Min Vision

Adda Smaradottir heter en isländsk tjej som skapat en sån där storm på sociala medier. Orsak? Hon dristade sig till att visa brösten. En sak det visar är hur lätt det är för tjejer att skapa sensation med sin kropp. En annan sak det visar är en ojämställdhet, en översexualisering av kvinnan. Alla manifestationer blir väl inte löpsedlar och sensationsjournalistik. Men förvånansvärt mycket. Det förekommer med viss frekvens. Det handlar om amningsbilder på facebook och möjlighet att bada utan topp bland annat. 

Detta är dock hyfsat minerad mark att beröra som manlig bloggare. Spelar ingen roll vad man säger. Framför man att tjejer ska dölja brösten så är man en misogyn sexist. Menar man däremot att tjejer absolut ska få visa brösten om de vill blir man anklagad för att objektifiera tjejer och bara vilja omges av fler nakna bröst. Inget av detta är dock sant för min del. Vill jag se nakna bröst finns obegränsad tillgång på det världsvida nätet.

Jag vill ha jämställdhet. Jag skiter fullständigt i om tjejer visar sina bröst eller inte offentligt, precis lika mycket som jag skiter i om män gör det eller ej. Jag själv är en man som högst ogärna framträder så oklädd, men jag tycker andra män ska ha den möjligheten. Jag förstår att inte alla kvinnor vill gå med blottade bröst, men jag tycker de som vill ska få göra det. Det är jämställdhet. Samma regler för kvinnor och män. Jag stödjer Smaradottir och alla andra aktivister till hundra procent. Inte minst därför att frågan känns fullständigt tramsig. För Guds skull, det är faktiskt bara bröst!

Jag kommer inte få några hyllningar för det här inlägget, som snackisen John Nylander fick när han tog på sig skulden och gjorde avbön för att en komplett främmande kvinna valde att springa ifrån hans blotta uppenbarelse. Jag kommer inte att få några uppslag i gratistidningarna för jag tänker inte lägga mig ner på knäna och be om ursäkt för att jag föddes med en penis mellan benen. Det är ett tidens tecken när vissa män känner ett behov av att ursäkta sin blotta existens ute i offentligeten. Jag tänker inte ursäkta min hudfärg, min sexualitet och inte heller mitt könsorgan. Jag är stolt över den jag är.

Jag läste Metro idag på lunchrasten. Där var det ett stort uppslag om hur jämställdheten förbättras i Sverige. Nästan 70 procent av alla som tar examen från högskolan är kvinnor. I stort sett alla utbildningar, inte bara de inom vård och omsorg, domineras av kvinnor. Det är tydligen "jämställdhet".

Själv är jag nästan färdig civilingenjör, så jag känner mig inte ett dugg förfördelad eller bortsorterad. Jag skriver inte det här för min skull, utan för mina bröders skull. Jag skriver för alla de män som övergavs i skolan, som fick "antiplugg-kultur" kastat i ansiktet när de inte fick utmanande och stimulerande uppgifter av läraren. Alla män som idag står kvar på perrongen och handfallet ser efter det tåg som redan har gått. Det tåg de inte kom med. De som säger "allt är åt helvete" och röstar på Sverigedemokraterna, för att de vill bita sig fast vid den tid då det fanns en plats för dem i samhället. Dem skriver jag det här inlägget för.

För det är dags att ta bladet från munnen och säga ifrån. Det är inte jämställt när nästan bara kvinnor lyckas, precis lika lite som det är jämställt när nästan bara män gör det. Att fördelningen gått från 70/30 till 30/70 är inte ett steg framåt. Det är tre steg i en cirkel tillbaka till samma fläck där vi nu står och stampar. Pojkar och mäns misslyckande inom skolan och den akademiska världen är ett stort problem. Det är grogrund för kriminalitet, främlingsfientlighet och protektionistisk nationalism. Och det har kommit att bli också ett jämställdhetsproblem. 

Det här betyder givetvis inte att det inte finns strukturer som missgynnar kvinnor. Jag håller helt med Nylander i sak om att kvinnor ska inte behöva vara rädda för att röra sig ute i offentliga miljöer. Jag håller helt med om att det är ett problem att lönenivåerna går ner i yrken där andelen kvinnor ökar. Det finns massor jämställdhetsproblem. Men man löser inte dem med att diskriminera män på andra områden. Två fel gör inte ett rätt. 

Det är så fruktansvärt trist att feminismen tycks vara blind inför detta, och det visar tyvärr vilken enögd könsrasism det till stor del är. En sund jämställdhet inkluderar båda könen. Det är dags att sluta slåss och börja samarbeta. Tillsammans kan vi, män och kvinnor, bygga en värld som fungerar bra för alla.

En man som bär klänning? När hände det senast? Okej, förutom transsexuella och transor på mystiska klubbar då... Alltså vanliga svensson-män. Svensexan räknas inte! Inte nollning heller. Nej, det händer inte. Det anses "fjolligt" och "löjligt", ja rent av "förnedrande" att bära kvinnokläder för en man. Hur många män tar klänningen till jobbet? Det är ett starkt tabu. Emedan kvinnor utan vidare kan ta på sig kläder för män sker inte omvänt.

Så märk min förvåning när detta dyker upp i mitt facebookfeed. En man som tog klänningen till jobbet. Hans son hade nämligen fått nedsättande kommentarer av kamrater för att han ville ha strumpor med "tjejfärger". Så eftersom han jobbar som fritidsledare på samma skola som sonen går på så valde han att göra en liten supportande manifestation och väckte lite tankar och diskussion.

Det som slår mig när man tittar på bilden till artikeln är att klänningen inte ser helt katastrofal ut. Man får komma över lite "det här är FEL"-reaktioner i ryggmärgen. Men det hade varit intressant att se om det går att göra mode av. I en avlägsen framtid eller parallell dimension. 

Poängen är egentligen inte att alla ska ha på sig klänning eller ha rosa strumpor, utan snarare att det ska vara okej. Normer som begränsar människor utan anledning är inte sunda. Därför behövs den här typen av normbrytande. Så att killar kan ha på sig vilka färger de vill, och givetvis också tjejer. Så att var och en kan välja vad den tycker passar och är snyggt. Sådant gör samhället rikare.

Jag pratade med Anderea Edwards. Igårkväll faktiskt. Det kanske inte är så många som kommer ihåg den kontroversen. Hon gjorde en uppsättning av SCUM. Det är ett politiskt manifest skrivet av en manshatande psykiskt instabil kvinna. I det påstås bland annat att mannen är en biologisk olycka, och förkortningen sägs anspela på vad man skulle kunna kalla "mansslakt" (Society for Cutting Up Men). Var och en kan ju avgöra om det (1) är konst att göra en uppsättning baserad på detta manifest, (2) om detta bör skattefinansieras och (3) om detta är rimliga åsikter att uttrycka utan att det är hets mot folkgrupp. 

