Min Vision

Nybyggt är på tok för dyrt och för dåligt. Detta kan man sluta sig till efter att ha studerat hur det går för byggbolagen att göra sig av med sitt miljonprogram 2.0. Notera att detta konstaterande inte har så mycket med min subjektiva uppfattning om vad boende ska kosta. Det är marknaden som viker. Denna gången är det Kvillebäcken som inte drar kunder. Till och med hyresbeståndet är svårt att fylla, så man har fått lägga upp en stor annons på Boplats. Trots att det går något i stil med 7 sökande per bostad vanligtvis så är det svårt att förmå folk att slanta upp de ockerhyror som krävs för den (avsaknad av) kvalitet som levereras. Även bostadsrätter tycks vara svårare att kränga, nyligen blev ett hundratal tänkta bostäder plötsligt hyresrätter i området.

Den officiella förklaringen är "amen folk fattar inte hur bra det här är". Jag citerar: " Jag har lite samma känsla som med Eriksberg. När vi väl fick folk att flytta dit så älskade dem det.". Beviset är tydligen att så många stannar. Aha, såklart är jag för dum i huvudet för att fatta att en skokartong i ett arkitektoniskt "dark age"-område helt utan urban kvalitet för flera miljoner är det bästa för mig. Jag undrar också smått om folk inte rör på sig från Eriksberg för att de helt enkelt inte får bostaden såld...

Det ser alltmer ut som att taket är nått för vad människor förmår betala för boende. Åtminstone i städerna. Kvar finns de billiga villorna ute i periferin. Paradoxalt är det faktiskt så att det är långt billigare att köpa sig en villa med stor tomt med massivt behov av dyr infrastruktur för den enskilde. Det går att klara sig undan med en eller ett par miljoner. Det får man knappt en tvåa för i ett flerbostadshus. Det finns en tumregel som säger att boendekostnaden ska ligga under en tredjedel av den disponabla inkomsten. Det gör den inte längre för väldigt många. Och för att nå dit är bilberoende boende för de flesta enda alternativet.

För mig är det allt mer uppenbart att bostadsproduktionen är oerhört sjuk. För det första produceras inte det människor efterfrågar. För det andra är det som producerats så fruktansvärt dyrt att de flesta helt enkelt inte vill eller kan slanta upp de pengarna. Det senare bekräftas också i artikeln:

"Vi kräver en årsinkomst som är tre gånger hyran. Många sökande når inte upp till den nivån, säger Maria Jogén på Bostadsbolaget som bygger Mandelpotatisen"

Det finns bara en viss mängd pensionärer som sålt villan och par i 30-årsåldern utan barn som kan tänka sig att betala över 10 000 i månaden för en trea. Vart Göteborgs andra medborgare ska få plats; studenter, låginkomsttagare och barnfamiljer till exempel är inte klarlagt. Gissningsvis är de hänvisade till prima åkermark i Kungsbacka där billiga villor strösslas ut med p-tal 2,0.

Vad kan man då göra åt situationen?

Bostadssektorn är van med lite skyddad verkstad. Subventioner i någon form har varit ett permanent inslag i decennier utan att priserna minskat. Det blev högre vinster istället får man förmoda. Dessutom domineras branschen av ett fåtal enorma aktörer som till följd av den låga konkurrensen helt enkelt inte har incitament att vara effektiva. De delar marknaden mellan sig och mjölkar pengar istället.

Branschen dras alltså med enorma strukturella problem. För att lösa detta krävs att subventionerna slaktas och att branschen konkurrensutsätts. Konkurrensutsättande kan ske genom att kommunen går före i planarbetet genom att upprätta en stadsplan. Utifrån denna tas små byggklara tomter fram. Dessa distribueras sedan för ett fast pris till så många olika aktörer som möjligt. Alltså precis som det funkar när man spelar SimCity. 

Rent konkret innebär detta att det inte längre blir nödvändigt att bedriva flerårig lobbyism och vara beredd att ligga ute med hundratals miljoner under lång tid för att få vara med och bygga. Istället så fattar kommunen rodret för planeringen och det enda byggaren behöver oroa sig för är just att bygga. Detta öppnar upp möjligheten för mindre bolag, bygggemenskaper och till och med enskilda privatpersoner att bidra till byggandet i staden. Detta ökar konkurrensen. Alla dessa aktörer kommer styras av olika visioner, idéer och preferenser. Det kommer rendera i en intressant mix av boenden med väldigt olika inriktning. Staden blir alltså mer diversifierad, vilket totalt sett också är en tillgång, då fler olika människor med olika bakgrund sammanförs.

Till sist finns också problemet med överklaganden. Det tar i snitt 3 år och motsvarar 15 procent av kostnaderna. Ofta är det bara ett fåtal individer som orsakar denna kostnad. Helt orimligt. Möjligheten att överklaga borde begränsas. Det är viktigt att medborgarinflytandet inte försvinner, men systemet måste designas så att överklaganden får en relevant proportion i sammanhanget. Ett nytt perspektiv borde också införas, nämligen inflyttandes perspektiv, som är lika viktigt som de som redan bor i områdets. 

Bostadsproduktionen i Sverige klarar inte längre av att ta fram det som efterfrågas och definitivt inte till ett pris som människor mäktar med, dvs marknaden är villig att betala. Vi har en djupt dysfunktionell byggbransch och det hämmar Sveriges utveckling och individers frihet att bo och verka där de önskar. Det handlar till exempel om hundratusentals ungdomar som inte kan få eget tak över huvudet. Det handlar om ett växande skuldberg då allt fler måste belåna sig upp över öronen för att kunna få tag på ens en etta. Därför måste situationen tas på största allvar, och förändras, även om det är en smärtsam och svår process. Vad som måste till är ganska självklart. Det enda som krävs är modet att göra det.

Segregation, social utsatthet och fysisk separation av olika grupper föder aggression, hat och våld. Inget nytt under solen egentligen, det är gammal skåpmat. Problemet har funnits länge i Sverige och dessutom snarare ökat än minskat. Decennier av misslyckad integrationspolitik har slutligen nått sin kulmen; nu brinner förorten, bokstavligen.

Många är förklaringarna, eller försöken till förklaringar. Alltifrån mångkulturen till Aftonbladet har fått mer eller mindre välförtjänta rapp av politiker, partier, debattörer och bloggare. Jag tänker inte gå så djupt in på detta, jag bor inte där och jag har ingen aning om hur förutsättningarna där är. Jag har inte heller lyckats företa en hemlig resa á la Löfven för att bilda mig min egen uppfattning.

Jag konstaterar dock att problemen uppträtt i en betongförort. Det är en innåtvänd enklavstruktur med SCAFT:ad gatustruktur som skapar en isolerad enklav. En plats byggd för att separera och isolera. Idag hem till många som lever i utsatthet.

Nu är inte SCAFT-struktur, eller enklaver, eller förorter roten till allt ont, det skulle betyda att Sköndal stod i lågor, och vad jag vet så är det området tack och lov lugnt och trevligt. Men kombinerar man den inåtvända strukturen med en stor andel socialt utsatta, och en stor andel invandrare som inte fått möjlighet att integrera i Sverige så får det förr eller senare bägaren att rinna över.

Med detta sagt så tror jag att fysisk struktur både är en del i problem och lösning. Det finns sätt att utforma stadsdelar som förstärker utanförskap, som isolerar grupper och som kraftigt förstärker segregation. Det finns å andra sidan sätt att utforma stadsdelar som mildrar segregationsproblemen och i större utsträckning istället integrerar. 

Segregationen är som störst i förorterna. Där hamnar vit medelklass i isolerade villaenklaver och socialt utsatta i betong-enklaver. Det är viktigt att påpeka att segregation inte är ett problem som bara finns i socialt utsatta områden. Det gäller alla förortsstrukturer. Där möts inte fattiga och rika, ursvenskar och nysvenskar eller utsatta och välmående. Detta skapar stora problem med förståelse för varandras situation och föder hat och aggression bland de som inte lever i idyllen, utan i de socialt utsatta och ekonomiskt svaga kontexterna.

Minst segregation finns oftast i centrala områden. Där finns oftast till exempel störst inkomstspridning. Och även om inte alla bor i samma stadsdelar så är dess struktur är öppen och bjuder in människor att röra sig i hela kvartersstaden. Det finns inte på samma sätt fysiska gränser, utan avgränsningarna som kallas stadsdelar är mer streck på kartan för att kunna orientera sig. Människor blandas på ett helt annat sätt. Det blir lättare att se varandra och bygga förståelse innan hatet och aggressionen istället får näring.

