Min Vision

Jag hade tur när jag klickade runt mig i mitt facebookflöde och hamnade på en webbartikel med titeln "The Rise of Innovation Districts". Den handlar om en ny trend i USA och hur de organiserar sina teknikparker. De brukade köra med modellen att kasta ut ett gäng byggnader ute i ingenstans, dra dit en bilväg och sätta höga stängsel runt allt sammans. Inte minst för att hindra att (Gud förbjude) idéer spreds och utvecklades. Nej, bunta ihop några smarta personer i en bunker. Det var tanken.

Det fungerade väl sisådär. De här smarta personerna har slutligen tröttnat på en bunkermiljö man bara kan nå med bil och söker sig istället till platser där man kan hjälpa varandra, slipper ta bilen vart man än ska och allmänt där det finns roliga saker att göra. Helt enkelt miljöer som är mer spännande, kreativa och innovativa. Och eftersom smarta personer är en bristvara så är företagen rätt måna om att få tag på dem.

Därför har företagen tvingats ta ett nytt grepp. Detta har fått det häftiga namnet "Innovationsdistrikt". Idén är att man tar lite fräcka företag och forskningsinstitutioner och förlägger dem på samma ställe. Runt om bygger man upp kvarter med bostäder och verksamheter, vanliga gator, cykelbanor och så slänger man in lite buss och spårväg. Och så samlar man lite fräcka investerare, skapar möjligheter för startups och sedan är man igång. 

Men vänta nu? Det här låter vansinnigt bekant: Bostäder och verksamheter på samma gata i samma hus. Bara vanliga stadsgator istället för motorleder i kringelikrokar. Och så lite kollektivtrafik på det. Låter inte det allt bra likt vanlig hederlig stad? Ni vet, typ som det ser ut i gamla europeiska stadskärnor?

Okej, jag ska lägga ner mitt raljerande och mina billiga poänger. Det finns faktiskt en poäng som är viktig här:

Stadsplaneringen är avgörande för innovation, och därmed för tillväxt och jobb

Det var en av mina första kontakter med Yimby, som kommit att bli ett slags andra hem. Eller i alla fall mitt favorit speekers-corner på Internet. Då fick jag gå med på en virtuell vandring längs en bakgata i Göteborg och förstå hur stadsväven låter staden gå från döda hus till en levande organism, samtidigt som det i processen skapas nya jobb. Då förstod jag inte vidden av det. Nu, ganska exakt två år senare, inser jag att det var betydligt större än vad jag trodde. Det här med klassisk stad, det är liksom själva nyckeln. Det är så viktigt att till och med bilnationen USA och dess aktörer går samman och bygger den för att de insett att det är den mest effektiva strukturen. Trots att den vare sig kräver eller medger att alla tar bilen överallt. 

Vi står i en massiv strukturomvandling. Hela tillverkningsekonomin håller på att bytas ut mot en kunskapsekonomi. Den förra har inte dött, men automatiseringar samt framväxten av den senare gör att spelreglerna ändras. Det är inte längre säkert att det är arbetaren som flyttar till arbetet. I kunskapssektorn flyttar företagen snarare dit arbetarna vill vara. Det är en helt ny spelplan och kräver helt ny politik för att möta dessa nya utmaningar. 

För något år sedan gick ett seminarium i Almedalen som handlade om ifall Sverige behövde en Stadsminister. Alltså en minister för städer, ej att förväxla med Statsminister. Det är en fråga jag funderat på sen dess. Det är uppenbart att allt är riggat för den funktionsseparering som modernismen förespråkade men som visat sig ofungerande gång på gång. Vi har en myndighet för bostäder, en annan myndighet för vägar och så vidare. Men staden är inte renodlad, då fungerar den inte. Vad Innovationsdistrikten smärtsamt övertydligt visar är behovet av att sluta planera för bostäder eller arbetsplatser och börja planera för stad. Det bör reflekteras i planerande organisationer. En Stadsminister med tillhörande stadsverk behövs, och staden behöver värnas som ett särskilt intresse. 