Hur som helst pratade jag med Edwards. Det var egentligen hon som hittade mig. På många sätt är det väldigt spännande att möta meningsmotståndare. Vi håller definitivt inte med varandra, och har väldigt olika perspektiv. Det jag tycker är spännande är att mycket går att återföra på premisser, vilka glasögon man väljer när man betraktar världen. Våra olika utgångspunkter skapar väldigt olika analyser av samtida strömningar i samhället.

En del i feminismen är ett nästan perverterat fokus på makt. Det är som en tillskruvad och perverterad version av klassanalys - och förmodligen är det också därifrån det kommer. Allt tycks hela tiden hamna i förenklade resonemang om makt och maktkamper. Såsom att anti-feminism, om jag förstod beteckningen rätt är detta feministers kategori för alla som inte håller med dem hundra procent, bygger på en rädsla inför ett pågående maktskifte. Jag köper inte den analysen. Det kan ju vara så att många män helt enkelt tar illa upp av att bli utmålade som svin och förtryckare å ena sidan och som priviligerade mansgrisar å andra sidan.

Många skulle säkert kalla mig priviligerad, särskilt om de inte känner mig. Formellt kan jag kalla mig VD om jag vill, och 23 år ung sitter jag i en bolagsstyrelse. Jag har varit med om att vinna kategoripris i Venture Cup's regionfinal. Och så vidare. Flådigt värre - låter det ju som. Tack patriarkatet, förväntas det väl att jag ska säga. Förutom att jag inte fick det. Förutom att jag själv tillsammans med vänner startade det där bolaget, byggde produkten, slet genom nätter för att få till ptichar, affärsplaner och massor annat. Och det har definitivt inte varit någon rak hiss upp. De framgångar som vi trots allt nått har vi inte fått, utan skapat genom hårt arbete. Jag tänker inte tacka några andra än mina vänner som stått på barrikaden jämte mig samt partners vi jobbat med, och jag tänker inte be om ursäkt för framgångarna. Att detta skulle kunna ge karriärmässiga fördelar är jag medveten om. Det beror på att om man gör sig mer intressant blir man mer intressant. Inte på att jag råkar vara etniskt svensk person utrustad med penis.

Hela den här myten om patriarkatet är slående. Den bygger på godtyckligt plockad anekdotisk bevisföring kryddat med en rejäl dos missuppfattningar, "cherry-picking". Den håller inte för intellektuellt hederlig granskning. Jag läste en bloggpost av en kvinna som förklarade hennes dåliga relation till sin kropp på ideal som patriarkatet påtvingat henne. Det är bara det att de här sjuka idealen finns åt båda hållen. Det finns jättemånga killar som mår dåligt över sitt utseende. Varför skulle pojkar må dåligt om det var ett patriarkats fel, det är ju fullkomligt ologiskt. En manlig maktstruktur kan orimligen bygga på att förtrycka massor män. Vidare är idealen som sådana skapade av modeindustrin för att locka kvinnliga kunder. Man har helt enkelt valt att extrapolera estetiska egenskaper som tilltalar kvinnor och ökar försäljningen till den gruppen. Det är alltså ett kvinnligt kroppsideal vi ser i modellerna för damkläder, som ofta raggas upp utanför anorexiakliniker. Det är en samhällsstruktur, absolut, men fel analys kommer aldrig erbjuda en framkomlig väg till en lösning.

Om man går tillbaka till den stora diskussionen om vad som händer i samhället tror jag mycket lite handlar om rädsla för feminism. Feminismen drivs av en polarisering som liknar klassanalysen, fast tillämpat på kön. F!'s framgångar drivs definitivt av någon slags idé om en maktkamp. Tittar man på vad som lockar unga vilsna män däremot, framför allt SD handlar det om andra saker. Feminister gör förmodligen ett kardinalfel här, projektion, de överför sitt eget tankemönster och tolkar andra utifrån det. Men i själva verket handlar det om en betydligt mer generell rädsla inför omorienteringen av samhället. Till stor del är det lågutbildade män på landsbygden som ser hur deras möjligheter bara blir mindre. Man söker en enkel förklaring. Det är alltid lätt att ena en grupp mot en gemensam yttre fiende - det vet alla som kan något om hur man bygger grupper. Det är i och för sig talande hur "jämställdhets"-ideologin feminism på ett märkligt sätt missar att dessa unga män hamnar utanför. Och det finns ju helt klart vissa pedagogiska problem att förklara för arbetslösa personer som inte ser någon plats för sig själva i samtiden hur deras hudfärg eller könsorgan skulle göra dem extra priviligerade. För att det privilegiet helt enkelt inte finns...

Redan för flera år sedan konstaterade Pär Ström att det var något skumt med påståendet att kvinnor tjänar mindre än män för att de är kvinnor. Att det finns en löneskillnad är ingen myt i sig. Men om orsakerna finns det delade meningar. Feminister utgår ofta från sin maktanalys som stipulerar att män förtrycker kvinnor. Alltså beror löneskillnaden på att kvinnor är kvinnor. Det finns helt vansinniga utsagor om skillnader på uppemot 30 procentenheter som då alltså skulle bero på vilket könsorgan man har under kläderna.

Det är bara det att det inte är rättvist eller relevant att jämföra två månadslöner med varandra rakt av. Det säger ganska lite, och det förstår de flesta. Om person A har arbetat 40 timmar per vecka och person B har arbetat 20 timmar i veckan är det inte orättvist att person A tjänar dubbelt så mycket som person B. Det finns många sådana faktorer förutom arbetade timmar, och tar man hänsyn till de som man kunnat kvantifiera minskar skillnaden mellan män och kvinnors löner till omkring 5 procentenheter. Det är den så kallade "oförklarade" löneskillnaden.

Gudrun Schyman lyckades i år, 2014, göra ett ganska spännande uttalande:

"… det kan ju få folk att tro att man inte kan förstå hur det går till … och jag tycker jag förklarar hela tiden vad det handlar om … Det handlar om makt. Det handlar om idéer om att kvinnor är mindre värda och därför är lönen lägre … det är jävligt enkelt … så det är inte oförklarligt alls."

För det första har ingen påstått att skillnaden är "oförklarlig". För det andra är det knappast att förklara att komma med lösa påståenden grundade på subjektivt tyck, utan snarare att förvirra. Det är faktiskt ärligare att säga "vi vet inte" om det saknas kunskap, vilket det gör.

För det tredje finns faktiskt viss forskning på denna oförklarade löneskillnad som kan hjälpa oss att förstå vad detta beror på. Jämställdhetsbloggen Genusdebatten går igenom relevant forskning. Det visar sig att män i större utsträckning än kvinnor tycks göra uppoffringar som leder till högre lön. Räknas detta med kan resultatet tolkas som att löneskillnaden blir mer än förklarad. Det är samma sak som att säga att det i själva verket är män som blir lönediskriminerade. 

