Min Vision

"Den som söker, han finner" heter det ju, och nu har jag äntligen funnit något jag sökt efter med ljus och lykta: En vision om företagande som inte var samma gamla trötta upprapning av sänkt a-kassa, mer utbildning eller sänkta arbetsgivareavgifter. Tyvärr var det inte i någon av de fina tidningarna eller från någon av de kända politikerna visionen kom, utan från vanliga svenskar. Från YIMBY. Jag fastnade lite smått i en tråd där.

Den handlar om stadsplaneringens roll i att skapa förutsättningar för småföretagare. Här lyfts blandstaden fram som ett kraftfullt verktyg. I inlägget får man följa med på en vandring längs vad som kanske kan kallas en bakgata. Författaren menar att en sådan gata aldrig ens hade fått komma till vid en planering idag. Men längs med den här gatan finns många små verksamheter. Ingenting hype eller superhäftigt i stil med vad som finns innanför vallgraven, men ändå något som finns och som lever. Det handlade rent konkret om ideella organisationer, små skivbolag, någon konstnär, nått alternativt café och liknande. Verksamheter som skapar liv och som också måste få utrymme att finnas, och som ibland faktiskt dessutom växer.

En sak företag behöver för att kunna komma igång är lämpliga lokaler. Oftast kanske "lämplig" innebär ett okej läge och ett överkomligt pris samt passande storlek. Det skulle kunna vara just en av de lokalerna som finns längs den där gatan. Problemet är att den typen av lägen inte byggs längre. På grund av bostadsbristen är det lönsammare att bygga bostäder överallt. Att ha en liten bräcklig verksamhet som hyresgäst istället för en fastanställd heltidsarbetande är också en större risk. Så frågan är hur vi skapar intresse för att bygga blandstad med större inslag av affärslokaler i bottenplan och bostäder längre upp. 

Ett sätt att skapa det där intresset skulle kunna vara att tillåta en extra våning på huset om bottenplanet används mer till affärslokaler, kanske kan man tillåta att även andra delar av byggnaden får användas också? Någon procentsats kanske för hur mycket som måste vara i bottenplan och hur mycket som får placeras "fritt"? Det där kan byråkrater lösa. Jag tror att en sådan regeländring skulle göra det mer intressant att bygga även för affärsverksamhet. Detta måste så klart komineras med öppna stadsdelar där människor har anledning att röra sig. Det behöver ju inte bli horder av folk som springer runt, men i alla fall ett vissst flöde av passerande människor. Hur man väljer att stadsplanera, dvs öppna stadsdelar versus stängda, är ett högst politiskt beslut. 

En annan "bov" för den levande staden och affärsverksamheten där är köpladorna. De ligger bakom mycket av många lokala näringslivs död. Köpladorna hänger starkt samman med att det billigaste sättet att skapa enorma parkeringar, som parkeringsnormen framtvingar, är att köpa billig mark. Billig mark finns långt ut i utkanterna i industriområden. Samtidigt supportas hela IKEA-modellen med att politiker ordnar dit motorvägar och gör det enklare och enklare att ta bilen dit. Mycket av det som finns i köpladorna skulle kunna placeras i centrala städer istället. För att uppmuntra en sådan utveckling finns det enkla åtgärder att vidta. Det handlar om att sluta dalta runt med bilen och prioritera den högst så att bilen blir enklast. Vad det landar i är att man måste arbeta med att minska antalet parkeringsplatser, begära ut marknadspris för de som finns och tilldela andra trafikslag mer utrymme i den urbana staden. Fler cykelfartsgator kan exempelvis bli en utmärkt lösning, hela gator konverteras från billeder till fotgängarvänliga handels- och flaneringsstråk. 

Någon kanske invänder mot att man ska försämra bilens framkomlighet, att det är "fult spel", eller något i den stilen, att det landar i att man försöker bedriva någon slags uppfostringspolitik. Det handlar inte om det. Allting börjar och slutar i enkel matematik. Det finns en bra bild som visar det där. För bilister längs någon billed tilldelas 7 + 7 meter körfält samt 3+3 meter parkering = 20 meter. Dessutom tillkommer ungefär 2 meter i refuger eller nått liknande, och de ska räknas som bil-yta, för de hade inte byggts om det inte var för biltrafiken. Det är ju till för att skapa avstånd från de snabba och farliga bilarna. Så bilyta = 24 meter minst. Att jämföra med cykelytan exempelvis på 3 meter. Vi kan börja med den enklaste matematiken och konstatera att jämfört med exempelvis cykeln får bilen 8 gånger mer yta. Varför? Ett rimligt utgångsläge borde ju vara att ge alla trafikslag en likvärdig andel av gaturummet. I så fall hade bilen fått 11,5 meter ungefär. Sedan kan man räkna på kapacitet och komma fram till att bilytorna har mycket lägre kapacitet än kollektivtrafiken, promenadytorna och cykelbanorna. Så att allokera mer yta till den ytineffektiva bilen är faktiskt otroligt dumt. Men för att klara upp det här med om det är uppfostringspolitik så är det ju rimligen uppfostringspolitik att bygga markant mer åt ett trafikslag. Idag uppfostrar vi alltså folket att bli bilister. Om vi slaviskt skulle följa det resonemanget att staten inte ska bedriva uppfostringspolitik genom att prioritera något trafikslag så finns det i stort sett ett trafikslag som skulle få enormt mycket mindre yta och andra förmåner, och det är bilen. 

Min vision på det här området är att få mer city och mindre externa köplador i industriområden. Det ska konternuerligt byggas gott om lokaler, företrädelsevis i gatuplanet, för små verksamheter som förmår att skapa liv i alla stadsdelar vid många olika tider på dygnet. Detta åstadkommer man genom att erbjuda möjligheten att få bygga en extra våning om man samtidigt lovar att en del av fastigheten ska vara affärslokaler, samt att politiskt styra stadsplaneringen mot öppna urbana kvarter istället för slutna förortsenklaver. Handel i staden ska gynnas genom att infrastrukturen planeras med andra mål än att till varje pris säkra framkomligheten för bilar. Istället skapas attraktiva promenadstråk, cykelstråk och företrädelsevis spårvägsförbindelser. Detta medför ett avskaffande av parkeringsnormen samt att man politiskt vågar säga att bilens framkomlighet inte är högst prioriterad när man planerar olika stadsdelar. Jag ser inget fel i att säga "vi planerade det här stadsrummet och den här ytan var den som blev över till biltrafiken när vi skapat utrymme för människorvärden, möten och liv som vi valde att prioritera högre än en bilgenomfart". Då får det vara så. Jag tror det i förlängningen ger en attraktivare, effektivare och mer mänsklig stad. En stad som uppmuntrar till möten mellan människor och utbyte av varor, tjänster, idéer, kreativitat och innovation i själva staden. En stad som på allvar kan konkurrera med andra europeiska och internationella städer som tillväxtmotor, jobbskapare och framför allt livskvalitetshöjare.