Min Vision

Miljöpartiet har gjort ett intressant och relevant utspel som jag tänkte kommentera. Det handlar om skolan. Det de säger är egentligen självklart. Skolan är så fruktansvärt usel och lämnar så många utan den utbildning de har rätt till att enbart marginella förbättringar har stor betydelse för hela samhällsekonomin. Det betalar sig bra att höja kvaliteten i skolan. Det är framtidsinvesteringar som går att räkna hem.

Men det handlar inte bara om pengar. Samtidigt har hela offentlig sektor - inklusive skolan - blivit allt sämre på att göra något med de resurser de får. En organisationsforskare skriver på SvD att det utvecklats en strukturell rädsla att göra fel inom hela offentlig sektor. Istället för att ägna sig åt "värdeskapande verksamhet" - eller vad nu motsvarande kan kallas inom den sektorn - ägnar man sig åt nonsensarbete. "Skyltfönster" är ett bra ord. Det ska se snyggt ut - substansen, det som finns innanför, det är inte viktigt.

Det är viktigt det här. Faktum är att den stora frågan inte handlar om resurstilldelning utan om organsiation. En ineffektiv organisation äter pengar. De flesta av oss kan Parkinsons lag utantill. Den bygger på observationer om att brittiska myndigheters administration av stormaktens kolonier tycktes kosta allt mer samtidigt som kolonierna som skulle administreras blev allt färre. Detta ledde fram till slutsastsen att arbete tycks expandera för att fylla den tid som är allokerad. 

Jag vill poängtera att detta inte bör tolkas som att offentligt anställda slöar på arbetet, så är det inte. Istället är det så att de i stor grad uppehåller sig vid arbetsuppgifter som inte leder till bättre resultat. Självklart sitter de och gör uppgifter, men ofta fel sådana. En välkänd sanning är att byråkrati expanderar för att möta behovet av den växande byråkratin. Efter en kritisk massa byråkrater är anställda kan de helt generera arbete åt sig själva utan att tillföra någonting till den egentliga verksamheten. Papper ska skyfflas runt, någon ska skriva nått PM som någon annan ska läsa och svara på och en tredje ska godkänna någon detalj och så håller det på. Krydda det med ökat fokus på att ta fram policydokument... 

Byråkratin är oerhört farlig. Den är onekligen nödvändig till viss del, men man måste vara medveten om att den måste hållas i strama tyglar. Att ösa in mer pengar i överbyråkratiserade ineffektiva organisationer leder inte till högre resultat. De organisationerna har redan frikopplat resultaten från anslagen helt och hållet. Därför måste ekonomiska satsningar gå hand i hand med organisationsutveckling. Så också i skolan. Frågan är bara vilket parti som vågar anta den mer komplexa hållningen. Det är ju lättare att prata om x antal miljarder till y syfte.

Sverige håller på att falla isär. Rent kunskapsmässigt. Jag drar mig till minnes en gammal artikel jag läste för länge sedan, Svenska skolan - anstalt för utbildning eller inbillning? Den går i princip ut på att beskriva hur djupt svenska skolans kvalitet har sjunkigt. Det finns flera intressanta cases som anekdoter. Förvisso anekdoter, men ändå talande. En grammatikbok som gick från att anses vara högstadiematerial till universitetsmaterial på några decennier. Eller varför inte matematikuppgiften som högstadieelever förväntades lösa som idag kräver att man är matematikdoktorsmaterial för att lösa i slutet av gymnasiet.

En rätvinklig triangel har omkretsen 70 cm. Den inskrivna cirkeln har radien 6 cm. Beräkna triangelns sidor.

Jag är chalmerist, så jag antog utmaningen och löste tillslut uppgiften (puh!), men det satt långt inne. Svaret är 20, 21 och 29 cm för den som undrar. Lösningen kommer längst ner i posten.

Berättelserna om skolans förfall börjar bli några stycken nu. Ytterligare skrämmande berättelser återges av Maciej Zaremba i DN. Artikeln försöker diskutera avprofessionaliseringen inom skolan. Den har ett par år på nacken och kanske är det just detta som gör den intressant. Vi går nu mot valår och Björklunds "katederundervisning" ställs mot en återgång till socialdemokratisk flumskola. I grunden handlar konflikten om synen på lärarens roll och därmed om synen på lärande.

Den pedagogiska mittfåran tycks anse att lärande är en process som drivs av en inre nyfikenhet och att lärarens roll är att understödja eleven i detta kunskapsletande. Katederundervisningen betraktar kunskap som en överförbar entitet som läraren ska förmedla till eleven. Detta ger också intressanta implikationer på lärarrollen och de kompetenser läraren ska anses behöva. I första fallet är läraren inte en lärare utan en handledare som kan ge råd och peka åt någorlunda rätt håll. Att undervisa i till exempel matematik kräver då inte att man kan matematik. Det räcker att känna till hur man letar information. Pedagogen blir en slags all-round lösning. Det spelar ingen roll ifall det handlar om småbarn som ska lära sig grunderna i socialt samspel genom lekar eller om det är universitetsstudenter som ska lära sig laplacetransformera. Samma person med samma pedagogutbildning kan ju göra jobbet, eftersom eleven själv nyfiket söker upp relevant information. I det andra fallet krävs att läraren faktiskt kan ett (eller flera förvisso) ämne på en djup nivå och kan lägga fram detta för eleverna.

Visst existerar en inre motivaiton att lära sig. Det är inbyggt och inkodat i allt liv. Det går däremot att diskutera ifall denna inre motivation nödvändigtvis leder till att man sig det man behöver ute i vuxenlivet. Det har visat sig vara en dålig idé inom många klassiska skolämnen att anamma den pedagogiska mittfårans tankegods. Implikationerna har visat sig vara absurda av anammandet av denna syn. Kunskapsföraktet breder ut sig. Att påstå att man behöver kunna matematik för att lära ut matematik, det har blivit fult att säga.

Det är kanske så man bör se Björklunds katederskola. Inte som att läraren nödvändigtvis står still bakom en stor kateder och mässar, utan som att läraren är en professionell ämneskunnig och att undervisning handlar om att förmedla kunskap som en slags överförbar entitet till eleven. Det var så man gjorde "back in the days" när högstadeelever fortfarande kunde lösa triangeln med cirkeln i. Det lämpar sig inte för alla ämnen, men definitivt för skolans paradnummer: teoretiska ämnen. 

Lärare måste återta lärarrollen och återuppbygga yrkeskårens stolthet. Samhället måste göra det möjligt. Endast så kan man bygga en skola i världsklass: på kunniga lärare som är duktiga på att undervisa. Allt annat menar jag, helt utifrån egna erfarenheter och fördomar, är nonsens.

Lösning till triangeln
Jag löste den genom att beteckna sidorna som summor av delstreckor. Båda kateterna är den inskrivna radien r + någonting, dvs r+x och r+y respektive. Hypotenusan blir x+y på grund av geometrin. Så sidorna a+b+c kan också skriva som r+x + r+y + x+y = 70 => 2r + 2x +2y = 70 => (70-2r)/2 = x + y => x+y = 58/2 = 29 och x+y = c. Därmed har vi hypotenusan c.

För att kunna räkna ut de två kateterna tittade jag på areasamband. A = b*h/2, eller med mina beteckningar A = a*b/2 => 2A = a*b. Arean kan också räknas ut med hjälp av den inskrivna cirkeln. A = r * s, där s är semiparametern, dvs halva omkretsen, eller (a+b+c)/2 = 35. Dvs A = 6*35 = 210 och a*b = 420.

Detta leder till att a+b = 70 - 29 dvs a+b = 41 och a*b =420. Detta är ett ekvationssystem som naturligtvis går att lösa genom vanlig insättning. T ex ger systemet att 420/b + b = 41 => b^2 -41b +420 => b = 41/2 +- sqrt((41/2)^2 -420) = 20.05 +- sqrt(1/4) = 20.05 +- 0.5. Detta ger alltså två svar, som brukligt vid andragradsekvationer. Vi kan genom att titta på ekvationssystemet konstatera att ett uttryck för a hade sett identiskt ut fast med skiftade parametrar. Det går därför att sluta sig till att rötterna i själva verket anger a respektive b, dvs 20 och 21, och att a och b måste anta varsitt av dessa värden. Detta kan man sedan kontrollera via Pythagoras sats som säger att a^2 + b^2 = c^2, dvs om allt stämmer så är 20^2 + 21^2 = 29^2. Räknar man ut det får man 841 = 841 vilket är sant, alltså stämmer lösningen.

Notera nu att allt detta är förhållandevis enkelt att lösa helt utan miniräknare, vilket var så uppgiften från början var menad att lösas. 

Jag läser en kurs i projektledning. När man närmar sig det ämnet stöter man på en ganska märklig värld. Hur projekt med nästan identiska förutsättningar går så radikalt olika bra. I sammanhanget brukar man ofta jämföra Toyota med västerländska biltillverkare. Skälet är att Toyota's så kallade "time to market", tiden det tar att utveckla en produkt från idé tills den står i butik, är hälften jämfört med västerländska biltillverkares. Då kan man fråga sig om Toyota spenderar mer pengar och därför lyckas bättre? Nej, det gör de inte. Deras process fram till en ny produkt i butik är snarare tvärt om billigare. Har det att göra med kvalitet då? Jag pratade med en forskare vid institutionen för produkt- och produktionsutveckling på Chalmers. Han menade att Toyota snarare även är duktigare på kvalitet. Han drog en anekdot om hur amerikanska biltillverkare köpte in en Toyota och skruvade isär den. De blev helt förundrade när de skulle sätta ihop den igen att alla delar faktiskt passade ihop. På deras egen produktionslina var en hammare vanligaste verktyget för att få delarna att passa ihop. Det skulle aldrig gå att skruva ner en av deras egna produkter och få ihop den igen.

Så Toyota lyckas bättre med alla tre viktigaste faktorerna: kostnad, tid och kvalitet. Hur är det möjligt? 

