Min Vision

Christer Ljungberg heter en trafik- och samhällsplanerare som bloggar om just detta ämnesområde med en hållbarhetsvinkling på det hela. Han har mycket intressant att säga, men bland annat så gör han en förutsägelse om 2012 i samband med nyåret som jag tyckte var intressant att lyfta:

"Det kommunala planmonopolet blir allt mer obsolet"

Detta är ju en spännande tes. Jag vet knappt ens vad innebörden av alla stora ord i den meningen betyder, och då är jag akademiker. Men han förklarar det bra:

"Iden om det kommunala planmonopolet bygger på en väldigt lokal samhällsutveckling och -påverkan som helt enkelt inte är relevant längre. Vi bor i en kommun, jobbar i en andra och har våra fritidssysselsättningar i en tredje. Kommunen är helt enkelt inte den mest relevanta enheten för styrning på lokal nivå längre. Om vi skall klara hållbarhetsutmaningarna krävs lösningar som kräver en regional samverkan som i många fall inte är förenlig med kommunalt planmonopol. Externhandel exemplifierar svårigheterna.  Men den fortsatta urbaniseringen gör att fler och fler av de köpcentrum som är helt externa, som Center Syd i Skåne,  får problem. Trots att kommuner som Uddevalla glatt pytsar in 500 miljoner för att få IKEA till orten."

Detta är en tanke som jag har haft i huvudet även om jag inte kunnat formulera den. Det har mer varit en frustration. Jag bor i Partille kommun men rör mig oftast i Göteborg kommun. Cykelbanorna jag använder är till 90% Göteborgs kommuns cykelbanor, men ändå kan jag inte påverka alls därför att någon dragit en gräns med en penna. Det tycker jag självklart är lite löjligt. Jag vill föreslå massor med bra idéer för att skapa bättre förutsättningar för cykelpendling, och dessa idéer handlar oftast om saker som skulle hamna på Göteborgs kommuns bord. Där har jag inte den politiska makten eller möjligheten att på ett vettigt sätt lägga ett förslag.

När jag läste Ljungbergs förutsägelse kände jag att han satte ord på vad jag känner. Jag tror många delar den verkligheten och känslan med mig. Jag tror det är många som på morgonen vaknar i en kommun, lunchar i den andra och träffar goda vänner i en tredje. Och då har jag inte ens berört aspekterna som Ljungberg pekar på, som är lite större och viktigare i rent ekonomiska termer. Det kanske är dags att se över Sverige AB's organisation och fundera över om den är optimerad. Kan organisationen verkligen möta framtidsutmaningarna? Vi ser hur allt fler kommuner bildar regionala samarbeten. Dessa sammarbeten blir virtuella plattformar som inte finns i linjestrukturen, det är plattformar som folket har ringa makt över. Kanske borde de istället bli nya grundläggande enheter? Enheter som bemannas via allmänna val? Det är i alla fall värt att ställa frågan; är kommunerna en relevant indelning idag?

I SvD kan man läsa en debattartikel som handlar om att även ensamstående kvinnor bör ha rätt att få hjälp med inseminiering. Idag kan bara par få hjälp att på konstgjord väg få barn i Sverige. Jag vet inte var jag står själv i frågan, jag pendlar. Jag är osäker på hur barnet påverkas och tycker att man borde forska betydligt mer på detta innan man tar ställning. För mig måste barnperspektivet vara överordnat. En vuxen person kan välja att bli förälder, ett barn kan inte välja att bli till. Därför måste vi fokusera på att barnet får bli till i en miljö där barnet faktiskt mår bra. Jag säger inte att alla dessa kreativa familjeformer inte skull kunna vara bra, jag säger att jag vill veta innan jag tar ställning, viktig skillnad.

Det var dock inte detta som jag avsåg skriva om. Artikeln är nämligen ett utmärkt exempel på hur det ser ut med jämställdheten inom den reproduktiva sfären. Lite axplock från artikeln:

"Det finns många barn i Sverige i dag som lever med ansvarsfulla ensamstående föräldrar som ger dem en trygg och kärleksfull uppväxt. Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte."

"Dagens regelverk riskerar även att uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av ensamstående mammors och pappors förmåga att ge sina barn en bra uppväxt. Adoption är tillåtet för ensamstående, och det finns heller inget som hindrar ensamstående från att skaffa barn på andra sätt än genom assisterad befruktning. Därför anser vi att det är inkonsekvent att tillåta assisterad befruktning för par men inte för ensamstående."

"Mot denna bakgrund menar vi att det nu är dags att ändra lagstiftningen. Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna kommer därför i dag att föreslå i riksdagens socialutskott att regeringen skyndsamt ska inleda lagstiftningsarbete i syfte att ensamstående kvinnor ska få tillgång till assisterad befruktning."

Studera argumentationen. Genomgående handlar argumentationen om "föräldrar", om "mammor och pappor" och så vidare. Det pratas också om jämställdhet. Och på slutet kommer man fram till att bara kvinnor ska få rätten att bli ensamstående förälder på egen hand. Mycket är det, men det är inte jämställdhet. Argumentationen är vilseledande. Man borde pratat om "kvinnor" och "mammor", eftersom det bara är kvinnor man menar. Pappors lika rätt är man ointresserad av.

Vad gäller mycket i samhället är vi jämställda. Både män och kvinnor får söka till högskola, arbeta inom alla sektorer och ha politiska uppdrag etc. Men inom den reproduktiva sfären råder stor ojämställdhet. Det är kvinnan och bara kvinnan som har makten. Kvinnan kan välja om hon vill bli förälder eller inte. Mannen kan inte välja detta med mindre än att avstå helt från att ha samlag eller helt sterilisera sig. Barnbidraget och föräldrarskapet tillfaller alltid med automatik kvinnan medan mannen ofta måste godkännas av kvinnan. Män har statistiskt sett ett enormt underläge i vårdnadstvister som inte riktigt kan förklaras med att män är så pass mycket sämre föräldrar. Nu ska alltså kvinnor också kunna välja att bli föräldrar oavsett om det finns någon man som vill vara far eller inte. Detta är intressant, för det är väldigt få som ifrågasätter rådande matriarkala maktordning inom reproduktionen. Det anses sunt och normalt att helt diskriminera män på detta område. Samhället tycker snarare att det är hotande och problematiskt att ge män mer inflytande, som Pär Ström avslöjar på Genusnytt. Jämför detta med mansdominerade sfärer. Föreställ er att en man hade ställt sig upp och pläderat för att bara män skulle kunna bli politiker exempelvis. Det hade inte riktigt accepterats... Vi minns ju fortfarande efterspelet efter krönikan i Tofsen. Att ens ifrågasätta direkt mansdiskriminering som praktiseras via kvotering är absolut att svära i kyrkan, statsfeministiska kyrkan alltså.

Notera igen att jag inte nödvändigtvis är för surrogatmödraskap. Jag anser bara att vi ska ha jämställdhet. Om kvinnor ska få inseminiera sig måste även män kunna få hjälp med att få barn. De bär också på en längtan efter barn, det är inte exklusivt kvinnor som gör det. Hela argumentationen är ju föredömligt jämställd, varför slinter man i slutsatsen och kommer fram till att bara kvinnor ska tas på allvar? Om vi ska ha det synsättet som artikeln använder sig av så måste även män ges samma möjligheter som kvinnor. Men detta tar man inte upp. När män diskrimineras är det ju inget jämställdhetsproblem eller ens något problem alls i feminismens Saudiarabien. Vi andra som inte köper Den heliga Feminismen ser faktum: Inom reproduktionen är det fortfarande långt till jämställdhet.

Det har kommit hem en informationsfolder om västsvenska paketet. Det framgår att man ska göra massiva satsningar på infrastrukturen. Det ska grävas tågtunnel, biltunnel och byggas bilbroar. Man har faktiskt också valt att satsa lite pengar på cykelbana. Och det är ju glädjande måste jag som cyklist säga! Det finns nämligen otroligt mycket att göra för cyklismen i Göteborg! I samband med detta tänkte jag dra mitt strå till stacken och i alla fall skriva en kort lista med ödmjuka förslag som jag som året-runt cykelpendlare (omkring 2 mil dagligen) tror skulle förbättra situationen.

Det jag tänker måste vara ledstjärnan för cykelleder är hastighet, jämt flöde och säkerhet. Vad menar jag då med detta? Jag tänkte att jag skulle gå igenom varje punkt lite kort:

Hastighet
Cykeln är ett fordon som är kapabelt att hålla god hastighet när förutsättningarna är de rätta. Med god hastighet avses inga fantastiska 200km/h utan snarare den i jämförelse med bilen blygsamma 50km/h i nedförsbacke och medvind. Detta är dock en hög hastighet i relation till hur cykelbanor är utformade och det är idag oftast omöjligt att hålla en sådan hastighet. Detta beror på att cykelbanorna inte har en rak sträckning utan tillåts ha skarpa svängar, exempelvis för att få plats med någon parkeringsficka, busshållplats eller helt enkelt för att cykelbanan slaviskt ska följa trottoaren runt korsningar på ett mycket märkligt sätt. Det har gjorts undersökningar i Lund om hur många hinder den genomsnittlige bilisten respektive cyklisten möter och cyklisten möter ungefär 10 gånger fler. Jag misstänker att situationen i Göteborg är liknande. Exempel på platser som kan vara värda att titta på är nedförsbacken till Götaplatsen. Cykelbanan är där så pass livsfarlig speciellt om vintern att jag oftast väljer bilvägen precis intill. Ett annat exempel är cykelbanan som löper parallellt med Ullevigatan. Där är bilvägen spikrak men cykelvägen är det absolut inte. Det är bussfickor och liknande Ingen skulle komma på idén att göra en sådan lösning med en bilväg tänkt för någon trafikvolym över ett par fordon per dygn. Ett tredje exempel är en korsning ovanför Vasaplatsen, upp längs Aschensbergsgatan om jag inte minns fel. Där måste cyklisten inför korsningen svänga från vägen i en s-kurva för att sedan efter trafikljusen svänga tillbaka i en likadan s-kurva medan bilvägen intill är spikrak.

Ett ytterligare hinder för hastigheten är fotgängare, eller snarare är det så att cykelnätet är konstruerat på ett sådant sätt så att konflikter mellan fotgängare och cyklister är oundvikliga. Det är oftast extremt dålig separering mellan fotgängare och cyklister, och respekten för cykelbanan är extremt låg. Det är vanligt att fotgängare går på markerad cykelväg, till och med föräldrar med barnvagn har detta beteendet. Grupper har också tendensen att sprida ut sig över hela cykelbanan + trottoaren som då helt enkelt uppfattas som en trottoarhelhet av fotgängarna. Detta gör att det blir mycket svårt att hålla samma tempo som bilisten intill på bilvägen trots att cykeln faktiskt ofta kan göra detta. Konkreta exempel finns överallt. Exempelvis är sträckan från Mölndalsån till Scandinavium (en tvärgata till Skånegatan) ett ställe där separeringen är helt ofungerande. Men konflikter kan inträffa precis vart som helst. Jag skulle önska att man tittade på metoder att separera cykelvägen effektivare från fotgängare. På en del ställen har man valt att inte separera alls, exempelvis längs Göteborgsvägen genom Sävedalen, vilket ger upphov till risk för kollissioner, otrygghet för alla inblandade och igen detta problemet för cyklisten att hålla ett rimligt tempo.