Innovationsdistrikt är ett sätt att sälja in vanlig stad. Att slå in lite kilar och göra språngbrädor för vidare stadsexpansion, men egentigen är det få saker som skiljer innovationsdistriken från klassisk stad. Som jag berörde i mitt uppmärksammade inlägg stadens ekonomi handlar allt ihop egentligen om vad som är effektivt. Innovationsdistrikten är att gå retro, de är att ta ett steg tillbaka in i framtiden. Men egentligen kan man säga vad det handlar om. Det handlar om klassisk stad. Och att det helt enkelt är hållbart. Ekologiskt, ekonomiskt såväl som socialt. Och därför ska vi bygga det. Och om inga andra argument biter så bör detta tala till precis var och en: täta städer skapar fler möjligheter för innovation och tillväxt och därmed i slutänden företagande och jobb. Det betyder mer pengar i skattkistan och i plånboken. Därför ska vi bygga stad.

Det har blivit dags för den tredje och sista delen av min lilla anspråkslösa summering av Almedalsveckan. I tidigare inlägg så har jag berört frågan om vår överlevnad, miljöfrågan, samt frågan om vår framtida möjlighet till utveckling, dvs skolan. I denna avslutande del har turen kommit till den fråga som berör våra möjligheter till gott liv idag: Jobben.

För alliansen har jobben varit kärnan sedan dag 1. Det var valvinnaren som skapade maktskifte i Sverige, att bli Sveriges nya arbetaralternativ. Det hette "Nya Moderaterna" och "Alliansen". Deras linje har hela tiden varit att det ska vara lönsamt att arbeta, olönsamt att inte göra det. Jag tycker det är en i grunden sund inställning.

Att stärka människors incitament att arbeta skapar dock inte nya arbeten, vilket Centerpartiet försöker få upp på agendan. En arbetslinje utan tanke på hur fler arbeten ska skapas är inte mycket till arbetslinje och här tycker jag regeringen har misslyckats hittills. Det har inte saknats ansatser, man har till exempel försökt förenkla regelsystemet för företagare, men däremot har det saknats resultat. Centerpartiet ger uppslag till nya åtgärder:

• Minskat regelkrångel
• Sänkta arbetsgivareavgifter
• Slopad andra sjuklöneveckla
• Gediget lärlingssystem

I grunden är det positiva åtgärder som säkerligen kan göra en hel del, men jag tycker förslagen missar väsentliga aspekter helt. Till exempel skapas ofta arbeten runt innovation. Vi behöver en tydligare innovationspolitik som fokuserar på att öka innovationen och omsätta innovationskraften i pengar och sysselsättning. 

Vidare finns idag direkt arbetsfientliga mekanismer i våra välfärdssystem. En arbetstagare som blivit arbetslös har inte möjlighet till omställningsåtgärder förän efter 3 månader. Systemet är alltså att man när man blivit av med jobbet först ska passiviseras och brytas ner. En människa som driver egen firma vid sidan av är också tvungen att lägga firman vilande för att få ta del av arbetslöshetsförsäkringen istället för att kanske använda arbetslösheten som en möjlighet att skapa ett eget jobb i sin egna firma genom den omställningsförsäkring arbetslöshetskassan är. Men i vårt land är det fult att skapa sig arbete, fint att sitta sysslolös. Våra omställningssystem måste genomlysas och omformas så att de stödjer människor att själva vara en aktiv del i att skapa sin omställning, oavsett om det sker genom egen affärsverksamhet eller om det handlar om att hitta nya vägar till en annan anställning.

Slutligen är min uppfattning att lönerna måste upp till diskussion. Jag efterlyser fakta på hur många potentiella arbeten som förloras för att lägstalönerna är så pass höga, hur ofta det helt enkelt blir att man hellre helt enkelt låter uppgiften ligga ogjord eller helt enkelt arbetar övertid för att det är för dyrt att ta in någon annan. Det ideala samhället är för mig samhället där folk gör vad de är bra på. Idag har vi ofta situationen att folk och företag ofta fixar själva istället för att ta in proffs därför att det helt enkelt är billigare att man står där och slösar sin egen tid, även om man räknar på sin egen timkostnad, än att lämna uppgiften till proffs. Det är en situation som gör att arbeten förloras och att samhället blir mindre effektivt. För höga prislappar på okvalificerad personal är en del av det problemet.

