller. Då handlade det om grannskapsenheter och centrumanläggningar. Nu handlar den istället om tillgänglighet. 

Tonläget är ordentligt uppskruvat, som det brukar vara på män i övre medelåldern när det gäller trängselskatt och västlänken. Redan i ingressen är det nästan falsett:

"Finns det någon förnuftig människa som tror att torg och torghandel kan leva utan butiker och verksamheter? Och som tror att människor väljer att besöka ett torg som man inte kan nå?"

Mariaplan idag ska...

En sidoanmärkning här är att just benämningen "torg" som beskrivning av Mariaplan är en ganska rejäl eufemism. "Trafikplats" hade passat bättre. Hur som helst visar det sig snart vart skon klämmer:

"Men just där - på Mariaplan - vill stadens företrädare minska tillgängligheten till torget för handikappade och även andra, som kommer hit med bil."

Redan här kan man börja syna den argumentationskedja som börjar ta form. Tillgängligheten för bil ska alltså minskas på något sätt. Detta innebär alltså, enligt Lisbeth Grönfeldt Bergman (M), att det här torget/trafikplatsen kommer bli fullkomligt omöjligt att nå. Alltså om tillgängligheten är mindre än 100 procent skiftad till förmån för bilen går punkten inte att ta sig till. Det är ganska uppenbart att den argumentationskedjan är felaktig. Att någon skulle försöka skapa ett torg som inte går att nå är en halmdocka.

...bli någonting i denna riktning imorgon. Omöjligt att nå?

De logiska kullerbyttorna fortsätter sedan på ett nästan underhållande sätt:

"Buss och spårvagn i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att ta sig till butiker med dessa färdmedel och inte heller att cykla. Det finns faktiskt människor som är beroende av att komma nära med bil!"

För det första konstaterar trafikplaneraren dr Christer Ljungberg redan 2006 att en majoritet av centrumhandelns kunder tycks komma till etableringarna utan bil. I Lund kommer till exempel bara 18 procent till butikerna med bil. 82 procent kommer alltså dit på annat sätt, till övervägande del till fots, med cykel eller med buss. Liknande siffror har sedan dess framkommit för fler städer i Sverige om jag inte missminner mig.

För det andra är resonemanget en logisk kullerbytta. Att vissa behöver använda bil betyder inte att alla eller ens en signifikant andel av butikernas kunder behöver bil (vilket vi också ser i invändningen ovan). Det är alltså inte ett argument för att skifta tillgängligheten 100 procent till bil på bekostnad av tillgängligheten för andra trafikanter. Det enda detta argument visar är ett enögt perspektiv. Inget transportslag kan passa alla. Detta är i själva verket ett kraftfullt argument för ombyggnationen, då den syftar till att öka tillgängligheten för de trafikslag som idag har på tok för låg tillgänglighet, så att situationen blir mer balanserad. Det går lika gärna att hävda:

Bil i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att använda detta transportmedel. Förutom att staden skulle korka igen så kan man vara för ung, för gammal, funktionshindrad eller ekonomiskt hindrad. Dessutom är allt färre ens intresserade av att äga och använda bil i sin vardag.

Den omskrivningen är precis lika relevant och visar hur otroligt intetsägande och irrelevant detta argument är. Trafik är givetvis inte ett specifikt fordon utan människor och varor som rör på sig. Det står i stadens egen trafikstrategi, man kunde ju tro att det var politikernas jobb att faktiskt vara uppdaterade...

