Gratis lunch?
En tendens inom Piratpartiet som jag tycker är lite beklämmande är "gratis"-tendensen. Det började någonstans i princip som en fördom. Partiets tveklöst största fråga genom tiderna var fildelningen. En fördom som utvecklades var att partiet bara bestod av massor ungdomar som inte hade lust att betala för sig. Många missade tyvärr den välformulerade systemkritiken. Frågan handlade aldrig om att slippa betala. Det Piratpartiet alltid har sagt på området har varit att det måste finnas en rimlig balans mellan företag, kreatörer och konsumenter. Men det är en annan fråga.
För vissa pirater har just "gratis" blivit något slags piratvärde. Det är som sagt det som jag tycker är beklämmande. Argumentationen är att om man tar bort betalning så slipper folk betala och man slipper massa administration. Problemet är dock att, som det heter, "det finns ingen gratis lunch".
Jag ska inte öda tid på att dra igenom vad som i stora drag är vedertagen fakta omkring hur effektivieteten, tillgängligheten, utbud, kundvärde etcetera inom olika verksamheten påverkas av driftsform. Bara betänk skillnaden gällande att försöka laga en bil och att försöka laga sig själv. Det finns en anledning till att egenföretagare och andra som inte har tid att vänta i månader och år har privat sjukförsäkring.
Bortsett från det finns en massa andra finesser med att använda marknadsekonomisk styrning. Marknaden är ett självreglerande system. Förvisso en abstraktion av ett komplext system, men inom systemet flödar massvis med information ständigt genom alla ganska enkla val var och en gör i sin vardag. Medborgarna deltar kontinuerligt varje dag och röstar omkring utbudet genom att använda sina pengar för att efterfråga. Marknaden bygger ständigt "kunskap" omkring vad som behövs och vad som finns att tillgå. Allt genom en enda nyckel, en enda informationsbärande entitet: pengar. Betänk vad som skulle krävas om en central planeringskommité skulle arrangera ett par röda sockor till mig...
Men det finns ett djupare skäl till varför jag tycker idéerna om att ersätta individuella kostnader med gemensam finansiering är beklämmande. Jag fick fundera ordentligt för att hitta fram till den grundläggande orsaken till min olust. Slutligen fann jag den dock i konceptet äganderätt.
Äganderätt kan kanske något oortodoxt uttryckas som idén att det en individ skapar i värde också tillfaller den individen. Den som gör uppoffringen att skapa ett värde har rätt till det värdet, för varför skulle annars någon göra en uppoffring? Konstruktionen är en nödvändig grundpelare för civilisation. Det som på många sätt markerar civilisationens startpunkt är att människan slutade organisera sig i flockar och började bo ihop med främlingar. Emedan man i en flock är familj och av det skälet kan göra långtgående uppoffringar till en gemensam pool med värde (t ex matförråd eller verktygslåda) är det helt enkelt inte alls samma sak när det gäller främlingar. Därav floppade kommunismen. Människor känner sig inte motiverade att uppoffra sig själva för att någon annan anonym person i andra änden av stan ska få det trevligare. Man vill gynna sig och sina nära. I en värld där flocken byts ut mot främlingar behövs därför äganderätten.
Taxering är ett annat koncept som är centralt i civilisationen. En viktig motivering för det är att det finns gemensamma nyttor som vi tjänar på att finansiera gemensamt. Ett exempel kan vara ett rättssamhälle. På så sätt skapas förutsättningar för tillräcklig trygghet för affärsverksamheten, som är nödvändig för att samhället ska fungera dag för dag. Bröd behöver bakas, fiskar fiskas och så vidare. Om äganderätten inte kan försvaras faller hela idén med att engagera sig i sådant för det stora flertalet och samhället degenererar i barbari.
Det allra mest nödvändiga för att undvika ren anarki sammanfattas i princip i den så kallade "nattväktarstaten". Sen finns varierande grad av frikostig inställning till hur invånarnas pengar ska användas. Vart man landar på den skalan är en senare fråga. Poängen är att taxering (föga förvånande) bör ses som en gemensam förvaltning av individuellt skapade nyttor, ett intrång i äganderätten för att tillhandahålla livsnödvändigheter.
En annan syn på taxering som utvecklades med välstånd är att det möjliggör systematisk solidaritet. Ur det här perspektivet är taxering konfiskering av individuell egendom för omfördelning till andra som behöver resurserna bättre. Motiveringen är att alla människor ska kunna få någon slags grundläggande förutsättning att överleva dag för dag.
Centralt i båda synsätten är tanken att det i grunden är individuellt skapade nyttor, därför skall bara det allra nödvändigaste tas ut för gemensam förvaltning. Individen bör få så mycket över som möjligt att fritt förfoga över, annars upphör poängen med att engagera sig i ekonomin, som jag var inne på en bit upp. Detta gör att kostnadseffektivitet alltid är en viktig parameter när det handlar om poliitska (dvs gemensamt finansierade) åtgärder.
