Min Vision

Jag brukade se på kunskapskanalens "Min Sanning". Jag har för mig att det var Håkan Juholt som satt i studion och biktade sig, det kan också ha varit Stefan Löfven. Och de berör lite skämtsamt ämnet att han tydligen i sin ungdom börjat hänga med MUF (om jag minns rätt). Det intressanta var att det fanns en rätt enkel förklaring. Han ville träffa folk och vara ute och dansa, och just där han bodde så fanns inget SSU som arrangerade sådant. Lösningen blev tydligen att ett SSU startades sen. Så slutet rött, allting rött måhända? Jag kom hur som helst att tänka på den här lilla anekdoten när jag började skriva på den här bloggposten, för det ger en bra start på det ämnet jag vill beröra.

Jag fick arbetstiteln "Jag längtar efter ett levande Piratparti" i huvudet. Now, det är populärt att dödförklara partiet i tid och otid. Det är inte vad jag menar. Jag ska försöka förklara. Det var som senaste pirathänget på Askims strand. I Sveriges andra största stad blir vi en handfull personer som grillar och spelar Yatzi (som för min del gick uruselt, men that's not the point here).

Jag sitter insyltad i ett arbete för att ta fram en modell för att starta upp nya lokala Pirat-avdelningar, men jag blir mer och mer övertygad om att det som behövs är en modell eller tanke för hur Piratpartiet blir en social grej, en magnet som drar åt sig människor och gör att de vill stanna. Det största problemet verkar inte vara att fundera över vad vi gör när enstaka pirat i Lilla Edet hör av sig och vill dra igång nått, utan snarare hur de säg fem aktivisterna vi rekryterar på stan ska vilja stanna. Uttryckt så här, jag tror att partiets politik kan locka vissa grupper, men det är det sociala mervärdet som kommer få fler att också stanna och engagera sig i partiet. 

Jag tänker att ett parti är en organisation som stöttas av tre ben: 

• Ideologi - politiska ställningstaganden och diskussioner
• Aktivism - extern verksamhet
• Människor - socialt umgänge

De två första är självklara delar som partiet är ganska bra på att uppmärksamma och arbeta med. Ideologisk utveckling försigår kontinuerligt med diskussioner både på Facebook, medlemsforum och AFK (dvs i verkligheten, för de som inte känner igen den förkortningen. Men den sista, människor, känns som att det skulle kunna bli mer och bättre. Man kan notera att det finns ett visst överlapp. Aktivism blir till exempel en möjlighet att prata politik AFK medan man sätter upp affischer. Det är också ett sätt att ha kul tillsammans, socialt umgänge. Och det är förmodligen både roligare ur ett socialt perspektiv att vara med under valåren, kampanja. Det sociala åker snålskjuts på köpet. Men hur gör man för att det ska fortsätta vara kul och givande att lägga tid på att umgås med andra pirater även när det inte ska kampanjas för val? 

Jag har inga bra svar på den frågan. Man kan bryta ner frågeställningen i många intressanta underfrågor. Till exempel vad kan man hitta att umgås kring? Vilket socialt behov kan partiet fylla och hur kan uppfylla det behovet bättre än andra alternativ på marknaden? Det finns säkert många fler intressanta perspektiv. Poängen är att jag tror att detta är någonting som behöver tänkas igenom. 

Jag slogs av en fundering härom dagen, omkring bilden av framtiden. Begreppet "utopi" och vad det finns inom popkulturen att anknyta till. Särskilt bilden av staden intresserar mig. Vad är bilden av framtidens stad? Jag var tvungen att Googla lite, jag sökte bilder med termen "utopia city". Bilden nedan visar en del av sökresultatet. 

Bilderna anknyter väldigt mycket till en modernistisk tradition, med starkt futuristiska influenser. Bilderna visar mycket staden som skulptur. Man får se höga byggnader på håll, en skyline, en minutiöst planerad helhet med byggnader som ser ut som om de kommer från Star Wars. Och frågan är, hur många vill egentligen leva i detta? Är detta en livsmiljö designad för människor att leva i, eller för ett fåtal arkitektkollegor att beundra?

Jag tänker att den här känslan i någon mening illustrerar till vad man anknyter till när det ska byggas nytt i närheten. Det skapar en rädsla för att få sin livsmiljö förvandlad till en mönsterutställning. Jag förvånas över att man i de här framtidsbilderna så sällan ser människans upplevelse av staden. Jag ville hitta en alternativ bild av vad stadsutveckling kan vara. 

Det jag hittade att anknyta till var stadsgatan och hur den formar upplevelsen av stadsmiljön. Tänk om det var detta som var bilderna av framtiden istället, en stad där människan och hennes plats i staden är centralt. Där folkliv, platser att stanna till på, kanske grönska, utgör viktiga delar. Det kanske är en bild där människor kan identifiera en livsmiljö? Det kanske skapar känslor att anknyta till som gör att man gärna vill se mer utveckling i sitt närområde, på sin bakgård? 

En tendens inom Piratpartiet som jag tycker är lite beklämmande är "gratis"-tendensen. Det började någonstans i princip som en fördom. Partiets tveklöst största fråga genom tiderna var fildelningen. En fördom som utvecklades var att partiet bara bestod av massor ungdomar som inte hade lust att betala för sig. Många missade tyvärr den välformulerade systemkritiken. Frågan handlade aldrig om att slippa betala. Det Piratpartiet alltid har sagt på området har varit att det måste finnas en rimlig balans mellan företag, kreatörer och konsumenter. Men det är en annan fråga.