Med detta börjar dock debattören, förmodligen för sitt eget bästa, närma sig slutet. Det är dags för den avslutande one-linern som ska knyta ihop säcken och liksom klistra fast sig i läsarnas huvud:

"Det finns fler skrämmande exempel i staden där bilfientligheten slår hårt mot verksamheter och jobb - särskilt för unga göteborgare. "

I sjävla verket har den här typen av omvandlingar ett slående track-record just när det gäller handeln och butikernas omsättningar. Från NYC finns siffror som visar på nästan 50 procent ökning av handel när kantstensparkering blev cykelbana. Vidare dubblades hyrorna på kort tid runt Times Square sedan det blev bilfritt och fem nya flaggskepps-butiker öppnade. Detta redan då bara temporära material användes. Nu byggs det om till ett permanent torg. Vill man titta mer lokalt kan man se hur Odinsgatan och Friggagatan verkligen levt upp i och med omdaningen till en mer balanserad situation mellan trafikslagen. Eller så kan man titta på centrum inom vallgraven och hur de bilfria gågatorna blev en dundersuccé. Det finns en uppsjö av fall som styrker metodens effektivitet. Det finns inget stöd för att denna omdaning riskerar ett enda jobb, i själva verket är det snarare tvärt om. Det är skrämmande hur Göteborgs tradition av bilkramande från sextiotalet och fram till bara några enstaka år sedan har tillåtits slå så hårt mot verksamheter och jobb, men också glädjande att den undertryckta potentialen äntligen får frigöras!

I korthet är alltså debattartikeln fylld av logiska kullerbyttor, argumentationstekniska och faktamässiga fel. Detta kommer från en person som innehar en maktposition i ett av stadens offentligt ägda bolag. Göteborgarna förtjänar bättre styrning av staden.


Gamla idéer vitaliserar inte stadsdelstorgen

Plötsligt händer det. Idag debuterade jag på GP-debatt med en artikel om hur man kan utveckla grannskapsenheters trötta centrumanläggninar till riktiga levande torg. Jag skrev artikeln tillsamans med Patrik Andersson, som är samordnare på Yimby Göteborg. Den som vill läsa gör det med fördel där istället för på GP, då det finns fler fina bilder.

Jag ska inte återpublicera texten här, den finns som sagt att läsa lite varstans. Istället tänkte jag elaborera lite runt varför det är så viktigt att lyfta betydelsen av den omgivande staden. Det är nämligen något som Yimby gör mest hela tiden, och det kanske inte är helt lätt att förstå varför. Det handlar om hur en stad fungerar. Allt hänger ihop och stadens styrka ligger inte i de enskilda delarna som bygger upp den utan i synergierna mellan dessa delar.

Modernism är en planeringstradition, ett paradigm, där utgångspunkten ofta är ingenjörens: Bryt ner problemet, bryt ner det! Och addera varje mindre del av lösningen på slutet. Det är ur den tanken som distinktionen mellan "centrum" och "bostadsområde" och "industriområde" kommer ifrån. Idén är att man tar en liten del, säg problemet att skapa bra bostäder, och så tänker man ut världens bästa bostäder utifrån de krav man bedömmer människor har på att "bo". Någon annan gör samma sak med industriområden, en tredje gör samma sak med centrum, en fjärde gör samma sak med bilvägen. Och sedan på slutet lägger man samman allt. Centrumet för sig, bostäderna runt om och så industriområdet kastar man iväg så långt man kan och drar dit den där bilvägen. Det låter ju som en utmärkt teori - men i praktiken fungerar det inte.

För i praktiken så missar man krav och kvaliteter som liksom faller mellan stolarna. Man missar att industrier mår bra av att det finns en miljö där man kan råka stöta in i varandra så att nya samarbeten kan uppstå. Man missar att gatorna blir tryggare och roligare så att folk lockas ut när det finns något annat än stängda fasader och neddragna persienner längs med den. Och så vidare. Man får helt enkelt inte stad, man får "stad". Torgen blir inte torg utan "torg". "Stads"delen blir dysfunktionell och människor söker sig därifrån. Den lilla handel som fick tränga ihop sig i det lilla centrumet får till och med den svårt att överleva och snart ökar vakansgraden.

