Min Vision

Det var ett tag sedan nu vi gjorde det där. Då var vi nog lite mer entusiastiska och lite mindre luttrade. Men bilden är faktiskt en utmärkt illustration för vad idéer behöver för att kunna bli lönsamma bolag. För det som låg i botten här var egentligen ingenting annat än pengar. En blygsam summa, och vi vann inte den tävlingen. Men jag känner fortfarande stolthet när jag tänker på det. Vi ägde.

Jag har funderat mycket kring just pengar, hur kan man få pengar att söka sig till nya idéer? Hur kan man skapa förutsättningar för entreprenörer att realisera sina drömmar och skapa nya lönsamma verksamheter och arbetstillfällen? Det handlar mycket om att locka investerare av olika slag. Hur gör man det intressant att investera i bräckliga och osäkra kort? Där risken är skyhög måste också vinsten kunna vara ännu större. Det är nog enda sättet. 

Jag vill göra det förmånligt att vara och att investera i den lilla entreprenören. Jag vill uppmuntra framväxten av nya företag som på sikt kan generera tillväxt, välstånd och arbetstillfällen. Därför har jag ett radikalt förslag; fimpa bolagsskatten helt första året med vinst för de små entreprenörerna. 

Detta kommer göra första vinsten större. Det tror jag kan attrahera investerare i det mest riskabla skedet. Investerare är bra av två skäl. Dels innebär det en injektion av kapital, men investerare tillför också erfarenhet och "knowhow" när det kommer till hur man driver bolag. Båda är kritiska att ha med sig de första stapplande stegen.

Det innebär förvisso att staten går miste om skatteintäkter. Jag tror dock det kommer kompenseras av att fler idéer blir verklighet i form av lönsamma bolag. Staten cashar in alla påföljande år helt enkelt genom att de beskattningsbara bolagen blir fler. Det finns också ett problem att storbolag skulle kunna tänkas hitta kryphål och starta ett nytt bolag varje år och bara flytta vinsterna. Det måste givetvis hanteras.

Det är dock inte orättvist gentemot större bolag. Stora bolag har mängder med pengar att tillgå, inte minst genom VINNOVA, vars funktion i huvudsak är att administrera industristöd i form av väldigt specifika "innovationsforskningsanslag" som i princip bara beviljas om företaget som ansöker heter Volvo, Scania, SAAB eller liknande. En genomläsning av anslagens syften är upplysande, minst sagt. Stödstrukturer till företag i andra storlekar finns alltså redan. Att de minsta får lite smulor från bordet är förmodligen självfinansierande, men hur som helst inte orättvist. 

Det handlar om att möjliggöra människors drömmar och samtidigt skapa fler skatteintäkter och arbeten. Därför bör entreprenörerna slippa vinstbeskattning första lönsamma året. 

Edit: Två viktiga detaljer. För det första, jag avser det som betecknas formellt som "bolagsskatt" ifall någon läsare blir brydd över den oortodoxa terminologin. Och så för det andra, jag vill understryka att ett skarpt förslag behöver utredas vidare, och avgränsningar skapas så att möjligheten inte missbrukas exempelvis så ska det givetvis inte gå att flytta verksamhet till ett nytt bolag varje år. Hur detta bör utformas bör bli en fråga för personer med större juridisk kompetens än jag själv. 

Industrimodellen är passé. De trygga och säkra anställningarna på ortens bruk - de visade sig även de kunna upphöra. Konsekvenserna ofta förödande för hela orter och kommuner. Framtiden kännetecknas av en dynamisk och diversifierad arbetsmarknad. De flesta jobben skapas redan idag i småföretag. Och den trenden kommer bli starkare. Även trenden med egenanställningar kan förväntas växa. Det är i slutänden tryggast att vara i kontroll över sitt eget liv och sin egen situation. 

Egentligen har aldrig modeller med få stora arbetsgivare gynnat arbetstagarna. Värst utsatta har kvinnor varit. De yrken som de traditionellt söker sig till har oftast bara en enda arbetsgivare: offentlig sektor. Lönerna är därför i regel usla och villkoren katastrofala. Därför är det bra att mycket reformer har genomförts för att få igång en bättre struktur även inom kvinnodominerade branscher. Det har skapats bättre möjligheter för företagande inom vård, omsorg och liknande. 