Jag lämnar Toyota för stunden och gör istället ett nedslag i Sveriges skolvärld. Nämligen i Nossebro skola. Den inte alls uppenbara kopplingen ligger i att Nossebro skola gör ungefär samma sak som Toyota, fast i skolvärlden; det vill säga de lyckas betydligt bättre än alla andra trots att de knappast har en flådig budget att röra sig med. De har en vanlig kommunal budget.

Skillnaden mellan Nossebro skola och andra skolor ligger i att på Nossebro skola tillämpar man vad forskning säger om utbildning. Med det receptet har man gått från att vara sämst i Sverige till bäst i Sverige. Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter och utifrån de senaste resultaten har man skapat omfattande åtgärder i hur arbetet läggs upp och hur resurserna används. Ingenting har tillförts, man har bara tänkt om.

Konkret handlar åtgärderna bland annat om en sak jag har nosat på innan; varför är läraren själv i klassrummet? I Nossebro har man avskaffat sär-undervisning i stor utsträckning och en extra specialpedagog finns istället tillgänglig i klassrummet. Dels för att hjälpa de barn som har större behov, men de hinner också hjälpa de andra. Det gör att alla hinner få hjälp. Detta har också den intressanta sidoeffekten att problemen med pladder och skrik på lektionerna minskat kraftigt. När alla får hjälp så kan de göra framsteg med skolarbetet istället och har inget behov av att aktivera sig själva för att de inte förstår vad annars de ska göra.

Först var lärarna motvilliga att släppa in specialpedagogerna i sina klassrum, men nu har det snarare blivit kö. Alla lärare har förstått fördelen med att få hjälp i klassrummet. Rätt naturligt egentligen. "Det ensamma geniet" figurerar med klart större frekvens i skönlitteraturens värld än i verkligheten. Vi vanliga människor gör bäst insats när vi hjälps åt.

Det finns en annan aspekt av det också. Forskning visar att alla vill vara med i klassrummet. Det är förödande för motivationen att bli tvingad att gå i en sär-grupp, och kan mycket väl innebära ett livslångt handikapp. Till barn som behöver särskilt stöd arbetar man med läxhjälp, som naturligtvis är tillgänglig för alla elever som behöver hjälp. Inget stigma att "Kalle med diagnos X måste gå på särtimmar efter skolan", nej läxhjälpen är öppen för vem som helst. 

Förutom detta arbetar skolan stenhårt med struktur, individuella lösningar och att visualisera framsteg. Eleverna möts av en tydlighet i vad som förväntas och hur de ligger till. Ganska fundamentala parametrar att ha ordning på om man som elev ska kunna arbeta mot förbättring. Men viktigast av allt tror jag är grunden varpå allting vilar: Underkända elever är skolans misslyckande. Sunt att denna insikt äntligen trillat ner i någon skola, och att den faktiskt fått vägleda en så framgångsrik förändring.

Vad säger då detta? Jo det säger att det inte handlar om resurser. Ordandet om mer pengar till skolan kommer inte ge bättre kvalitet, för problemet är egentligen inte pengarna. Det handlar om organisationen. Man kan använda resurser bra och man kan använda dem mindre bra. Klarar organisationen inte av att använda pengarna så spelar det ingen roll om det finns 0 eller 6 extra miljarder. Att styra upp skolan handlar inte så mycket om att satsa pengar som att få ordning på organisationens metoder och arbetsupplägg. Och när det väl är i ordning kommer man sannolikt att finna att extra resurser är överflödigt. Det är inte omöjligt att det till och med blir billigare, som det så ofta blir i företagsvärlden när man lyckas få ordning på samma problematik. Som i fallet Toyota till exempel.

Det finns naturligtvis ingenting som är roligt med konkurser, men å andra sidan anser jag att konkursen fått oförtjänt mycket kritik.  Som nedläggningsförfarande är konkursen föredömlig och ansvarsfull. Det finns egentligen 2 aspekter som jag tycker att man "glömmer" att nämna. Dels dess timing och dels vad en konkurs är. 

Jag tänker börja med att ge en kort förklaring av vad en konkurs innebär. När ett aktiebolag försätts i konkurs ställs bolagets tillgångar upp mot dess skulder. Fodringsägarna rangordnas och får i tur och ordning pengar från konkursboet tills pengarna är slut. Högst prioritet har ofta staten, och staten får alltså oftast tillbaka en stor del av sina fodringar. Efter att pengarna är slut stryks alla fodringar som inte betalts. Detta händer i alla konkurser. I fallet JB saknades cirka en miljard. Drabbas gör de som har obetalda skulder. De får inte se sina pengar igen. Detta händer i alla konkurser och hade hänt om JB verkat i vilken annan bransch som helst. Staten kommer dock inte skjuta till en miljard extra, vilket vissa vill ge sken av.

Nu vet inte jag vilka som är fodringsägare, men det är inte orimligt att det finns obetalda lönekostnader i konkursboet. Dessa går staten in och betalar. Det är den statliga lönegarantin. Det gör alltså staten för alla bolag som försätts i konkurs och som har obetalda lönekostnader som inte kan täckas. Man kan tycka vad man vill om den, men det har ingenting med att JB verkar i offentlig sektor att göra. Att använda detta som ett argument mot vinstdrivande friskolor går alltså inte. Eftersom detta i stort sett annars aldrig diskuteras i samband med konkurser verkar det onekligen som att vänsterdebattörer griper efter halmstrån för att försöka smutskasta vinstdrivande verksamhet. I sjävla verket är statlig lönegaranti ett socialistiskt trygghetssystem.

Men om man släpper ekonomin och ser på hur nedläggningen gjorts är det svårt att inte imponeras över den timing JB-koncernen har. Från den kommunala världen finns exempel på skolor som lagts ner i princip från en dag till en annan mitt i terminen. Eleverna får en morgon bara beskedet att nu ska du gå till en annan skola. Ingen chans att ställa om, ingen chans att titta på alternativ. JB-koncernen valde att lägga ner direkt efter skolavslutningen i början av juni. Eleverna fick då hela sommaren, flera månader, på sig att hitta alternativ och ställa om. Trots detta så är det JB-koncernen som får skit, kommunala skolor som lagts ner har inte granskats och inte kritiserats trots ett långt mer omilt förfarande gentemot eleverna. Det är svårt att inte misstänka en agenda hos media...

Det är faktum att skolmarknaden är överetablerad. Frågan var aldrig ifall det skulle behövas nedläggningar, frågan var när, vem och på vilket sätt. Istället för att racka ner på ett system som fungerar, som adapterar till minskande elevkullar precis som alla branscher adapterar till nya förutsättningar, så bör man lyfta fram på vilket föredömligt sätt branschens fria aktörer hittills valt att hantera saken på för att minimera skadeverkningarna för eleverna.

Så här i sommartorkan tänkte jag köra ett inlägg om skolan. Jag har samlat på mig en hel del åsikter och tankar efter 12 års erfarenhet av Sveriges största arbetsplats, skolan. Min meritlista inleds med några år i Grebos kommunala skola. Jag fortsätter sedan till Rimforsas kommunala skola innan jag ger mig på nya utmaningar inom friskolan Internationella Engelska Skolan i Linköping. Jag avslutar min karriär inom grundskolan med att ta "grundtenten" år 2007 från IESL. De följande tre åren spenderades på en kommunal skola, Berzeliusskolans gymnasium, där jag ägnade mig åt vad teknikprogrammet hade att erbjuda. Sedan fortsatte jag rakt in i universitetsvärlden och hamnade på Datorteknik på Chalmers och där är jag kvar än.

Årets upplaga av Almedalen bjöd på intressanta utspel om skolan, som jag tog upp i min bloggpost som summerade Almedalens skolpolitiska utspel. Vid sidan av de vanligt förekommande problembeskrivningarna omkring dålig status, låg lön, för stora klasser och så vidare vill jag presentera en ytterligare en problemformulering.

Man ser egentligen problemet jag avser presentera tydligt om man lyssnar på diskussionerna. I dessa målas bilden upp av den ensamt slitande läraren som väcker intresse och öppnar dörrar. Man beskriver en typ av superhjälte i klassrumet, det man pratar om handlar om individuella punktinsatser. Det blir någon slags hjältekultur över det hela. Varje lärare förväntas vara klassrummets Zlatan. Det man inte ser är att nästan allt framgångsrikt arbete är resultatet av en samlad ansträngning, ett teamwork.

Inte ens Zlatan skulle vinna en match om han tvingades stå ensam på planen mot motståndarna. Ändå förväntar vi oss att varje lärare ska göra det omöjliga, stå helt själv i sin uppgift. Några av de skolor jag har sett från insidan kan beskrivas som ett lag som saknar både lagkapten, tränare och sammanhållning. Var och en kör sitt race. Vissa lyckas, andra inte. För visst finns det flera Zlatan i klassrumssverige. Problemet är att deras insatser stannar vid att vara punktinsatser från en enskild driven lärare.

Visst finns det mängder med olika formella grupper och konstruktioner, bland annat lärarlag. Men i träsket med utvärderingar, provrättningar, lektionsplaneringar och extra krävande elever så blir det just bara formella konstruktioner på ett papper som inte hinns med, används eller är det minsta nyttiga i lärarens verklighet.

Jag är bekant med en kvinna som just avslutat sina lärarstudier och börjat arbeta som lärare. Hennes första arbetsuppgift som nyutexaminerad blev att ta ansvar för en hel klass själv. Det är mycket som ingår i det, inte bara att undervisa. Det är ansvaret över 25-30 ungar i ett klassrum, ansvaret över deras utveckling både som grupp och som individer, ansvaret för att klassen ska fungera och att ingen lämnas utanför, det är föräldrarkontakter, utvecklingssamtal och uppföljning. Och troligen mycket mer. Detta är den verklighet som många lärare kastas ut i direkt efter avlagd examen. 

Men låt oss vara realistiska. Hur många Zlatan finns det i världen? Ett hundratal? Jag antar att det finns ungefär lika många klassrums-Zlatan som fotbolls-Zlatan. Då räcker det ju till två eller tre ordinära skolor. Och resten av världens miljarder barn? Ska vi acceptera att deras utbildning blir usel?

En gammal sanning är att en grupp är mer än summan av dess medlemmar. Alla stora och häftiga projekt som genomförts i världen har varit grupparbeten. Till och med Zlatan spelar ju i ett team som sagt! Varför skulle läraryrket vara så radikalt annorlunda att det plötsligt är bättre att var och en lämnas ensam att köra sitt eget race?