I grunden handlar det om man vill leva i en "stad" eller en riktig STAD, om man vill gå på Linnégator och möta folkliv eller stå ensam i en isoleringscell i långa köer på anonyma och fula betongmotorvägar. Det kanske är svårt att sätta ord på exakt vad som missas - men att något missats, det tror jag är tydligt för oss alla.


Följ upp Attefallshuset ordentligt!

Det har snart gått en månad sedan Attefallshuset klubbades igenom. Så här i efterhand tycks information om hur åtgärden fallit ut saknas. Det är förmodligen allt för tidigt för att kunna säga något med säkerhet, men jag är sådär. Jag vill veta, helst igår. Helst innan beslutet är fattat. Tyvärr är tidsresor ännu inte möjligt...

Jag googlade tidningsartiklar för att försöka få en bild av hur använd möjligheten blivit hittills - sommartider är ju trots allt en populär tid för att förändra i villaträdgårdarna - och rubrikerna uttryckte allt från "oväntat stort intresse" till "oväntat lågt intresse". Men tittar man på siffrorna verkar det som om åtgärden ännu inte har lett till den förutspådda byggboomen. Olika kommuner har haft olika erfarenheter, men i absoluta tal handade det om mellan 0 och 20 hushåll som utnyttjat möjligheten då artiklarna skrevs. Desto fler hade däremot vänt i dörren när de insåg att det inte var så enkelt och okomplcierat som det verkade. Det förstärker känslan av att åtgärden mer än något annat är ett desperat hafsverk för att försöka avleda uppmärksamheten på regeringens fullkomliga misslyckande med bostadspolitiken. Trots att Attefall helt utan konkurrens leder utredningsligan har kraftfulla och väl genomarbetade reformer lyst med sin frånvaro. 

Något annat som hade varit intressant att veta är hur Attefallshuset används. Det lanserades som en möjlighet att skapa uppemot 150 000 - 200 000 nya bostäder. Hur har det blivit i verkligheten? Jag har inte hittat något som indikerar att skapa en extra bostad är högt på prioritetslistan hos villaägare. På forum som Familjeliv nämns "gästhus" eller "poolhus". Däremot inte bostad till okänd bostadslös.

Det finns egentligen ingenting som talar för att detta skulle bli någon slags bostadsbyggnadsboom. Dels är villaägare sällan i behov av den inkomsten och dels så är det förenat med stora kostnader. Det kräver ett stort ingrepp på den egna tomten samtidigt som det både är dyrt och komplicerat om kåken ska vinterbonas och el, värme, vatten och avlopp dras in. Man pratar i storleksordningen om samma kostnad som för att bygga en hel villa. Mellan en halv och en hel miljon. Det är just sådant som vatten och avlopp som kostar mycket pengar. Det är därför småbostäder alltid blir extremt dyra. Det finns stora tröskelkostnader för att ens få till en bostad. Övriga "vardagsrumskvadratmeter" är nästan gratis. Att det däremot kommer bli en del nya garage, uterum och förråd - det betvivlar jag inte. 

Kritiken mot reformen bygger främst på att det kan bli mer konflikter mellan grannarna. Den stora finessen med Attefallshuset är att grannarna inte kan överklaga någonting så länge reglerna följs. Detta tycker inte jag är särskilt problematiskt i sig. Det perverterade system vi har idag där man kan hindra all utveckling av mark som man råkar bo i närheten av eller ha som utsikt är knappast bra eller demokratiskt det heller. Det är i sig positivt med ökad öppenhet för förändringar. Att default blir att saker faktiskt ska få hända istället för som idag där lagt kort ligger i evigheters evighet så enda möjligheten att skapa mer bostäder är att slänga ut dem på prima jordbruksmark med långa avstånd och dålig kollektivtrafik. 