Tyvärr har vi en hel politisk inriktning som hatar att människor har kontroll över sina liv. Det är vänstern. Med gråbetongpolitik från sextiotalet vill de tvinga tillbaka kvinnor in i usla anställningsvillkor på fruktansvärda arbetsplatser. Kvinnosynen allt annat än modern. De vill frånta kvinnor ett val av arbetsgivare. Retoriskt pratar de om att avskaffa osäkra anställningsvillkor och liknande - men deras förslag handlar om att kvinnorna ska fösas tillbaka in i fållan hos offentliga arbetsgivare. Enbart manliga branscher ska erbjuda mångfald av arbetsgivare, god löneutveckling och bra anställningsvillkor.

Det finns en bra debattartikel som jag vill lyfta som fokuserar på åtgärden RUT. Vänstern har kallat de som arbetar i den branschen allt från kapitalister till tjänstehjon. Märkligt att de inte var tjänstehjon när de gjorde exakt samma sysslor i offentlig regi... RUT har givit människor makt över sina egna liv. Låt dem behålla den makten!

Det har blivit dags för den tredje och sista delen av min lilla anspråkslösa summering av Almedalsveckan. I tidigare inlägg så har jag berört frågan om vår överlevnad, miljöfrågan, samt frågan om vår framtida möjlighet till utveckling, dvs skolan. I denna avslutande del har turen kommit till den fråga som berör våra möjligheter till gott liv idag: Jobben.

För alliansen har jobben varit kärnan sedan dag 1. Det var valvinnaren som skapade maktskifte i Sverige, att bli Sveriges nya arbetaralternativ. Det hette "Nya Moderaterna" och "Alliansen". Deras linje har hela tiden varit att det ska vara lönsamt att arbeta, olönsamt att inte göra det. Jag tycker det är en i grunden sund inställning.

Att stärka människors incitament att arbeta skapar dock inte nya arbeten, vilket Centerpartiet försöker få upp på agendan. En arbetslinje utan tanke på hur fler arbeten ska skapas är inte mycket till arbetslinje och här tycker jag regeringen har misslyckats hittills. Det har inte saknats ansatser, man har till exempel försökt förenkla regelsystemet för företagare, men däremot har det saknats resultat. Centerpartiet ger uppslag till nya åtgärder:

• Minskat regelkrångel
• Sänkta arbetsgivareavgifter
• Slopad andra sjuklöneveckla
• Gediget lärlingssystem

I grunden är det positiva åtgärder som säkerligen kan göra en hel del, men jag tycker förslagen missar väsentliga aspekter helt. Till exempel skapas ofta arbeten runt innovation. Vi behöver en tydligare innovationspolitik som fokuserar på att öka innovationen och omsätta innovationskraften i pengar och sysselsättning. 

Vidare finns idag direkt arbetsfientliga mekanismer i våra välfärdssystem. En arbetstagare som blivit arbetslös har inte möjlighet till omställningsåtgärder förän efter 3 månader. Systemet är alltså att man när man blivit av med jobbet först ska passiviseras och brytas ner. En människa som driver egen firma vid sidan av är också tvungen att lägga firman vilande för att få ta del av arbetslöshetsförsäkringen istället för att kanske använda arbetslösheten som en möjlighet att skapa ett eget jobb i sin egna firma genom den omställningsförsäkring arbetslöshetskassan är. Men i vårt land är det fult att skapa sig arbete, fint att sitta sysslolös. Våra omställningssystem måste genomlysas och omformas så att de stödjer människor att själva vara en aktiv del i att skapa sin omställning, oavsett om det sker genom egen affärsverksamhet eller om det handlar om att hitta nya vägar till en annan anställning.

Slutligen är min uppfattning att lönerna måste upp till diskussion. Jag efterlyser fakta på hur många potentiella arbeten som förloras för att lägstalönerna är så pass höga, hur ofta det helt enkelt blir att man hellre helt enkelt låter uppgiften ligga ogjord eller helt enkelt arbetar övertid för att det är för dyrt att ta in någon annan. Det ideala samhället är för mig samhället där folk gör vad de är bra på. Idag har vi ofta situationen att folk och företag ofta fixar själva istället för att ta in proffs därför att det helt enkelt är billigare att man står där och slösar sin egen tid, även om man räknar på sin egen timkostnad, än att lämna uppgiften till proffs. Det är en situation som gör att arbeten förloras och att samhället blir mindre effektivt. För höga prislappar på okvalificerad personal är en del av det problemet.