Övriga partier tyckte inte jag gjorde så mycket oväntade utspel om jobben. Socialdemokraterna har vad jag vet ingen tydlig politik omkring jobben. Miljöpartiet vill på olika sätt satsa på "gröna jobb". Moderaterna kör sin jobblinje med jobbskatteavdrag och Folkpartiet samt Kristdemokraterna håller sig inom sina repsektive profilers avgränsningar och berör alltså inte jobben i någon egentlig mening. Vänsterpartiet kör vad jag vet fortfarande sina mantran om att skatta ihjäl de som skapar jobb och sätta folk på att vända papper i komunala och statliga linjeorganisationer. Det skapar ju i och för sig jobb, men...

Mitt intryck är ändå att jobben som fråga håller på att svalna. Upp seglar istället andra frågor. Jag tror vi inom kort kommer få se bostadspolitiken betydligt högre upp på agendan. En stor fråga som många berörde var miljonprogrammet och det renoveringsbehov som finns där och hur detta ska lösas. Till detta kommer en skenande bostadsbrist. Frågan är om detta hinner segla upp till 2014 eller om det kommer bli frågan för valrörelsen 2018.

Gustav Nipe föreslår i en artikel på newsmill att de 90 miljarder som satsas på att köpa nya JAS 39 Gripen borde satsas på att utveckla rymdteknologi istället. Han menar på att Sverige ändå inte har förmågan att försvara sin suveränitet och att satsningen är ett sätt att ljuga för oss själva, att intala oss att vi har det. Han vill satsa pengarna på fredlig teknologi istället. Han menar på att det inom rymdteknologi finns många möjligheter att föra mänskligheten framåt och att det dessutom finns extremt goda möjligheter till spinn-off-effekter. Listan på rymdteknologi som blivit vardagsteknik är redan i dagsläget lång.

Jag håller med honom och vill passa på att tillfoga fler aspekter. Den första som jag vill trycka på är följande: Sverige är ett litet land och det tvingar oss att vara smarta. Vi har en mycket liten plånbok, och det ställer oss inför helt andra förutsättningar och utmaningar än de stora supermakterna. Om vi beaktar just JAS 39 Gripen är det ett utmärkt exempel på vad jag menar. Planet konkurrerar med amerikanska Joint Strike Fighter och Europeiska Eurofighter, två plan med markant större budget och högre prislapp. Den kan lösa en rik diversitet av uppgifter (Jakt, Attack och Spaning) för en i sammanhanget anmärkningsvärt låg driftkostnad. Om Sverige skulle ta sig in i rymden igen måste det ske med innovativa, smarta och billiga lösningar. För att vi ska kunna vara med måste kostnaderna för att nå rymden ner flera tiopotenser. Vår teknik måste möjliggöra det, måste vara extremt ekonomisk. Det öppnar i sin tur upp rymden ytterligare för kommersiella aktörer. En privatperson kan redan idag nå rymden för några miljoner. Vad händer om vi kapar kostnaderna till den grad att en privatperson för samma summa kan nå en rymdstation, stanna där ett par dagar och ta sig tillbaka igen? Det är så mycket kostnaderna minst måste kapas för att vi alls ska kunna vara med, och jag tror inte det är omöjligt.

Att göra rymdfart kommersiellt ser jag som enda möjligheten att öppna upp rymden och de möjligheter som finns där på riktigt. Forskningsprojekten är viktiga, framför allt initialt, men när vi har en station på månen och en på mars samt några stationer i olika omloppsbanor måste någon sköta leveranserna. Någon måste klara av att bygga, bygga på och bygga ut i rymden. Och så vidare. Det skalar inte om det är forskningspengar som ska klara allt det.

Den andra aspekten jag ser är att en satsning på rymdteknik i långt högre grad skulle förmedla bilden av Sverige som en kunskapsintensiv, spetskompetent och högteknologisk nation. Vi har länge sagt att vi ska konkurrera med kompetens, och detta är ett sätt att göra det klart för både oss själva och omvärlden. Sverige är platsen dit man går när man tröttnat på klåpare och vill ha riktiga ingenjörer, när man vill ha gräddan på moset. Jag tror rymdteknik signalerar det bättre än 90 miljarder på ett plan som tyvärr redan är gammalt.

