Min Vision

Det gamla vanliga igen, det går inte bra för skolan. Den här gången centreras pressdrevet runt kvaliteten på råmaterialet som förädlas tll skolans viktigaste resurs, lärare. Det ser inte bättre ut än att man kan skriva högskoleprovet sämre än slumpen och ändå bli lärare. Studenterna som en dag ska bli lärare har så stora kunskapsluckor att de själva behöver extra stöd för att klara sig igenom utbildningen. Imorgon är det dessa kvinnor och män som ska ut till fronten och lära våra barn skriva, läsa och räkna. Det känns skakigt.

Kraven på råmaterialet, dvs de sökande till lärarutbildningar, måste höjas kraftigt. Utbildningens kvalitet måste stärkas ordentligt. Metoder och innehåll i utbildningen måste revideras förutsättningslöst. Och för de lärarstuderande som utvecklas till fullfjädrade och duktiga lärare är det inte bara rimligt, utan faktiskt också nödvändigt att öka lönenivån. 

Men detta med sjunkande kvalitet på råmaterialet är inget som är specifikt för lärarutbildningarna. Det pågår på bred front. Pudelns kärna är idén om att *alla ska plugga vidare*. Den visionen har blivit verklighet, på det enda sättet den kunde bli det. Genom att högskolan gymnasifierats. Nivån har fått sänkas för att alla ska kunna klara det. På motsvarande sätt kan man se att yrken *akademifieras*, dvs yrken som tidigare inte krävde akademisk utbildning nu gör det. Utbildningen har inte blivit bättre eller mer innehållsrik. Bara 3-5 år längre och en kvarts miljon dyrare för varje individ. För samhället är kostnaden naturligtvis större.

Det är orimligt att universitetet ska vara till för alla. Universitetet borde vara till för teoretiskt lagda ljushuvuden. Personer som trivs med att plugga och är duktiga inom det akademiska. Inte för praktiker som aldrig någonsin passat i skolans värld. Dagens system är inte en värld av möjligheter. Det är en värld av tvång att läsa allt längre och allt mer intetsägande utbildningar.

Jag tycker det är en styrka att ingen hindras från att försöka, att oavsett när man känner ett kall till skolbänken att man får följa det. Människor är dynamiska och utvecklas. Den som hatar skolan idag kanske känner lust och motivation om 10 år. Och att universitetet ska vara öppet för alla på ett sådant sätt står jag gärna bakom. Det är en värld av möjligheter. Tillgången till universitet ska inte regleras av klass eller ekonomiska förutsättningar. Men därifrån är det långt att tvinga in större delen av befolkningen i ytterligare 3-5 års studier.

Akademiseringen av arbetslivet och gymnasifieringen av universitetet måste upphöra. Höj kraven överallt på bred front och se till att examen börjar betyda något igen, och skapa utrymme för oakademiska människor att växa, utvecklas och hitta arbete istället för att tvinga in dem i mer plugg.

Jag skrev nyligen om att Göteborg vill bygga ny arena jämte en fullt fungerande arena. Prislappen är 1,5 miljarder kronor. Ja, och så måste ett uppskattat bad rivas också. Bara dagar efter att den nyheten släppts går elever från flera gymnasier i Göteborg ut och demonstrerar mot nedskärningar i skolan. Händelsekedjan lämnar en lite besk eftersmak. 

Det ska gå långt innan gymnasieelever av idag faktiskt går ut på ett torg med plakat. Nätgenerationen som är dövad av Facebook och Twitter. Jag är förvånad trots att jag inte är obekant med situationen. Det är ett långt steg att verkligen gå ut och demonstrera. Men så är skolan i Göteborg kraftigt eftersatt och håller urusel kvalitet. Bägaren var redan fylld till bredden. Jag hoppas detta är en väckarklocka...

Låt mig uttrycka mig som så att det finns sexiga projekt och osexiga projekt. Det är mycket roligare att planera och bygga exempelvis stora, maffiga arenor än att kavla upp ärmarna och lösa riktiga problem. Och det är här våra folkvalda måste klara av att se till kommunens behov, till medborgarnas behov, istället för till sitt eget ego. Det handlar om att prioritera. En satsning motsvaras alltid av att något annat får stryka på foten. Det är simpel ekonomi. 

Vi har elever ute på torgen som demonstrerar för att få den utbildning de har rätt till. Det är dags att sluta fly in i drömmar om större och magnifikare arenor. Det är dags att ta sig samman och reagera. 

Någon professor, Stellan Welin, svamlar omkring vad som bör läras ut i skolan och då specifikt matematik. Han går så långt att han kallar det vedertagna faktum att matematik är viktigt och har en given plats i vardagen för en myt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när en professor inom naturvetenskaperna häver ut sig den här typen av galenskaper. Han resonerar som så att många elever tycker matematik är svårt och lär sig det inte vilket leder till att de inte ser nyttorna. Därför har dessa elever genomskådat att matematik inte behövs. Det krävs inte någon högre examina för att se att det inte går ihop. Trams är vad det är.

Men okej då, bortsett från teoretiserade abstraktioners skönhet, varför är matematik viktigt? Det är väl rimligt att svara på frågan tycker jag, så jag ska försöka.

Matematik uppfanns inte för att vara en abstrakt tankelek, utan för att lösa riktiga problem i den fysiska verkligheten. Redan på antiken genomfördes avancerade byggen, såsom tunnlar som påbörjades från två håll och en rik diversitet av arkitektoniska underverk. Försök få två tunnlar att mötas i mitten av ett berg utan att beräkna saken först. Det går inte. Ett annat viktigt område för matematiken var handel. Ett ytterligare viktigt område var militären. Man ville lösa praktiska problem såsom "hur mycket pengar ska jag få tillbaka?" och "hur länge räcker maten jag har till mina mannar?". 

Fast nu finns ju miniräknare, smarta telefoner och smarta vad som helst. Så då upphör behovet av vardagsmatte? Jag tycker det är lite som att säga att google translate finns, alltså måste ingen lära sig språk. I google translate blir översättningarna ofta dåliga. I matematiken handlar det istället om att ödesdigra misstag kan begås under beräkningen på grund av obefintlig kännedom om hur man ska räkna. Vad spelar det då för roll att de rent aritmetiska beräkningarna genomförs korrekt?

Konkreta behov av matematik i vardagen kan exempelvis vara hantverkaren som måste räkna på sin firmas ekonomi. Det kan vara paret som står inför en bostadsaffär och ska beräkna om de har råd med de löpande kostnaderna det innebär. Det kan vara den intresserade pensionsspararen som vill ställa olika investeringsalternativ mot varandra. Eller varför inte esteten som vill räkna ut vilket gage som krävs för att få livet att gå runt?

Men det finns naturligtvis fler scenarion, i praktiken oändligt många. I och för sig kan man tänka sig att hantverkaren anlitar en ekonom, att bostadsköparna får kalkyler av banker och mäklare och så vidare. Men något intressant händer. Det skapas en klyfta mellan de som kan och de som inte kan. Varför ska bankerna vara ärliga i sina kalkyler? Kommer ekonomen verkligen att göra rimliga beräkningar? Vem vet? I alla fall inte bostadsköparna eller hantverkaren. De är helt utlämnade åt *de som kan*, i alla fall om de inte får lära sig grundläggande matematik.

Är det den här världen professorn vill se? Vi ser redan att det finns industri runt att utnyttja människors dåliga kunskaper, ofta genom att sälja produkter utan innehåll såsom dåliga försäkringar eller erbjuda SMS-lån till människor som inte förstår vad det kostar. Vi kommer få en ny klassindelning, för så grundläggande är matematikkunskaper. Så stor skillnad gör matten.

Då har jag inte nämnt alla andra effekter matematiken har på hjärnan. Det är allmänt känt att matematik tränar problemlösning, logiskt tänkande och förmågan att tänka abstrakt. Bland mycket annat. Det finns mycket i skolan som saknar koppling till praktisk nytta i vardagen, men matematik hör inte dit. De som ändå inte använder matematik gör det inte för att de aldrig förstod det. Att människor som inte förstår inte heller använder matematik är självklart, men är knappast ett hållbart argument för att sluta med matematik i skolan. I själva verket är det snarare tvärt om. Att så få inser nyttan i matematik, trots att den är så uppenbar, visar med all önskvärd tydlighet att matematikundervisningen måste stärkas så att eleverna får de kunskaper de har rätt till. Jag tycker alla har rätt till en solid kunskapsgrund att stå på. Annars skapas osunda maktförhållanden, där de som kan utnyttjar sitt övertag. Därför är matematik viktigt.

Socialdemokraterna föreslog nyligen att gymnasiet ska vara obligatoriskt istället för frivilligt, vilket det är idag. Detta ska då alltså vara en del i lösningen på de enorma problem vi har med utbildningssystemet i Sverige. Problemet är bara att gymnasiet i praktiken redan uppfattas som obligatoriskt. I praktiken är gymnasiet en förutsättning för att kunna få ett arbete, kunna försörja sig. Att verkligen lagstifta om obligatorium är alltså bara att formalisera ett redan upplevt krav. Det är inte att ungdomar inte återfinns i utbildningsinstitutioner som är problemet, utan att många inte lär sig speciellt mycket trots all tid som de spenderar i skolan.

I själva verket börjar problemet långt tidigare. Barnen halkar efter redan i lågstadiet jämfört med målen. Detta är en av drivkrafterna till att ständigt utöka skolplikten. Genom att lägga till ett extra år kan man kompensera för att det går lite långsammare än man tänkt. Men sedan anpassar sig systemet till de nya marginalerna, skolan blir mer lågintensiv och man måste lägga till ett år till. Eller tre, eller fem.

Samma mekanism återfinns överallt i samhället. De flesta har exempelvis ett förhållningssätt till ekonomi som gör att utgifterna definieras av inkomsten snarare än av behovet. Man drar på sig de utgifter man klarar, istället för de utgifter man måste ha. Också inom ett så olikt område som trafiksäkerheten finns ett begrepp som beskriver samma mekanims, nämligen riskkompensering. När man upplever en större säkerhet tar man ut det genom att köra med sämre marginaler. 