Övriga partier tyckte inte jag gjorde så mycket oväntade utspel om jobben. Socialdemokraterna har vad jag vet ingen tydlig politik omkring jobben. Miljöpartiet vill på olika sätt satsa på "gröna jobb". Moderaterna kör sin jobblinje med jobbskatteavdrag och Folkpartiet samt Kristdemokraterna håller sig inom sina repsektive profilers avgränsningar och berör alltså inte jobben i någon egentlig mening. Vänsterpartiet kör vad jag vet fortfarande sina mantran om att skatta ihjäl de som skapar jobb och sätta folk på att vända papper i komunala och statliga linjeorganisationer. Det skapar ju i och för sig jobb, men...

Mitt intryck är ändå att jobben som fråga håller på att svalna. Upp seglar istället andra frågor. Jag tror vi inom kort kommer få se bostadspolitiken betydligt högre upp på agendan. En stor fråga som många berörde var miljonprogrammet och det renoveringsbehov som finns där och hur detta ska lösas. Till detta kommer en skenande bostadsbrist. Frågan är om detta hinner segla upp till 2014 eller om det kommer bli frågan för valrörelsen 2018.

En myt som ständigt tycks dyka upp när man ska diskutera sveriges näringsliv, arbetsmarknad och relaterade frågor är myten att storföretagen är de aktörer som bidrar mest till sysselsättning och innovation. Det är alltså i själva verket inte sant. Istället är det omvänt, Småföretagen Äger. En intressant hyfsat färsk avhandling visar att även om man korrigerar för att småföretag generellt sett har sämre överlevnadsgrad så är nettoeffekten ändå bättre än vad stora företag presterar.

Det här betyder att det är med småföretag som man bör arbeta om det är fler jobb och ett innovativt näringsliv man är ute efter. Det finns mycket konkret man kan göra utan att tillgripa rena subventioner. Exempelvis minska den administrativa bördan, minska företagets ansvar vid anställdas sjukfrånvaro och anpassa trygghetssystemet för göra anställning och driva eget mera likvärdigt. Det finns naturligtvis mer man kan göra och konkreta idéer för att stärka småföretagandet. Företagarförbundet har till exempel ett mer mångordigt och initierat förslag man kan läsa.

De har också en uttalad vision som jag tycker är trevlig. De vill göra det "Mer attraktivt att starta företag", "Mer lönsamt att äga företag" och "Enklare att driva och utveckla företag". Det låter i mina öron som ungefär rätt riktning om man vill öka småföretagandet. 

Debatten om vinster i välfärden går vidare. Fortfarande kör vänstern med samma gamla propaganda om de rika krösusar som berikar sig på våra sjuka. Medelålders manliga företrädare för tunga organisationer såsom LO sätter ner sina ännu tyngre fötter: "Nu får det vara nog". Men för den som analyserar argumenten håller det inte.

För det första handlar argumentationen i regel främst om vinster. Det ses som ett problem i sig att företag går bra, "berikar sig på skattebetalarnas bekostnad" som det heter. Varför pratar man inte om valuta för pengarna, kvalitet? Vad jag vet finns det ingen undersökning som tyder på att kvalitet är sämre inom privata välfärdsföretag än inom offentlig sektor. Det finns heller inget som tyder på att personal inom offentlig sektor skulle må bättre än privat anställda. Tvärt om är otrivseln bland anställda inom offentlig vård och omsorg utbredd. Istället verkar man använda definitionen att offentlig sektor är bättre per sé. Att hitta på en "verklighet" och utgå från den är bekvämt men knappast konstruktivt eller renhårigt.

Och utifrån den definitionen följer att inte bara omsorg, utan godtycklig verksamhet görs bäst i offentlig regi. Det är borde ju vara skamligt att det är tillåtet att profitera på människors behov av mediciner, sjuksängar och sjukhus. Det borde ju i rimlighetens namn då också bedrivas i offentlig regi. Då försvinner ju inga pengar i vinster. Men var är kraven att socialisera Volvo, SKF och alla andra industriföretag? Vart är kraven att införa non-profit i byggbranschen och läkemedelsindustrin?