Ingenting av detta är enkelt. Definitivt inte så "jävligt enkelt" som Schyman påstår. Om man nu inte nöjer sig med ideologiskt svammel. Faktum är att hela grundtesen att kvinnor systematiskt värderas lägre än män inte tycks stämma. Ett genomgående tema i forskningen tycks vara att forskarna förvånas över att deras resultat helt enkelt inte ger stöd åt att en sådan struktur skulle finnas. I själva verket tycks det gå att urskilja att kvinnan anses mer värd än mannen. Evolutionärt är nämligen kvinnan, eller närmare bestämt livmodern, den begränsande faktorn för reproduktionen. Därmed är det nödvändigt att skydda kvinnan, vilket evoultionärt åstadkoms genom att vi lär oss värdera kvinnan. Kvinnor har alltså ett grundvärde bara för att de är kvinnor. Mannen däremot har inget värde i sig själv, då mannen inte är en begränsande faktor. Han måste därför själv skapa hela sitt värde genom att utföra något som anses värdefullt av samhället.

Det är dags att lägga ner fabulerandet som går under namnet "devaluation theory", dvs idén om att kvinnor strukturellt värderas lägre än män. Det saknas stöd trots decennier av forskning. Till och med feministiska forskare påpekar att det är svårt att urskilja strukturen. Kanske beror detta på att den inte finns? Saker som inte finns brukar vara svåra att se, medan saker som finns oftast brukar vara lättare att upptäcka. Riktig jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund. Därför kan feminism, som uppenbarligen bygger på osanningar, inte användas som verktyg för att nå målet: Lika möjligheter och skyldigheter för könen. 

Det finns många skäl att få en obehaglig känsla av valresultatet i EU-valet. Det är som en ganska otäck eftersmak. Runt om i Europa och även i Sverige firar främlingsfientligheten stora triumfer. Det har inte media missat att problematisera. Vad man dock tycks missa är att det inte bara är främlingsfientligt hat som vunnit mark. I Sverige har också ett annat hat fått stort genomslag; könsrasismen. 

Ivrigt påhejade av en extasisk journalistkår har F! skördat stora framgångar. Det handlar dock inte bara om media. Gudrun Schyman och andra ur partiets kärna är dock duktiga organisatörer. Bakom all hype har de kavlat upp ärmarna och arbetat hårt. Varit hemma hos väljare och kokat kaffe. Pratat och diskuterat. Mobiliserat kärnväljare. Jag har landat i att F! inte bara är en mediahype. Men att det blev det säger något om vårt samhälle.

F! är nämligen inte vilket harmlöst parti som helst. Det drivs och leds av könsrasistiska extremister. De har påstått att alla män är vandrande sexleksaker, att det är könsföräderi att ha sex med en man och att heterosexuella samlag definiitonsmässigt är våldtäkt. Samtliga 10 namn på deras lista var för censurering av pornografi från Internet, även om hälften inte trodde att det var möjligt. Och man får inte glömma deras så kallade "Kampsång". Nej, den är inte en kampsång. Däremot var det underhållning på en partistämma. Ett utdrag ur texten är:

"SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN 
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM 
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR 
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR 
TA MIG PÅ FITTAN NÄR DU BLIR KÅT 
ELLER PÅ BRÖSTEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ 
JAG HATAR DIG DU JÄVLA MAN 
DU TROR DU VET DU TROR DU KAN 
ALLT OM KVINNOR ALLT OM VÅRA LIV 
MEN DU VET INGET SÅ TA ETT JÄVLA KLIV 
TILL SIDAN, TILL KANTEN, STÄLL DIG VID RANDEN 
RAMLA I, DET SKITER JAG I 
VÅR NU ÄR DET VÅR TUR, 
DET HÄR ÄR VÅR REVANSCH 
VI SKA VISA DIG, 
NU TAR VI VÅR CHANS 
DU GAV DIG ROLLEN SJÄLV SOM GUD SÅ JÄVLA PATETISKT, 
JAHA SÅ DU HAR KUK ÄR DET SKÄL NOG ATT TVINGA PÅ MIG IDEAL 
FÖR DIN EGNA SKULL OCH EGNA JÄVLA VÄLBEHAG 
JAG SKA VISA ATT JAG KAN, BÄTTRE ÄN DIG 
ÄVEN FAST JAG ÄR EN 'KORKAD, LITEN TJEJ' 
SNUBBE, GUBBE JÄVLA MAN 
BÄST DU BÖRJAR SPRINGA 
FÖR HÄR SER DU EN KVINNA 
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET 
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN"

Sedan youtubeklipp började cirkulera från F!'s partistämma där detta framförs har partiet försökt förklara att det inte var en kampsång och inte heller säger något om partiet eller dess politik. Det var någon berättelse baserad på sanningen om en kvinna som blev brutalt våldtagen. De hade det som "underhållning". Det spelar ingen roll. Ett parti som inte förstår att vissa saker hör inte hemma på en partikongress talar för sig självt. Kan någon ens föreställa sig SD köra något i stil med:

"Neger, blatte, jävla kurd
förstör vår värld helt utan skuld
våldtar, krigar, slåss och förstör
fatta att du inte kan eller bör
ta dig till Sverige när det blir svårt
immigrera till oss när lusten faller på
jag hatar dig du jävla immigrant
du tror du vet du tror du kan..."

Nej, för de har, hur obehaglig deras politik än framstår som, förstått att oresonliga hattexter riktade på ett sådant sätt inte är seriöst. Det hade varit politiskt självmord för SD att göra något sådant. Men deras agenda är fientlig gentemot främlignar, vilket lyckligtvis inte accepteras idag. Och detta leder också till varför F!'s framgångar är så obehagliga. Det handlar inte om partiet eller deras politik. Det handlar om att i 2010-talets Sverige är det fortfarande fullkomligt okej och accepterat att hata och sparka på män.

När jag började intressera mig för jämställdism, på den tiden när Pär Ström drev Genusnytt och det var viktigt att kartlägga det antifeministiska nätverket, då var feminism förhållandevis poppis, om än på dekis. Det var en hal utförsbacke, för feminismen, för nu verkar det här med feminism inte längre alls ha samma genomslagskraft. Istället ser vi för första gången i nationell media rapportering om att även män är utsatta för relationsvåld. Det ser alltså ut som att det faktiskt är människor och inte kön som slår. Det känns som att det gått åt rätt håll.