Faktum är att skolans problem formuleras i Parkinsons lag: Arbete vidgas så att den tid som finns avsatt fylls upp. Fast med en modifikation. Arbetet vidgas så att lite mer tid än den som finns fylls upp. 

Så vad ska man göra då? Lägga sig ner och ge upp inför det faktum att allt faller till följd av ostoppbara naturkrafter? Naturligtvis inte, men det underlättar att känna till problemet om man vill motverka det. En del i problemet är att ständigt lägga till år i utbildningen. Det är detta som tillåter tempot att ständigt sjunka. Det var inte länge sedan högstadie räckte. Idag bör man ha kandidatexamen för att kunna vara attraktiv på stora delar av arbetsmarknaden. Imorgon ska väl alla vara doktorer också. Kunskapsinnehållet kommer vara det samma, studietiden dubblad eller värre.

Grundproblemet är att det tar allt längre tid för att nå samma kunskapsnivå. Detta måste motverkas genom att ställa högre krav och aktivt arbeta mot det naturliga tempofallet. Det är inte svårare än så. Att lägga till fler obligatoriska år adderar bara till problemet. Gymnasiet upplevs dessutom redan idag som ett måste av ungdomarna, alltså formaliserar förslaget bara praxis. Det kanske i sig är åtråvärt, att man vill att bestämmelserna speglar upplevelsen i verkligheten, men förslaget förändrar ingenting och löser inga problem. Förslaget är alltså innehållslös retorik, och ett kraftfullt slag i luften.

Jag är med i en grupp på facebook som heter "Debattforum Kinda". Kinda är en kommun i Östergötland belägen söder om staden Linköping (ni vet, den staden Lars Winnerbäck kommer från). Jag är uppväxt i Kinda, i ett samhälle som heter Rimforsa. Därför är jag med och håller ett öga på den politiska scenen. Vad som händer.

Nu senast dök det upp en orolig medborgare som ville försöka komma till rätta med den osäkra trafikmiljön utanför skolor. Det är faktiskt tyvärr ett stort problem som när man dyker djupare ner visar sig vara mångfacetterat. Erik Sandblom berör saken i en (som alltid läsvärd) krönika. I alla fall tyckte den här medborgaren att man kunde utbilda sjätteklassare (barn som är 11 till 12 år unga) till "trafikpoliser" som då alltså skulle få till uppgift att hjälpa sina skolkamrater över de farliga bilvägarna utanför skolan på ett säkert sätt. Vilket väl kan låta som ett enkelt och smidigt förslag till en lösning. Men skenet bedrar.

Det mest uppenbara problemet visar sig om något faktiskt inträffar. Säg att en elev blir påkörd under en sjätteklassares ansvar. Vad kommer följa det barnet genom livet? Vetskapen om att man genom sitt handlande orsakat en kamrats död eller i bästa fall skador, kanske invaliditet, är en tung börda att bära för vuxna. Även om det aldrig någonsin kommer att vara sjätteklassarens fel så kommer skulden och skammen att följa med genom livet. Skulden som infinner sig av att döda ett barn. Det är ett helt orimligt ansvar att lägga på ett barns axlar.

Dessutom får man inte glömma att förslaget i praktiken innebär att sjätteklassare ska ställa sig ute i en ogästvänlig, bullrig och osäker miljö. Personen ska under en längre tidsperiod exponeras för riskerna det innebär att befinna sig mitt i den största säkerhetsrisken som skolelever utsätts för under dagen, dvs trötta och stressade föräldrar i livsfarliga stålprojektiler. Är det rätt mot sjätteklassare?

Men det finns även en principiell diskussion att ta. Problemet är här skapat av trötta, stressade och ouppmärksamma bilister, vuxna föräldrar. Det rimliga vore att lösningen är att de trötta, stressade och ouppmärsamma bilisterna tvingas ta ansvaret för att framföra det mordvapen en bil är. Istället handlar förslaget om att barnen ska ges ansvaret att hantera säkerhetsproblemet alla bilberoende föräldrar skapar genom att mer eller mindre hoppa undan från bilarna.

Det är samma tankevurpa som med övergångsställen. Bilister respekterar inte övergångsställen, kör för fort och dödar fotgängare. Alltså ska övergångsställena bort. Varför är det aldrig bilvägen som tas bort istället? Det hade ju varit en intressant twist. Men det har ännu inte hänt.

Det handlar om att skuldbelägga offren. Att bilister dödar beror enligt det här märkliga sättet att se det på inte på att föraren kör vårdslöst. Nej, det var ju omgivningen som inte kastade sig åt sidan som gjorde fel. Att föraren kom farandes en bit över hastighetsbegränsningen och tryckte till lite extra på gasen inför övergångsstället är ju helt naturligt och laglydigt. Lite samma idé som att det är våldtagnas fel att de blev våldtagna. Det var ju inte förövaren som gjorde något fel, det var ju offret som hade på sig inbjudande kläder och inte sprang tillräckligt fort. Då måste ju offret ha "velat", egentligen.

Jag tror de flesta efter en stunds eftertanke förstår det orimliga i att barn ska ta ansvar för sina föräldrars bilkörande. Det är liksom extremt bakvänt. Så hur kan man lösa situationen långsiktigt?

Det grundläggande problemet är att vi befinner oss i en negativ spiral. Osäkerheten ökar, vilket medför att fler föräldrar skjutsar sina barn vilket ökar osäkerheten. Vilken förälder ska förväntas vara först med att utsätta sin knodd för den extremt osäkra trafikmiljön? Nej, det krävs åtgärder för att bryta trenden.

Grundproblemet är att det är för många som skjutsar sina barn till skolan. Om de som bor nära exempelvis kunde cykla med sina barn, alternativt låta knoddarna cykla själva (beroende på ålder) skulle många onödiga bilar försvinna. De som har långt till skolan kan få skolskjuts av professionella förare med särskild utbildning för att hantera den svåra miljön utanför skolan på ett säkert sätt. Skolans parkering kan också planeras så att bilarna hamnar bortom barnens skolväg, det räcker med att tänka till lite och inte lägga den precis upptryckt mot fasaderna utan kanske 50 meter bort.

För att få igång utvecklingen måste dock något göras för att förbättra trafikmiljön så att en positiv förbättrande spiral kan sparka igång. Här tror jag på att arbeta på flera fronter. Vuxennärvaro ute i trafiken, varför inte promenerande "skolbuss"? Bemanning av utsatta punkter särskilt på morgonen. Slumpmässiga besök av polis ungefär varannan månad för att arbeta med att säkerställa att föräldrarna kör på ett trafiksäkert sätt. Informationskampanjer till föräldrar och anställda. Föräldrar kan kanske till en början förmås att ställa bilen ett kvarter bort och ta en liten promenad med sin knodd. Med anställda kan det handla om att kanske välja ankomstiden så att man inte i onödan hamnar mitt i rushen av barn, eller att välja cykeln istället. I värsta fall också hastighetssäkring (dvs farthinder) av strategiska vägar. Och så kan man successivt motarbeta trenden. Tills den positiva trenden man vill skapa istället tar fart.

Som alltid när det drar ihop sig mot jul så ska julfirandet i skolan överpolitiseras. Nu har skolverket tydligen gaskat upp sig och börjar prata om att präster som öppnar munnen i sin egen kyrka ägnar sig åt "olaglig påverkan". Det är däremot helt lugnt att barnen sitter och ritar Coca cola-reklam (jultomten) på skoltid. Det är också okej att olika intresseorganisationer skänker skolmateriel proppade med olika subjektiva åsikter som passar in i en vissa agenda. Det är "laglig påverkan". 

Jag vet inte vad kritikerna har emot svensk kultur, men det är helt uppenbart denna som är under attack. Och det är genom skolan som man ska sudda ut alla spår av svensk kultur ur folkets värld. Så att ingen ska tvingas bli "utsatt". Så att ingen blir "kränkt". Demonteringen av vår kultur har pågått länge nog medan man daltat med andra kulturer med medeltida och antidemokratiska värderingar. Mångkultur är bra, alla kulturer har samma värde. Förutom den svenska. Den ska vi göra oss av med. Där finns ju farliga idéer om demokrati, rättvisa, jämställdhet och annat tjafs.

Kyrkan är en del av vårt kulturarv. Att fira högttider där är en del av vårt kulturarv. Det är något som funnits i vår kultur i ungefär tusen år. Vi kan inte komma ifrån detta, hur gärna vissa än vill revidera hela historieskrivningen. Att sudda ut detta vill jag mena på är ett stort övergrepp på alla svenska barns rätt till sin kultur och sin historia. Jag tycker det är tragiskt att man ska behöva gå i bräschen för att försvara det självklara i att bevara vår kultur, det som format den svenska identiteten.

Det är rent nonsens att det skulle vara skadligt för barnen att vistas i kyrkan och få sig lite svensk kultur till livs. Däremot kan man fundera på hur nyttigt det är för barnen att exempelvis exponeras för läroböcker som i stort sett helt förtiger kommunismens folkmord, dvs förskönande vänsterpropaganda. Hur ofta pratar vi om Maos Kina och "Det stora språnget"? När jag gick i skolan var det massa Hitler och judar, ENBART. Inte ett ord om de hundra miljoner Kineser som dödades. Inte ett ord om alla tiotals eller hundratals miljoner Sovjet systematiskt dödade. Bara högerextremismens följder. Inte ett ord om vad vänsterextremism leder till. Hur ofta pratar man om att de flesta terrordåden begås av vänsterextrema? Aldrig, inte i den blodröda svenska skolan. Det är inte mer än typ 5 år sedan jag lämnade högstadiet. Jag kan förståss inte svära på att det fortfarande är lika tragiskt, men den organisationen jag lämnade var inte den mest förändringsbenägna av organisationer.