Jämt flöde
Detta är inte lika självklart vad det handlar om. Här avser jag flödet under en cykeltur, med andra ord hur väl man kan bevara sin rörelseenergi som cyklist. Här kan man bland annat titta på hur man har löst korsningar för cyklister och fundera på om man kan lösa dem på ett bättre sätt. Många korsningar kräver att cyklisten forcerar två trafikljus medan bilisten intill bara behöver forcera ett. Ofta är också signalprioriteringen utformad för att skapa ett jämt trafikflöde för bilister vilket sällan sammanfaller med vad som är lämpligt för cyklister. Konkreta exempel är korsningen vid Scandinavium och korsningarna precis innan Olskrokstorget (alltså bron över motorvägen och frammåt).

Självklart spelar också separering från fotgängare in i bilden. Det är som redan beskrivits lite lätt en stor anledning till att det är omöjligt att hålla hastigheten. Det är inte helt ovanligt att man måste tvärnita eller sakta in ganska kraftigt för att cykelbanan är blockerad av långsamtgående fotgängare. Fotgängaren håller mellan 5 och 10 km/h medan cyklisten kommer i mellan dubbla och femdubbla hastigheten. Trafikslagen fungerar helt enkelt väldigt dåligt tillsammans. Den dåliga separeringen påverkar många faktorer, bland annat som sagt flödet, både för fotgängare och cyklister.

En ytterligare aspekt är prioritering vid obevakade cykelöverfarter. Idag har cyklisten egentligen väjningsplikt mot bilar egentligen oavsett vartifrån de kommer. Rätta mig om jag har fel, men jag tror cykelfart är underordnad utfart i hierarkin. Märkligast blir det på cykelbanor parallellt med huvudleder. Här har cyklisten väjningsplikt mot anslutande vägar, och om jag inte har fel även utfart från parkeringar, och bilar på anslutande vägar väjningsplikt mot huvudleden.

Detta tar oss också till den sista aspekten. Många trafiklösningar är byggda så att bilisten måste stanna på cykelöverfarten för att få god sikt i korsningen. Exempelvis är Göteborgsvägen genom Sävedalen ett mönsterexempel på detta. Det är tämligen självklart att detta medför att bilister då och då, det vill säga ofta, står och blockerar cykelleden och orsakar stora störningar i flödet. En lösning på detta vore att börja lägga cykelbanan exakt längden av en normalstor personbil före korsningen när den ska gå parallellt med huvudled och införa väjningsplikt mot cykelleden och sedan väjningsplikt mot huvudleden och införa stoppförbud under alla omständigheter på cykelöverfarten. Detta löser förvisso inte lastbilar som ju är längre, men det skulle innebära en radikal förbättring. Lastbilar är som tur väl är en relativt ovanlig företeelse på de flesta ställen man väljer att dra cykelbanor.

Säkerhet
Här tycker jag inte att jag behöver skriva så mycket. Det är dyster läsning att ta del av hur det ser ut med trafiksäkerheten för cyklister. Många osäkra situationer uppstår på grund av att bilister visar bristande hänsyn, men flest olyckor inträffar på grund av att det är fel på cykelbanan. Beläggningen kan vara sprucken, det kan vara förädisk isbeläggning, det kan vara löv, snö eller grus och kurvor kan vara feldoserade. Underhållet av cykelbanor är något som inte får glömmas bort, och det är också viktigt att säkerställa att alla cykelbanor byggs korrekt från början och med avsikten att de ska hålla för naturkrafter och annat, dvs inte spricka upp i första taget. Det är inte riktigt värdigt ett land som säger sig vilja satsa på cykling att hålla sig med cykelbanor som är rena dödsfällorna. En utredning av samtliga cykelbanor borde göras genom att ansvariga själva i alla väder testar och cyklar på cykelbanorna ett par år. Förstå då tror jag att insikten tar sig hela vägen upp till beslutsfattarna.

Övriga förslag
Jag har såklart uppslag med olika förslag utöver de ledstjärnorna jag pekade ut. Ett förslag är att skapa en bättre avskiljare mellan motorväg och cykelväg längs E20. Där finns idag bara gallerstaket eller låga betongblock stora sträckor vilket utsätter cyklisten för höga bullernivåer och överhängande risk för nedskvättning, eller vintertid kanske att bli träffad av iskockor och liknande, vilket är direkt livsfarligt. Mitt förslag är att göra som vid den nybyggda bron, att sätta upp plexiglas hela vägen. Alternativt sätter man upp trä-palisader, som man gjort med bullerskydd bitivis längs sträckan.

Ett annat förslag är att bygga bättre cykelparkeringar i centrum. På strategiska platser skulle man kunna uppföra mindre garage eller i alla fall regnskydd över lås-stolparna. Ett fungerande minimalistiskt exempel är huset EDIT på Chalmers där det finns utrymme för cyklar att i alla fall stå under tak under dagarna. Göteborg ligger vid havet och det regnar. Men det behöver ju inte innebära att man måste sätta sig på en genomblöt cykel. Jag tror detta skulle kunna öka attraktiviteten för cyklism, att veta att man inte behöver ha cykeln ståendes helt exponerad för elementen utan att man kan lita på att sadel och ram är torr när det är dags att cykla hem. Det skyddar ju cykeln också och minskar slitaget.

Ett sista förslag är att skapa bredare cykelbanor där det är möjligt. Cyklism kan för många vara en social grej och det borde vara ett minimikrav att man ska kunna cykla två i bredd i varje riktning. Det är också väldigt bra att bredda eftersom det skapar marginaler, speciellt i kurvor där det annars kan bli tight. Bredare cykelbanor möjliggör också ett bättre flöde oavsett om människor vill hålla lite olika hastigheter.

Jag ska fundera på om jag ska mejla över dessa till ansvariga. Den som lever får se. Men det kan vara viktigt att säga att detta faktiskt skulle kunna fungera som grund för att all vidareutveckling av cykelnätet. Jag tror att människor väljer transportmedel på rationell grund av vad som är smidigast. Tänker man efter och ser till att för stadsmiljön lämpade transportmedel är smidigare så tror jag att fler kommer använda dessa. Cykeln är väldigt lämpad för staden eftersom den är tyst och ren samtidigt som den är någorlunda snabb. Dessutom får man träning och motion som bonus. Samhällsvinsterna är faktiskt enorma. Tar man mina tips på allvar är jag övertygad om att man med små medel kan åstadkomma stora saker. Jag tycker det är värt att testa...

Av någon anledning halkade jag in på piratpartiets listor för valet 2010 och hittar mot alla odds ett namn jag känner igen, ett namn som dessutom jag tycker är ganska intressant. Carl Johan Rehbinder heter snubben och han är verksam inom utbildning och konstnärliga områden. Han har också varit med i Kanal 5s "Fråga Olle dokumentären". Han har nämligen både själv och tillsammans med sin fru gjort sig något av ett namn inom erotikområdet och har bland annat kurser för par i erotik och sexualitet.

Bortsett från att jag tycker att han verkar vara en väldigt vettig människa och att jag tycker att han har en ovanlig bakgrund så fanns det dock ett seriöst och bra skäl till att jag ville lyfta fram det här på bloggen. Vissa av kandidaterna hade besvarat tre frågeställningar, så också Rehbinder. Hans svar kan man läsa här. I en passage berör han politikers trovärdighet och formulerar något jag har försökt formulera i några månader, nämligen vad jag längtar och tror att många runt om kring mig ocks längtar efter:

"Det behövs inte fler ungdomsförbundsbroilers i politiken. Det behövs inte fler likriktade, självgoda, kissnödigt inställsamma karriärister och röstningsfår i lagoma kostymer. Det behövs riktiga människor, med livserfarenhet, mogna tankar, nyfikenhet och integritet, som kan tänkas ge några år av sitt liv till det parlamentariska arbetet, det visionära, det upprätthållande, det pliktfyllda tjänandet av människorna i det land vi bor i.

Det behövs inte fler oförvitliga nykterister, korrekta ja-sägare med pressveck och portföljer i rätt färg. Det behövs (skarpa) vildhjärnor, rebeller, kreativa visionärer, problemlösare, folk som kanske har en och annan fläck, ett och annat fel, en och annan prick i något register. Vilken sant levande människa har inte det? Misstagen gör att vi växer och lär oss. Människor som aldrig gör fel gör sällan rätt.

Det behövs inte fler maktmän och maktkvinnor, som söker överlägsenhet och undersåtar, som vill skapa ”det perfekta samhället” efter eget huvud, eller gamla ideologier. Det behövs inte fler som vill styra, straffa, manipulera och bestämma över andra, som en kompensation för egna själsliga brister. Det behövs mogna, ödmjuka, flexibla, lyhörda, kreativa fredssträvare, kärleksfulla och empatiska människor med respekt för människors egen förmåga, samt en önskan att göra verkligt gott.

Det behövs inte fler som slickar uppåt och sparkar nedåt – det behövs män och kvinnor med integritet och eftertanke, med förmåga till långsiktigt och lateralt tänkande, med tålamod och ihärdighet, självövervinnelse och en önskan att komma överens för allas bästa."

Jag tror och hoppas att fler människor vågar kräva mer genuin politik av mer genuina och riktiga människor. Jag tror detta är kärnan till det politikerförakt som finns i Sverige, alla dessa ungdomsförbundsbroilers som i första hand är professionella maktspelare och först kanske i andra hand människor med visioner och kanske i tredje hand är lite Svenssons. Denna ytterst homogena klick som fostrats in, matats partipropaganda och diskurs med nappflaska samt nätverkat sen tidiga tonåren för att kanske någon gång få representera "folket", ett folk de aldrig umgåtts med. Jag vill inte vara den som är den, men hur många politiker i riksdagen har haft något riktigt jobb? Jag tycker analysen av dagsläget är smärtsamt träffande och ett Winnerbäckscitat känns inte långt borta:

"Vi vill ha ett bättre Sverige,
åh fan..."

Jag brukar inte kommentera så värst mycket vad gäller den dagliga nyhetsrapporteringen runt politiken. Jag tycker det blir för ytligt, för mycket och för dålig fokus på vad som är relevant. Det slutar nästan så illa att man diskuterar färger på slipsar eller dagshumör istället för att försöka fördjupa samtalet inom de viktigaste frågorna. Men jag gör ett undantag idag. Det förhåller sig så att en SSU-företrädare, ordförande Gabriel Wikström, har plitat ihop 6 förslag som han tror kommer lösa arbetslösheten och fått dessa publicerade i en debattartikel i SvD. Hans förslag visar i stort sett problemet med unga ungdomsförbunds-broilers så det är ett skäl till att jag tar upp den. Ett annat är att förslagen bör sågas så att folk ser vilket snömos det är.

Första förslaget går ut på att ge alla möjlighet att komplettera sina betyg om man nu råkat lämna gymnasiet eller grundskola med ofullständiga sådana. Det är inte ett dåligt förslag i sig, men Wikström glömmer av något skäl det mest väsentliga, nämligen att se till att så få som möjligt lämnar skolan utan fullständiga betyg. Jag vet att det är en av Sveriges absolut krångligaste frågor, skolan, men ska sanningen fram så är "yeild-rate" alldeles för låg. Man kan ju alltid "lösa" detta genom att pytsa ut ytterligare miljarder på fler utbildningsår, kompletteringar, men det är generellt sett dåligt använda pengar. För det betyder ju att stora delar av de investeringar man gör i tidigare år kan anses slängda i sjön. Vidare om man beaktar hur människans inlärningsförmåga varierar med åldern så får man att ju senare man lägger basala moment desto längre tid tar de. Det är lätt för ett barn att lära sig ett nytt språk jämfört med att som vuxen ta till sig nya språk. Och det är bara ett exempel. Problemen ligger egentligen längre ner, i grundskolan som inte gör sitt jobb. En snabbfix som Wikström föreslår kanske ser bra ut på pappret, men är i stort sett bara en metod att undvika det verkliga problemet och medför i sig egentligen inga långsiktiga fördelar för "produktionen" av godkända elever, snarare stora onödiga kostnader.