Ett möjligt sätt att hantera problemet kan alltså vara att bereda plats för alla i en sammanhängande och öppen innerstadsväv. Det innebär både att bygga ut innerstadsstruktur längre ut från kärnan och att bygga högre struktur. Detta är på gång att hända lite grann i Stockholm. Utifrån detta är det märkligt att FP invänder, för att de är rädda att estetiken förändras. Stockholms förorter står i lågor, men att ha museum i innerstaden är tydligen viktigare än att lösa riktiga problem...

Uppdatering
Intressant inlägg i debatten av Ola Andersson, Arkitekt och skribent på DN. Han berör delvis samma saker som jag, och jag kan naturligtvis bara instämma. Länk.

I dagarna kommer riksdagen ta ställning till förslag om marknadsanpassning av hyrorna. Utredaren Per Anders Bergendahl menar att detta kommer att leda till en sundare och bättre bostadsmarknad. Att bostadsmarknaden i Sverige inte fungerar är knappast någon hemlighet och har påpekats av många aktörer. Problemen med bostadsbrist växer för varje år, priserna stegras oroväckande och den privata upplåningen gör att Sverige är ungefär lika skuldsatt som grekland om man räknar in också privatpersoners skulder.

Jag tycker debatten missar de centrala problemen och landar i retoriskt svammel. Därför tänker jag ge min bild av orsakerna och presentera en lösning för att långsiktigt råda bot på den dysfunktionella bostadsmarknaden. 

Att införa marknadspriser är teoretiskt sett kanske en bra idé. Om man låter lagarna om tillgång och efterfrågan styra så betyder det att incitamenten ökar att bygga nya hyresrätter eftersom man kan ta ett högre pris för det som byggs. Detta leder då alltså till att det byggs mera av det som efterfrågas. Men detta gäller bara under en hel rad olika förutsättningar. 

En viktig förutsättning är att den som känner incitamenten också har möjlighet att öka produktionen. Detta går alltid alldeles utmärkt i en Excell-ekonomi, men i verkligheten är det svårare när det gäller just bostäder. Bristvaran när det gäller att skapa attraktiva bostäder där människor vill bo är inte stål, trä eller arbetare. Det är istället mark och bygglov. Och just mark och bygglov är resurser som inte påverkas det minsta av vilka incitament som finns på den fria marknaden. De lever nämligen i en speciell egen värld inom det kommunala planmonopolet och diverse bestämmelser om boendes rätt till medbestämmande. Kommunen har sällan incitament att på allvar lösa bostadsbristen, för skatten baseras delvis på fastighetsvärde samt fler boende betyder högre krav på service, dagisplatser, sjukvård, skola, infrastruktur i en oändlig och dyr lista. Hyresrätter attraherar också grupper som kanske är lite mera kostsamma. Inte heller de som nyttjar befintliga fastigheter har det minsta att tjäna på att det blir nya bostäder (eller andra fastigheter) på omkringliggande tomter. Det stör bara deras utsikt, inkräktar på deras grönområden och det värsta av allt är att det kan sänka värdet på befintlig bebyggelse. Detta är ett grundläggande systemfel som gör att det är mycket svårt att få till stånd byggen i storstadsregioner och inte sällan svarar det också mot en stor kostnad att hantera alla överklaganden. Så mycket som 15 procent av totalkostnaden, vilket ger cirka 15 procent högre hyra för ett genomsnittligt projekt.

En annan viktig förutsättning är att det råder något som liknar sund konkurrens bland byggare. Annars lever byggarna i skyddad verkstad och kan bygga klart under behovet utan att förlora marknad. Tvärt om är det i ett sådant läge lönsamt att artificiellt hålla nere tillgången. Mindre ansträngning för mera pengar. Priset kan sättas hyfsat godtyckligt eftersom det inte finns så många alternativ.

Och saningen är att det inte finns någon sund konkurrens idag. Det finns omkring 4 byggherrar i Sverige som har resurser nog att bygga under de förutsättningar som finns idag i storstadsregioner. Det handlar om att marken bara är tillgänglig för de med rätt varumärke och kontakter, att tomterna är så stora att bara ett fåtal har råd att bygga och att processerna är långdragna och dyra. Byggbranschen är ett av Sveriges så kallade "oligopol". En ganska omtalad statlig rapport heter "Skärpning Gubbar" och handlar om hur sjuk byggbranschen idag är. Det finns också en uppföljning som visar att det inte har blivit bättre. Det är alltifrån ineffektivitet till byggfel och fusk. Det senare kan vara så mycket som 30 procent av byggkostnaden, att åtgärda fel och fusk från oärliga byggare. Det blir alltså 30 procent dyrare lägenheter om man så vill.

Det har faktiskt visat sig när vissa kommuner gjort experiment med exempelvis mindre tomter som fler byggherrar kan hantera (=ökad konkurrens) att priserna föll dramatiskt samtidigt som den generella kvaliteten ökade. Problemen med höga byggkostnader (vilket påverkar vinstmarginalerna hos fastighetsägarna) har alltså en hel del med ineffektiviteter hos oligopolet att göra.

Utredaren påstår också att förslaget kommer leda till lägre hyror på vissa platser. Jag blir gärna positivt överraskad, men tills jag ser att så skett betraktar jag det som önsketänk. Jag tror vi kommer se en prisstegringen mest i storstadsregioner, men jag tror inte priserna kommer falla någonstans. Vi har bostadsbrist och bostad är tillsammans med mat första prio för människor. 

Att idag införa marknadshyror är utan tvivel ett bra sätt att låta fastighetsägare profitera på den artificiellt skapade bristen på bostäder (genom diverse bestämmelser såsom PBL och gynnande av Oligopolet). När man tänker efter är det ett klassiskt grepp, privatisera vinster och socialisera förluster. Det kommer däremot inte att påverka bostadsbristen. Problemet är inte intresset för att bygga utan möjligheten. Lösningen på bostadsbristen ligger i att reformera byggreglerna och arbeta med att lösa de strukturella problemen inom byggbranschen samt att skapa sund konkurrens i  byggsektorn. Först därefter är det rimligt att införa marknadshyror. 

Aftonbladet, DN

Stadsbyggande är tydligen extremt komplicerat. Det måste ju vara det eftersom ingen har lyckats bygga stad på 100 år i det här landet. Missförstå mig rätt, visst har orter växt och blivit större, men själva staden lyser med sin frånvaro. Istället finns "hus i park"-strössel, genomfartsleder och villamattor. Och mycket kan man säga om det, men det är inte stad. Faktum är att av all stad jag känner till i hela Sverige är den enda staden som är stad planerad och byggd för minst ett sekel sedan (här räknas också stad som rivits och byggts upp på ungefär samma sätt i "modern" tid, såsom stora delar av Göteborgs innerstad). 

Vad hände där egentligen? Det är lite som att läsa om antiken och sedan inse att plötsligt, som över en natt, blev allt medeltida "dark age". På samma sätt gick vi in i en stadsplaneringens "dark age". Allt samlat kunnande om hur man bygger attraktiva städer verkar ha förlorats.För idag så är det ingen som lyckas med konststycket att planera en urban stad, trots alla fina utbildningar och titlar de har. Jag skäms faktiskt.

Så vad göra?

Infills-modellen!
Lyckligtvis har inte all kunskap gått fölorad, den har bara förpassats till ett mörkt hörn (fråga inte mig varför). En lirare som heter Johannes Åsberg (notera vilket eminent förnamn mannen begåvats med!) har skrivit hur man gör tillgängligt för alla i en post på YIMBY Göteborg. Så här kan alla stadsplanerare svänga förbi och lära sig sitt yrke igen på en femminutare. Han presenterar vad jag tänker benämna som "Infills-modellen". Som med allt gött i den här världen så kommer modellen med tre goa huvudprinciper:

"Infill" är fikonspråk och betyder egentligen att bygga till i redan bebyggt område. Exempelvis att bygga på gamla tomter i befintlig kvartersstruktur. Det tenderar att bli bra. För då finns redan en stad med urbana kvaliteter runtomkring som fungerar. Det är som med det mesta annat finns en bra grund så får även klåparen problem att misslyckas. Det är första huvudprincipen: Att bygga på befintlig struktur organiskt och allt eftersom det behövs förtätning.

