Min Vision

De där dagarna man inte vill och inte orkar. När soliga sommardagar och sensommarens ljumma torra kvällar ersatts av snålblåst och enträget ihållande duggregn. Och man känner att nej. Jag vill inte ge mig ut och cykla de där 1600 metrarna till ICA. När man känner att jag är less på den där mördande sänkan som luktar piss som cykelbanan leds ner i medan bilvägen byggs på en jämn och fin vall. Less på svängfesten vid GC-tunneln med 90-gradare och nollsikt. Ni har säkert haft de där dagarna. Vad gör man? I någon ände är man bara människa.

Jag tog bilen. För att byta ett sim-kort. Det var svagt, det var syndigt, det var nyttigt för min bils stackars delar. En bil mår bra av att köras lite då och då, och min bil får då inte överdrivet med motion. Men samtidigt satte det igång en reflektion om varför. Vad var det som drev mig dit? Vädret absolut, men inte bara. Framför allt är det miljön man tvingas röra sig igenom. Den skulle få vilken självmordsbenägen person som helst att verka munter i jämförelse. Maken till människofientlig plats får man leta efter. Men det värsta är inte hur det ser ut utan hur det låter. Det är en konstant bullermatta från biltrafiken. Sex filer motorväg och innanför en gigantisk trafikapparat med lika många filer till med trafikljus och "bilar i kö, ja en härlig miljö" för att citera Galenskaparna. Och sen leds cykelbanan rätt ut jämte motorvägen och bullret blir öronbedövande. Och som ni alla vet, när det regnat blir det tiofallt värre. Vägljudet blir mycket högre.

Jag skriver inte det här för att legitimera eller ursäkta en moralsvacka. Poängen är att det satte igång en fundering. Det här handlar inte om mig, egentligen. Det finns så otroligt många sådana platser i Sverige där att handla innebär att förflytta sig genom en miljö som är direkt otäck, obehaglig och omänsklig att befinna sig i. Den skapade miljön påverkar i högsta grad valet av transportmedel. Det finns en avhandling som visar att de som bor bilberoende, alltså i lägen där man i större grad måste ta sig genom ett bullrigt och deprimerande asfaltsökenlandskap, väljer bilen för 8 av 10 ärenden. Jag tänker att om vägen till affären varit mer en kort promenad längs Vasagatan eller för all del en cykeltur genom Olivedal, då hade fler valt hållbara alternativ. Forskningen stödjer också den tanken. I den täta innerstaden använder de flesta knappt alls bilen i sin vardag.

Människor är väldigt känsliga inför omgivningen och agerar delvis på grundval av upplevelsen av det fysiska rummet de befinner sig i. Olika utformning och prioritering ger olika resmönster. För framtiden är hållbarhet avgörande. Därför måste rummen vi rör oss i bli bättre, mer anpassade för att människor ska röra sig i dem. Det finns en teori som säger att om man bygger mer vägar leder det till mer biltrafik. Stadsforskaren Professor Jan Gehl har visat att det också gäller för fotgängare. Bygger man mer platser för människor i en stad så uppstår ett folkliv.

Satsningar formar mönster som blir till livsstil. I Amsterdam valde man på 70-talet att göra slut med bilismen. Människor vällde ut på gatorna och demonstrerade mot mördarmaskinerna som avlivade barn. Ja det är fullkomligt sant, även i Sverige kom massbilismen att bli den vanligaste dödsorsaken bland människor under 35, särskilt bland barn när den introducerades. Man ändrade riktning och började bygga ett samhälle med hållbara transportslag som bas. Idag säger resten av världen att de har en stark cykelkultur. Men för dem är det så normaliserat att de inte ens betraktar det som ett kulturuttryck. Att välja cykeln är helt enkelt snabbast och enklast. Hållbarhet kan vara så lätt. När hållbara val är det lättaste väljer människor dem. Det är ingen magi. Det är en trival med briljant metod för att ställa om hela samhället. Att göra det som är bra till det som är lättast.