Integritetsdebatten som blev till anarki

En stor del av debatten om integritet handlar om avlyssning och övervakning av olika slag. I många avseenden är den debatten sund. Det är, exempelvis, orimligt att FRA, eller någon annan, slentrianmässigt ska samla in allmän kommunikationsdata. I normalfallet ska staten inte övervaka sina medborgare och deras förehavande. Det handlar inte om rent mjöl i påsen. Det handlar om att det finns en stor självcensurering som eroderar förutsättningarna för demokratin, när människor upplever sig övervakade. 

Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer. 

Det är så att man undrar om de saknar en grundkurs i hur samhället fungerar. För en del av själva idén med en rättsstat är att det ska finnas en polismakt som faktiskt har utökade befogenheter, som inte vanliga medborgare har, för att kunna utreda skäliga misstankar om brott. En polis är inte nån liten detektivbyrå, utan en myndighet som arbetar under åklagaren med att ställa brottslingar till svars. 

Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först. 

Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga "Jag tycker du är dum, och att du borde sluta". Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin.

I förlägningen är de här strömningarna farliga, om de tas på allvar. Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. För om inte polisen har rätt att agera i de enskilda fallen, så finns det ingen som har befogenhet att försvara demokratin från inre hot. 

Två grejer att hålla isär alltså.

Massövervakning av allt och alla är dåligt.

Att polisen kan övervaka misstänkta, sparka in dörren till deras hem och hacka deras IT-utrustning enligt ett regelsystem vi tar fram demokratiskt är fullt rimligt.


En grundmurad tro på människan

Att hitta politiska riktningar, för ett parti som grundades runt en sakfråga, är en utmaning som jag försöker bita i. Vad ska man bygga resten utifrån? Vad ska man utgå ifrån när man svarar på frågor omkring pengar i plånboken, pensioner och sådant? Den första tankegången, teknikoptimism, presenterades i inlägget "Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti". Jag vill i den här posten lyfta min nästa tanke. Den här tankegången handlar om att tro på människan, något som jag tror är en viktig grundbult i varje samhälle. Och vidare tycker jag det är en fullt rimlig utgångspunkt också för piratrörelsen.

Konsten att öka välstånd - tro på människorna!

Att tro på människan tänker jag handlar ytterst om att tro på människans kapacitet och förmåga att stå och leva av egen kraft. Och givetvis går det inte att tro på alla människor i ett samhälle, i den här bemärkelsen. Barn förutsätts exempelvis inte kunna klara sig själva. De kan inte lämnas själva, de måste ha vuxna omkring sig som delvis övervakar deras aktiviteter och delvis leder deras utveckling. De behöver stöd och hjälp. Inte heller människor med funktionshinder över en viss nivå kan anses ha förmågan att klara sig själva. De behöver givetvis också hjälp. Men fullt friska vuxna, majoriteten av befolkningen, kan faktiskt det, förutsatt att de tillåts. Att påstå att dessa människor skulle behöva stödja sig på andras axlar för att klara sig är samma sak som att inte tro på dem. 

Det finns givetvis ett antal förutsättningar för att detta ska fungera. Det krävs frihet att skapa och handla med mervärden. Det krävs rättighet att förtjäna och behålla inkomst. Och givetvis krävs ett sunt rättssystem med likhet inför lagen. Among other things...

Att tro på människan handlar också, för mig, om att tro på en inneboende drivkraft i människor att sträva efter att få det bättre. Detta är både något av definition och credo för fria och framgångsrika ekonomiers grundpelare, medelklassen. På Wikipedia kan man läsa " Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt". 

Ett sunt ekonomiskt system bygger på just detta, att människor vill uppåt. Det briljanta med det som ofta kallas "marknadsekonomi" är att hela idén är att förtjänster skapas genom att tillfredsställa behov hos andra. På en idealiserat fri marknad upprätthålls en sund maktbalans genom att producenten tvingas tillse kundens behov, samtidigt som kunden tvingas förhålla sig till att producenten måste kunna upprätthålla en rimlig lönsamhet. Om inte kundens behov tillgodoses blir det ingen affär, och samma sak gäller i långa loppet om producenten inte kan täcka sina produktionskostnader. 

Kraften skall inte underskattas, och Sverige är ett mycket illustrativt exempel på detta. Under pragmatiska liberala reformer blev 1850-talets mycket fattiga och eländiga avkrok på knappt hundra år ett av världens rikaste år 1950. Sverige styrdes i stort mer liberalt än USA. Skatterna var blott 19 procent av BNP 1950. Under dessa år startas nästan alla stora svenska bolag: Ericsson, SKF, Volvo, Scania, Skanska, H&M, Electrolux, ABB, Sandvik, ICA... Lönen för en vanlig arbetare åttadubblades. Barnadödligheten föll från 15 till 2 procent och medellivslängden ökade 28 år. 

Verkligheten skiljer måhända en del från narrativet, där det ska ha varit socialistisk omfördelningspolitik som skapade detta genom en gyllene medelväg. Denna påbörjades dock efter 1950, då skattebördan som sagt var 19 procent av BNP, alltså lägre än i det "extremlibertanska" USA. 1965 hade skatterna ökat till 35 procent av BNP och efter 1970 har inga jobb tillkommit netto i privat sektor, däremot har vi fått över en miljon arbetstillfällen inom offentlig sektor. Perioden fram till millennieskiftet präglades av ekonomiska kriser. Valutan devalverades 5 gånger för att behålla internationell konkurrenskraft för exportindustrin. Tillväxten störtdök. Mellan 1975 och 2000 steg inkomsten per person med 72 procent i USA, 64 procent ute i Västra Europa. Samma siffra för Sverige var ökningen 43 inte riktigt lika imponerande procent. Om Sverige hade följt övriga OECD sedan 1970 hade hushållen haft i snitt 20 000 kr mer per månad att röra sig med, enligt den socialdemokratiske tidigare finansministern Bosse Ringholm. 

Möjligheten att behålla de mervärden man skapar är förmodligen en faktor som i hög grad förklarar att Europa kom att bli industrialismens vagga. Man får en enorm innovationskraft och teknikutveckling. Sveriges utveckling illustrerar på samma gång både den inneboende kraften hos befolkningen, och hur förödande det är att dämma upp den. 

Det florerar en del märkliga idéer om att skriva ut blancocheckar till befolkningen, på skattekollektivets bekostnad. Jag tycker Piratpartiet ska tro på människor, på friska, vuxna människors förmåga att leva av egen kraft. Inte bara för att det låter bra, utan framför allt för att det bevisligen fungerar.


Att städa en trappa

I dagarna har en ny uppsättning skandaler skakat självaste socialdemokratin. Händelsernas epicentrum har varit Margot Wallström, och hennes bostadsförehavanden, men det här handlar egentligen inte alls om en enskild händelse eller en enskild individ. Det är en struktur. Aftonbladet skriver:

"Wallström gjorde som så många S-toppar gjort före henne när hon behövde en lägenhet i Stockholm. Hon vände sig till ett LO-förbund, ett LO närstående försäkringsbolag hade också gått bra. Hon fick det hon behövde, en lya i Stockholms city."

Det råkade vara facket Kommunal. Att kommunal samtidigt befinner sig i blåsväder för sina dunkla nöjesinrättningar är förmodligen ett olyckligt sammanträffande. Det hade kunnat vara vilket LO-förbund som helst. Internförmedling av attraktiva kontrakt till högt uppsatta namn är inte ovanligt.

Att det rör arbetarrörelsen, som håller en rätt hög moralisk svansföring, gör saken smaskig, men givetvis försigår den här typen av "privilegie-samhälle" även annorstädes. Det finns i näringslivet och det finns i det politiska livet. Och i det politiska livet är båda "sidor" samma röta. Riksdagspensionerna är ett exempel, och både Persson och Reinfeldt och många med dem har kvitterat ut miljoner från skattebetalarna samtidigt som de har mycket lönsam affärsverksamhet. 

Riksdagen håller sig också, naturligtvis, med en internförmedling av bostäder. Argumentationen är att det är svårt att få bostad i Stockholm. Det är förvisso sant, men det gäller ju för precis alla jobb i Stockholm. Idag kan arbetsplatser flyttas snabbt från en stad till en annan. Varför ska just en politikerelit vara fredad från de vanliga systemen? Om de inte lever i det vanliga samhället, då ser de ju inte heller de problem som vi vanliga människor står inför. Hur ska de då kunna styra Sverige? 

Sett ur det här perspektivet så blir bruksvärdeshyror logiskt. En paradvåning i Stockholms innerstad för 12 000 i månaden är inte konstigt, det är ju "bruksvärdet" som avgör. Och så motiverar man det hela med att "alla" har chans. Det är bara att köa och köa. Men ekonomin begränsar inte. Det man inte säger är att vissa hela tiden går före i kön. Att "alla" har en chans att bo i Stockholms innerstad, det har blivit vetenskapligt vederlagt. Segregationen är större inom hyresbeståndet än inom bostadsrättsbeståndet i Stockholm.

Det sägs ofta att Stockholm är särskilt svårt just eftersom det är en huvudstad. I sammanhanget är det intressant att jämföra med Bryssel, som är EU's huvudstad. Här saknas internförmedlingar. Trots allt vad det innebär att ha EU's högkvarter, med stödfunktioner, politiker, tjänstemän, press etcetera så väntas politiker klara sig själva på den vanliga bostadsmarknaden. Och det fungerar.

Jag drar mig till minnes den där trappan som skulle städas, och vilket håll den skulle städas ifrån. Varje tid behöver sina systemkritiker, nya krafter som inte har något att förlora på att kämpa för rättvisa, för den lilla människan. Piratpartiet är ett sådant parti, och jag tycker att Piratpartiet ska vara aktiva och drivande i att börja städa den där trappan. Det är en kraftfull symbolpolitik. Politikertoppen ska inte vara ett frälse. Vi är alla jämlikar. 

Jag vill se ett slut på internförmedlingarna. Funkar inte fördelningssystemet med reglerat låga priser, så byt system. När politiker exponeras för samma verklighet som vanliga svenssons så kommer deras drivkraft att lösa problemet vara en helt annan. 

Jag vill se ett slut på de svulstiga riksdagspensionerna. Avsluta alla befintliga avtal. Riksdagen stiftar lagar. Riksdagen kan skriva av hela rasket med ett pennstreck. Inga fler miljoner till avdankade politiker som inte vill leva i de system de själva konstruerat. Då kommer de skapa system som är drägliga. I Norge får politiker 3 månadslöner om de inte blir omvalda. Det räcker som omställningsförsäkring. 3 månadslöner räcker för att gå tillbaka till sitt vanliga jobb, allt annat är snack. Inbetalningar till pensionssystemet bör ligga i paritet med vad vanliga anställda får. 