Två företrädare för SACO tycker att det är dags att överge drömmen om perfekt matchning vid rekrytering. En utbredd uppfattning är att en bidragande orsak till arbetslöshet i Sverige är att arbetstagares kompetens inte motsvarar den efterfrågade. Detta sägs sedan bero på att samhället ger felaktig utbildning eller att arbetstagarna valt utbildningar som inte är relevanta. Men det finns ju också en ytterligare förklaring, nämligen att företagens krav blir allt mer specifika.

Nu levde inte jag för 30-40 år sedan, men det sägs att "back in the days" räckte det att visa intresse för att arbeta hos en arbetsgivare. Det man inte kunde, det kunde man lära sig. Man kunde börja på verkstadsgolvet och arbeta sig vidare uppåt. Jag har i alla fall inte hört talas om att det pratades om "missmatch".

Saker har dock förändrats sen dess. Idag är det färre företag som satsar på oprövade kort. Istället låter man i så fall bli att anställa. Det kan bero på olika företeelser. Ekonomin går inte lika bra som "back in the days", som under "rekordåren". Arbetsgivares kostnader för en anställd är idag större. Arbetstagare har å sin sida ofta en längre (vilket inte nödvändigtvis är det samma som bättre) utbildning samt studieskulder och har därför högre löneanspråk för att få avkastning på utbildningen. 

Men kanske är ändå det viktigaste problemet idén om "perfekt matchning"? I konceptet ligger en föreställning om att samhället ordnar fram de perfekta anställda som är skräddarsydda för just den position som ska tillsättas. Komplett med flera års erfarenhet av yrket. I detta ligger också en ansvarsfrihet för företagen. Det är inte längre företagens sak att utbilda nyrekryterade att använda deras egna interna system. Det är inte längre företagens sak att ta ansvar för att det finns arbetskraft med yrkeserfarenhet. Men hur ska arbetstagare få erfarenhet och lära sig interna system utom just genom att jobba?

Jag anser inte att man likt SACO-företrädarna gör i debattartikeln kan förklara för företag vad de söker för kompetenser, eller uppfostra rekryternade bolag att tänka i väldigt fritt omkring hur en utbildning eventuellt avlägset skulle kunna tänkas vara relevant. Däremot finns det en sak jag tycker att man bör vara tydlig med, och det är vart linjen mellan företags och samhälles ansvar går när det gäller att tillgodose kompetensbehovet. Jag tycker saken är klar. Samhället står för grunden, generella kompetenser och allmänbildning. Naturligtvis viss specialisering åt generella fält. Företag däremot bör anses ha ansvar att skola arbetskraften in i företagets egna roller, samt att ge arbetskraften yrkeserfarenhet.

Uppdelningen är självklar, men bristen på politisk tydlighet i frågan gör att företag gärna skjuter över mer och mer ansvar på samhället. Samhället möter å andra sidan problematiken med att tala om mer utbildning och legitimerar på så sätt företagens uppfattning om att de ska få skräddarsydda kandidater till sina arbetsuppgifter. På så sätt förskjuts den vaga gränsen successivt till alltmer absurda lägen. Lösningen är tydlighet. Vad ska samhället göra, vad ska företag göra? Lång

Jag tänkte fortsätta årets Almedalssummering med skolan. Denna viktiga fråga berör liksom miljön vår framtid. Där miljön handlar om vår överlevnad handlar dock skolan om vår förmåga att göra något bra av tillvaron. Kunskap och en lång rad praktiska färdigheter är nödvändigt bara för att kunna fungera i samhället. Djup förståelse och vetenskap är vår enda möjlighet att stadigt driva civilisationen framåt. De fallande skolresultaten är alltså ytterst allvarliga. Konkret handlar det om att människor lämnas utan förutsättningar att klara av ett vanligt liv och att Sverige får sämre och sämre förutsättningar att utvecklas. Två partier har utmärkt sig stort i skolfrågan. Som vanligt är Folkpartiet drivande i skolpolitiken. Deras utspel inför Almedalen innehöll 10 punkter. Men även Socialdemokraterna förösker profiliera sig och lanserar ytterligare 7 förslag.

Folkpartiets förslag fokuserar mycket på läraren. Det handlar mycket om lärarens lön, status och utbildning. 

1. Höjda löner och karriärstjänster
2. Minskad administration
3. Legitimation och behörighet
4. Höjda antagningskrav
5. Lämplighetsprov vid antagningen till lärarutbildningen
6. Didaktiken är en viktig del
7. Övningsskolor inrättas
8. VFU bör utvecklas också vad avser uppföljning
9. Introduktionsåret utvecklas
10. Ett skolforskningsinstitut inrättas

Det är som framgår ett välfokuserat batteri av åtgärder. Överlag intressanta och positiva åtgärder. Jag tror det är enbart positivt att lärare som är duktiga får se det i sitt lönekuvert, att lärare ägnar sig åt att undervisa och att det ställs krav på vem som får vara lärare. Jag stödjer helhjärtat att man försöker stärka lärarutbildningen genom att till exempel inrätta övningsskolor, förbättra introduktionsåret och utveckla uppföljningssystem för lärarstudenterna. Allt förankrat i kunskap och erfarenheter som samlas vid ett nytt forskningsinstitut. Frågan är vad av detta som är praktiskt genomförbart och finansierbart, samt vilken möjlighet staten har att styra till exempel karriärvägar och löner för anställda i andra organisationer. Staten är ju nämligen inte arbetsgivare för lärare. Men om bara lärarutbildningen får utlovade förbättringar så är det ett stort steg framåt.

Folkpartiet föreslår också lärlingsutbildning. Det är ett koncept som jag tror starkt på. Alla är inte teoretiska ljushuvuden. De som inte är det kan med fungerande lärlingsutbildning komma ut i jobb och få nytta av sina praktiska styrkor istället för att tvingas sitta i en bänk och i praktiken genomlida en slags tortyr för att alla av något skäl plötsligt måste gå 15 år i skola. Lärlingsutbildning finns i flera andra länder och har visat sig effektiv att få ut ungdomar i arbete. Jag tycker dock att ambitionerna om lön är för stora och att arbetsgivarnas ansvar är för lite. 

Socialdemokraternas förslag är en lite mer blandad kompott. Deras kännetecken är att de till stor del inte förekommer i Folkpartiets förslag. 

• Mindre skolklasser
• 1000 fler speciallärare och specialpedagoger
• Obligatorisk förskoleklass för sexåringar
• Stärka skolor med tuffa förutsättningar
• Läxhjälp till alla elever
• Högre kvalitet i förskolan
• Införa forskningsinstitut för lärande

Socialdemokraternas åtgärder tycker jag har stor spännvidd. Både då rent skolpolitiskt men också kvalitetsmässigt. Några guldkorn, några bottennapp. Man kan konstatera att både FP och S, därmed båda blocken, är överens om att det behövs ett forskningsinstitut, även om man har lite olika sätt att uttrycka det på.

Vissa förslag har fått välförtjänt kritik. Särskilt andra förslaget uppifrån har kritiserats för att det helt enkelt inte ser ut att vara möjligt att genomföra. Det finns inte 1000 överblivna speciallärare och specialpedagoger som går och dräller, och det går inte att anställa personer som inte finns. Frågan är också vilken effekt man får av att satsa ytterligare på de svaga medan de starka får sitta understimulerade. Det är ett lika stort problem att vissa inte hänger med som att vissa blir lämnade vind för våg utan att få hjälp och stöd att utvecklas till sin större potential. 

Några av förslagen känns tyvärr som rent snömos. "Högre kvalitet i förskolan" och "Stärka skolor med tuffa förutsättningar" är luddiga formuleringar. Vad betyder dessa formuleringar? Hur ska detta genomföras? 

Ett förslag jag vill kritisera särskilt är förslaget om obligatorisk förskola. Till att börja med går över 90 procent av alla svenska barn i förskola. Att ett obligatorium skulle få någon reell effekt är alltså helt enkelt osannolikt. De flesta går ju redan i förskolan. Dessutom är det en olycklig utveckling att institutionaliserad inlärning/indoktrinering sväller på alla bredder. Vi har barn som blir skoltrötta i mellanstadiet, förstörda av pedagogernas trakasserier under förskolan, berövade sin barndom.

Samtidigt ser vi att det går inflation i kunskaper och färdigheter. Snart är en doktorshatt inte mer värt än en gymnasieexamen från 70-talet. Utbildningen bara smetas ut under allt längre tidsperiod och det blir mer förvaring än inlärning. Jag har träffat människor i gymnasieålder som fortfarande har problem med att läsa och skriva. Detta efter inte mindre än ett drygt decennium så kallad "utbildning". Jag vill absolut inte att människor ska kunna mindre men jag ifrågasätter starkt att utbildningen måste ta sådan tid. Jag tycker en viktig framtidsutmaning är att kapa utbildningen tidsmässigt samtidigt som elevernas kunskaper ökar. Jag tror inte det är en oförenlig ekvation.

Men det finns bra förslag också. Läxhjälp till alla vill jag lyfta fram som det absolut trevligaste. Det har jag tyckt i flera år. Läxor är ofta ingenting annat än ett sätt för skolan att resignera och skjuta över ansvaret på eleven och i förlängningen också föräldrarna, som ofta inte har förutsättningarna att ta det ansvaret. Det blir en fråga om vilka föräldrar man fick. Helt oacceptabelt. Skolan borde ju ställa upp med tillfällen då resurser finns tillgängliga för alla. Så kan de barn som behöver gå dit med sina uppgifter. Läxor är positiva på så sätt att de ger möjlighet till att vänja sg vid att planera själv. Men skolan kan ju inte kapitulera från sitt ansvar för inlärningen. Låt ungarna planera för all del, men lämna dem inte vind för våg!

Summa sumarum är det många intressanta förslag, och om de bra åtgärderna genomförs så tror jag det betyder mycket för skolan, och våra barn och barnbarns framtida kunskap och kompetens.