Det som intresserar mig är snarare vad detta innebär för markutnyttjandet. Icke hårdgjord yta är jätteviktig av massor olika skäl. Trädgårdar är på intet sätt någon slags naturmark, men de levererar ekosystemtjänster. Dessutom måste trädgård räknas som värdefull grönyta, om något. Ett av de ledande argumenten för att inte bygga nytt är just att grönyta går förlorad. Men även om varje Attefallshus blev en bostad skulle 100 bostäder ta 2500 kvadratmeter mark i anspråk. Ett Attefallshus kan bli max ca 40 kvadrat, eftersom man kan bygga (nästan) två våningar (4 meter höjd, normal takhöjd är ca 2.40). Bygger man bostäderna i ett vanligt stadskvarter istället kommer man undan med endast ca 600-750 kvadrat mark. Det är mindre än en tredjedel. Men nu blir inte alla Attefallshus nya bostäder. Bara en mindre del kan väntas bli det. Istället riskerar vi att hårdgöra hektarvis med mark som levererar ekosystemtjänster utan att samhället vinner någonting på det. Det är klart att det är en trevlig present till villaägare, men är det verkligen detta som bostadsministern ska syssla med - att dela ut ekologiskt ohållbara presenter till de som redan har en bostad?

I princip har Attefallshuset varit det enda greppbara utfallet av två mandatperioders utredande för att öka bostadsproduktionen. Väljarna förtjänar att detta följs upp ordentligt och dess effekter hittills presenteras. Det är ett från början dåligt utrett förslag, ett hafsverk, så då får man ju göra det som utredningen borde ha gjort i efterhand. Vilka konsekvenser har förd politik på miljön, på bostadssituationen och på ekonomisk fördelning? Väljarna förtjänar att veta.

PS
(Det värsta är dock att det röd (gröna) alternativet står lika handfallna inför bostadskatastrofen. Vad inget av blocken fattat är att planeringsprocessen måste göras om i grunden) 


Organisk förtätning av centrala villaområden

För någon vecka sedan fann jag mig utan tillgång till min cykel, då den var inlämnad för en smula kärlek och omsorg hos verkstaden. Emedan mitt transportsätt tyvärr då tillfälligt inte fungerade upphörde tyvärr inte mitt behov av att förflytta mig. Bland annat behövde jag handla tilltugg och dryck till den obligatoriska EU-valvakan. Så glad i hågen traskar jag iväg till den lokala mataffären och uträttar mitt ärende. När jag inhandlat samtliga produkter jag var i behov av kom jag på att jag lika gärna kunde passa på att ta en sväng om i området, när jag ändå för en gångs skull ändå traskade. Så lite improviserat körde jag en stadsvandring med mig själv längs Göteborgsvägen. Fokuset för denna hastigt påkomna eskursion var förtätning av villaområden.

Detta var inte helt taget ur det blåa. Frågan har aktualiserats av vår utredningskung och tillika bostadsminister Stefan Attefall i och med lanserandet av det så kallade "Attefallshuset". Visionen är att villaägare (som till övervägande del är medelålders) ska uppföra en ytterligare byggnad på sin tomt och sedan hyra ut detta till en stackars (förmodligen ung) bostadslös (och tjäna en rejäl hacka skattefritt för besväret). Man får förmoda att Alliansens vision om att villaägare skulle hyra ut rum i själva villan inte inträffade. Det finns mycket att säga om Attefallshuset, och den debatten tänker jag ducka för tillfället, men även om den uppenbara risken, att denna komplettering blir till ett extra uterum i trädgården eller en hobbylokal istället för en extra bostad till en stackars student, till äventyrs inte inträffar kvarstår ett faktum. Det är en förtätningsmetod som ger ett ganska litet tillskott av bostäder samtidigt som det tar i anspråk relativt mycket attraktiv parkmark, en välskött trädgård med blommor och träd är definitivt en slags park.