Förslag nummer två handlar om att skapa bättre koppling mellan yrkesprogrammen och näringslivet. Det är ett bra förslag. Varför inte lägga ett större ansvar på näringslivet att hjälpa till med utbildningen? Kanske kan man införa en lärlingsanställning också där företagen tar fullt ansvar för utbildningen? Kanske kan då yrkesgymnasierna utgöra en rekryteringsbas? Jag tänker mig att yrkesutbildningen inte behöver vara i offentlig regi inom gymnasieskolan mer än 1 till 2 år. Sen kan företagen utbilda vidare samtidigt som eleverna kan växa in i företagen och få in en fot. Som sagt är förslaget konceptuellt bra, men jag saknar genomtänkta idéer för att till fullo dra nytta av alla fördelar.

Tredje förslaget handlar om att höja kvaliteten inom högskolan. Här menar Wikström att det handlar om bland annat undervisningstid på humaniorasidan. Vad han inte nämner är att många professorer menar på att kvaliteten på ingående elever försämrats avsevärt så att man får börja med allt mer grundläggande utbildning och därmed också tvingats sänka kraven för att få ta ut examina på andra sidan. En stor bov i dramat är den socialdemokratiska idén om att alla ska gå högskola. Alla är inte stöpta i den formen, alla gillar inte att sitta i hörsalar under maratonföreläsningar med inbundna föreläsare. Alla vill inte bli akademiker. Om vi kunde bygga ut yrkesutbildning/lärlingstjänster så skulle det troligen avlasta högskolan något. Fixar man också till effektiviteten inom grundskola och gymnasie som idag är låg så kan man höja nivån rejält när högskolan väl börjar. Det vore kvalitetshöjning på riktigt. Kanske behövs fler undervisningstimmar också, men min uppfattning är att detta är långt ifrån det viktigaste att lösa. Egentligen handlar förslaget som Wikström lägger enligt mig om att pytsa in ännu mer pengar i något som inte fungerar. Kvalitet i högskolan handlar för mig mer om undervisningsnivå, kunskapen man får med sig. Detta ignorerar Wikström helt.

Förslag fyra går ut på att "kvalitetssäkra praktikprogrammen". Det är ett förslag helt utan substans. Det framgår inte vad "kvalitet" är i sammanhanget, hur man skulle "kvalitetessäkra" och vilka fördelar det skulle ha. Ett fint förslag som låter kraftfullt, men som visar sig vara snömos vid närmre granskning. Hela stycket är fyllt med floskler som jag har svårt att förstå vad de betyder i verkligheten. Jag tror inte Wikström vet det själv heller.

Förslag nummer fem har samma brist som föregående. Här är det arbetsförmedlingen som ska "effektiviseras". Vad detta innebär rent konkret är svårt att förstå. Förslagen han lyfter fram verkar mest handla om att slussa ungdomar vidare till arbetsförmedlingens åtgärdsprogram snabbare. Några förslag på hur arbetsförmedlingen ska förmedla nya jobb, och alltså bli effektivare med sin kärnverksamhet, finns inte. Kort och gott: snömos.

Sista förslaget är det enda helt konkreta förslaget i hela artikeln. Wikström vill införa något han kallar för "Umeåmodellen" som gick ut på att Umeå kommun använde överskott till att anställa ungdomar långt från arbetsmarknaden i offentlig sektor. Om detta betyder att kommuner ska anställa ungdomar till nonsensarbete i stil med vissa sovjetiska projekt för att hålla sysselsättningen uppe är det en vansinnigt dålig idé. Om det däremot finns arbetsuppgifter att fylla undrar jag varför man inte anställt någon att göra uppgifterna redan innan. Finns uppgifter så går det alltid att plocka ihop en arbetsbeskrivning. Om kommunen går med vinst är det en gåta för mig varför man inte gjort det.

Framför allt lider dock SSU-broilern av ett grundläggande problem, och det är att han fått för sig att det är politiker som skapar jobb. Detta är en missuppfattning som är vanlig bland politiker. Den bistra sanningen är dock att det är entreprenörer, företagare och näringsliv som skapar jobb. Lösningen på arbetslösheten måste väl ändå vara att skapa förutsättningar för ett aktivt och blomstrande näringsliv? Jag undrar var förslagen om hur man ska stärka Sveriges innovation, stimulera till mer företagande och skapa bättre förutsättningar för företagare att driva företag under. Bland Sveriges 50 största bolag är de flesta grundade innan 1930. Det är inte en slump att väldigt få bolag har vuxit sen den tiden. Jag tror de verkliga frågorna som vi borde jobba med handlar om detta snarare än om att anställa några ungdomar till nonsensjobb i offentlig sektor eller dylikt. Om arbetslösheten ska kunna lösas behöver vi ett mer levande näringsliv. Åtminstone tror jag det...

Ulla Gudmundson är nästa person ur PK-eliten att ta stafettpinnen och skriva en artikel om omskärelse, för omskärelse (av pojkar bara). Ja, det är faktiskt så att det verkar vara någon form av stafett. Några gånger i månaden dyker dessa artiklar upp, ofta är det en kvinnlig skribent som värderar pojkars rätt till kroppslig integritet lägre än föräldrars rätt att karva i sina barn, och idag kände jag för att kommentera detta med omskärelse.

Jag kanske bör ta lite bakgrund om mig själv. Jag är själv omskuren, vilket gjordes av medicinska skäl och inte religiösa. Jag är uppväxt i ett frikyrkligt kristet hem, eller nåja, mamma har numera blivit präst i Svenska kyrkan, men när jag var liten var mina föräldrar aktiva i missionskyrkan. Så jag kommer inte från en kontext där detta är praxis av religiösa skäl.

I alla fall skriver Gudmundson en artikel som fått titeln "Debatten om omskärelse är obehagligt rå". Jag vet att det inte är författaren som sätter titlarna, utan redaktionen, men hon formulerar det själv så här:

"Själv landar jag på att judar och muslimer som så önskar ska ha frihet att, med krav på betryggande former, omskära sina barn. Av en rad skäl landar jag också på att en nyetablerad religion inte ska ha rätt att skära av barns örsnibbar. Ställningstagandet är bara delvis rationellt. Men jag hävdar att det är försvarbart utifrån en frihetlig, solidarisk, historiskt medveten samhälls- och människosyn.

Det verkligt obehagliga i omskärelsedebatten har varit tonen: hånfull, stöddig, sluggerartad på bägge sidor. Råheten på nätet har letat sig in också i finrummen."

Jag håller helt med Gudmundson. Debatten är obehagligt rå. Kan det vara något annat än obehagligt och rått att plädera för föräldrars rätt att skära i sina pojkar? Kan något diffust begrepp om "tradition" någonsin överordnas de mänskliga rättigheterna, såsom rätten till kroppslig integritet? Och varför är det just bara pojkar som ska kunna omskäras? I Afrika omskärs många kvinnor av kulturella skäl, på grund av tradition. Samma sak i mellan östern. De flesta kvinnor som omskärs i världen blir utsatta för övergrepp som är av jämförbar nivå med en manlig omskärelse. Med exakt samma logik borde vi tillåta kvinnlig omskärelse, men det är av något skäl för det packet Gudmundson representerar helt omöjligt.

Det hela är faktiskt en fråga om jämställdhet. Idag har flickor full rätt till kroppslig integritet. Vi pratar inte ens om kvinnlig "omskärelse" utan om "könsstypning". Det har inte pojkar. Det finns inga medicinska argument för att omskärelse generellt kan vara bra, utan generellt sett så är det enbart att utsätta barnet för komplikationer framför allt vad gäller det sexuella området längre fram i livet. Vissa, som jag själv, drabbas av olika skäl av komplikationer som leder till att omskärelse är mer eller mindre nödvändigt ur medicinsk synvinkel, och då ska självklart en operation få göras. Det är väl ingen som ifrågasätter att man opererar brutna ben heller? Men om inga klara motiveringar finns så kan det väl inte rimligen vara lagligt att lägga någon annan under kniven?

Jag stör mig fruktansvärt på alla kvinnor, ofta vita och/eller medelålders, som försvarar föräldrars rätt att karva i pojkars könsorgan. Jag hade respekterat dem om de också gick i bräschen för föräldrars rätt att skära i flickors, men det gör de inte. När det rör det egna könet är det avskyvärt tydligen, men motsatta könet betraktar man inte med samma respekt. Det andas könsegoism, unken ojämställdhet, ja DISKRIMINERING.

Det finns bara en rimlig slutsats oavsett om man värderar religionsfrihet eller rätten til kroppslig integritet högst. Börjar man med religionsfrihet så måste man beakta att barnet har religionsfrihet. Om föräldrarna väljer att skära i ett barn av religiösa skäl fråntar de barnets rätt till religionsfrihet. De utsätter barnet för en irreversibel initieringsrit och märker denne för livet. Med andra ord kränks barnets religionsfrihet. Börjar man med rätten till kroppslig integritet räcker det att skriva "följer ur definitionen" eller "inses lätt".

Att försvara föräldrars rätt att förgripa sig på sina barn är avskyvärt. Det är rått och obehagligt och det gör mig "politiskt deprimerad". Jag går så långt som att säga att det är medeltida i klass med att påstå att kvinnor bara duger till köksgöra eller att män inte kan ta hand om barn. Jag anser att det inte anstår ett modernt och civiliserat samhälle att låta någon form av religiös rit som involverar sexuella eller fysiska övergrepp vara viktigare än barnets rätt till kroppslig integritet. Det är för mig obegripligt att pojkar fortfarande inte har samma skydd som flickor mot övergrepp. Det visar hur långt jämställdheten egentligen kommit i feminismens Saudiarabien.

Ett stort och viktigt ämne har avhandlats på DNs kultursidor, nämligen "hatet" mot feminismen och feminister. Några kvinnor med exceptionellt låg förmåga till logisk och rationell argumentation grät krokodiltårar för att de led av politisk depression till följd av att "hat" mot feminismen då. Främsta skälet till depressionen verkar vara Pär Ström, som är Sveriges starkaste kritiska röst mot feminismen. Dessa kvinnor, Maria Svedland och Anna Carin Bratt, verkar dock som sagt inte på något logiskt sätt kunna argumentera för sin sak. Istället har de skrivit två artiklar som går ut på att alla som inte tycker exakt som de själva gör hatar feminister och kvinnor samt är nazister och sympatiserar med Breivik. Jag läste en intressant bloggpost på Medborgarperspektivs blogg.

Man kan ju nämligen fråga sig vem som egentligen står för hatandet i debatten. Det verkar ju tämligen intolerant att hävda att alla som inte är feminister är kvinnohatare och nazister samt extremhöger. Det skulle göra exempelvis min flickvän till kvinnohatare, och mig med. Vilken osis... Men det finns lite fler intressanta exempel:

Man kan börja med att göra en analys och anlägga genusperspektivet på hur bemanningen av tidningen Feministiskt Perspektiv, en tidning som uppbär statligt presstöd och ska vara en feministisk röst, ser ut. Jag lämnar detta som en övning till läsaren. Utan att röja allt för mycket så kan man ju konstatera att om kvotering vore en åtgärd för jämställdhet så skulle Feministiskt Perspektiv behöva en omfattande sådan, en kvotering av män alltså. Könsfördelningen är värre än inom många bolagsledningar.