Och bort med riksdagspolitikers privata sjukförsäkring. Om inte vanlig svensk vård duger för de styrande, så duger den inte för vanliga svenskar heller. Men så länge politiker får gå före i kön och särbehandlas på alla skattebetalares bekostnad, då kommer de inte heller ha någon drivkraft att göra det bättre för dig och mig. 

Bort med rötan, in med fräsch jämlikhet. Vädra ut snusket med rättvisans friska vindar i seglet!


Vilken känsla kommuniceras?

Jag plöjde lite reflektioner på Techcrunch om grafisk design i appar för något som kallas "tomma tillstånd", alltså t ex en mejlbox utan mejl, eller en "Att göra"-lista utan "Att göra"-punkter, och hur man kan använda dem dels för att hjälpa användaren tillrätta och dels för att också bygga relation. En tom sida behöver nämligen inte vara tom. Den kan faktiskt innehålla t ex en förklaring till varför den är tom. Nästa steg är att man kan hjälp användaren tillrätta i vyn. Men man kan faktiskt också passa på att förmedla en positiv känsla också genom design, nån bild, animation eller liknande. Och just detta, förmågan att förmedla en positiv känsla, är avgörande för att människor ska vänja sig vid att använda appen. 

Now, vad har det här med någonting att göra? Jo, jag tänker att detta faktiskt kan innehålla lärdomar med bärkraft på det politiska planet, inte minst för mitt eget favoritparti, Piratpartiet. Vi har ju nämligen en tendens att spåra ur i svåra och dystopiska problematiseringar. Det är mycket om problemen med systematiska integritetskränkningar, massövervakning, nära förestående massarbetslöshet till följd av teknikutveckling, och så vidare. Ibland kan man känna sig helt uppgiven över alltsammans. Människor tvingas leva i exil under hot om fängelse eller död bara för att ha sagt sanningen om hur länder systematiskt övervakar sina medborgare. Kan världen bli sjukare och mera dyster? 

Och kanske framför allt, är det detta som lockar väljare? 

Jag tror att partiet skulle må bra av att arbeta mera aktivt med att förmedla positiva budskap. Låt mig ta ett exempel, istället för att fastna i hur direkt förnedrande rättighetsfinterna runt Anne Franks dagbok faktiskt är, kan man fortsätta och uttrycka hopp om förändring. Istället för att fastna i att alla jobb försvinner när robotarna blir fler och bättre, kan man prata om att nya och helt oanade möjligheter öppnar sig för människor att realisera sin kreativitet och skapa helt nya typer av mervärden för varandra. Det är så lätt att fastna i det hemska, det jobbiga och det negativa. Men vem i världshistorien röstar på en dystopi? 

För mer inspiration omkring postiva känslor kan jag rekommendera artikeln What are the top 10 positive emotions? Tänker att man kan ha som mål, att varje gång man skriver nått eller länkar nått, att förmedla någon av de känslorna. Positiva känslor säljer inga lösnummer i pressen, men jag tror definitivt det köper röster i valen. 


"History is constant, but it never stays the same"

Historia som ämne kan beskrivas som nutidens projektion av dåtiden, vår tolkning av det som har hänt. Jag vann ett uppsatspris en gång i en tävling när jag gick i högstadiet. Huvudtalet under cermonin hade temat, och jag kommer fortfarande ihåg den exakta meningen: "History is constant, but it never stays the same". Skälen till att historia skrivs om varierar, men ibland skrivs den om, och jag tänkte vara så frikostig att jag delar med mig av en av de senaste betydande ändringarna.

Det förhåller sig nämligen så att ett av de mest kända och betydande verken från den nära samtidshistorien, nämligen Anne Franks dagbok, sensationellt nog har visat sig ha ytterligare författare. Exakt 70 år efter hennes tragiska död i Bergen-Belsen har detta ytterst intressanta uppdagandet gjorts, att materialet skrevs i samarbete med Anne Franks pappa Otto. Han överlevde, som enda person ur den familjen, förintelsen och avled 1980. Om det är ett slumpmässigt sammanträffande eller inte att den här upptäckten görs precis exakt när upphovsrättsägarna till materialet riskerade att förlora dem (då dagens regler stipulerar att upphovsrätten gäller fram till just exakt 70 år efter upphovsrättsmannens död, dvs 2015 i detta fallet), det lämnar jag därhän. Klart är att den här upptäckten gör att rättigheterna till materialet kan fortsätta förvaltas och profiteras fram till och med 2050. Det framstår helt klart som mycket lämpligt att den här upptäckten gjordes just nu.

Så liksom Tage Danielsson lärde oss det knepiga i att förhålla oss till skillnaden mellan det sanna och det sannolika så behöver vi nu också förhålla oss till det lite lätt märkliga i att materialet i den här dagboken uppenbarligen inte alls skrivits av Anne Frank, som man ju sådär grovhugget ju har antagit tidigare, utan att det är sannolikt att hennes pappa faktiskt gjort viktiga bidrag till textmassan, trots att han i sitt eget förord bedyrar att han mest sammanställt hennes anteckningar. Lyckligtvis har vi dock lärda historiker, och inte minst upphovsrättsjurister, som kan guida oss genom denna labyrint av risker för grovhuggna och förenklade försanthållanden, så att vi inte faller i fällan att resonera kring det som är sant, utan kommer ihåg att hålla oss till det som är sannolikt.

Själv kan jag, på mitt lite enkla och folkliga sätt, tycka att det verkar ligga en hund begraven här. Jag tror inte för ett ögonblick att Otto Frank någonsin har gjort anspråk på de här rättigheterna. Men samtidigt känner jag mig hoppfull. Hoppfull för att jag tror att detta kan få fler att förstå hur absurt upphovsrätten har utvecklat sig. Det har blivit ett spel för kapitalstarka spelare, och det utnyttjas bortom alla rimliga gränser på ett alltmera skamlöst sätt. Jag hoppas att detta kan mobilisera stöd för viktiga och nödvändiga reformer i upphovsrätten, en rimligare avvägning mellan upphovsrättsmannens möjlighet att verka och det allmänna intresset av kultur, dess spridning och tillgånglighet. Jag tror att fler känner som jag, att detta är ett grovt övertramp, och att fler faktiskt reagerar, så att vi kan skapa ett samhälle där kulturen lever lite mer, friheten är lite större och där förintelsens offer faktiskt får åtnjuta respekt istället för att fläkas upp på mammons altare. 


Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti

Jag ska ge mig på att vara lite ideologisk. Det kommer kräva mera tid för varje inlägg, och därför kommer jag dra ner på tempot. Det kommer nog inte bli varje dag under tiden jag försöker fundera kring lite olika ämnesområden. Jag behöver stanna upp, tänka. Jag har några begrepp jag vill utforska, men jag vet knappt vad jag ska skriva. Det här är definitivt en utmaning för mig, och jag tänker möta den som jag möter alla utmaningar: rakt på med blicken stadigt fäst framåt.

Vilken framtid nalkas?

Jag börjar den här ideologiska resan i påståendet som fick bli titeln för den här posten, "Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti". Det är kanske provocerande, men det är min analys. Betänk att all aktivitet kan registreras, allting kan övervakas, allting kan utnyttjas precis så som vi i allt högre grad blivit varse sker. Det är ett kontrollverktyg som skulle göra Stalin grön av avundsjuka, och det tillämpas av fria och demokratiska stater mot deras respektive medborgare. 

Det finns många välgrundade skäl att vara emot Internet, precis som det finns många välgrundade skäl att vara emot RFID-taggar, kontokort, mobiltelefoner och allt möjligt annat. Jag läste på Magnihasa en översatt lista av saker man bör tänka på för att skydda sin identitet i vardagen, "Självförsvar i sociala medier". Och den är lika häpnadsväckande bisarr som den faktiskt är verklighetsförankrad. Man associerar gärna till den typen av livsmönster som anammas av spioner och agenter, snarare än något som potentiellt borde tillämpas i ens privatliv, fastän den i sak är helt korrekt och rimlig.

Men Internet är också en fantastisk innovation, precis som RFID-taggar, kontokort, mobiltelefoner och allt möjligt annat. Ja, optimisten har i allmänhet exakt lika fel som pessimisten, men optimisten är roligare att lyssna på. Min upplevelse är att Piratpartiet valt att förknippa sig med allt för mycket negativt och jobbigt. Det handlar så mycket om tunga problematiseringar av ganska abstrakta och svårgreppbara saker som upplevs långt bort från vardagen, istället för om alla positiva möjligheter med tekniken. Figheten för fildelning var i den bemärkelsen briljant. Det var ett starkt positivt värde som förknippades med Piratpartiet, det handlade om kampen att realisera teknikens möjligheter. Det handlade om att ge medborgarna frukten av utvecklingen. 

Ett begrepp jag tror många Piratpartister skulle ställa upp på är "Framtidspartiet", men vad innebär det? Vilken framtid går vi mot och hur förhåller vi oss till det? Det är lätt att fastna i problematiseringar och risker. Jag gör det hela tiden (prata inte med mig om autonoma bilar t ex). Men jag fullt övertygad om att man inte vinner val genom att berätta för väljarna om övervakningsdystopier. 

Jag tror på framtidsoptimism, hellre lite för tekniknaiv än för reaktionär. Jag tror väljarna dras till människor som tror att framtiden är ljus. Och alla problem, alla risker och faror går utmärkt att hantera när vi är tillbaka i EU-parlamentet och när vi erövrar riksdagen och bildar regering. Det händer inte 2018, men jag tror rätt budskap på sikt kan växa hur långt som helst.


Huggen i Trollhättan

Sverige befinner sig i chock och i sorg. Så kan man väl sammanfatta det, antar jag. Det här är ett nytt Estonia, en tsunami. Något som skakar hela landet. Fast den här gången var det ett dubbelmord på en skola i Trollhättan. Jag tänker inte skriva så många ord om den saken egentligen. Det finns inte så mycket att säga. Tre människor har hittills dött. Familjer har förlorat närstående. Alla Sveriges barn upplever en större otrygghet inför att gå till skolan. Alla säger samma sak, tävlar om att beklaga sorgen. Mina ord gör nog varken till eller från för någon. På så sätt är tysta minuter bra. Då förmedlar man något viktigare än vad ord kan bära.