Men förr eller senare kommer man till en punkt där själva staden måste växa. Ny mark tas i anspråk. Då kan man inte bygga infills i ett kvarter som redan finns eftersom det inte finns något kvarter. Vad gör man då? Det enkla svaret är att man igen tänker "infill" och delar upp kvarteret i mindre tomter som olika byggare får bygga "infills" på som ska kunna ansluta till omgivande bebyggelse och till slut forma ett nytt kvarter. Andra huvudprincipen blir alltså: Vid nyexploatering av mark skall tomterna hållas små och fördelas till många olika byggare med krav att varje fastighet ska gå att ansluta till övriga kvarteret i en sluten kvartersstruktur.

För att detta ska gå måste det finnas en övergripande stadsplan som detaljplanerar hela kvarter och områden som gäller istället för detaljplaner. När en tomt säljs ska alla ramar vara klara, det ska gå att bygga direkt. Tomt säljs med tillhörande bygglov med andra ord. Inga samråd, inga överklaganden. Det ska vara avklarat i förväg i stadsplanen. Byggaren ska få ramar i stil med antal våningar, antal parkeringsplatser, fördelning hyresrätt/bostadsrätt/ägandelägenhet, eventuella krav på affärslokaler mot gatan och så vidare. Hur byggaren väljer att åstadkomma detta ska vara byggarens sak. Tredje huvudprincipen blir alltså: Staden ska planeras i en detaljerad stadsplan som skapas i samråd med medborgarna. När byggarna kopplas in ska alla planerande processer vara klara, bygglov ska vara klart, spaden ska i princip gå att sätta i jorden omgående.

Det finns ytterligare ett skäl till att stadsplanen är så viktig. Den visar vart staden är på väg. Även om det inte finns stad just nu kan varje byggare vara försäkrad om att en stad skjuter upp runtomkring de små tomter som byggaren själv har tillstånd att bygga på.

Svårare än så här är det inte att åstadkomma en verkligt levande och attraktiv urban stad. Så här har man byggt stad i alla tider innan vi gick in i stadsplaneringens "dark age". Den här modellen vilar på århundranden av lärdomar och förfinande av stadsplanering. Vi behöver inte återuppfinna hjulet. Vi kan bara ta infills-modellen och trycka "copy/paste". Så otroligt barnsligt enkelt, men ändå så oöverstigligt svårt. 

Denna något kryptiska term hittade jag ganska nyligen på YIMBY Göteborgs site. Den kanske förtjänar viss förklaring. Den är inte så kryptisk som den verkar, utan är helt enkelt en slags sammanslagning av ordet "bostad" och ordet "lokaler". Vad som åsyftas är lokaler (främst i markplan) som både kan vara affärslokaler och bostäder. Inte samtidigt, men som lätt kan växla. Det kan vara ett sätt att skapa mera blandstad, att inte bestämma om det ska vara café/butik eller lägenhet när området projekteras sådär 10 år innan det byggs, utan att ha en flexibilitet. De första fem åren kanske en bokal är bostad och sedan blir det en affärslokal i tre år innan det blir en bostad igen.

En uppenbar fördel är flexibiliteten. Det blir lättare för människor att använda lokalerna som finns i ett område på det sätt som passar bäst just då. Men samtidigt förlorar kommunen ganska mycket makt. Det kommunala  planmonopolet används för att styra etablering av verksamhet och byggen av olika bostäder efter någon idé om helhet. Här lämnar man mycket av möjligheten att styra, och därmed så måste man ju anse att kommunens ansvar minskar motsvarande. En annan nackdel är att det kan bli en stor kompromiss att bygga lokaler som enkelt ska kunna konverteras mellan lägenhet och affärslokal. En faktor som kopplar till det är hur det blir för boende runt om. I en bostadsenklav kan man veta att det alltid kommer att vara bostad vägg i vägg. Den tryggheten förloras ju helt. Ena året är det en bostad ocha andra året kanske en nattklubb i värsta fall. 

Å andra sidan var det mycket så städer fungerade förr. Husen fick inhysa bostäder och verksamheter på ett ganska oplanerat och rörigt sätt. Det fanns antagligen ingen garanti för att omgivande lokaler skulle inhysa exakt samma verksamhetstyp. Det möjliggjorde en effektiv stad med mycket mänskliga möten och utbyten. Det möjliggjorde ett lågt transportbehov och mänsklig frihet.

Efter mycket begrundande har jag gått från skepcis till försiktigt gillande. Det kanske är värt att pröva. Trots allt är det i den stad som är integrerad och blandad kvartersstad som är attraktivast. Det är bara att checka bostadspriserna. Och bokaler kan vara en väg att gå tillbaka mot just detta. En blandad stad med låg funktionsseparering och rikt utbyte.

Jag har skrivit en hel del om stadsplanering på sistone. Delvis infrastrukturfrågor, delvis stadsplaneringsfrågor och delvis något slags hållbarhetsperspektiv. Det har blivit mycket detaljer och mycket av vad som kan upplevas som klassiskt oppositions-klagande. Klagande trots att man inte har något bättre förslag själv. Jag tror jag har ett bättre förslag själv. Jag väljer det lite slitna och lite missvisande ordet "Urbania" som namn på min idealstad. Lite modernistiskt, fast för typ fyra decennier sedan. Då trodde man att en stad faktiskt blev klar, att det fanns ett idealtillstånd. Jag tror inte det. En stad befinner sig i utveckling och evolution. Urbania för mig är en riktning, inte ett slutgiltigt mål.

De visionerna jag har för mitt Urbania är många. Jag ser en stad för människor, en stad för möten och utbyte av varor, tjänster, idéer, kreativitet och innovation. En stad som förkortar avstånd istället för att förlänga dem. Jag ser en stad som tillåter vila, avkoppling och rekreation samtidigt som den tillåter snabb utveckling, effektivitet och stressiga verksamheter. Det finns båda delar, som plus och minus på ett batteri. Jag ser framför mig en tillgänglig stad, där gammal som ung har stor rörelsefrihet. Agda 82 kan själv tryggt ta sig runt i samhället utan att oroa sig för att bli nedmejjad på ett övergångsställe och hon kan tryggt släppa sitt barnbarn Kalle 7 att gå själv till skolan utan att oroa sig för att han ska bli påkörd av stressade föräldrar som skjutsar sina barn. Jag ser slutligen en stad som uppmuntrar hållbara val och livsstilar, som minskar vår påverkan på vår miljö istället för att öka den. Det är i stort dessa visioner som ligger bakom de inlägg jag skriver. Men det är ganska flummiga begrepp, så jag tänkte konkretisera vad jag tror man får i verkligheten.

Evolution och variation
Det viktigaste för en lyckad stad är att den kan utvecklas över tid. Urbania ska tillåta naturlig evolution, för en stad blir aldrig färdig. Det innebär att NIMBY får en något svagare ställning. Stadens olika delar ska byggas med varierad design och varierade material, och att något är "unikt" är inte ett argument för att det ska stå kvar. Rivning är en naturlig del av staden, lika naturlig som att bygga och att bygga om. Det betyder inte att man ska få rivnings-fnatt och riva hela stadsdelar. Jag pratar om enskilda fastigheter. På tal om enskilda fastigheter ska i möjligaste mån staden byggas upp av relativt små tomter och inte miljonprojektsenklaver. Olika små entreprenörer ska kunna vara med och bygga. Man ska inte behöva ha ekonomiska muskler i 100-miljardersklassen för att få vara med och bygga. Arkitekten ska också ges större inflytande under hela processen. Olika arkitektoriska stilar ska ges utrymme och få berika staden. Moderna utopiska glasfasader och funkisputs ska få möta traditionella träfasader och vackra stenbyggnader. I en salig blandning.

Tät Blandstad
Som jag skrivit tidigare tror jag på blandstad. Mitt Urbania är en tät blandstad. Det finns många skäl till det. För det första är blandstaden attraktiv. När man tittar på vart efterfrågan är som störst så ser man att det är "centrala lägen", "innerstad" och liknande. Det som utmärker innerstad och skiljer det från förort är att den är en blandstad. Där finns företag, kvartersstad med öppna kvarter och affärslokaler i botten, bostäder och intressanta aktiviteter. Service-nivån är hög. I förorten bygger man istället slutna och introverta bostadsenklaver, och avsikten är att ingen utom just de som bor där ska röra sig i området. Det gör det svårt, eller omöjligt, för näringsidkare att verka. Det uppstår oftast "naturliga monopol". Det blir exakt en pizzeria, exakt en frisör, och exakt en livsmedelsbutik. Det händer inte på samma sätt i blandstad.

