Min Vision

Idag tänkte jag bjuda in till en stadsvandring igen. Precis som förra gången följer man med via sin dator genom att läsa inlägget, kanske invirad i en mysig filt eller med en kopp varmt te. Idag ska vi traska runt i Göteborg. Jag ville göra ett litet experiment och se hur mycket man kunde traska runt i grönstruktur. Oväntat långt - skulle det visa sig. Jag har ritat ut ungefär hur jag traskade runt på kartan. Jag insåg när jag närmade mig stadskärnan att det gick utmärkt att börja redan så långt ut som Focus. Redan där möter man stadens omfattande nätverk av vad som ibland kallas "gröna kilar", "gröna korridorer" eller "gröna lungor". 

Grönskan utanför Focus-huset är en grönska som alltid har fyllt mig med frågor. För vem finns den parken? Vem ska stanna upp här, precis intill ett motorvägsmot och insupa atmosfären? Det fungerar i praktiken mest som en barriär, i detta fall med den anmärknintsvärt ofta högt prioriterade funktionen att hindra cyklister från att ta sig till matbutiken.

Jag fortsätter vidare. Grönstrukturen upphör inte utan fortsätter längs Mölndalsån, som jag tror ses som något slags rekreationsstråk där man ska motionera på lite olika sätt. Denna dagen (17e maj) var dock efterfrågan högst begränsad. 

Utöver enstaka personer var stråket öde Märkligt med så öde platser precis intill en tät stad med hundratusentals invånare. En slags grön öken. Jag har egentligen enbart sett rörelse att tala om här mitt i pendlingen, och att motivera grönskan av det skälet är väl ungefär i nivå med att framhålla motorvägens funktion för att människor ska få "möta grönska" varje dag. Är det verkligen transportlederna som ska vara det som rekreerar oss?

Jag svänger vänster precis innan Nya Ullevi och beträder vad som måste vara stans absolut mest absurda gata. Det totala vakuum som infinner sig har alltid påverkat mig. Jag väljer för det mesta bort att använda gatan, och min erfarenhet är att de flesta gör samma bedömning. Grönskan i kombination med rummets övriga fullständiga konturlöshet blir en barriär.

Det som kanske kan kallas gatans största "attraktion" är ett Landeri, vilket i praktiken var ett ståndsmässigt fritidshus för något hundratal år sedan. Vad en jordbruksfastighet avsedd för fritidsändamål gör mitt i Sveriges näst största stad är ett mysterium.

På baksidan finns en trädgårdsanläggning som man kan strosa runt i lite. Jag mötte inte en enda levande själ där innan jag fortsatte vidare in i den lilla parkmiljön mellan Mölndalsån och Skånegatan. 

Jag fortsätter promenaden omgiven av total ödslighet. Att man kan promenra så länge i en storstad utan att knappt möta en annan levande själ mitt på blanka dagen, det är näst intill skrämmande. Men mitt i parkmiljön hittar jag äntligen liv. Fast kanske inte på den grönaste av platser...

Efter att ha kommit undan med blotta förskräckelsen när jag försökte ta mig igenom anläggningen så fortsatte jag vidare mot Skandinavium. Återigen omges jag av den hyllade, livsviktiga men fullständigt öde grönskan.

Men där framme upphör sedan grönstrukturen för ett ögonblick. Jag skulle kunna backa och ta vägen via Bohusgatan och sedan hamna på Heden, och då inte lämna de ändlösa trädraderna och grönstrukturerna. För det är mitt nästa delmål. Den vidsträckta ödsligheten som i folkmun kallas "Heden". 

Förvisso är Heden hyfsat livlig, särskilt om man jämför med andra grönytor, men dess storlek gör ödsligheten hyfsat påtaglig. Även när ytan, som är stor som hela Haga, är "fullt" utnyttjad är det ganska få människor som får plats. Inte särskilt effektivt... Ett undantag utgörs av Hedens södra spets. Här finns ett litet hörn som faktiskt både har utrymme för och utnyttjas av många av stadens invånare. 