Det gamla vanliga igen, det går inte bra för skolan. Den här gången centreras pressdrevet runt kvaliteten på råmaterialet som förädlas tll skolans viktigaste resurs, lärare. Det ser inte bättre ut än att man kan skriva högskoleprovet sämre än slumpen och ändå bli lärare. Studenterna som en dag ska bli lärare har så stora kunskapsluckor att de själva behöver extra stöd för att klara sig igenom utbildningen. Imorgon är det dessa kvinnor och män som ska ut till fronten och lära våra barn skriva, läsa och räkna. Det känns skakigt.

Kraven på råmaterialet, dvs de sökande till lärarutbildningar, måste höjas kraftigt. Utbildningens kvalitet måste stärkas ordentligt. Metoder och innehåll i utbildningen måste revideras förutsättningslöst. Och för de lärarstuderande som utvecklas till fullfjädrade och duktiga lärare är det inte bara rimligt, utan faktiskt också nödvändigt att öka lönenivån. 

Men detta med sjunkande kvalitet på råmaterialet är inget som är specifikt för lärarutbildningarna. Det pågår på bred front. Pudelns kärna är idén om att *alla ska plugga vidare*. Den visionen har blivit verklighet, på det enda sättet den kunde bli det. Genom att högskolan gymnasifierats. Nivån har fått sänkas för att alla ska kunna klara det. På motsvarande sätt kan man se att yrken *akademifieras*, dvs yrken som tidigare inte krävde akademisk utbildning nu gör det. Utbildningen har inte blivit bättre eller mer innehållsrik. Bara 3-5 år längre och en kvarts miljon dyrare för varje individ. För samhället är kostnaden naturligtvis större.

Det är orimligt att universitetet ska vara till för alla. Universitetet borde vara till för teoretiskt lagda ljushuvuden. Personer som trivs med att plugga och är duktiga inom det akademiska. Inte för praktiker som aldrig någonsin passat i skolans värld. Dagens system är inte en värld av möjligheter. Det är en värld av tvång att läsa allt längre och allt mer intetsägande utbildningar.

Jag tycker det är en styrka att ingen hindras från att försöka, att oavsett när man känner ett kall till skolbänken att man får följa det. Människor är dynamiska och utvecklas. Den som hatar skolan idag kanske känner lust och motivation om 10 år. Och att universitetet ska vara öppet för alla på ett sådant sätt står jag gärna bakom. Det är en värld av möjligheter. Tillgången till universitet ska inte regleras av klass eller ekonomiska förutsättningar. Men därifrån är det långt att tvinga in större delen av befolkningen i ytterligare 3-5 års studier.

Akademiseringen av arbetslivet och gymnasifieringen av universitetet måste upphöra. Höj kraven överallt på bred front och se till att examen börjar betyda något igen, och skapa utrymme för oakademiska människor att växa, utvecklas och hitta arbete istället för att tvinga in dem i mer plugg.

Jag skrev nyligen om att Göteborg vill bygga ny arena jämte en fullt fungerande arena. Prislappen är 1,5 miljarder kronor. Ja, och så måste ett uppskattat bad rivas också. Bara dagar efter att den nyheten släppts går elever från flera gymnasier i Göteborg ut och demonstrerar mot nedskärningar i skolan. Händelsekedjan lämnar en lite besk eftersmak. 

Det ska gå långt innan gymnasieelever av idag faktiskt går ut på ett torg med plakat. Nätgenerationen som är dövad av Facebook och Twitter. Jag är förvånad trots att jag inte är obekant med situationen. Det är ett långt steg att verkligen gå ut och demonstrera. Men så är skolan i Göteborg kraftigt eftersatt och håller urusel kvalitet. Bägaren var redan fylld till bredden. Jag hoppas detta är en väckarklocka...

Låt mig uttrycka mig som så att det finns sexiga projekt och osexiga projekt. Det är mycket roligare att planera och bygga exempelvis stora, maffiga arenor än att kavla upp ärmarna och lösa riktiga problem. Och det är här våra folkvalda måste klara av att se till kommunens behov, till medborgarnas behov, istället för till sitt eget ego. Det handlar om att prioritera. En satsning motsvaras alltid av att något annat får stryka på foten. Det är simpel ekonomi. 

Vi har elever ute på torgen som demonstrerar för att få den utbildning de har rätt till. Det är dags att sluta fly in i drömmar om större och magnifikare arenor. Det är dags att ta sig samman och reagera. 

Någon professor, Stellan Welin, svamlar omkring vad som bör läras ut i skolan och då specifikt matematik. Han går så långt att han kallar det vedertagna faktum att matematik är viktigt och har en given plats i vardagen för en myt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när en professor inom naturvetenskaperna häver ut sig den här typen av galenskaper. Han resonerar som så att många elever tycker matematik är svårt och lär sig det inte vilket leder till att de inte ser nyttorna. Därför har dessa elever genomskådat att matematik inte behövs. Det krävs inte någon högre examina för att se att det inte går ihop. Trams är vad det är.

Men okej då, bortsett från teoretiserade abstraktioners skönhet, varför är matematik viktigt? Det är väl rimligt att svara på frågan tycker jag, så jag ska försöka.

Matematik uppfanns inte för att vara en abstrakt tankelek, utan för att lösa riktiga problem i den fysiska verkligheten. Redan på antiken genomfördes avancerade byggen, såsom tunnlar som påbörjades från två håll och en rik diversitet av arkitektoniska underverk. Försök få två tunnlar att mötas i mitten av ett berg utan att beräkna saken först. Det går inte. Ett annat viktigt område för matematiken var handel. Ett ytterligare viktigt område var militären. Man ville lösa praktiska problem såsom "hur mycket pengar ska jag få tillbaka?" och "hur länge räcker maten jag har till mina mannar?". 

Fast nu finns ju miniräknare, smarta telefoner och smarta vad som helst. Så då upphör behovet av vardagsmatte? Jag tycker det är lite som att säga att google translate finns, alltså måste ingen lära sig språk. I google translate blir översättningarna ofta dåliga. I matematiken handlar det istället om att ödesdigra misstag kan begås under beräkningen på grund av obefintlig kännedom om hur man ska räkna. Vad spelar det då för roll att de rent aritmetiska beräkningarna genomförs korrekt?

Konkreta behov av matematik i vardagen kan exempelvis vara hantverkaren som måste räkna på sin firmas ekonomi. Det kan vara paret som står inför en bostadsaffär och ska beräkna om de har råd med de löpande kostnaderna det innebär. Det kan vara den intresserade pensionsspararen som vill ställa olika investeringsalternativ mot varandra. Eller varför inte esteten som vill räkna ut vilket gage som krävs för att få livet att gå runt?

Men det finns naturligtvis fler scenarion, i praktiken oändligt många. I och för sig kan man tänka sig att hantverkaren anlitar en ekonom, att bostadsköparna får kalkyler av banker och mäklare och så vidare. Men något intressant händer. Det skapas en klyfta mellan de som kan och de som inte kan. Varför ska bankerna vara ärliga i sina kalkyler? Kommer ekonomen verkligen att göra rimliga beräkningar? Vem vet? I alla fall inte bostadsköparna eller hantverkaren. De är helt utlämnade åt *de som kan*, i alla fall om de inte får lära sig grundläggande matematik.

Är det den här världen professorn vill se? Vi ser redan att det finns industri runt att utnyttja människors dåliga kunskaper, ofta genom att sälja produkter utan innehåll såsom dåliga försäkringar eller erbjuda SMS-lån till människor som inte förstår vad det kostar. Vi kommer få en ny klassindelning, för så grundläggande är matematikkunskaper. Så stor skillnad gör matten.

Då har jag inte nämnt alla andra effekter matematiken har på hjärnan. Det är allmänt känt att matematik tränar problemlösning, logiskt tänkande och förmågan att tänka abstrakt. Bland mycket annat. Det finns mycket i skolan som saknar koppling till praktisk nytta i vardagen, men matematik hör inte dit. De som ändå inte använder matematik gör det inte för att de aldrig förstod det. Att människor som inte förstår inte heller använder matematik är självklart, men är knappast ett hållbart argument för att sluta med matematik i skolan. I själva verket är det snarare tvärt om. Att så få inser nyttan i matematik, trots att den är så uppenbar, visar med all önskvärd tydlighet att matematikundervisningen måste stärkas så att eleverna får de kunskaper de har rätt till. Jag tycker alla har rätt till en solid kunskapsgrund att stå på. Annars skapas osunda maktförhållanden, där de som kan utnyttjar sitt övertag. Därför är matematik viktigt.

Socialdemokraterna föreslog nyligen att gymnasiet ska vara obligatoriskt istället för frivilligt, vilket det är idag. Detta ska då alltså vara en del i lösningen på de enorma problem vi har med utbildningssystemet i Sverige. Problemet är bara att gymnasiet i praktiken redan uppfattas som obligatoriskt. I praktiken är gymnasiet en förutsättning för att kunna få ett arbete, kunna försörja sig. Att verkligen lagstifta om obligatorium är alltså bara att formalisera ett redan upplevt krav. Det är inte att ungdomar inte återfinns i utbildningsinstitutioner som är problemet, utan att många inte lär sig speciellt mycket trots all tid som de spenderar i skolan.

I själva verket börjar problemet långt tidigare. Barnen halkar efter redan i lågstadiet jämfört med målen. Detta är en av drivkrafterna till att ständigt utöka skolplikten. Genom att lägga till ett extra år kan man kompensera för att det går lite långsammare än man tänkt. Men sedan anpassar sig systemet till de nya marginalerna, skolan blir mer lågintensiv och man måste lägga till ett år till. Eller tre, eller fem.

Samma mekanism återfinns överallt i samhället. De flesta har exempelvis ett förhållningssätt till ekonomi som gör att utgifterna definieras av inkomsten snarare än av behovet. Man drar på sig de utgifter man klarar, istället för de utgifter man måste ha. Också inom ett så olikt område som trafiksäkerheten finns ett begrepp som beskriver samma mekanims, nämligen riskkompensering. När man upplever en större säkerhet tar man ut det genom att köra med sämre marginaler. 

Faktum är att skolans problem formuleras i Parkinsons lag: Arbete vidgas så att den tid som finns avsatt fylls upp. Fast med en modifikation. Arbetet vidgas så att lite mer tid än den som finns fylls upp. 