Debatten visar ju också att skolan gjort ett bra jobb. Folk tror att det är religionen som är en samhällsfara, särskilt kristen religion. Det finns en rädsla för den. Men i själva verket är krig och dödande inte en religiös fråga utan handlar om politik, makt och ekonomi. Men så långt klarar många inte av att tänka. Religionen har använts som slagträ och som maktmedel, det är sant. Men att den i sig självt skulle vara någon fara är nonsens. Nej...

Låt barnen få del av sin kultur. Det är lärorikt, skapar god förståelse för vår historia och utveckling, god förståelse för varandra och en gemensam referensram. Det ger nya svenskar en utmärkt chans att komma in i vår kultur också. Det är en unik chans att skapa verklig integration istället för de parallella samhällen vi fått idag som till och med har alternativa rättssystem i de mest extrema fallen. Vi behöver värna vår svenska kultur och ta vara på de fragment som finns kvar. För att skapa samhörighet och respekt, och förstålse för vår nutid och historia.

Skolans sätt att lära ut och använda datorkunskaper är föråldrade. Idag handlar det om att använda Microsoft Word. Det är höjden av den obligatoriska svenska datorundervisningen genom grundskolan. Själva idén, eller vad man ska kalla det, kallas numera för ICT, som står för "Information and Communication Technology". Och det låter ju coolt. Det är bara det att det coola namnet är "cover up" för en riktigt värdelös idé. Alla kan med minimal hjälp använda Microsoft Word idag, särskilt skolungdomar. ICT är möjligen motiverat när det gäller studiecirklar för pensionärer, men knappast för it-generationen som fick datorvana med modersmjölken. För it-generationen är att skriva i Word som att prata eller dricka vatten. Sen när behövde skolan utbilda skolbarn i att dricka vatten?

Samtidigt ser vi som kan något om datorer att det blir allt viktigare att inte bara kunna använda färdiga program utan också skriva egna. Datorexperter världen över har försökt få myndigheter att förstå att detta. Kompetensen är mycket efterfrågad i stort sett överallt i näringslivet. Har någon hört talas om mirakelprogrammet Microsoft Excell? Det är industrins favoritprogramvara, framför allt därför att det medger extrem flexibilitet. I själva verket kan man bygga ut programet med hjälp av ett av Microsofts programmeringsspråk, VBA. I industrin finns alla möjliga och omöjliga funktioner och applikationer skrivna i Excell. Detta visar att även om man inte tänkte bli programmerare så kan programmeringskunskaper komma till nytta i arbetslivet även om man jobbar med helt orelaterade arbetsområden. Det är alltså nästan att betrakta som en komponent i allmänbildningen att förstå hur man skriver små enkla program, skript och liknande.

Förutom att det är praktiskt användbart i arbetslivet (vilket är mer än man kan säga om en hel hög med annat krafs man lär sig i skolan) finns en hel rad med andra fördelar med att lära ut programmering till alla. Programmering är liksom matematik en träning i abstrakt och logiskt tänkande. Men där matematik ger en väldig teoretisk ingång som inte passar alla kan programmering komplettera och vara en mer praktisk angreppspunkt. Koncept som med fördel stärks med hjälp av praktisk laborering med programmering är exempelvis variabel och funktion. Vill man vara avancerad kan man införa exempelvis rekursion, som klassiskt enbart berörs på högskolan.

Programmering handlar precis som matematik också om problemlösande. Men igen får man en mera praktisk ingång med hjälp av programmering. Igen ser vi fördelarna med att jobba både på en teoretisk front med matematik och en praktisk front med programmering.

Dessutom råder det brist på programmerare världen över. Och kraven på programmerare ökar ständigt. Hittills har vi kommit undan med att skriva exempelvis ineffektiv kod med att hårdvaran hela tiden blir bättre (Moores lag). Men förr eller senare kommer vi tvingas utnyttja den hårdvara vi har bättre. Att tidigt introducera programmering för alla skolbarn ger dels fler möjlighet att få känna på och bli intresserade och dels goda möjligheter att hinna lära ut mer programmering till de som ska bli programmerare innan de ska ut i arbetslivet.

Vi behöver alltså mordernisera dator-undervisningen genom att införa programmering tidigare istället för att harva MS Word, ett delmoment som följer med upp i gymnasiet. Redan i högstadiet borde alla elever få testa på lite programmering istället. Vid det laget kan man Word. Varför inte skripta i MS Excell? Vill man av ideologiska skäl inte låsa sig till Microsoft finns självklart andra alternativ. Turtle Graphics är en introduktion god som någon (faktiskt en gång konstruerat av en programmerare för att introducera programmering till dennes dotter). Även python kan funka. I stort sett tror jag att det viktigaste är att man ska kunna koda små snuttar och få snabb återkoppling. Kanske rent av interaktiv miljö.

I ett första steg bör konceptet utvecklas lite mera för att sedan testas i liten skala. När sedan de småskaliga testen ger feedback bör man iterativt utveckla metoden och rulla ut den över hela Sveriges land. Vi i Sverige har varit en världsledande IT-nation och vi kan bli det igen. Det handlar om att gå före. Då gick vi före med att rulla ut datorer till folket och internetuppkopplingar. Idag handlar det om att vara först med att också se till att folket kan använda prylarna.

Regeringen vill införa kortare yrkesutbildningar i gymnasiet, så korta som 1 år, enligt en artikel. Förslaget har sågats hårt av oppositionen och av lärarförbundet, men regeringen tror fortfarande på förslaget. Det gör även jag.

Björklund träffar huvudet på spiken när han säger "Klart att det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är inte sådan". Dagens skolsystem är utformat för att alla ska läsa vidare och vidare. Man ska läsa vidare efter den obligatoriska grundskolan, och man ska läsa vidare efter det frivilliga gymnasiet. Det är bara en tidsfråga innan de röda får för sig att de flesta ska läsa vidare efter grundutbildningen vid universitetet också.

Därmed inte sagt att det är fel att läsa vidare. Har man drömmen att doktorera är det exakt vägen man ska gå. Men alla vill inte och kan inte bli doktorer. alla kan inte och vill inte ens bli akademiker. Det enda skälet till att vi har så många akademiker numera i Sverige är för att vi definierat om begreppet i omgångar och akademiserat områden som tidigare låg utanför akademien, vilket jag berörde nyligen. 

Många vill inte och kan inte sitta större delen av sitt liv i en skolbänk. Dessa människor sviker Sverige sedan länge till följd av en från början socialdemokratisk idé om att alla ska bli akademiker. Det är bra att Alliansen försöker skapa en mer sund politik som tar ansvar även för de som inte har en dröm om doktorshatt. Vi måste skapa en arbetsmarknad som fungerar även för personer som är praktiskt lagda.

Det finns många vägar dit, och en av dessa är gymnasiet. Gymnasiet kan vara flexibelt, och alliansen exploaterar detta faktum. Den grundläggande utbildningen ska vara klar i grundskolan, gymnasiet är valfritt. Det går att skapa korta utbildningar som syftar direkt till arbete. Men det är inte den enda vägen. Det måste göras tillräckligt billigt att anställa ungdomar, vilka antagligen bor hemma och inte har studieskulder eller andra dyra omkostnader. Man måste jobba i båda ändarna. Det räcker inte med att skapa korta utbildningar. Näringslivet måste få rimliga möjligheter att acceptera personer med kortare utbildning och mer behov av ledning och fortbildning. Lärlingsanställning kommer som en möjlighet nu när jag skriver, och det finns säkerligen fler sätt. Själva kärnpunkten är i alla fall att man för att skapa en fungerande arbetsmarknad för dem som inte vill utbilda sig hela livet måste arbeta med att utveckla möjligheterna för företag att skapa arbete i de lägre löneskikten, och skapa naturliga insteg. Det är inte riktigt samma sak att anställa en fullt utbildad ingenjör och en person som gått en ettårig utbildning efter grundskolan, men tyvärr så är reglerna utformade som om det var det. Det måste också ändras.

Och det här handlar inte om att skapa ett proletariat med billig arbetskraft. Det här handlar om att avveckla proletariatet av bidragstagare socialdemokratin skapat och skapa möjligheter för människor att stå på egna ben och följa sina drömmar, även om de inte innehåller doktorshattar. Det finns ingenting fult med att göra lägre kvalificerade arbeten. 

Dock kräver detta förslag att vuxenutbildningen utvecklas och att teoretiskt gymnasium går att läsa senare i livet. Människor förändras, och efter några år kommer säkerligen många att känna att det är dags att avancera i karriären. Då ska utbildningssystemet stå förberett och välkomna kunskapstörsten. För mig handlar det mycket om att investera i personer vid rätt tidpunkt. Utbildningsinvesteringarna bör i större utsträckning anpassas efter vad människor själva vill, och vart de står i sina liv. Idag plöjs det ner miljarder i elever som inget hellre vill än att slippa från skiten. Det är vad jag kallar en genomusel investering. Plöj ner miljarderna när eleverna vill istället. Detta är ett alternativt sätt att se på de kortare utbildningarna, som en möjlighet för människor att välja bort skolan tills intresse och lust infinner sig igen.

Jag ser mycket bra i att göra gymnasiet mer flexibelt. Jag tror att det var ett misstag att likrikta gymnasiet så som gjordes när alla linjer skulle vara treåriga och ge högskolebehörighet. Alla vill inte dit och miljarder utav skattebetalarnas pengar har därför satsats på människor som inte varit mottagliga för satsningarna och alltså inte fått ut något av dem. Jag tror på variation och ett samhälle där alla får plats, oavsett om man drömmer om doktorshattar eller om att slippa från skolbänken och få ett riktigt jobb.

På DN debatt attackerar Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, svenska högskolan å det skarpaste. Han går så långt som att påstå att många studenter inte blir det minsta klokare av utbildningarna de läser. Han säger rakt ut att en hel del som idag är akademiserat snarare hör till gymnasieskolan än till akademin. Det är svidande kritik mot vår högskola, men det värsta är att mycket av den är sann.

