Klyftan i Göteborg

Vid ett köksbord i ett lugnt småhusområde nära havet sitter en man med drömmar. Göteborg ska bli en bättre stad! Johan Peterson Aldergren är en man med många järn i elden. Hans bakgrund är inom fastighetsbranschen, inom Bjurfors, Hufvudstaden och en lång rad andra välrenommerade bolag. Idag har han 14 aktiva uppdrag inom näringslivet. Det handlar om flertalet styrelsepositioner samt en VD-roll i JPA Fastigheter. Tillsammans med sin fru ägnar han sig mycket åt investering i fastigheter.

Bilden har ingen direkt koppling till bloggposten. Fotad av användaren Bulver, lånad från Wikipedia och licencierad under Creative Commons

Han har också genomfört ett omfattande arbete med att kartlägga hur Göteborg står sig mot andra städer, och vill staka ut en väg in i framtiden. Enligt honom så kan Göteborg kanske kvala in runt 50-strecket i en internationell ranking. Han vill att Göteborg ska kvala in på topp tio. Som ledning på vägen dit har han tagit fram nio förslag på områden som behöver förbättras. Det handlar bland annat om fler internationella flyglinjer, kortare bilköer under rusningstrafiken och ökat utbud av "högkvalitativ kultur". 

I en annan del av staden vrider jag av tändningen i min Golf, årsmodell -00. I den här stadsdelen är det förmodligen en av de "finare" bilarna. Parkeringarna är nedskräpade med skruttiga Skodor och plastiga Peugoter. Någon kilometer bort administrerar stadsdelens kyrka en av stans största humanitära hjälpinsatser. Matkassar delas ut till behövande så gott som dagligen. Många har inte råd själva. 

Det är bara toppen på isberget. De som lever med osäkra boendeförhållanden blir bara fler. I tidningarna kan man läsa om hur 15 personer trängs i trerummare. Utan att några namn nämns är det uppenbart att det antagligen förekommer här. Att hitta en plats att kalla "hem" är inte en självklarhet i Sverige och Göteborg 2016. Inte heller att ha råd med mat. 

Inte ett enda av de nio förslagen handlar om att skapa tillräckligt med bostäder, inte ett enda om hur de som har det svårt ska lyftas. De handlar om flyglinjer och Prada-butiker. Vid ett köksbord i slutet av en lugn villagata i andra änden av Göteborg drömmer en man om att Göteborg ska bli bland de 10 bästa att leva i - för de som redan har det bra. Kanske finns inte den här gruppen i Aldergrens medvetande, eller så är den helt enkelt inte lika viktig. Hur som helst kan knappast klyftan i Göteborg illustreras tydligare.

Jag knatar upp uppför backen till porten. Jag ska äta och sova. Imorgon är en ny arbetsdag i den där bubblan av oss vars dilemman snarare handlar om bilmodeller och ett urval av fashionabla adresser.


Bra bloggresurser (bilder)

Idag tänkte jag bara tipsa om lite bra bloggresurser som kan vara användbara. Förutom text brukar ett inlägg bli roligare med lite bilder. Att använda bilder är dock långt ifrån enkelt om man inte fotat dem själv. I normalfallet gäller att en bild inte får användas om ingenting annat explicit sägs, förutsatt att bilden inte är extremt gammal. 

Lyckligtvis finns idag sätt för fotografer att kringgå detta skydd och låta vem som helst använda bilderna. Detta kan ske genom ett antal invecklade licenser. So far so good, men sen ska man ju hitta bilderna också! Så tänkte tipsa om några resurser jag haft glädje av. Samtliga tillämpar någon form av licens där användning är fri och ackreditering inte behövs. 

stocksnap.io

bootstrapbay - en lista med flera bra (inklusive ovan)

Annars sägs wikipedia ha det enskilt största biblioteket med bilder man kan använda sig av. Och hjälp gärna till att fylla på listan genom att kommentera med dina favoritresurser! 


Systematisk politisk utveckling

Jag presenterade för ett tag sedan en grov modell för vilka delar jag tror behövs för att bära upp Piratpartiet. Nu har jag orkat fixa en liten bild i Visio för att illustrera samma tanke grafiskt. Den bygger på tre ben som håller upp en plattform. De tre benen är Aktivis, Ideologi och Människor. Idag har jag tänkt prata lite mer om ett ämne som faller inom ramen för Ideologi. Det är därför den boxen har en avvikande färgsättning.

Jag vill prata om den politiska utvecklingen. Partiet har gått från en liten kärna av enstaka frågeställningar till att i alla fall ha ambitionen att bli ett heltäckande politiskt alternativ. En breddningsprocess har genomförts och mycket ny politik har anammats. Dock kvarstår utmaningar.

Dels behövs alltid en kontinuerlig ideologisk utveckling, speciellt inom partiets kärnområden. Om man till exempel sneglar på Miljöpartiet, som delar den likheten med Piratpartiet att de bildades runt en enda fråga som inte ligger på Vänster/Höger-skalan, så har de ju knappast slutat utvecklas inom miljöpolitiken. 

Det andra som behövs är att kolla över resultatet av breddningen, för att få en bild av vad som finns, men framför allt för att få en bild av vad som saknas. Sedan behöver det resultatet användas för att utveckla politik på de områdena. Problembilden är nämligen som följer:

Vi har en massa ställningstaganden, vissa är bra och andra är mindre bra, vissa är *kompletta* i någon mening, andra *fragmentariska*. Och så har vi en massa luckor. Dessa luckor behöver identifieras och fyllas.

Yes, det här är tråkigt strukturjobb. Det är väl vad svärmrörelser gör sämst. Är något tråkigt blir det inte gjort. Ska man bygga ett hus kan man mycket väl tänka sig att några gör väggar, nån gör köksinredning och en tredje gör gardiner. Och sen när man ska sätta ihop huset saknas både grund och tak, och fönster och en hel räcka med annat. 

Det är ju lätt att säga "detta behöver göras", jag har ingen aning om hur man ska lösa det rent praktiskt. Vilka processer som behöver kickas igång tycker jag är uppenbart, men man måste ju ha människor med tid och engagemang också. 

Själv tog jag ett krafttag och försökte surra ihop en helhet av stadsbyggnadspolitiken genom inte mindre än 4 motioner till kommande medlemsmöte. Min avsikt är att fortsätta med trafik- och infrastruktursfrågor efter höstmötet. Jag kör igenom mina "expertområden" mer eller mindre. Har även funderingar på innovation och företagande. Jag ska hinna med att dra ihop en våldsam mängd motioner till PPGBG också. Hur som helst, om någon vill hänga på och bolla idéer, hojta gärna till så sätter vi upp en struktur för det. 


Facket ska inte kunna utesluta medlemmar på grundval av deras politiska engagemang!

Idag blir det något av ett litet sidospår här, jag ska diskutera fack och fackligt medlemsskap. Det hör inte till vanligheterna! Anledningen är att diskussionen flammat upp inom Piratpartiet gällande uteslutning på grundval av partipolitiskt engagemang. Utgångspunkten för diskussionen var att ännu en Sverigedemokratisk politiker blivit utesluten ur LO-facket på grund av hans engagemang i partiet, alltså på grund av sin politiska åsikt och sitt engagemang att driva den åsikten inom ramen för vårt demokratiska system.

Jag reagerade ganska direkt på ett principiellt plan, det liksom luktar ruttet när man inte får vara med på samma villkor bara för att man engagerar sig för sin åsikt. Det luktar liksom lite åsiktsdiskriminering och politisk förföljelse. När jag googlade runt saknade jag också i stora drag diskussion omkring just vad detta egentligen innebär. Därför tycker jag det är värt att sammanfatta det resonemang som började utkristallisera sig för mig.

Första delen i mitt resonemang handlar om demokrati, och vilka grundprinciper som rimligen måste finnas för att den ska vara sund. Demokrati betyder "folkstyre", och det mest grundläggande är allas lika rätt till lika påverkan. Ingens röst skall ha ett högre värde på grund av ställning, inkomst eller någonting annat. Inom direkt demokrati företräder var och en sig själv, och inom representativ demokrati kanaliseras rösterna genom ombud, politiker. 

Det räcker inte att det i teorin är möjligt att rösta på vad man vill. Om det är möjligt att använda påverkansmedel, hot, för att styra hur människor röstar kan man knappast anse att demokratin fungerar på ett sunt sätt. Det måste alltså finnas en motsvarande struktur för att säkerställa att det är praktiskt möjligt att utöva den teoretiska rätten att lägga sin röst på vad som helst. I Sverige har vi därför valhemlighet. Ingen annan får gå bakom skärmen när jag röstar, ingen kan kräva att få se vilken valsedel jag faktiskt lägger ner i kuvertet. Ingen vet säkert vad jag röstat på. 