Men detta är ju inte särskilt hatiskt. Men då kan man minnas SCUM-manifestet och grejen runt det, där feminister gick i bräschen för en uppsättning som handlade om att mörda och kastrera män. Författaren hade till och med försökt att genomföra detta i sitt liv och är faktiskt skyldig till ett mord. Men denna kultur var tydligen oundgänglig. Får man kalla den kulturen för "manshatarkultur"?

Sedan kan man fortsätta med den intressanta sloganen från ett SSU-läger: "Mansslakt - Kvinnomakt". Fundera på vad som hade hänt om motsatsen stått på en banderoll. Nu rörde ingen ens på ögonbrynen.

På Pride kunde man ett år se en stor banderoll som AFA-feminister stod bakom där det stod "Hata Vita Rika STRAIGHTA Män".

Sedan kan vi väl avsluta med F!s kampsång:

"SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR
TA MIG PÅ FITTAN NÄR DU BLIR KÅT
ELLER PÅ BRÖSTEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ
JAG HATAR DIG DU JÄVLA MAN
DU TROR DU VET DU TROR DU KAN
ALLT OM KVINNOR ALLT OM VÅRA LIV
MEN DU VET INGET SÅ TA ETT JÄVLA KLIV
TILL SIDAN, TILL KANTEN, STÄLL DIG VID RANDEN
RAMLA I, DET SKITER JAG I
VÅR NU ÄR DET VÅR TUR,
DET HÄR ÄR VÅR REVANSCH
VI SKA VISA DIG,
NU TAR VI VÅR CHANS
DU GAV DIG ROLLEN SJÄLV SOM GUD SÅ JÄVLA PATETISKT,
JAHA SÅ DU HAR KUK ÄR DET SKÄL NOG ATT TVINGA PÅ MIG IDEAL
FÖR DIN EGNA SKULL OCH EGNA JÄVLA VÄLBEHAG
JAG SKA VISA ATT JAG KAN, BÄTTRE ÄN DIG 
ÄVEN FAST JAG ÄR EN 'KORKAD, LITEN TJEJ'
SNUBBE, GUBBE JÄVLA MAN
BÄST DU BÖRJAR SPRINGA
FÖR HÄR SER DU EN KVINNA
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN"

Jag undrar i mitt stilla sinne vem som egentligen står för hatet...

Ett företag som heter Allbright har haft en synnerligen märklig reklamkampanj. De upprör sig över att över 100 företag i Sverige har en helt manlig ledning. Deras VD Rebecca Lucander tycker att det är absurt att det förhåller sig på detta sätt. Detta uttrycker företaget genom att namnge alla 100 bolag och över i fetad stil skriva "100 börsbolag som tycker att den bästa kvinnorörelsen är i sängen".

Det är ju inte utan att man tas av hur smaklöst det är. Man tillskriver de onda 100 företagen en åsikt som de sannolikt inte har, bygger upp en halmdocka, och dessutom försöker man sig på att få in ett slag under bältet genom association med sex. Det är ju absurt att påstå att företagen bara uppskattar kvinnan i sängen bara för att man inte har kvinnor i ledningsgruppen! Många sätt kan man tolka statistik på, men det här sättet tar nog priset. Det finns som vi alla vet lögn, förbannad lögn och statistik, men frågan är om inte detta är en klass för sig.

Det är faktiskt ganska allvarliga anklagelser man kommer med, och jag undrar om man har ordentligt på fötterna. Man anklagar ju hela ledningsgrupper för att se kvinnor som sexobjekt! Har man stöd för det?

Granskar man Allbright så ser man att företaget sysslar med att öka andelen kvinnliga ledare i näringslivet. Hela deras koncept är alltså faktiskt att ägna sig åt kvinnocurling och mansdiskriminering. Det gör ju reklamkampanjen lite mera begriplig. Är det inte det psykologiska fenomenet projektion vi ser? Jag menar, det är ju tämligen uppenbart att Allbright inte är så jämställda de heller, vilket för övrigt gör deras tjat om jämställdhet tämligen tomt. Tittar man på det hela med sina kritiska glasögon på ser man tydligt att det inte är de 100 bolag som anklagas för att bara gilla kvinnor i sängen som är ojämställda. Det är istället Allbright som verkar tycka att den bästa mansrörelsen är i sängen.

1-0 till jämställdismen på självmål där tror jag.

Att skolan har problem har nog ingen missat. Det har gått dokumentärer om "världens bästa skitskola" och alarmerande dåliga resultat uppnås i internationella undersökningar. Björklund har gjort ett gott försök att bromsa upp fallet och ha slitit hårt för att vända trenden. Han har fått kritik för sitt mantra om disciplin, ordning och reda, men kanske är han inte helt fel ute.

I Aftonbladet kan man läsa om en intressant incident. Sammanfattat så handlar det om att en lärare som slog ett barn i huvudet med ett bänklock. Det finns många infallsvinklar. Jag skulle kunna ha gjort en genusvinkling och anlagt "genusperspektivet". Detta beror på att artikeln är könsneutralt skriven. Jag har svårt att tänka mig att media försuttit en chans att skriva om en manlig lärare eller en stackars tjej. Men det är bara mina spekulationer. Det kan ju faktiskt utifrån artikeln varit båda kön i båda rollerna, det är ju odefinierat som sagt.

Jag tänker fokusera på en annan vinkel, som handlar om varför situationen ens inträffade. Det var nämligen så att upprinnelsen till det hela var att hela klassrumssituationen var stökig och bullrig. En elev fick nog och protesterade genom att lägga huvudet under bänklocket och hålla för öronen. Detta uppfattade läraren som en provocerande handling och lyfte upp bänklocket och resten är ju historia.

Jag tror inte att den här klassrumssituationen är ovanlig. Ett rörigt och stökigt klassrum var under min utbildning i kommunala skolan betydligt vanligare än ett tyst och lugnt klassrum. Lugnast var klassrummen på rasten då ingen var där. Under högstadiet gick jag på en friskola, Internationella Engelska skolan, som då hade höga disciplinära ideal. Där var situationen inte perfekt, men avsevärt bättre. Jag läste på Gluefox där läraren och fysikern Krister Renard skriver artiklar om allt möjligt, bland annat skolan, att när skolinspektionen kom och undersökte hans arbetsplats, som är en kristen friskola, hade de som enda kritik att det var för tyst. Han funderar lite kring detta och frågar sig om det inte är just det eleverna behöver. En tyst och lugn miljö där man kan inhämta kunskap. Skolinspektionen verkade dock tycka att några slagsmål eller i varje fall ett antal parallella konversationer i klassrummet var att föredra.

Jag undrar hur det är tänkt att man ska lära sig något när man befinner sig mitt i ett stort kaos. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig om det händer mycket saker omkring, vissa har det lättare, men oavsett förstår jag inte hur man lär sig när ljudnivån är så hög att elever upplever att man måste hålla för öronen, ja till och med råkar ut för hörselskador! Det krävs ingen Einstein för att begripa att det inte rimligen kan fungera.

Ett av dagens största problem är att man fått för sig att barn är vuxna i miniformat och man förväntar sig att barn av sig själva ska skapa en bra arbetssituation. Jag tror inte det funkar så. Jag tror vuxenvärlden har en skyldighet att sätta upp tydliga gränser och ramar. Det är inte roligt, det är inte sexigt, men det är superviktigt för barnen. Disciplin är värdens tråkigaste ord, åtminstone misstänker jag att föräldrar är av den åsikten. Det kan inte vara kul att ständigt behöva säga till sitt barn, skälla och vara arg. Men likförbaskat är det nödvändigt. Jag tror Björklund har helt rätt i att vi måste skapa mer disciplin i skolan. Detta kräver regler, auktoritet och konsekvenser för dåligt uppförande. Att skriva in saker i betyget är kanske att ta i, men kvarsittning kan vara en väg att gå. Då kan stökiga elever dessutom få möjlighet att sitta och lära in vad man missat när man stökat.

Det är inte acceptabelt att slå bänklock i elevers huvud, men det är långt mindre acceptabelt att elever har en så katastrofal arbetsmiljö att kunskapsinhämtande i praktiken är omöjligt. Ett slag mot huvudet kan förvisso skapa komplikationer, men i det läget är det svårt att orsaka mer än hjärnskakning, och hjärnskakningar läker för det mesta. Den katastrofala arbetsmiljön däremot gör att tusentals elever kanske får bestående hörselskador och framför allt bestående kunskapsluckor som kommer hämma dem hela livet. Det här är absolut inte godtagbart! Det kanske inte låter sexigt, men skolorna behöver disciplin. Det duger inte som det är nu!

Jag följde en länk till en artikel i DN. Den handlar om Andreas. Han var ungefär i min ålder när han drabbades av något som många unga män drabbas av, nämligen misshandel. Han blev sparkad i huvudet en enda gång och kan idag varken känna lukt eller smak, och har nedsatt hörsel. Han klarar inte av att arbeta mer än deltid och har bland annat problem med minnet.

Andreas är ett exempel på vad som kan hända när man blir misshandlad, hur kroppen påverkas av våld. Hans berättelse har mycket att bidra till diskussionen om misshandel. För när misshandel diskuteras finns ofta föreställningen av att människan funkar som i Hollywood-action. Hjälten reser sig ju alltid upp efter att ha blivit uppspöad, kan räta på ryggen som borde vara bruten på flera ställen och köra en omgång till. Sparkar i huvudet kanske fäller hjälten för stunden, men absolut inte mer än några sekunder. Verkligheten är långt från detta.

Jag komm att tänka på ett helt annat brott, nämligen våldtäkter, som många kvinnor utsätts för. Detta anses ju ofta vara en värre kränkning av en persons integritet. Jag menar inte att jämföra lidande, men det kan ju vara värt att fundera på att misshandelsoffer ofta drabbas av en rad fysiska men som föralltid sitter kvar. Detta vid sidan om det psykiska traumat. Våldtäktsoffer blir självklart väldigt kränkta och får men för livet de också, men ofta så är de fysiska skadorna mindre. Det är sår som läker. Det går antagligen att komma tillbaka till sitt gamla liv, man kan arbeta heltid och man kan läka. Ett misshandelsoffer kanske inte ens kan känna lukt och smak, kanske drabbas av så allvarliga hjärnskador att man måste få hjälp med precis allt för resten av livet. Detta kan vara resultatet av en enda spark på fel ställe.

Det är intressant att då jämföra straffskalorna. I Andreas fall fick gärningsmannen sluten ungdomsvård i 8 månader. Det motsvarar Andreas första rehabiliteringstur, den första av flera. Minimistraffet för våldtäkt är 2 år... Jag säger inte att man ska sänka straffet för våldtäkt, men det kanske finns fler brott som behöver uppmärksamhet än våldtäkter. Våldtäkter har ju framgångsrikt tagits upp av feminismen, nu är det dags att också fokusera på brott som drabbar män och se till att samhället gör även dessa offer rättvisa. Tyvärr finns idag ett strukturellt osynliggörande av att män drabbas av allvarliga brott i stor utsträckning. Det bevisar att samhället inte är jämställt. Mansdiskriminering råder alltjämt.

Jag fick följande kommentar från Martin till tidigare inlägg:

"Oj, liberala marknadshyror och kollektivistiska välfärdsrättigheter på samma gång. Så svenskt lagom det blev; ett tydligt fall av att både ha kvar kakan och äta den.

Utveckla gärna dina tankar om rättigheter."

Eftersom det här är en blogg som handlar om politik och där meningen i stort sett är att skapa diskussion så vore det sällsynt dumt av mig att inte utveckla mina tankar.