En annan mycket intressant händelse när det kommer till jämställdhet är att vi har fått en minister som tycker abort är komplicerat. Det är ju tvärt emot den feministiska dogmen att det är en enkel fråga som kokar ner till att kvinnan alltid ska ha makten över sin kropp - även när ett ofött oskyldigt barn riskerar att dödas. Jag säger inte att abort ska vara illegalt, i den frågan har jag lärt mig som man att det är säkrast att inte säga så mycket alls, men frågan är definitivt inte enkel. Så mycket vågar jag säga. Fråga de kvinnor som ställts inför det valet. 

Hur som helst så verkar den förenklade dogmatiska världssyn femininsmen står för minska i populäritet. De flesta kvinnor verkar inte känna igen sig i den. De flesta är nog jämställdister, vad de än kallar sig. De flesta verkar mest vilja att livet ska fungera, att relationerna ska hålla ihop och att det finns utrymme för kärlek och respekt individer och kön emellan. Det är nog rätt få som vill bråka. De flesta vill nog bara ha en lösning som fungerar i deras vardag, utan särskilda genuspekpinnar från farbror staten rakt in i familjelivet.

Jag tycker mig se en ny era som handlar om samförstånd och respekt. Jag hoppas att pendeln stannar där och inte svänger över i något slags mansgriseri. Det är dags att trycka på lite mindre nu. För som alla som sysslat med tröga system vet så måste man upphöra med att påverka rörelsen i god tid innan det avsedda värdet, annars riskerar man att få en så kallad "översläng", dvs att pendeln slår över en vända mot motsatt extrempunkt, och det vill man ju inte heller.

Ett problem som man kan läsa om i familjeformstrådar är att bada med sina barn på vanliga offentliga badhus. Eller det är inte själva problemet, men besöket är inte oproblemematiskt. Exempelvis en mamma med en son har två alternativ. Antingen ta med pojken in på damernas eller låta honom byta om själv på herrarnas. Och det finns ett glapp mellan åldern då man som förälder uppfattar det som okej att ta med barnet in i "fel" omklädningsrum och den ålder då man anser att barnet är moget för att byta om själv. Föräldrar oroar sig tydligen för pedofiler, i regel är det manliga sådana som figurerar i oron. Men det finns även kvinnliga pedofiler även om det kanske inte är lika vanligt så även pappan med dotter har skäl att oroa sig. 

En enkel lösning på problemet är att införa ett tredje omklädningsrum: det könsneutrala, där man får byta om oberoende kön. Då kan mamman och pojken byta om där, pappan och flickan likaså. Även HBTQ-personer slipper välja de heteronormativa alternativen. 

Detta är en idé som jag valt bort att blogga om. Särskilt som man kan det uppfattas som att jag bara vill ha en plats att spana på tjejer. Jag har varit rädd för att skada min image. Vissa frågor är inte fördelaktigt att lyfta och driva som manlig heterosexuell politiskt intresserad. Det ska också sägas att jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att detta skulle införas i verkligheten. Så döm min förvåning när en bekant länkar en artikel som förtäljer att detta ska bli verkligeht på ett gymnasium i Stockholm. Det är därför jag vågar skriva något. Därför att det är på väg att införas.

Det kommer nog inte att bli frågan om ett omklädningsrum för flera personer samtidigt. Endast en person i taget kommer få byta om i rummet i vårt samhälles första trevande steg. Men idéens potential är större än så som sagt. Fler kan byta om där samtidigt och det kan lösa några problem. Alla andra, som inte är bekväma med det upplägget kan ju välja vanliga omklädningsrum. Kanske är det en möjlighet framöver som kan göra livet lite lättare för barnföräldrar och HBTQ-personer rent allmänt? Det ska bli mycket intressant att se hur detta första försök kommer att fungera i praktiken i alla fall.

UPDATE: DNs artikel

Internationella Kvinnodagen var för några dagar sedan. Och lika ofelbart som regn på sommaren och rullgrus på cykelbanan fram på sommarkanten så kommer den årliga IT-branch-bashingen. IT-branchen ligger nämligen dåligt till jämställdhetsmässigt. Och eftersom det är flest män så är det ett jämställdhetsproblem. Tvärt om, fler kvinnor, verkar dock inte vara ett jämställdhetsproblem.

 Jag vill ge min syn på det hela. Jag har utbildat mig och varit verksam inom IT sedan 2007. Jag driver eget företag, jag har konsultat, jag har snart 3 år av en civilingenjörsutbildning bakom mig. Det är den bakgrunden jag har. Och jag har hela tiden samlat på mig erfarenheter.

För det första är min uppfatning att många kvinnor inte är intresserade av IT i Sverige. Jag har förmånen att känna några stycken, men de flesta kvinnorna i min bekantskapskrets drömmer helt enkelt inte om en karriär inom IT. Tro mig, jag har lagt ner min själ i att exempelvis övertyga min bättre hälft att testa programmering. Hon gav upp efter någon sida i den mest lättlästa programmeringsboken jag äger. Det var inte hennes tekopp. Jag har lagt ner min själ rent allmänt i att sälja in IT-utbildning under min gymnasietid. Till killar såväl som tjejer. Måttligt intresse, särskilt från den senare gruppen. Flera olika projekt har genomförts från en mängd olika aktörer för att intressera tjejer av teknik och IT. Dels från företags sida och dels från universitets sida. Det går faktiskt inte att tvinga människor som inte vill för att uppfylla någon slags könsstatistik. Det finns en verklighet också, och den måste vi förhålla oss till.

För det andra är min uppfattning att tjejer mera sällan är duktiga IT-specialister. Men missförstå mig rätt. Jag tror inte kvinnor per sé är sämre och att killar är bättre. Däremot finns fler killar som lägger ner sin själ i att bli duktiga. Som sitter nätter igenom och kodar på egna sidoprojekt, som sitter och läser tusentals tutorials, för vilka IT inte är ett jobb, utan en livsstil. Det handlar om en viss typ av nörd-dedikation som är mycket ovanlig bland tjejer. Och om det finns något som gäller generellt sett så är det att vad man nu över på mycket blir man också bra på.

Egentligen tror jag att IT absolut kan passa tjejer. Men det går inte att sitta på café och snacka strunt med väninnorna om man vill bli duktig inom IT. Jag skulle säga att så gott som alla respekterade personer inom IT har ganska stor erfarenhet från eget engagemang att stå på. Om kvinnor vill vara med i IT-världen är detta något grundläggande som måste accepteras. Man jobbar inte med IT. Man lever IT.

Men för att återända till själva artikeln då. Det söks med ljus och lykta efter kvinnliga förmågor. Det saknas knappast arbetstillfällen eller möjligheter. Jag ser inte att det föreligger någon särskild diskriminering mot kvinnor. Att kvinnor sedan självmant väljer andra karriärvägar är ju en helt annan sak. Att det är jämställt betyder inte att det är 50/50 överallt utan att könet inte har någon betydelse.