För i blandstaden rör sig mer människor vid fler tidpunkter på dygnet. Även om de boende i stadsdelen åker iväg och jobbar över dagen kommer det andra som har sin arbetsplats där. Helt plötsligt skapas det utrymme för ett matställe till, eller flera. Eftersom blandstaden också byggs som sammanhängande kvartersstad blir upptagningsområdet större för varje småhandlare. Det blir inte bara den lokala enklaven som är avgränsad med stora skogspartier som kan tänka sig att ta sig till pizzerian eller det andra matstället. Man kan beskriva det där formellt som att barriärerna minskar. 

Tittar man på kollektivtrafiken så ser man också en positiv effekt. Istället för att alla åker från boendedelar till arbetsdelar eller tvärt om på morgonen respektive kvällen så åker ungefär lika många från blandstadsdel 1 till blandstadsdel 2 som tvärt om. Vi får en mycket jämnare beläggning helt enkelt. Det finns också energivinster att göra. Företags största energiproblem är ofta att kyla medan privatpersoners största problem är att värma. 

Anledningen till att blandstataden ska vara tät är att det skapar en stad som förkortar avstånden. Med tät avser jag inte nödvändigtvis skyskrapor. Det kommer väl inte bli envåningshus direkt, men täthet avser inte bara höjden på byggnaderna även om det är en del. I mitt Urbania kommer mindre utrymme att användas till bulkiga trafiklösningar och parkering. Mindre utrymme kommer också tillåtas bli det som i engelskan kallas "Wasteland", impediment på svenska. Mark som inte kan utnyttjas helt enkelt. Det rör sig om ganska små slattar, men de finns i stort sett överallt, och skulle kunna användas till högkvalitativa parker eller till att bygga hus på om de hade hängt samman. De lämnas ofta för att det ska skapas "grönområden". Områden som i praktiken bara blir barriärer och som uppmuntrar bilberoende ytterligare. 

Parker
En viktig del av staden är parkerna. Det är i parkerna som återhämtning och vila finns. De gröna rummen som parkerna utgör är livsviktiga bokstavligt talat. Men det är skillnad på "park" och "grönområde". En park är avsiktligen designad för sitt ändamål och erbjuder vila och rekreation, medan ett grönområde ofta är en gräsmatta invid en trafikled eller ett stycke orörd skog som man bara lämnat. Parken inbjuder människor att röra sig i den. I de olika parkerna finns sammantaget måna kvaliteter: Intima rum för enskilda samtal, ytor för lek och stoj, möjlighet att se vackra arrangemang med växtlighet, närhet till vatten, tillgång till skog, utrymme för evangemang, motion och mycket mera. Inte allt i varje park, men sammantaget alltså. Parkerna finns självklart tillgängliga nära stadsbebyggelsen. Det ska vara lätt att nå parken utan att ta bilen. Inte som Stockholms så kallade "stadspark" som ligger så långt från staden att det är svårt att ta sig dit. Parker är en integrerad del i staden i Urbania.

Service
I begreppet "service" rymms många olika saker. Det är ett ganska stort begrepp. Den service jag ser framför mig är till stora delar lokal. Ska man köpa sin matkasse ska det naturliga vara att gå till en närliggande butik, inte att plocka fram bilen och åka två mil till en köplada. På samma sätt ska det finnas dagis, parker, lekytor, skolor med mera lokalt. Självklart kommer det skapas ett "city" med ett rikare utbud av nöjen, men de verksamheter som krävs för att vardagen ska gå ihop ska finnas närmre. Samma sak med rekreation. Istället för att sitta i bilkö för att få sitta på en stillastående cykel så ska man i alla fall kunna cykla eller gå till den enkelt. Det ska finnas utrymme för lokala sportklubbar och gym.

Blandstaden erbjuder tillräcklig täthet och underlag för en basservice som jag tror de flesta nöjer sig med. Det blir för omständigt och dyrt att faktiskt åka till en köplada i Urbania jämfört med att utnyttja det lokala. Köpladan kanske man nyttjar inför de stora festerna, men inte för att fixa kvällsmaten. Även annan ytkrävande shopping integreras bättre i staden. Möbelvaruhus kan kanske förmås köpa fastigheter i centrum och bygga en hel demoanläggning i fullskala?  Där kan man gå och shoppa och välja bland produkterna för att sedan beställa hem. Kanske går det att hitta möjligheter till samarbete mellan flera aktörer för att få den utvecklingen?

Infrastruktur
Det förvånar väl inte någon här att jag i mitt Urbania söker att ha en hög andel cyklande. Jag vill att cykelinfrastrukturen ska vara sammanhängande och av hög kvalitet. Det ska finnas bra och säkra parkeringar som är väderskyddade eller rent av uppvärmda beroende på läge. Det blir dock markant billigare än att hålla på och dalta med bilar. Jag skulle vilja säga att det är ungefär samma krav som en bilist skulle ställa på bilinfrastruktur dessutom. Jag vill inte att cykeln ska bli ett beroende i stil med bilberoendet vi har. Cykeln ska vara en del och inte prioriteras särskilt. Men redan genom att prioritera cykeln lika mycket kommer cykeln att bli väldigt attraktiv. I alla fall tror jag det.

Jag vill också sätta människor i fokus mer. Det knyter an till min vision om möten och utbyte i staden. Jag vill att fler gator ska vara gågator eller cykelfartsgator med butiker, caféer, serveringar och andra extroverta näringar naturligt anslutna. Detta gör att gatorna blir mer än bara gator. De blir rum för möten och kreativt utbyte. Det ska också skapas utrymme för flera torg av samma skäl. Rikt affärsliv och gott om utrymme för möten, men också för livskvalitet.

Kollektivtrafiken ska i möjligaste mån vara spårbunden för att göra den tyst och också attraktiv. Den ska också i möjligate mån placeras i markplan. Det finns ett viktigt ideologiskt skäl till det. När man gräver ner eller lyfter upp en kollektivtrafikhållplats blir ytan under oftast också bilgenomfart. Det är därför man försöker flytta på kollektivtrafiken, för att öka bilgenomströmningen. Och då blir ju platsen primärt en bilgenomfart istället för primärt ett resmål. De som faktiskt ska till området får längre och krångligare väg medan de som ska hasta igenom får kortare väg. Vad som implicit händer när man planerar platser idag är ofta att trafikkontoret börjar med att sätta upp krav på vart bilarna ska få plats och sedan får man designa platserna runt det. Då kommer ju människor, möten och rum för kreativitet långt ner på listan med saker man vill skapa. Följden blir att många platser blir tomma och avfolkade betonggetton. Det vill inte jag ha, jag tror det motverkar stadens syfte och förlänger avstånden mellan människor samt uppmuntrar till en ohållbar livsstil och skapar osunt bilberoende.

I mitt Urbania ska det inte finnas ett tvångsmässigt bilberoende. Bilen kommer inte vara förbjuden, men det kommer att finnas andra sätt att klara av sin vardag. Bilen kommer att få finnas, men inte på bekostnad av annat, utan på andra trafikslags villkor. Parkeringsplatser för bil kommer på sammas sätt inte att förbjudas, men inte heller framtvingas eller subventioneras som sker idag. Bilister får i Urbania betala marknadspris för sin parkering och hur mycket parkeringsytor som ska finnas blir en sak mellan entreprenörerna som bygger och potentiella kunder.

Ett viktigt inslag i infrastrukturen kommer att vara järnvägen. Den kommer att vara den centrala infrastrukturen för att transportera varor och människor till och från Urbania. Centralstationen är centralt placerad. När man anländer till den ska man med några fotsteg hamna "mitt i smeten". Det är ingenting som avviker från hur städer brukar vara designade. Många städer har växt upp just runt en järnvägsstation. Från Urbanias centralstation är det naturligt att byta till cykel eller kollektivtrafik om man ska längre än promenadavstånd. Dit ankommer och avgår komfortabla snabbtåg med topphastigheter över 300km/h. Viktiga närliggande utvecklingscentra ska gå att nå på ett par/tre timmar. Om Urbania ligger i Sverige betyder det snabba anslutningar till exempelvis Tyskland och andra delar av kontinenten, anslutning till Stockholm och Götebort med mera. Det finns kanske också en flygplats, men målet ska vara att tåget ska gå snabbare och konkurrera ut flyget på de kortare sträckorna. Det finns ett problem med järnväg, och det är barriäreffekterna. Men lyckligtvis är de långt mindre än för stora genomfartsleder á la Essingeleden eller liknande leder och ger större kapacitet. 