Den politiska viljan har under en lång period varit att alla ska bli akademiker. Socialdemokraterna körde hårt med detta under bland annat Palme. För att alla skulle kunna bli akademiker fick man sänka kraven och utforma ett system som premierade kvantitet framför kvalitet. Resultaten ser vi idag. Det finns i stort sett två högskolevärldar. En mer traditionell, tuff och prestigefylld värld och en slapp och förflummad. De flesta utgår jag ifrån känner igen prestigefyllda universitet såsom Uppsala, KTH, Lund och Chalmers. Där finns fortfarande något av kvalitet kvar. Men på många andra ställen är det totalt kaos. Man kan exempelvis få läsa ett akademiskt "spa-program", eller varför inte "fotbollshistoria" eller "serieteckning"?

Samhället har redan börjat förhålla sig till idiotin. Samma jobb som igår krävde en gymnasist kräver idag en akademiker. I många fall är lönen ungefär den samma då som nu. Den enda skillnaden är att det idag krävs 3-5 år längre utbildning och hundratusentals kronor i studieskulder. Alvesson går så långt som att beskriva det som att staten har lurat ungdomar in i en sysselsättningsterapi som går ut på att trampa vatten med fagra löften om fint jobb och högre lön. När ungdomen sedan kommer ut med sin examina inom säg "spa", eller varför inte "Harry Potters värld", väntar låglönejobb som inte betalar för studieskulderna. Alvesson beskriver dagsläget som att högskolan idag förvärrar problemen med klyftorna. Han pratar om ett "högskoleproletariat". De som kommer från studievana akademikerhem väljer i regel "goda" utbildningar och drabbas alltså inte, medan de som väljer att flumma runt i regel är de som inte har en stark studiekultur hemma. Dessa många ungdomar kommer sedan ut på arbetsmarknaden med tvivelaktig examina som tvingar in dem i arbeten med låga löner, vilket gör hela utbildningen till en personlig förlustaffär. Kvar finns bara skulden till CSN.

Lyckligtvis föreslår Alvesson potentiella lösningar. De finns att läsa i artikeln. I stort sett är det ganska förutsägbart. Det handlar om att öka kraven på studenter, tänka mindre volym och mer kvalitet. Jag tycker det är bra förslag. Högskolan ska utmana och tvinga studenterna att ständigt utvecklas. Annars kommer tyvärr inte utveckling att ske, vilket tyvärr kan leda till att Sveriges fina visioner om "kunskapsnationen" grusas och att färre företag ser Sverige som ett alternativ för utvecklingsavdelningar och liknande. Det skulle tvinga oss till massiva lönesänkningar för att i alla fall få produktion hit för att få mat på folkets bord.

En het diskussion är arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten i synnerhet. På SvD lanserar två moderata politiker ett förslag för att försöka minska ungdomars utanförskap. I stort handlar det om att sänka inkomstskatter. Vilken fantasi politiker har ibland. Sänkta skatter eller utbildning is the way to go. Är man moderat gillar man det första och är man socialdemokrat gillar man det andra.

Jag vill belysa att det finns en grupp till som har ett stort ansvar för att det finns arbetskraft med rätt utbildning och kompetens i Sverige. Och det är näringslivet. Jag uppfattar en trend där Svenskt Näringsliv kräver att staten ska leverera praktiskt taget 27-åriga doktorer med 10 års erfarenhet i yrket inklusive internationella erfarenheter för att arbeta med att fylla i papper. Vi är inte där än, men nästan. Det är inte ett läge som näringslivet ska lastats för helt. I Sverige har vi mycket skatter för att staten ska leverera en massa saker. Alltifrån tryggheter för individen till utbildad arbetskraft. Staten har mer eller mindre frivilligt försatt saken i en sådan situation att alla är hårt beroende av den och gapar som små kycklingar för att få äta, inklusive våra bolag. Men näringslivet har stor del i skulden.

Förr, på den gamla goda tiden, fanns ett större ansvarstagande för just det här med utbildning. Det gick att göra en karriär med början i enkla sysslor på verkstadsgolvet till ganska kvalificerade uppgifter på utvecklingsavdelningar. Man behövde inte vara 27 år ung, ha doktorerat och arbetat 10 år i branschen för att vara anställningsbar. Näringslivet var beredda att satsa på osäkrare kort. Idag kräver man ofta kraftigt överkvalificerad personal till väldigt enkla uppgifter. Det här med lärlings-vägar finns i stort sett inte kvar. Utbildning har blivit statens bord helt och fullt.

Ett annan typiskt sätt att få erfarenhet förr var sommarjobben. Idag har det mest blivit en fråga för kommunal välgörenhet. En mycket positiv sådan, men varför kan inte privat sektor vara med mera? Idag är det i stort sett så att man har tur som har en förälder om man får jobb inom privat sektor. Om man inte är typ teknologstudent. Då har man ganska stora chanser, många dörrar öppna. Man måste alltså börja plugga på högskola för att ha några större chanser. Men om man inte är superteoretisk då?

Jag är övertygad om att vi måste hitta ett sätt att få näringslivet att återigen känna ansvar för att lära upp personal. Skolan kan leverera grundplåten, men företag måste faktiskt också bidra med att förmedla det som bara näringslivet egentligen kan förmedla. Det handlar om yrkeserfarenhet, branschvana, specifika företagssystem mm. Jag tror också företag har mycket att bidra med i utvecklingen av skolan. Företag ska ju faktiskt använda den utbildade arbetskraften. Vad efterfrågar företagen? Visst är allmänbildning viktig, det tycker jag med, men kunskaper som ger jobb är också viktiga. Vi måste balansera desa två bättre, och just nu tror jag det betyder att höra med företag om deras behov och deras syn.

Staten måste tillsammans med näringslivet skapa förutsättningar för att näringslivet ska ta ökat ansvar. Det kan handla om skattelättnader, men också om flexiblare anställningar som möjliggör för näringslivet att pröva obeprövade och osäkra kort. Anställningar som också tar hänsyn till att personen är i en lärofas och alltså inte är ens någorlunda produktiv. Det handlar om att hitta sätt där näringslivet känner att de har både ansvar och verktyg för att bidra mer när det gäller att överbrygga missmatch och bygga människors kompetensprofiler.

Jag upplever att man glömmer näringslivets ansvar i allt det här. Det måste ske en förändring och här krävs statligt ledarskap. Inte ett ledarskap med förmyndarpolitik och regleringar, utan ett ledarskap som handlar om att samla näringslivet runt en vision och få alla att känna ansvar och delaktighet, samt att sedan skapa verktygen för detta. Staten kan spela en central roll i att få bollen i rullning, att få tillräckligt många företag att satsa för att resten ska våga följa efter. Jag tror inte lösningen på sysselsättningen är att sätta skoltrötta ungdomar i skolbänken utan att få ut dem i arbetslivet. Det kräver att man reformerar och utvecklar arbetsmarknaden så att utrymme skapas för den gruppen. Alla måste vara med och göra sitt, inklusive alla företag.

Det här med hur man ska prioritera brukar vara föremål för diskussion oavsett vad det är som ska prioriteras. Jag vågar påstå att all utveckling kräver prioritering. Det kan handla om alltifrån husbyggen till datorprogramvara. Lite underlig känsla att komma till insikten att politikerns och ingenjörens vardag kanske inte är så olika ändå. Det handlar mycket om att göra avvägningar mellan idealiseringar för att nå det praktiskt realiserbara optimum, en process som är mer känd som "prioritering". För en programmerare kan det handla om att väga utvecklingstid (kostnad) mot programmets effektivitet/snabbhet. För politiker kan det exempelvis handla om att prioritera bland all forskning och alla akademiska utbildningar.

Det är alltid svårt att prioritera, och diskussionen tenderar att hamna i svartvita idealiseringar och argumentationens motsvarighet till skyttegravskrig. Dessutom tenderar man att förenkla diskussionen så långt det bara går, gärna ännu längre, vilket gör det otroligt svårt att få diskussionen meningsfull. När det gäller akademin så framstår det som att det ena lägret vill avskaffa naturvetenskap och det andra lägret vill avskaffa humaniora. Det är inte svårt att inse att diskussionen låser sig...

Jag är partisk, jag står på naturvetar-sidan. Som om inte det var nog är jag också teknolog. Värsta sorten med andra ord. Till skillnad från många andra kommer jag börja med att vara öppen med att min åsikt är färgad. Jag har det som kallas "bias". 

Min åsikt är att humaniora är viktig för samhället. Jag har ingen aning om allt vad man undersöker och forskar omkring, men jag är övertygad om att studierna som genomförs gör oss klokare. Vissa områden har jag självklart hört talas om. Ibland låter det vettigt, ibland som rena flummet. Enskilda discipliner ifrågasätter jag, såsom genus"vetenskap", men det finns säkerligen naturvetenskapliga grenar som inte håller för närgången granskning också. Jag skulle aldrig få för mig att avfärda hela humaniora-fältet för att enskilda discipliner är märkliga.

Men oavsett så byggs samhället på teknologi och naturvetenskap. Samhället står för enorma utmaningar. Vi har inte "bara" peak-oil, som till stor del handlar om energitillgång och -försörjning. Vi närmar oss peak-everything. Det finns så som jag ser det två vägar ut ur peak-everything. Antingen så skapar vi teknologi att göra mera med mindre resurser eller så accepterar vi att samhället går tillbaka till ungefär stenåldern. Kanske inte riktigt så långt, men poängen är att om vi inte forskar fram en bättre lösning så är det faktum att vi förr eller senare måste acceptera väldigt stora standardsänkningar. Att det kommer leda till konflikter och oroligheter är antagligen för uppenbart för att skriva.