Tekniska högskolor brukar hamna i en ganska svår sits när det gäller det här med jämställdhet och jämställdhetsarbete. Ingenjörsvärlden är mansdominerad och nästan samtliga utbildningar som finns på en teknisk högskola attraherar mestadels män. Vidare finns ett legacy, ett arv, från historien i varje institution. Majoriteten av alla forskare och lärare är män. Särskilt på toppen hittar man oftast män.

Detta skeva nuläge leder till att man överanstränger sig för att locka till sig och välkomna kvinnor. Medan en man ses primärt som en student ses en kvinna primärt som sitt kön. Redan i föreläsningssalen, i klassen, kommer en kvinna att bli uppmärksammad som en avvikelse. En positiv sådan, men likväl kommer många studenter tänka "oj, en tjej". Helt enkelt därför att det är ovanligt. Som ett lager ovanpå detta kommer sedan högskolans ansträngningar att locka till sig och välkomna kvinnor. Det kan vara särskilda arrangemang för blivande kvinnliga studenter eller föreläsningar som bara vänder sig till kvinnor, till exempel. Allt detta förstärker känslan av att vara ett kön snarare än en person i den här ganska vridna akademiska kontexten. 

Just därför är det glädjande att läsa om vilka som utsetts att motta Chalmers Studentkårs, min studentkårs, jämställdhetspris. Bland pristagarna återfinns en student, en kvinnlig sådan, som engagerat sig i att arbeta MOT enkönade satsningar. Hon har ifrågasatt bland annat särskild stöttning av kvinnliga studenter och genomdrivit att sektionen inte ska delta i aktiviteter som utesluter människor på grund av kön. Bra jobbat! En annan pristagare är Chalmersbaletten som arbetat för att locka båda kön att dansa, bland annat genom att skapa danskläder som tilltalar både kvinnor och män. Idag finns båda kön representerade. Strongt!

Chalmers Studentkår verkar ha fattat det här med att jämställdhet inte är att allt ska vara 50/50, utan att alla som vill ska få vara med och få vara det på lika villkor oavsett vilket könsorgan man utrustats med. Det känns bra att den studentkår jag är en del av har en sund syn på jämställdhet. Kanske kommer också den här synen fortplanta sig uppåt i samhället burna av de studenter som utexamineras från Chalmers? Det brukar trots allt gå ganska bra för chalmerister i karriären. Jag hoppas i alla fall det. 

Hur som helst ska Chalmers Studentkår ha CRED. Mycket CRED. Fortsätt så!

Jag borde skämmas, egentligen. Skämmas för den bristande jämställdheten på min firma. Statistiken är inte nådig. 100 procent av alla uppdrag i firman utförs av män (en man faktiskt, jag själv). Men inte nog med det. Hela ledningen, samtliga chefer, Verkställande Direktören OCH ägaren är alla män (också jag själv). I min firma finns 100 procent män (jag själv), 0 procent kvinnor. Detta är urusla siffror. Det blir ingen jämställdhetsbonus där inte...

Nej, men skämt åsido. Sverige har fått ny jämställdhetsminister, eftersom Sabuni avgår. Ytterligare en kvinna på posten, en klassisk post att sätta kvinnor på för övrigt. Undra hur jämställt det är egentligen? Hur jämställt är det att hela tiden tvinga kvinnor att arbeta med jämställdhet, det blir ju en kvinnofälla! Och förutom det så kan man väl som en parentes fråga sig vad det säger om samhällets syn på män...

Vår nya jämställdhetsminister är inte bara kvinna. Hon är dessutom feminist, till skillnad från den förra som inte var det. Det glädjer Gudrun Schyman, skönt att någon blev glad. Vi andra slår oss för pannan och förbereder oss på att jämställdhetsarbetet ytterligare inriktas på bara kvinnor istället för att lösa jämställdhetsproblemen. Man kan ju luras av själva benämningen "jämställdhetsminister" och "jämställdhetsarbete" att det borde handla om "jämställdhet", men det har visat sig att det inte gör det. Nu senast så kom ju exempelvis ett förslag som gick ut på att sätta kön före kompetens i styrelser. Men det värsta är ju de förslag som borde komma, men aldrig gör det, förslag som exempelvis addresserar att det är 50 gånger vanligare att män dör i arbetsplatsolyckor, eller att skapa mansjourer som komplettering till kvinnojourerna. 

Appropå kvinnojourer föresten. Upphovskvinnan till världens första har en hel del intressant att säga om utvecklingen som skett. Jag citerar:

"Ganska tidigt insåg jag att den växande kvinnorörelsen inte alls handlade om män och kvinnor som arbetar tillsammans för jämställdhet, utan snarare handlade om en schism mellan män och kvinnor inom vänstern. Kvinnorna bestämde sig för att flytta målet från kapitalism som fiende och uppfann istället en ny. "Patriarkatet" -(män) skulle nu göras till alla kvinnor och barns fiender. Schismen spreds och en klyfta mellan män och kvinnor bildades. En klyfta som bara växer ju mer vi satsar på det vi modernt kommit att kalla jämställdhet."

Det verkar inte bättre än att till och med hon som uppfann kvinnojourer har samma uppfattning som oss jämställdister om feminismen. Att den inte handlar om jämställdhet, utan något annat... Hon menar också att den feministiska rörelsen kapat konceptet med kvinnojourer i helt andra och dunklare syften än att hjälpa utsatta kvinnor:

"Den svåra situationen för misshandlade kvinnor och den feministiska hållningen att alla män var förtryckare smälte nu samman och blev deras mantra; Alla kvinnor var offer och alla män våldsamma.

Ingenstans nämndes män och barn som föll offer för kvinnors våld, eller för den delen kvinnliga förövare som också behövde vår uppmärksamhet och hjälp."

När kommer en jämställdhetsminister som tar detta på allvar? Detta är ord från ingen mindre än kvinnojourernas uppfinnerska. Man kan inte avfärda henne med att hon är en svinig mansgris, en vit kränkt man. Hon visar tydligt att feminismen är en manshatande rörelse som inte borde tillåtas diktera ett arbete för jämställdhet, eftersom de inte är ute efter att skapa jämställdhet. Det är ju lite olyckligt därför att vår så kallade "jämställdhets"minister numera öppet ideologiskt kämpar bara för kvinnor. För det är inte jämställdhet. Får jag påminna om jämställdhetens definition:

"Jämställdhet råder när alla människor har samma rättigheter och skyldigheter oberoende kön"

Det är egentligen tragiskt att man behöver påminna våra politiker om basala definitioner. Så att de inte konstruerar nyspråk såsom att krig är fred, slaveri är frihet, och feminism är jämställdhet. Vi går inte på lögnerna längre. Jag kräver att vår jämställdhetsminister ska ha jämställda värderingar!