Jag tänker mig att alla har rätt till en bostad. Detta är också fastslaget i FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag tror att marknadsekonomi är det bästa sättet att lösa problematiken på. Detta blir att gå lite djupare i frågan än vad jag tänkte, för hyror och liknande är inte enda skälet till att det inte byggs. NIMBY är ett annat stort skäl, eller snarare problemet med att ta fram detaljplaner för områden utan att befolkningen runtomkring går i taket. Folk tror nämligen att de äger sin utsikt, och även om man inser att människor måste få bo någonstans anser man ofta att dessa som inte har någonstans att bo kan få bo någon annanstans. Den lösning jag förespråkar förutsätter mindre medbestämmande än vad vi har idag. Idag är det principiellt möjligt för en enda person att överklaga beslut upp till regeringsnivå. Detta är ett skäl till att varje detaljplan idag tar i snitt 3 år att få igenom och motsvarar cirka 15 procent av projektets totala kostnad. Det är orättvist mot i stort sett alla att så mycket pengar försvinner i byråkrati, men främst är det orättvist för de kommande hyresgästerna eftersom de vackert får betala för sina grannars mjäkiga inställning.

I alla fall så är jag övertygad om att en liberalisering och successivt införande av marknadsvillkor på hela bostadsmarknaden kommer att skapa bostadsalternativ för alla. Man kan i stort sett ta vilken bransch som helst. När det gäller mat finns många alternativ utefter vad människor har råd att efterfråga. Det finns inga skäl till att bostadsmarknaden inte skulle kunna utvecklas åt det hållet. Självklart kommer hyrorna att gå upp där boendet är attraktivt, det hör till sakens natur. Men samtidigt kommer den också att gå ner där färre människor vill bo. På så sätt så vinner man ju faktiskt i någon mån på att bo där få vill bo. Idag är den vinsten inte proportiornerlig mot nackdelarna, men skulle kunna bli det. Jag tror det skulle balansera fördelarna och nackdelarna med att bo centralt kontra i utkanten och förutsatt att man får igång byggandet så tror jag att marknaden kommer skapa tillgång på bostäder om det finns en efterfrågan, och det gör det ju.

Jag ser ingen motsättning i att marknaden inte skulle kunna tillgodose rätten till bostad. Det kan kanske tyckas som att jag vill äta kakan och ha den kvar samtidigt, men som sagt ser jag inte motsättningen. Jag ser det mer som att jag får äta en kaka med både grädde och glass. Och det är alltid gott!

Jag lyssnade på radion imorse. Det är alltid en trevlig upplevelse. Idag hamnade jag på MixMegapol, ingen favoritkanal, men det var rätt avesome ändå. Det visade sig nämligen att rivstartsgänget från Bandit fått ny arbetsgivare. Jag har saknat deras fantastiska energikick på morgonen ett antal månader nu. I alla fall så har det tydligen blivit en grej med att en 83årig dam blivit tvungen att gå upp till åttonde våningen där hon bor i sitt hyreshus för att hissen inte fungerat några dagar. Och det är ju inte mycket att säga om det, mer än att det är tråkigt att grejer inte fungerar. Är man över 80 anser jag att det är tillåtet att ha slitit ut sig lite och då måste ju hissar och andra hjälpmedel fungera!

Det var dock inte det som jag började fundera kring. Nej, inte alls faktiskt. Det var nämligen så att den här damen i förbifarten nämnde en intressant faktauppgift. I hennes hyreshus (med minst åtta våningar) någonstans i Göteborg bor totalt 24 personer över 80 år. När man tänker efter är det rätt många. I den åldern har de flesta av olika skäl blivit ensamstående så det är rimligt att anta att minst 20 lägenheter i hyreshuset ockuperades av personer över 80 år. Man funderar ju på hur många ytterligare som är över 70, över 60. Det blir inte så många lägenheter kvar till personer under 30 som ännu inte kommit in på bomarknaden.

Den här damen illustrerar ett intressant faktum, nämligen konsekvensen av "behovsfördelningen" av lägenheter. Jag ska inte säga att jag läst på metervis med statistik på det här, men det vore intressant att undersöka hur lägenhetsbeståndet i städer så som Göteborg eller Stockholm fördelar sig över olika grupper. Jag tror man kommer finna att vita äldre kvinnor ofta disponerar centralt belägna attraktiva lägenheter med väldigt låg hyra. För eftersom byggnationen inte marknadsanpassats så är det de som först fick lägenheten, när brist inte rådde, som än idag disponerar den. Normalt sett trillar mannen av pinn långt innan kvinnan så ofta är bara kvinnan kvar. Eftersom marknadspriser inte varit rådande har det varit väldigt förmånligt att bo kvar där. Stora lägenheter inte sällan anpassade för familjer används alltså av gamla tanter som egentligen inte alls behöver den stora ytan. Jag säger inte att det är fel på tanterna, men jag tror att utrymmet skulle kunna nyttjas mycket effektivare. Men framför allt är det en intressant konsekvens av artificiellt låga priser. Det medför konstant brist och katastrof för den som står utanför som får finansiera att den som är innanför ska få extra låg hyra. Jag tycker inte systemet är rättvist och det är ett utmärkt exempel på åldersdiskrimineringen som finns inbyggd i bostadsmarknaden. I studentstäder och storstäder tvingas ofta barn bo hemma tills man fyllt 25.

Man kan fundera på om detta är värdigt. En välfungerande bomarknad borde kunna erbjuda alternativ för alla i prislägen människor har råd med. Detta åstadkommer helt uppenbart inte dagens system. Det är alltid någoon som "förlorar" på alla modeller, likväl som det finns "vinnare". Förlorarna i dagens system är ungdomarna som aldrig får en ärlig chans att komma in på bomarkaden, bli vuxna, mogna och bilda familj. Ungefär en miljon unga är på väg ut på bomarknaden. För att möta det behovet nationellt byggs 8000 lägenheter, de flesta på platser som är oattraktiva för ungdomar. Vi säger ofta att ekonomin inte ska begränsa vem som kan studera. Men det hotar faktiskt att bli precis just så än en gång. För övre medelklass och överklass är det inte ett problem att skaffa fram en bostadsrätt i närheten av ett bra universitet såsom CTH eller KTH. Det finns hus att belåna och andra tillgångar att ta till. Det går att slanta upp det som krävs för att köpa sig fri från problemet. Arbetarbarn har dock inte den förmånen. Kanske blir det mer utpräglat så att de bra universiteten befolkas av "överklass" och de mindre bra av de som inte föddes med guldsked i munnen helt enkelt därför att bostadssituationen är så katastrofal? Vi måste tänka om vad gäller bostäder i Sverige. För som vi tänker nu så nekar vi människor deras mänskliga rättighet till tak över huvudet. Det är inte anständigt Sverige!

Enligt en undersökning som supermiljöbloggen bloggar om här påverkar hur man vardagspendlar också hur man mår. Den här undersökningen kommer fram till att de som mår bäst antingen cyklar eller går. Bland bilister och kollektivtrafiksresenärer finns ingen större skillnad, de är lika olyckliga skulle man kunna säga. Ett skäl som anförs är sträckan. Det är nämligen känt att restid också inverkar på lyckan. Ju kortare restid desto lyckligare. Det kan dock inte vara hela förklaringen. Cykling medför ju som bekant också många positiva hälsoeffekter. Att cykla eller gå är ju motion och speciellt cyklism ger mycket motion. Denna motionen förebygger många olika trista sjukdomstillstånd såsom hjärt- kärlsjukdomar med mera.

Det finns alltså goda skäl att låta bilen stå, eller skippa  bussen och istället ta cykel. En halvmil är en baggis för vem som helst, en mil klarar den som bestämmer sig för det utan problem och för den extrema och inbitne cyklisten är två eller tre mil faktiskt möjligt. Har du längre till jobbet kan det ju vara idé att fundera över om man kan skaffa en bostad som ligger bättre till eller om man kan lösa det så att man cyklar delar av sträckan. Många verkar ta illa upp när jag anför att man faktiskt väljer vart man bosätter sig, i alla fall inom rimliga gränser. Det är väldigt få som verkligen inte har några andra alternativ än att ha över fem mil till jobbet. Det är frågan om ett val, ett aktivt val, en prioritering. Forsking visar ju att man mår bättre av att cykla och faktiskt upplever större lycka. Kanske är det värt att ha en något mindre bostad som ligger inom cykelavstånd istället för att ha en stor bostad som tvingar dig att bilpendla med alla relaterade problem? Jag bara ställer frågan.

I alla fall så tänkte jag ge lite praktiska tips för en lyckad cykelpendling.

1. Ha en bra cykel
Det kanske låter självklart men många verkar helt missa denna punkt. En bra cykel behöver inte kosta 20 000, vara tillverkad helt i ultralätta kompositmaterial och så vidare. En bra cykel är en cykel som fungerar felfritt och som passar dig. Det är viktigt att lägga lite extra tid på att fundera över vilken typ av cykel som passar dina behov och din stil. En bra kompromiss tycker jag finns i vad jag brukar kalla "citybike". Det är en hybrid (valfri ställbar stötdämpning på framgaffeln) med däck som inte är utpräglat supergrova terrängdäck eller utpräglat asfaltsdäck. Se bilden. Pakethållare eller olika former av specialväskor fungerar utmärkt. Jag tycker den här cykeln är bra därför att den är en bra kompromiss. Den fungerar året om och medger många väglag. Men det finns självklart fler alternativ. Konsultera en fackcykelhandlare. Det kan också vara bra att ta en studieresa till Holland, där utbudet av cyklar är betydligt mer varierat. Det finns importör i Stockholm. Vad du än gör köp aldrig en cykel av amatörer såsom Biltema. Fackhandlaren har betydligt bättre koll och har grejer av god kvalitet. Jag skulle personligen i alla fall aldrig låta Biltema-kvalitet sabba min pendling. Om något går sönder så är det inte bekvämt att ramla, och enligt min erfarenhet går saker därifrån oftast sönder om de är det minsta komplicerade.

2. Underhåll cykeln
Jag är ledsen att säga det, men en cykel slits precis som en bil. Ibland måste man olja upp kedjan och kolla däcktryck. Punktering inträffar då och då. Skruvar och liknande kan skaka loss. Växelvajrar töjer ut sig. Det är inte en dålig idé att ha med sig ett kit med lite verktyg, smörjmedel och kanske ventiladaptrar. Jämför med att man behöver ha med sig allt möjligt junk i bil, alltifrån motorolja till reservhjul. Det finns utmärkta små väskor som man kan sätta på och ta av cykelramen. Jag brukar personligen inte medföra verktyg, men vet jag att något kan behöva korrigeras så tar jag med mig ett kit jag har i beredskap. Jag cyklar dagligen så jag känner min cykel ganska väl. Dessutom genomför jag inga komplicerade reparationer, det överlåter jag på proffs. Det är enklast och spar värdefull tid.

3. Säkerhetsutrustning
Precis som bilen har deformationszon måste även du som cyklist skydda dig. Någon form av handskar skyddar händerna om man vurpar. Hjälm har jag bloggat om. Avgör själv, det är sannolikt nyttigare att ha den när du inte cyklar. Reflexer och ljus är också viktigt, särskilt när det är mörkt ute. Vill man synas extra kan en reflexväst vara att överväga. Till sist krävs en rejäl dos sunt förnuft och lite is i magen. Det är ingen dyr eller tung säkerhetsutrustning jämfört med ett ton plåt deformationszon som bilister envisas med att släpa runt på.

Där har du allt du behöver veta för en mysig cykelpendling. Bara att ta fram cykelkartan och hitta en bra väg til just din arbetsplats eller skola. För Göteborgare kan jag tipsa om den här "Cykelplaneraren". Har du fler funderingar så finns en utmärkt liten bok som heter "Cykelsmart", som självklart också finns grats på PDF.