Det jag ska kommentera är det som kommer sedan. För det kommer alltid. Kraven på höjd säkerhet, låsta dörrar, spärrar och vakter. Kraven på att skydda barnen, för barnens bästa. Det är samma sak med alla saker som skakar samhället, må det vara våldsbrott eller terror. Det är samma typ av krav. 

Självfallet är kraven fullt förståliga, men det gör inte effekterna av dem trevligare. Låsta dörrar, spärrar och utbyggd övervakning skapar inte ett tryggt eller säkert samhälle. Tvärtom skapar det murar och avstånd, mellan människor och mellan sammanhang. Det hindrar inte vansinnesdåd som detta, men det hindrar samhällsgemenskapen och tilliten mellan människor.

I förlängningen riskerar det leda till en försämring. Till fler vansinnesdåd, till mer motsättningar och till både sämre säkerhet och trygghet. Den svenska modellen, med öppenhet, måste ändå anses ha fungerat relativt väl. Vi har inte haft någon incident av den här typen i skolmiljö sedan 1960-talet. 

I tider som dessa är det av yttersta vikt att inte ge upp tron på ett öppet och fritt samhälle. Det är nu, när längtan efter att låsa ut och spärra av växer, som den idén behöver lyftas fram och försvaras. Och där har Piratrörelsen alltid spelat en nyckelroll. Vi ska självfallet sörja det som skett, och vi ska lära oss för framtiden. Men vi ska absolut inte kompromissa med att samhället ska vara öppet och fritt. 


Tältslum

Jag såg på nyheterna, påminn mig om att aldrig se på nyheterna. Man blir bara irriterad. Det handlade om tillfälliga flyktingboenden i tält på ett militärt övningsfält i Skåne. Om jag inte missminner mig så har jag själv sovit på det fältet en vecka. Vilket var fantastiskt. I augusti. 

Tälten på bilden har ytterst lite gemensamt med tälten som kan bli aktuella i Sverige, förutom då att de är just tält.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) var och tittade på uppsatta tält och kommenterar att detta är ett gott alternativ. Det är ett gott alternativ för flyktingar som flytt för sina liv från krig och förstörelse i varma länder att bli förlagda i tält utomhus i minusgrader vägg i vägg med militära övningar. Och jag undrade i mitt stilla sinne i vilken värld det är ett gott alternativ. Jag vill utmana Ygeman att visa hur mycket han tror på detta genom att själv testbo lägret i fem dagar. Men det är väl lättare att besluta vad någon annan ska vara tacksam över. 

Låt oss kalla det för vad det är: slum. Det yttersta beviset för hur långt det svenska samhället har sjunkigt. Man har inte ens en rimlig krisberedskap, utan måste falla tillbaka på att skapa slum av sämre kvalitet än sydamerikas favelor. Henrik HAX Alexandersson för ett intressant resonemang om just Sveriges krisberedskap.

Samtidigt pågår en omfattande förstörelse där fullgoda byggnader bränns ner för att de planeras att öppnas upp för flyktingar. I den frågan är jag rörande överens med Ygeman. Han säger i en intervju precis exakt vad det är: "Ynkligt". Och inte bara ynkligt. Det är direkt hjärndött. Det där är våra gemensamma resurser, våra gemensamt ägda byggnader. De bränner sitt eget kapital.

Det är djupt tragiskt att det inte är lika lätt att få till det konstruktiva. Det är väl det här med att universum strävar efter oordning. Och just nu är det inte bara mitt hem, utan hela Sverige framstår som en virvelvind av entropi. Tänk om de som bygger upp kunde ha ett lika liberalt förhållningssätt till lagen en stund? Eller som Emil Jensen kanske hade sagt, Senilkurage; bara glöm att man inte får bygga bostäder fastän folk går bostadslösa. Bara dröm om hur det skulle se ut med bostäder som poppar upp som svampar ur jorden! 

Vi måste inte lägga dem som flyr krig och förstörelse i halvdana tält i minusgrader med antågande svensk vinter. Vi kan tillåta att riktiga bostäder skapas också. Det handlar om streck på ett papper. Lägg av att hålla fast vid systemen, rädda människor istället! 


Frågan är lagens legitimitet

Nu har jag fått minst en "ny" piratpartist, som inte bloggat tidigare, att ta upp tangentbordet och börja! KUL! Mattias Rubenson hittas på bloggen Tanketourettes. Jag vill självfallet välkomna honom och önska ett stort lycka till! Med det sagt tänkte jag börja dagens bloggpost!

Idag blir det ett instick om rättstvisten mellan Samsung och Copyswede. Kort recap för alla som inte nördar piratfrågor (dvs även jag själv): Copyswede menar att privatkopieringsavgiften skall omfatta lagringsmedia i även exempelvis surfplattor och datorer. Samsung tycker det är vansinne och vägrar, varpå Copyswede valde att stämma Samsung i Solna Tingsrätt. Tingsrätten har nu dömt till förmån för Copyswede.

Den stora frågan här definitivt inte huruvida mobiltelefoner och datorer är "särskilt ägnade" åt privatkopiering, hur absurd den utsagan än är. Jag vet inte vad ni andra gör med era prylar, men jag tänkte redogöra för min datoranvändning och telefonanvändning respektive:

Datorn används till bland annat att surfa, utveckla programvara, skriva uppsatser, redigera egenhändigt fotade bilder, skapa musik och spela lagligt införskaffade datorspel. Mobiltelefonen används till att testa egenhändigt utvecklad programvara, ringa samtal, skriva och läsa textmeddelanden, navigera med hjälp av GPS och kartor samt fota. Det som är den verkligt stora frågan i det här sammanhanget är faktiskt: Vad av detta legitimerar att jag när jag köper dem ska betala Per Gessle och andra stora, väletablerade artister en ersättning? 

Det här är samma skåpmat som piratrörelsen har tjatat om i åratal. Det är fel på privatkopieringsersättningen i grunden. Vanliga svenssons får betala en straffavgift till väletablerade kulturprofiler för all form av datoranvändning. Detta ska kompensera för ett intäktsbortfall som aldrig någonsin påvisats till en bransch som aldrig genererat mer pengar än vad de gör idag. Pengarna fördelas på ett icke-transparent sätt och tillfaller kreatörerna asymmetriskt med avseende på hur det faktiska kopieringsmönstret ser ut. Stora artister gynnas på små artisters bekostnad. Den är en lösning på ett problem som staten inte alls borde engagera sig i, nämligen hur vissa företag ska göra mer vinst utan att anpassa sig till teknologisk utveckling. Det är företagens ansvar att skapa vinst, inte statens.

Här kan man med fördel stanna upp och fundera över vilka konsekvenser den här strukturen har för kulturen. Den gör det faktiskt svårare för ny kultur att växa fram eftersom hushållen tvingas betala en straffavgift till de etablerade artisterna. Det minskar köputrymmet för hushållen, och alltså också förutsättningarna att stödja nya förmågor.

Nu är detta bara en tingsrättsdom, så förmodligen kommer det att överklagas. Samsung brukar våga stå på sig. Detta borde upp hela vägen till EU-domstolen. Men den stora frågan här är inte om Samsungs agerande är legitimt enligt lagen utan huruvida lagen är legitim över huvud taget. 

Det handlar i förlängningen om hur olika intressen jämkas samman, maktfördelningen mellan alla medborgare och ett fåtal större företags intressen. Och vilka driver frågan? Ja, du gissade förmodligen rätt. Det är Piratpartiet. 


MP's kulturpolitiska idéprogram ur ett piratperspektiv

Den stora snackisen när detta skrivs är tveklöst att Miljöpartiet så här ett år att ha fått Kulturministerposten nu också hunnit ta fram vad man tycker omkring kulturpolitik. En tillsatt arbetsgrupp har nu tagit fram ett idéprogram bestående av 12 förslag, som skall tröskas igenom Miljöpartiets interna demokrati. Eftersom Piratpartiet i högsta grad har kulturfrågor på agendan är det ett givet ämne att plocka upp och kommentera.

Jag tänker börja med att lista förslagets rubriker rakt upp och ner med en kort förklaring:

  1. Nytt välfärdsmått
    Kritik mot användandet av BNP som beskrivning av välfärdsnivå
  2. Det offentliga rummet
    Reglering av reklam och intern prisbildning för vissa offentligt ägda lokaler
  3. Kulturarvet
    Policy för att framtvinga tillämpning av vissa inom rörelsen populärt idégods, mest noterbart intersektionalitet, inom museial förvaltning
  4. Samisk kultur
    Förslag för att stärka samisk kulturs ställning, mest noterbart bildandet av ett centrum för detta
  5. Intersektionalitet
    Tvångskvotering och tvångsmatning av viss typ av postkolonialt idégods för anställda och styrelser inom Sveriges kultursektor
  6. Bildning
    Sammanslagning av utbildningsdepartementet och kulturdepartementet samt bildandet av strukturer för att integrera kunskap och kultur, med en "intersektionell analys"
  7. Konstnärslön
    En utvidgning av den så kallade "Alliansmodellen" som vad jag förstår innebär att skådespelare, när de blir arbetslösa, anställs av en statligt finansierad "allians". 
  8. Investering - Inte bidrag
    Samlar en mängd olika förändringsförslag för bidragssystemet, inklusive en namnändring, och premiering av politiskt korrekt konst
  9. Kultur i hela landet
    Förslag som jag gissar ska syfta till att bredda kulturutbudet utanför Stockholm
  10. Digitalisering
    Beskattning av Internet och statlig reglering av avtal mellan kreatörer och bolag
  11. Public Service
    Dels stärkande av lokal rapportering och dels fokusskiftning från distribution till produktion av material
  12. Internationalisering
    En samling floskler om bredare kulturutbyte med omvärlden

Och min spontana reaktion får nog bli precis den jag läst i artiklar över hela nätet. Det är något bisarrt vad programmet är nedlusat med modeord, mest noterbart då intersektionalitet, och återkommande positiv särbehandling av vissa postkoloniala teorier. När jag når punkt 8, om bidrag, är det som att allt kulminerar i en begriplig helhet. Miljöpartiets arbetsgrupp vill styra kulturskapandet efter vad de tycker är politiskt åtråvärt. De skriver det till och med rakt ut att en del i kvalitetsbegreppet skall vara "kulturpolitisk kvalitet". Kulturpolitiken hade gärna fått vara fri från den typen av PK-märkningar.