Tidningen DN kan rapportera att fler unga män än kvinnor är intresserade av ett chefs-jobb. Ungefär hälften av alla unga kvinnor nobbar chefsjobbet medan hela 70 procent av alla män i samma ålder gärna tar möjligheten. Kan detta möjligen delvis förklara att det finns fler män än kvinnor på framskjutna positioner i företag? Att män helt enkelt oftare själva vill. 

I artikeln finns också en väldig massa spekulationer. Exempelvis att det finns för få kvinnliga förebilder (vilket är rent nonsens), att kvinnor tar (underförstått tvingas ta) mest ansvar för hem och barn och därför inte får tid över. Att chefsjobbet kräver för mycket helt enkelt. Men om bara extra hemhjälp ingick i tjänsten och man fick vara ledig lite nu och då och slipper jobba långa dagar så blir det attraktivt. Vad är kvar av tjänsten då? Lönen? Man kan inte både vara ledig och bli framgångsrik i näringslivet...

Tittar man på en faktor till som avgör sammansättningen i näringslivstoppen, nämligen de som startar företag, så är en överväldigande majoritet entreprenörer män. Startar man och bygger ett företag så blir man ju automatisk hög chef. Om det är fler män som tar den risken blir det automatiskt fler män i toppen som arbetat sig dit helt för egen maskin. 

Det finns helt enkelt intressanta faktorer som pekar på att feministerna har fel. Sammansättningen i näringslivstoppen verkar bero en hel del på vad män och kvinnor i allmänhet själva väljer att prioritera. Och då kan man fundera på det här med kvotering. Hur skevt blir inte det? I praktiken handlar det om att kasta större delen av alla CVn i papperskorgen baserat på kriteriet att sökande utrustats med fel könsorgan. "Jämställt" och fint i feminismens Saudiarabien att diskriminera personer som fått missbildningen penis på sin kropp. (OBS Ironi!).

Snälla styrande politiker, skippa kvoteringsivern, skippa att lyssna alls på ideologiskt förblindade mytomaner också kallade "feminister" eller feministiska "forskare", "genusvetare". Skrapar man det minsta på ytan faller korthusen och man ser vilket verklighetsfrånvänt dravel det är. Som här. Man har helt lyckats vända till vad som orsakar vad. Och det är bara ett exempel i mängden.

Jämställdhet kan bara byggas på sanning, fakta och öppen diskussion där både kvinnofrågor och mansfrågor får plats. Inte på en massa nonsens om "finns inte tillräckligt många förebilder med snippa". Eller kollar kvinnor under varandras kjolar, eller jag förstår inte? Det går väl att ha förebilder som har ett annat kön om det skulle saknas ur det egna. Det är väl inte könsorganet som avgör?

Nej. Skippa bortförklaringarna och säg som det är. Kvinnor prioriterar generellt sett upp familjen medan män generellt sett prioriterar upp karriären. Det medför att män kommer längre i just karriären. Svårare än så är det inte.

En undersökning från Novus visar att den mammaskuld, att mammor skulle känna extra mycket skuld över att inte räcka till som förälder inte är en könad skuld som bara mamman känner. I själva verket verkar pappor i större utsträckning känna skuld över att inte räcka till för sina barn. I alla fall i Sverige. Detta är en intressant iakttagelse därför att det direkt slår hål på en hel del märkliga teorier som florerar i jämställdhetsdebatten. Exempelvis är det evidens för att män känner ansvar för sina barn och vill vara en fullvärdig förälder för dem. Det verkar vara en myt att det skulle förhålla sig på något annat sätt. 

Det pekar också på vikten att kämpa för ett jämställt föräldrarskap. Detta åstadkoms inte genom någon fjantig kvotering av föräldraförsäkringen. Det som krävs är att jämställa könen i familjelagstiftningen, stärka pappors rättigheter tills lagen inte gör skillnad på kön, och arbeta med ett jämställt bemötande från samhällets institutioner och privata aktörer som föräldrar kommer i kontakt med. Så länge samhällets syn på föräldrarskap är MAMMA + (ev manlig sidekick) så kommer inget i grunden förändras.

En intressant sidonotering är också att det pratas lite olika mycket om mammaskuld (cirka 1350 träffar på google) och pappaskuld (285 träffar på google). Det skiljer alltså en tiopotens. Hur det snackas säger en del om vad vi tänker och hur vår idévärld ser ut. Det är en bra bit kvar till riktig jämställdhet här i feminismens Saudiarabien.

Pär Ström lämnar genusdebatten, för gott enligt honom själv. Han anser det helt omöjligt att föra en debatt. Han menar på att det inte ens existerar en debatt, för i en debatt måste minst två åsikter få finnnas. Han är av åsikten att det bara finns en åsikt som är accepterad att företräda.

I samma veva lämnar också Pelle Billing genusdebatten. Billing lämnar utan stora sortier i media och ger ingen förklaring på sin blogg. Men man kan väl gissa att det handlar om tid, prioriteringar och kanske resignation inför genusväldet. Jag vet inte.

Vad det här praktiskt betyder är att två viktiga och tunga debattörer lämnar arenan. Jag betecknar det som ett deomkratiskt problem att till och med de uppmärsammade och hyfsat väletablerade debattörerna lämnar debatten på grund av den uppoffring som krävs för att vara verksam som företrädare för "fel" åsikt. I det här fallet att könen ska ha lika rättigheter och skyldigheter, jämställdhet. Kontroversiella åsikter anno 2012 i feminismens Saudiarabien.

Diskussionen om hur man ska fortsätta nu när Ström och Billing är väck är ofrånkomlig och den förs i olika grupper runt om på nätet. Det finns planer på forum och webbaserade diskussionsplattformar. Vissa vill söka samarbete med feminismen, någon slags samförståndslösning, medan andra menar att det inte är en framkomlig väg. Ström och Billing har på många sätt personifierat två olika riktningar. Ström har alltid varit mer på barrikaderna och kompromisslöst hårdnackat krävt lika rättigheter och skyldigheter. Billing har försökt medling och samförstånd. Dessa två riktningar finns även representerade inom jämställdismen, och det kryper fram nu.

Personligen anser jag att det skulle vara ett misstag att medla med feminismen. Min åsikt är att jämställdismen inte har utrymme att kompromissa och kohandla på. Och feminismen finns helt enkelt inte representerad på den yta som jämställdismen kan röra sig på. Det funkar inte att jämka ihop något när grundvalarna är så olika. Lika lite som det hade fungerat att söka arbeta med jämlikhetsfrågor tillsammans med nazister. Tänk er diskusisonen: "okej, vi nöjer oss med att ni låter bli att gasa ihjäl judar, mot att ni får behandla dem som andra klassens medborgare". Vad blir motsvarigheten i vårt fall? "Okej, vi struntar i att ta hand om män som blir slagna av kvinnor, om vi kan ha en jämställd låglönepott istället för en kvinnopott"?