Dessutom byggs framtidens näringsliv framför allt på teknologiska landvinningar. Sveriges möjligheter ligger främst i spetsteknologi som kan uppstå i mötet mellan akademi och näringsliv. Humaniora i all ära, men jobben det alstrar är oftast lätträknade. Enligt Sveriges Ingenjörer ökar den första ingenjören som anställs på ett mindre företag i snitt omsättningen med 500 procent, produktiviteten 300 procent och skapar fem nya jobb. Jag betvivlar starkt att det finns samma siffror att peka på när det gäller humaniora. Det är något av ett signum för vår tid att allt fler får för sig att alla kan leva på låtsas-jobb inom branscher som kretsar runt media. Som när någon media-snubbe skrev att vi inte behöver matte längre, antagligen på någon i-produkt från Apple som inte gör annat än exekverar matematiska algoritmer och beräkningar. 

Så som jag ser det så skulle samhället vara mycket mindre tilltalande utan de "mjuka" värden som humaniora tillför, men utan teknologi och naturvetenskap skulle det inte existera alls. Visst behöver teknologi som ska exponeras för konsumenter, "vanligt folk", absolut dra nytta av många humanistiska landvinningar, men lejonparten av all teknologi är otroligt osexig och kräver ingen djup förståelse av människan. Att effektivisera solceller eller ta fram bättre batterier är uppgifter som kan visa sig rädda samhället undan en av de förestående kriserna. Det är teknik som inte på något sätt kräver insikt i exempelvis "könsmaktsordningar" eller komplexa sociala mönster. 

Det som gör mig rädd när det gäller humanister är att många av dem inte har en aning om vad industrin gör, bortsett från att förse dem med i-produkter med äpplen på. Är det den ingången man har är det inte märkligt att man dillar på om interaktionsdesign, sociala medier och en global värld. Jag vill inte reducera betydelsen av att kunna flera språk eller ramla in på någon kalligrafikurs (som Jobs gjorde), men tittar man på säg Jobs så är det kalligrafikursen som är undantaget, eller "kryddan". Substansen är teknologiskt kunnande. Så ser jag på humaniora. Det är "kryddan". 

Vad det leder till är mitt sätt att tänka omkring hur man bör prioritera vad gäller forskning och utveckling. Jag tycker vi ska satsa på substansen i första hand men inte glömma kryddan. Idag upplever jag att det nästan är det omvända som gäller. De flesta teknologer kan antagligen hjälpligt redogöra för några större litteraturhistoriska verk och rabbla några författare. Hur många humaniora-orienterade individer kan redogöra för några större vetenskapliga rön och rabbla några vetenskapsmän eller säg fysiska lagar? I Sverige är det inte mer humaniora som behövs. Vi behöver att fler får den där "substansen", det teknologiska och naturvetenskapliga kunnandet och förståelsen. Jag tror vi överprioriterat humaniora och lungt kan nedprioritera det och därigenom faktiskt skapa fler potentiella innovatörer och goda förutsättningar för framtiden, Sveriges konkurrenskraft och allt vad det heter. Fälten utesluter inte varandra, i rätt proportioner skapar de syneriger. Om substansen får vara substansen och kryddan får vara krydda, då är prioriteringen antagligen rätt.

Det är på tapeten att införa det frivilliga året i förskolan i skolplikten så att alla barn måste gå i skolan ytterligare ett år. Detta kan man läsa om i en artikel i DN. I praktiken innebär detta bara en formalisering av verkligheten. Över 90% av alla barn i sexårsåldern går redan i förskoleklass. Förslaget är naturligtvis lagt med alla tänkbara goda intentioner. Med ett obligatoriskt år till så kommer man ju hinna lära ut mer, och barnen kommer klara sig bättre och allt vad det heter.

Fantastiskt, eller?

Det finns ett stort men, i alla fall tycker jag det. En bild som jag inte riktigt får ihop. Det som inte riktigt går ihop kan få illustreras av den 11-åriga flicka som skickade brev till stadsministern. Skoltröttheten kryper allt längre ner i åldrarna helt enkelt. Jag påstår att detta är en av skolans största utmaningar, att allt fler tröttnar allt fortare. Jag tror inte det beror på att ungdomar har mer datorspel nu, eller att de har mobiler eller vad det nu är. Jag tror skoltröttheten beror på att barnen från dagisålder har fått se sin barndom söndertrakasserad av så kallade "pedagoger". Lek har blivit lärande och vips så blev dagis skola. Barn får helt enkelt inte vara barn längre. Detta har sedan fortsatt in i en snart sagt oändligt lång "utbildning" där inlärning per tidsenhet snart närmar sig noll.

Jag tror det är farligt att gå vägen mot fler år som lösning på problemen, för jag tror inte tiden egentligen är ett problem, i alla fall inte på det sättet. Problemet är snarare att skolan har blivit en sörja med allt mer ändlöst nonsens. År efter år har lagts på, kanske inte i skolplikten, men i praktiken, och ändå faller kunskapsnivåerna. Lärandet tar allt längre tid. Skolan har hamnat i ett slags lågintensivt läge. Det tror jag är det verkliga problemet. Att allting går för långsamt, tempot för lågt. Att i det läget addera ännu ett år skapar bara ytterligare utrymme för temposänkningar. Snart ska vi väl börja skolan när vi föds och vara där tills vi fyllt 30. För att lära oss allt det som våra föräldrar lärde sig på 9 år grundskola.

Mitt förslag har hela tiden varit att förkorta skolan. Detta förslag kommer sig inte av att jag bär på kunskapsförakt, utan för att jag tror att man kan ha en högre intensitet under en kortare period. Jag tror att barn som får vara barn färdigt är öppnare, nyfiknare och mer redo för lärande såsom det sker i skolan. Jag tror att lärande kräver insatser både av lärare OCH ELEV. Att tvinga skoltrötta elever att sitta och rulla tummarna, för det är ungefär vad man orkar göra när man är skoltrött, är helt uppåt väggarna! Det är slöseri. Det är slöseri med pengar och resurser, lärares tid och energi, samt de skoltröttas tid och energi.

Och sedan när skoltröttheten kommer, för den kommer förr eller senare hos många, så vill jag att man ska ha hunnit så långt att man kan utföra enklare arbeten. För när man tittar på skoltrötthet så visar det sig att en lösning är att ta ett "mellanår". Tänk om man efter högstadiet inte var tvungen att gå vidare direkt till gymnasiet utan kunde utföra enkla jobb mot skamlön. I den åldern bor man ju hemma, och har egentligen inga stora kostnader. Och skamlönen gör att jobbet är roligt och spännande ungefär ett år. Sen vill nog de flesta återvända till gymnasiet för att kvalificera sig för jobb som ger anständig lön. Den här typen av detaljer kan man också specifiera i en speciell anställningsform "friåranställd" eller något i den stilen. Där kan man också reglera anställningstid och villkor för att förhindra lönedumpning och exploatering från arbetsgivarens sida.

På så sätt kan man motverka skoltröttheten och även göra gymnasiet till en effektivare och mer lönsam investering från statens sida. Underliggande premiss är att nyfiken och kunskapstörstande elever tar bättre vara på den utbildning som ges än skoltrötta.

Mitt förslag är kontroversiellt, men det är inte taget helt ur luften. Jag har bara använt en helt annan angreppsvinkel än vad som är vanligt. Det jag säger skulle kunna kokas ner till en enkel princip som handlar om att investeringar bör göras när de har som störst potential att bli lönsamma. Utbildning är en stor investering. Att investera i skoltrötta barn är i min mening helt bortkastade pengar. Om jag får välja så investerar jag hellre i kunskapstörstande barn än i skoltrötta barn. Jag säger inte att skoltrötta barn inte är värda utbildning, men jag säger att jag tror att de skulle kunna vara kunskapstörstande under rätt förutsättningar. Och jag tror att vi genom att designa systemet kan skapa mer av den ena eller andra typen av barn. Tricket är att skapa rätt förutsättningar.

Och om man synar förslaget om att förlänga skolplikten i det ljuset och ställer den enkla frågan "kommer det här att generera i större eller mindre potential för investeringarna som görs?" så är i alla fall mitt svar tyvärr att det kommer generera mindre potential.

Enough said.

Östersunds-posten har publicerat en insändare som har formen av en platsannons, skriven i smått satirisk ton:

"Det börjar bli luckor i lärarleden. Därför söker vi dig, positiva ja-sägare, som biter ihop och förstår att gilla läget. Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften, medan din kommunikativa förmåga gränsar till det övernaturliga. Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering..."

Och så fortsätter sedan kontaktannonsen i samma stil, ganska uppenbart överdriven, men ändå obehagligt nära verkligheten. Det är tyvärr faktum att vi överbelastar våra lärare och att läraren ofta förutsätts verka i väldigt många roller samtidigt, roller som läraren egentligen saknar kompetens för. Exempelvis måste läraren ofta fungera som någon form av tillförordnad psykolog till barn i klassen, vara medlare i konflikter, utföra mängder med administrativt jobb... Det har blivit så att den viktigaste uppgiften, undervisningen, har fått bli något som får vara i skym-undan. Något nedprioriterat. Vi satsar hundratusentals, rent av miljontals, kronor i varje lärares utbildning för att läraren ska bli duktiga på att undervisa och lära ut. Men sedan använder vi lärarna till allt möjligt annat. Då menar jag att det är resursslöseri att ha den där utbildningen. Lärarna används ju ändå inte för att lära ut och undervisa. Lärarna vänder papper, leker psykologer och allt möjligt annat. Om vi ska ha det på det här sättet bör vi utbilda lärarna inom det de gör, men jag tror de flesta tycker lärare ska undervisa och ingenting annat!

Alltså bör lärare UNDERVISA. Jag vet inte hur svårt det är att förstå, men sluta upp med oskicket att lägga betungande uppgifter som inte har med undervisning att göra. Något extra kan ju vara okej, men om det är mer än enstaka procent av tiden som upptas av trams så slösas det med värdefulla resurser.