Igen blir det lite ripp-off av Genusnytt, eller ja, jag tänkte försöka utveckla ett resonemang kring huvudnyheten i följande inlägg. Det är nämligen så att det finns en ideell förening i Östersund som heter "Konst för tjejer". Bland annat så arrangerar man aktiviteter under sportlovet. Detta verkar finansieras av offentliga medel. En jämställdist som kallar sig Mattias kontaktade då ansvariga och frågade varför man diskriminerar och fick då det klockrena svaret:

"Vi diskriminerar ingen. Projektet är för tjejer och inte emot killar. Det har faktiskt inget med killar göra och det är på sin höjd ovanligt. Starta gärna något eget eller gör det du brinner för på din lediga tid. Precis det har jag gjort."

Här skulle man till att börja med kunna hänvisa till den rent praktiska svårigheten för föreningar som vill arrangera saker enbartt för killar att få stöd för detta från exempelvis kommunalt håll. Rent empiriskt så har det visat sig att det är väldigt svårt. Sen har jag svårt att tro att någon förening skulle komma undan med att ha riktade arrangemang till killar. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan DO stämde en förening som inte välkomnade tjejer till sina arrangemang.

Men det var inte det jag tänkte på när jag läste detta. Det intressantaste var definitionen av diskriminering som användes. De ansvariga menar på att de inte diskriminerar någon eftersom projektet inte aktivt motarbetar killar. De menar på att eftersom de inte arbetar med killar alls så är det inte diskriminerande och att var och en är fri att göra vad man brinner för på sin lediga tid.

Det finns många invändningar mot detta. Exempelvis så kan man konstatera att något som många män gör med sin tid är att starta och driva företag. Med exakt samma logik medför detta att en styrelse måste kunna säga "vi diskriminerar ingen, vi i den här styrelsen (eller i det här företagt) är till för killar och inte emot tjejer." Men gissa vilket ramaskri som skulle skapas då! Det är ju redan på den nivån att vissa kvinno-lobbyistföretag ägnar sig åt att baktala och förtala företag som inte har rekryterat in tillräckligt många kvinnor i sin styrelse (mer om detta kommer). Tänk om en styrelse gick ut och sa att man avser att styrelsen ska få vara en killgrupp eller gubbgrupp och att man helt enkelt inte riktar sig mot tjejer. Jag har svårt att tro att skadeståndskraven skulle dröja särskilt många minuter.

Dock ska sägas att det inses lätt att den definition av diskriminering som används av företrädarna för den här verksamheten är uppåt väggarna. Diskriminering i sin generellaste betydelse är särskiljning baserat på någon egenskap. Använder man ordet inom vetenskap, exempelvis statistik, så behöver det inte ens vara värdeladdat. Men det betyder just att särskilja baserat på någon egenskap. I vardagligt tal betyder det dock oftast också något negativt för den som blir diskriminerad. Det kan röra att man inte får tillgång till en tjänst eller vara för att man råkar ha fel hudfärg, att man blir illa behandlad på grund av etnicitet eller att man får en lägre lön för att man har fel kön. Använder man rätt definition av diskriminering så blir hela uttalandet en motsägelse. "Vi diskriminerar ingen" sägs ju först. Sedan fortsätter man med att säga att man visst särskiljer och baserat på detta nekar vissa tillträde. I praktiken diskriminerar man alltså!

Nu är detta inte vilken verksamhet som helst. Verksamheten har faktiskt fått pris av Ung vänster, deras årliga feministpris. Detta visar ju också än en gång vad feminism verkligen står för. Man kan säga hur många gånger som helst att man verkar för jämställdhet, men om man samtidigt delar ut priser till rörelser som jobbar med aktiv diskriminering och könsrasism så blir man lika trovärdig som Kina är i demokratifrågor. Jag tycker min titel är en träffande beskrivning av feminism över lag. "Vi diskriminerar ingen, men killar är inte välkomna"...

Jag fick nys om att Miljöpartet de gröna har tagit fram någon form av skrift om jämställdhet och jag beslutar mig för att kolla lite lätt på den. Att läsa den blev något av att leka "finn fem fel" fast i någon form av jätteformat. Så långt som jag har läst är det i genomsnitt typ ett fel per stycke! Det är faktiskt imponerande. Redan i förordet börjar det, i de första två meningarna:

"Miljöpartiet de gröna är ett feministiskt parti. Jämställdhetsfrågorna var centrala när vi bildades."

Jag vet inte om jag behöver säga något. Det är ju helt motsägelsefullt. MP påstår först att man är feministiska, dvs är för kvinnocurling. Läser man vidare sedan så skriver man om den magiska "könsmaktsordningen". Alltså kan vi sluta oss till att man faktiskt har någon typ av radikalfeminism som utgångspunkt (se wikipedia för definition av "radikalfeminism"). Officiellt alltså, inom partiet rymms det flera inriktningar. I skriften räknar man upp flera mer och mindre extremistiska feminism-inriktningar. Som vi vet så utgår radikalfeminismen från en könsrasistisk samhällsanalys som går ut på att beskylla "patriarkatet", dvs männen, för allt ont. Sen så påstår man att man är för jämställdhet.

Fortsätter man sedan läsa om vad det har betytt att jämställdhetsfrågorna varit centrala, vilka konkreta åtgärder man har gjort, så nämner man bland annat att man "könsvarvat" sina listor och att man "kvoterat" till sina interna uppdrag. Detta kallar man att "i praktiken erkänna kvinnors lika rätt till inflytande". Problemet är ju att olika kvoteringsåtgärder i praktiken handlar om att ge en grupp privilegier på en annan grupps bekostnad. Det jämställda och jämlika borde ju vara att tillsätta personer efter kompetens snarare än efter könsorgan. Först då så slutar ju könet spela roll och begränsa och man bejakar ALLAS lika rätt till inflytande.

Sedan fortsätter man att stolt konstatera att man lockat många kvinnor, men också några män, som vill bryta mot den så förhatliga "traditionella mansrollen". Sedan skriver man som någon slags fortsättning på dett att man värderar kärlek och livskvalitet högre än materialism och pengar. Man slutför stycket med att skriva att det är provocerande att säga i en värld där "maskulina värden" fått styra. Med andra ord så är det mäns fel att vi har materialism, pengar, samt associerad miljöförstörning och konsumtionshets. Man gör ingen motsvarande problematisering av kvinnan, trots att vi vet att många kvinnor ger stora bidrag till exempelvis omsättningen inom den väldigt omiljövänliga textilindustrin. Med andra ord: kvinnor konsumerar mycket kläder. Det är ju bara att titta på hur många klädaffärer som riktar sig till kvinnor jämfört med män. Men som vanligt så är mannen problemet och kvinnan lösningen. Det är väl en jämställd samhällsanalys?

Sen lyckas jag ta mig igenom första stycket utan att hitta fler uppenbara tankevurpor och motsägelser, men det kan mycket väl finnas ett par som jag vid en ytlig genomläsning inte hittat. Så jag ger mig med förnyade krafter på stycke två. Detta stycke går i princip ut på att konstatera att man har som uppgift att motverka "könsmaktsordningen". Den har man bestämt på förhand existerar trots att det saknas vetenskapliga belägg för saken. Men det är ju en premiss inom radikalfeminismen. Det är också den här passagen som styrker att man är just radikalfeminister i MP. Man går också vidare på att fördöma det här med "traditionella" saker, typ könsroller och könsmönster. Det verkar vara riktigt dåligt att något är traditionellt. Jag tycker vi i samma veva borde fördöma och förbjuda både Bellman, midsommar och demokrati. Det är ju också gamla mossiga traditioner... Jag förstår inte det dåliga med traditioner riktigt...

Men det var ju i alla fall inte så mycket tankevurpor i det stycket. Jag känner hopp och dyker genast vidare ner i stycke tre. Detta stycket går ut på att MP har haft en hel konferens dedikerad åt feminism. Med andra ord så har man haft en konferens om hur man ska premiera kvinnor och beskylla män, eftersom det är det radikalfeminismen handlar om. Man hittade också lite andra spännande riktningar som man räknar upp, det nämde jag kort ovan. Jag undrar när man har en konferens för att premiera män och beskylla kvinnor, i jämställdhetens namn. Eller varför hade man inte bara en konferens med jämställdism och jämställdhet på agendan? Det verkar ju inte riktigt jämställt att bara diskutera utifrån kvinnornas fackförbund feminismens perspektiv.

I stycke fyra försöker man reda ut vad de olika feministiska falangerna är intresserade av. Vissa vill koncentera sig på vad som benämns som "det politiska hantverket kring jämställda löner och den segregerade arbetsmarknaden". Det kan ju låta snyggt, men vad det i praktiken måste betyda är att man intresserar sig för hur man ska tvinga andra människor att välja på ett visst sätt så att statistiken blir fin. Med andra ord alltså konstruera massor genuspekpinnar så att folk väljer rätt. Det kanske är dags för straffavgifter för män som väljer att plugga vidare, speciellt till ingenjörsyrken och istället ge bonus till de kvinnor som väljer detta. Vidare borde väl det vara på plats för en manlig chefsskatt och ett kvinnligt chefsavdrag. Hit har man väl inte riktigt kommit än, men att döma av hur man könsdiskriminerar internt så lär ju kvotering vara ett verktyg som man vill börja tillämpa, exempelvis på ledningsgrupper, styrelser och liknande. "Jämställda" löner vill jag minnas åstadkomms genom speciella "kvinnopotter". Män som tjänar dåligt bryr sig inte feminismen om. Med andra ord kan man väl kalla detta område för "den politiska perversionen för att detaljstyra människors liv". Mycket pekar ju också på att åtgärderna inte är direkt... jämställda, utan snarare könsdiskriminerande hittills i debatten.

Sen är vissa tydligen experter på något som kallas "det intersektionella maktperspektivet". Jag vågar inte ens uttala mig om något så inkrökt uttryck. Det är typisk genus-diskurs, det ser till och med jag. Syftet är kanske att utesluta de som inte läst universitetsutbildningar inom genus"vetenskap" från diskussionen. Jag som teknolog begriper i alla fall inte vad man menar. Man förtydligar inte heller. Med tanke på könsfördelningen inom genusindustrin (ca 95% kvinnor) så verkar det ju som att man lyckas med konststycket att utesluta män från diskussionen, en form av matriarkal maktutövning. Det låter ju jämställt och bra. Kanske är det detta som menas med "intersektionellt maktperspektiv"? Eller jag vet inte...

Ytterligare en grupp lägger fokus på mäns våld mot kvinnor. Det verkar dock inte finnas några som intresserar sig för kvinnors våld mot män, det jämställda relationsvåldet eller mäns generellt höga våldsutsatthet. Det är bara när en kvinna blir slagen eller utnyttjad som det verkar vara viktigt att reagera. Jämställdheten fullkomligt lyser ju som ett brinnande fyrbåk, eller snarare med sin frånvaro...

Sen kommer en grupp som engagerar sig i det som kallas "genuspedagogik" och vill införa detta i förskolan samt vill förändra mansrollen. Det verkar också vara syftet med genuspedagogik. Vi ser här igen detta eviga problematiserandet av mansrollen. Det är alltid mansrollen det är fel på och som ska ändras. Detta utgår jag ifrån att man helt enkelt vet, för det finns ingen riktig forskning som visar att så är fallet. Däremot så finns det mycket statistik på att förskolan är kvinnodominerad. Så hur mycket mansroll som finns i den världen undrar jag. Kanske är det snarare matriarkatet inom förskolan och skolan som borde diskuteras? Kanske är det så att mansrollen och maskulina värden behöver ta mer plats snarare än att de barn som råkade födas med penis ska stöpas om till kvinnor med penis? Det verkar ju i alla fall inte vara jämställt eftersom man bestämt sig för att mansrollen är dålig och ska förändras... Att man dessutom vill indoktrinera barn i världsfrånvända föreställningar på samma nivå som den gamla asatron systematiskt genom den förskolan som barn tvingas till på grund av massiva ekonomiska pekpinnar till alla föräldrar är bara tragiskt. Inte konstigt att så många barn får psykiska problem redan i mellanstadiet...