Det måste finnas bättre sätt, och jag drog mig till minnes att det faktiskt finns exempel på det i mitt närområde. I mitt närområde är det nämligen spännande att bo om man är förtätningspositiv Yimby-vän (Yimby står för Yes In My BackYard - Ja! På min bakgård!). Det kanske verkar lite otippat att ett tillrättalagt villaområde skulle vara scenen för spännande förändringar, men även här händer det alltså saker. Hela Göteborgsvägen är helt ombyggd. Jag flyttade in mitt under den processen. Och sedan har projekten runt om poppat upp lite nu och då. Flera villor och andra låga byggnader har fått ge vika för flerfamiljshus med gissningsvis omkring 9 lägenheter. Där kan man snacka om utväxling. En byggnad där en familj får rum byts till en byggnad där 9 familjer får rum. Det är nio gånger tätare. För dessa nya flerfamiljshus byggs på exakt samma tomter som de hus de ersatte stod på.

Det finns både mer och mindre lyckade aspekter av förtätningen och mer och mindre lyckade exempel. Det finns absolut mycket som kunde ha gjorts bättre. Något som man ofta ser väldigt konkret är parkeringsnormens inverkan på utformningen. I samtliga fall jag hittat har byggherren valt att förlägga den som en markparkering. Det finns lite olika varianter på placering, men en stor asfalterad döyta framtill är ganska vanligt. Det ger ett ganska trist bidrag till stadsrummet. 

Bilden ovan visar ett exempel som jag tycker är betydligt bättre för stadsrummet som man försöker skapa längs Göteborgsvägen. Det är inte väsensskilt från den sortens pseudourbanitet man upplever i Lorensbergs villastad eller längs Sankt Sigfridsgatan i Örgryte. Det är förvisso fortfarande bara bostäder, och med tanke på att lokaler i området står tomma hade allt annat varit otänkbart, men det är väl så bra man kan göra det ungefär. Här måste man faktiskt gå runt hörnet för att se vilken påverkan bilparkeringen har. 

Jag ska inte dra några växlar på denna söndagkvälls beläggningsgrad. Det räcker med att konstatera att trädgård för de boende där barnen kan leka och vuxna umgås över en grillkväll prioriterades bort. Tråkigt för de eventuella boende som väljer att leva utan bil. Alla straffas lika för något som bara vissa efterfrågar.

Hur som helst är det förtätning. Den är i högsta grad evolutionär. Man bygger vidare på samma karaktär, men trycker på med en våning till och bygger närmre tomtgränsen. Och plötsligt kan massor med familjer flytta in där det tidigare bara fanns utrymme för en enda. Detta är i själva verket ett mönsterexempel på hur förtätning ofta skett historiskt. När det blev ekonomiskt fördelaktigt rev man och byggde upp igen lite högre och lite bredare. Och så höll man på vartefter efterfrågan ökades. Snart sammanfogades husen till kvarter och stenstaden, det många kallar "innerstad", var född. Samtidigt är det som att förtätningen aldrig ägt rum om man går in en gata. De nya husen märks så att säga inte. 

Innebär då detta att man ska köra ut farmor Agda från hennes villa på stört? Naturligtvis inte. Denna förtätning är av organisk och evolutionär art. I vilket område som helst är villor ibland till salu. Om man öppnar upp för utveckling till flerfamiljshus kommer exploatörer strategiskt att köpa upp fastigheter i rätt läge vartefter de blir lediga. Och så sakteliga kan det få tillkomma bostäder för fler. Tomt efter tomt. Detta är faktiskt redan en process som är igång. I vissa villaområden gäller äldre detaljplaner som medger mer utveckling än dagens extremt hårt reglerade. Där köps villor in, rivs och blir flerfamiljshus. Kanske vore detta något för Attefall att titta på för att få till fler bostäder? En slags generell undantagsregel som möjliggör den här utvecklingen i alla villaområden.

Egentligen tycker jag den här bilden illustrerar saken väldigt bra. Till höger har vi en villa med utrymme för en familj. Till väster har vi på en vad jag förstår något mindre tomt ett helt komplex med 5 kontor och 3 bostäder. Vad är en rimlig utveckling för centralt belägna villaområden? Ska de för evigt vara ett nedfruset museum med bara ett fåtal hushåll eller ska de få utvecklas och ge rum åt fler? Saken behöver inte vara svårare än så. 