I en representativ demokrati måste rimligen exakt samma resonemang applicera på även politiskt engagemang. Om det är möjligt att använda påverkansmedel, hot, för att styra hur människor engagerar sig politiskt, då kan det knappast anses vara en sund demokrati. Till den teoretiska rätten att bilda vilket parti man vill och yttra vilka åsikter man vill måste läggas strukturer för att säkerställa att det är praktiskt möjligt utan att man blir förföljd, diskriminerad eller särbehandlad i samhället. Vi måste ha en säkerhetspolis som ställer upp med skydd för politiker som lever under en hotproblematik, medborgarens möjlighet att efterfråga samhällstjänster kan inte bero av vilket parti man väljer att företräda och så vidare. 

Den andra delen i mitt resonemang handlar om implikationerna av den Svenska modellen på arbetsmarknadsområdet. I Sverige regleras arbetsrätt och -skydd till största delen genom avtal mellan parterna, i praktiken alltså mellan de dominerande fackförbunden och arbetsgivareorganisationerna. Lagstiftningen beskrivs som semi-dispositiv, det betyder att lagstiftaren fastslår vissa ramar men delegerar samtidigt en stor del av beslutsfattandet. I de flesta andra länderna skrivs mycket av det som beslutas i förhandling mellan fack och arbetsgivare istället in i lagen. I Sverige finns till exempel inga minimilöner införda i lagboken. De regleras istället genom avtal mellan parterna. 

De dominerande fackförbunden kanaliserar i praktiken både en stor del av beslutsfattandemakten, inte genom några allmänna val utan genom sin ställning, och de kanaliserar även i hög grad skyddsstrukturerna till arbetstagarna. De fack som arbetsgivaren har avtal med har till exempel alltid rätt att förhandla om större förändringar på arbetsplatsen. Facket har alltid rätt att väcka talan i Arbetsdomstolen, en enskild måste dra sitt ärende genom Tingsrätten först för att kunna få prövningstillstånd. Facket är i praktiken den enda part som har något mandat att ifrågasätta brott mot LAS, vilket gör lagen helt tandlös för ickeanslutna då i princip bara facket kan ifrågasätta arbetsgivaren och att göra så innebär att de istället måste acceptera att sparka sina egna medlemmar. Listan kan göras lång. Kontentan är att utan medlemskap i en betydande facklig organisation är man i praktiken rättslös på arbetsmarkanden när det kommer till kritan. 

De här två delarna tillsammans, dels vad som krävs för en sund demokrati och implikationerna av att bli utesluten ur facket, innebär att en uteslutning på grund av partiengagemang faktiskt är ett sätt att utöva påverkansmedel för att undertrycka politiskt engagemang. Den teoretiska rätten att vara engagerad i ett parti är inte mycket värd om man samtidigt måste välja bort en stor del av sina rättigheter och skydd på arbetsmarknaden. Det är fullständigt orimligt att den kopplingen finns i en demokrati. Det är inte sunt. 

Det finns i praktiken två möjligheter att lösa situationen. Antingen säkerställer man att politiskt engagemang inte riskerar att leda till uteslutning ur en facklig organisation genom reglering, eller så avvecklar man den svenska modellen och skapar en modell som ligger mer i linje med hur de flesta andra länder gör. Det vore dock synd, den svenska modellen fungerar i mycket väldigt bra. Vi har få konflikter och förlorade arbetsdagar. Vi har ett system som gör arbetsmarknaden extremt dynamisk och flexibel, där förutsättningarna kan ändras precis så mycket, exakt på det sätt, och så ofta som arbetsmarknadens parter tycker är nödvändigt. Det kan man inte uppnå om man istället sköter detta i den lagstiftande församlingen, det skulle innebära en väsentligt mer stelbent arbetsmarknad.

Den enklaste lösningen framstår alltså att låta den delegering av uppgifter till fackrörelsen den svenska modellen innebär också åtföljas av skyldigheten att välkomna alla medlemmar oberoende vilket parti de tillhör eller engagerar sig i. Vilket parti man sympatiserar med eller tillhör ska inte avgöra ens möjligheter att få del av inflytande och skydd på arbetsmarknaden. Fackförbund som inte håller med om det ska inte tillåtas bedriva facklig verksamhet, teckna kollektivavtal eller förhandla för både egna och ickeanslutna arbetstagare. De kan få samma mandat som syföreningen. Då är de en helt vanlig förening, varken mer eller mindre, och kan få ha precis vilka uteslutningsregler de vill. 


Kulturdiskussion behöver inte längre bidrag!

Det här med kulturstöd blossade upp hyfsat nyligen (även om jag är lite sen på pucken), specifikt stöd till tidsskrifter. Det var tal om att ta bort det, och då händer givetvis det vanliga. En liten kulturelitistisk klick går upp i kränkt falsett och spår kulturens död. Och sedan är diskussionen igång. Vissa frågar sig varför allmänheten ska betala för verksamheter som väldigt få är intresserade av att ta del av, och de blir i sin tur anklagade för att vilja utplåna kulturen från jordens yta. Och sådär fortsätter det...

En viktig sak som händer är att man ofta missar att hela diskussionen är kopplad till mer grundläggande frågor. Det är nödvändigt att gå tillbaka till dem, annars kommer debatten inte gå frammåt. Det är djupare frågor. Vad är kultur egentligen, och vad är det med kultur som har ett värde?

Vilka definitioner kan man använda? Det finns en enorm spännvidd. Ett vanligt synsätt är att det är en starkt kvalitetsorienterad artistisk verksamhet. Det finns dock smalare definitioner. Vissa skulle säga att det bara är klassisk "finkultur" som räknas, andra kanske skulle räkna bort allt som har kommersiell bärkraft för att de har åsikten att kultur som säljer är för tillgänglig för att vara kultur. På det temat kan man till exempel se de som säger att det finns en motsättning eller skillnad mellan "kultur" och "underhållning". Det intressanta är att det också finns bredare definitioner. Inom kulturgeografin använder man till exempel all mänsklig aktivitet som definition. Överlag hamnar man rätt snabbt i att det blir ganska subjektivt. Vilka uttryck är tillräckligt "bra" för att räknas? I slutänden tycks man alltid landa i ett slags cirkelresonemang "Det här är kultur för att det här är kultur". 

Det är ju rätt ohållbart, särskilt som man ganska snabbt inser att urvalet just nu är fullständigt godtyckligt och ofta inte heller har värst mycket av historisk förankring. Men om man går till kulturgeografins definition så innebär den att det som är kultur inte måste vara beständigt. Vad människor gör för aktiviteter förändras. När människor inte längre gör någonting är det inte heller kultur, utan det övergår snarare till att vara kulturhistoria. Kultur är vad människor är delaktiga i för tillfället.

Vad är då värdet i kultur? Jag menar att aktiviteter i sig är meningslösa, värdet består i att människor får ut någonting positivt av att ägna sig åt aktiviteten. Värdet av kultur uppstår alltså i skapande, medskapande och deltagande. Och här kan vi se att särskilt deltagandekulturen växer sig starkare och blir allt viktigare samtidigt som det i mycket är något som är väldigt kontroversiellt som det juridiska ramverket inte klarar av att förhålla sig till på ett konstruktivt sätt. Svårigheten att remixa till exempel. Där har vi ett verkligt hot mot kulturen!

Med den basen kan man dels gå tillbaka till själva sakfrågan och inse att tidsskrifter som ingen läser knappast har en avgörande betydelse för kulturen. I själva verket är de rätt värdelösa eftersom människor övergett dem. Funktionen de fyller är kulturdiskussion, idag har den flyttat till Internet. 

Man kan också använda den basen för att fundera på vilken kultur staten bör stödja. Jag menar att staten bör fokusera mer på kulturaktiviteter som inbjuder människor till skapande, medskapande och deltagande. Rent konkret kan det vara en kör, en dansgrupp eller varför inte ett LAN-party? En liten klicks diskussion kan hostas gratis på Internet. Den diskussionen tillför ingent väsentligt värde för kulturutövandet och det behöver definitivt inte 19 miljoner i bidrag.


Cirkus Löfven gör sorti och nyval är faktum

Jag kan inte påstå att det går att klaga på att svensk politik är tråkigt. De senaste månaderna har nu kulminerat i ett (om man tar tre steg tillbaka) hysteriskt intressant kaos och nyval är ett faktum. I efterhand kan man konstatera att Reinfeldt hade rätt om att det rödgröna blocket inte har regeringsduglighet. Löfven misslyckades kapitalt med att sätta samman ett regeringsdugligt alternativ och en genomförbar, brett förankrad politik. På många sätt känns det som att tiden sedan valet har varit som att se Juholt på steroider i slowmotion. Jag bara fattade det inte. Förrän nu.