Slutsatsen blir i alla fall att feminism går att integrera överallt. Det är ju fullkomligt sant. På sammas ätt går nazism att integrera på alla politiska områden, men det betyder inte att någon av ideologierna är bra. Det verkar dock som att man vill integrera feminism överallt, vilket betyder att man verkar föra en manshatande agenda. Allt för att främja jämställdheten. Krig är fred, missär är lycka, fattigdom är välstånd, död är liv och manshat är jämställdhet. Mina vänner, anno 2012, och Orwellsk logik verkar vara härskande inom politiken. En kurs i Boolesk algebra för politiker kanske vore att rekommendera? Som positiv bieffekt så kanske poltikers förståelse för digitalteknik kan öka då också?

Sen fortsätter väl texten i samma stil. Det är fel på män och män förtrycker medan kvinnor är offer för strukturer. Rätta mig om jag har fel, för jag orkar faktiskt inte läsa vidare. Allt går nog att överföra på någon genusordning som generellt sett gynnar män och missgynnar kvinnor. Jag tycker det är märkligt mot den bakgrunden att kvinnor lever fyra till fem år längre än män, att fler män tar självmord samt att fler kvinnor tar akademisk examina än män. Varför diskuterar man inte utfallet på vårdnadstvister där kvinnor i 90% av fallen, mannens totala maktlöshet inom familjesfären? För helt ärligt, vad spelar lön eller position för roll om man inte får träffa sina barn, eller vara med och bestämma vart man ska tillbringa semestern? De flesta jag känner lever inte för sitt arbete utan för sin familj, sina vänner, sitt privatliv. Varför börjar man inte där ojämställdheten är som störst, och där jämställdhet är som viktigast? En god början skulle vara att göra lagboken jämställd, för idag är den inte det. Den är mansdiskriminerande och innehåller ett antal lagar som premierar kvinnor på mäns bekostnad. Tydligast är nog familjelagstiftningen, och det är ju också den som är viktigast att göra jämställd.

Skälet till att man inte tar upp dessa jämställdhetsproblem är för att man inte är för jämställdhet, utan i själva verket är mot jämställdhet och istället för feminism. Med andra ord är Miljöpartiets jämställdhet en enda stor motsägelse. Det var förvisso ingen nyhet, men nu finns det bekräftat ännu en gång. Det tragiska är att det inte är kontroversiellt att hata män. Alla partier i riksdagen är i stort sett feministiska. Att däremot vara för att alla ska ha lika rättigheter och skyldigheter oavsett könsorgan är provocerande. Det tycker jag är det största hindret för jämställdheten idag, feminismen.

Då var det dags för andra tesen av de 69. I det här tempot har jag att göra i flera år. Jag kanske borde snabba upp lite... I alla fall så lyder den andra tesen:

"Singulariteten är nära"

Jag håller med om att tesen är lätt obegriplig i sig självt, åtminstone för dem som inte är bevandrade i fysik och datavetenskap samtidigt. Jag pluggar datateknik, och jag begrep inte vad det där betydde innan jag läste förklaringen. I princip så är det ju begreppet "singularitet" som ställer till det. Vad betyder "singularitet"?

För att svara på den frågan så citerar jag boken:

"Singularitet är lånat från fysiken som beskriver en 'punkt i rumtiden i vilken rumtidskrökningen är oändlig' och är en egenskap i så kallade svarta hål i rymden. Det är ett tillstånd när något blir oändligt och därmed ofattbart."

Men här avses ju då alltså inte fysisk singularitet utan teknologisk sådan. Om man överför det där resonemanget på teknik så får man ungefär att det är en punkt när teknikutvecklingen går oändligt fort, det vill säga att massor utveckling sker på extremt kort tid. Vernor Vinge heter snubben som först beskrev teknologisk singularitet för övrigt. Han är matematiker för övrigt.

I princip bygger argumenten på att vi blir duktigare på att kombinera datorns kraft med människans kreativitet typ. Jag tycker hela tesen känns hybris. Jag tror inte att vi kommer att se den enorma ökning av teknologisk utveckling som krävs för att tesen ska uppfyllas inom vad jag kallar "nära". Vidare är "nära" ett väldigt relativt begrepp. Det kan vara "nära" till USA och långt till Stockholm beroende på kontext. Det är tesens viktigaste svaghet för övrigt. Om det infaller om en miljon år eller om det infaller imorgon är egentligen irrelevant. Tesen gäller ändå. "Nära" är ett relativt begrepp...

Men om man bortser från detta så kan man ändå diskutera den teknologiska utvecklingen och om det är möjligt att skapa den enorma ökning av utveckling som krävs. Jag kanske låter som en pessimist, men jag tror inte det. Redan idag har vi problem med den extrema informationsmängden vi måste hantera. Argument för handlar ju som jag skrev om integration med datorer genom exempelvis implantat. Jag bara undrar om vi kan få en processor att kommunicera på så djup nivå med hjärnan som krävs. Jag tror också att kreativitet kommer att krävas i ständigt ökande grad och kvalitet. Detta är människans bidrag. Även om vi kan outsourcea rena beräkningar, hantering av informationsflöden och liknande på något implantat så kommer vi fortfarande själva behöva stå för att tänka ut nästa steg, en process som jag tror till sin natur kräver tid, vilket gör att det bör finnas något undre värde för hur snabbt utveckling kan ske.

Dock tror jag att vi kommer få se tempoökning ett bra tag till. Dels för att jag tror att antalet ingenjörer ökar och dels för att jag tror att vi kan utveckla bättre verktyg och processser för att tillvarata vår kreativitet. Men jag tror inte vi når singularitet.

Jag har haft riktigt ont om tid till att blogga på sistone. Istället har jag varit djupt engagerad i ett studentföretag på Chalmers som heter Chalmers Teknologkonsulter, CTK. Det har varit kurs i helgen exempelvis. Mycket lärorikt, men självklart har det tagit tid från min bloggning. Jag ber om ursäkt för den låga uppdateringsfrekvensen.

Rubriken ovan är lite tillspetsad, men det finns en sanning bakom. Det förhåller sig nämligen så att vissa genusbloggare, bland annat Pär Ström på Genusnytt, har uppmärksammat ett anläggande av det så intressanta "genusperspektivet" inom utvecklingen av det som kallas "öppen källkod". Jag har under ovan nämnda kurs kommit till insikt i att inte alla delar den terminologi som jag tar för given. Så för de som inte vet vad "öppen källkod" är så tänkte jag dra en kort förklaring också.

"Öppen källkod" är mjukvara som vem som helst kan ladda ner och själv använda sig av eller modifiera. Den utvecklas oftast på ideell basis, även om vissa företag numera har avlönade utvecklare som utvecklar "öppen källkod". En vanlig modell är att vem som helst i icke-komersiellt syfte får använda och modifiera koden, men att komersiella aktörer ska betala. Men det finns också en hel del som släpps utan begränsningar om vem som får använda den. Själva fundamentet till "öppen källkod" fungerar så. Det finns många exempel på programvaror som är kända och som utvecklas på ideell basis som "öppen källkod". Mozilla Firefox och Operativsystemet Linux är bara två exempel bland många. Nästan alla mjukvaruprojekt bygger till stor del på "öppen källkod". Det är bland annat av det skälet som mjukvara för programmering är tiopotenser bättre än mjukvara för hårdvaruutveckling, därför att det finns en tiopotenser större mängd "öppen källkod" att bygga på. Ett viktigt exempel på "öppen källkod" in action är Internet, vars existens hade varit omöjlig utan "öppen källkod".

Anläggandet av genusperspektivet handlar ju om att räkna könsorgan på vilka som gör något. Vilka tror du bidrar mest till utvecklingen av öppen källkod? Gissade du att det är män som bidrar mest så gissade du rätt. Faktum är att de siffror som finns visar att över 95% av bidragande personer är män. Samtliga är på något sätt per definition också programmerare eftersom man för att utveckla kod i någon form programmerar. Hur tänker du dig en programmerare? Introvert, socialt inkompetent, nörd... Vilka fler begrepp kan du tänka på? Är inte standardbilden av programmerare tonårspojkar med diagnos som sitter i källare och ägnar sig åt helt obegripliga saker som inte tillför samhället ett dyft? Det är dags att tänka om på den punkten i så fall.

En annan intressant aspekt att ta upp är ju hur ofta media tar upp att män bidrar mycket till detta med öppen källkod. Jag har då inte sett en enda artikel. Ett stort osynliggörande! Det närmsta jag kan komma är att det skrivits om Wikipedia att det är ett "nedgubbat" och "mansdominerat" ställe med 87% artiklar författade av män. Som kompensation ska ju nu databaser med material som bara kvinnor författar (män tillåts inte ens vara med och bidra) skapas, och om jag inte minns fel också med staten som finansiär. Trots det har flera vetenskapliga artiklar visat på att Wikipedia i stort sett är minst lika korrekt som vilken encyklopedi som helst och betydligt mera omfattande. Genom bidraget från miljontals användare, varav flest män, har kunskapen i världen samlats och tillgängliggjorts. Det är idag en enormt viktig resurs. Till och med forskare och vetenskapsmän har jag hört referera till Wikipedia som resurs för sina studenter i olika kurser. Detta har gjorts av denna överväldigande majoritet män helt gratis. Detta enorma arbete har dock helt osynliggjorts, nära på faktiskt till och med smutskastats!

Sen kan man fundera på hur användandet av Wikipedia och Internet exempelvis ser ut. Jag känner nog ingen som inte har varit inne på Wikipedia. Både kvinnor och män använder både Internet och Wikipedia, två saker som män helt gratis har byggt i stort sett hela fundamentet för. Vi brukar ju få höra om hur män glider på räkmacka medan frun sköter hemmet. Hur är det med exempelvis Kissie? Glider inte hon rätt mycket räkmacka på alla miljarder rader gratis kod som krävs för att hon ska kunna skriva in saker i sin blogg? Hon och många andra utnyttjar hänsynslöst miljoner mäns ideella arbete, och profiterar dessutom på det! Alla feministiska skribenter formligen spyr ut galla över män genom att använda programvara som i stort sett bygger på gratis kod skriven av män.

Nu spetsar jag såklart till det hela. Jag tycker det är bra att många män tycker öppen källkod är en bra grej och vill utvekla den gratis. Jag ser absolut inget fel med att Kissie eller någon annan använder detta gratisbidrag för att göra sina grejer, till och med profitera på det. Det enda som är fel är att samhället helt bortser från vilken enorm resurs det är, vilket enormt bidrag många män hjälpts åt att skapa för samhället. Alla dessa män, och självklart även de kvinnor, som varit med och bidragit förtjänar ett stort tack, och deras namn borde för evigt ristas in någonstans i ett stort monument över fenomenet öppen källkod! Men som alltid när det är män som bidrar så beror det enligt genuskyrkans samhällsanalys på att kvinnor hindras från att vara med. Det är ett problem, all denna öppen källkod i verkligheten. Den gubbar ner och trycker undan kvinnor som behöver lyftas fram och ges plats. Därför behövs jämställda projekt som lyfter fram kvinnor och hindrar män att vara med. Då blir det jämställt. Att Wikipedia erbjuder vem som helst oavsett kön att bidra är ju höjden av kvinnodiskriminering! Att vem som helst får bidra till öppen källkod är ju på samma sätt också könsrasistisk kvinnodiskriminering, nästan kvinnohat! Det jämställda är ju att ge kvinnor egen gräddfil. Det vet ju alla, och det finns hela bibliotek med forskning som bevisar detta!