Mötesplatser
En central komponent i Urbania är en diversitet av mötesplatser. Det kan vara gågator, torg, parker, fik eller annat. De flesta platser ska planeras med mötesplatser i första rummet. Det skapar en stad för människor, men också en stad som fungerar effektivare. Jag tror utbytet mellan människor ökar om rummen i staden uppmuntrar det. Det offentliga rummets utformning tror jag spelar en ytterst stor roll i hur effektiv staden blir när det gäller att skapa tillväxt, innovation och mervärde. Det är viktigt att platser inte blir trafikkontorets sak i första hand, att bilarna ska in först, utan att platser blir främst platser för människor. Jag tror vi har råd att tillåta alla format på mötesplatser, från små gränder med plats för uppstartande entreprenörer, konstnärer och små verksamheter till stora torg med fontäner och kanske omgärdat av skyskrapor och levande handel.

Slutligen
Jag beskriver här en ideal stad. Den finns inte i verkligheten, och kommer heller aldrig att finnas. Däremot så kan man utveckla befintliga städer mer eller mindre åt det hållet. Jag tror idealiseringar är användbara när man ska ta beslut. Vilket ideal vill man gå mot? Tar vi oss närmre eller längre ifrån vårt ideal? Därför tror jag fler av oss behöver formulera ideal, sätta namn på vad som vi tycker är viktiga kvaliteter i en stad. Mitt Urbania är inte det enda som finns. Jag tror det finns lika många Urbania som människor. Men jag tror också vi kan hitta många likheter som vi kan använda för att formulera åt vilket håll samhället och våra städer ska utvecklas. Så jag vill uppmuntra dig som läser att tänka på det när du går runt på gatorna. Vad tar dig med storm och vad vill du helst slippa se?

Det nya modeordet inom stadsplanering verkar vara "blandstaden". Jag sitter och ser på ett seminarium som spelades in under årets almedalsvecka. Mycket intressant och givande. Jag är inte ens igenom hälften, men jag har inte brottom. Vill du se det själv så finns det upplagt på Yimbys sida, exempelvis på:

http://gbg.yimby.se/2012/07/almedalen-dags-for-en-sta_1164.html

Det finns många intressanta frågeställningar runt stadsplanering och det berör hela landet och befolkningen. Effektiva städer skapar jobb och samlar kreativitet och innovation. Detta stärker landets konkurrenskraft. Vidare bor en allt större del av befolkningen i staden, så allt fler påverkas väldigt direkt av hur städer fungerar. Och i det läget är det intressant att fundera runt vad staden är, för vem den är till för och vilka värden som ska prioriteras.

Värden som är viktiga för mig relaterar till människa. Staden ska vara till för människor i första hand. Stadens existensberättigande känner jag är att den sammanför människor, kreativitet, idéer, varoror och tjänster. Staden är plattformen för utbyte och den innovation det leder till. Staden ska inbjuda till möten, sammanföra människor så att stora ting kan bli till. Det är här det här med blandstaden kommer in.

Blandstad är något ganska komplext som går in i väldigt många aspekter och frågor. Det är ett långt mer komplext koncept än det vi använt tidigare, den uppdelade staden. Det är den som vi växt upp i. Den där allting ska vara för sig på sin kant så att man nästan måste ta bilen mellan jobbet, rekreationscentra, affärer och hemmet. Det är förhållandevis enkelt att planera uppdelat, det är svårt att planera integrerat. Vi söker gärna systematik och gör gärna abstraktioner så att vi kan formulera större byggblock eller pusselbitar. Vill man integrera så måste pusselbitarna hållas mycket mindre än om man bygger stora ytor i taget per funktion.

Men det integrerade är bättre, och ger en människovänligare stad. En stad som är beroende av bilen för att varje liten uppgift ska kunna utföras kan inte samtidigt vara människovänlig. Tvärt om är de motsatser. Bilstäder och bilstråk skrämmer bort människor och det blir en ond cirkel av det. Vi kan se det tydligt när det gäller barns resor till skolan. Idag är som jag bloggat om tidigare det största säkerhetsproblemet vid skolor alla föräldrar som kör sina barn. Situationen uppkommer eftersom varje förälder som väljer att köra sitt barn ökar osäkerheten så att de som är mindre trygghetsnarkomaner också börjar känna att de måste skjutsa sina barn och därmed ökar osäkerheten vilket leder till... och så fortsätter det då alltså vidare.

När det gäller vuxna som rör sig utanför bilen är det inte lika självklart, men det är samma mekanism. Det finns mätningar som visar på att ökad trafikmängd längs gator minskar antalet som vågar sig ut utan bilen. Så det finns alltså en stark intressekonflikt mellan en bilvänlig stad och en människovänlig. Men tyvärr har bilen blivit fundamentalt viktig i vårt samhälle. Min far uttryckte det som att utan körkort riskerar man att tvingas leva som en andra klassens medborgare. Jag vet inte om det stämmer, men om det gör det så har vi skapat oss ett samhälle där många inte får plats. Barns rörelsefrihet minskar ju mot noll som jag redan bloggat om, samma sak gäller för äldre. Även personer med funktionshinder som gör körkort till en omöjlighet drabbas.

Ett vanligt sätt att definiera beroende är att det medför att man börjar försaka sitt sociala liv, slutar bry sig om sina medmänniskor. Lyfter man det lite så är det inte långt ifrån det osunda förhållandet samhället har till bilen. Vi struntar i att vi allvarligt begränsar vissa grupper i samhällets rätt till fri rörlighet. Lösningen har VTI redan pekat på när de skriver att man måste titta på hur man kan skapa möjligheter att leva i staden utan bil. Utmaningarna handlar mycket om det blandstaden löser. Det handlar om förtätning, kortare avstånd, integrering... Man ska kunna nå det urbana utbudet utan att ta omvägen via en tung plåtburk kort sagt.

För att blandstaden ska bli människovänlig krävs att man kraftigt nedprioriterar bilismen från gud-status till någonstans nedanför yteffektivare och säkrare transportsätt såsom kollektivtrafik, cykling och promenering. Det kräver att man tar bort alla bilsubventioner och vågar tilldela bilen mindre yta och krångligare rutter. Som Anna Niska, cykelforskare vid VTI, så vackert sa det:

"Det ska inte vara cyklisterna och fotgängarna som ska behöva ta omvägar och anpassa sig i trafiksystemet, utan det ska i så fall vara biltrafiken som tar omvägar"

Vad det konkret handlar om är bland annat att överlåta till marknaden att lösa p-platser istället för att framtvinga billiga p-platser överallt via parkeringsnormen. Idag kostar det 500 000 att bygga en parkeringsplats för en bil under mark i Göteborg. Om man ska få rimlig avkastning på investeringen skulle det kosta betydligt mer att hyra en plats där än dagens 500-1000kr. Det kan röra sig om det tredubbla eller mer som idag betalas genom påslag på lokalhyror och via skattesedeln. Med andra ord betalar de som inte har bil för att de som har bil ska få billig parkering. Det finns fler bilsubventioner som också måste bort, men parkeringsnormen är den största boven. Kravet på tillgång stora (och dyra) parkeringsytor är en av bilens akilleshälar. Det är inte mer än rimligt att bilägarna själva får stå för kostnaden att kräva ytan av ett kontor (ca 16 kvadratmeter) för att ställa sitt fordon på. När det här med parkeringsplatser blir mer komplicerat och dyrt, dvs bilägarna får stå för hela notan själva och inte parasitera på andra, så kommer andelen som finner andra sätt att ta sig fram som attraktiva att öka. Och för den som undrar är jag själv bilägare (även om jag undviker att köra bil i möjligaste mån, jag föredrar cykeln), jag vet precis hur dyrt det känns redan nu. Men jag anser att det inte är mer än rimligt att jag som efterfrågar också betalar.

Ett ytterligare problem som bilismen orsakar är trängsel. Detta löser man gärna med enorma motorvägar vilket i sin tur skapar barriärer i staden. I Göteborg är E20, E6 och Rv 40 effektiva murar som delar upp staden och hindrar människor från att röra sig. Endast på vissa punkter kan man korsa. När jag cyklar så är det största krånglet i regel att cykla runt motorvägarna. I den ideala staden finns inte behovet av så stora, farliga och otrevliga vägar att man måste bygga broar eller tunnlar för att kunna korsa dem. Motorvägarna orsakar inte bara buller, ohälsa och luftföroreningar utan motverkar också syftet med blandstaden, integreringen. 