Stadsplanering för en attraktiv stad är ett val

Jag är aktuell på Yimby Göteborg idag med artikeln "Attraktiv stad är ingen slump - utan ett val". I princip försöker jag på ett pedagogiskt sätt förklara det självklara att det finns sätt att planera och bygga på som ger attraktiv stad och sätt som inte gör det. Och att man naturligtvis kan välja vilket man gör. 

Det finns ett osunt mystifierande av innerstaden. En slags idé om att den bara råkade bli bra och attraktiv. Att det som vi kanske benämner som "centrum" på något sätt uppstått av sig självt. Att det inte går att skapa mer av detta attraktiva och populära. Så är naturligtvis inte fallet. Det finns inget magiskt eller mystiskt över innerstäder. Det är enkla greppbara byggstenar som bygger upp den. Det kan naturligtvis skapas idag likväl som det gick utmärkt igår. 

Naturligtvis handlar det om vad man prioriterar. Idag prioriteras saker såsom "siktlinjer", "områdets karaktär" och "grönyta" slentrianmässigt istället för de kvaliteter som i stort sett föreskrivs i Översiktsplanen, säg "täthet", "funktionsblandning" och "utåtriktad verksamhet i bottenplan". Det som skapar stadsmässighet. Varje dag görs val efter val av politiker och tjänstemän som strider mot Göteborgs vision och plan att skapa mer attraktiv stad. Det finns naturligtvis ett alternativ. Det går alldeles utmärkt att sluta planera förort och börja bygga stad.


Det instick i diskussionen om Campus Näckrosen som jag borde gjort om jag varit där

Igår var det en sammankomst angående Akademiska Hus planer att utveckla Campus Näckrosen. Jag var inte där, och kunde således inte göra ett instick. Men om jag hade varit där, och om jag hade fått ordet. Då hade jag hållit följande anförande:

Göteborgare!
Jag vill börja med att säga att jag är positiv till förtätning och utveckling av vår stad. Jag går så långt att jag anser att förändring är stadens normaltillstånd. Det finns bara en väg att gå, och det är framåt in i framtiden. Därför tycker jag naturligtvis att det är roligt att Akademiska hus vill investera och utveckla sitt campus här. Våra centrala universitetscampus är en stor tillgång för staden, deras utveckling ser jag som en viktig framgångsfaktor.

Men detta är en fråga som är mycket större än bara Akademiska hus och campusverksamheten. Vi befinner oss på en av Göteborgs mest strategiska platser. Om bara omkring 15 år kommer Korsvägen här intill vara en av Göteborgs tre viktigaste och starkaste kollektivtrafiksnoder. Det blir som ni alla vet en hel underjordisk järnvägsstation bara ett stenkast bort.

Det här är inte bara en möjlighet att skapa ett bättre campus. Det här är också ett gyllene tillfälle för staden. Visst ska vi skapa ett välfungerande campus med ändamålsenliga lokaler, men det är direkt huvudlöst att stanna vid det. Skapa en utveckling som är bra för hela staden! Bygg bostäder, bygg kontor, bygg verksamhetslokaler i botten ut mot gatan. Ner mot Korsvägen finns redan storskalighet i form av våra tre Gothia Towers. Vi kan alltså bygga både tätt och högt utan att oroa oss för att rasera områdets karaktär, för höga hus är redan en del av den karaktären. 

Frågan, som jag ser det, handlar inte om campusutveckling eller inte. Den handlar om hur väl staden förmår utnyttja den här chansen. Staden har planmonopolet. Bygg campus, men ännu viktigare: bygg stad!


