Min Vision

Särskilt Sverigedemokraternas framgångar i valet tycks uppröra och oroa många. Det finns ett behov av att markera avståndstagande, det skämtas på partiets bekostnad. Som till exempel på Kulturnatta i Göteborg. Det började med att en kvinnlig kör, "Slynkören", skulle göra nån låt som Jimmie Åkesson spelat på valnatten. Så det fanns ett starkt behov att proklamera att man nu "tog tillbaka" den. Andemeningen är lite otäck, att man på riktigt anser sången liksom besudlad för att en person med en annan politisk åsikt har sjungit den.

Detta föranledde också att moderatorn, detta var alltså på Göteborgs stadsbibliotek, var tvungen att skämta. Han var av utländsk härkomst och han sa något om att SDs ledamöter tog mest taxi i riksdagen för att de var rädda för invandrare. Och punchlinen var något i stil med "halva min släkt kör taxi". Det finns ett behov av positionering. Många uttrycker en oro över en främlingsfientlighet som så sakteliga växer och stryper vårt land. Jag kan sympatisera med den oron, men önskar samtidigt att fler tog några steg tillbaka och började fundera över vart den här främlingsfientligheten kommer ifrån. För börjar man nysta i det framstår det ganska snart som att det bara är ett symptom på någonting helt annat.

Jag skrev redan i min korta eftervals-post att: "Min tes är att många väljare är grupper som allt mer ser sig ifrånsprunga av resten av samhället, som inte förmår omorientera sig efter de nya förutsättningarna." 

Partiets väljare avviker på intressanta sätt från den genomsnittliga väljaren. Överrepresentationer inkluderar unga män, personer med dålig politisk kunskap, lågt förtroende för politiker och låg utbildning. Det finns skäl att misstänka att denna kombination av överrepresentationer inte är en slump. Pojkars resultat har under ganska lång tid varit sämre än flickors. Att just kombinationen unga män, dålig politisk kunskap och låg utbildning figurerar är alltså ingen överraskning. Att denna grupp också känner sig sviken av samhället är inte så konstigt. Emedan deras liv blivit en serie misslyckanden som allt för ofta slutar i långtidsarbetslöshet har den offentliga debatten beskrivit män som priviligerade förtryckare som måste stå tillbaka. Samtliga andra riksdagspartier utgår mer eller mindre från en feministisk världsbild på jämställdhetsområdet. Den rimmar ganska illa med den situation de här unga männen lever i.

Samtidigt pågår omvälvande förändringar i samhället. Urbaniseringstakten i Sverige tillhör världens högsta. I staden värdesätts service och kunskap, områden där framför allt kvinnor är starka. I DN kan man läsa om att den moderna storstaden i allt högre grad femininiseras. Allt konvergerar i att den här gruppen ser sig omsprungna av samhället samt ur stånd att "omorientera sig efter de nya förutsättningarna". 

Sverigedemokraterna enar de här grupperna mot en gemensam fiende. De formulerar ett enkelt problem om ett yttre hot. Det har onekligen varit effektivt, men det betyder knappast att väljarna köper in i retoriken för att de ogillar främlingar. De ser hur det blir tyngre i hemtrakterna när många söker sig därifrån, de har svårt att hitta arbete och därmed sin plats i samhället. De ser hur servicen blir sämre vilket drabbar de äldre som bor kvar. Och så vidare. Problembeskrivningen att invandrarna "stjäl" "våra" resurser framstår som plausibel, som rimlig. Och inget annat parti erbjuder en annan förklaringsmodell, inget annat parti förmår möta den här väljargruppen. Vita män är ju enligt de andra partierna per sé priviligerade, en politik för dem behövs alltså inte. Den blindheten är det som vi nu ser kostar på.

En fruktansvärt enkel observation som kan göras är kopplingen mellan pojkars studieresultat och de unga män som i större grad väljer SD. Att satsa på att förbättra pojkars resultat så att de kommer ifatt tjejerna har förmodligen effekten att framtida unga män kommer kunna möta den föränderliga verkligheten bättre och därmed minskar också utrymmet för den typen av "vi och dem"-tänk som karaktäriserar Sverigedemokraternas politik. 

Vidare måste jämställdhetsdiskussionen breddas och femininiseringen av storstäderna problematiseras. Ännu en gång blir det tydligt att det finns blinda fläckar inom feminismen. Ideologin lyfter viktiga frågor och rörelsens historiska betydelse för jämställdhet kan inte nonchaleras, men samtidigt står vi i ett annat samhälle idag än när rörelsen startade. Både dynamiken och maktfördelningen mellan könen är idag långt mer komplex. Kvinnor har numera också maktkapital till följd av feminismens framgångar. Kvinnans plats är inte längre i köket eller med barnen, hon är istället utbildad och har eget arbete. Alla arbeten är tillgängliga för alla kön. Hon kan välja att gå framåt i karriären precis som män kan. Hon kan och får röra sig i hela samhället och så vidare.

Poängen är att vi står inte längre i den medeltida situation som rådde vid sekelskiftet. En ideologi som har det som avstamp kommer ofrånkomligen missa viktiga delar. Det betyder inte att feminism är irrelevant, utan bara att det numera behövs fler perspektiv. Pojkars misslyckande i skolan måste ses som det strukturella samhällsproblem det är och inte skyllas på en "antplugg-kultur". Att städerna utvecklas åt ett håll som lämnar många män utanför måste också det lyftas, diskuteras och lösas. Målsättningen är ju ett hållbart samhälle där alla har samma chanser och möjligheter.

Allt mynnar ut i att det Sverigedemokraternas framgångar belyser blinda fläckar hos de etablerade partierna. Om det verkligen finns en önskan att minska partiets inflytande bör strategin vara att fokusera på orsaker istället för att raljera över symptomen. Stärk de som valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Ge dem förutsättningar att lyckas i att omorientera sig i samhällsförändringen. Visst kan man göra en stor sak av att frysa ut ett parti i riksdagen, men det är inte ansvarsfullt att göra det istället för att lösa problemet.