Men bilen är inte den enda heliga kon som måste slaktas för att man ska kunna bygga en människovänlig blandstad. Minst lika viktigt är det att arbeta med att säkerställa att man istället för att glesa ut staden med lågkvalitativa grönområden, gräsplättar och annan orörd natur, säkerställer att de grönområden som finns i staden är högkvalitativa och väl använda parker som erbjuder stadsborna livskvalitet. Ingen blir glad av en gräsplätt eller en 7 meter bred yta med orörd snårskog. Jag vet att dessa ytor uppskattas av djurlivet, men jag tror att alla ytor utanför staden uppskattas ännu mer. Ju mindre gräsplättar vi sprider ut inne i staden desto mindre mark behöver vi exploatera totalt sett. Och det finns dessutom ingen motsättning mellan välplanerade parker och attraktiva miljöer för djurlivet.

Vi måste också minska NIMBY- inflytandet. En stad är i ständig förändring och då får man köpa att vissa delar får en arkitektur som man inte själv uppskattar. En bra blandstad ska erbjuda många olika miljöer och områden, och då finns det antagligen någont område med en utformning man uppskattar. Ett stort problem vi har idag är att olika områden erbjuder markant olika livskvalitet. Det måste vi arbeta oss ifrån. Många områden erbjuder också något som inte efterfrågas, det vill säga steril förort med likadana låghus med lågkvalitativa grönområden och enorma bilparkeringar mil efter mil. Det som efterfrågas är tät och urban stadsmiljö, det är där som trycket är som störst. Då måste det också rimligen vara sådan miljö som i första hand ska skapas. Dessa områden kan divergera rent arkitektoriskt. Kan vi skapa en tillräckligt hög rörlighet på bomarknaden är det inget problem. Trivs man inte med att det råkade bli fel arkitektur i närheten så kan man ju alltid flytta några kvarter bort. Det kräver effektivare ytallokering och långt bättre förbindelser och en större och växande föränderlig stadskärna. Allt detta hindrar idag NIMBY effektivt.

Vi behöver göra upp med vår historia och oss själva för att kunna bygga internationellt konkurrenskraftiga städer och storstadsregioner som kan utgöra grogrunder för företagande och innovation. Det finns fler heliga kor att slakta. För att nå dit krävs att staten lättar på regleringarna en smula och samtidigt gör en viljeyttring om att vi ska bygga städer istället för oändliga förorter. Det krävs att kommuner använder de verktyg som står till förfogande bättre och det krävs att privata aktörer ges möjlighet att ta initiativ och bidra. Det krävs genomtänkta satsningar på långsiktigt hållbar infrastruktur som ger staden förutsättningar att växa. Problemet är bara att vi inte har tid att vänta tills imorgon. Vi borde börja genast, helst igår. Så vad väntar vi på?

Jag diskuterade för ett tag sedan med en företrädare för Vägvalet Göteborg, ett missnöjesparti som vill stoppa trängselskatten. Denne företrädare påstod att bilen inte subventioneras kraftigt utan står på egna ben till skillnad från kollektivtrafiken. Jag får äntligen anledning att replikera detta. Det är nämligen så att bilism subventioneras kraftigt. Det är den välmående medelklassen och överklassens livsstil som tyvärr bostadslösa och låginkomsttagare får betala notan för. Detta låter som klassisk vänsterretorik, men det handlar för mig inte om att ondgöra mig över att låginkomsttagare får betala för höginkomsttagare. För mig handlar det om att grupp A ska betala för grupp B istället för att respektive grupp betalar för sig själv och sina egna resor.

Vad pratar jag om då? Jag pratar om en subvention som kan kallas bilsubventionernas megamoder. Den så kallade "Parkeringsnormen". Den medför att bostäder och andra fastigheter inte kan få bygglov om det inte finns tillräckligt med parkeringar till bilar med i planerna.

Men på vilket sätt är det en subvention? Och på vilket sätt blir bostadslösa finansiärer till bilisters egoism? Hur menar jag nu?

Varje parkeringsplats kostar offantliga summor pengar. Varje garageplats kostar mellan 200 000 och 400 000 kr att bygga. Multiplicera med antalet bilplatser. För ett bostadsområde med 100 lägenheter gäller norm som säger minimum 0,7 platser per bostad. 70 parkeringsplatser medför 14 miljoner - 28 miljoner kronor i kostnad om dessa inte ska ta attraktiv mark i gatuplanet i anspråk, något som anses förfula och också ger mer oskyddade parkeringar. Som andel av den totala byggkostnaden som typ kan beräknas till 1,5 miljoner per lägenhet, dvs 150 miljoner utgör den mellan 10 och 15 procent.

Parkeringarna måste sedan hyras ut till långt under vad de kostar. En parkeringsplats kostar i underhåll cirka 1500 kr i månaden. Den som sett en parkeringsplats hyras ut för det på sistone får gärna kommentera. Priser jag har sett ligger på mellan 800 och 1000 kr. Detta är pengar som ska tas någonstans ifrån. Exempelvis från de som bor i lägenheterna i form av hyra. Med andra ord får de som inte äger bil betala för de som äger bils parkering.

Men det slutar inte här. Vilka tror ni bekostar parkeringsplatserna utanför ICA eller IKEA för den delen? Naturligtvis är det kunderna och naturligtvis blir det så att de som inte tar bilen får betala för de som tar bilens parkeringsplatser.

En annan konsekvens av parkeringsnormen är att bilisten alltid kan vara säker på att det finns parkeringsplatser dit denne ska. Det premierar direkt bilåkande. Detta är parkeringsplatser som bilisten i stort sett aldrig betalar hela kostnaden för. Den enda parkeringsplatsen i Sverige som går runt är Nordstans parkering i Göteborg. Alla andra måste subventioneras. Men beaktar man vad det hade kostat att hyra ett motsvarande stort kontor där eller på annat sätt utnyttjat ytan till bättre saker är det inte lika säkert att det är ekonomiskt försvarbart...

Det är dock inte de värsta prisen som måste betalas. Parkeringsnormen gör att byggbolag väljer att bygga mindre högkoncentrerat och förtäta mindre. Istället söker man sig till mindre attraktiv mark i utkanten och bygger låga och ytkrävande saker, områden som mer eller mindre kräver tillgång till bil. De som inte kan färdas med bil blir alltså åsidosatta i processen och får det svårare att ta sig fram. Vidare hämmar parkeringsnormen bostadsbyggandet, vilket bostadsbolag själva erkänner. Bostadslösa och billösa får alltså betala priset igen för bilisters livsstil. På bloggen ecoprofile ställs i ett inlägg frågan om hur samhället sett ut om det funnits en hållplatsnorm istället. Jag ställer frågan hur samhället skulle sett ut om det funnits en cykelparkeringsnorm istället.

Det gör ont att säga, för som bilägare och student vet jag vad det kostar och hur krångligt det är med detta eviga roddet med parkeringsplatser. Men det enda sunda är att inse att affärer är affärer. Andra ska inte subventionera min livsstil. Marknaden och marknadsvärden bör i större utsträckning avgöra p-kostnaderna bilisten drabbas av. Och p-plats-normen ska inte begränsa hur mycket bostäder som byggs. Att alla har en bostad är viktigare än att alla kan ställa en stor och omiljövänlig bil någonstans. Avskaffa normen och låt marknaden avgöra hur marken ska användas.

Jag fick följande kommentar från Martin till tidigare inlägg:

"Oj, liberala marknadshyror och kollektivistiska välfärdsrättigheter på samma gång. Så svenskt lagom det blev; ett tydligt fall av att både ha kvar kakan och äta den.

Utveckla gärna dina tankar om rättigheter."

Eftersom det här är en blogg som handlar om politik och där meningen i stort sett är att skapa diskussion så vore det sällsynt dumt av mig att inte utveckla mina tankar.

