Kontroversiell uppsats visar hur samhället sviker män
Jag är en trogen läsare på GenusNytt. Och ibland kommer riktiga guldkorn fram. Denna gången rör det sig om en kontroversiell uppsats skrivet som ett examensarbete på socionomprogrammet vid mittuniverstetet: http://miun.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:425982. Författaren heter Elin Arvidsson.
Uppsatsen handlar alltså om kvinnors våld mot män i nära relationer. Om det är något det är tabu att tala om i Sverige så är det just detta, att kvinnor likväl som män kan bruka våld i nära relationer. Jag har skrivit om det förut och tänker inte ägna spaltmeter åt att pläddera igen. Antingen så har väl ni läsare stängt porten och fällt ner gallret i avsmak eftersom ni inte håller med eller så kommer jag bara försöka slå in öppna dörrar. Ingetdera verkar speciellt produktivt.
I uppsatsen uttrycker författaren sig försiktigt med formuleringar såsom "utmanar feministiska ansatser" och liknande, men när man läser inser man att även om formuleringarna är försiktiga utgör den en totalsågning av den feministiska världsbilden. Hon visar att det vanliga feministiska tjatet om att ekonomisk, politisk och vad annan makt (alla) män hela tiden anses ha inte påverkar ifall en människa oavsett kön kan använda våld för att kontrollera sin partner. Om mannen så är miljonär, VD och President samtidigt kan en kvinna bruka våld oprovocerat mot honom i syfte att kontrollera och förtrycka, på precis samma sätt som män kan göra det. Med andra ord är problemet inte ett manligt problem, eller ett strukturellt patriarkalt förtryck, utan ett allmänmänskligt problem. Precis vad jag har hävdat hela tiden. Nu ska sägas att uppsatsen utgår ifrån endast en respondent, men statistik från andra internationella undersökningar används som stöd, och man kan också göra iakttagandet att i det granskade fallet så är de faktorer som traditionellt sett anförs av feminister som skäl till att kvinnor inte kan utsätta män i själva verket oviktiga och saknar betydelse.
Vidare tar uppsatsen upp en viktig skillnad i hur samhället bemöter utsatta män respektive kvinnor. Det saknas i stort sett vägar för män till hjälp. Några mansjourer existerar men vad gäller samhällets istitutioner så är de i regel enbart utformade efter kvinnan. Socialtjänsten har faktiskt till och med i uppdrag att särskilt ta kvinnans parti! Respondenten i uppsatsen beskriver hur han omöjligen kunde få hjälp av samhället om han inte hade gedigen bevisföring, medan kvinnan som utsatte honom för våld helt utan att anföra ett enda bevis enbart genom att knysta om att han skulle ha slagit henne genast fick hjälp och stöd. Bevis var liksom aldrig intressanta.
Som en tragisk avslutning kan sägas att respondenten och kvinnan som utsatte honom för våld väntade barn när problemen började uppkomma. Han fick inte närvara vid födseln av hans egen son och har åtminstone inte vid uppsatsens utgivning ens fått träffa sitt barn. Kvinnan driver en process för att få ensam vårdnad och man kan ju lungt säga att hennes chanser är goda. 95% av fallen vinner kvinnan. Han själv vill ha delad vårdnad och tror att barnet behöver både en mamma och en pappa. Men sannolikt är att han aldrig kommer få träffa sin son och att sonen tvingas växa upp utan sin pappa.
Detta är Sverige år 2011. Jag blir alltmer mörkrädd. Jag rundar av här för att inte förlora mig i akademisk prosa. Är man svältfödd på sådan finns gott om den i uppsatsen. Bara att läsa. Men det är fantastiskt att detta lyft fram av modiga individer som vågar trotsa den feministiska världsbilden, ifrågasätta och säga: "Det här stämmer inte." Ett ljus i tunneln förhoppningsvis. Svenska samhället sviker män. Det är dags att reagera!