Ja, det blir lätt lite märkligt detta. Det är inte bara jag som gör en helt uppenbar koppling. Åsa Moberg skriver ett inlägg på DN om saken. Varför är det helt okej att göra vinster på att säg uppföra sjukhuset, bygga vägen dit, leverera ambulansen och läkemedlen som behövs, men inte på att vårda sjuka? Varför är det okej att göra vinster inom traditionellt mansdominerade branscher medan kvinnodominerade branscher inte ska få göra det? Moberg inleder på följande sätt:

Bland vänsterns förespråkare för vinstförbud finns många män som företräder vinstgivande företag. Att LO skulle kräva non-profit i verkstadsindustrin är dock otänkbart. Ett sådant krav reserveras för kvinnodominerade arbetsplatser i skola, vård och omsorg.

Det vore klädsamt om Karl-Petter Thorwaldsson kunde medge att LO här följer en uråldrig tradition inom arbetarrörelsen: kvinnor ska ha mindre pengar än män. Det hela påminner om femtiotalets familjeideal: pappa går hemifrån och kommer hem med lön. Sen får mamma hushållspengar, i alla fall om pappa är snäll och på gott humör.

Jag kan inte annat än hålla med. Effekterna av att införa non-profit blir effektivt att döda arbetsmarknaden för en majoritet kvinnor och tvinga dessa att hålla sig till en ensam arbetsgivare. I en situation med endast en arbetsgivare kommer lönerna bli lidande. Arbetstagarna blir också mer låsta vid den arbetsgivaren. Det går inte att byta arbetsgivare om man inte trivs eller behöver se nya horisonter för att utvecklas.

Dessutom blir effekten sämre valfrihet för brukarna. En tillbakagång till det system som många upplevde som stelt och omänskligt. Och framför allt en tillbakagång till ohämmat slöseri med skattemedel i offentlig byråkrati. Men det är sånt osm vänsterorienterade personer helst inte känns vid. För staten arbetar ju bara med vårt bästa för ögonen. Och Sovjet var ett paradis. Yeah, really...

Gustav Nipe föreslår i en artikel på newsmill att de 90 miljarder som satsas på att köpa nya JAS 39 Gripen borde satsas på att utveckla rymdteknologi istället. Han menar på att Sverige ändå inte har förmågan att försvara sin suveränitet och att satsningen är ett sätt att ljuga för oss själva, att intala oss att vi har det. Han vill satsa pengarna på fredlig teknologi istället. Han menar på att det inom rymdteknologi finns många möjligheter att föra mänskligheten framåt och att det dessutom finns extremt goda möjligheter till spinn-off-effekter. Listan på rymdteknologi som blivit vardagsteknik är redan i dagsläget lång.

Jag håller med honom och vill passa på att tillfoga fler aspekter. Den första som jag vill trycka på är följande: Sverige är ett litet land och det tvingar oss att vara smarta. Vi har en mycket liten plånbok, och det ställer oss inför helt andra förutsättningar och utmaningar än de stora supermakterna. Om vi beaktar just JAS 39 Gripen är det ett utmärkt exempel på vad jag menar. Planet konkurrerar med amerikanska Joint Strike Fighter och Europeiska Eurofighter, två plan med markant större budget och högre prislapp. Den kan lösa en rik diversitet av uppgifter (Jakt, Attack och Spaning) för en i sammanhanget anmärkningsvärt låg driftkostnad. Om Sverige skulle ta sig in i rymden igen måste det ske med innovativa, smarta och billiga lösningar. För att vi ska kunna vara med måste kostnaderna för att nå rymden ner flera tiopotenser. Vår teknik måste möjliggöra det, måste vara extremt ekonomisk. Det öppnar i sin tur upp rymden ytterligare för kommersiella aktörer. En privatperson kan redan idag nå rymden för några miljoner. Vad händer om vi kapar kostnaderna till den grad att en privatperson för samma summa kan nå en rymdstation, stanna där ett par dagar och ta sig tillbaka igen? Det är så mycket kostnaderna minst måste kapas för att vi alls ska kunna vara med, och jag tror inte det är omöjligt.