Överlag är dock punkt 8 inte genomdålig. En och annan bra tanke finns där, exempelvis såddfinansiering. Det tycker jag är en idé som Piratpartiet kan ta till sig. Jag skulle vilja se en infrastruktur växa fram för kulturbaserat företagande bestående av "växthus", finansiering och plattformar som låter nya aktörer nå marknaden. 

En frågeställning kvarstår dock. En investering är en kapitalinsats som förväntas leda till framtida avkastning. Vad betyder det att anamma den typen av tankemönster för kultur? Arbetsgruppen försöker komma runt detta med en diskussion som relaterar till förändrat synsätt på hur välfärd mäts. Jag är inte lika övertygad. 

Ur Piratperspektiv är det punkt 10 och 11 som är mest relevanta. Kärnan i punkt 10 är hur kultur skall finansieras framöver och hur kreatörer skall kompenseras. Detta är en fråga som Piratpartiet tvingats brottas med som följd av att vi driver en kraftig reformering av upphovsrätten. Det som är glädjande är att arbetsgruppen gör en god ansats att gå förbi befintliga modeller, och istället utgå ifrån en kulturdelande verklighet. Det är dock ungefär allt positivt jag har att säga.

En viktig del i förslaget är att taxera bredband. Det framgår egentligen inte varför bredband ska beläggas med skatt, å andra sidan har ingen förklarat för mig varför Per Gessle ska ha betalt för att jag behöver lagra mina privata foton. Det är också oklart hur den här skatten ska användas, vad den ska finansiera. Därför verkar det handla mest om att man tycker att bredbandsanvändande ska beskattas av något slags principskäl. Det är anmärkningsvärt att man missat att bredband redan är taxerat via momsen. I sammanhanget är det också oroande att detta inte diskuteras i kombination med att begränsa eller stävja upphovsrättsbranschens häxjakt på en hel generaiton.

En annan viktig del är att verka för en lagändring i EU som innebär att ersättning från streaming och legal nedladdning skall ske genom insamlingssällskap, i Sverige är det främst SAMI som är aktuella. Varför man skulle gå omvägen via insamlingssällskap när vi har en tydlig säljarpart och en tydlig köparpart är helt obegripligt. Det finns ingen anledning att pengarna ska flöda någon annan väg än direkt från återförsäljare till producent och kreatör. Modellen med slutna och icketransparenta insamlingssällskap leder bara till att stora artister får pengar de inte förtjänar på små artisters bekostnad. 

Sedan är de på avtalen, hur pengar fördelas mellan produktionsbolag och kreatör. Det är en fråga som diskuteras frekvent i sammanhanget. Detta fungerar inte optimalt idag, kreatörer tycks ofta få en oskäligt liten andel av förtjänsten. Frågan är dock om det är skäl nog för att frångå den gängse svenska arbetsmarknadsmodellen istället för att hitta sätt att stärka kreatörers organisering.

Punkt 11 är däremot i stort mycket positiv läsning. Det handlar i stort om att renodla public service och återgå till kärnuppgiften. Det handlar om lokal nyhetsrapportering och att tillgängliggöra kultur. Det handlar om att gå från att se sig som distributör genom vissa plattformar till att se sig som en producent. Det ger större frihet i hur public service kan arbeta och det är är grunden bra. 

Programmet har dock brister på flera punkter. Tanken att använda Internets möjlighet för kultur- och folkbildning tycks inte föresvävat arbetsgruppen. Varför inte strömma offentligt bekostade kulturarrangemang så att även de som inte har tid, biljett eller möjlighet att se föreställningen kan ta del av den? Jag tycker också det saknas mycket på temat deltagandekultur. Förvisso diskuteras någon slags kulturhus under punkt 6, men då mer som någon slags bildningsinsats. Är det verkligen rätt perspektiv?

Tyvärr känns det som att idéprogrammet handlar mer om att skapa en politiskt korrekt kulturelitism än att ge medborgarna verktyg och frihet att skapa, sprida och remixa kultur. 

EDIT - Fler PP-bloggare diskuterar idéprogrammet
Christian Engström (tidigare EU-parlamentariker för PP) stannar upp vid bredbandsskatten

Henrik HAX Alexandersson diskuterar också bredbandsskatten

Mattias Rubenson (Tanketourettes) diskuterar flera problematiska aspekter av förslaget 


Därför tror jag på representativ demokrati

En fråga som lite naturligt hamnar i ett systemkritiskt parti som Piratpartiet är den mest grundläggande frågan om vad som är demokrati, och hur man bäst implementerar det. Alla är inte av åsikten att den representativa demokratin är det bästa alternativet. Istället anförs vanligen antingen flytande (liquid) demokrati eller direktdemokrati.

I stort uppfattar jag problematiseringen av den representa demokratin som ganska likartad. Man uppfattar det som att representativ demokrati beskär medborgarens inflytande och tvingar medborgaren att välja färdiga paket som man inte håller med om fullt ut. 

Lösningen på detta är att låta medborgaren rösta om allt och jämt, alternativt att delegera sin röst till en eller flera representant(er), helt eller delvis. När som helst ska man kunna byta företrädare om den man valt inte röstar som man vill. 

Detta kan måhända anses lösa själva beslutsfattandet, även om det kvarstår en del signifikanta problem. Det är bland annat svårt att få tillräcklig legitimitet i omröstningarna. Ju fler voteringar, desto svårare att engagera. Redan EU-valet är svårt att få till. Men det verkliga problemet är att politik inte alls handlar om att rösta. Det är en ganska liten del av det politiska arbetet. 

Politik handlar till stor del om att ta fram och förankra förslag. Opolitiska underlag ska jämkas samman med berörda parters synpunkter och de antagna politiska visionerna. Sedan ska förslagen baxas igenom. Det handlar om att ordna majoriteter, och där kommer kohandel och uppgörelser in. I verkligheten ligger det en hel del spelande bakom ett antaget förslag. 

Problemet med direktdemokrati i det här sammanhanget är att det blir nästan omöjligt att samla majoriteter omkring ett dyft. Det går inte att kohandla med 7 miljoner röstberättigade. Om man tänker sig en flytande demokrati finns förvisso idén om en företrädare, men den företrädaren har inget fast mandat. Mandatet är flytande, beroende på dagsformen så att säga. Den företrädaren kan inte lova någonting i gengäld, kan inte träffa uppgörelser. Företrädarens väljare kanske bestämmer sig för motsatsen. 

Slutligen är någon form av stabilitet åtråvärt i en mängd frågor. Detta säkerställs genom tvärpolitiska uppgörelser. De övergripande linjerna i sådant som utrikespolitik, försvar, infrastruktur med mera är sådant som man är mycket angelägen om inte ska påverkas av vilket block som har makten. Det fungerar inte om viktiga infrastruktursatsningar som tar 10 år bara att planera ställs in var och varannan mandatperiod. Då blir det ingen infrastruktur byggd. I en representativ demokrati kan man trygga tillräcklig kontinuitet genom att få med alla, eller tillräckligt många, partier i uppgörelser. I direkt eller flytande demokrati finns ingen konstant partientitet med en egen linje. Allt beror på vad väljarna känner för stunden.

Direktdemokrati kan absolut fungera som en marginell företeelse. Jag tror inte det skulle bli katastrof om Direktdemokaterna kom in i riksdagen med något enstaka mandat, även om sannolikheten för det är låg, men däremot är jag övertygad om att det inte skulle fungera att ha ett styre uppbyggt på sådana principer. Visst kan man ha mer folkomröstningar, om man accepterar beslutsfattande med låg legitimitet, men jag är övertygad om att representativ grund är nödvändigt.


Förtydligande rörande motionen "Stadsplanering"

En rad invändningar har framlagts av deltagare på Piratpartiets medlemsmöte mot flera kritiska yrkanden i motionen. Av flera skäl känns formatet på mötesplattformen otillräckligt. Därför kommer jag använda min blogg här nu för att försöka bemöta invädningarna på ett bra sätt.

Principer för hållbar stadsutveckling
Ett yrkande i motionen söker ratificera (delar av) de rekommendationer UN-Habitat tillhandahåller för just hållbar stadsutveckling. UN-Habitat är FN:s boende- och bosättningsorgan, vilket arbetar för en hållbar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer. De bör alltså betraktas som ett expertorgan som utgår ifrån omfattande sammanställningar av forskningsläget.

Rekommendationerna är utvecklade för att vara en hjälp för stater att utforma planeringsmetoder för att hantera den snabba urbanisering som pågått i modern tid. Riktlinjerna är på en ganska hög nivå, och erbjuder stor flexibilitet för att passa alla möjliga situationer. Rapporten erbjuder också enkla, kvantitativa mått som kopplar till principerna. De utgår enbart ifrån data som ofta finns allmänt tillgänglig så att till och med allmänheten ska kunna avgöra hur hållbar deras närmiljö är. En mer omfattande beskrivning finns här. Rapporten är dock ingen heltäckande teori. Den anger ett antal nödvändiga kriterier för hållbarhet. De gör inget anspråk på att ange tillräckliga kriterier. Den här skillnaden kan tyckas hårfin, men gör ganska stor skillnad. Det går utifrån principerna att avgöra vad som inte är hållbart, men det som uppfyller kriterierna är inte hållbart per sé.

Invändningen mot att ratificera världens ledande experters rekommendationer är att det kan se olika ut i olika kommuner. Motförslaget är därför att Piratpartiet ska verka för att kommuner tar fram sina egna riktlinjer och tillämpar dem. Jag ska försöka att inte vara raljant, men det är rent ut sagt ett synnerligen tandlöst förslag som tyvärr är i nivå med att föreslå att kommuner ska ta fram egna riktlinjer för hur man beräknar BNP, eller avgör vad som är "fattigdom".

Vi behöver en konvergerande uppfattning i hela världen omkring hållbarhet, och så också i Sverige. Om vi ska ha en hållbar utveckling som en målsättning, vilket jag tycker, så måste det på nationell nivå finnas fastslaget vad det är. Vi måste ha en måttstock. För kan vi inte mäta vad vi uppnår, så är det en garanti för att vi inte uppnår ett dugg. Har vi ingen gemensam idé om vad målsättningen "hållbar utveckling av städer" faktiskt betyder så är det bara en tom floskel. Då kan man lika gärna lägga ner hela idén. Då är det bara en retorisk greenwash. 