Vad kan man vänta sig i nästa val? Många är rädda för att SD kommer gynnas och gå framåt. Men Åkessons time-out kan ha stor påverkan på hur stor den effekten blir. I värsta fall riskerar SD att tappa snarare än vinna. Socialdemokraterna och Moderaterna kanske hittar något sätt att locka tillbaka sina väljare, för Moderaterna framstår försvarspolitik som en tacksam väg framåt. Hur Fi-personer väljer att göra kommer ha stor inverkan på hur mycket styrka vänsterblocket kommer att ha. Vidare kommer Piratpartiet förmodligen försöka dra nytta av att nyval tenderar att ha lägre valdeltagande, vilket gynnar små partier. 

Samtidigt har vi ett mycket oroligt internationellt läge och säkerhetsmässigt är detta en fullkomlig katastrof. Det bör vara av överordnad betydelse att hitta ett stabilt styre för Sverige. Det manar till ansvarsfullhet, inte minst för oss som tycker politik är intressant. Det är viktigt att lägga mindre konflikter och onödig identitetspolitik på hyllan för att istället uppmärksamma de verkliga skiljelinjerna i alternativen. Jag hoppas det blir mindre av "Jag röstar" knappar på Facebook, för politik måste handla om mer än att kunna sätta en pin som profilbild. Särskilt nu. Sen är det väljarna i mars som får avgöra ett utfall. Själv ska jag korrigera mitt eget misslyckade val och slits mellan att göra det ideologiskt rätta och det pragmatiskt rätta. Tyvärr lär de inte sammanfalla. 

Ett av alternativen för mig är Piratpartiet, men det är inte utan vissa förbehåll. Partiet måste hitta riktigt skarpa profilfrågor, droppa allt som är politiskt omöjligt just nu, och klara av att hitta former för att arbeta opinionsbildande helt utan finansiering. Det här är för PP tillbaka till grunden. Det var så här man började. Utan resurser, utan erfarenhet men med ett jävlar anamma som hette duga. Det räckte till slut in i EU-parlamentet. Det kan räcka in i Sveriges riksdag. En sak är säker. Följande månader kommer bli riktigt spännande!


Att döda ett barn

Söndagsreflektion den här veckan igen! Eller jag vet inte om det håller måttet som reflektion riktigt... Men hur som helst är ämnet trafiksäkerhet. Som vanligt rekommenderar jag varmt en saftig frukostmacka eller något fikabröd. Håll tillgodo!

Bläddrade lite i mitt Facebookfeed och hittade en ganska spännande post. Det är en vuxen kvinna som berättar om vad som hände när hon var ute och körde bil:

"Kära vänner, läs noga nu, för det här är viktigt. Jag har kört på ett barn ikväll. Ett barn som kom på cykel från ingenstans över vägen, utan reflexer eller lysen eller hjälm. Ett barn i mörka kläder på en mörk cykel. Jag har kört på ett barn. Förstår ni vad jag säger?

Den 11-åriga pojken mår bra och klarade sig mirakulöst med skrapsår och en bula i pannan. Han får stanna över natten på barnakuten i uppsala. När man kör på ett barn och utrymmet fylls av människor, av polis, av ambulans. Blinkande blåljuslampor och ett konstigt tomrum inuti din själ. När du har ett barn i din famn som du kört på. Då stannar livet. Då förstår du vad som är viktigt på riktigt."

Ganska omskakande upplevelse, det förstår jag. Det har hänt mig en gång att ett barn råkade hamna framför motorhuven. De lekte på trottoaren och en av dem ramlade ut. Jag höll på att parkera så någon risk för påkörning fanns egentligen inte. Det gick jättebra, ingen blev skadad, men jag tror ni vet hur det är. Hjärnan går direkt igång med "tänk om"-snurror. En viktig lärdom därifrån var att man måste vara riktigt försiktig med barn. De är inte "små vuxna". Vilken lärdom har då den här bilisten dragit av situationen?

"Kära vänner. Se till att dina barn har reflexer. Se till att lamporna på cykeln fungerar. Se till att de har hjälm. Se till att de inte kastar sig ut framför bilar. Att de förstår att bilar är jävligt hårda och att det gör jävligt ont. Stanna upp en stund med era barn, ge dem en kram, se dem in i ögonen och förklara detta för dem. Vilgot var med mig när det hände och han förstod. Tack för att ni läste. Jag hoppas att ni förstår."

Det här är bilistens egna ord i en egen Facebookstatus. Inga journalister som ställt ledande frågor eller tolkat. Det här är vad hon ville förmedla. Budskapet: "det är barns ansvar att skydda sig från min bilkörning". 

Jag skriver inte det här för att försöka slakta en enskild bilist, för det här är bara ett exempel ur högen. Måhända mer extremt än vanligt, men ändå bara ett exempel ur en större struktur där bilister tycker att det är alla andras ansvar att se till att inte bli påkörda. Ungefär som att ställa sig med ett jaktgevär och skjuta och om någon blir träffad dra till med "ja, men se till att inte vara i min skottlinje!". "Jag har inget ansvar".

Det finns ett "fancy" ord för detta: "victimblaming". Att skylla på offret istället för att hålla förövaren ansvarig. I själva verket är det aldrig så att man har ansvar för att freda sig. En tjej ska kunna gå naken på stan utan att bli våldtagen, en cyklist ska kunna cykla utan hjälm utan att bli påkörd och så vidare. 

Now, visst. Det står i trafikförordningen både att barn ska använda hjälm när de cyklar (fullkomligt sjuk regel som lett till att barns fysiska aktivitet minskat kraftigt) och att en cykel ska vara försedd med reflexer och belysning vid färd i mörker. Men det står också att (3 kap 14 §):

"Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse."

Med andra ord har man som förare av ett fordon ett stort ansvar, Hastigheten skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver, enligt trafikförordningen. Det är intressant att notera att det däremot inte ställs krav på fotgängare att ha reflexer. Nu var det här barnet inte en fotgängare, men kunde lika gärna ha varit. Och nog har det kampanjats en hel del om att fotgängare ska bära reflexer. Lagen säger något annat. När ser vi kampanjer riktade till bilisterna, attackera problemets rot. Den här lagen bryts systematiskt, och lösningen är att alla andra trafikanter ska ta ansvar. Ja till och med att barn ska ta ansvar för oss vuxnas dåliga trafikbeteende. Det är ju omvända världen!

Så kära vänner glöm inte att det finns barn och vuxna ute i trafiken som helt med lagen på sin sida går omkring utan särskild skydds- eller varselutrustning. Var uppmärksamma när ni kör era fordon under dygnets alla timmar. Anpassa hastigheten till vad trafiksäkerheten kräver. Ta hänsyn till sådant som väder och sikt. Var vuxna och ta ansvar för er egen körning och lämpa inte över det på era medtrafikanter. 

Och ni barn - om ni läser - ge era föräldrar en kram, se dem i ögonen och förklara detta för eran mamma och pappa, att det faktiskt är deras ansvar att inte döda barn och inte er barns ansvar att undvika att bli dödade. För det är varken kul eller tillåtet att döda ett barn.


En liten bit popkultur finns inte mer

Det här kommer kanske inte bli värst politiskt, men detta är ändå definitvit värt en liten post. En i och för sig väldigt väntad nyhet, men ändå betydande. Ett kulturhistoriskt fenomen har gått ur tiden. 2014-10-31 avvecklades och begravdes en ganska rejäl bit popkultur för oss 80- och 90-talister. Live Messenger, tidigare och mera känd som MSN Messenger terminerades. Det är värt en tyst minut.

För oss som var i den generationen var det en huvudsaklig kommunikationsplattform under några år. Om någon läsare här inte var inne i den vevan, detta är för oss jämförbart med avvecklingen av glödlampor. Det finns ju andra lampor numera, men de är inte de gamla glödlamporna som vi alla minns med värme (till följd av de enorma effektivitetsförlusterna). 

Det här riskerar att bli nostalgiskt. Those were the days och allt det där. De ikoniska aviseringsljuden och vibbarna man kunde skicka. Och icke att förglömma dess centrala roll i kommunikationen med damer. Oj oj oj vad jag har raggat tjejer där. Vilka minnen! Jag hade högst varierad framgång, dock har jag Microsoft att tacka för både ett och annat... Just att ragga på MSN var ju ett fenomen i sig, förevigat i en fantastisk lägersång som skrevs lite spontant (jag var inte inblandad i den). En av verserna avslutades med "Är du singel? - Du kan få min MSN"

Att MSN avvecklas är något i alla fall jag varit medveten om under ett tag. Inte konstigt heller. Själv slutade jag använda det någonstans 2010 när Facebook skapade en chat-plattform och i ett svep förmodligen tömde hela MSN. På andra sidan har Skype varit en stor konkurrent. Deras ingång var IP-telefoni som sedan har byggts på med smidiga kringtjänster. Sett i backspegeln gav det en tjänst som golvade goda MSN totalt.