Att göra rymdfart kommersiellt ser jag som enda möjligheten att öppna upp rymden och de möjligheter som finns där på riktigt. Forskningsprojekten är viktiga, framför allt initialt, men när vi har en station på månen och en på mars samt några stationer i olika omloppsbanor måste någon sköta leveranserna. Någon måste klara av att bygga, bygga på och bygga ut i rymden. Och så vidare. Det skalar inte om det är forskningspengar som ska klara allt det.

Den andra aspekten jag ser är att en satsning på rymdteknik i långt högre grad skulle förmedla bilden av Sverige som en kunskapsintensiv, spetskompetent och högteknologisk nation. Vi har länge sagt att vi ska konkurrera med kompetens, och detta är ett sätt att göra det klart för både oss själva och omvärlden. Sverige är platsen dit man går när man tröttnat på klåpare och vill ha riktiga ingenjörer, när man vill ha gräddan på moset. Jag tror rymdteknik signalerar det bättre än 90 miljarder på ett plan som tyvärr redan är gammalt.

Jag tror att det finns en stor potential för tillväxt inom rymdsektorn för en mängd olika företag. Jag tror att det kan generera många nya jobb i Sverige. Och vi kan också förvänta oss många spinn-off's som genererar ytterligare arbetstillfällen. Att satsa på rymden har potential att vitalisera hela Sveriges ekonomi och ge oss stora konkurrensfördelar. Utmaningen är att göra rymden tillgänglig på ett energieffektivt och kostnadseffektivt sätt. Om någon ska lyckas med det så är det vi.

En het diskussion är arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten i synnerhet. På SvD lanserar två moderata politiker ett förslag för att försöka minska ungdomars utanförskap. I stort handlar det om att sänka inkomstskatter. Vilken fantasi politiker har ibland. Sänkta skatter eller utbildning is the way to go. Är man moderat gillar man det första och är man socialdemokrat gillar man det andra.

Jag vill belysa att det finns en grupp till som har ett stort ansvar för att det finns arbetskraft med rätt utbildning och kompetens i Sverige. Och det är näringslivet. Jag uppfattar en trend där Svenskt Näringsliv kräver att staten ska leverera praktiskt taget 27-åriga doktorer med 10 års erfarenhet i yrket inklusive internationella erfarenheter för att arbeta med att fylla i papper. Vi är inte där än, men nästan. Det är inte ett läge som näringslivet ska lastats för helt. I Sverige har vi mycket skatter för att staten ska leverera en massa saker. Alltifrån tryggheter för individen till utbildad arbetskraft. Staten har mer eller mindre frivilligt försatt saken i en sådan situation att alla är hårt beroende av den och gapar som små kycklingar för att få äta, inklusive våra bolag. Men näringslivet har stor del i skulden.

Förr, på den gamla goda tiden, fanns ett större ansvarstagande för just det här med utbildning. Det gick att göra en karriär med början i enkla sysslor på verkstadsgolvet till ganska kvalificerade uppgifter på utvecklingsavdelningar. Man behövde inte vara 27 år ung, ha doktorerat och arbetat 10 år i branschen för att vara anställningsbar. Näringslivet var beredda att satsa på osäkrare kort. Idag kräver man ofta kraftigt överkvalificerad personal till väldigt enkla uppgifter. Det här med lärlings-vägar finns i stort sett inte kvar. Utbildning har blivit statens bord helt och fullt.

Ett annan typiskt sätt att få erfarenhet förr var sommarjobben. Idag har det mest blivit en fråga för kommunal välgörenhet. En mycket positiv sådan, men varför kan inte privat sektor vara med mera? Idag är det i stort sett så att man har tur som har en förälder om man får jobb inom privat sektor. Om man inte är typ teknologstudent. Då har man ganska stora chanser, många dörrar öppna. Man måste alltså börja plugga på högskola för att ha några större chanser. Men om man inte är superteoretisk då?