Befolkningstäthet och höjd
En viktig princip som jag föreslår att vi anammar från UN-habitat är befolkningstäthet. Under den tätheten har man konstaterat att det inte uppstår tillräckligt med lokal service för att människor ska söka sig till den lokala marknaden i tillräcklig utsträckning. Istället uppstår bilberoende, vilket inte är hållbart enligt UN Habitat. För att den tätheten ska vara till någon hjälp krävs dock funktionsblandning. Dessutom behövs förutom invånarna (nattbefolkning) en motsvarande dagbefolkning. Vad innebär då sammantaget den undre gräns som jag föreslår i motionen (150 invånare per hektar)? Jag ska bidra med ett rent aritmetiskt exempel.

Jag kommer räkna på en stadsdel som är 1 hektar stor, det är 10 000 kvadratmter. Det behövs till att börja med vägar för människor att ta sig fram på. UN Habitat menar att 30 procent av ytan skall avsättas för trafikändamål. Annars blir gatunätet inte tillräckligt finmaskigt för att det ska vara attraktivt att promenera. 7000 kvadratmeter skall då rymma bebyggelse och park. Bebyggelse skall i sin tur innehålla bostäder, service, arbetsplatser, parkeringar etcetera. UN Habitat föreslår en funktionsblandning på cirka 50/50 mellan bostäder och andra verksamhetsändamål. 

Hur stort utrymme tar 150 invånare? Snittyta per person i Sverige är 42 kvadratmeter. Å andra sidan bor man i allmänhet mindre i städer. Låt oss ansätta 30 kvadratmeter per person. Då krävs 4500 kvadratmeter. Dock krävs i byggnaderna också trapphus, förråd, stammar, hiss med mera. Man brukar räkna med att cirka 15 procent av den totala ytan som bebyggs inte kan användas till i det här fallet boyta. Det innebär att 150 personer behöver cirka 5300 kvadratmeter bebyggelse. Om vi nu antar att det ska funktionsblandas enligt rekommendationer måste dessutom 5300 kvadratmeter verksamhetslokaler tillföras. Det är 10600 kvadratmeter. 

Vi kan testa att dela upp detta på 6 våningar. Då åtgår cirka 1800 kvadratmeter markyta. Kvar blir 5200 hektar öppen mark. Förutsatt noll parkering, noll torg och noll privata gårdar uppnås med näppe en kvarterspark på precis vad analysföretaget Spacescape menar är minsta attraktivitetshöjande parkyta. Totalt får invånarna knappt 35 kvadratmeter parkyta var. Det ska jämföras med SCB's nyckeltal för genomsnittlig tillgång till grönyta i våra svenska tätorter, som är mellan ca 150 och 400 kvadratmeter per person. Testar vi istället 10 våningar erhålls 40 kvadratmeter park per person. Min poäng är att det inte går att tillse både rimliga krav på boyta, befolkningstäthet och park om man samtidigt säger att det inte får byggas över 6 våningar. 

Stadsplan istället för översikts- och detaljplan
Det här är tveklöst både det mest radikala och svåra yrkandet i hela motionen, men just därför också särskilt kritiskt. Det här yrkandet är tillsammans med enstaka andra ur de övriga 3 motionerna om stadsbyggnad jag lade till medlemsmötet det som tar stadsbyggnadspolitiken från mellanmjök till någonting värt att lyfta på ögonbrynen för.

Yrkandet attackerar det verkliga problemet med svenskt byggande: överreglering genom planmonopolet. Symptomen är många. Det cementerar oligopolstrukturen i branschen, vilket leder till ineffektiviteter och högre byggkostnad. Det är den enskilt största orsaken till bostadsbristen, och de skenande bostadspriserna. Det är bästa garanten i världen för att värdeökningen på fastigheter skall vara konstant, kraftfull och helt riskfri. Detta är något som leder till en enorm förmögenhetsöverföring från de som inte har till de som har. Från unga till etablerade på bostadsmarknaden. Från fattiga till rika. 

Avsikten med att konsolidera planeringen på en högre abstraktionsnivå är att man direkt omöjliggör en hel del onödig detaljplanering. Detta lämnas istället till exploatör. Man tvingar planerarna att använda större penseldrag. Det är enda sättet att motverka svällande byråkrati. Annars växer byråkratin för att möta behovet av den växande byråkratin medan köerna växer och produktiviteten sjunker.

Man löser också problematiken med närboende minoriteter. Istället för en process där en liten minoritet av främst närboende är aktiva, medan potentiellt inflyttande, bostadslösa etcetera inte representeras så får vi ett instrument som aktivt riktar sig till alla medborgare. Istället för något som effektivt fungerar som polsk riksdag får vi någonting där medborgarinflytande kan kanaliseras på ett konstruktivt sätt. 

Det är definitivt inte ett säkert kort. Det finns massor som skulle behöva utredas länge. Men genom ställningstagandet visar Piratpartiet någonting viktigt, nämligen att vi vill och vågar gå på roten till bostadsbristens problem. Det är en viktig signal. När vi väl sitter i regeringsställning är detta givetvis något som kommer behöva utredas och detaljeras ytterligare. Men jag tror intentionen kan bevaras genom utredningar och att vi kan skapa ett nytt system som förenar medborgarinflytande och allas rätt att bo. 


Piratrörelsens penetration

Jag och Magnus Andersson (Aktivistsamordnare och Ordförande i Piratpartiet Västra Götaland) gör ett instick i debatten omkring migrationsfrågan. Vi säger i princip att vi vill prioritera människor istället för tröga system och formella processer. Och med den lilla sena puffen här på bloggen så är det dags att fortsätta med Piratbloggningen. Som av en händelse ska jag dock skriva om någonting som faktiskt anknyter till detta, på sitt sätt. Ja, jag ber om ursäkt för att jag inte kunde motstå titeln.... Jag vill också bara fortsätta pusha för att fler pirater kommer igång med att blogga. Tillsammans kan vi skapa ett levande samtal!

Ämnet för dagen är just ett levande samtal, att nå ut, att synas. Hur gör man det? 

Tittar man på Fi, eller rent av feministiska rörelser generellt, använder de i mycket hög grad en modell som bygger på att nätverket expanderar via kompisar och kompisars kompisar. Att man till nästa möte drar med sig fem av sina kompisar. Det är en effektiv modell, men jag vet inte i vilken grad den är tillämplig för Piratpartiet. Men det är såklart alltid bra att dra med sig kompisar! 

Ett exempel som jag tänkte stanna upp vid istället är Yimby. Det är ett nätverk för stadsbyggnad, om någon som hänger på min blogg lyckats missa det. Först lite siffror. Idag samlar Stockholms facebookgrupp nästan 6000 medlemmar. Göteborg samlar 3500 medlemmar. Det finns förvisso ett visst överlapp, men beakta att PPSE ligger och balanserar på 3000 medlemmar... Jag känner inte till hur Stockholmsnätverket bildats och utvecklats, däremot Göteborg har jag hört lite historier om. Allting har utgått ifrån en webbsida. Inte ens de som idag samordnar gruppen kände varandra på förhand. Webbsidan liknade i allt väsentligt dagens. Där fanns information, ett forum, och sen viktigast: en levande blogg. Dit började intresserade människor söka sig.

Jag tjatar i tid och otid om att blogga, och här är väl beviset att det är effektivt. Eller nått. Det här kanske vi borde använda för Piratpartiets officiella hemsida, att piratbloggare lyfts fram. Att pirat-inlägg migreras där i en lista, kanske rent av på startsidan. Det här med att få igång ett levande samtal som spiller utanför piratkretsar. Det kan bli cirklar på vattnet av det.

En annan strategi då är ju att skriva debattartiklar. Helst i gammelmedia, lokaltidningar. Detta är som svårast i storstäderna, där det händer mycket och redaktionerna badar i saker att skriva om. I mindre orter däremot är redaktionerna allt som oftast tacksamma för lite utfyllnad, i den mån lokalpress fortfarande finns kvar. Fördelen med tidningar är att de definitivt når ut till många som inte normalt läser om Piratpartiet. Oavsett vad de tycker kommer de uppfatta att vi lever. Det är det viktigaste.

Skriv om aktuella ämnen, och våga vara lite provokativ. Radikalisera piratbudskapet. Här är debattartikeln jag och Magnus skrev ett bra exempel. Vi säger inte bara något lamt om att vi kan tänka oss lite barrackläger på militära övningsfält där vi slipper se dem. Vi säger att bygg överallt, fimpa detaljplanerna. Se till att människor har någonstans att bo! Men dubbelchecka lite med andra pirater så att det verkligen är piratbudskap som radikaliseras. Tänk efter, vilka ställningstaganden bygger provoceringen på? Läs igenom principprogram och sakpolitiska ställningstaganden!

Sista grejen jag tänker skriva om är aktioner. Det måste vi kunna göra mer av. Sådant som att UP åkte och lyssnade av en försvarskonferens. Eller upptåg i stil med MEG. Ett exempel som kommer till mig är Yimby Göteborgs lilla banderoll. De satte upp ett rejält plakat i stil med det som byggherrar sätter upp vid sina lägenhetsbyggen "Vi bygger just nu 300 bostadsrätter i Kvibergs Hage. Boka din förhandsvisning!". Fast de satte upp det på Heden och föreslog att halva ytan skulle bli stad. Det var reaktioner, frågor, funderingar och snackis länge. Kan vi hitta på något liknande? 

Just nu är det mellanvalår. Det viktigaste är att visa att vi lever och mår bra så att folk inte glömmer av oss, och att försöka arbeta in nya aktivister. Det är frestande att vila, men även om det inte är valår så behöver vi fortsätta märkas, synas och höras. Ingen ska bränna ut sig, men hjälps vi åt kan vi höras mer än idag. Det är jag övertygad om. 


Medlemsmötet hösten 2015

Det är helg igen, och därmed dags att återigen rikta blicken inåt mot partiet. Idag är tanken att diskutera höstens medlemsmöte, som nu pågått ungefär någon vecka. 

Piratpartiets medlemsmöte är inte som någon annan typ av årsstämma eller riksmöte som finns. Det är en internetbaserad och utdragen histora, som i slutänden tyvärr blir väldigt rörig. Just nu befinner sig mötet i slutfasen av att titta på inkomna motioner och propositioner samt lägga tilläggsyrkanden och motyrkanden. 

Detta möte är det egentligen bara ett fåtal olika typer av frågor som diskuteras. Jag tänkte att jag skulle börja med en översikt och sedan diskutera några delar som jag tycker är mer intressant än andra.