Det manar onekligen till eftertanke kring förgänglighet. "Allting har ett slut, det finns inget som är evigt" skrev jag själv i en halvkass låttext en gång. Samtidigt betyder ofta slutet på något att världen går framåt. Att MSN går i graven betyder att andra tjänster idag fyller det behovet och flera andra behov bättre. Det är därför man kan förlika sig med utvecklingen, löftet att det ständigt blir bättre.


Åtgärda orsaker istället för sympom

Särskilt Sverigedemokraternas framgångar i valet tycks uppröra och oroa många. Det finns ett behov av att markera avståndstagande, det skämtas på partiets bekostnad. Som till exempel på Kulturnatta i Göteborg. Det började med att en kvinnlig kör, "Slynkören", skulle göra nån låt som Jimmie Åkesson spelat på valnatten. Så det fanns ett starkt behov att proklamera att man nu "tog tillbaka" den. Andemeningen är lite otäck, att man på riktigt anser sången liksom besudlad för att en person med en annan politisk åsikt har sjungit den.

Detta föranledde också att moderatorn, detta var alltså på Göteborgs stadsbibliotek, var tvungen att skämta. Han var av utländsk härkomst och han sa något om att SDs ledamöter tog mest taxi i riksdagen för att de var rädda för invandrare. Och punchlinen var något i stil med "halva min släkt kör taxi". Det finns ett behov av positionering. Många uttrycker en oro över en främlingsfientlighet som så sakteliga växer och stryper vårt land. Jag kan sympatisera med den oron, men önskar samtidigt att fler tog några steg tillbaka och började fundera över vart den här främlingsfientligheten kommer ifrån. För börjar man nysta i det framstår det ganska snart som att det bara är ett symptom på någonting helt annat.

Jag skrev redan i min korta eftervals-post att: "Min tes är att många väljare är grupper som allt mer ser sig ifrånsprunga av resten av samhället, som inte förmår omorientera sig efter de nya förutsättningarna.

Partiets väljare avviker på intressanta sätt från den genomsnittliga väljaren. Överrepresentationer inkluderar unga män, personer med dålig politisk kunskap, lågt förtroende för politiker och låg utbildning. Det finns skäl att misstänka att denna kombination av överrepresentationer inte är en slump. Pojkars resultat har under ganska lång tid varit sämre än flickors. Att just kombinationen unga män, dålig politisk kunskap och låg utbildning figurerar är alltså ingen överraskning. Att denna grupp också känner sig sviken av samhället är inte så konstigt. Emedan deras liv blivit en serie misslyckanden som allt för ofta slutar i långtidsarbetslöshet har den offentliga debatten beskrivit män som priviligerade förtryckare som måste stå tillbaka. Samtliga andra riksdagspartier utgår mer eller mindre från en feministisk världsbild på jämställdhetsområdet. Den rimmar ganska illa med den situation de här unga männen lever i.

Samtidigt pågår omvälvande förändringar i samhället. Urbaniseringstakten i Sverige tillhör världens högsta. I staden värdesätts service och kunskap, områden där framför allt kvinnor är starka. I DN kan man läsa om att den moderna storstaden i allt högre grad femininiseras. Allt konvergerar i att den här gruppen ser sig omsprungna av samhället samt ur stånd att "omorientera sig efter de nya förutsättningarna". 

Sverigedemokraterna enar de här grupperna mot en gemensam fiende. De formulerar ett enkelt problem om ett yttre hot. Det har onekligen varit effektivt, men det betyder knappast att väljarna köper in i retoriken för att de ogillar främlingar. De ser hur det blir tyngre i hemtrakterna när många söker sig därifrån, de har svårt att hitta arbete och därmed sin plats i samhället. De ser hur servicen blir sämre vilket drabbar de äldre som bor kvar. Och så vidare. Problembeskrivningen att invandrarna "stjäl" "våra" resurser framstår som plausibel, som rimlig. Och inget annat parti erbjuder en annan förklaringsmodell, inget annat parti förmår möta den här väljargruppen. Vita män är ju enligt de andra partierna per sé priviligerade, en politik för dem behövs alltså inte. Den blindheten är det som vi nu ser kostar på.

En fruktansvärt enkel observation som kan göras är kopplingen mellan pojkars studieresultat och de unga män som i större grad väljer SD. Att satsa på att förbättra pojkars resultat så att de kommer ifatt tjejerna har förmodligen effekten att framtida unga män kommer kunna möta den föränderliga verkligheten bättre och därmed minskar också utrymmet för den typen av "vi och dem"-tänk som karaktäriserar Sverigedemokraternas politik. 

Vidare måste jämställdhetsdiskussionen breddas och femininiseringen av storstäderna problematiseras. Ännu en gång blir det tydligt att det finns blinda fläckar inom feminismen. Ideologin lyfter viktiga frågor och rörelsens historiska betydelse för jämställdhet kan inte nonchaleras, men samtidigt står vi i ett annat samhälle idag än när rörelsen startade. Både dynamiken och maktfördelningen mellan könen är idag långt mer komplex. Kvinnor har numera också maktkapital till följd av feminismens framgångar. Kvinnans plats är inte längre i köket eller med barnen, hon är istället utbildad och har eget arbete. Alla arbeten är tillgängliga för alla kön. Hon kan välja att gå framåt i karriären precis som män kan. Hon kan och får röra sig i hela samhället och så vidare.

Poängen är att vi står inte längre i den medeltida situation som rådde vid sekelskiftet. En ideologi som har det som avstamp kommer ofrånkomligen missa viktiga delar. Det betyder inte att feminism är irrelevant, utan bara att det numera behövs fler perspektiv. Pojkars misslyckande i skolan måste ses som det strukturella samhällsproblem det är och inte skyllas på en "antplugg-kultur". Att städerna utvecklas åt ett håll som lämnar många män utanför måste också det lyftas, diskuteras och lösas. Målsättningen är ju ett hållbart samhälle där alla har samma chanser och möjligheter.

Allt mynnar ut i att det Sverigedemokraternas framgångar belyser blinda fläckar hos de etablerade partierna. Om det verkligen finns en önskan att minska partiets inflytande bör strategin vara att fokusera på orsaker istället för att raljera över symptomen. Stärk de som valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Ge dem förutsättningar att lyckas i att omorientera sig i samhällsförändringen. Visst kan man göra en stor sak av att frysa ut ett parti i riksdagen, men det är inte ansvarsfullt att göra det istället för att lösa problemet.


Valspecial 2014 - efteråt

Jag skrev redan efter EU-valet att valvakor är skruvade fenomen. Så även denna gång. Det nationella valet var definitivt jämt, och stundtals riktigt spännande. Det var egentligen tre olika strider som utspelade sig i statistiken. Den viktigaste var Rödgrönt mot Alliansen, följt av Sverigedemokraternas ställning och slutligen Fi's försök att komma in i riksdagen. Resultatet var rödgrönt, nästan 13 procent och nix. Samt en palamentariskt oerhört komplicerad situation. Det enda som verkligen glädjer mig är att svenska folket inte vill ha könsrasism i sin riksdag. 

Till skillnad från många andra så är jag dock mindre oroad över SD. Jag tror inte ett ögonblick på att 13 procent av Sveriges befolkning är främlingsfientliga. Det är dags att skippa hela den retoriken. SD's framgångar beror på flera faktorer. Ett allmänt politikerförakt ligger nära till hands. Säkerhetspolitsk oro likaså. Men sätter man allting i ett större perspektiv är det svårt att ignorera den accelererande samhällsförändringen som en faktor. Min tes är att många väljare är grupper som allt mer ser sig ifrånsprunga av resten av samhället, som inte förmår omorientera sig efter de nya förutsättningarna. En kärnväljartrupp är lågutbildade män på landsbygden. Utvecklingen är onekligen att jobb och möjligheter flyttar från landsbygden. Män är i lägre grad flyttbenägna än kvinnor, det samma gäller för övrigt generellt lågutbildade relativt välutbildade, och dessutom krävs allt högre utbildning för att vara attraktiv på arbetsmarknaden.

Den här gruppen har lämnats åt sitt öde och söker enkla svar. Det kan SD leverera. SDs framgångar reflekterar de etablerade partiernas misslyckande att få med sig vår tids stora förlorare - unga män utan utbildning på landsbygden. Istället tjafsar man om hjärnspöket patriarkatet medan dagens unga kvinnor redan lyckas bättre både i skolan och sedan professionellt. 