Vidare tar artikeln upp fler problem av varierande karaktär. Exempelvis går många lärare på knäna tyngda under för mycket jobb. Få lärare jobbar normala 40-timmarsveckor. Jag tror inte man gör mycket effektivt utöver de 40 timmarna som en vanlig arbetsvecka är. Jag förespråkar att man avskaffar förtroendetiden, som hittills varit ett sätt för arbetsgivaren att exploatera sin personal långt över vad som är rimligt. Det finns också kritik mot organisationskulturen, mot dåliga löner och obefintliga förmåner. Man bör förståss se den här insändaren för vad den är. Den är en partsinlaga i syfte att positionera och vinna stöd för en viss sak. Men samtidigt ger den indikation på viktiga problem som kan lösas egentligen utan att det kostar så mycket pengar. Exempelvis kan det vara att återinföra lugn och ro, ordning och reda i skolan. Eller kanske införa 40-timmarsveckor så att lärare inte tvingas springa maraton under 9 månader för att sedan få en superlång sommar. Det går att hitta andra lösningar.

Och om sanningen ska fram så tror jag att det är dessa åtgärder som rent ekonomiskt är ganska billiga som skulle göra mest skillnad. Som många gånger påpekats saknas korrelation mellan tillförda resurser och resultat. Det som betyder något är hur resurserna används. "Size doesn't matter, it's how you use it" som det heter.

Att skolan befinner sig i fritt fall är det få som betvivlar. I stort sett varje vecka nås en ny botten. Detta har Sveriges Kommuner och Landsting tydligen äntligen tagit tag i. DN kan i en artikel rapportera att professionell hjälp har anlitats. För cirka 4 miljoner kronor har man tagit hjälp av konsultbolaget McKinsey. Det var på tiden. McKinsey har fått arbeta med två utvalda skolor och konsulterna har arbetat mycket med lärarna och försökt hitta sätt för lärarna att arbeta bättre och använda tiden bättre.

Jag inser att jag kanske står tämligen ensam i min åsikt att det här är en bra grej. I kommentarsfälten så ger många uttryck för att pengarna kunde använts bättre. I Sverige är det alltid av något skäl negativt när kvinnodominerade yrken i offentlig sektor lägger ut pengar till privata företag. Det har vi sett i Carema-debatten. Mansdominerade yrken inom entreprenad och anläggning är det däremot ingen som ifrågasätter att det läggs ut på privata aktörer trots storskaliga svindlerier, mutor och annat som skattebetalarna i slutändan fått betala. Här finns ett könsperspektiv som blir allt tydligare.

I kommentarsfältet till artikeln skrivs bland annat att lärarna kunde fått mera i lön istället, eller att det inte är så svårt att fatta vad som är fel i skolan. Min åsikt är att även om fel och brister är uppenbara krävs att någon kommer in och är obekväm och säger det. Annars kommer gruppen att välja att inte titta åt elefanten i rummet. Men att säga det är inte riskfritt. Läraren som påpekar riskerar mindre lön vid nästa förhandling och så vidare. Dessutom finns säkert en hel del revir som olika personer och grupper slår vakt om. Det blir viktigare att positionera sig än att lösa problemen. De här problemen finns inom i stort sett alla organisationer. Det är ett skäl till att konsulter behövs. Konsulter kan komma in och säga obekväma sanningar utan att ha problem med lojalitet eller interna positioneringar.

Upprinnelsen till samarbetet var Almedalsveckan och också en rapport som McKinsey tagit fram om hur skolor kan utvecklats baserat på internationella undersökningar (presenterades december 2010). McKinsey och Sveriges Kommuner och Landsting kom bra överens och beslutade att inleda ett samarbete. Och här kommer en annan sak som får många att se rött. McKinsey blev anlitade utan upphandling, vilket LOV kräver.

Jag säger inte att det ska bli allmän praxis att strunta i LOV men Sveriges Kommuner och Landsting har kommit till en viktig insikt. Billigast är inte alltid bäst. Att hålla på med upphandlingar på det där sättet är ibland kontraproduktivt. I det här fallet hade McKinsey redan studerat skolor och hur man kan utveckla. McKinsey hade också en relation till Sveriges Kommuner och Landsting, det fanns ett förtroende.

Jag vill dra en parallell till hur det gått med upphandlingar i många fall annars. Vad sägs om järnvägsskötseln där kedjan med uppdragsgivare och utförare är så lång att inget ansvar kan utkrävas av någon ens när människor dör? Vad sägs om vissa skräckexempel i Caremahärvan? Min gissning är att det bara är toppen på isberget. I varje fall så tycker jag mig se ett mönster där förtroende för och övertygelse att den man anlitar verkligen kan göra jobbet. LOV blir viktigare än att få valuta för skattepengarna.

Här har Sveriges Kommuner och Landsting valt att arbeta med en part som har unik kunskap och som man har förtroende för. Resultatet är för tidigt att uttala sig om, men att döma av de uttalanden som finns i artikeln så finns starka positiva energier i samarbetet och en nöjdhet från Sveriges Kommuner och Landstings sida. Man vill till och med utöka projektet. Det tycker jag ger en indikation om att det kan bli bättre, mycket bättre, än om man bara slängt någon miljon åt lägst bjudande.

Oavsett vad har alla organisationer behov av externa personer, konsulter, som kommer in och ger nya perspektiv på olika saker. Det kanske tog över ett sekel för skolan att komma till den insikten, men nu när insikten kommit så finns äntligen hopp om förbättring. Det ska bli spännande att se ifall den här satsningen betalar sig. 4 miljoner är småpengar i sammanhanget. Men kanske kan detta ändå markera ett paradigmskifte inom skolan och skolutvecklingen från att "det offentliga alltid vet bäst" till att "fler perspektiv är livsviktigt".

Jag läste ett enormt tragiskt blogginlägg på bloggen Alliansfritt Sverige. I sak handlade det om att det kommit statistik på att ungdomsarbetslösheten ökar mest i borgerliga kommuner. Detta fick då alltså bloggaren till att ungdomsarbetslösheten i sig är värst i dessa kommuner, vilket är helt uppåt väggarna. Sanningen är att borgerliga kommuner ligger flera procentenheter lägre än röda kommuner vad gäller ungdomsarbetslösheten. För att beskriva saken matematiskt: en procentuell ökning är inte det samma som procent av mängden. Det är tragiskt hur siffrorna vänds för att verkligen ge ett skolexempel på den gamla goda: "lögn, förbannad lögn och statistik". Jag hoppas innerligt att det är gjort i oförstånd och dumhet och inte i syfte att sprida falska budskap, ja lögner.

I vilket fall kom jag i sammanhanget att tänka på matematik. Statistik är ju en form av matte. Jag hör ofta människor säga att matematik är ett onödigt ämne, att man aldrig någonsin kommer att behöva matematik i sitt vardagliga liv och därför inte borde tvingas lära sig det i skolan. Här har vi ett utmärkt exempel på varför man ska lära sig matte. Den som kan matematik ser igenom lögnerna, medan den som inte kan mycket väl kan bli förledd och bilda sig en uppfattning som inte stämmer. Vad som sedan händer är att man börjar göra val baserat på den bild man skapat inom sig. Är bilden felaktig kommer valen man gör med stor sannolikhet inte ge önskvärda effekter utan snarare försämra än förbättra. Det gäller ju också mer generellt än politik. Företag använder ofta statistik, och då gärna statistiska halvlögner som mycket väl kan likna den här, i sin reklam. Kan man inte sin matematik är man helt skyddslös.

Jag tycker för övrigt att det är ganska roligt att människor så definitivt är helsäkra på att matematik aldrig någonsin kommer att vara nyttigt och därmed ifrågasätter det. I skolan lär man sig diverse spännande saker. I högstadiet minns jag att vi fick lära oss hur sonetter är uppbyggda. För mig som faktiskt då och då skriver lite dikter kanske det var givande, men jag minns inte att någon ifrågasatte att vi lärde oss att utforma sonetter, detta trots att man i sin vardag knappast har speciellt stor nytta av den kunskapen. Jag tror mycket få av mina klasskamrater någonsin kommer använda den kunskapen i sin vardag. Det går att rada upp hundratals liknande meningslösa kunskaper som man fick i skolan som inte ifrågasattes. "Man vet ju aldrig vad man behöver i framtiden", brukar det låta. Men med just matte verkar många plötsligt få den övernaturliga förmågan att skåda in i framtiden och se exakt vad som kommer att behövas genom hela livet och identifiera att matematik inte är en av dessa kunskaper...

Det är särskilt roligt med tanke på att det går att rada upp konkreta exempel, som det jag inledde med, som bevisar att man behöver matematik i sin vardag. Tyvärr har många det svårt även med det mest elementära och grundläggande. Jag tycker det är tragiskt och obegripligt. Matematik är enkelt, logiskt och handlar till största delen på den nivån om att följa instruktioner. En professor inom något matematiskt fält skulle säkert hävda att matte är enormt kreativt, och det är ju en kreativ process att utveckla nya satser och bevis, men det är inte den nivån de flesta behöver nå. Att lära sig exempelvis procent handlar om att lära sig en uppsättning regler och följa dem. Man behöver inte vara smart eller kreativ. Det räcker att kunna läsa och förstå instruktioner.

Grundläggande matematik är enkelt, så hur kan det uppfattas som så komplicerat och svårt? Grundläggande matematik är också viktig i vardagen, så varför fortsätter många att påstå att det inte behövs? Om det är något som är viktigt att kunna, som man kan garantera att varje svensk behöver i sin vardag, så är det matematik. För att komma till rätta med problemen krävs att lärare i låg- och mellanstadiet får ett matematiklyft, för jag tror många lärare själva inte är bekväma med matmatiken, samt fler mattetimmar i vecka. Varje elev som lämnar skolan utan att förstå exempelvis procent lämnar skolan med ett livslångt handikapp av nästan samma rang som analfabetism. Därför är jag djupt oroad över att saken inte tas på ordentligt allvar. Vi måste agera nu så att inte fler tvingas lämna skolan handikappade på grund av att vi inte förmått ge alla den kunskap de har rätt till.

