Almedalen summering: Skolan

Jag tänkte fortsätta årets Almedalssummering med skolan. Denna viktiga fråga berör liksom miljön vår framtid. Där miljön handlar om vår överlevnad handlar dock skolan om vår förmåga att göra något bra av tillvaron. Kunskap och en lång rad praktiska färdigheter är nödvändigt bara för att kunna fungera i samhället. Djup förståelse och vetenskap är vår enda möjlighet att stadigt driva civilisationen framåt. De fallande skolresultaten är alltså ytterst allvarliga. Konkret handlar det om att människor lämnas utan förutsättningar att klara av ett vanligt liv och att Sverige får sämre och sämre förutsättningar att utvecklas. Två partier har utmärkt sig stort i skolfrågan. Som vanligt är Folkpartiet drivande i skolpolitiken. Deras utspel inför Almedalen innehöll 10 punkter. Men även Socialdemokraterna förösker profiliera sig och lanserar ytterligare 7 förslag.

Folkpartiets förslag fokuserar mycket på läraren. Det handlar mycket om lärarens lön, status och utbildning. 

  1. Höjda löner och karriärstjänster
  2. Minskad administration
  3. Legitimation och behörighet
  4. Höjda antagningskrav
  5. Lämplighetsprov vid antagningen till lärarutbildningen
  6. Didaktiken är en viktig del
  7. Övningsskolor inrättas
  8. VFU bör utvecklas också vad avser uppföljning
  9. Introduktionsåret utvecklas
  10. Ett skolforskningsinstitut inrättas

Det är som framgår ett välfokuserat batteri av åtgärder. Överlag intressanta och positiva åtgärder. Jag tror det är enbart positivt att lärare som är duktiga får se det i sitt lönekuvert, att lärare ägnar sig åt att undervisa och att det ställs krav på vem som får vara lärare. Jag stödjer helhjärtat att man försöker stärka lärarutbildningen genom att till exempel inrätta övningsskolor, förbättra introduktionsåret och utveckla uppföljningssystem för lärarstudenterna. Allt förankrat i kunskap och erfarenheter som samlas vid ett nytt forskningsinstitut. Frågan är vad av detta som är praktiskt genomförbart och finansierbart, samt vilken möjlighet staten har att styra till exempel karriärvägar och löner för anställda i andra organisationer. Staten är ju nämligen inte arbetsgivare för lärare. Men om bara lärarutbildningen får utlovade förbättringar så är det ett stort steg framåt.

Folkpartiet föreslår också lärlingsutbildning. Det är ett koncept som jag tror starkt på. Alla är inte teoretiska ljushuvuden. De som inte är det kan med fungerande lärlingsutbildning komma ut i jobb och få nytta av sina praktiska styrkor istället för att tvingas sitta i en bänk och i praktiken genomlida en slags tortyr för att alla av något skäl plötsligt måste gå 15 år i skola. Lärlingsutbildning finns i flera andra länder och har visat sig effektiv att få ut ungdomar i arbete. Jag tycker dock att ambitionerna om lön är för stora och att arbetsgivarnas ansvar är för lite. 

Socialdemokraternas förslag är en lite mer blandad kompott. Deras kännetecken är att de till stor del inte förekommer i Folkpartiets förslag. 

  • Mindre skolklasser
  • 1000 fler speciallärare och specialpedagoger
  • Obligatorisk förskoleklass för sexåringar
  • Stärka skolor med tuffa förutsättningar
  • Läxhjälp till alla elever
  • Högre kvalitet i förskolan
  • Införa forskningsinstitut för lärande

Socialdemokraternas åtgärder tycker jag har stor spännvidd. Både då rent skolpolitiskt men också kvalitetsmässigt. Några guldkorn, några bottennapp. Man kan konstatera att både FP och S, därmed båda blocken, är överens om att det behövs ett forskningsinstitut, även om man har lite olika sätt att uttrycka det på.

Vissa förslag har fått välförtjänt kritik. Särskilt andra förslaget uppifrån har kritiserats för att det helt enkelt inte ser ut att vara möjligt att genomföra. Det finns inte 1000 överblivna speciallärare och specialpedagoger som går och dräller, och det går inte att anställa personer som inte finns. Frågan är också vilken effekt man får av att satsa ytterligare på de svaga medan de starka får sitta understimulerade. Det är ett lika stort problem att vissa inte hänger med som att vissa blir lämnade vind för våg utan att få hjälp och stöd att utvecklas till sin större potential. 

Några av förslagen känns tyvärr som rent snömos. "Högre kvalitet i förskolan" och "Stärka skolor med tuffa förutsättningar" är luddiga formuleringar. Vad betyder dessa formuleringar? Hur ska detta genomföras? 

Ett förslag jag vill kritisera särskilt är förslaget om obligatorisk förskola. Till att börja med går över 90 procent av alla svenska barn i förskola. Att ett obligatorium skulle få någon reell effekt är alltså helt enkelt osannolikt. De flesta går ju redan i förskolan. Dessutom är det en olycklig utveckling att institutionaliserad inlärning/indoktrinering sväller på alla bredder. Vi har barn som blir skoltrötta i mellanstadiet, förstörda av pedagogernas trakasserier under förskolan, berövade sin barndom.

Samtidigt ser vi att det går inflation i kunskaper och färdigheter. Snart är en doktorshatt inte mer värt än en gymnasieexamen från 70-talet. Utbildningen bara smetas ut under allt längre tidsperiod och det blir mer förvaring än inlärning. Jag har träffat människor i gymnasieålder som fortfarande har problem med att läsa och skriva. Detta efter inte mindre än ett drygt decennium så kallad "utbildning". Jag vill absolut inte att människor ska kunna mindre men jag ifrågasätter starkt att utbildningen måste ta sådan tid. Jag tycker en viktig framtidsutmaning är att kapa utbildningen tidsmässigt samtidigt som elevernas kunskaper ökar. Jag tror inte det är en oförenlig ekvation.

Men det finns bra förslag också. Läxhjälp till alla vill jag lyfta fram som det absolut trevligaste. Det har jag tyckt i flera år. Läxor är ofta ingenting annat än ett sätt för skolan att resignera och skjuta över ansvaret på eleven och i förlängningen också föräldrarna, som ofta inte har förutsättningarna att ta det ansvaret. Det blir en fråga om vilka föräldrar man fick. Helt oacceptabelt. Skolan borde ju ställa upp med tillfällen då resurser finns tillgängliga för alla. Så kan de barn som behöver gå dit med sina uppgifter. Läxor är positiva på så sätt att de ger möjlighet till att vänja sg vid att planera själv. Men skolan kan ju inte kapitulera från sitt ansvar för inlärningen. Låt ungarna planera för all del, men lämna dem inte vind för våg!

Summa sumarum är det många intressanta förslag, och om de bra åtgärderna genomförs så tror jag det betyder mycket för skolan, och våra barn och barnbarns framtida kunskap och kompetens.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0