Ska jag vara ärlig är jag mer oroad över Fi, för jag förstår inte de framgångarna. Att lågutbildade drar sig mot rasism och enkla svar förvånar egentligen inte. Fi däremot tilltalar unga välutbildade storstadsväljare, med tyngdpunkt på kvinnliga väljare. Varför söker välutbildade storstadsväljare samma typ av enkla svar i samma typ av hatretorik? Varför framstår könsrasism som ett rimligt alternativ? Det oroar mig.

Hur som helst ser resultatet att sluta i parlamentarisk osäkerhet. En svag regering är i stort sett oundvikligt. Löfven försökte flörta med både Centerpartiet och Folkpartiet, men fick i alla fall under valnatten kalla handen. Det enda som då verkade klart var Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det positiva med en svag regering är att inget av blocken kommer kunna föra någon effektiv politik. Det betyder att högkonjunkturen som just nu växer och gror kommer att få fortsätta göra det ifred från klåfingriga politiker. Inget ont som inte för något gott med sig - som man brukar säga.

För min del avslutades natten med en riktig rysare - nämligen Göteborgs omröstning om trängselskatten. Resultatet slutade negativt med gott valdeltagande. Oklart vad detta kommer betyda för trängselskattens varande då Göteborgs kommun inte äger frågan och dessutom redan har ingått i avtal där skatten är en förutsättning. Vi kan vänta oss en långdragen fars med misstro, förakt och fulspel från alla inblandade. På ett sätt kan ju det vara underhållande, men oavsett om vad som händer med trängselskatten kommer detta lägga ännu en våt filt av ångest över Göteborgs stadsutveckling och garantera ytterligare 20 lugna år av stagnation. Om något så är detta ett ultimat bevis för att Göteborg om 20 år knappast kommer vara Sveriges andra största stad. 


Valspecial 2014 - Idag röstar jag

Då var det slutligen dags att göra sin medborgerliga plikt och välja någon slags inriktning inom poliitken. Givetvis röstar jag innan valdagen för att fira valfriheten att kunna göra så. Efter mycket vånda har jag tagit beslut på hur jag ska rösta. Vilket avhjälpt ångesten, som istället ersatts med missnöje. Det var ett svårt val, men det blir bara en blankning i de totalt 3 valen. Jag har mycket svårt att välja mellan könsrasism och miljöförstöring, så det fick bli en rak missnöjesröst istället. 

Hur som helst är det viktigt att rösta. Även en blankröst räknas, registreras och visar något. Oavsett vad man väljer innebär handlingen att gå till vallokalen och rösta att man säger ett stort rungande ja till demokrati. Och det tycker i alla fall jag är det i särklass viktigaste med hela valet.

Jag personligen har insett att oavsett valresultat kommer jag bli nedslagen och missnöjd. Så för egen del gäller det att hitta de små segrarna. Jag hoppas att MP blir så stort som möjligt i den rödgröna röran och att partiet "vinner" bronsmatchen över SD. Vidare hoppas jag att hela alliansen håller sig över spärren och att de tillsammans blir så stora som möjligt relativt den rödgröna roran. Slutligen hoppas jag att F! faller under spärren. Om allt detta inträffar så blir det väl någon slags segerskål istället för gravöl. 

Cheers! 


Valspecial 2014 - 3 frågor ingen vill ta i

Jag och Socialdemokraterna gör i stort samma värdering över vilka frågor som förmodligen kommer få en framskjuten plats i valet. I deras utskick till min brevlåda satsade de på att prata jobb, skola och vinster i välfärden. Jag tycker inte någon av frågorna är speciellt upphetsande. I alla fall inte när rikspolitiker pratar om dem. De har ganska enkla svar. Jobb skapas när arbete lönar sig. Omfördela skattetrycket från arbete till någonting annat, till exempel miljöförstöring eller värdeökning av passivt ägande. Skolan löser sig genom bra lärare med mandat att hålla ordning i klassrummet och välfärden blir givetvis bättre när det lönar sig att leverera kvalitet. 

Så eftersom dessa frågorna går att lösa med ett enda stycke text så tänkte jag ägna mig åt 3 andra frågor som tyvärr ingen tycks vilja ta i och som är långt viktigare för Sverige i det långa loppet. Det är inte frågor som avgör valresultatet, men det är frågor som avgör mitt ställningstagande.

1. Integritet
Utan grundläggande demokratiska rättigheter kan vi lika gärna lägga ner demokratin. Frågan om medborgarnas integritet i vår Internetålder är oerhört viktig. Man kan inte prata om demokrati om man har myndigheter som på oklara mandat avlyssnar all information medborgarna skickar och sedan dessutom handlar med den här informationen till andra länders motsvarigheter. Men det är precis vad som sker idag. Det finns ett enda parti som lyfter frågan. När de började kallades de "foliehattar". Efter diverse avslöjanden vet vi idag att det redan då var värre än vad ens de mest dramatiskt lagda piraterna befarade. 

2. Stadsutvecklingspolitik
Bostadsbristen har seglat upp som en viktig politisk fråga, vilket på ett sätt är positivt. Tyvärr stjäl det å andra sidan uppmärksamhet och fokus från den större och bredare frågan, nämligen städer och utvecklingen av dem. Städerna är nycklarna för hela ekonomin. Det är i stadens dynamik som innovation händer, tillväxt genereras och jobb skapas. Det är också i städer som det finns utrymme för all upptänklig service, aktiviteter och institutioner. Museer, simhallar, caféer, resturanger, bowlingställen, krogar, gym, detaljhandel... Allt finns det mer av på närmre avstånd och med högre kvalitet i städer. Människor vill i stor utsträckning ha nära till allt detta, både till sitt jobb och till sin fritid. Det är roligare att bo i en stad helt enkelt. Det spelar alltså ingen roll om man pratar om människan eller ekonomin, man får samma svar. Att hitta effektiva sätt att utveckla städer är svaret. Tyvärr tycks denna insikt saknas helt inom alla etablerade partier. Man kan inte bara fokusera på bostäder och skapa mer av dessa, det blir inte stad då. 

3. Hållbarhet
Utan en värld som går att leva i så är det mesta andra ganska oväsentligt. Vem ska ens bry sig om demokrati eller städer när människosläktet i stort dött ut? Det kan framstå som en dramatisk inledning, men det är i grunden insatsen som ligger på bordet. Frågan är komplex och har många olika dimensioner. Vad politiker inte vill ta i är att deras egna myndigheter tycks strunta i uppsatta hållbarhetsmål och köra på som vanligt. Till exempel Trafikverket planerar för mer biltrafik trots att det inte är förenligt med uppställda klimatmål. Det handlar naturligtvis inte bara om bilar. Statligt ägda Vattenfall investerar i kolkraft. Sverige kommer missa nästan alla miljömål man satt upp med råge. Och sådär kan man hålla på och gräva fram problem efter problem. Alla tycker hållbarhet är jätteviktigt - tills åsikterna ska bli verklighet. Den här mycket beklämmande skillnaden mellan vision och verklighet talas det tyst om. 

Så...
Vad bör man välja på riksplanet? Det är en svår fråga. Miljöpartiet är emot Förbifart Stockholm, vilken kommer ge katastrofala följder för både Stockholms stadsutveckling och hållbarheten för hela nationen. Å andra sidan har partiet en stark vänsterfalang som tyvärr inte går så bra ihop med min liberala inställning. Piratpartiet är det enda partiet som driver integritetsfrågan, och de kanske eventuellt har förstått lite av stadsfrågan, samt har intressanta tankar om hur teknologispridning till tredje världen kan ge bättre hållbarhet. Å andra sidan kommer de inte komma in i riksdagen. 

Det kanske får koka ner till ren taktikröstning. Vid stor sannolikhet för rödgrön regering är MP det bättre alternativet. Vid blått däremot är jag osäker. Även om jag helt klart föredrar blått styre över rödgrönt (om det nu inte vore för deras envisa kramande av en gammal jättedyr bilexklusiv exploateringsled från sextiotalet). Folkpartiet gör en feminismflört jag inte kan dela och har en särskilt trist inställning till integritet. Centerpartiet låtsas kunna miljöpolitik men bedriver oftast motsatsen för att blidka sina landsbygdsväljare. Moderaterna och Kristdemokraterna återstår då, jag kan inte på stående fot komma på någon deal-breaker förutom förbifarten. M har två starka ess: Bildt och Borg, i den ordningen. KD lär behöva sympatiröster för att hålla sig över spärren. 

Usch - det känns verkligen som att välja det minst katastrofala. Pest eller kolera - ungefär...


Valspecial 2014 - Brevlådspropagandan

Det börjar dra ihop sig för val, så därför är det väl dags att börja med de obligatoriska val-special-posterna. Jag har fått hem valpropaganda från partierna. Jag känner ungefär som Winnerbäck "...trött på all valpropaganda lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige - å fan". Tråkigt att det känns så egentligen. Ett val borde ju vara höjdpunkten på mandatperioden, en vitamininjektion av insikten "jag har makten". Den endorfinkicken infann sig inte denna gången heller...