Socialdemokraternas skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan lanserar i en debattartikel två mål och fyra förslag för att försöka vända trenden med vikande resultat i skolan. Det var för mig mycket intressant att ta del av hans tankar och idéer på ämnet. Det är av största vikt att hitta en möjlig lösning för skolan som fungerar och levererar. Det är viktigt därför att det inte fungerar att riva upp och ändra skolan varje regimskifte och för att varje år skolan inte levererar berövas hundratusentals barn och unga i Sverige möjligheter de har rätt till.

I texten finns verkliga guldkorn. Baylan pekar bland annat på att undervisningen bör ha betydligt större förankring i forskningen. Han vill att lärare ska ta del av forskning ofta och dessutom i större utsträckning ges möjlighet att forska själva. Han vill se karriärvägar för lärare. Jag är med till hundra procent. Om varje skola får en större förankring i forskning tror jag det smittar av sig på hela lärarkåren och ger en generellt positiv effekt. Fler färska avhandlingar kommer ligga runt kaffeborden och på skrivborden, mer aktuell forskning kommer spridas och kunskapen får förnyas konternuerligt. Jag tror detta är något som sipprar ner ända till eleverna. Det är helt enkelt mycket roligare att arbeta med att lära sig i en miljö där forskning och kunskap växer. Åtminstone är det min erfarenhet efter två år på universitet.

Ett annat guldkorn är att han tycker att man ska prioritera basfärdigheter. Dit räknas läs- och skrivkunnighet samt matematik. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att det är av yttersta vikt att våra barn får lära sig matematik, bra att ämnet äntligen tas på det allvar det förtjänar! Matematiken hamnar lätt i skymundan om läraren själv inte tycker det är speciellt roligt. Utan att ha forskning att stå på tror jag många lärare i de tidiga åren förmedlar bilden av matematik som tråkigt och svårbegripligt, helt enkelt därför att de själva aldrig på allvar begripit hur det fungerar. Vad gäller läs- och skrivkunnighet är det naturligtvis minst lika viktigt som matematik, men det brukar lyftas fram bättre. Jag tror en nyckel vad gäller dessa färdigheter är att inspirera till mer läsande. Hur man ska åstadkomma detta är dock inte helt självklart. Gareth Malone visade i serien "Pojkskolan" att tävlingar kan locka killar över tröskeln. Men det finns antagligen fler bra metoder. Kanske något att forska på?

Tyvärr finns det också gammal och värdelös skåpmat i artikeln. Det gamla tjatet om att alla minsann ska ta gymnasieexamen och att alla till varje pris måste få lika resultat. I min värld finns människor som inte trivs med skola och som hellre vill arbeta istället. Nu är jag med på att man måste ha en viss basfärdighet, det är därför vi har grundskola. Gymnasiet måste få vara frivilligt och studentexamen borde vara något som enbart gavs efter tre års teoretiska studier. Parallellt med den teoretiska gymnasieskolan avsedd för vidare utbildning på universitet eller tilläggsår för att bli gymnasieingenjör kan en rik diversitet av skolformer existera som inte ger studentexamen och som är mer praktiskt inriktade. Vidare bör möjlighet skapas för ungdomar som vill börja arbeta efter högstadiet att göra det. Detta kan man åstadkomma genom att förändra regelverk och tillåta markant lägre ingångslöner för personer med enbart grundskola. Det finns inget egenvärde i att tvinga skoltrötta elever att sitta av ännu tre år utan att lära sig ett dugg mera. Tro mig, jag har själv sett exempel på det, och det är inte vackert. Det är resursslöseri på hög nivå! Skapa istället möjlighet för människor att när som helst i sina liv sadla om och då läsa in det man inte hade lust eller ork att läsa in när man var i gymnasieåldern. Folkhögskolor och komvux är två extremt viktiga komponenter för att skapa ett dynamiskt samhälle som kan möta framtidsutmaningarna.

Gällande lika resultat och likvärdiga skolor så är det något som låter väldigt vackert, men när man studerar det inser man att det egentligen handlar om gammal rödvinskommunism. Alla ska vara lika och stöpas i samma form. Olika skolor kommer attrahera olika elever och också ge elever olika bagage. Olika elever trivs med olika utbildningsformer och inriktningar. Vissa är studiemotiverade, kanske rent av små genialiska underbarn. Dessa måste tillåtas att växa snabbare än kamraterna som inte är studiemotiverade och som inte har samma fantastiska förutsättnignar inom just skolans ämnesområden. En likvärdig skola är omöjlig att skapa med mindre än att man tvingar alla skolor att erbjuda exakt samma upplägg. Lika resultat är omöjligt att skapa med mindre än att man håller de duktiga eleverna tillbaka och tvingar alla att hålla den svagaste elevens tempo.

Dock har Baylan helt rätt i att skolan ska ha höga förväntningar på varje elev oavsett. Vidare bör skolan också ställa tydligare krav på varje elev. Kraven ska handla både om skolämnena och om diciplin och uppförande. Att inte komma i tid, eller att störa sina kamrater genom att prata måste generera påföljd. Idag är arbetsmiljön så illa i många klassrum att hörselskydd är att rekommendera. Hur ska barnen kunna lära sig någonting då? Förväntningar och krav får inte stanna vid bara ämneskunskaper, eller vid bara uppförande för den delen. Ett helhetsperspektiv är viktigt.

Svenska skolan är tyvärr så illa tilltygad att man kan ägna dagar och veckor åt att försöka fånga alla aspekter. Jag känner ofta att det är så illa att jag helst hade rivit allt och börjat från början. Detta är dock tyvärr inte riktigt praktiskt gångbart. Baylan skriver att Sverige inte har råd med fallande kunskapsnivåer om vi ska klara framtiden. Där håller jag helt med honom. Och jag vill se mer initiativ att samarbeta istället för att kriga om skolan. Sedan sextiotalet har skolan varit en lekstuga för politiska broilers. Så det är kanske trots allt inte så konstigt att den ser ut som den gör. Skolan måste få hitta en produktiv lösning som levererar och sedan ges arbetsro. Och detta måste ske så snabbt det bara går!

Att skolan har problem har nog ingen missat. Det har gått dokumentärer om "världens bästa skitskola" och alarmerande dåliga resultat uppnås i internationella undersökningar. Björklund har gjort ett gott försök att bromsa upp fallet och ha slitit hårt för att vända trenden. Han har fått kritik för sitt mantra om disciplin, ordning och reda, men kanske är han inte helt fel ute.

I Aftonbladet kan man läsa om en intressant incident. Sammanfattat så handlar det om att en lärare som slog ett barn i huvudet med ett bänklock. Det finns många infallsvinklar. Jag skulle kunna ha gjort en genusvinkling och anlagt "genusperspektivet". Detta beror på att artikeln är könsneutralt skriven. Jag har svårt att tänka mig att media försuttit en chans att skriva om en manlig lärare eller en stackars tjej. Men det är bara mina spekulationer. Det kan ju faktiskt utifrån artikeln varit båda kön i båda rollerna, det är ju odefinierat som sagt.

Jag tänker fokusera på en annan vinkel, som handlar om varför situationen ens inträffade. Det var nämligen så att upprinnelsen till det hela var att hela klassrumssituationen var stökig och bullrig. En elev fick nog och protesterade genom att lägga huvudet under bänklocket och hålla för öronen. Detta uppfattade läraren som en provocerande handling och lyfte upp bänklocket och resten är ju historia.

Jag tror inte att den här klassrumssituationen är ovanlig. Ett rörigt och stökigt klassrum var under min utbildning i kommunala skolan betydligt vanligare än ett tyst och lugnt klassrum. Lugnast var klassrummen på rasten då ingen var där. Under högstadiet gick jag på en friskola, Internationella Engelska skolan, som då hade höga disciplinära ideal. Där var situationen inte perfekt, men avsevärt bättre. Jag läste på Gluefox där läraren och fysikern Krister Renard skriver artiklar om allt möjligt, bland annat skolan, att när skolinspektionen kom och undersökte hans arbetsplats, som är en kristen friskola, hade de som enda kritik att det var för tyst. Han funderar lite kring detta och frågar sig om det inte är just det eleverna behöver. En tyst och lugn miljö där man kan inhämta kunskap. Skolinspektionen verkade dock tycka att några slagsmål eller i varje fall ett antal parallella konversationer i klassrummet var att föredra.

Jag undrar hur det är tänkt att man ska lära sig något när man befinner sig mitt i ett stort kaos. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig om det händer mycket saker omkring, vissa har det lättare, men oavsett förstår jag inte hur man lär sig när ljudnivån är så hög att elever upplever att man måste hålla för öronen, ja till och med råkar ut för hörselskador! Det krävs ingen Einstein för att begripa att det inte rimligen kan fungera.

Ett av dagens största problem är att man fått för sig att barn är vuxna i miniformat och man förväntar sig att barn av sig själva ska skapa en bra arbetssituation. Jag tror inte det funkar så. Jag tror vuxenvärlden har en skyldighet att sätta upp tydliga gränser och ramar. Det är inte roligt, det är inte sexigt, men det är superviktigt för barnen. Disciplin är värdens tråkigaste ord, åtminstone misstänker jag att föräldrar är av den åsikten. Det kan inte vara kul att ständigt behöva säga till sitt barn, skälla och vara arg. Men likförbaskat är det nödvändigt. Jag tror Björklund har helt rätt i att vi måste skapa mer disciplin i skolan. Detta kräver regler, auktoritet och konsekvenser för dåligt uppförande. Att skriva in saker i betyget är kanske att ta i, men kvarsittning kan vara en väg att gå. Då kan stökiga elever dessutom få möjlighet att sitta och lära in vad man missat när man stökat.

Det är inte acceptabelt att slå bänklock i elevers huvud, men det är långt mindre acceptabelt att elever har en så katastrofal arbetsmiljö att kunskapsinhämtande i praktiken är omöjligt. Ett slag mot huvudet kan förvisso skapa komplikationer, men i det läget är det svårt att orsaka mer än hjärnskakning, och hjärnskakningar läker för det mesta. Den katastrofala arbetsmiljön däremot gör att tusentals elever kanske får bestående hörselskador och framför allt bestående kunskapsluckor som kommer hämma dem hela livet. Det här är absolut inte godtagbart! Det kanske inte låter sexigt, men skolorna behöver disciplin. Det duger inte som det är nu!