Jag tror att det finns en stor potential för tillväxt inom rymdsektorn för en mängd olika företag. Jag tror att det kan generera många nya jobb i Sverige. Och vi kan också förvänta oss många spinn-off's som genererar ytterligare arbetstillfällen. Att satsa på rymden har potential att vitalisera hela Sveriges ekonomi och ge oss stora konkurrensfördelar. Utmaningen är att göra rymden tillgänglig på ett energieffektivt och kostnadseffektivt sätt. Om någon ska lyckas med det så är det vi.

Det här med hur man ska prioritera brukar vara föremål för diskussion oavsett vad det är som ska prioriteras. Jag vågar påstå att all utveckling kräver prioritering. Det kan handla om alltifrån husbyggen till datorprogramvara. Lite underlig känsla att komma till insikten att politikerns och ingenjörens vardag kanske inte är så olika ändå. Det handlar mycket om att göra avvägningar mellan idealiseringar för att nå det praktiskt realiserbara optimum, en process som är mer känd som "prioritering". För en programmerare kan det handla om att väga utvecklingstid (kostnad) mot programmets effektivitet/snabbhet. För politiker kan det exempelvis handla om att prioritera bland all forskning och alla akademiska utbildningar.

Det är alltid svårt att prioritera, och diskussionen tenderar att hamna i svartvita idealiseringar och argumentationens motsvarighet till skyttegravskrig. Dessutom tenderar man att förenkla diskussionen så långt det bara går, gärna ännu längre, vilket gör det otroligt svårt att få diskussionen meningsfull. När det gäller akademin så framstår det som att det ena lägret vill avskaffa naturvetenskap och det andra lägret vill avskaffa humaniora. Det är inte svårt att inse att diskussionen låser sig...

Jag är partisk, jag står på naturvetar-sidan. Som om inte det var nog är jag också teknolog. Värsta sorten med andra ord. Till skillnad från många andra kommer jag börja med att vara öppen med att min åsikt är färgad. Jag har det som kallas "bias". 

Min åsikt är att humaniora är viktig för samhället. Jag har ingen aning om allt vad man undersöker och forskar omkring, men jag är övertygad om att studierna som genomförs gör oss klokare. Vissa områden har jag självklart hört talas om. Ibland låter det vettigt, ibland som rena flummet. Enskilda discipliner ifrågasätter jag, såsom genus"vetenskap", men det finns säkerligen naturvetenskapliga grenar som inte håller för närgången granskning också. Jag skulle aldrig få för mig att avfärda hela humaniora-fältet för att enskilda discipliner är märkliga.

Men oavsett så byggs samhället på teknologi och naturvetenskap. Samhället står för enorma utmaningar. Vi har inte "bara" peak-oil, som till stor del handlar om energitillgång och -försörjning. Vi närmar oss peak-everything. Det finns så som jag ser det två vägar ut ur peak-everything. Antingen så skapar vi teknologi att göra mera med mindre resurser eller så accepterar vi att samhället går tillbaka till ungefär stenåldern. Kanske inte riktigt så långt, men poängen är att om vi inte forskar fram en bättre lösning så är det faktum att vi förr eller senare måste acceptera väldigt stora standardsänkningar. Att det kommer leda till konflikter och oroligheter är antagligen för uppenbart för att skriva.

Dessutom byggs framtidens näringsliv framför allt på teknologiska landvinningar. Sveriges möjligheter ligger främst i spetsteknologi som kan uppstå i mötet mellan akademi och näringsliv. Humaniora i all ära, men jobben det alstrar är oftast lätträknade. Enligt Sveriges Ingenjörer ökar den första ingenjören som anställs på ett mindre företag i snitt omsättningen med 500 procent, produktiviteten 300 procent och skapar fem nya jobb. Jag betvivlar starkt att det finns samma siffror att peka på när det gäller humaniora. Det är något av ett signum för vår tid att allt fler får för sig att alla kan leva på låtsas-jobb inom branscher som kretsar runt media. Som när någon media-snubbe skrev att vi inte behöver matte längre, antagligen på någon i-produkt från Apple som inte gör annat än exekverar matematiska algoritmer och beräkningar. 

