Universitetet har blivit för alla, men inte utan en kostnad
Det gamla vanliga igen, det går inte bra för skolan. Den här gången centreras pressdrevet runt kvaliteten på råmaterialet som förädlas tll skolans viktigaste resurs, lärare. Det ser inte bättre ut än att man kan skriva högskoleprovet sämre än slumpen och ändå bli lärare. Studenterna som en dag ska bli lärare har så stora kunskapsluckor att de själva behöver extra stöd för att klara sig igenom utbildningen. Imorgon är det dessa kvinnor och män som ska ut till fronten och lära våra barn skriva, läsa och räkna. Det känns skakigt.
Kraven på råmaterialet, dvs de sökande till lärarutbildningar, måste höjas kraftigt. Utbildningens kvalitet måste stärkas ordentligt. Metoder och innehåll i utbildningen måste revideras förutsättningslöst. Och för de lärarstuderande som utvecklas till fullfjädrade och duktiga lärare är det inte bara rimligt, utan faktiskt också nödvändigt att öka lönenivån.
Men detta med sjunkande kvalitet på råmaterialet är inget som är specifikt för lärarutbildningarna. Det pågår på bred front. Pudelns kärna är idén om att *alla ska plugga vidare*. Den visionen har blivit verklighet, på det enda sättet den kunde bli det. Genom att högskolan gymnasifierats. Nivån har fått sänkas för att alla ska kunna klara det. På motsvarande sätt kan man se att yrken *akademifieras*, dvs yrken som tidigare inte krävde akademisk utbildning nu gör det. Utbildningen har inte blivit bättre eller mer innehållsrik. Bara 3-5 år längre och en kvarts miljon dyrare för varje individ. För samhället är kostnaden naturligtvis större.
Det är orimligt att universitetet ska vara till för alla. Universitetet borde vara till för teoretiskt lagda ljushuvuden. Personer som trivs med att plugga och är duktiga inom det akademiska. Inte för praktiker som aldrig någonsin passat i skolans värld. Dagens system är inte en värld av möjligheter. Det är en värld av tvång att läsa allt längre och allt mer intetsägande utbildningar.
Jag tycker det är en styrka att ingen hindras från att försöka, att oavsett när man känner ett kall till skolbänken att man får följa det. Människor är dynamiska och utvecklas. Den som hatar skolan idag kanske känner lust och motivation om 10 år. Och att universitetet ska vara öppet för alla på ett sådant sätt står jag gärna bakom. Det är en värld av möjligheter. Tillgången till universitet ska inte regleras av klass eller ekonomiska förutsättningar. Men därifrån är det långt att tvinga in större delen av befolkningen i ytterligare 3-5 års studier.
Akademiseringen av arbetslivet och gymnasifieringen av universitetet måste upphöra. Höj kraven överallt på bred front och se till att examen börjar betyda något igen, och skapa utrymme för oakademiska människor att växa, utvecklas och hitta arbete istället för att tvinga in dem i mer plugg.