Jag är övertygad om att vi måste hitta ett sätt att få näringslivet att återigen känna ansvar för att lära upp personal. Skolan kan leverera grundplåten, men företag måste faktiskt också bidra med att förmedla det som bara näringslivet egentligen kan förmedla. Det handlar om yrkeserfarenhet, branschvana, specifika företagssystem mm. Jag tror också företag har mycket att bidra med i utvecklingen av skolan. Företag ska ju faktiskt använda den utbildade arbetskraften. Vad efterfrågar företagen? Visst är allmänbildning viktig, det tycker jag med, men kunskaper som ger jobb är också viktiga. Vi måste balansera desa två bättre, och just nu tror jag det betyder att höra med företag om deras behov och deras syn.

Staten måste tillsammans med näringslivet skapa förutsättningar för att näringslivet ska ta ökat ansvar. Det kan handla om skattelättnader, men också om flexiblare anställningar som möjliggör för näringslivet att pröva obeprövade och osäkra kort. Anställningar som också tar hänsyn till att personen är i en lärofas och alltså inte är ens någorlunda produktiv. Det handlar om att hitta sätt där näringslivet känner att de har både ansvar och verktyg för att bidra mer när det gäller att överbrygga missmatch och bygga människors kompetensprofiler.

Jag upplever att man glömmer näringslivets ansvar i allt det här. Det måste ske en förändring och här krävs statligt ledarskap. Inte ett ledarskap med förmyndarpolitik och regleringar, utan ett ledarskap som handlar om att samla näringslivet runt en vision och få alla att känna ansvar och delaktighet, samt att sedan skapa verktygen för detta. Staten kan spela en central roll i att få bollen i rullning, att få tillräckligt många företag att satsa för att resten ska våga följa efter. Jag tror inte lösningen på sysselsättningen är att sätta skoltrötta ungdomar i skolbänken utan att få ut dem i arbetslivet. Det kräver att man reformerar och utvecklar arbetsmarknaden så att utrymme skapas för den gruppen. Alla måste vara med och göra sitt, inklusive alla företag.

"Den som söker, han finner" heter det ju, och nu har jag äntligen funnit något jag sökt efter med ljus och lykta: En vision om företagande som inte var samma gamla trötta upprapning av sänkt a-kassa, mer utbildning eller sänkta arbetsgivareavgifter. Tyvärr var det inte i någon av de fina tidningarna eller från någon av de kända politikerna visionen kom, utan från vanliga svenskar. Från YIMBY. Jag fastnade lite smått i en tråd där.

Den handlar om stadsplaneringens roll i att skapa förutsättningar för småföretagare. Här lyfts blandstaden fram som ett kraftfullt verktyg. I inlägget får man följa med på en vandring längs vad som kanske kan kallas en bakgata. Författaren menar att en sådan gata aldrig ens hade fått komma till vid en planering idag. Men längs med den här gatan finns många små verksamheter. Ingenting hype eller superhäftigt i stil med vad som finns innanför vallgraven, men ändå något som finns och som lever. Det handlade rent konkret om ideella organisationer, små skivbolag, någon konstnär, nått alternativt café och liknande. Verksamheter som skapar liv och som också måste få utrymme att finnas, och som ibland faktiskt dessutom växer.

En sak företag behöver för att kunna komma igång är lämpliga lokaler. Oftast kanske "lämplig" innebär ett okej läge och ett överkomligt pris samt passande storlek. Det skulle kunna vara just en av de lokalerna som finns längs den där gatan. Problemet är att den typen av lägen inte byggs längre. På grund av bostadsbristen är det lönsammare att bygga bostäder överallt. Att ha en liten bräcklig verksamhet som hyresgäst istället för en fastanställd heltidsarbetande är också en större risk. Så frågan är hur vi skapar intresse för att bygga blandstad med större inslag av affärslokaler i bottenplan och bostäder längre upp. 

Ett sätt att skapa det där intresset skulle kunna vara att tillåta en extra våning på huset om bottenplanet används mer till affärslokaler, kanske kan man tillåta att även andra delar av byggnaden får användas också? Någon procentsats kanske för hur mycket som måste vara i bottenplan och hur mycket som får placeras "fritt"? Det där kan byråkrater lösa. Jag tror att en sådan regeländring skulle göra det mer intressant att bygga även för affärsverksamhet. Detta måste så klart komineras med öppna stadsdelar där människor har anledning att röra sig. Det behöver ju inte bli horder av folk som springer runt, men i alla fall ett vissst flöde av passerande människor. Hur man väljer att stadsplanera, dvs öppna stadsdelar versus stängda, är ett högst politiskt beslut. 