  • Sakpolitiska frågor
    • Reglering av bemanningsföretag
    • Prisbildning för hyresrätter
    • Upphovsrättens längd
    • Stadsbyggnadspolitik
    • Forskningspublicering
  • Övriga motioner
    Lite om listor för val och en hel del om att partiet borde diskutera vissa frågor.
  • Stadgerevision
    En omfattande förändring av partiets stadgar framarbetad av en särskild arbetsgrupp.
  • Verksamhetsplan

Planen är att höstmötet ska vara verksamhetsfokuserat, så jag kommer inleda med verksamhetsplanen. Den har tre olika övergripande teman: Intern, utåtriktad och internationell verksamhet. Överlag är det spridda skurar av bra idéer, men måhända lite av syndromet att man vill göra lite av allt. En ganska tydlig och viktig linje handlar om utveckling av lokala avdelningar och aktivism. Det finns tydliga målsättningar om att skapa närvaro i fler kommuner, att befintliga avdelningar ska växa och att strukturer för att uppmuntra aktivism ska på plats. Särskilt glädjande är att studentorternas betydelse lyfts fram. 

Stadgerevisionen är egentligen för stor och omfattande för att gå in på i detalj. Mitt intryck är att det mesta är helt okontroversiella anpassningar till hur verkligheten ser ut idag. Stadgar behöver följa med verkligheten. Det stora frågetecknet för mig handlar om höjda krav på stöd för sakpolitiska ställningstaganden. Styrelsen föreslår samma majoritetskrav för sakpolitiska ställningstaganden som för ställningstaganden som ska in i principprogrammet, och vad är då vitsen med att ha två olika kategorier? Det blir också en lustig situation eftersom många sakpolitiska ställningstaganden antogs med en knapp majoritet, men med den här förändringen kommer det krävas en övervägande majoritet för att ändra eller stryka dem. Är det rimligt?

De övriga motionerna finns det inte mycket att säga om egentligen. De kan sammanfattas i två kategorier. Den första kategorin är de som handlar om att principdiskussioner borde föras. Problemet är dock att man inte gärna kan besluta hur medlemmarna i partiet ska diskutera olika frågor eller vilka utgångspunkter som de ska använda. Den andra kategorin handlar om listor för val och de verkar rymmas inom stadgerevisionen och blir därför redundanta.

Kvar är de sakpolitiska ställningstagandena. De stadsbyggnadspolitiska tänker jag inte kommentera ytterligare. Jag har skrivit spaltmil omkring dem. Forskningspublicering är en halvt misslyckad motion som jag själv lade. Jag kommer förmodligen dra tillbaka delar av den därför att jag insett att jag baserade den på en del missuppfattningar.

Motionen som handlar om "reglering" av bemanningsföretag är en ren tomtemotion. Reglering är satt inom fnuttar därför att det i själva verket är frågan om en idé att förbjuda en hel näringsgren, som dessutom är så vagt definierad att det är svårt att veta vad som avses. Både ursprungliga yrkanden och alternativa yrkanden (som samtliga föreslår orimligt hårda regleringar) borde avslås. Förutsättningarna för näringslivet regleras bäst genom den svenska modellen av parterna själva. Vi behöver inte mer statlig klåfingrighet.

Motionen som handlar om prisbildning för hyresrätter påstås egentligen handla om någonting annat, nämligen att hyresgästen ska få bestämma hur lägenheterna ska förvaltas istället för ägaren. Att jag menar att det handlar om prisbildning beror på att frågan här aldrig någonsin har varit att det är ett problem att få kakel i köket eller handdukstork i badrummet. Problemet har alltid varit den tillhörande hyreshöjningen. Därav menar jag att motionen i slutänden handlar om prisbildning. Den borde avslås, men så borde också mitt nuvarande motyrkande.

Slutligen en motion om upphovsrättens längd jag inte orkat engagera mig i. Mitt intryck är att partiets politik på området är genomtänkt, och att det inte finns något behov av att införa ny politik eller förändringar. Därför bör den motionen avslås. 

En sak som jag tycker är tydlig dock av motionerna är behovet av att ha ett öppet politiskt samtal. Tyvärr är det lite så att de flesta inte engagerar sig innan motionerna ligger på bordet. Då blir det väldigt stelbent och infekterat att försöka förändra dem. Om fler hade hängt på och diskuterat t ex mina egna motioner under de veckorna jag pushade för diskussion på medlemsforumet så är jag övertygad om att mycket av behovet att lägga motyrkanden och ogillanden hade försvunnit. Vi behöver kicka igång det politiska samtalet pirater emellan, min bloggning är en del i mitt högst privata initiativ att försöka göra det. Vi måste börja hoppa in i varandras initiativ och forma fler spontana arbetsgrupper. Vi måste komma bort från att bara länka in artiklar på Facebook och spy galla.


"Opt out"

Igår försökte jag prata lite om problemen med massövervakning. Det mer övergripande ämnet där är ju integritet, och integritet är något som systematiskt kan kränkas inte bara av USA, NSA, eller för all del Svenska staten. Så i balansens namn eller nått så kommer här en vinkling på samma tema som mer handlar om företag och vad de använder den kunskap de kan samla in på olika sätt. 

Din aktivitet på Internet avslöjar allt om dig.

Den övervakning som privata bolag genomför är i många avseenden precis lika långtgående som den statliga. Skillnaden är då möjligtvis att vi av företag faktiskt får se lite filmer, skriva på väggar och se på kompisars foton. Det som är verkligt intressant är informationen som kan extraheras. Ledordet här är "mönster". Det är vad hela grejen "Big data" går ut på. Att tolka mönster som framgår ur väldigt stora datamängder. Låt mig exemplifiera:

Det är möjligt att se massor olika sjukdomsproblematiker beroende på hur man postar på Facebook, vilket headhunters och rekryterare ibland använder. Akta dig så du inte postar på ett sätt så att det ser ut som att du har migrän, eller depression. Du riskerar drömjobbet.

Ett annat exempel är att Facebook förmodligen vet innan era föräldrar att ni väntar barn. Just den informationen är extremt intressant och värdefull. En gravid kvinna är nämligen en kundgrupp som är lönsam att identifiera och utsätta för riktad reklam. 

Och någon då kanske säger "ja, men det är väl bara att välja bort då?". Alltså det här med "opt out". Det är dags att lägga den myten i det runda arkivet. Jag vill dela med mig av en berättelse som jag läst omkring just detta. Den handlar om just en kvinna som försökte dölja sin graviditet, och exakt hur långt hon tvingades gå. Det är så obekvämt att det i praktiken blir ett tvång, "opt out" är bara en teoretisk konstruktion för att legitimera långtgående integritetskränkningar. 

Drivkraften bakom allt är vinst. Den som läser min blogg inser snabbt att vänster är något jag absolut inte identifierar mig som. Jag tänker inte hålla en lång moralpredikan om "profithunger" och "utsugare". För mig är det en självklarhet, precis som en anställd inte jobbar utan lön. Alla agerar i egenintresse och söker maximera sin egennytta. Men det förändrar inte sakfrågan. Jag konstaterar alltså bara nyktert vad drivkraften är.

Det är lönsamt för Facebook att bli bättre på att sortera reklam, ju bättre de är desto fler annonsörer får de och desto mer kan de ta betalt. Det är lönsamt för olika analysföretag att kunna identifiera exempelvis om vissa personer har symptom på migrän, depression eller andra sjukdomar så att rekryterare kan stryka dem från listan. Det är lönsamt för andra analysföretag att kunna peka ut gravida kvinnor för blöjtillverkare att skicka varuprover till. Och här kommer den jobbiga twisten, oftast upplever vi dealen totalt sett som lönsamm också för oss själva.

Det här är avgörande, och mycket utmanande för policyskapande. Många trivs i någon mening trots allt, oftast för att de inte förstår till fullo vad det är de betalar med. Det är också därför policys på området är så viktigt. Utmaningen är att behålla så mycket fördelar som möjligt, utan att samtidigt sälja ut för mycket. Den balansgången är inte enkel. Här finns dock problemet att emedan aktörer såsom Facebook har miljoner att spendera på personer som sitter nära politiker och pushar på för det perspektivet så saknar medborgarna den typen av företrädare. Det finns en skevhet. Och det är också därför Piratpartiet finns, för att företräda medborgarna, för att ta fighten med storföretagen. 


Piratrörelsens pedagogiska problem

Stolt över den alliterativa titeln så ska jag fortsätta min dagliga piratbloggning! Detta är det tionde inlägget på raken. Alla pirater, häng på och blogga! Det är kul, det är lärorikt och framför allt så blir det ett bra samtal där vi tillsammans utvecklar Piratrörelsen!

Nej, det här kommer inte handla om skolpolitik, det kommer handla om någonting helt annat. Jag var på ett lokalt UP-arrangemang för en månad sedan som hade lite tema kryptering. Och jag tänkte att det skulle bli jättekul att lära mig massvis omkring detta. Tyvärr hade jag lite högt ställda förväntningar. Jag är civilingenjör i datateknik, och har väl således en lite mer djuplodande kunskap från start. Det är okej. Jag kan leva med att jag för att förstå kryptering så djupt som jag skulle önska måste tillbaka i skolbänken och plugga en universitetskurs eller två. Däremot var det en sak som jag kände blev onödigt ytligt, och det var resonemangen omkring varför. För där tror jag Piratpartiet behöver ha ett djup.

Det var mycket "det hamnar i USA", "NSA är onda" och "databaser läcker" (okej, det var lite om journalister och källskydd också, det var ett av de bättre argumenten). Det är kanske inte dåliga skäl, men jag tror att en stor del av allmänheten har en ganska positiv bild av USA. Det landet är sen andra världskriget minst en frihetssymbol i sig självt. De har "alltid" ansetts vara ledaren för "den fria världen". Jag säger inte att det är rätt att göra den kopplingen, men jag tror många gör den. De flesta har ganska vaga begrepp om Snowden, NSA och vad allt det där egentligen betyder.

I slutänden är det man hamnar i abstrakta principresonemang omkring brevhemlighet och rent mjöl i påsen, eller i bästa fall Saurons öga. De är högst relevanta, men det är väldigt stora och svåra liknelser som kräver engagemang för att man ska kunna tillägna sig. De flesta har inte det engagemanget. Det behövs någonting kort och klockrent, något enkelt och greppbart som har relevans för vanliga människors vardag. Och jag vet att den liknelsen är lättare att beställa än att komma på. Det här är en rejäl utmaning, och det är därför jag kallar den för "Piratrörelsens pedagogiska problem". Jag kände att jag behövde gräva lite för egen del.