Jag lyssnade för ovanlighetens skull på nyheterna igår och får höra lärarförbundets nya lönekrav för alla sina medlemmar. Man kan ju lungt säga att förbundet tappat kontakten med marken. Man kräver 10 000 kr lönelyft för alla lärare. Smaka på den. Det innebär ungefär 40% påslag för den generella läraren (som tjänar 25000 kr brutto idag). Tittar man på siffror om löneökningar brukar det för "vanliga" arbetstagare röra sig om ett par tre procents ökning, dvs ungefär inflationen. Visst, det finns individer som har lyckats med att skapa sig ökningar på tusentals procent också, men dessa kan man räkna på ena handens fingrar och de har alla exceptionella uppdrag.

Det krävs ingen Einstein för att begripa att lärarförbundet kommer att få en minst sagt utmanande förhandling. Ska sanningen fram så finns det inga 10 000 extra till varje lärare i månaden. Vidare så har man ett minst sagt krångligt förhandlingsläge. Svenska skolans resultat går i botten, elever kan snart sagt inte räkna multiplikationstabellen ens när de ska "ta studenten". Är det i ett sådant läge realistiskt att kräva ökningar? Jag gillar verkligen att lärarförbundet faktiskt säger ungefär "vi har misslyckats så kapitalt med att vara lärare så därför kräver vi lönehöjning!" (min högst personliga tolkning).

Nu ska sägas att lönerna behöver öka, främst för de lärare som faktiskt lyckas bra med att lösa sin uppgift. Det finns ett gäng med engagerade och brinnande eldsjälar, klassrums-zlatans, som kan ta varje elev till sin fulla potential. Tyvärr är de inte så många. För varje eldsjäl går minst 10 lärare som harvar runt, som inte lyfter elever och för vilka skolan blivit en skyddad verkstad, en möjlighet att lyfta lön ett år till utan att utveckla sig namnvärt. Det är också så att jobb inom offentlig sektor är tryggare och säkrare än jobben inom privat sektor. Det finns ju skäl till talesättet "Statens kaka är liten, men säker". Detta har ett pris.

10 000 kronor i löneökning per lärare är ett helt orimligt krav och det vet förhoppningsvis lärarförbundet om. Det finns flera skäl. Om man bortser från det tyngst vägande skälet, att det inte finns ekonomi till det, så finns det ändå en hel del som direkt stjälper fackliga krav på högre lön. Är nuvarane lärare värda det generella påslaget? Jag menar att de inte är det. Det räcker med en snabb titt på statistik. Svensk skola dalar, milt sagt. Faller fritt är mera träffande. Resultaten är katastrof. En del är självklart dåliga läroplaner, styrdokument och dålig organisation, men man kan inte gärna hävda att lärarkåren är oskyldig. Det är pinsamt uppenbart att trots "fina" universitetsutbildningar så är många lärare helt eller delvis inkompetenta att genomföra kunskapsförmedling. Statistiken skulle inte se ut som den gjorde annars.

Självklart ska man kunna kräva högre lön, om man faktiskt är värd den. En helt annan fråga för staten, kommunerna och skolorna är att fundera över hur man ska få fram bättre lärare. Det är från arbetsgivarhållet en drive för att försöka locka fler drivna och duktiga studenter att välja lärarbanan, genom exempelvis lönelyft, ska komma. Jag ser det inte som fackets sak. Fackets sak är att kämpa för de nuvarande medlemmarnas intressen. De vill ju få till en statushöjning. Men hur ska de lyckas med det när deras medlemmar underpresterar så kapitalt? Jag vet att jag generaliserar. Det finns såklart bra lärare. Jag har haft förmånen att träffa några av dessa. Men statistiken talar ett tydligt språk. Vi kommer inte ifrån det faktum att många lämnar skolan utan godkänt ens i kärnämnena. Allt kan inte skyllas på omständigheterna. Lärarna har en framträdande roll i kunskapsförmedlandet. Man kan inte kräva löneökningar med så usla resultat helt enkelt. Hybris eller galenskap, eller rent av smart positioneringstrix? Avgör själva.

Det satt en och en halv mandatperiod långt inne men nu har det äntligen presenterats och lyfts fram som ett förslag, det vill säga att studentexamen ska återinföras. Bra Björklund! Äntligen ett bra förslag på skolfronten. I DN finns en artikel om det hela.

Det finns väl egentligen både hur mycket och hur lite som helst att skriva om det. Studentexaminationerna ska utföras och utformas oberoende av skolorna och ett av skälen är betygsinflatonen. Ett annat argument är att det ökar möjligheterna att utvärdera de reformer som gjorts och som kommer att göras. Det blir lättare att följa upp resultat, hur skolor sköter sig och också hur enskilda lärare inverkar på elevers färdigheter.

Som du kanske redan gissat så är jag förespråkare av förslaget. För att få någon rimlig möjlighet att diskutera skolpolitik baserat på fakta måste vi ju ha ett objektivt system för resultatutvärdering. Den sekunden vi börjar med sosseriflummet att kunskap är omätbart så får vi direkt en diskussion som enbart baserar sig på proffstyckande. Och vad gör en åsikt bättre än en annan? Nej, vi behöver faktiskt mäta för att veta vad som händer! Dessutom ska väl kunskapsrustningen av vår framtid definitivt basera sig på vetenskap och fakta?

För den enskilda eleven blir livet också bättre. Istället för att som tidigare få betyg efter relation till läraren, kön, klädstil och andra helt ovidkommande parametrar så får man betyg baserat på vad man presterar. Detta är bra. Föräldrar och elever får bättre möjligheter att se hur bra skolor med olika huvudmän egentligen är och det är lätt att se om någon missköter sitt uppdrag markant. Jag tycker examinationer som koncept ska flyttas ner ända ner till högstadiet bland annat för att stävja glädjebetyg och ge föräldrar och elever bättre indikatorer på en skolas kvalitet. Ett annat skäl är att jag anser att varje människa har rätt till rättssäkra betyg. Som jag skrivit tidigare är betygen ett av livets viktigaste dokument, ett dokument som påverkar hela ens framtid. Det är också det enda dokument som absolut inte går att överklaga. Man kan överklaga att grannen målar huset i fel nyans av gult om man vill, dvs helt ovidkommande detaljfrågor, men sina betyg som påverkar hela framtiden sätts subjektivt och godtyckligt helt utan att man kan göra ett dugg åt det. Det är pinsamt.

Det enda som finns att förlora är prestige. De som inte vill mäta kunskap misstänker jag är rädda för att se sina vackra teser falsifieras. Då är det bättre att hävda att det är omöjligt att mäta någonting. Då kan man fortsätta predika sin pedagogiska religion ostört. Börjar vi ta tag i att mäta kunskaper igen så kommer sannolikt många pedagogik-gurus stå där som fån. Det är inte svårt att förstå varför åsikten att kunskap är omätbar är väldigt bekväm för forskningsfältet...

Men nu ska det bli slut på detta "kunskap är omätbart"-tjafs. Äntligen. Enda problemet är att jag redan passerat studentåldern. Jag skulle faktiskt gärna skriva en studentexamen. Men livet är väl orättvist antar jag.

Ibland måste jag tillåta mig att bli aningen upprörd. Följande text finns tydligen i en gymnasiebok i samhällskunskap A:

"
Den orättvisa genusordningen
Oavsett vår inställning i dessa frågor är vi alla överens om att män och kvinnor inte har samma ställning i samhället. Det råder en speciell genusordning - och den är orättvis. Den ger i många fall män speciella förmåner och en mer framskjuten ställning i förhållande till kvinnor. Våra uppfattningar om genus påverkar bland annat hur hög lön vi får eller vem som blir företagsledare. Det betyder att män har de viktigaste positionerna i samhället brukar kallas för patriarkat (mansvälde) och den politiska rörelse som försöker öka jämställdheten kallas feminism

"

[källa: FORUM s51 ISBN 978-91-622-7850-2]

Detta anförs som fakta. Helt okritiserat slås snabbt fast att könsmaktsordningen verkligen existerar, något som aldrig någonsin har bevisat. Lika vetenskapligt korrekt är det att påstå att enhörningar finns. De flesta som läst min blogg vet att könsmaktsordningen är ett feministiskt hjärnspöke och inte fakta. Vidare påstår man att könsmaktsordningen gynnar män. Stämmer detta? Är det inte så att majoriteten av allt våld i samhället riktas mot män? Åtminstone säger BRÅ det i sin statistik. Alltså har kvinnor tryggare liv än män generellt sett. Vidare vet vi att det är ca 57 gånger vanligare att män dör i arbetsrelaterade olyckor. Igen ser vi att kvinnor åtnjuter vissa förmåner till följd av könsrollerna.

Det går alltså ganska snabbt för mig som amatör att såga tesen könsmaktsordningen. Det finns ju strukturer som missgynnar även män. Hur kan man då hävda att enbart kvinnor missgynnas?

Man pratar ofta om att det finns en "antiplugg-kultur" hos pojkar. Märkligt att det finns en sådan när de varenda dag tvingas sitta och lyssna till att de är förtryckande, bråkiga, våldsamma och hemska människor...

Vidare fastslås att feminismen kämpar för jämställdhet. Det är en lögn vilket framgår tydligt när Pär Ström på Genusnytt synar rörelsen i sömmarna. Även om feminismen skulle kämpa för jämställdhet så finns andra rörelser som kämpar för samma sak, jämställdismen exempelvis. I sjävla verket är stycket inget annat än propaganda för F! och feminismen.

Skolan ska inte syssla med att propagera för vissa politiska uppfattningar eller att leverera ideologiska åsikter som fakta. Skolans verksamhet är att leverera fakta och underbyggd vetenskap, inte svammel och myter. Så ser jag det i alla fall. Någon som är av avvikande åsikt? Vi kanske ska börja med att undervisa utifrån koranen också eller?