Så som jag ser det så skulle samhället vara mycket mindre tilltalande utan de "mjuka" värden som humaniora tillför, men utan teknologi och naturvetenskap skulle det inte existera alls. Visst behöver teknologi som ska exponeras för konsumenter, "vanligt folk", absolut dra nytta av många humanistiska landvinningar, men lejonparten av all teknologi är otroligt osexig och kräver ingen djup förståelse av människan. Att effektivisera solceller eller ta fram bättre batterier är uppgifter som kan visa sig rädda samhället undan en av de förestående kriserna. Det är teknik som inte på något sätt kräver insikt i exempelvis "könsmaktsordningar" eller komplexa sociala mönster. 

Det som gör mig rädd när det gäller humanister är att många av dem inte har en aning om vad industrin gör, bortsett från att förse dem med i-produkter med äpplen på. Är det den ingången man har är det inte märkligt att man dillar på om interaktionsdesign, sociala medier och en global värld. Jag vill inte reducera betydelsen av att kunna flera språk eller ramla in på någon kalligrafikurs (som Jobs gjorde), men tittar man på säg Jobs så är det kalligrafikursen som är undantaget, eller "kryddan". Substansen är teknologiskt kunnande. Så ser jag på humaniora. Det är "kryddan". 

Vad det leder till är mitt sätt att tänka omkring hur man bör prioritera vad gäller forskning och utveckling. Jag tycker vi ska satsa på substansen i första hand men inte glömma kryddan. Idag upplever jag att det nästan är det omvända som gäller. De flesta teknologer kan antagligen hjälpligt redogöra för några större litteraturhistoriska verk och rabbla några författare. Hur många humaniora-orienterade individer kan redogöra för några större vetenskapliga rön och rabbla några vetenskapsmän eller säg fysiska lagar? I Sverige är det inte mer humaniora som behövs. Vi behöver att fler får den där "substansen", det teknologiska och naturvetenskapliga kunnandet och förståelsen. Jag tror vi överprioriterat humaniora och lungt kan nedprioritera det och därigenom faktiskt skapa fler potentiella innovatörer och goda förutsättningar för framtiden, Sveriges konkurrenskraft och allt vad det heter. Fälten utesluter inte varandra, i rätt proportioner skapar de syneriger. Om substansen får vara substansen och kryddan får vara krydda, då är prioriteringen antagligen rätt.

Jag har tillbringat en hel massa timmar med att försöka få grepp om vad som är effektiva åtgärder för att främja innovation. Alltifrån luddiga "bättre sammarbete" och "bättre kontakt mellan företag och forskning" till alltför tydliga högervridna förslag om avskaffande av diverse skatter och regler. Det är verkligen inte lätt att hitta en linje i det här. De flesta (utom politiker och regering) är överens om att det behövs en kraftfull innovationspolitik, men vad det begreppet betyder mer exakt är oklart. Jag i alla fall försökt hitta några åtgärder jag tror kan främja innovation i Sverige:

Styrkeområden - kunskapskluster
En av de viktigaste punkterna i en innovationspolitik bör vara att se till att den enorma kunskap och forskning blir tillgänglig för företagen. Detta kan man uppnå genom att bilda kunskapskluster. Sådana finns redan. Exempelvis bildade Chalmers ett kunskapskluster inom miljö och hållbar utveckling i Göteborg. Idag är näringsliv, såväl som både Chalmers och Göteborgs universitets forskare och studenter delaktiga i klustret. I ett kunskapskluster spelar universitetet en enormt viktig roll. Det är universitetet som kan leverera kunskap och forskning, medan företagen är de som kan lansera nya produkter. Klustret kan också tjäna som plattform för företag att få kontakt med andra för samarbete och kanske rent av sammanslagning. Ett stort problem Sverige har är att vi har många små företag som tillverkar en liten del av en helhetslösning medan marknaden efterfrågar helhetslösningen. Klustret kan rätta till detta genom att företag med olika delar av lösningen kan mötas.