Nej. Jag tror på att hårdnackat hävda att lagen ska vara könsblind, att man ska ha samma rättigheter och skyldighet oavsett grej mellan benen och att ömsesidig respekt ska råda. Om någon inte ställer upp på det är det deras problem, inte jämställdismens. Och jämställdismen ska inte genom kohandel och kompromissa någon annan alternativ syn på hur könen ska behandlas. 

Att Ström och BIlling lämnar debatten kanske inte heller är helt genomtragiskt. Nu skapas utrymme för ett mer grundläggande arbete med folkrörelsen. Gemensam ideologisk plattform och en massa annat osexigt som media inte kommer slänga upp förstasidor om, men som är livsviktigt för rörelsen. Så jag är försiktigt optimistisk till fortsatta utvecklingen. Det blir bara en ny fas och mognad.

Debatten om vinster i välfärden går vidare. Fortfarande kör vänstern med samma gamla propaganda om de rika krösusar som berikar sig på våra sjuka. Medelålders manliga företrädare för tunga organisationer såsom LO sätter ner sina ännu tyngre fötter: "Nu får det vara nog". Men för den som analyserar argumenten håller det inte.

För det första handlar argumentationen i regel främst om vinster. Det ses som ett problem i sig att företag går bra, "berikar sig på skattebetalarnas bekostnad" som det heter. Varför pratar man inte om valuta för pengarna, kvalitet? Vad jag vet finns det ingen undersökning som tyder på att kvalitet är sämre inom privata välfärdsföretag än inom offentlig sektor. Det finns heller inget som tyder på att personal inom offentlig sektor skulle må bättre än privat anställda. Tvärt om är otrivseln bland anställda inom offentlig vård och omsorg utbredd. Istället verkar man använda definitionen att offentlig sektor är bättre per sé. Att hitta på en "verklighet" och utgå från den är bekvämt men knappast konstruktivt eller renhårigt.

Och utifrån den definitionen följer att inte bara omsorg, utan godtycklig verksamhet görs bäst i offentlig regi. Det är borde ju vara skamligt att det är tillåtet att profitera på människors behov av mediciner, sjuksängar och sjukhus. Det borde ju i rimlighetens namn då också bedrivas i offentlig regi. Då försvinner ju inga pengar i vinster. Men var är kraven att socialisera Volvo, SKF och alla andra industriföretag? Vart är kraven att införa non-profit i byggbranschen och läkemedelsindustrin?

Ja, det blir lätt lite märkligt detta. Det är inte bara jag som gör en helt uppenbar koppling. Åsa Moberg skriver ett inlägg på DN om saken. Varför är det helt okej att göra vinster på att säg uppföra sjukhuset, bygga vägen dit, leverera ambulansen och läkemedlen som behövs, men inte på att vårda sjuka? Varför är det okej att göra vinster inom traditionellt mansdominerade branscher medan kvinnodominerade branscher inte ska få göra det? Moberg inleder på följande sätt:

Bland vänsterns förespråkare för vinstförbud finns många män som företräder vinstgivande företag. Att LO skulle kräva non-profit i verkstadsindustrin är dock otänkbart. Ett sådant krav reserveras för kvinnodominerade arbetsplatser i skola, vård och omsorg.

Det vore klädsamt om Karl-Petter Thorwaldsson kunde medge att LO här följer en uråldrig tradition inom arbetarrörelsen: kvinnor ska ha mindre pengar än män. Det hela påminner om femtiotalets familjeideal: pappa går hemifrån och kommer hem med lön. Sen får mamma hushållspengar, i alla fall om pappa är snäll och på gott humör.

Jag kan inte annat än hålla med. Effekterna av att införa non-profit blir effektivt att döda arbetsmarknaden för en majoritet kvinnor och tvinga dessa att hålla sig till en ensam arbetsgivare. I en situation med endast en arbetsgivare kommer lönerna bli lidande. Arbetstagarna blir också mer låsta vid den arbetsgivaren. Det går inte att byta arbetsgivare om man inte trivs eller behöver se nya horisonter för att utvecklas.

Dessutom blir effekten sämre valfrihet för brukarna. En tillbakagång till det system som många upplevde som stelt och omänskligt. Och framför allt en tillbakagång till ohämmat slöseri med skattemedel i offentlig byråkrati. Men det är sånt osm vänsterorienterade personer helst inte känns vid. För staten arbetar ju bara med vårt bästa för ögonen. Och Sovjet var ett paradis. Yeah, really...

http://dispatch-international.com/sv/content/aftonbladet-bluffade-l%C3%A4sarna

Journalistik när den är som bäst. Lite som jeopardy. Vi vet svaret, det har vi bestämt på förhand, vad är frågan? Historien handlar alltså om att Aftonbladet skrivit om det här med kvinnliga brandmän och intervjuat en kvinnlig sådan. Tyvärr var brandtjejen (hon föredrar den titeln), som heter Caroline Ek, lite för jämställd i sina åsikter. Hon tyckte nämligen att det var rimligt att meriter gick före kön när det gällde att anta brandmän. Detta tyckte Aftonbladet var fel åsikt, så de förvanskade hennes citat och tillskrev henne åsikter hon inte hade. Aftonbladet ville nämligen att hon skulle ha manshatande åsikter. De körde artikeln mot Ek's uttryckliga nej. Ek frågar träffande: "Är det så här journalister jobbar?". 

Det är så här det är i feminismens Saudi Arabien. Det är inte riktigt PK att tycka att kompetens ska gå före kön. Är man inte för kvinnocurling och könsdiskriminering så blir man antingen utsatt för drev eller får sina åsikter ändrade i redigeringen. Mitt förtroende för Aftonbladet har aldrig varit speciellt stort, och det här är bara ytterligare en ny bottenmarkering. Tur att det finns Internet idag så att man kan hålla sig informerad från bättre källor än svensk PK-press... 

På newsmill skriver en kvinna som heter Gunilla Barrskog om någon sån här fantastisk så kallad "jämställdhetssatsning". Hon tituleras som "organisationskonsult samt ambassadör för kvinnors företagande", smaka på den! Den här satsningen går uppenbarligen ut på att ge kvinnor som driver företag pengar för att de är kvinnor som driver företag. Detta ska då alltså samtidigt vara "modern kvinnokamp" och ha "jämställdhetsperspektiv". Lite som slavhandel med frihetsperspektiv kanske? Eller kolkraftverk med miljöcertifiering? Eller varför inte de mytomspunna "miljöbilarna"?