Göteborg byggdes inte för bilar

Nästan ingen stad byggdes för bilar, ej heller Göteborg. Majoriteten av alla städer i världen har i tusentals år byggts för människor. Det som Göteborg och många andra moderna städer har blivit, en öken av biltrafiksystem, är ett fenomen som bara funnits ett ögonblick i städernas långa historia. En avvikelse.

Länge var gatorna en allmänning. En plats som utgjorde var mans vardagsrum. Här skvallrade och överlade de vuxna och här lekte barnen. Det var länge vanligt att handel skedde ut genom en lucka i väggen. Gatan var en plats för liv, inte en plats för biltrafik. Gatorna designades inte och byggdes inte för biltrafik, vad billobbyister än påstår. Städer har funnits i minst 4000 år, bilen i drygt 100. Gator har funnits minst 3900 år längre än bilen. Hur skulle gatan kunna vara skapad för bilen? Maken till antiintellektuell argumentation får man leta efter. Gatan skapades för att vara scenen för möten, lek och liv.

Det var annorlunda då. Gatan var en plats människor ville vara på, en plats där människor spenderade tid. Dess funktion var lika mycket att vara ett offentligt rum som att erbjuda väg mellan olika målpunkter. Idag är våra gator, med bara ett fåtal undantag, en plats vi skyndar förbi. De är primärt avsedda för transport i isoleringsceller tillverkade i plåt. Men förr fanns plats för liv. Det fanns plats för människor. Det fanns till och med plats för barns lekar.

Idag ser vi inte stadsgatorna fyllas med pulkaåkande pojkar och flickor. Ser vi barn längs vår stads gator hålls de kort av stressade föräldrar som desperat försöker hålla sig själva och barnen ur vägen för livsfarliga stålprojektiler som rusar fram i full fart mitt inne i stadskärnan. 

Jag brukar ofta påpeka att stadens främsta syfte är att samla produktionsresurser. Men naturligtvis är staden mer än en tillväxtmotor. Det är också vad över hälften av världens befolkning kallar "hem". Dessutom är den centrala resursen för städer faktiskt människor, och därför bör staden byggas utifrån människors förutsättningar och behov. Staden måste vara en plats för människor. En miljö där människor vill vistas.

Vilket stadsrum stannar du upp i, vilket skyndar du förbi? Vad ska den värdefulla och knappa ytan i staden användas till? Det ligger kanske nära till hands att avfärda mina tankar som "orealistiska" och "naiva". Avfärda mig som en nostalgisk idealist. Men betänk då att städer i minst 3900 år inte haft enorma och rent ut sagt groteska transportapparater. Och jag tror inte en enda människa blivit lyckligare av att staden kommit att allt mer domineras av den typen av transportkorridorer istället för av högkvalitativa rum för interaktion mellan människor. Snarare visar forskning på motsatsen. Det är när man tar bort billeder som områden kan revitaliseras ekonomiskt. 

I grunden tror jag det handlar om ett val. Vilken stad vill vi skapa? Vad vill du se mer av i ditt Göteborg?


Synvillan i Stora Torp hade passat bäst just som en synvilla

Enligt gammal go göteborgskhumor kallades TV-huset för "Synvillan". Vitsigt, eller hur? Byggnaden är sedan ett tag rivet och istället ska ett bostadsområde som får ärva samma namn uppföras på platsen. Redan i denna intention är det något som inte stämmer. Nyckelordet är "bostadsområde". Emedan Göteborg pratar om att det ska byggas stad planerar man här alltså uttryckligen för anti-stad, funktionsseparerad enklav. Det blir inte heller lättare att förlåta när man tittar på själva planen. Jag vill understryka att detta inte är ett förslag, ej heller ett skämt. Detta är en antagen plan, det kommer att byggas.