Jag tror att det många gånger handlar om bristande förståelse för vad informationen kan användas till. Där är initiativet av tyska pirater att köpa annonsplats på porrsiter intressant. Utrymmet användes sedan för att peka på nationella politiker som vill intensifiera övervakningen. Kanske inte riktigt det budskapet man vill mötas av när man har en mysig stund för sig själv, men likväl effektivt. Det är en sådan enkel grej som staten kommer veta om alla medborgare. De kommer veta exakt vem vi ligger med, exakt vad vi tänder på, och självfallet också vilka sexleksaker som vi använder. 

Men det handlar inte bara om det. Sexualitet är väldigt privat för de flesta och de flesta reagerar starkt negativt av att det blir någon slags allmän kunskap hur man gillar att ligga. Men det är knappast det som är farligt. Det farliga är möjligheterna med "Big data", att utifrån stora datamängder göra analyser och korrelera saker tills man hittar mönster. Staten kommer förmodligen veta hur vi röstar innan vi själva gör det. Eller för att dra det längre, staten kommer veta exakt vilka av oss som hjälper exempelvis flyktingar. Betänk möjligheten att SD blir ett 25-procentsparti och den tanken blir väldigt obehaglig. Så kortfattat, massövervakning ger SD möjligheten att veta exakt vilka svenskar som ska ha nackskott för landsförräderi. Det är inte en behaglig tanke.

Jag vet inte om jag lyckades med att komma på något som var enklare, så jag kastar helt enkelt ut frågeställningen. Pirater, vad tycker ni är effektiva (och KORTFATTADE) sätt att förklara varför massövervakning är mindre lyckat? 


Migrationskrisen och diskrepansen

Jag fortsätter att stanna upp vid och fördjupa mig i migrationskrisen även idag, för det finns så otroligt mycket att kommentera. Jag kollade några andra piratbloggar och fastnade för ett inlägg av Johanna "Magnihasa" Drott. Det handlar om hur många företag skulle kunna hjälpa till mera men väljer att inte agera. Till exempel skulle IKEA kunna dela ut filtar och ICA skänka mat som inte längre är säljbar. Men det mest intressanta i hela inlägget är det inledande stycket:

"Om flyktingkrisen bevisat något, så är det att det finns skillnader mellan människor. Inte minst mellan de som flyr och de som inte gör det. Men än mer mellan de som kan göra någonting åt det, och de som inte kan göra det. Mellan de som kan underlätta flykten, och de som bara kan underlätta för enskilda flyktingar."

Det jag specifikt fastnade för är den sista meningen, att det är skillnad mellan de som kan underlägga flykten och de som bara kan underlätta för enskilda flyktingar. Inlägget kom sedan som sagt att fokusera på företag, men jag tänker på en helt annan grupp: politiker.

För det är inte IKEA eller ICA som byggt upp murar och bestämt att det inte ska finnas lagliga vägar in i EU. Det är inte SAS eller KLM som har bestämt att det är förbjudet att släppa på flyktingar på flygplan så att flyktingar tvingas riskera allt i små överlastade båtar i Medelhavet. Det är inte SJ eller Swebus som lägger ut taggtråd i Ungern. Det är varken H&M eller Cubus som sitter och gnabbar istället för att ta ansvar.

Politikerna bär ett stort ansvar för den humanitära katastrof som utvecklat sig, de bär ensamma det största ansvaret för att flykten i sig är både extremt svår och också ytterst kostsam. De göder en illegal och mycket riskabel flyktingsmuggling som kostar både liv och pengar. De policys de har beslutat och fortsätter upprätthålla tvingade tusentals människor att gå till fots genom Europa. 

Det finns definitivt en diskrepans mellan vad människor som bara kan hjälpa sin nästa gör och vad människor med makt att hjälpa flertalet gör. Vart är det politiska ansvarstagandet? Som jag bloggade om igår så finns det möjligheter och lösningar, om man vågar tänka lösningsorienterat istället för småsint protektionistiskt. Enorma insatser har gjorts och fortsätter att göras av privatpersoner. De är verkliga hjältar. Det gör mig stolt och jag får citera Emil Jensen: "Ni är inte vackrast i världen, men världen är vackrast i er". 

Samtidigt sitter våra folkvalda och rapar floskler. Och jag skäms. Jag skäms som svensk medborgare och jag skäms som EU-medborgare för att det är folket som visar ledarskap och går före medan de valda ledarna fegt sitter och konstaterar att situationen är "allvarlig". 

Det är en enorm diskrepans. Jag ser tydliga bevis på att svenska folket vill sträcka ut en hjälpande hand. Vad väntar regeringen på? Öppna lagliga vägar in i Sverige åtminstone, fram med rödpennan och upphäv de restriktioner som gör att flygbolagen inte får flyga in dem. Det handlar om några streck på ett papper. Gör det inte svårare eller mer dramatiskt än det är. En liten ändring för människan - en stor ändring för mänskligheten.


Använd migrationskrisen för att synas

Jag vill återvända till migrationskrisen, just för att den engagerar så många så mycket. Det är för tillfället som politisk fråga något som precis alla faktiskt är intresserade av och bryr sig om. Människor har gått man ur huse för att hjälpa till. Massor eldsjälar arbetar frivilligt med mottagande, det har skänkts enorma mängder pengar, varor, resurser. Det finns en enorm medmänsklighet hos Svenska folket.

Jag började fundera över det, och efter en stund började min hjärna fokusera på en för mig viktig text. En text som jag fortfarande umgås med, och bygger mycket av mina åsikter om hur Piratpartiet bör utvecklas som parti är den eftervalsanalys som Nicholas Miles la fram efter det förlorade EU-valet 2014. Han skriver mycket bra som borde ramas in och hänga på varje pirats vägg. Det som kom till mig var detta:

"Provocera för fan. Alla som tycker att vi inte ska gunga båten kan dra åt helvete. När Fiorna ropar porrförbud borde Piratpartiets linje inte bara vara att porr ska vara lagligt, utan att det ska vara socialt accepterat. Alla som inte håller med borde lämna partiet.

(...)

Skilj på retorik och budskap. Man kan uttrycka sig provokativt för att fiska mediaintresse utan att för den skulle ha ogenomtänkta åsikter eller en smal plattform.

(...)

Radikalisera kärnpolitiken. Fi är ett ultrasocialistiskt, snudd på kommunistiskt, parti som media kunde lyfta in i parlamentet för att all partiets politik gjordes i jämlikhetens nämn. Här kan vi verkligen tala identitetspolitik utan budskap, men det verkar ändå ha fungerat. Vi behöver också se hur vi kan radikalisera vår syn på mänskliga rättigheter. Vår syn på rättsstaten och det öppna samhället kan inte bara vara ”vi vill ha det som det var 2005.” Vi måste våga föreslå radikala förändringar som Sverige aldrig tidigare sett."

Summerat alltså: Provocera, skilja på retorik och budskap samt radikalisera. Och plötsligt växte en idé. För Piratpartiet har en extremt radikal politik på området. Vi säger att vi vill ha gränslöshet. Vi säger att vi vill att alla ska kunna flytta, även om vi inte vill att någon ska behöva fly. Så varför inte våga använda det? Bara några enkla förslag nu:

  • Dela ut permanenta uppehållstillstånd till alla som kommer hit (och till alla som väntar)
    Migrationsverket har problem med att hinna med. Köerna byggs redan på i en fasansfull takt. Människor som sitter och väntar på beslut kommer inte in i svenska samhället, de får inte jobb och framför allt så kostar de massvis med pengar. Ingen tjänar på att de sitter och rullar tummarna. Låt dem få jobba, so what att en eller annan utan giltigt skäl råkar komma med på köpet?
  • Detaljplanebefriade nybyggartomter
    Ta bort alla formella hinder som kopplar till planmonopolet för att bygga inom en radie av 5 km radie från tätortscentrum, 10 km radie i Stockholm, Göteborg och Malmö under de kommande fem åren. Låt staten tvångsfördela kommunal mark till privata byggherrar mot att de levererar minst ett visst antal bostäder per hektar. Kommuner kan få en vis kvot mark (säg 20 procent) de får skydda som park. De som har bostad kommer bli fly förbannade, bostadslösa kommer jubla och kommunala planeringsorgan kommer få hjärtattack. Men framför allt kommer vi få igång bostadsbyggnadet.
  • Ta bort arbetsgivareavgiften två år för nyanlända som får jobb inom 1 år från ankomst
    Det kostar inte ett dyft, för det här är pengar som annars inte hade genererats i vilket fall. Däremot avlastas trygghetssystemen väsentligt. Färre familjer behöver socialbidrag, färre familjer behöver bostad via socialen. Fler familjer kan stå på egna ben och bli aktiva i ekonomin samt integrerade i det svenska samhället. Alla vinner, om man bara klarar av att se bortom dogmer om att det är bättre att inte ha något jobb alls än att inte skatta som alla andra.

Yes, det är sånt som jag tror folk sätter kaffet i halsen av. Det är exakt det som är meningen. Vissa kommer hata oss, andra kommer älska oss. Men framför allt kommer förmodligen alla tycka någonting om oss och prata om oss. Jag lämnar två vakanta punkter, tänkte det kan bli en diskussion. Säg att vi skriver en debattartikel med fem förslag, vilka fler förslag skulle röra om lite i grytan?


Att vara relevant idag

Piratbloggningen fortsätter, häng på du med! Tillsammans kan vi skapa ett levande piratsamtal som når utanför piratkretsar!

Innovation - Disruption - Automation, eller?

Den givna politiska händelsen att skriva om just nu är DÖ, Decemberöverenskommelsen, eller snarare att den upphört. Den rimliga effekten är att Löfven tvingas agera som ledare för en minoritetsregering och att vi framöver kommer att få mindre genomröda budgetar. Vi kommer att få en politik som bättre reflekterar vad väljarna faktiskt röstade. Jag tycker inte att det finns så mycket mer att säga egentligen. Det kommer inte bli lika lätt att regera, Löfven kommer inte längre kunna bete sig som en bortskämd femåring, men det är inte knepigare än att det går att navigera.