Efter den här ganska långa introduktionen kan jag närma mig ett konkret exempel som diskuterats intensivt hos Piratpartiet, nämligen nolltaxa i kollektivtrafiken. Oavsett vad man har för politiska mål i övrigt för kollektivtrafiken innebär detta resonemang att kostnadseffektivitet bör vara centralt. Det råkar vara näst intill trivialt att visa att nolltaxa har extremt små effekter relativt den ökade kostnaden som påförs de gemensamt förvaltade resurserna. I klarspråk betyder det att orimligt mycket av individens resurser måste tas i anspråk för att genomdriva förslaget. För samma gemensamma investering skulle man kunna åstadkomma väsentligt större effekter om de investerades på annat sätt. För den som är intresserad läs trafikforskaren dr Christer Ljungbergs bloggpost om den saken. Hur kan man då på allvar förespråka nolltaxa?
Det som är så djupt beklämmande är alltså i slutänden den totala respektlösheten inför ägnaderätten, de individuellt skapade nyttorna. En sådan respektlöshet förstör incitamenten att engagera sig i att skapa nytta, eftersom nyttan i mycket hög grad omfördelas till de som inte har skapat nyttan. Den som har skapat nyttan får bara småsmulor kvar. Och lika lite som det finns gratis lunch kommer människor att acceptera att vara gratis arbetskraft. Äganderätten behövs och måste respekteras.
Äganderätt väcker många djupa frågor. Här lite skum på ytan som bubblade upp medan jag läste din text:
Äganderätt finns även i djurvärlden. Fåglar sjunger för att markera sitt revir mot andra i samma art. Vi har det säkert också inbyggt i generna. Frågan är bara vilken omfattning vår äganderätt ska få ha. Kan jag äga Solen om jag skickar dit en raket som sätter en flagga på den? Den brinner visserligen upp, men handlingen symboliserar ändå mitt ianspråktagande på samma sätt som vi brukat göra under kolonialismen. Tar jag sedan ut solskenshyra av alla kan jag säkert lätt finansiera en sådan raket. Kan någon äga luften vi andas? Alla är nog överens om att vi ska kunna ha ägodelar, men äganderättens omfattning måste klargöras. Du nämner bara ägande av sådant man skapat själv, inte till exempelvis mark.
Får man äga idéer och andra immateriella tillgångar? Det är nog en brännande fråga utan enkelt svar. Borde det finnas en rimlighetsprincip som säger att jag inte får äga en idé så att jag "oskäligen" hindrar andra från att ha nytta av den? Vad är då skäligt? Borde den som uppfann hjulet eller propellern ha rätt att låta den gå i arv inom släkten och aldrig låta allmänheten använda dem?
Om taxering: Många är beredda att bidra med pengar bara om de kan känna sig säkra på att alla andra också bidrar proportionerligt enligt någon måttstock. Taxering har en sådan mekanism och en sådan måttstock. Mycken finansiering skulle nog aldrig bli av utan taxering eftersom det annars blir svårt att känna den tilliten. Ett problem är att taxerade pengar försvinner bortom vår horisont, så vi får ingen bra känsla för sambandet mellan det vi ger och de gemensamma nyttigheter den sedan ger oss. Hur många dagar i veckan glädjer vi oss åt det ekonomiska värdet av de skollektioner, nyttjandet av vägar och den rättsordning som vi åtnjutit under dagen? Vi bedömer detta med vår stenåldershjärna anpassad till små grupper med stark social kontroll och vetskap bara om våra direkta gemensamma mödor. Är vi fast där? Är detta normen som ska bestämma den minimala nivån av gemensam förvaltning som du förespråkar?
Jag håller med om att incitament är viktiga. Men eftersom vi är socialt beroende av varandra måste vi fråga oss vad vi ska kräva av varandra. Är vi nöjda om alla ger 80 % av sin förmåga, dvs ett individrelaterat mått? Eller kräver vi att alla ska klara en absolut tröskel eller gå under? För vissa vore det enkelt att uppnå, för andra oöverstigligt. Och går det att mäta individrelaterat utan en god social kontroll, dvs små självständiga och överblickbara samhällen? Eller finns det mekanismer som gör att det kan fungera utan att vi ens mäter?
Om gratis kollektivtrafik: Vi har en tendens att hylla gränslöst pendlande därför att vi inte klarar att erbjuda överkomlig blandstad och rörlighet i boendet. "Alla" förväntas bo utanför Göteborg, alla jobb ska finnas i Göteborg och alla ska pendla varje dag. Göteborg ska vara motorn och navet i ett stort hjul med långa ekrar. Det känns som en oerhörd suboptimering med många negativa effekter på energi- och markanvändning, integration, miljö, folkhälsa mm. Jag vill hitta drivkrafter för att korta det dagliga resandet och istället gynna sällanresor som kan ge nya idéer och kontakter. Då är gratis kollektivtrafik ingen bra idé. Hellre då gratis heldags lånecykel och bättre färdtjänst för behövande.
Jag har illustrerat tankarna ovan med några ohemula extremer, inte för att raljera, utan bara för att pröva olika synvinklar och försöka locka fram frågeställningar som kan vara värda att beakta.