Så vad ska man göra då? Lägga sig ner och ge upp inför det faktum att allt faller till följd av ostoppbara naturkrafter? Naturligtvis inte, men det underlättar att känna till problemet om man vill motverka det. En del i problemet är att ständigt lägga till år i utbildningen. Det är detta som tillåter tempot att ständigt sjunka. Det var inte länge sedan högstadie räckte. Idag bör man ha kandidatexamen för att kunna vara attraktiv på stora delar av arbetsmarknaden. Imorgon ska väl alla vara doktorer också. Kunskapsinnehållet kommer vara det samma, studietiden dubblad eller värre.

Grundproblemet är att det tar allt längre tid för att nå samma kunskapsnivå. Detta måste motverkas genom att ställa högre krav och aktivt arbeta mot det naturliga tempofallet. Det är inte svårare än så. Att lägga till fler obligatoriska år adderar bara till problemet. Gymnasiet upplevs dessutom redan idag som ett måste av ungdomarna, alltså formaliserar förslaget bara praxis. Det kanske i sig är åtråvärt, att man vill att bestämmelserna speglar upplevelsen i verkligheten, men förslaget förändrar ingenting och löser inga problem. Förslaget är alltså innehållslös retorik, och ett kraftfullt slag i luften.

Jag är med i en grupp på facebook som heter "Debattforum Kinda". Kinda är en kommun i Östergötland belägen söder om staden Linköping (ni vet, den staden Lars Winnerbäck kommer från). Jag är uppväxt i Kinda, i ett samhälle som heter Rimforsa. Därför är jag med och håller ett öga på den politiska scenen. Vad som händer.

Nu senast dök det upp en orolig medborgare som ville försöka komma till rätta med den osäkra trafikmiljön utanför skolor. Det är faktiskt tyvärr ett stort problem som när man dyker djupare ner visar sig vara mångfacetterat. Erik Sandblom berör saken i en (som alltid läsvärd) krönika. I alla fall tyckte den här medborgaren att man kunde utbilda sjätteklassare (barn som är 11 till 12 år unga) till "trafikpoliser" som då alltså skulle få till uppgift att hjälpa sina skolkamrater över de farliga bilvägarna utanför skolan på ett säkert sätt. Vilket väl kan låta som ett enkelt och smidigt förslag till en lösning. Men skenet bedrar.

Det mest uppenbara problemet visar sig om något faktiskt inträffar. Säg att en elev blir påkörd under en sjätteklassares ansvar. Vad kommer följa det barnet genom livet? Vetskapen om att man genom sitt handlande orsakat en kamrats död eller i bästa fall skador, kanske invaliditet, är en tung börda att bära för vuxna. Även om det aldrig någonsin kommer att vara sjätteklassarens fel så kommer skulden och skammen att följa med genom livet. Skulden som infinner sig av att döda ett barn. Det är ett helt orimligt ansvar att lägga på ett barns axlar.

Dessutom får man inte glömma att förslaget i praktiken innebär att sjätteklassare ska ställa sig ute i en ogästvänlig, bullrig och osäker miljö. Personen ska under en längre tidsperiod exponeras för riskerna det innebär att befinna sig mitt i den största säkerhetsrisken som skolelever utsätts för under dagen, dvs trötta och stressade föräldrar i livsfarliga stålprojektiler. Är det rätt mot sjätteklassare?

Men det finns även en principiell diskussion att ta. Problemet är här skapat av trötta, stressade och ouppmärksamma bilister, vuxna föräldrar. Det rimliga vore att lösningen är att de trötta, stressade och ouppmärsamma bilisterna tvingas ta ansvaret för att framföra det mordvapen en bil är. Istället handlar förslaget om att barnen ska ges ansvaret att hantera säkerhetsproblemet alla bilberoende föräldrar skapar genom att mer eller mindre hoppa undan från bilarna.

Det är samma tankevurpa som med övergångsställen. Bilister respekterar inte övergångsställen, kör för fort och dödar fotgängare. Alltså ska övergångsställena bort. Varför är det aldrig bilvägen som tas bort istället? Det hade ju varit en intressant twist. Men det har ännu inte hänt.

Det handlar om att skuldbelägga offren. Att bilister dödar beror enligt det här märkliga sättet att se det på inte på att föraren kör vårdslöst. Nej, det var ju omgivningen som inte kastade sig åt sidan som gjorde fel. Att föraren kom farandes en bit över hastighetsbegränsningen och tryckte till lite extra på gasen inför övergångsstället är ju helt naturligt och laglydigt. Lite samma idé som att det är våldtagnas fel att de blev våldtagna. Det var ju inte förövaren som gjorde något fel, det var ju offret som hade på sig inbjudande kläder och inte sprang tillräckligt fort. Då måste ju offret ha "velat", egentligen.

Jag tror de flesta efter en stunds eftertanke förstår det orimliga i att barn ska ta ansvar för sina föräldrars bilkörande. Det är liksom extremt bakvänt. Så hur kan man lösa situationen långsiktigt?

Det grundläggande problemet är att vi befinner oss i en negativ spiral. Osäkerheten ökar, vilket medför att fler föräldrar skjutsar sina barn vilket ökar osäkerheten. Vilken förälder ska förväntas vara först med att utsätta sin knodd för den extremt osäkra trafikmiljön? Nej, det krävs åtgärder för att bryta trenden.

Grundproblemet är att det är för många som skjutsar sina barn till skolan. Om de som bor nära exempelvis kunde cykla med sina barn, alternativt låta knoddarna cykla själva (beroende på ålder) skulle många onödiga bilar försvinna. De som har långt till skolan kan få skolskjuts av professionella förare med särskild utbildning för att hantera den svåra miljön utanför skolan på ett säkert sätt. Skolans parkering kan också planeras så att bilarna hamnar bortom barnens skolväg, det räcker med att tänka till lite och inte lägga den precis upptryckt mot fasaderna utan kanske 50 meter bort.

För att få igång utvecklingen måste dock något göras för att förbättra trafikmiljön så att en positiv förbättrande spiral kan sparka igång. Här tror jag på att arbeta på flera fronter. Vuxennärvaro ute i trafiken, varför inte promenerande "skolbuss"? Bemanning av utsatta punkter särskilt på morgonen. Slumpmässiga besök av polis ungefär varannan månad för att arbeta med att säkerställa att föräldrarna kör på ett trafiksäkert sätt. Informationskampanjer till föräldrar och anställda. Föräldrar kan kanske till en början förmås att ställa bilen ett kvarter bort och ta en liten promenad med sin knodd. Med anställda kan det handla om att kanske välja ankomstiden så att man inte i onödan hamnar mitt i rushen av barn, eller att välja cykeln istället. I värsta fall också hastighetssäkring (dvs farthinder) av strategiska vägar. Och så kan man successivt motarbeta trenden. Tills den positiva trenden man vill skapa istället tar fart.

Som alltid när det drar ihop sig mot jul så ska julfirandet i skolan överpolitiseras. Nu har skolverket tydligen gaskat upp sig och börjar prata om att präster som öppnar munnen i sin egen kyrka ägnar sig åt "olaglig påverkan". Det är däremot helt lugnt att barnen sitter och ritar Coca cola-reklam (jultomten) på skoltid. Det är också okej att olika intresseorganisationer skänker skolmateriel proppade med olika subjektiva åsikter som passar in i en vissa agenda. Det är "laglig påverkan". 

Jag vet inte vad kritikerna har emot svensk kultur, men det är helt uppenbart denna som är under attack. Och det är genom skolan som man ska sudda ut alla spår av svensk kultur ur folkets värld. Så att ingen ska tvingas bli "utsatt". Så att ingen blir "kränkt". Demonteringen av vår kultur har pågått länge nog medan man daltat med andra kulturer med medeltida och antidemokratiska värderingar. Mångkultur är bra, alla kulturer har samma värde. Förutom den svenska. Den ska vi göra oss av med. Där finns ju farliga idéer om demokrati, rättvisa, jämställdhet och annat tjafs.

Kyrkan är en del av vårt kulturarv. Att fira högttider där är en del av vårt kulturarv. Det är något som funnits i vår kultur i ungefär tusen år. Vi kan inte komma ifrån detta, hur gärna vissa än vill revidera hela historieskrivningen. Att sudda ut detta vill jag mena på är ett stort övergrepp på alla svenska barns rätt till sin kultur och sin historia. Jag tycker det är tragiskt att man ska behöva gå i bräschen för att försvara det självklara i att bevara vår kultur, det som format den svenska identiteten.

Det är rent nonsens att det skulle vara skadligt för barnen att vistas i kyrkan och få sig lite svensk kultur till livs. Däremot kan man fundera på hur nyttigt det är för barnen att exempelvis exponeras för läroböcker som i stort sett helt förtiger kommunismens folkmord, dvs förskönande vänsterpropaganda. Hur ofta pratar vi om Maos Kina och "Det stora språnget"? När jag gick i skolan var det massa Hitler och judar, ENBART. Inte ett ord om de hundra miljoner Kineser som dödades. Inte ett ord om alla tiotals eller hundratals miljoner Sovjet systematiskt dödade. Bara högerextremismens följder. Inte ett ord om vad vänsterextremism leder till. Hur ofta pratar man om att de flesta terrordåden begås av vänsterextrema? Aldrig, inte i den blodröda svenska skolan. Det är inte mer än typ 5 år sedan jag lämnade högstadiet. Jag kan förståss inte svära på att det fortfarande är lika tragiskt, men den organisationen jag lämnade var inte den mest förändringsbenägna av organisationer.

Debatten visar ju också att skolan gjort ett bra jobb. Folk tror att det är religionen som är en samhällsfara, särskilt kristen religion. Det finns en rädsla för den. Men i själva verket är krig och dödande inte en religiös fråga utan handlar om politik, makt och ekonomi. Men så långt klarar många inte av att tänka. Religionen har använts som slagträ och som maktmedel, det är sant. Men att den i sig självt skulle vara någon fara är nonsens. Nej...