Härifrån kan man gena vidare genom en annan liten park bakom Park Lane. Men med tanke på den rika tillgången av slätstrukna gräsmattor med urgamla träd på som finns i Göteborg är konkurrensen om besökarna stenhård. Den här parken ser inte ut att vara en vinnare.

Parken sträcker sig upp till Stadsbiblioteket. Därifrån får man skarva nått hundratal meter över Götaplatsen innan man når nästa grönstruktur: Näckrosdammen. Det är inte vilken grönstruktur som helst heller, utan för tillfället scenen för en långdragen och bitter strid mellan staden och de närboende om ifall Näckrosdammen ska få utvecklas till en levande del av staden eller fortsatt vara i huvudsak en bakgård för ett fåtal.

Entréerna till detta parkområde är kuriost nog väldigt anonyma. Den entrén jag valde är som en slags bakgata runt konstmuseet. Man måste veta om att man kan ta sig vidare här för att komma på idén att traska in. Parken i sig är vacker, och ödsligheten är inte total. Men jag skulle inte heller kalla det livat. Här kan man tänka att det finns utrymme för lite mer bostäder och verksamheter som inramning för att ge bättre underlag till parken.

Vägen vidare gick upp genom Lorensbergs villastad. Det är ett pittoreskt område som idag mest rymmer representationslokaler för företag och konsulat, samt små friskolor mm. Det skulle kunna vara en av många möjliga förklaringar till Näckrosdammens ödslighet, att inte ens alla omgivande bostadsområden har invånare. Hur som helst är det en naturskön stadsdel med gott om grönska som inte tycks användas.

Jag har nu vandrat i en halvcirkel runt Götaplatsen och korsar Viktor Rydbergsgatan straxt ovanför för att upptäcka ännu mer gräsmattor som få använder provocenrande nära den högt efterfrågade innerstaden.

Jag traskar vidare i det anmärkningsvärt öde centrumet av Sveriges andra största stad. Nästa grönstruktur har namnet Vasaparken. Detta är, vad jag förstår, en park som har stora problem med kanyler i sandlådan och så vidare. Och det säger väl lite grann om hur parken besöks av övriga medborgare...

Och det känns som jag får recitera mig själv. Ännu en plats där det är svårt att hitta människor som är i rörelse. Istället är ödsligheten nästan helt komplett. Lekplatsen drar inte ett enda barn, de skejtar väl nere vid actionparken istället.

Vasaparken övergår vid Vasagatan till Vasaplatsen, som i praktiken är ett trekantigt glorifierat trafikimpediment. Och mycket riktigt var också antalet besökare begränsat. En socialt utsatt person försökte hitta någon slags ro i gräset, men hen försvann sedan snabbt. 

Denna grönstruktur skapar en brygga över till en annan av Göteborgs verkligt absurda grönstrukturer, nämligen Nya Allén. Idén var en gång att detta skulle vara ett promenadområde. Numera är det en slags bilkorridor med totalt sex filer där den är som bredast, vilket gör ett stort parkområde bullerstört och alltså väsentligt sämre. Även här var väl antalet besökare, utöver den förbipasserade biltrafiken, marginellt.

Här väljer jag också att avsluta min stadsvandring, men inte utan en reflektion. Den fråga som ekar i mitt huvud är den Jane Jacobs också ställer: 

"Varför är det så vanligt att det inte finns några människor där det finns parker och inga parker där det finns människor?"

Och jag frågar mig, vad gott gör all denna grönyta egentligen om de mest står öde? Samtidigt står tiotusentals och längtar efter att flytta in i centrala Göteborg. Kanske är det så enkelt att fler människor skulle kunna blåsa liv i centrala Göteborg och göra parkerna mer använda och därför värdefulla?