Min Vision

Det här med hur man ska prioritera brukar vara föremål för diskussion oavsett vad det är som ska prioriteras. Jag vågar påstå att all utveckling kräver prioritering. Det kan handla om alltifrån husbyggen till datorprogramvara. Lite underlig känsla att komma till insikten att politikerns och ingenjörens vardag kanske inte är så olika ändå. Det handlar mycket om att göra avvägningar mellan idealiseringar för att nå det praktiskt realiserbara optimum, en process som är mer känd som "prioritering". För en programmerare kan det handla om att väga utvecklingstid (kostnad) mot programmets effektivitet/snabbhet. För politiker kan det exempelvis handla om att prioritera bland all forskning och alla akademiska utbildningar.

Det är alltid svårt att prioritera, och diskussionen tenderar att hamna i svartvita idealiseringar och argumentationens motsvarighet till skyttegravskrig. Dessutom tenderar man att förenkla diskussionen så långt det bara går, gärna ännu längre, vilket gör det otroligt svårt att få diskussionen meningsfull. När det gäller akademin så framstår det som att det ena lägret vill avskaffa naturvetenskap och det andra lägret vill avskaffa humaniora. Det är inte svårt att inse att diskussionen låser sig...

Jag är partisk, jag står på naturvetar-sidan. Som om inte det var nog är jag också teknolog. Värsta sorten med andra ord. Till skillnad från många andra kommer jag börja med att vara öppen med att min åsikt är färgad. Jag har det som kallas "bias". 

Min åsikt är att humaniora är viktig för samhället. Jag har ingen aning om allt vad man undersöker och forskar omkring, men jag är övertygad om att studierna som genomförs gör oss klokare. Vissa områden har jag självklart hört talas om. Ibland låter det vettigt, ibland som rena flummet. Enskilda discipliner ifrågasätter jag, såsom genus"vetenskap", men det finns säkerligen naturvetenskapliga grenar som inte håller för närgången granskning också. Jag skulle aldrig få för mig att avfärda hela humaniora-fältet för att enskilda discipliner är märkliga.

Men oavsett så byggs samhället på teknologi och naturvetenskap. Samhället står för enorma utmaningar. Vi har inte "bara" peak-oil, som till stor del handlar om energitillgång och -försörjning. Vi närmar oss peak-everything. Det finns så som jag ser det två vägar ut ur peak-everything. Antingen så skapar vi teknologi att göra mera med mindre resurser eller så accepterar vi att samhället går tillbaka till ungefär stenåldern. Kanske inte riktigt så långt, men poängen är att om vi inte forskar fram en bättre lösning så är det faktum att vi förr eller senare måste acceptera väldigt stora standardsänkningar. Att det kommer leda till konflikter och oroligheter är antagligen för uppenbart för att skriva.

Dessutom byggs framtidens näringsliv framför allt på teknologiska landvinningar. Sveriges möjligheter ligger främst i spetsteknologi som kan uppstå i mötet mellan akademi och näringsliv. Humaniora i all ära, men jobben det alstrar är oftast lätträknade. Enligt Sveriges Ingenjörer ökar den första ingenjören som anställs på ett mindre företag i snitt omsättningen med 500 procent, produktiviteten 300 procent och skapar fem nya jobb. Jag betvivlar starkt att det finns samma siffror att peka på när det gäller humaniora. Det är något av ett signum för vår tid att allt fler får för sig att alla kan leva på låtsas-jobb inom branscher som kretsar runt media. Som när någon media-snubbe skrev att vi inte behöver matte längre, antagligen på någon i-produkt från Apple som inte gör annat än exekverar matematiska algoritmer och beräkningar. 

Så som jag ser det så skulle samhället vara mycket mindre tilltalande utan de "mjuka" värden som humaniora tillför, men utan teknologi och naturvetenskap skulle det inte existera alls. Visst behöver teknologi som ska exponeras för konsumenter, "vanligt folk", absolut dra nytta av många humanistiska landvinningar, men lejonparten av all teknologi är otroligt osexig och kräver ingen djup förståelse av människan. Att effektivisera solceller eller ta fram bättre batterier är uppgifter som kan visa sig rädda samhället undan en av de förestående kriserna. Det är teknik som inte på något sätt kräver insikt i exempelvis "könsmaktsordningar" eller komplexa sociala mönster. 

Det som gör mig rädd när det gäller humanister är att många av dem inte har en aning om vad industrin gör, bortsett från att förse dem med i-produkter med äpplen på. Är det den ingången man har är det inte märkligt att man dillar på om interaktionsdesign, sociala medier och en global värld. Jag vill inte reducera betydelsen av att kunna flera språk eller ramla in på någon kalligrafikurs (som Jobs gjorde), men tittar man på säg Jobs så är det kalligrafikursen som är undantaget, eller "kryddan". Substansen är teknologiskt kunnande. Så ser jag på humaniora. Det är "kryddan". 

Vad det leder till är mitt sätt att tänka omkring hur man bör prioritera vad gäller forskning och utveckling. Jag tycker vi ska satsa på substansen i första hand men inte glömma kryddan. Idag upplever jag att det nästan är det omvända som gäller. De flesta teknologer kan antagligen hjälpligt redogöra för några större litteraturhistoriska verk och rabbla några författare. Hur många humaniora-orienterade individer kan redogöra för några större vetenskapliga rön och rabbla några vetenskapsmän eller säg fysiska lagar? I Sverige är det inte mer humaniora som behövs. Vi behöver att fler får den där "substansen", det teknologiska och naturvetenskapliga kunnandet och förståelsen. Jag tror vi överprioriterat humaniora och lungt kan nedprioritera det och därigenom faktiskt skapa fler potentiella innovatörer och goda förutsättningar för framtiden, Sveriges konkurrenskraft och allt vad det heter. Fälten utesluter inte varandra, i rätt proportioner skapar de syneriger. Om substansen får vara substansen och kryddan får vara krydda, då är prioriteringen antagligen rätt.