Låt barnen få del av sin kultur. Det är lärorikt, skapar god förståelse för vår historia och utveckling, god förståelse för varandra och en gemensam referensram. Det ger nya svenskar en utmärkt chans att komma in i vår kultur också. Det är en unik chans att skapa verklig integration istället för de parallella samhällen vi fått idag som till och med har alternativa rättssystem i de mest extrema fallen. Vi behöver värna vår svenska kultur och ta vara på de fragment som finns kvar. För att skapa samhörighet och respekt, och förstålse för vår nutid och historia.

Skolans sätt att lära ut och använda datorkunskaper är föråldrade. Idag handlar det om att använda Microsoft Word. Det är höjden av den obligatoriska svenska datorundervisningen genom grundskolan. Själva idén, eller vad man ska kalla det, kallas numera för ICT, som står för "Information and Communication Technology". Och det låter ju coolt. Det är bara det att det coola namnet är "cover up" för en riktigt värdelös idé. Alla kan med minimal hjälp använda Microsoft Word idag, särskilt skolungdomar. ICT är möjligen motiverat när det gäller studiecirklar för pensionärer, men knappast för it-generationen som fick datorvana med modersmjölken. För it-generationen är att skriva i Word som att prata eller dricka vatten. Sen när behövde skolan utbilda skolbarn i att dricka vatten?

Samtidigt ser vi som kan något om datorer att det blir allt viktigare att inte bara kunna använda färdiga program utan också skriva egna. Datorexperter världen över har försökt få myndigheter att förstå att detta. Kompetensen är mycket efterfrågad i stort sett överallt i näringslivet. Har någon hört talas om mirakelprogrammet Microsoft Excell? Det är industrins favoritprogramvara, framför allt därför att det medger extrem flexibilitet. I själva verket kan man bygga ut programet med hjälp av ett av Microsofts programmeringsspråk, VBA. I industrin finns alla möjliga och omöjliga funktioner och applikationer skrivna i Excell. Detta visar att även om man inte tänkte bli programmerare så kan programmeringskunskaper komma till nytta i arbetslivet även om man jobbar med helt orelaterade arbetsområden. Det är alltså nästan att betrakta som en komponent i allmänbildningen att förstå hur man skriver små enkla program, skript och liknande.

Förutom att det är praktiskt användbart i arbetslivet (vilket är mer än man kan säga om en hel hög med annat krafs man lär sig i skolan) finns en hel rad med andra fördelar med att lära ut programmering till alla. Programmering är liksom matematik en träning i abstrakt och logiskt tänkande. Men där matematik ger en väldig teoretisk ingång som inte passar alla kan programmering komplettera och vara en mer praktisk angreppspunkt. Koncept som med fördel stärks med hjälp av praktisk laborering med programmering är exempelvis variabel och funktion. Vill man vara avancerad kan man införa exempelvis rekursion, som klassiskt enbart berörs på högskolan.

Programmering handlar precis som matematik också om problemlösande. Men igen får man en mera praktisk ingång med hjälp av programmering. Igen ser vi fördelarna med att jobba både på en teoretisk front med matematik och en praktisk front med programmering.

Dessutom råder det brist på programmerare världen över. Och kraven på programmerare ökar ständigt. Hittills har vi kommit undan med att skriva exempelvis ineffektiv kod med att hårdvaran hela tiden blir bättre (Moores lag). Men förr eller senare kommer vi tvingas utnyttja den hårdvara vi har bättre. Att tidigt introducera programmering för alla skolbarn ger dels fler möjlighet att få känna på och bli intresserade och dels goda möjligheter att hinna lära ut mer programmering till de som ska bli programmerare innan de ska ut i arbetslivet.

Vi behöver alltså mordernisera dator-undervisningen genom att införa programmering tidigare istället för att harva MS Word, ett delmoment som följer med upp i gymnasiet. Redan i högstadiet borde alla elever få testa på lite programmering istället. Vid det laget kan man Word. Varför inte skripta i MS Excell? Vill man av ideologiska skäl inte låsa sig till Microsoft finns självklart andra alternativ. Turtle Graphics är en introduktion god som någon (faktiskt en gång konstruerat av en programmerare för att introducera programmering till dennes dotter). Även python kan funka. I stort sett tror jag att det viktigaste är att man ska kunna koda små snuttar och få snabb återkoppling. Kanske rent av interaktiv miljö.

I ett första steg bör konceptet utvecklas lite mera för att sedan testas i liten skala. När sedan de småskaliga testen ger feedback bör man iterativt utveckla metoden och rulla ut den över hela Sveriges land. Vi i Sverige har varit en världsledande IT-nation och vi kan bli det igen. Det handlar om att gå före. Då gick vi före med att rulla ut datorer till folket och internetuppkopplingar. Idag handlar det om att vara först med att också se till att folket kan använda prylarna.

Regeringen vill införa kortare yrkesutbildningar i gymnasiet, så korta som 1 år, enligt en artikel. Förslaget har sågats hårt av oppositionen och av lärarförbundet, men regeringen tror fortfarande på förslaget. Det gör även jag.

Björklund träffar huvudet på spiken när han säger "Klart att det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är inte sådan". Dagens skolsystem är utformat för att alla ska läsa vidare och vidare. Man ska läsa vidare efter den obligatoriska grundskolan, och man ska läsa vidare efter det frivilliga gymnasiet. Det är bara en tidsfråga innan de röda får för sig att de flesta ska läsa vidare efter grundutbildningen vid universitetet också.

Därmed inte sagt att det är fel att läsa vidare. Har man drömmen att doktorera är det exakt vägen man ska gå. Men alla vill inte och kan inte bli doktorer. alla kan inte och vill inte ens bli akademiker. Det enda skälet till att vi har så många akademiker numera i Sverige är för att vi definierat om begreppet i omgångar och akademiserat områden som tidigare låg utanför akademien, vilket jag berörde nyligen. 

Många vill inte och kan inte sitta större delen av sitt liv i en skolbänk. Dessa människor sviker Sverige sedan länge till följd av en från början socialdemokratisk idé om att alla ska bli akademiker. Det är bra att Alliansen försöker skapa en mer sund politik som tar ansvar även för de som inte har en dröm om doktorshatt. Vi måste skapa en arbetsmarknad som fungerar även för personer som är praktiskt lagda.

Det finns många vägar dit, och en av dessa är gymnasiet. Gymnasiet kan vara flexibelt, och alliansen exploaterar detta faktum. Den grundläggande utbildningen ska vara klar i grundskolan, gymnasiet är valfritt. Det går att skapa korta utbildningar som syftar direkt till arbete. Men det är inte den enda vägen. Det måste göras tillräckligt billigt att anställa ungdomar, vilka antagligen bor hemma och inte har studieskulder eller andra dyra omkostnader. Man måste jobba i båda ändarna. Det räcker inte med att skapa korta utbildningar. Näringslivet måste få rimliga möjligheter att acceptera personer med kortare utbildning och mer behov av ledning och fortbildning. Lärlingsanställning kommer som en möjlighet nu när jag skriver, och det finns säkerligen fler sätt. Själva kärnpunkten är i alla fall att man för att skapa en fungerande arbetsmarknad för dem som inte vill utbilda sig hela livet måste arbeta med att utveckla möjligheterna för företag att skapa arbete i de lägre löneskikten, och skapa naturliga insteg. Det är inte riktigt samma sak att anställa en fullt utbildad ingenjör och en person som gått en ettårig utbildning efter grundskolan, men tyvärr så är reglerna utformade som om det var det. Det måste också ändras.

Och det här handlar inte om att skapa ett proletariat med billig arbetskraft. Det här handlar om att avveckla proletariatet av bidragstagare socialdemokratin skapat och skapa möjligheter för människor att stå på egna ben och följa sina drömmar, även om de inte innehåller doktorshattar. Det finns ingenting fult med att göra lägre kvalificerade arbeten. 

Dock kräver detta förslag att vuxenutbildningen utvecklas och att teoretiskt gymnasium går att läsa senare i livet. Människor förändras, och efter några år kommer säkerligen många att känna att det är dags att avancera i karriären. Då ska utbildningssystemet stå förberett och välkomna kunskapstörsten. För mig handlar det mycket om att investera i personer vid rätt tidpunkt. Utbildningsinvesteringarna bör i större utsträckning anpassas efter vad människor själva vill, och vart de står i sina liv. Idag plöjs det ner miljarder i elever som inget hellre vill än att slippa från skiten. Det är vad jag kallar en genomusel investering. Plöj ner miljarderna när eleverna vill istället. Detta är ett alternativt sätt att se på de kortare utbildningarna, som en möjlighet för människor att välja bort skolan tills intresse och lust infinner sig igen.

Jag ser mycket bra i att göra gymnasiet mer flexibelt. Jag tror att det var ett misstag att likrikta gymnasiet så som gjordes när alla linjer skulle vara treåriga och ge högskolebehörighet. Alla vill inte dit och miljarder utav skattebetalarnas pengar har därför satsats på människor som inte varit mottagliga för satsningarna och alltså inte fått ut något av dem. Jag tror på variation och ett samhälle där alla får plats, oavsett om man drömmer om doktorshattar eller om att slippa från skolbänken och få ett riktigt jobb.

På DN debatt attackerar Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, svenska högskolan å det skarpaste. Han går så långt som att påstå att många studenter inte blir det minsta klokare av utbildningarna de läser. Han säger rakt ut att en hel del som idag är akademiserat snarare hör till gymnasieskolan än till akademin. Det är svidande kritik mot vår högskola, men det värsta är att mycket av den är sann.

Den politiska viljan har under en lång period varit att alla ska bli akademiker. Socialdemokraterna körde hårt med detta under bland annat Palme. För att alla skulle kunna bli akademiker fick man sänka kraven och utforma ett system som premierade kvantitet framför kvalitet. Resultaten ser vi idag. Det finns i stort sett två högskolevärldar. En mer traditionell, tuff och prestigefylld värld och en slapp och förflummad. De flesta utgår jag ifrån känner igen prestigefyllda universitet såsom Uppsala, KTH, Lund och Chalmers. Där finns fortfarande något av kvalitet kvar. Men på många andra ställen är det totalt kaos. Man kan exempelvis få läsa ett akademiskt "spa-program", eller varför inte "fotbollshistoria" eller "serieteckning"?