Nåväl, eftersom jag är en snäll och ansvarstagande medborgare så tänkte jag att jag skulle läsa igenom den information som partierna valt att lägga i min brevlåda. Urskiljningslöst så läste jag igenom alla blad jag hittade, inklusive både Vägvalet och Sverigedemokraterna. På facebook såg jag bekanta som äcklade sig, en flyttade SD's kuvert från sin brevlåda till någon annans och åkte hem och tvättade händerna. Sånt äcklar mig. Demokrati är någonting fint - även när vi tycker olika. Så jag läste.

Sverigedemokraterna utmärkte sig lite oväntat genom att ha klart minst att säga. De flesta andra partier skickade ändå med rätt laddade broschyrer, men SD skickade en A4 som mest såg ut som en affisch. Tre stycken text på ena sidan och fyra floskler de vill kämpa för på andra. Jag undrar vad den strategin säger om vilka väljare de hoppas nå.

I andra änden av spektrat placerar sig Kristdemokraterna, som skickade en hel tidning. Trots omfattningen den mest lättlästa då den fungerade precis som vilken tidning som helst och inte krävde massor vända, vrida, vika om hela tiden för att man skulle kunna se all information. Fokus på barnomsorg och äldrevård lokalt i Partille där jag bor. Det var ett tema som gick igen hos många partier i lite olika version. Politik för barnfamiljer och gamlingar. Men inte så mycket mellan de två. 

Som förväntat pratade Folkpartiet om ordning och reda i skolan. Efter 8 år börjar man ju kunna den låten utantill. Men om någon skulle ha missat det tar de alltså chansen och viker en stor del av utrymmet i sin folder åt att hamra in budskapet hos särskilt tjockskalliga väljare. I övrigt så tycker de att man ska rösta på dem för att de är liberala. Fast alla som följer svensk politik vet att det var länge sedan de övergav den tanken och istället blev det mest övervakningskåta och ordningsfacsistiska partiet som finns Sveriges riksdag. 

Moderaterna ville mest prata om allt de gjort. De har lett Partille länge tydligen. Lite tunnare med innehåll på temat vad de vill göra. Förutom att sitta vid maktens grytor. En trygg och ansvarsfull utveckling av Partille. Är det en eufemism för fortsatt slow-growth och så lite nybygge som möjligt? Jag hoppas inte det. Nu är det hög tid att få igång centrumutvecklingen hela vägen över vattendraget till järnvägsstationen. Det läget kommer bli oerhört viktigt med Västlänken. Det kommer utkristallisera sig två kategorier ur kranskommunerna, nämligen de som förmår utnyttja chanserna Västlänken innebär och de som inte klarar det. Den senare kategorin har Lerums nuvarande situation att se fram emot om max tjugo år. 

Klart svårast att ta sig in i var Vänsterpartiets valinformation. Det var ungefär som en lönespecifikation, att man ska riva av kanterna. Så man var verkligen tvungen att vilja ta sig in! Som väntat polariserar de mellan vinster och välfärd i en sant kommunistisk retorik. Uppfriskande att det finns något parti kvar i Sverige som inte är rädda att vara sant ideologiska utifrån teoretiserande på egen kammare istället för empiriska pragmatiker. Lite oväntat var ett starkt ställningstagande mot nya vägar i Partille. 

Kategorin mest intetsägande vanns av Socialdemokraterna som inte hade med någon information om vad de vill göra lokalt i Partille, däremot lite visioner om riksplanet - men där känner jag att jag har hyfsad koll. Kategorin mset populistiskt vanns av Vägvalet som vill förstatliga Sahlgrenska och påstår att det går att backa och omförhandla Västsvenska paketet precis hur som helst. Överlag hade de klart flest floskler i sitt partiprogram. I alla frågor utom Trängselskatten och Västlänken verkar de bedriva någon slags "allt till alla"-politik. 

Hur som helst, det bästa eller kanske minst dåliga sist. Just nu lutar det mest åt Centerpartiet. De pratade lite om företagande och att det ska vara lätt att cykla. Samtidigt pratade de om grönområden - och det blir ju onekligen en konflikt. Man kan inte både ha nära och hektarvis med grönska mellan husen. Det finns en fysisk verklighet att förhålla sig till också! Där hade jag gärna sett förtydliganden omkring hur man vill skapa närheten och cykelförutsättningarna. De verkar hur som helst inte lika galna som Göteborgscentern som pratar om att stoppa utsläppen, men inte bilarna. Missade jag och alla forskare på området något väsentligt i våra fysikstudier eller vad är det frågan om? 

Miljöpartiet lös med sin frånvaro. Det hade varit kul att kontrastera MP och C. MP bedriver egentligen en betydligt mer initierad miljöpolitik rent allmänt medan C är bättre på företagande. MP har en otäck vänsterfalang och C har sina bonderötter man inte riktigt kan göra upp med. Hur man än väljer blir det dåligt. "Varföre är den gode dum? Varföre är den kloke ond? Varföre är allt en trasa?"


Det är dags att släppa cykelhjälmsparadigmet!

Bra förebyggande åtgärder kan karaktäriseras av tre viktiga egenskaper: (1) Åtgärden omfattar hela befolkningen istället för att bygga på egna individuella initiativ, (2) den skyddar automatiskt, och (3) behöver bara en isolerad implementation för att fungera. Ett bra exempel är till exempel vägstandard. Nisse behöver inte bygga sin egen säkra väg, det gör samhället åt honom och alla i samhället är välkomna att använda den säkra vägen. Alltså uppfylls (1). Vidare behöver Nisse inte göra något särskilt när han tar sig fram längs den här vägen. Rätt dosering i kurvor och ett bra underlag hjälper Nisse automatiskt, och därmed är (2) uppfyllt. Slutligen räcker det att bygga vägen med den här goda standarden en gång för att den ska fungera under lång tid, varken samhälle eller Nisse måste genomföra någon särskild behandling av vägsträckan varje vecka, månad eller kvartal, vilket uppfyller (3).

Det finns många bra åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Förutom vägen ovan är airbags är ett exempel. Genom lagstiftning omfattar den alla bilar som produceras, de löser ut vid behov utan att kräva någon aktiv handling från de som färdas i bilen, och de byggs in i bilen en gång och finns sedan där under bilens livstid. 

Det finns också kassa åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Ett exempel är cykelhjälmen Den är förvisso passiv - men uppfyller inte de två andra kritierierna. Användande bygger i grunden på egna initiativ och den kräver att man aktivt applicerar den varje gång man ska resa någonstans på sin cykel. En invändning är att en lag skulle göra att åtgärden omfattar hela befolkningen, men i praktiken gör människor fortfarande som de vill. Att hålla koll på att alla bilmodeller som säljs har airbags är en sak - att hålla koll på att alla människor som cyklar använder hjälm är däremot ogörligt. Cykelhjälmen fallerar alltså på två av tre punkter.

Men det är inte bara en kass lösning. Den är sannolikt också samhällsekonomiskt olönsam. Även om man bara räknar med en enda kostnad och en enda vinst, dvs inköpskostnad för hjälmen och sparade vårdkostnader hjälmanvändning ger upphov till, visar det sig att kostnaden sannolikt är större än vinsterna. En forskningsrapport hänvisar till två kostnads/lönsamhets-analyser utifrån dessa premisser som båda visar samma resultat. Det kan då inflikas att hjälmreklam och hjälmlagar minskar cyklingen, vilket leder till sämre hälsa och därmed högre vårdkostnader. Detta är inte med i dessa analyser. Samtidigt menar rapporten att andra åtgärder har visat en betydligt bättre nyttokvot - till exempel olika infrastrukturåtgärder, sänkta hastigheter och arbete mot rattfylleri. Dessa åtgärder har också fördelarna av att uppfylla de tre kritierierna som karaktäriserar goda säkerhetsåtgärder samt att uppmuntra fler till att cykla.

Det saknas i själva verket helt rationella argument för att använda cykelhjälmen som säkerhetsåtgärd. För det första är det som jag visade ovan inte en bra säkerhetsåtgärd till att börja med. Dessutom uppfyller den inte ett ytterligare kriterium jag vill ställa - "användarvänlighet". Cykelhjälm går att felanvända på flera olika sätt. Spänn bandet för löst, eller sätt hjälmen fel på huvudet och den är verkningslös, ja till och med farlig. En säkerhetslösning ska inte gå att felanvända, jämför med till exempel airbags.