Jag tänker mig att alla har rätt till en bostad. Detta är också fastslaget i FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag tror att marknadsekonomi är det bästa sättet att lösa problematiken på. Detta blir att gå lite djupare i frågan än vad jag tänkte, för hyror och liknande är inte enda skälet till att det inte byggs. NIMBY är ett annat stort skäl, eller snarare problemet med att ta fram detaljplaner för områden utan att befolkningen runtomkring går i taket. Folk tror nämligen att de äger sin utsikt, och även om man inser att människor måste få bo någonstans anser man ofta att dessa som inte har någonstans att bo kan få bo någon annanstans. Den lösning jag förespråkar förutsätter mindre medbestämmande än vad vi har idag. Idag är det principiellt möjligt för en enda person att överklaga beslut upp till regeringsnivå. Detta är ett skäl till att varje detaljplan idag tar i snitt 3 år att få igenom och motsvarar cirka 15 procent av projektets totala kostnad. Det är orättvist mot i stort sett alla att så mycket pengar försvinner i byråkrati, men främst är det orättvist för de kommande hyresgästerna eftersom de vackert får betala för sina grannars mjäkiga inställning.

I alla fall så är jag övertygad om att en liberalisering och successivt införande av marknadsvillkor på hela bostadsmarknaden kommer att skapa bostadsalternativ för alla. Man kan i stort sett ta vilken bransch som helst. När det gäller mat finns många alternativ utefter vad människor har råd att efterfråga. Det finns inga skäl till att bostadsmarknaden inte skulle kunna utvecklas åt det hållet. Självklart kommer hyrorna att gå upp där boendet är attraktivt, det hör till sakens natur. Men samtidigt kommer den också att gå ner där färre människor vill bo. På så sätt så vinner man ju faktiskt i någon mån på att bo där få vill bo. Idag är den vinsten inte proportiornerlig mot nackdelarna, men skulle kunna bli det. Jag tror det skulle balansera fördelarna och nackdelarna med att bo centralt kontra i utkanten och förutsatt att man får igång byggandet så tror jag att marknaden kommer skapa tillgång på bostäder om det finns en efterfrågan, och det gör det ju.

Jag ser ingen motsättning i att marknaden inte skulle kunna tillgodose rätten till bostad. Det kan kanske tyckas som att jag vill äta kakan och ha den kvar samtidigt, men som sagt ser jag inte motsättningen. Jag ser det mer som att jag får äta en kaka med både grädde och glass. Och det är alltid gott!

Jag lyssnade på radion imorse. Det är alltid en trevlig upplevelse. Idag hamnade jag på MixMegapol, ingen favoritkanal, men det var rätt avesome ändå. Det visade sig nämligen att rivstartsgänget från Bandit fått ny arbetsgivare. Jag har saknat deras fantastiska energikick på morgonen ett antal månader nu. I alla fall så har det tydligen blivit en grej med att en 83årig dam blivit tvungen att gå upp till åttonde våningen där hon bor i sitt hyreshus för att hissen inte fungerat några dagar. Och det är ju inte mycket att säga om det, mer än att det är tråkigt att grejer inte fungerar. Är man över 80 anser jag att det är tillåtet att ha slitit ut sig lite och då måste ju hissar och andra hjälpmedel fungera!

Det var dock inte det som jag började fundera kring. Nej, inte alls faktiskt. Det var nämligen så att den här damen i förbifarten nämnde en intressant faktauppgift. I hennes hyreshus (med minst åtta våningar) någonstans i Göteborg bor totalt 24 personer över 80 år. När man tänker efter är det rätt många. I den åldern har de flesta av olika skäl blivit ensamstående så det är rimligt att anta att minst 20 lägenheter i hyreshuset ockuperades av personer över 80 år. Man funderar ju på hur många ytterligare som är över 70, över 60. Det blir inte så många lägenheter kvar till personer under 30 som ännu inte kommit in på bomarknaden.

Den här damen illustrerar ett intressant faktum, nämligen konsekvensen av "behovsfördelningen" av lägenheter. Jag ska inte säga att jag läst på metervis med statistik på det här, men det vore intressant att undersöka hur lägenhetsbeståndet i städer så som Göteborg eller Stockholm fördelar sig över olika grupper. Jag tror man kommer finna att vita äldre kvinnor ofta disponerar centralt belägna attraktiva lägenheter med väldigt låg hyra. För eftersom byggnationen inte marknadsanpassats så är det de som först fick lägenheten, när brist inte rådde, som än idag disponerar den. Normalt sett trillar mannen av pinn långt innan kvinnan så ofta är bara kvinnan kvar. Eftersom marknadspriser inte varit rådande har det varit väldigt förmånligt att bo kvar där. Stora lägenheter inte sällan anpassade för familjer används alltså av gamla tanter som egentligen inte alls behöver den stora ytan. Jag säger inte att det är fel på tanterna, men jag tror att utrymmet skulle kunna nyttjas mycket effektivare. Men framför allt är det en intressant konsekvens av artificiellt låga priser. Det medför konstant brist och katastrof för den som står utanför som får finansiera att den som är innanför ska få extra låg hyra. Jag tycker inte systemet är rättvist och det är ett utmärkt exempel på åldersdiskrimineringen som finns inbyggd i bostadsmarknaden. I studentstäder och storstäder tvingas ofta barn bo hemma tills man fyllt 25.

Man kan fundera på om detta är värdigt. En välfungerande bomarknad borde kunna erbjuda alternativ för alla i prislägen människor har råd med. Detta åstadkommer helt uppenbart inte dagens system. Det är alltid någoon som "förlorar" på alla modeller, likväl som det finns "vinnare". Förlorarna i dagens system är ungdomarna som aldrig får en ärlig chans att komma in på bomarkaden, bli vuxna, mogna och bilda familj. Ungefär en miljon unga är på väg ut på bomarknaden. För att möta det behovet nationellt byggs 8000 lägenheter, de flesta på platser som är oattraktiva för ungdomar. Vi säger ofta att ekonomin inte ska begränsa vem som kan studera. Men det hotar faktiskt att bli precis just så än en gång. För övre medelklass och överklass är det inte ett problem att skaffa fram en bostadsrätt i närheten av ett bra universitet såsom CTH eller KTH. Det finns hus att belåna och andra tillgångar att ta till. Det går att slanta upp det som krävs för att köpa sig fri från problemet. Arbetarbarn har dock inte den förmånen. Kanske blir det mer utpräglat så att de bra universiteten befolkas av "överklass" och de mindre bra av de som inte föddes med guldsked i munnen helt enkelt därför att bostadssituationen är så katastrofal? Vi måste tänka om vad gäller bostäder i Sverige. För som vi tänker nu så nekar vi människor deras mänskliga rättighet till tak över huvudet. Det är inte anständigt Sverige!

Jag läste om vad jag skrivit tidigare om bostadspolitik och konstaterar att uppenbarligen finns det 46 000 personer som vill ha egen bostad men som inte kan få det för att det inte finns bostäder nog. Detta enbart i Göteborg. Kötiderna för att få en plats att bo på om man inte har hundratusentals kronor att slanta upp i madrassen mäts inte sällan i år i Sveriges växande städer. För företag är det ett problem att man inte kan ordna boende till den kompetens man måste rekrytera in utifrån, antingen från andra platser i Sverige eller andra delar av världen. Samtidigt har våra levnadsvanor förändrats drastiskt. Sverige tillhör världens mest singeltäta länder och det ställer självklart nya krav på bostadsmarknaden. Två singlar kräver två mindre (och dyrare ska tilläggas) lägenheter än ett samlevande par. Tidigare har man byggt utefter antagandet att de flesta lägenheter delas av livspartners, men kan vi verkligen göra det idag?

Rätten till bostad räknas till de grundläggande mänskliga rättigheterna som vi skrivit på och förbundit oss att följa. Ändå tycker vi det är acceptabelt med kötider för boende mätt i år. Väntetiden på en ny bil ligger väl på nån månad, och då produceras den på din beställning helt enligt dina önskemål. Väntetiden på en ny dator är för det mesta oändligt liten eftersom det nästan alltid finns hemma i butiken. Detta och massvis andra rätt "oväsentliga" produkter finns alltså att få bara man sträcker ut handen. Men när det kommer till det viktigaste, en plats att bo på, får man vackert köa riktigt länge.