Samhället har redan börjat förhålla sig till idiotin. Samma jobb som igår krävde en gymnasist kräver idag en akademiker. I många fall är lönen ungefär den samma då som nu. Den enda skillnaden är att det idag krävs 3-5 år längre utbildning och hundratusentals kronor i studieskulder. Alvesson går så långt som att beskriva det som att staten har lurat ungdomar in i en sysselsättningsterapi som går ut på att trampa vatten med fagra löften om fint jobb och högre lön. När ungdomen sedan kommer ut med sin examina inom säg "spa", eller varför inte "Harry Potters värld", väntar låglönejobb som inte betalar för studieskulderna. Alvesson beskriver dagsläget som att högskolan idag förvärrar problemen med klyftorna. Han pratar om ett "högskoleproletariat". De som kommer från studievana akademikerhem väljer i regel "goda" utbildningar och drabbas alltså inte, medan de som väljer att flumma runt i regel är de som inte har en stark studiekultur hemma. Dessa många ungdomar kommer sedan ut på arbetsmarknaden med tvivelaktig examina som tvingar in dem i arbeten med låga löner, vilket gör hela utbildningen till en personlig förlustaffär. Kvar finns bara skulden till CSN.

Lyckligtvis föreslår Alvesson potentiella lösningar. De finns att läsa i artikeln. I stort sett är det ganska förutsägbart. Det handlar om att öka kraven på studenter, tänka mindre volym och mer kvalitet. Jag tycker det är bra förslag. Högskolan ska utmana och tvinga studenterna att ständigt utvecklas. Annars kommer tyvärr inte utveckling att ske, vilket tyvärr kan leda till att Sveriges fina visioner om "kunskapsnationen" grusas och att färre företag ser Sverige som ett alternativ för utvecklingsavdelningar och liknande. Det skulle tvinga oss till massiva lönesänkningar för att i alla fall få produktion hit för att få mat på folkets bord.

En het diskussion är arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten i synnerhet. På SvD lanserar två moderata politiker ett förslag för att försöka minska ungdomars utanförskap. I stort handlar det om att sänka inkomstskatter. Vilken fantasi politiker har ibland. Sänkta skatter eller utbildning is the way to go. Är man moderat gillar man det första och är man socialdemokrat gillar man det andra.

Jag vill belysa att det finns en grupp till som har ett stort ansvar för att det finns arbetskraft med rätt utbildning och kompetens i Sverige. Och det är näringslivet. Jag uppfattar en trend där Svenskt Näringsliv kräver att staten ska leverera praktiskt taget 27-åriga doktorer med 10 års erfarenhet i yrket inklusive internationella erfarenheter för att arbeta med att fylla i papper. Vi är inte där än, men nästan. Det är inte ett läge som näringslivet ska lastats för helt. I Sverige har vi mycket skatter för att staten ska leverera en massa saker. Alltifrån tryggheter för individen till utbildad arbetskraft. Staten har mer eller mindre frivilligt försatt saken i en sådan situation att alla är hårt beroende av den och gapar som små kycklingar för att få äta, inklusive våra bolag. Men näringslivet har stor del i skulden.

Förr, på den gamla goda tiden, fanns ett större ansvarstagande för just det här med utbildning. Det gick att göra en karriär med början i enkla sysslor på verkstadsgolvet till ganska kvalificerade uppgifter på utvecklingsavdelningar. Man behövde inte vara 27 år ung, ha doktorerat och arbetat 10 år i branschen för att vara anställningsbar. Näringslivet var beredda att satsa på osäkrare kort. Idag kräver man ofta kraftigt överkvalificerad personal till väldigt enkla uppgifter. Det här med lärlings-vägar finns i stort sett inte kvar. Utbildning har blivit statens bord helt och fullt.

Ett annan typiskt sätt att få erfarenhet förr var sommarjobben. Idag har det mest blivit en fråga för kommunal välgörenhet. En mycket positiv sådan, men varför kan inte privat sektor vara med mera? Idag är det i stort sett så att man har tur som har en förälder om man får jobb inom privat sektor. Om man inte är typ teknologstudent. Då har man ganska stora chanser, många dörrar öppna. Man måste alltså börja plugga på högskola för att ha några större chanser. Men om man inte är superteoretisk då?

Jag är övertygad om att vi måste hitta ett sätt att få näringslivet att återigen känna ansvar för att lära upp personal. Skolan kan leverera grundplåten, men företag måste faktiskt också bidra med att förmedla det som bara näringslivet egentligen kan förmedla. Det handlar om yrkeserfarenhet, branschvana, specifika företagssystem mm. Jag tror också företag har mycket att bidra med i utvecklingen av skolan. Företag ska ju faktiskt använda den utbildade arbetskraften. Vad efterfrågar företagen? Visst är allmänbildning viktig, det tycker jag med, men kunskaper som ger jobb är också viktiga. Vi måste balansera desa två bättre, och just nu tror jag det betyder att höra med företag om deras behov och deras syn.

Staten måste tillsammans med näringslivet skapa förutsättningar för att näringslivet ska ta ökat ansvar. Det kan handla om skattelättnader, men också om flexiblare anställningar som möjliggör för näringslivet att pröva obeprövade och osäkra kort. Anställningar som också tar hänsyn till att personen är i en lärofas och alltså inte är ens någorlunda produktiv. Det handlar om att hitta sätt där näringslivet känner att de har både ansvar och verktyg för att bidra mer när det gäller att överbrygga missmatch och bygga människors kompetensprofiler.

Jag upplever att man glömmer näringslivets ansvar i allt det här. Det måste ske en förändring och här krävs statligt ledarskap. Inte ett ledarskap med förmyndarpolitik och regleringar, utan ett ledarskap som handlar om att samla näringslivet runt en vision och få alla att känna ansvar och delaktighet, samt att sedan skapa verktygen för detta. Staten kan spela en central roll i att få bollen i rullning, att få tillräckligt många företag att satsa för att resten ska våga följa efter. Jag tror inte lösningen på sysselsättningen är att sätta skoltrötta ungdomar i skolbänken utan att få ut dem i arbetslivet. Det kräver att man reformerar och utvecklar arbetsmarknaden så att utrymme skapas för den gruppen. Alla måste vara med och göra sitt, inklusive alla företag.

Det här med hur man ska prioritera brukar vara föremål för diskussion oavsett vad det är som ska prioriteras. Jag vågar påstå att all utveckling kräver prioritering. Det kan handla om alltifrån husbyggen till datorprogramvara. Lite underlig känsla att komma till insikten att politikerns och ingenjörens vardag kanske inte är så olika ändå. Det handlar mycket om att göra avvägningar mellan idealiseringar för att nå det praktiskt realiserbara optimum, en process som är mer känd som "prioritering". För en programmerare kan det handla om att väga utvecklingstid (kostnad) mot programmets effektivitet/snabbhet. För politiker kan det exempelvis handla om att prioritera bland all forskning och alla akademiska utbildningar.

Det är alltid svårt att prioritera, och diskussionen tenderar att hamna i svartvita idealiseringar och argumentationens motsvarighet till skyttegravskrig. Dessutom tenderar man att förenkla diskussionen så långt det bara går, gärna ännu längre, vilket gör det otroligt svårt att få diskussionen meningsfull. När det gäller akademin så framstår det som att det ena lägret vill avskaffa naturvetenskap och det andra lägret vill avskaffa humaniora. Det är inte svårt att inse att diskussionen låser sig...

Jag är partisk, jag står på naturvetar-sidan. Som om inte det var nog är jag också teknolog. Värsta sorten med andra ord. Till skillnad från många andra kommer jag börja med att vara öppen med att min åsikt är färgad. Jag har det som kallas "bias". 

Min åsikt är att humaniora är viktig för samhället. Jag har ingen aning om allt vad man undersöker och forskar omkring, men jag är övertygad om att studierna som genomförs gör oss klokare. Vissa områden har jag självklart hört talas om. Ibland låter det vettigt, ibland som rena flummet. Enskilda discipliner ifrågasätter jag, såsom genus"vetenskap", men det finns säkerligen naturvetenskapliga grenar som inte håller för närgången granskning också. Jag skulle aldrig få för mig att avfärda hela humaniora-fältet för att enskilda discipliner är märkliga.

Men oavsett så byggs samhället på teknologi och naturvetenskap. Samhället står för enorma utmaningar. Vi har inte "bara" peak-oil, som till stor del handlar om energitillgång och -försörjning. Vi närmar oss peak-everything. Det finns så som jag ser det två vägar ut ur peak-everything. Antingen så skapar vi teknologi att göra mera med mindre resurser eller så accepterar vi att samhället går tillbaka till ungefär stenåldern. Kanske inte riktigt så långt, men poängen är att om vi inte forskar fram en bättre lösning så är det faktum att vi förr eller senare måste acceptera väldigt stora standardsänkningar. Att det kommer leda till konflikter och oroligheter är antagligen för uppenbart för att skriva.

Dessutom byggs framtidens näringsliv framför allt på teknologiska landvinningar. Sveriges möjligheter ligger främst i spetsteknologi som kan uppstå i mötet mellan akademi och näringsliv. Humaniora i all ära, men jobben det alstrar är oftast lätträknade. Enligt Sveriges Ingenjörer ökar den första ingenjören som anställs på ett mindre företag i snitt omsättningen med 500 procent, produktiviteten 300 procent och skapar fem nya jobb. Jag betvivlar starkt att det finns samma siffror att peka på när det gäller humaniora. Det är något av ett signum för vår tid att allt fler får för sig att alla kan leva på låtsas-jobb inom branscher som kretsar runt media. Som när någon media-snubbe skrev att vi inte behöver matte längre, antagligen på någon i-produkt från Apple som inte gör annat än exekverar matematiska algoritmer och beräkningar. 