För det andra har den förväntade minskningen av skallskador har inte inträffat med kraftigt ökat hjälmbärande. Människor tar alltså vaccinet samtidigt som sjukdomen sprids. Eventuella minskningar av skallskador som kunnat observeras bland cyklister i samband med till exempel hjälmlagar i olika länder tog sin början innan lagens införande och samma minskning kan också observeras bland fotgängare som inte bär hjälm. Detta "tredje faktorn"-problemet diskuteras i regel inte av hjälmförespråkare. Vidare är det långt ifrån säkert att risk per capita minskat. I regel följs ökat hjälmbärande av minskad cykling. Även om antalet skallskador minskar är det alltså inte alls säkert att de minskar utslaget på antalet cyklister. 

Och nu slutligen så visar det sig att det inte ens är en samhällsekonomiskt försvarbar åtgärd. Behövs fler argument? Det ensidiga fokuset på cykelhjälmen som säkerhetsåtgärd för cyklister kostar både liv och ekonomiska resurser bortom all rimlighet. Det är dags att släppa cykelhjälmsparadigmet! 


Nordström svarar angående cyklisters trafikbeteende

Jag gav mig för en tid sedan in i en trevlig debatt omkring cyklisters trafikbeteende med Ari Nordström. Han hade skriivt en direkt förtalande insändare i Partille Tidning som jag kände mig nödgad att bemöta. PT var vänliga nog att publicera mitt svar. Trevlig nog väljer Nordström att kommentera min replik. Jag kan på grund av upphovsrätten inte återge hela kommentaren här, men den finns att läsa här.

Det första som stör Nordström är att jag utan att ha varit där skuldbelägger honom genom att påstå att han hade någon som helst del i konflikten. Utifrån hans beskrivning av situationen, som ju förmedlar hans perspektiv, kan jag dock som cyklist se varför cyklisten blev fly förbannad. Jag kan inte avgöra hur cyklisten betedde sig, men jag tycker Nordström betedde sig rent ut sagt barnsligt enligt sin egen beskrivning. Saker och ting framstår som mycket mer harmlöst när man sitter skyddad bakom ett ton plåt än när man är i utsatt läge på en cykel. 

Sedan följer en lång harang med halmdockor där han påstår att jag anklagar honom för att köra rattfull med körförbudsbelagt fordon. Det påstod jag aldrig. Jag hänvisade till statistik för att jämföra cyklisters regelefterlevnad med andra trafikanters regelefterlevnad med syftet att exponera Nordströms påträngande enögdhet. 

Avslutningsvis försöker han sig på lite personangrepp. Jag slår uppenbarligen ifrån mig kritik för att hela min livsstil attakeras. För det första är min livsstil fullkomligt irrelevant. Vidare vet jag inte hur djupt invanda bilanvändare ser på sitt beroende. Kanske är det för honom så att transportmedel blir till identitet. För mig är cykeln dock ett transportmedel, ett bruksföremål. Det råkar vara det smidigaste, billigaste och mest hållbara sättet att ta sig fram på. Men att det skulle definiera min identitet stämmer inte. Måhända är det Nordström som projecerar?

Faktum är att jag inte ens försvarar någonting. Det är inte konstruktivt att förneka faktum. Det finns de som beter sig illa i trafiken. Till skillnad från Nordström inser jag att de finns inom alla trafikslag och att det viktigaste inte är att alla ska följa lagen hundra procent utan att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken.


De flesta cyklisterna sköter sig bra i trafiken

Ibland måste man ta sitt samhällsansvar och reagera. Som till exempel när kränkta motormän använder min lokaltidning, Partille Tidnings, debattsida för att sprida hat och förtal mot cyklister. Sagt och gjort. Insändare inskickad och trevligt nog också publicerad. Den fick den trevliga rubriken De flesta cyklister sköter sig bra i trafiken. Läs gärna.

Det är viktigt det här. Missuppfattningar och rent förtal mot cyklister får inte stå oemotsagt. Det finns många som känner sig hotade av en växande cyklism. Som inte vet hur de ska navigera i ett samhälle där bilen inte är självklar och dess plats ibland också ifrågasatt. Men även de har faktiskt allt att vinna. Fler personer i cykelsadeln innebär färre bilar att trängas med och mer trafiksäkerhet för alla. 

Det är löjligt att hålla på och dra upp cyklisters småförseelser i tid och otid. Cyklisters beteende är inte det stora trafiksäkerhetsproblemet i Sverige. Visst, cyklister är inga änglar. Det är det ingen trafikantgrupp som är. Men man kan helt enkelt inte ställa till med så mycket skada på en cykel. Det kan man däremot med bil. Och med tanke på att bilister begår fler brott med allvarligare konsekvenser är det kanske där vi bör fokusera genom mer moraliserande, mer polisiär närvaro och hårdare regler. 

Själv brukar jag tänka på en gammal god Astrid Lindgren: "Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll". Det bör gälla, även i trafiken. Ansvarsbördan är assymetrisk helt enkelt eftersom de risker man utsätter andra för skiljer sig åt kraftigt beroende på om man kör bil eller trampar cykel. 

Tja; för att avsluta med en ordvändning. Det är kanske dags för Nordström att plocka fram cykeln istället för att ständigt vara ute och köra bil. 


Almedalen 2014 tar sin början

Och så var det dags för politikerklubbens årsmöte/cocktailparty. De tre verkliga maktgrupperna (lobbyister, media och så politikerna) samlas för att dricka rosé, dunka ryggar och bedriva påverkansarbete. Av min inledning att döma kanske det ligger nära till hands att tro att jag är negativ till hela påhittet, så är det inte. Branschmässor är inget unikt för just den politiska branschen. Men jag tar mig friheten att skämta lite om det, för man har inte roligare än vad man gör sig!

I år är Almedalen mer intressant än vanligt, eftersom det är valår. Det är ett viktigt tillfälle för utspel och positionering, och det är nog inte felaktigt att påstå att valet i någon mening avgörs den här veckan i Visby. De regeringsalternativ som åker dit är båda svaga, men på olika sätt. Alliansen för att de har blivit visionslösa och går till val mest på gamla meriter. Socialdemokraterna + V och MP för att Löfvén som partiledare har ett svagt stöd. Samtliga partier har en hel del positioneringsarbete att göra, alltså.

Skolan tycks bli en viktig fråga. Den är värd ett helt eget inlägg egentligen. Det är en debatt som präglas av förenklingar och missuppfattningar. Vi har inte råd att göra skolan till ett slagträ och fatta beslut grundade i ren populism än en gång. Det måste bli ett slut på den politiska experimentverkstaden!

Även jobben kommer fortsatt att bli en viktig fråga. Personligen känns hela den debatten uttjatad. Inget av de etablerade partierna har någon som helst aning om hur de ska skapa fler jobb och de tävlar i att komma med flest innehållslösa floskler. Det enda partiet som har framfört något nytt i frågan är piratpartiet, och chansen/risken att de kommer in i riksdagen får betraktas som försumbar. Så därför är det ju fritt fram för andra partier att kopiera deras idéer om hur man kan ta tillvara den nya tidens möjlighet för att underlätta bland annat nya jobb. 

Ett konkret exempel på en innovationshämmande och därför jobbfientlig reglering är upphovsrätten. Trots stor efterfrågan av aggregering och sållning av information är det nästintill omöjligt att utveckla den typen av tjänster utan att bli åtalad för upphovsrättsbrott. Igen ett ämne som förtjänar en egen post. Här finns egentligen en stor potential för nya innovativa produkter, och därmed sysselsättning för hundratals kreativa själar. Om man sedan övergår till det föråldade patentsystemet... Det är som sagt öppet mål, bara att kopiera!

För egen del är jag mest intresserad av stadspolitik. Senaste utspelet från Attefall gör mig oroad. Småhus satt i samband med "modern" och "urban" livsstil. Lite som chipsens viktiga roll i en hälsosam och sund livsstil. Rena motsägelsen. Uppenbart utformad för att flörta med vissa väljargrupper. Jag blir allt mer övertygad om att Sverige är i stort behov av en särskild stadspolitik samordnat av en stadsminister. Det är i staden som värde och tillväxt genereras. Vi har inte råd att fumla bort det. Förmodligen kommer dock detta inte vara något fokus tyvärr, trots trängande bostadsbrist och skyhög efterfrågan på riktiga centrala boenden på gångavstånd från vardagens målpunkter.

Det sista som bör nämnas är väl vårt kära manshatarparti Feministiskt Initiativ. Media tycks ha föresatt sig att de ska in i riksdagen. Vissa kallar det "Scymaneffekten", men sanningen är att det snarare är mediasatt agenda. Jag tror F! kan behövas i EU, men jag hoppas svenska väljare förstår att det inte finns samma jämställdhetsproblem i Sverige som det finns i övriga EU och att rätt sätt att arbeta med jämställdhet här är en mindre polemisk väg. 

Hur som helst; låt oss hoppas att detta lilla branschparty gör någon nytta. 
Skål!