Kärnan i Barrskogs argumentation är att de företag som får de vanliga stöden i regel råkar drivas av män. Alltså måste mer stöd riktas specifikt till kvinnor. För kvinnor tycks inte vara så bra på att få del av bidragen när de kämpar på samma villkor som män. Alla vet ju att det finns så många otroligt "duktiga" kvinnor, som måste "lyftas fram" (Obs ironi). Alltså måste vi i jämställdhetens namn premiera kvinnor och diskriminera män tycker Barrskog. Lika villkor trodde jag annars var jämställdhet, men oj vad fel man kan ha!

Föga förvånande är artikeln inte möjlig att kommentera. Författaren kände väl på sig att hennes artikel inte riktigt klarar en kritisk granskning. Jag är också riktigt förvånad över att inte fler kvinnor säger ifrån. Barrskog, och en hel del andra antijämställdister, ägnar sig ju faktiskt åt att sprida misogyna uppfattningar om att kvinnor inte klarar av att tävla på samma villkor som män och därför måste "hjälpas fram". Jag är jämställdist, och jag tror kvinnor kan. Själva, helt på egen hand, utan att staten gör speciella könade kvinnosatsningar.

Jag surfade slumpmässigt in på Genusnytt, och blev positivt överraskad. Ström har sen några veckor återupptagit sitt otroliga och fantastiska arbete för jämställdheten på sin blogg. Det har redan blivit sida upp och sida ner med varierande inlägg, och som vanligt belyses framför allt den obelysta delen av genusfrågan. Bra med åtminstone en blogg som tar tag i det journalisterna gärna struntar högaktningsfullt i att förmedla.

Men jag upplever också viss förändring. Det är inte lika tabu att kritisera det kvinnliga och det är inte lika tabu att prata om mäns problem. Så jag upplever att det rört på sig under bara några månader. På newsmill finns en ganska ny artikel som handlar om att kvinnodominansen i skolan orsakar att pojkar presterar generellt sett väldigt dåligt. Den togs emot på ett helt annat sätt än vad motsvarande åsikter togs emot vid årsskiftet. Jag tycker det är bra. Det visar att en sundhet börjar sprida sig. Det är okej att kritisera både män och kvinnor, kvinnligt och manligt. Det är okej att lyfta båda könens problem, i alla fall på Newsmill. Gammelmedia ligger alltid lite efter. Det är en bit kvar, men jag upplever förändring.

Jag upplever också att feminister har allt svårare att nå ut, att bli tagna på allvar. Mycket helt enkelt eftersom de är så långt ifrån vanliga svenssons vardag. De flesta kvinnor hatar inte sina män och de flesta män hatar inte sina kvinnor, och trenden är väl att folk har tröttnat på att träta om småsaker. En stor debatt som kvarstår är papparättsdebatten dock. Den är viktig och bottnar i en könsförtryckande lagstiftning som placerar mannen som en svag tvåa i föräldrarskapet. Tyvärr har feminister en förmåga att hamna där de behövs som minst. Exempelvis vill någon galenpanna till politiker jag inte minns namnet på lagstifta om könskvotering i bolagsstyrelser för alla bolag i hela EU. Som om inte EU hade nog med trassel... Blir nog mer blogg om just detta någon dag. Jag känner mest avsmak. Vad har politiker att göra med hur privata ägare väljer att driva sina egna bolag? När kommer nästa steg, typ att staten ska besluta företagens budgetar och vad överskottet används till. Eller vänta, det är ju redan på gång inom välfärdssektorn. Där ska staten besluta hur vinsten ska användas tycker vänstern. Värst vad attraktivt det är att sköta andras pengar. Varför inte skaffa sig lite egna istället?

Det får vara hur det vill med den saken. Hur som helst vill jag hälsa Ström välkommen tillbaka. Du tillför otroligt mycket och du gör ett grymt awesome jobb!

Jag vill bara passa på att tipsa om en bra debattartikel om feminismen. I stort sett handlar den om varför feminismen inte duger som jämställdhetsideologi och innehåller en hel del skarpsynta iakttagelser. Det behövs mer av den här typen av klargöranden i jämställdhetsdiskussionen. Det duger inte att vi har en manshatande och mansfientlig ideologi som ensamt får sätta agendan för vårt arbete mot "jämställdhet". Läs själva:

http://debatt.svt.se/2012/02/22/darfor-kan-man-inte-bli-riktiga-feminister/

KD är som vanligt det enda partiet i Sverige som för en vettig och liberal familjepolitik. Där andra partier vill inskränka, kontrollera och kvotera så sätter KD ner foten; "RÖR INTE FAMILJEN!". Jag minns fortfarande när vi hade besök av politiska representanter i gymnasiet och KD's representant sa att detta är en av KDs viktigaste frågor. Några år senare kan jag konstatera att det inte är lögn.

Göran Hägglund och Emma Henriksson sätter ner foten på DN debatt och kräver avskaffande av kvotering av föräldramånaderna. Det känns otroligt skönt att det åtminstone finns ett parti som värnar om människors frihet från politiska genuspekpinnar in i sitt privatliv. Jag har alltid undrat vad politiker har att göra med hur familjer väljer att leva sina liv. Jag brukar ju kalla det att "leka the sims med befolkningen", men idag har jag fått reda på ett smidigare uttryck, "livsstilsterrorism". Det är Maria Hagbom som bloggar om uttrycket i bloggposten Bort med förmynderiet!

"Jag har t o m ett ord för detta fenomen när politiken får för sig att de ska blanda sig i människors vardagsliv i minsta detalj. Jag kallar det för livsstilsterrorism."

Hur svårt ska det vara för politiker att begripa vart gränserna går? När politiken blandar sig i familjevardagen har det gått för långt. Vad blir nästa grej? Skapa tvingande regler om hur det dagliga arbetet ska utföras och fördelas? Vad sägs om lagkrav på att bildäcken ska bytas varannan gång av mannen och varannan gång av kvinnan i en heterosexuell parrelation? Kanske kan man få en liten jämställdhetsbonus då?

Jag är jämställdist och jag vill verkligen få möjlighet att vara hemma med barnen när den tiden kommer. Men jag känner mig otroligt kränkt av att politiker ska komma in och tafsa med sina smutsiga fingrar rakt in i mitt privatliv. Jag kan klara mitt eget liv, tack. Lev ditt liv, så lever jag mitt. Vill du leva andras liv så SKAFFA THE SIMS! Det kan inte vara normalt att vara besatt av att detaljstyra andra människors liv. Det är otrevligt, motbjudande och perverst. Det kryper av äckel i mitt skinn när jag skriver det här. Så illa är det. Frågan är om dessa kontrollfreaks inte borde spärras in och få vård för sina störningar? Eller i varje fall hindras från att leva ut sina lustar och sin fetish för att kontrollera andra?

Nej... Jag kan verkligen inte respektera dem som vill påtvinga andra att göra på ett visst sätt. "I fart in your general direction", så att säga. Jag ber om ursäkt om min ton blev något mindre balanserad än vanligt, men det visar ungefär hur äcklad jag är...