Min Vision

SvD har publicerat en artikel om ett barn, Elizabeth, som är utsatt för ett av Sveriges största arbetsmiljöproblem, mobbning. Elizabeth ska börja sjätte klass, hon är inte ens tonåring. Enligt svensk lag är hon skyldig att varje dag infinna sig på sveriges största arbetsplats, skolan. Detta trots att hon systematiskt utsätts för kränkande behandlingar av sina jämnåriga. På raster när inga vuxna ser utsätts hon för olika former av psykologiska och fysiska kränkningar, altifrån slag och stryptag till mordhot. Detta fortgår varje dag och bryter ner henne som person och hindrar henne från att utnyttja sin fulla potential att lära sig.

Enligt skolan har Elizabeth autism. Det är i själva verket Elizabeths fel att hon är utsatt. Elizabeths mamma kommenterar saken med att konstatera att det är märkligt att autismen bara yttrar sig i skolan och ingen annanstans. Kanske är det så att mobbningen påverkar henne? Men för skolan är det bekvämt. Man har smidigt och lätt förlagt problemet med att ett barn systematiskt blir kränkt och nedbrutet på barnet självt. Hon har ju autism. Det förklarar varför hennes jämnåriga slår henne och utsätter henne för andra kränkningar. Det är hennes eget fel. För det är ju okej att slå på någon om denne är avvikande? Logiken brister även här, för det är såklart inte okej att slå någon någonsin, men skolan har hittat en förklaring till varför Elizabeth blir mobbad och också konstaterat att det inte finns något skolan kan göra. Problemet är elevens.

Jag erkänner, det är en snyft-berättelse. Men då ska man komma ihåg att i näsan varje klass finns någon som inte får vara med, som är lite "udda" eller som har "fel" kläder. Kanske blir man inte slagen och mordhotad, man kanske är den som ingen vill grupparbeta med eller som får sitta ensam i matsalen. Det är visserligen inte lika illa som att hotas till livet, men det är ju definitivt något som påverkar en person och som sätter märken i människan som kan bestå hela livet och hämma människan hela dennes vuxna liv. Jag påstår att i nästan varje klass pågår någon form av mobbning. Jag har inga belägg för det, mer än min egen erfarenhet. Men vi är många som kan vittna om utsattheten i skolan. Jag är en av de som var lite udda, som tidvis inte passade in i mallen. Det hände att jag blev slagen eller fastbunden, om jag ska tro mina föräldrar för själv har jag förträngt det. Jag menar på att det är vardag och händer i varje svensk skola. Det händer bakom kullen eller bakom bollplanket. Någonstans där vuxna inte ser och inte vet. Emedan de vuxna sitter i personalrummets trygghet tvingas barnen ut i ur och skur att möta mobbningen antingen som förövare, offer, eller åskådare. Det här händer inte bara Elizabeth. "The story never changes, just the names and places...". Kanske heter personen Kalle, Amanda, Erik, Sara eller Gustav.

Skolan är en av Sveriges otryggaste arbetsplatser. Tusentals fall av mobbning, kränkningar och andra former av trakasserier passerar årligen utan att åtgärder vidtas, utan att vuxenvärlden reagerar eller faktiskt tar ansvar. Det är aldrig offrets fel att förövaren slår. Hade samma sak hänt på en arbetsplats för vuxna hade det varit nog att åtala arbetsgivare och förövare. Förövaren för själva våldet, det psykiska såväl som det fysiska, och arbetsgivaren för att denne lät det fortgå över tid utan att ta tag i det och därmed tillät en alltför otrygg arbetsmiljö. I skolan finns små möjligheter att göra detta. Förövaren är för ung för att man ska kunna dra in rättsväsendet och skolan tycks alltid komma undan med nått mantra om för små resurser och olyckliga omständigheter. För eleven finns inte heller ett fackförbund som kan hjälpa och bistå i juridiska processer mot en arbetsgivare. Ytterligare ett skydd som saknas. Samtidigt är eleven tvingad att gå till skolan varje dag, tvingad att utsätta sig själv för nya mobbningssituationer. Eleven kan inte sluta, och byter man skola på eget initiativ så måste föräldrarna stå för skolskjutsen. Jag läste på ett annat forum om en anhörig till någon som blivt svårt misshandlad i skolan ställa frågan hur man motiverar ett barn som blivit misshandlat att gå tillbaka och utsätta sig för chansen att bli misshandlad igen. Mitt svar på den frågan är att det gör man inte. Men enligt lag tvingas tusentals föräldrar till just detta, att skicka sina barn mot ännu fler våndor och ännu mer mobbning.

Skolan ska vara en arbetsplats där alla kan känna trygghet. Skolan är den viktigaste tiden i en människas liv. Den inträffar under den tid då människan lär sig som snabbast. Misstag och saker man inte lär sig under den tiden har man små möjligheter att korrigera i vuxen ålder. Ett förlorat år i mellanstadiet kan betyda så fruktansvärt mycket för en persons potential och utveckling. Att alla ska få samma exellenta utbildning och möjlighet till framgång är en central fråga för mig. På en personlig nivå ger det varje människa samma chanser att nå sina drömmar, och för Sverige betyder det att nationens konkurrenskraft blir så stor som möjligt. Men när skolan inte är trygg kan man inte lära sig. När man sitter och ägnar lektionerna åt att fundera på hur man bäst ska fly undan mobbarna är inte inlärning något prioriterat. När det går så långt som att individen väljer att inte längre komma till skolan och därmed bryta mot lagen (och skolka) lär den sig ingenting alls. Om inte skolan får verktyg och skyldighet att agera snabbare, tydligare och betydligt mer förebyggande mot mobbningen så kommer den finnas kvar. Skolan måste ges både möjligheten och ansvaret att arbeta mot mobbning. Större möjligheter att utkräva skadestånd skall finnas för offren och skolorna ska straffas ekonomiskt varje gång ett barn far illa och detta inte hanteras snabbt.

Barnen kan inte välja till eller välja bort skolan därför måste skolan vara trygg och säker för alla. Om ens en person mobbas är det för mycket. Att ha en nollvision är för mig inte nog, för en vision är något långt frammåt som man försöker sträva mot och kanske i bästa fall närma sig. Skolan måste ha nolltolerans och krav på att ingen ska utsättas! Dessutom måste elever och föräldrar få en organisation att vända sig till som kan agera ombud för eleven i alla former av frågor som rör skolan. Ett fackförbund för elever helt enkelt. Eftersom elever i grundskolan är under 18 så bör detta vara något som ingår i hela paketet skola. Ingen ska behöva bli mobbad och när det händer ska det finnas någonstans att vända sig!