En annan "bov" för den levande staden och affärsverksamheten där är köpladorna. De ligger bakom mycket av många lokala näringslivs död. Köpladorna hänger starkt samman med att det billigaste sättet att skapa enorma parkeringar, som parkeringsnormen framtvingar, är att köpa billig mark. Billig mark finns långt ut i utkanterna i industriområden. Samtidigt supportas hela IKEA-modellen med att politiker ordnar dit motorvägar och gör det enklare och enklare att ta bilen dit. Mycket av det som finns i köpladorna skulle kunna placeras i centrala städer istället. För att uppmuntra en sådan utveckling finns det enkla åtgärder att vidta. Det handlar om att sluta dalta runt med bilen och prioritera den högst så att bilen blir enklast. Vad det landar i är att man måste arbeta med att minska antalet parkeringsplatser, begära ut marknadspris för de som finns och tilldela andra trafikslag mer utrymme i den urbana staden. Fler cykelfartsgator kan exempelvis bli en utmärkt lösning, hela gator konverteras från billeder till fotgängarvänliga handels- och flaneringsstråk. 

Någon kanske invänder mot att man ska försämra bilens framkomlighet, att det är "fult spel", eller något i den stilen, att det landar i att man försöker bedriva någon slags uppfostringspolitik. Det handlar inte om det. Allting börjar och slutar i enkel matematik. Det finns en bra bild som visar det där. För bilister längs någon billed tilldelas 7 + 7 meter körfält samt 3+3 meter parkering = 20 meter. Dessutom tillkommer ungefär 2 meter i refuger eller nått liknande, och de ska räknas som bil-yta, för de hade inte byggts om det inte var för biltrafiken. Det är ju till för att skapa avstånd från de snabba och farliga bilarna. Så bilyta = 24 meter minst. Att jämföra med cykelytan exempelvis på 3 meter. Vi kan börja med den enklaste matematiken och konstatera att jämfört med exempelvis cykeln får bilen 8 gånger mer yta. Varför? Ett rimligt utgångsläge borde ju vara att ge alla trafikslag en likvärdig andel av gaturummet. I så fall hade bilen fått 11,5 meter ungefär. Sedan kan man räkna på kapacitet och komma fram till att bilytorna har mycket lägre kapacitet än kollektivtrafiken, promenadytorna och cykelbanorna. Så att allokera mer yta till den ytineffektiva bilen är faktiskt otroligt dumt. Men för att klara upp det här med om det är uppfostringspolitik så är det ju rimligen uppfostringspolitik att bygga markant mer åt ett trafikslag. Idag uppfostrar vi alltså folket att bli bilister. Om vi slaviskt skulle följa det resonemanget att staten inte ska bedriva uppfostringspolitik genom att prioritera något trafikslag så finns det i stort sett ett trafikslag som skulle få enormt mycket mindre yta och andra förmåner, och det är bilen. 

Min vision på det här området är att få mer city och mindre externa köplador i industriområden. Det ska konternuerligt byggas gott om lokaler, företrädelsevis i gatuplanet, för små verksamheter som förmår att skapa liv i alla stadsdelar vid många olika tider på dygnet. Detta åstadkommer man genom att erbjuda möjligheten att få bygga en extra våning om man samtidigt lovar att en del av fastigheten ska vara affärslokaler, samt att politiskt styra stadsplaneringen mot öppna urbana kvarter istället för slutna förortsenklaver. Handel i staden ska gynnas genom att infrastrukturen planeras med andra mål än att till varje pris säkra framkomligheten för bilar. Istället skapas attraktiva promenadstråk, cykelstråk och företrädelsevis spårvägsförbindelser. Detta medför ett avskaffande av parkeringsnormen samt att man politiskt vågar säga att bilens framkomlighet inte är högst prioriterad när man planerar olika stadsdelar. Jag ser inget fel i att säga "vi planerade det här stadsrummet och den här ytan var den som blev över till biltrafiken när vi skapat utrymme för människorvärden, möten och liv som vi valde att prioritera högre än en bilgenomfart". Då får det vara så. Jag tror det i förlängningen ger en attraktivare, effektivare och mer mänsklig stad. En stad som uppmuntrar till möten mellan människor och utbyte av varor, tjänster, idéer, kreativitat och innovation i själva staden. En stad som på allvar kan konkurrera med andra europeiska och internationella städer som tillväxtmotor, jobbskapare och framför allt livskvalitetshöjare.