Forskningsbidrag till tillämpad teknik
Att ha en världsledande forskning låter superbra. När man sedan inser att en stor del av forskningen och en stor del av anslagen inte går till forskning som på något sätt blir innovationer som kan exporteras börjar åtminstone jag undra varför vi plöjer ner så mycket pengar i forskning. Visst har förutsättningslös kunskapsforskning sin plats, men vi måste också skapa tillämpningar och göra pengar på att vara världsledande. Annars sviker vi hela svenska folket genom att investera skattemiljarder slösaktigt och inkompetent. Minst 25% av forskningsanslagen bör riktas till tillämpade tekniker som utvecklas med avsikten att skapa nya produkter för export.

Fokus på små och medelstora företag
Mindre företag behöver mest hjälp för att hävda sig på den globala marknaden. Volvo och liknande jättar har redan kapital och kontakter över hela världen. För dem är det inte speciellt svårt att hävda sig på den globala marknaden. Däremot mindre företag har inte det och behöver mera hjälp, bland annat med att utvidga sin försäljning till den globala marknaden. Dessutom är det ofta mindre företag som skapar mest nytänkande innovationer.

En innovationsminister
Alla statliga satsningar, stöd och projekt bör samordnas av en minister med särskilt ansvar för de innovationspolitiska frågorna. Denne bör dessutom aktivt arbeta för att fortlöpande utveckla innovationspolitiken och komma med förslag omkring hur man kan gynna innovation (alltifrån skattelättnader till riktade bidrag till förmåneliga lån till vad annat det kan vara).

Hur ofta har vi inte fått höra att Sverige har forskning i världsklass? Att våra svenska universitet är bland de absolut främsta i världen? Åtminstone får jag som universitetsstuderande höra det hela tiden. Att jag går på Chalmers gör inte saken bättre. Chalmers ska alltid vara snäppet värre. Chalmers ÄR medlem i en grupp där de absolut främsta universiteten inom miljöteknik är med. Chalmers jobbar tätt med näringslivet och har utvecklat flera idag använda teknologier tillsammans med exempelvis Volvo. Chalmers initierade kunskapsklustret omkring hållbar utveckling i Göteborg som idag samlar näringsliv, studenter och forskare. Chalmers sopade banan och fick mer i anslag på grund av Sveriges absolut bästa organisation. Vi fick mer än GU, mer än KTH, lika mycket som Lunds universitet och Lunds tekniska högskola tillsammans vid ett tillfälle enbart på grund av vår organisation. Till saken hör att Chalmers har 10 000 studenter ungefär. GU cirka 40 000.

Nog med reklam för Chalmers. Hela Sveriges forskning går väldigt bra och har fått goda betyg av oberoende analyser och undersökningar. Svenskt näringsliv presenterar på sin site, http://www.svensktnaringsliv.se/kommentaren/svensk-innovationspolitik-har-slagsida_73725.html, en tankesmedjas ranking av olika länders konkurenskraft. Sverige hamnar på andra plats. Men det finns ett stort MEN...

Vi är nästan sämst i världen på att göra företag av framgångarna. Vi har absolut bäst forskning, men klarar inte av att göra produkter och export av den. Detta beror till stor del på att det som brukar benämnas som "Svensk Innovationspolitik" egentligen inte existerar. Svenskt näringsliv och fackförbundet Sveriges Ingenjörer har vid upprepade tillfällen påpekat att detta är en enormt stor brist i svensk politik som hämmar utvecklingen något enormt.

Men vad händer?

Trots att vi har en borgerlig, så kallad företagsvänlig, regering har ingenting egentligen hänt. Man har istället prioriterat skattesänkningar för medelinkomsttagare och en löjlig satsning på hushållsnära tjänster. Man tycker det är viktigare att skapa städjobb än högteknologiska jobb, trots att det snarare är det senare Sverige behöver, då vi har en av världens mest utbildade befolkning. Personligen tror jag att innovationspolitiken är en av nycklarna för att öka Sveriges konkurrenskraft på världsmarknaden och för att utveckla svensk ekonomi. Min vision för Sverige är att det ska vara på oss man sneglar när man vill titta på smarta lösningar innom en rad styrkeområden (bland annat miljöteknologi) och framgångsrik ekonomi. Därför tror jag att innovationspolitiken är den enskilt viktigaste nyckeln. För det är den som kommer lösa den ekonomiska tillväxten och därmed alltså jobben.