Så som jag ser det så skulle samhället vara mycket mindre tilltalande utan de "mjuka" värden som humaniora tillför, men utan teknologi och naturvetenskap skulle det inte existera alls. Visst behöver teknologi som ska exponeras för konsumenter, "vanligt folk", absolut dra nytta av många humanistiska landvinningar, men lejonparten av all teknologi är otroligt osexig och kräver ingen djup förståelse av människan. Att effektivisera solceller eller ta fram bättre batterier är uppgifter som kan visa sig rädda samhället undan en av de förestående kriserna. Det är teknik som inte på något sätt kräver insikt i exempelvis "könsmaktsordningar" eller komplexa sociala mönster. 

Det som gör mig rädd när det gäller humanister är att många av dem inte har en aning om vad industrin gör, bortsett från att förse dem med i-produkter med äpplen på. Är det den ingången man har är det inte märkligt att man dillar på om interaktionsdesign, sociala medier och en global värld. Jag vill inte reducera betydelsen av att kunna flera språk eller ramla in på någon kalligrafikurs (som Jobs gjorde), men tittar man på säg Jobs så är det kalligrafikursen som är undantaget, eller "kryddan". Substansen är teknologiskt kunnande. Så ser jag på humaniora. Det är "kryddan". 

Vad det leder till är mitt sätt att tänka omkring hur man bör prioritera vad gäller forskning och utveckling. Jag tycker vi ska satsa på substansen i första hand men inte glömma kryddan. Idag upplever jag att det nästan är det omvända som gäller. De flesta teknologer kan antagligen hjälpligt redogöra för några större litteraturhistoriska verk och rabbla några författare. Hur många humaniora-orienterade individer kan redogöra för några större vetenskapliga rön och rabbla några vetenskapsmän eller säg fysiska lagar? I Sverige är det inte mer humaniora som behövs. Vi behöver att fler får den där "substansen", det teknologiska och naturvetenskapliga kunnandet och förståelsen. Jag tror vi överprioriterat humaniora och lungt kan nedprioritera det och därigenom faktiskt skapa fler potentiella innovatörer och goda förutsättningar för framtiden, Sveriges konkurrenskraft och allt vad det heter. Fälten utesluter inte varandra, i rätt proportioner skapar de syneriger. Om substansen får vara substansen och kryddan får vara krydda, då är prioriteringen antagligen rätt.

Det är på tapeten att införa det frivilliga året i förskolan i skolplikten så att alla barn måste gå i skolan ytterligare ett år. Detta kan man läsa om i en artikel i DN. I praktiken innebär detta bara en formalisering av verkligheten. Över 90% av alla barn i sexårsåldern går redan i förskoleklass. Förslaget är naturligtvis lagt med alla tänkbara goda intentioner. Med ett obligatoriskt år till så kommer man ju hinna lära ut mer, och barnen kommer klara sig bättre och allt vad det heter.

Fantastiskt, eller?

Det finns ett stort men, i alla fall tycker jag det. En bild som jag inte riktigt får ihop. Det som inte riktigt går ihop kan få illustreras av den 11-åriga flicka som skickade brev till stadsministern. Skoltröttheten kryper allt längre ner i åldrarna helt enkelt. Jag påstår att detta är en av skolans största utmaningar, att allt fler tröttnar allt fortare. Jag tror inte det beror på att ungdomar har mer datorspel nu, eller att de har mobiler eller vad det nu är. Jag tror skoltröttheten beror på att barnen från dagisålder har fått se sin barndom söndertrakasserad av så kallade "pedagoger". Lek har blivit lärande och vips så blev dagis skola. Barn får helt enkelt inte vara barn längre. Detta har sedan fortsatt in i en snart sagt oändligt lång "utbildning" där inlärning per tidsenhet snart närmar sig noll.

Jag tror det är farligt att gå vägen mot fler år som lösning på problemen, för jag tror inte tiden egentligen är ett problem, i alla fall inte på det sättet. Problemet är snarare att skolan har blivit en sörja med allt mer ändlöst nonsens. År efter år har lagts på, kanske inte i skolplikten, men i praktiken, och ändå faller kunskapsnivåerna. Lärandet tar allt längre tid. Skolan har hamnat i ett slags lågintensivt läge. Det tror jag är det verkliga problemet. Att allting går för långsamt, tempot för lågt. Att i det läget addera ännu ett år skapar bara ytterligare utrymme för temposänkningar. Snart ska vi väl börja skolan när vi föds och vara där tills vi fyllt 30. För att lära oss allt det som våra föräldrar lärde sig på 9 år grundskola.

Mitt förslag har hela tiden varit att förkorta skolan. Detta förslag kommer sig inte av att jag bär på kunskapsförakt, utan för att jag tror att man kan ha en högre intensitet under en kortare period. Jag tror att barn som får vara barn färdigt är öppnare, nyfiknare och mer redo för lärande såsom det sker i skolan. Jag tror att lärande kräver insatser både av lärare OCH ELEV. Att tvinga skoltrötta elever att sitta och rulla tummarna, för det är ungefär vad man orkar göra när man är skoltrött, är helt uppåt väggarna! Det är slöseri. Det är slöseri med pengar och resurser, lärares tid och energi, samt de skoltröttas tid och energi.

Och sedan när skoltröttheten kommer, för den kommer förr eller senare hos många, så vill jag att man ska ha hunnit så långt att man kan utföra enklare arbeten. För när man tittar på skoltrötthet så visar det sig att en lösning är att ta ett "mellanår". Tänk om man efter högstadiet inte var tvungen att gå vidare direkt till gymnasiet utan kunde utföra enkla jobb mot skamlön. I den åldern bor man ju hemma, och har egentligen inga stora kostnader. Och skamlönen gör att jobbet är roligt och spännande ungefär ett år. Sen vill nog de flesta återvända till gymnasiet för att kvalificera sig för jobb som ger anständig lön. Den här typen av detaljer kan man också specifiera i en speciell anställningsform "friåranställd" eller något i den stilen. Där kan man också reglera anställningstid och villkor för att förhindra lönedumpning och exploatering från arbetsgivarens sida.

På så sätt kan man motverka skoltröttheten och även göra gymnasiet till en effektivare och mer lönsam investering från statens sida. Underliggande premiss är att nyfiken och kunskapstörstande elever tar bättre vara på den utbildning som ges än skoltrötta.

Mitt förslag är kontroversiellt, men det är inte taget helt ur luften. Jag har bara använt en helt annan angreppsvinkel än vad som är vanligt. Det jag säger skulle kunna kokas ner till en enkel princip som handlar om att investeringar bör göras när de har som störst potential att bli lönsamma. Utbildning är en stor investering. Att investera i skoltrötta barn är i min mening helt bortkastade pengar. Om jag får välja så investerar jag hellre i kunskapstörstande barn än i skoltrötta barn. Jag säger inte att skoltrötta barn inte är värda utbildning, men jag säger att jag tror att de skulle kunna vara kunskapstörstande under rätt förutsättningar. Och jag tror att vi genom att designa systemet kan skapa mer av den ena eller andra typen av barn. Tricket är att skapa rätt förutsättningar.

Och om man synar förslaget om att förlänga skolplikten i det ljuset och ställer den enkla frågan "kommer det här att generera i större eller mindre potential för investeringarna som görs?" så är i alla fall mitt svar tyvärr att det kommer generera mindre potential.

Enough said.

Östersunds-posten har publicerat en insändare som har formen av en platsannons, skriven i smått satirisk ton:

"Det börjar bli luckor i lärarleden. Därför söker vi dig, positiva ja-sägare, som biter ihop och förstår att gilla läget. Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften, medan din kommunikativa förmåga gränsar till det övernaturliga. Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering..."

Och så fortsätter sedan kontaktannonsen i samma stil, ganska uppenbart överdriven, men ändå obehagligt nära verkligheten. Det är tyvärr faktum att vi överbelastar våra lärare och att läraren ofta förutsätts verka i väldigt många roller samtidigt, roller som läraren egentligen saknar kompetens för. Exempelvis måste läraren ofta fungera som någon form av tillförordnad psykolog till barn i klassen, vara medlare i konflikter, utföra mängder med administrativt jobb... Det har blivit så att den viktigaste uppgiften, undervisningen, har fått bli något som får vara i skym-undan. Något nedprioriterat. Vi satsar hundratusentals, rent av miljontals, kronor i varje lärares utbildning för att läraren ska bli duktiga på att undervisa och lära ut. Men sedan använder vi lärarna till allt möjligt annat. Då menar jag att det är resursslöseri att ha den där utbildningen. Lärarna används ju ändå inte för att lära ut och undervisa. Lärarna vänder papper, leker psykologer och allt möjligt annat. Om vi ska ha det på det här sättet bör vi utbilda lärarna inom det de gör, men jag tror de flesta tycker lärare ska undervisa och ingenting annat!

Alltså bör lärare UNDERVISA. Jag vet inte hur svårt det är att förstå, men sluta upp med oskicket att lägga betungande uppgifter som inte har med undervisning att göra. Något extra kan ju vara okej, men om det är mer än enstaka procent av tiden som upptas av trams så slösas det med värdefulla resurser.

Vidare tar artikeln upp fler problem av varierande karaktär. Exempelvis går många lärare på knäna tyngda under för mycket jobb. Få lärare jobbar normala 40-timmarsveckor. Jag tror inte man gör mycket effektivt utöver de 40 timmarna som en vanlig arbetsvecka är. Jag förespråkar att man avskaffar förtroendetiden, som hittills varit ett sätt för arbetsgivaren att exploatera sin personal långt över vad som är rimligt. Det finns också kritik mot organisationskulturen, mot dåliga löner och obefintliga förmåner. Man bör förståss se den här insändaren för vad den är. Den är en partsinlaga i syfte att positionera och vinna stöd för en viss sak. Men samtidigt ger den indikation på viktiga problem som kan lösas egentligen utan att det kostar så mycket pengar. Exempelvis kan det vara att återinföra lugn och ro, ordning och reda i skolan. Eller kanske införa 40-timmarsveckor så att lärare inte tvingas springa maraton under 9 månader för att sedan få en superlång sommar. Det går att hitta andra lösningar.

Och om sanningen ska fram så tror jag att det är dessa åtgärder som rent ekonomiskt är ganska billiga som skulle göra mest skillnad. Som många gånger påpekats saknas korrelation mellan tillförda resurser och resultat. Det som betyder något är hur resurserna används. "Size doesn't matter, it's how you use it" som det heter.