Något som vi av erfarenhet vet att socialism för med sig är köer. Det är ju nästan en rolig skämtsamhet att diskutera hur svenskar alltid ska köa. Jag minns när en anställd vid OnOff när det höll på att konkursa beklagade sig över att konkurrenterna gick bättre, för OnOff hade minsann bättre kundhantering. De hade nämligen ett speciellt kösystem. En gissning är att konkurrenterna satsade på att ha så lite kö att man inte behövde ett speciellt system för det... I varje fall så finns det väl inget som är så talande som att minnas Sovjet. Okej, jag var inte född när detta jättehärke till nation föll i småbitar, men jag har faktiskt läst lite historia. Om jag inte fått saken om bakfoten så var kö mer vardag än undantag. Kö för att få ut precis allting ifrån dagens matranson till att få ut kläder att ha på sig. En planekonomisk lösning medför alltid av någon märklig anledning kö. Dessutom så finns inget utrymme för individuella lösningar. Bestäms det att det är svarta skor som gäller så är det svarta skor som gäller oavsett om vissa grupper vill ha lila eller bruna skor istället. Man skulle väl kunna säga att resursallokeringen i en planekonomi är ineffektiv. Det skapas en konstant bristsituation och det produceras våldsamma volymer av varor som ingen vill ha. Vi minns miljonprojektet som producerades i sann planekonomisk anda. De tillhör ju kanske inte Sveriges populäraste områden...

I den fria västvärlden brukar vi vara så stolta med att vi har marknadsekonomi. Jag är stolt över att vi har marknadsekonomi inom många sektorer, men det kan bli bättre. Bostadsmarknaden är en bransch som behöver mer marknadsekonomi och frihet. Idag är branschen tyngd under många betungande regleringar. Hyror får inte sättas i relation till värdet av boendet och man måste bygga absolut bästa kvaliteten alltid på allt (jämför med att man skulle lagstifta om att man var tvungen att alltid använda apple-produkter (som jag tror håller högst hårdvarumässiga kvalitet på marknaden) oavsett vad). Förutom detta bör hela branschen konkurrensutsättas internationellt. Mycket talar för att bygg är överavlönad och detta löser man normalt med konkurrens så att oligopolen kan luckras upp och dö. Även att begränsa NIMBYs inflytande på hur och vart det byggs är viktigt. Människor är konservativa och vill ha det som det alltid har varit. Men de äger faktiskt inte gräsplätten 50 meter från huset eller liknande. Om politikerna vågade ändra lagarna så att den som äger marken får besluta hur den sak användas i större mån skulle det gå snabbare att gå från plan till handling, en process som idag kan ta 3 år och utgöra 14% av projektets kostnad.

Vi har provat en reglerad subventionerad och skyddad bostadsmarknad för hyresrätter, det funkade inte och nu byggs för få hyresrätter därför att de är olönsamma. Samtidigt står fler ungdomar utan hundratusentals kronor att investera med i begrepp att flytta hemifrån, ett stort och viktigt steg i deras liv. Om dessa ska kunna få plats och kunna leva ett självständigt vuxet liv måste vi låta marknaden reda upp i den oreda som politiker ställt till med. Det kommer innebära hyreshöjningar i centrala och attraktiva delar av städerna, men det kommer också bli sänkningar av hyrorna i utkanterna och fler projekt kommer att kunna initieras. På så sätt kan vi långsamt bygga oss fram till den normala marknadssituationen, att tillgången alltid är något större än efterfrågan. Sluta tvinga människor att köa för bostad och låt marknaden, den enda fungerande allokeringslösningen, vara fri!

Jag tror att vi alla är eniga om att Sverige ska växa (undantaget ett par radikaler som är tillväxtkritiker). Vi vill ha mer företag, mer jobb, starkare ekonomi. Så låter det i alla fall när man lyssnar på vad politiker och annat folk säger. Tittar man på vad de faktiskt gör ser vi att viljan är en helt annan...

En förutsättning för att växa tänker jag är att det finns plats för människor att bo. Jag läste för någon månad sen att Astra Zeneca i Göteborg ville expandera och skulle anställa omkring 200 personer. Man skulle dessutom förflytta ett trettiotal anställda från andra länder till Sverige och Göteborg. Ett litet problem som finns dock är att det inte finns någon som helst chans för så många personer att rymmas någonstans i Göteborg. Det finns nämligen redan 46 600 människor ungefär enligt http://www.boplats.se/, Göteborgs "bostadsförmedling", som inte har ett eget förstahandskontrakt. Och detta är bara ett exempel från en stad i Sverige. Men situationen är likartad i storstäderna och universitetsstäderna. I Göteborg är söktrycket per hyresrättslägenhet ungefär 700 personer per objekt. I Stockholm är det än värre. Läser man riksstatistik så framgår att 1,1 miljoner unga människor är på väg ut på bostadsmarknaden. Samtidigt byggs det ca 20 000 bostäder per år i hela landet, varav 8000 hyresrätter. Det byggs alltså 8000 lägenheter som ungdomar har råd att efterfråga, samtidigt som 1,1 miljoner av dessa är på väg ut.

Det största problemet är att det inom politiken saknas vilja att göra något åt problemet. Nuvarande regering har gjort snart sagt allt UTOM att bygga nya bostäder. Skattesänkningar för villaägare, ombildande av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholm och så vidare. Men inget av detta löser grundproblematiken. Vi har inte tillräckligt med bostäder för vår befolkning. Trots att vi lovat att förse hela befolkningen med adekvat bostad i och med att vi skrev under FN's deklaration av mänskliga rättigheter. Jag vill inte göra det här till en blockpolitisk fråga, för oppositionen har inte heller någon lösning på problemet och lyckades under de senaste mandatperioderna de satt vid makten inte förbättra läget. Detta är ett övergripande politiskt problem som ingen vill ta i. Bostadsbristen växer och problemen bara ökar. Och poltikerna låtsas att det inte finns.

För man vinner inga val på att göra stora och kostsamma satsningar. Framför allt inte satsningar som gynnar människor som ännu inte fått rösträtt. Definitivt inte satsningar vars konsekvenser och positiva effekter ligger längre fram i tiden än nästa val. Då är det lättare att sänka en skatt eller öka något bidrag. Den som ger en majoritet mer i plånboken, det är valvinnaren. Tyvärr råkar bostadsproblematiken vara av den arten att det är fruktansvärt politiskt ofördelaktigt att försöka ge sig på att lösa den. Det är mycket kostsamt, kommer definitivt att skapa mängder med lokala konflikter när man försöker ta fram förtätande detaljplaner och det tar väldigt lång tid.

Appro på detaljplaner tar den genomsnittliga detaljplanen 3 år att utarbeta på grund av alla överklaganden. Det motsvarar 14% av den totala kostnaden för ett byggprojekt. Detta sker eftersom systemet tillåter att EN ENDA person har rätt att överklaga planen igen och igen i flera instanser upp till riksnivå. Samtidigt som de flesta detaljplaner skapar bostäder åt omkring hundra sökande familjer och individer. Med tanke på söktrycket på åtminstone 700 personer per objekt i storstäderna betyder det att EN persons konservatism, bekvämlighet eller lyx går före minst 700 personers önskan att få bo där. Demokratiskt? Problemet med att ta fram detaljplaner är just nu den mest begränsande faktorn för utbyggnad av Göteborg. Kapital finns, byggherrar finns. Men detaljplanerna tar 3 år. Är det rimligt att 46 600 människor tvingas bo hemma, inneboende eller i andra hand för att det tar 3 år för en relativt liten grupp att överklaga detaljplanen? Igen är Göteborg bara ett exempel, men jag antar att liknande problematik finns i Stockholm och andra universitetsstäder och andra större städer.

Detaljplanerna måste ta kortare tid att ta fram. 1 år HÖGST från idé till att man kan köra dit första anläggningsfirman. Staten måste våga gå in och börja vara mer bestämda och inte låta detaljplaner falla för att ett fåtal människor inte vill att det ska byggas just bredvid deras trädgård eller att deras gräsplätt blir hyresrätter. Staten måste vidare tillsammans med kommunerna anslå ett paket som bekostar det antal nya hyresrätter som krävs. Visst behövs fler bostadsrätter också, men där sker redan byggandet i relativt okej tempo. Det är hyresrätterna som är på efterkälken. Speciellt måste man bygga lägenheter riktade till studenter och ungdomar som ska flytta hemifrån. Kanske man kan vika en andel, säg 25-50%, till detta ändamål? Och viktigast av allt är att lägenheterna måste byggas där folk vill bo. Är det centrala Stockholm eller Göteborg som är populärt så är det där man ska bygga. Ibland måste man våga förändra stadsbilden lite grann. Inte radera den gamla, men förändra den och göra vår tids avtryck. I alla fall måste detta lösas omgående, då vi absolut inte i modern tid kan tillåta oss att så grovt bryta mot konventionen om mänskliga rättigheter! Vi måste våga se längre än till nästa val och skapa lösningar som är långsiktigt hållbara! Och vi måste ge framtida generationer möjligheter på bostadsmarknaden.