Detta kommer skapa omkring 500 nya bostäder i radhus och lägenhetslängor, så kallade "lamellhus". Fler bostäder är såklart positivt, särskilt då Göteborg lider av en svår bostadsbrist, men det blir lätt missvisande att jämföra mot ett nollalternativ och säga att allt som ger mer än nollalternativet är bra per sé. Jag tycker istället man kan jämföra med potentialen förutsatt en stadsmässig täthet. Uttryckt mer konkret: Hur många bostäder hade det fått plats med ifall detta hade byggts som Linné? Jag beräknade att man med e-tal 3,0 (som är en rimlig exploatering i städer) skulle kunna nå omkring 6500 bostäder á 70 kvadratmeter på den här ytan. Istället skapar man 500. Det är inte ens 8 procent av potentialen. Det är en spottloska rakt i ansiktet på alla bostadslösa. Förutom att det inte är den där staden som översiktsplaner vackert beskriver. 

Hur hade Synvillan kunnat bli istället? För stadsmässighet finns ett antal rena hygienfaktorer. Stadskvarter, funktionsblandning och täta kopplingar till omgivande stadsdelar. Här finns ingenting. Området har bara bostäder, inga kvarter och det avskärmar sig aktivt från omgivningen genom en fysisk mur: ett bullerplank ut mot motorleden Delsjövägen. Redan för flera år sedan påpekade en Yimbymedlem, Anna Eriksson, detta för Älvstranden Utveckling, som har drivit fram den här planen. Hon skriver att omårdet signalerar att: "detta tillhör bara oss som köpt bostad här, obehöriga äga ej tillträde". En plats som blir offentlig bara i teorin.

Det område som Synvillan borde ha varit skulle ha strävat utåt. Sökt kopplingar till omgivande stadsdelar. Sökt göra stadsgata av motorleden Delsjövägen. Det skulle ha varit en plats inte bara för 500 hushåll, utan för alla stadens drygt 500 000 invånare. Vad betyder det rent konkret för planens utseende? Jag tänker så här:

Kopplingar skapas åt väster, norr och öster, de håll där det finns bebyggelse idag. Genom att införa fler korsningar och ta bort gräsbarriärer som förstärker Delsjövägens motorledskaraktär skapas goda förutsättningar för att omdana vägen till stadsgata. I ett andra steg måste också Bö på andra sidan motorleden möta upp Delsjövägen med stadsmässig bebyggelse. Jag tänker mig att man kan sänka ner spårvägen och göra tunnelbana under området i samband med detta. Spårvägen härifrån och utåt är faktiskt så kallad "pre-metro". Tunnelbana fast ovan jord. 

Låt oss nu stanna upp och betrakta vad som skapats. Stadsdelen liknar plötsligt just Linné eller Olivedal. Delsjövägen kan plötsligt nästan misstas för Linnégatan eller Övre Husargatan. Istället för en förortsenklav bildas en stadsmiljö och plötsligt uppstår den där staden som Göteborg faktiskt beslutat sig för att bygga.

Okej, fine. Det här området blev kasst. Omgruppera, slicka såren och lägg energin på nya planer. Så borde jag tänka, men kan inte. Det här är inte vilken markplätt som helst. Det här är själva kopplingen till hela Östra Göteborg. Den kommer bli kass. Detta påverkar alltså alla möjligheter att bygga samman Östra Göteborg med centrum i väst. Strukturen med öar som man tar bilen mellan består och cementeras ännu hårdare. Det är ganska långtgående implikationer. Och det här kommer vi sitta med i minst 100 år. Om det är något som ger mig ångest så är det detta.

Nej, jag hoppas och ber att det utomordentligt urusla förslaget för Synvillan är just precis en synvilla och att SBK eller ÄU imorgon går ut och och säger "vi bara lurades lite, här är den riktiga planen" och visar något i stil med ovan. Och ÄUAB, vill ni göra en snabb upphämtning och skapa den stad som vi politiskt beslutat oss för att skapa och som så många Göteborgare längtar efter, så är det självfallet helt tillåtet att sno mitt förslag. Gratis, inte ett enda öre behöver tas från skattebetalarna. För en gångs skull ÄUAB, gör oss positivt överraskade!


RSS 2.0