Igen en tillspetsning, men det är faktiskt så det funkar på många områden som skärskådas. När män bidrar är det ett problem, man trycker undan kvinnor. När kvinnor bidrar är det också ett problem, för då glassar ju männen runt på kvinnornas bekostnad. Hur man än gör blir det fel som man. Dubbelbestraffning kallas det med ett annat ord. Nu har inte öppen källkod hunnit genusanalyseras av auktoriserade och vigda genuspräster (förlåt, "forskare" menar jag), men jag är helt övertygad om att slutsatsen skulle bli exakt den jag skrev ovan. Den blir alltid det av något skäl helt oberoende indata. Frågan är bara vad frågan kommer att vara...

Jag har beslutat mig för att köra igenom samtliga 69 teser. Vissa kommer bli diskuterade, andra kommer jag inte att kunna kommentera så mycket som jag skulle önska. Men jag ska göra ett gott försök. Jag avser här inte leverera några sanningar utan vill skapa diskussion och eftertanke. Ibland kommer jag försöka formulera alternativa teser. Gör det ni också! Här kommer alltså i alla fall första tesen:

"Information wants to be free"

Det här börjar ju intressant! För det första måste man ju diskutera om information kan ha en vilja. Kan man tilldela saker och företeelser viljor? Det hade ju varit ett intressant fantasykoncept, information med vilja som slumpmässigt bestämde sig för att gömma sig i 1000 år för att dyka upp i ett mörkt hörn någon helt annanstans. Lite som ringen i Sagan om Ringen, en tingest med en vilja så stark att den kunde påverka händelser i världen.

Fast helt långsökt är det inte. Vi säger ofta att universum vill öka oordningen, entropin. Det är för övrigt termodynamik. En reaktion måste minst gå till och från samma oordningsgrad, men oftast ökar oordningen. Varför skulle inte information kunna tillskrivas en egen agenda? Kanske är det så att information strävar efter spridning. Det verkar ju som att information har spritt sig nästan oavsett vad man gör för att dölja den. Det brukar i alla fall jag komma fram till när jag ser på dokumentärer om underättelsetjänster och liknande. Kanske är det därför det är så svårt att hålla hemligheter hemliga?

Antitesen är ju att information vill vara ofri. Man skulle också kunna ställa upp tesen att information inte vill någonting. Det senare kanske är så vi ser det. Vi ser information som någonting dött. Men kanske är det ett sätt att säga att informationsnätverket internet på grund av den fria informationen är teknik som är frigörande. Information blir ju tillgänglig för mycket billigare peng, alltså kan människor nästan oberoende ekonomi få information.

Är det i detta ljuset rätt att lagstifta mot ett fritt internet, när vi vet att fritt flytande information radikalt förändrar människors möjligheter nästan oberoende deras ekonomiska situation? Det är också en tanke som finns i mitt huvud.

Helt orelaterat:
Jag råkade snubbla in på en sedlärande historia om skattepolitik i dn. Du hittar artikeln här. Jag tycker den är läsvärd. Intressant egentligen det där...

Det här blir ett kort inlägg som inte har det minsta med politik att göra egentligen. Jag vill bara skriva om en stor händelse för mig och för bloggen. Den har genererat över 100 unika läsare på en dag (exakt 125 för övrigt). Det är inte illa pinkat för en liten oberoende bloggare som kör på "wall of text"-principen. Rabaldret runt Tofsens publicering var tydligen väldigt intressant. Roligt!

Men något innehåll ska man väl ändå ha i sin bloggpost? Det hade känts fail att inte ha mer än ett stycke. Därför vill jag tipsa om en bra bok som tangerar diskussionen om internet, integritet och upphovsrätt. Den heter "69 teser om internet" och finns självklart gratis som pdf. Jag funderar att som löpande grej gå igenom varje tes en och en när jag inte har tid eller inspiration att göra riktiga inlägg. Det finns en hel del intressant och meningen med boken sägs av författaren vara diskussion, formulerandet av alternativa teser och så vidare. Läs mer här.

Appropå detta med e-böcker för övrigt så vet väl de flesta om att man kan "låna" sådana på biblioteket. Detta kostar biblioteken 20 kr per bok och utlåning jämfört med i runda slängar någon krona för vanliga tryckta böcker. Detta är något som många reagerat på. En ung piratpartist jag följer lite (och som för övrigt är rätt synlig i den offentliga debatten) uttalar sig här. Hans slutsats är att vi för att spara på våra gemensamma resurser ska "rippa" varje bok vi lånar och låna ut den rippade kopian till våra vänner. Då behöver man inte låna boken lika ofta vilket medför att det blir mycket billigare för biblioteken.

Det är sällan som studentpolitiken är värd att lyfta på bloggen. Det är ju mest en fråga om kårinterna frågor som ingen som inte är student har mycket nytta eller intresse av. Men ibland så händer det saker som måste kommenteras uppenbarligen. Det är nämligen så att Chalmers studentkårs ordförande har gått ut i media, i GP, och gjort ett politiskt uttalande för kårens räkning. Det är väl ganska okej så länge man driver studentfrågor, exempelvis så råder väl konsensus att bostadsbristen måste lösas, att CSN borde vara mer flexibla och så vidare. Men det är inte detta som kårordförande Emilia Liljeström uttalar sig om. Hon påstår att kåren som helhet tar avstånd från en krönika som publicerats i kårtidningen Tofsen som handlar om jämställdhet och lika villkor.

Själva historien har jag fått vetskap om via Genusnytt. Det hela började med att Tofsen publicerade en krönika som en kille som heter Sebastian Lindberg skrivit. Lindberg uttrycker i krönikan skarp kritik mot feminismen i Sverige. Bland annat så tar han avstånd från feminister som skriker efter ledningspositioner och styrelseposter istället för att införskaffa kompetensen och erfarenheten som krävs. I en passage skriver han:

”Jag tål inte feminister. Välutbildade flickor och kvinnor som försöker skrika sig till chefspositioner oberoende av kvalifikationer eller lämplighet."

Han skriver vidare att den feministiska metoden att ständigt demonisera män och sätta offerkofta på kvinnor är skadlig för samhället. Han anser vidare att retoriken är snarlik den som användes för att demontera judarna när det begav sig, vilket han har helt rätt i. Han tar också avstånd från könskampen och menar på att det blir bättre om vi samarbetar istället för att kriga.

Detta blev en ganska stor grej tydligen och GP publicerar en artikel med anledning av denna enda krönika beskyllningar mot Tofsen för att vara en kvinnofientlig tidning. Bara detta är märkligt i sig. Vad är kvinnofientligt med att kritisera en politisk ideologi? Han omtalar kvinnor som "det vackra könet" på ett ställe. Jag tror han älskar kvinnor och han kritiserar inte så vitt jag vet kvinnor för att de är kvinnor. Han kritiserar FEMINISTER. Det är faktiskt en stor skillnad.

I alla fall så uttalar sig Kerstin Alnebratt, som föga förvånadne är genusforskare, och menar att tidningen måste se över sina grundläggande värderingar. Jag anser att Alnebratt bör se över sina grundläggande värderingar eftersom de står i strid med grundlagen. Det råder tryckfrihet och åsiktsfrihet i Sverige. Även om man bortser ifrån att krönikan inte var kvinnofientlig utan kritisk mot feminism så är det ju anmärkningsvärt att hon anser att tidningar som inte delar hennes religiösa tro på könsmaktsordningen har fel värdegrund. Håller man inte med henne är man alltså inte välkommen i det politiska samtalet, eller? Är det så att Alnebratt anser att vi har demokrati när man får välja alla ideologier bara ideologin är feministisk? Lite som Ford och att kunden får välja vilken färg som helst  bara den är svart. I mina öron låter det som en diktatur och det låter som att Alnebratt är motståndare till vår grundlag, så vem är det egentligen som borde fundera över sin värdegrund?

Vidare så är det problematiskt att man beskyller en tidning för att ha en värdegrund baserat på en enda krönika. Hur många borgerliga tidningar har inte genom åren tagit in vänstersympatiserande skribenter för att bredda det politiska samtalet? Betyder det att tidningen plötsligt är kommunistisk? Mycket märklig inställning. När det gäller krönikor så måste man förstå att tidningen har ett visst ansvar för att alla sidor kommer till tals. Krönikorna måste ju rimligen betraktas som skribenternas åsikter och inte tidningens. Det hela vittnar ju om en otrevlig intolerans. Bara vissa åsikter är okej.

I alla fall så går Chalmers studentkårs ordförande ut i media och kommenterar saken. Här hade hon exempelvis kunnat säga att kåren står upp för grundläggande värderingar i grundlagen såsom yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tycker det är bra att våra interna informationskanaler vågar bredda debatten och ge utrymme för många olika åsikter. Det hade varit svårt att säga emot något sådant samtidigt som det inte säger ett dyft om vad kåren egentligen tycker. Det är bra, för kåren är inte en person. Den består av flera tusen medlemmar som inte är samlade för att de har en viss åsikt utan för att de vill plugga på Chalmers. Men det är väl rimligt och säkert att påstå att majoriteten av kåren ändå är för värderingar i grundlagen.

Istället väljer Liljeström att göra ett väldigt politiskt uttalande. Hon säger att kåren tar avstånd från krönikan. Det låter kanske inte som något stort problem, men vad hon säger är alltså att samtliga tusentals medlemmar tar avstånd från jämställdhet. För krönikan handlar om och är för jämställdhet, alltså riktig jämställdhet och inte diskriminerande och antijämställdistisk feminism och könsegoism. Vidare säger hon också genom att aktivt ta avstånd från krönikan att kåren inte uppmuntrar en diskussion där även andra åsikter än ledningens är välkomna.

Jag ser det som djupt problematiskt. Det hade väl varit okej om företrädare för ett politiskt parti med vissa åsikter och en definierad ideologisk grund gjorde något sådant, men studentkåren är inte det. När man dessutom har kårobligatorium måste man vara än mer försiktig. Kåren måste uppmuntra diversitet och bredd, inte intolerans! Vidare vill jag med mitt medlemskap inte kunna användas i hennes egen politiska agenda. Hon använder ju implicit alla medlemmar för att ge tyngd åt sin egen personliga åsikt. Jag anser inte att hon har det mandatet. Jag var övertygad om att Liljeström var ett bra val, tillsatt på egna meriter och sunda åsikter. Jag erkänner att jag funderade över möjligheten till en utveckling liknande denna, men avfärdade detta. Jag tänkte att det bara var mina fördomar. Nu visar det sig att hon var rabiat manshatare och antijämställdist. Jag vill inte ha en ordförande som hatar större delen av kåren och som är emot jämställdhet! Mitt förtroende är helt rubbat. Tyvärr så gör hon ju situationen svårare för andra kvinnor som vill leda kåren eftersom hon ytterligare befäster fördomen att man som kvinna måste ha uttalade feministiska sympatier.

Jag vill vara medlem i en jämställd, inkluderande, jämlik och öppen kår. Inte i en icke-jämställd, feministisk, totalitär, diskriminerande och sluten kår. Därför ser jag det som enda möjligheten att ordföranden avgår så fort som möjligt. Hon har förverkat sitt förtroende.