För vissa pirater har just "gratis" blivit något slags piratvärde. Det är som sagt det som jag tycker är beklämmande. Argumentationen är att om man tar bort betalning så slipper folk betala och man slipper massa administration. Problemet är dock att, som det heter, "det finns ingen gratis lunch". 

Jag ska inte öda tid på att dra igenom vad som i stora drag är vedertagen fakta omkring hur effektivieteten, tillgängligheten, utbud, kundvärde etcetera inom olika verksamheten påverkas av driftsform. Bara betänk skillnaden gällande att försöka laga en bil och att försöka laga sig själv. Det finns en anledning till att egenföretagare och andra som inte har tid att vänta i månader och år har privat sjukförsäkring.

Bortsett från det finns en massa andra finesser med att använda marknadsekonomisk styrning. Marknaden är ett självreglerande system. Förvisso en abstraktion av ett komplext system, men inom systemet flödar massvis med information ständigt genom alla ganska enkla val var och en gör i sin vardag. Medborgarna deltar kontinuerligt varje dag och röstar omkring utbudet genom att använda sina pengar för att efterfråga. Marknaden bygger ständigt "kunskap" omkring vad som behövs och vad som finns att tillgå. Allt genom en enda nyckel, en enda informationsbärande entitet: pengar. Betänk vad som skulle krävas om en central planeringskommité skulle arrangera ett par röda sockor till mig...

Men det finns ett djupare skäl till varför jag tycker idéerna om att ersätta individuella kostnader med gemensam finansiering är beklämmande. Jag fick fundera ordentligt för att hitta fram till den grundläggande orsaken till min olust. Slutligen fann jag den dock i konceptet äganderätt.

Äganderätt kan kanske något oortodoxt uttryckas som idén att det en individ skapar i värde också tillfaller den individen. Den som gör uppoffringen att skapa ett värde har rätt till det värdet, för varför skulle annars någon göra en uppoffring? Konstruktionen är en nödvändig grundpelare för civilisation. Det som på många sätt markerar civilisationens startpunkt är att människan slutade organisera sig i flockar och började bo ihop med främlingar. Emedan man i en flock är familj och av det skälet kan göra långtgående uppoffringar till en gemensam pool med värde (t ex matförråd eller verktygslåda) är det helt enkelt inte alls samma sak när det gäller främlingar. Därav floppade kommunismen. Människor känner sig inte motiverade att uppoffra sig själva för att någon annan anonym person i andra änden av stan ska få det trevligare. Man vill gynna sig och sina nära. I en värld där flocken byts ut mot främlingar behövs därför äganderätten.

Taxering är ett annat koncept som är centralt i civilisationen. En viktig motivering för det är att det finns gemensamma nyttor som vi tjänar på att finansiera gemensamt. Ett exempel kan vara ett rättssamhälle. På så sätt skapas förutsättningar för tillräcklig trygghet för affärsverksamheten, som är nödvändig för att samhället ska fungera dag för dag. Bröd behöver bakas, fiskar fiskas och så vidare. Om äganderätten inte kan försvaras faller hela idén med att engagera sig i sådant för det stora flertalet och samhället degenererar i barbari. 

Det allra mest nödvändiga för att undvika ren anarki sammanfattas i princip i den så kallade "nattväktarstaten". Sen finns varierande grad av frikostig inställning till hur invånarnas pengar ska användas. Vart man landar på den skalan är en senare fråga. Poängen är att taxering (föga förvånande) bör ses som en gemensam förvaltning av individuellt skapade nyttor, ett intrång i äganderätten för att tillhandahålla livsnödvändigheter. 

En annan syn på taxering som utvecklades med välstånd är att det möjliggör systematisk solidaritet. Ur det här perspektivet är taxering konfiskering av individuell egendom för omfördelning till andra som behöver resurserna bättre. Motiveringen är att alla människor ska kunna få någon slags grundläggande förutsättning att överleva dag för dag. 

Centralt i båda synsätten är tanken att det i grunden är individuellt skapade nyttor, därför skall bara det allra nödvändigaste tas ut för gemensam förvaltning. Individen bör få så mycket över som möjligt att fritt förfoga över, annars upphör poängen med att engagera sig i ekonomin, som jag var inne på en bit upp. Detta gör att kostnadseffektivitet alltid är en viktig parameter när det handlar om poliitska (dvs gemensamt finansierade) åtgärder. 

Efter den här ganska långa introduktionen kan jag närma mig ett konkret exempel som diskuterats intensivt hos Piratpartiet, nämligen nolltaxa i kollektivtrafiken. Oavsett vad man har för politiska mål i övrigt för kollektivtrafiken innebär detta resonemang att kostnadseffektivitet bör vara centralt. Det råkar vara näst intill trivialt att visa att nolltaxa har extremt små effekter relativt den ökade kostnaden som påförs de gemensamt förvaltade resurserna. I klarspråk betyder det att orimligt mycket av individens resurser måste tas i anspråk för att genomdriva förslaget. För samma gemensamma investering skulle man kunna åstadkomma väsentligt större effekter om de investerades på annat sätt. För den som är intresserad läs trafikforskaren dr Christer Ljungbergs bloggpost om den saken. Hur kan man då på allvar förespråka nolltaxa?

Det som är så djupt beklämmande är alltså i slutänden den totala respektlösheten inför ägnaderätten, de individuellt skapade nyttorna. En sådan respektlöshet förstör incitamenten att engagera sig i att skapa nytta, eftersom nyttan i mycket hög grad omfördelas till de som inte har skapat nyttan. Den som har skapat nyttan får bara småsmulor kvar. Och lika lite som det finns gratis lunch kommer människor att acceptera att vara gratis arbetskraft. Äganderätten behövs och måste respekteras.