Så istället för att prata om DÖ till döds så tänkte jag knyta an till det jag bloggade om igår, och ta det vidare. Det kan vara bra att säga redan nu att det här är ett inlägg som reflekterar mina åsikter på ett ganska tydligt pirattema, inte Piratpartiets. Igår var ämnet utbrändhet, utbrändhet i civilsektorn och specifikt Piratpartiet. Nu växlar jag över till näringslivet, för även där är utbrändhet ett problem. SVT rapporterar att var tredje tjänsteman inom privata näringslivet upplever att arbetstiden inte räcker till för arbetsuppgifterna.

I Piratrörelsen är det populärt att prata om disruptiv automation. Jag har sett lönearbetet dödförklaras fler gånger än jag kan räkna. Paritet har flera ställningstaganden som på olika sätt knyter an till den samhällsanalysen. Det är alltifrån att en "bredare" syn behövs på arbete som även innefattar ideellt engagemang, till att en offentligt garanterad basförsörjning kommer att vara nödvändig för att tackla massiva friställningar. 

Hur framtiden blir kan ingen veta, men verkligheten är den motsatta. Hittills är allt (sentida) prat om att robotar och AI tar våra jobb blott en myt. Vi har inte haft en så låg produktivitetsökning på ett halvsekel. I Sverige är antalet arbetade timmar per anställd på samma nivå som 1995 och BNP per arbetad timma har legat still sedan cirka 2005. Om disruptiv automation skulle ske så skulle det kunna uttryckas som att varje anställd bidrar mer till BNP per arbetad timma och det skulle synas i nationalekonomiska analyser, men istället lyser alla indikationer med sin frånvaro, hittills.

Det som istället tycks hända är att en minskande grupp arbetar hårdare, alltså fler timmar rent kvantitativt. Övertidsarbetet i Sverige motsvarar nästan 120 000 arbetstillfällen. Det är tjänstemännen som står för mest övertidsarbete, medan arbetarna (LO-kollektivet) i mindre utsträckning behöver arbeta övertid. Kvinnor är oftare offentligt anställda och arbetar därför mindre övertid än män. I princip bör man kunna dra slutsatsen att övertidsarbete relaterar starkt till specialisering, medan yrken där utbytbarheten är större har större förmåga att tackla ökad arbetsbelastning. Den långsiktiga effekten är mer sjukskrivningar, vilket drabbar både företag och de offentliga utgifterna. 

Disruptiv automation kanske gör lönearbete helt onödigt i en framtid som är så avlägsen att inga indikationer kan avläsas idag ur nationalekonomin, men det kommer knappast ske över en natt. Vi kommer se indikationer långt innan hela branscher utraderats. Då kanske det kan vara tid att börja prata om åtgärder eller att ändra på alla försäkringssystem. Men faktum är att vi har levt med automatisering under lång tid, och att det snarare är den sentida frånvaron av det som utgör den intressanta anomalin i sammanhanget. Och kanske lika intressant är iakttagelsen att det under hela den moderna historien har funnits alarmister som framfört att maskinerna tar över människors jobb och att det är dåligt. Redan i slutet av 1800-talet genomfördes sabotage med sådana förtecken.

Men hur som helst, just nu är det akuta problemet snarare att en rimlig kompetensförsörjning är för dyrt och för svårt, kanske på grund av dålig kompetensmatchning och stelbent arbetslagstiftning. För mig känns det aningen mer relevant att diskutera hur vi ska kunna kompetensförsörja våra näringar och hur vi ska undvika att många går in i väggen nu än eventuell framtida arbetsbrist.

För det är inte ens en risk att robotar gör oss arbetslösa, det är en möjlighet. Om robotar tar våra jobb innebär det att produktivitet och tillväxt ökar. Vi får mer resurser och kan öka vår levnadsstandard motsvarande. Det kommer suga stenhårt i en övergångsfas för exempelvis lastbilschaufförer, som kanske blir ersatta av självkörande långtradare, precis som det sög stenhårt för hålkortsstansare att bli ersatta av skrivbart minne eller växeltelefonister att bli ersatta med automatiska växlar. Men sannolikt kommer effekten på lång sikt bli att vi alla går ner i arbetstid (längre föräldraledighet, mer semester, kortare arbetsdagar eller något annat) istället för att ett fåtal arbetar bakdelen av sig medan ett flertal sitter och rullar tummarna och svälter.

Men risken är faktiskt det omvända, att arbeten försvinner för att ekonomin svalnar. Det betyder mindre resurser som ska omfördelas till fler, det betyder minskande välfärd och minskad levnadsstandard. Och ironiskt nog är det väl snarare det vi ser i de fallen arbetstillfällena minskar för tillfället, än som effekt av automation.

Piratpartiet är ett framtidsparti, och det är i grunden bra, men man får inte förlora sig i saker som ligger avlägset från människors vardag. Jag menar att det är avgörande att kunna besvara den nära framtidens problem, ingen bryr sig om vad som kanske eller kanske inte händer i en obestämd framtid. Människor behöver bröd och smör på bordet idag, människor knäcks av övertidsarbete idag och människor sitter i en arbetslöshet på grund av allokeringsineffektivitet idag. Det är inget fel att ha diskussion om vad den avlägsna framtiden innebär, men det får inte ske på bekostnad av lösningarna för de problem människor upplever idag.


Nolltolerans mot utbrändhet

Piratbloggning! Som jag skrev igår är (i alla fall denna) helgen två dagar av inåtriktad bloggning som inte handlar så mycket om externa politiska frågor som hur Piratpartiet fungerar och kan fungera, de utmaningar som partiet står inför som organisation och sådant. 

Dagens ämne är som en fortsättning på gårdagens bloggpost. Poängen igår var att de som engagerar sig är värd all kärlek, men att ju fler händer som hjälps åt desto fler underverk kan vi göra tillsammans. Nu ska jag fortsätta med en tangerande fråga, nämligen hur partiet hanterar arbetsbelastning, stress och vila.

Det finns tyvärr, som i hela ideella sektorn, problem med att ett mindre antal personer har för mycket att göra. I Piratpartiet har det tyvärr lett till flera incidenter där personer tvingats avsäga sig uppdrag antingen på grund av att de har blivit eller är på väg att bli utbrända. Den senaste i raden är måhända Anton Nordenfur, vars ansvar som partiorganisatör har haft en stor personlig kostnad

Utbrändhet har inga vinnare. Varken enskilda personer som kommer för nära den gränsen eller partiet som helhet tjänar ett dugg på att det händer. Tvärtom är alla förlorare. Därför måste medvetenheten om problemet öka och åtgärder komma på på plats för att förebygga problemet. Ett engagemang i Piratpartiet ska aldrig någonsin riskera att bränna ut en person, så länge det är fallet så måste partiet prioritera arbete med att ändra på den saken. Engagemang ska vara lustfyllt, roligt och självförverkligande. Och inte vara större än att det går att bära.

För det första bör Piratparitet anta nolltolerans mot utbrändhet som vision för partiets arbete. Det är ett viktigt inriktningsbeslut som ger en tydlig ledning i hur engagemang i partiet ska fungera. Därefter behöver konkreta åtgärder komma på plats för att förhindra och förebygga att människor hamnar där. Jag tänker nu diskutera några av mina tankar omkring vad man skulle kunna göra.

Jag tror att det kan vara effektivt att förtydliga och avgränsa uppdrag. Vad som ingår och inte ingår måste vara tydligt. För stora roller och uppdrag behöver delas upp i mindre bitar på fler personer. Exempelvis bör systemet med politiska talespersoner utvecklas. Idag finns fyra talespersoner med de politiska ansvaren: Integritet, Utbildning, Utrikes och Arbetsmarknad. Även bland de interna rollerna finns säkerligen mycket i den här vägen att göra.

Det är också viktigt att hela partiorganisationens kompetens lyfts till en nivå där alla involverade är medvetna om problemet, kan känna igen symptomen hos kollegor och har i alla fall några verktyg för att kunna hantera det. Vägen dit stavas "utbildning". 

Men det viktigaste tror jag handlar om förväntan, och hur partiet hanterar det. Det är lätt att en ohelig allians av förhoppningar, drömmar och viljor leder till att orealistiska målsättningar sätts upp och effekten blir att människor sliter sönder sig själva för att ändå försöka nå dit. Vi måste sluta låtsas. 

Jag tänker till exempel på diskussionerna som har uppstått nu efter Decemberöverenskommelsens fall, att om det blir omval ska Piratpartiet köra gasen i botten och köra riksdagskampanj igen ända in i väggen. Jag säger glöm det. För att ens nå över 1 procent skulle Piratpartiet behöva förbättra valresultatet med i runda slängar 235 procent. Och detta nästan helt utan pengar och med en helt slutkörd kampanjorganisation.

När vi ändå är inne på att glömma, glöm riksdagen 2018. Enda stället där Piratpartiet har en hyfsat ärlig chans i svensk politik är inom kommunpolitiken, och det handlar framför allt om Lund, Linköping och Norrköping (de enda kommunerna jag hittat där PP nått upp till cirka 1 procent av rösterna).

Det här med att köra gasen i botten och genomföra valrörelser som inte kan vinnas är ett tydligt konkret exempel på vad jag menar med förmågan att sätta upp orealistiska målsättningar, och priset betalas i att människor slits sönder och att partiets förmåga försvagas. Redan efter EU-valet 2014 borde partiet ha gjort en radikal omprioritering och satsat så mycket som möjligt på exempelvis Linköping och Lund. Då hade vi kanske kunnat ha representation där idag. Det här är en tydlig extern grej, men samma fenomen finns säkerligen också i den interna verksamheten.

Vi kan inte trolla med knäna, och vi har begränsat med resurser. Det måste bli så att om det inte finns en person till en uppgift så får man fundera på att omprioritera, inte lägga den uppgiften på en person som redan har fullt med uppgifter. Det handlar om att sänka ambitionsnivån istället för att sänka människor. 

Inom programmeringsvärlden finns en arbetsmetodik som heter eXtreme Programming (XP), och ett av koncepten där behöver vi ta till oss i Piratpartiet: "Sustainable pace", alltså uthålligt tempo. Det som konceptet innebär är att programmeringsteamet aldrig ska jobba mer än 40 timmar per person och vecka i snitt. Det är okej att jobba 60 timmar en vecka precis innan en deadline, men då är det 20 timmar som gäller nästkommande vecka, alternativt 30 timmar de två följande. Precis det behöver vi lära oss i Piratpartiet, att upprätthålla en stenhård linje att arbetstakten ska vara uthållig. Det är okej med perioder med högre belastning, men de måste följas av perioder med vila. 


RSS 2.0