Radikalitet den stora vinnaren i EU-valet 2014

Den allmänna valvakan är ett rätt skruvat fenomen. Opinionsundersökningar och experter med snabba analyser och svar varvas med intervjuer och kommentarer från partiernas valvakor. Horder med journalister jobbar febrilt med att försöka förstå vad som händer och vad det innebär. Staplar flyger hit och dit. Det finns siffror på allt. De försöker bringa klarhet, men lyckas mest röra ihop det och förvirra oss stackars svenssons ännu mera.

Resultat är alltid enkelt. Det är fakta svart på vitt som inte kan vinklas, argumenteras eller jämkas med. I denna upplaga av EU-valet backade Moderaterna och Folkpartiet med 1 mandat vardera. Piratpartiet gjorde en brakförlust och blev av med de 2 mandat man tidigare haft. Valets solklara vinnare var Sverigedemokraterna som gick framåt från noll till hela 2 mandat. Även miljöpartiet gjorde ett bra val och ökade med ett mandat men den stora snackisen blev ändå F! som säkrade sitt första mandat i EU-parlamentet.

Tolkningen är svårare. En kort lista av vinnarna är SD, MP och F!. Vad betyder detta? Går det att säga något alls? Nyckeln tror jag är att titta på partierna.

SD är, om någon har missat det, ett så kallat "högerextremt" parti. Jag har aldrig fattat vad det är som är höger i SDs politik, de vill ha ett högskattesamhälle och vanlig hederlig sosse-välfärd för alla (med ett efternamn alla kan uttala och klarlagda band till det ursprungliga Sverige, vad nu det är?). Däremot förstår jag vad som är extremt med dem. De vill genomföra radikala förändringar i invandrings- och integrationspolitiken. De vill resa fler hinder för människor som inte är födda här att komma hit. 

MP är Sveriges och världens gemensamma samvete. Och för övrigt bultar deras väljares hjärta rätt mycket mer åt vänster. En betydande falang i partiet hade man normalt hittat i vänsterpartiet, om de inte råkat gilla miljö också. Detta har för övrigt till MPs lednings förtret omöjliggjort alla former av samarbeten med högerpartierna och gjort det allt svårare att på ett trovärdigt sätt hävda att man är ett mittenparti. Den gamla "Höger, vänster - varför inte framåt?" har sedan länge blivit till "Höger, framåt - varför inte vänster? Hur som helst... MP har aldrig riktigt lämnat sin ungdomliga radikalitet trots att man är ett sedan länge etablerat parti. I partiet florerar alla möjliga radikala förslag om sex timmars arbetsdag, genusdagis, enbart vegetariska alternativ i skolmatsalen och så vidare.

F! är Sveriges matriarkalfeministiska vänsterparti. Grundarna är gamla avdankade vänsterpartister. Deras förgrundsfigur, Schyman, har ett förflutet som partiledare i VPK. Partiet tycks vara mer vänstervridet än MP och de driver dessutom en ytterst radikal feministisk politik. Deras partiprogram är i stort sett vad man får om man tar VPK och mixar in den slags feminism som kallar män för vandrande dildosar. Kvinnor ska kvoteras in för att de föddes med en snippa och penisdjur ska maka på sig. Etcetera.

För att summera har vi alltså tre vinnare som alla på många sätt går utanför den medelgråa politiska sörjan. Radikalitet förenar dem även om de är radikala i olika frågor på olika sätt. Samma trend går igen i Europa. Det är radikala partier som ökar. Främst då så kallad "extremhöger". På den positiva sidan är att detta kan innebära att vi får lite mer energi och passion in i EU-politiken. Frågan är om det är "önskvärd" sådan...


Max-affären

Jag ska ta och dyka på en riksnyhet för en gångs skull, nämligen att Max's VD i ett brev till alla anställda påtalat vilka konsekvenser ett regerinsskifte skulle innebära för företaget och då också företagets möjligheter att behålla personal. SVD, Expressen

Det finns två perspektiv på den här frågan. Det ena är att detta kan tolkas som ett försök att styra vad de anställda röstar på. Det kan ses som negativt. Samtidigt har Max ingen möjlighet att begära att anställda ska rösta på något visst, och har inte heller gjort så. Det andra perspektivet är att VDn kommunicerar sanningen till sina anställda. Ett regeringsskifte skulle innebära att flera reformer som genomförts som gynnar Max och gör det möjligt för dem att anställa fler rivs upp. Det innebär att företaget i så fall skulle behöva minska antalet anställda, vilket har en direkt implikation på anställdas liv och framtid. Det hade varit fallet oavsett om VDn valt att kommunicera det eller inte. Ett företag som verkar på en marknad kan inte ha så mycket anställda att bolaget går med förlust. Det enda VDn gör är att vara öppen med det.

Jag noterade att en Facebookgrupp startats för att bojkotta Max av det skälet. Det tycker jag är ett dåligt skäl att bojkotta dem. Jag själv bojkottar förvisso Max efter att deras personal visat att de inte var det minsta intresserade av att göra affärer (och också för att jag är riktigt trött på snabbhamburgare). Det är en annan historia.

Som jag ser det är det en klassisk instans av "vad man än gör så blir det fel". Så kallad dubbel bestraffning. Om VDn går ut med informationen tolkas det som att han försöker styra vad anställda röstar på. Om VDn inte gör det mörkar han läget för sina anställda och kommunicerar inte risker som påverkar personalen. Min åsikt är att även om det är kontroversiellt så är öppenhet att föredra. Nu känner personalen till risken och de som riskerar uppsägning kan förbereda sig på att eventuellt stå utan jobb efter valet. Det är helt klart trevligare än att det slår ner som en blixt från en klar himmel. Kontroversiellt agerat, men samtidigt ansvarsfullt.


Stadsvandring med YIMBY runt Campus Näckrosen

Med anledning av att Akademiska hus har uttryckt intresse för att förtäta sitt campus Näckrosen vid Näckrosdammen i Göteborg alldeles ovanför Korsvägen har det blivit riklig debatt och diskussion både i GP och på YIMBY's facebookgrupp och hemsida. Alltså tog sig YIMBY ut på stadsvandring, och blev glatt överraskade av det fina vädret. De senaste stadsvandringarna har annars genomförts i ösregn. Så soligt och klart var helt klart välkommet. 

Själv har jag faktiskt bidragit till debatten genom att rita en början till ett förslag för hur man skulle kunna förtäta området. Så som jag ser det är det viktigt att staden är en aktiv part i planeringen av en förtätning i detta mycket centrala och strategiska läge. Det går inte att som man annars brukar ge exploatören carte blanche bara det går att trycka genom PBL. Jag skrev också en hel krönika där jag utvecklar mina tankar närmre.

Men så var det alltså stadsvandring, och stadsvandringar är alltid lika trevligt. När man går där slås man av massor tankar och idéer. Vissa diskuterar man, andra låter man växa och mogna inom sig. Det här blir inte en rapport så mycket som det blir en samling tankar som fått växa nu i några dagar.

Jag väljer att inleda med den här bilden för att jag tycker den ger ett väldigt bra anslag till vad det här handlar om. Ringen symboliserar evigheten och i den ser vi en mamma och en dotter. Den här platsen ska vara en fungerande plats både idag och imorgon, och den ska ha kvalitet som ska kunna upplevas när dottern blivit mamma och står med sin dotter på samma plats. Men lika viktigt är det att det finns utrymme för den lilla flickan i bilden att som kvinna bo här i närheten med sin familj så att hon har möjlighet att använda den här fantastiska parken tillsammans med sina barn. Och här har vi utmaningen fångad i en enkel symbol med ringen som omger en mamma med sin dotter.

Det som då är lite slående är hur mycket utrymme det egentligen finns om man vill, utan att man går in i parken. Nu pratar jag om parkeringsplatser, slybevuxna ickeplatser och slänten mot Korsvägen. Inte Renströmsparken, den ska vi absolut inte röra. Men till exempel här skulle man väl ändå kunna bygga på några våningar med bostäder?

En annan plats som känns någorlunda okontroversiell är den på bilden nedan. Slänten där. Och till och med cykelparkeringen. Ska tydligen vara Göteborgs "vackraste". Den är tyvärr helt ofunktionell eftersom man inte kan låsa fast cykeln och väderskydd saknas dessutom. Riv skiten och bygg en fungerande cykelparkering någon annanstans. Istället kan det få bli en entré till en byggnad i slänten.

En sista grej som känns lite kul att ta upp är en lite oväntad feature som Gothia Towers bidrar med till Korsvägens slänt. Solnedgång fast från öster rakt på Spanska Trappan i slänten. En helt fantastisk effekt som gör platsen både spännande och otroligt charmig. Detta måste gå att ta vara på samtidigt som man gör en kraftig exploatering av området och tillför bostäder, kontorslokaler och lokaler för campuset.

 

RSS 2.0