En fråga som har varit central sen valrörelsen år 2006 har varit jobben. Det var den frågan som Alliansen vann riksdagsvalet år 2006 med och också den frågan som varit någon form av ledstjärna för politiken. Jag vågar drista mig till att påstå att jobben fortfarande är den viktigaste frågan, den fråga som diskuteras oftast och mest runtom i Sverige. Men jag vet inte vad som hände riktigt. Det känns som att någon tryckt på knappen 'repeat'. De "lösningar" som diskuteras är fortfarande exakt samma. När jag läser förslaget om sänkta ingångslöner för ungdomar i DNs artikel är det som att läsa på västfronten intet nytt. En massa strider utkämpas men linjerna flyttas inte många centimeter. 6 år senare står vi fortfarande och diskuterar samma gamla idéer i ny förpackning.

Det verkar som att det enligt politiker finns tre metoder att lösa arbetslösheten på: Utbildning, försämringar i A-kassa och sänkta kostnader för anställningar. En notering jag gör är att ingen av dessa åtgärder skapar ett enda jobb. Utbildning skapar högre kompetens vilket om det är rätt utbildning löser missmatch. Det är positivt men inte nog. Försämringar i A-kassa skapar incitament att börja arbeta, vilket kan leda till att fler anstränger sig hårdare för att komma ur arbetslöshet, men totalt sett kommer inte fler att få jobb bara för att konkurrensen om dem ökar. Sänkta kostnader för anställningar skapar i bästa fall jobb, men det är ett trubbigt verktyg. Beroende på hur man väljer att implementera det (riktade stöd kontra generella sänkningar) skapar det bara undanträgningseffekter. Att göra det billigare att anställa oerfarna, långtidsarbetslösa eller ungdomar är en åtgärd som gynnar en viss grupp på andra gruppers bekostnad. Det kan i sig vara åtråvärt, men det skapar inga fler jobb. Det omfördelar bara befintliga.

Jag saknar visioner för jobben. För mig är det inte en vision för jobb att försämra A-kassan, eller sänka anställningskostnaderna. Det är åtgärder och inte mål. Jag undrar åt vilket håll vårt näringsliv och vår arbetsmarknad ska utvecka sig. Jag känner inte att jag får svar på det. 

Jag saknar visioner för näringslivet. Vart finns förslag om grogrund för startups, för att dra nytta av vår akademis forskning och vart försvann visionen att minska företags administrativa börda? Var finns visionerna för hur nya företag ska kunna komma till och expandera? Hur vill man sammanföra resurser, kompetens, koncept, drivkraft och nya bärkraftiga idéer? Hur vill man verka för att främja innovation? Frågorna är många, svaren få.

Jag saknar visioner för Sveriges näringsliv.

Ett gäng forskare gör lite reklam för nån rapport på Svd i en debattartikel. Sammanfattningen av artikeln blir enkel. Det krävs nya tag för att få igång företagsamheten i Sverige. Detta är viktigt av en rad skäl. Det kan hyfsat vettiga personer, mig själv inkluderat, räkna ut utan att läsa artiklar om det. Nya företag står för innovation och ny markbrytning i näringslivet. Detta är aktiviteter som är förknippade med hög risk men som är essentiella för att näringslivet som helhet ska fortsätta utvecklas och vara konkurrenskraftigt in i framtiden. Även om större företag sedan köper upp de små "startups" som lyckas så har de bidragit till landvinningar, kunskap som fortsätter in och gör det större företaget konkurrenskraftigare. Utan en bas med innovationsföretag så stannar näringslivet upp en smula och i det långa loppet blir alla företag lidande. Stora företags affärsplaner går nämligen inte ut på att vara speciellt bra, utan på att suga lite mindre än konkurrenterna. Så även de stora jättarna blir lidande när de inte kan köpa upp innovationsintensiva småföretag. Allt detta är ett väldigt långt och komplicerat sätt att säga att om innovationsföretagandet minskar minskar också på sikt landets alla företags konkurrenskraft och detta påverkar direkt antalet arbetstillfällen i Sverige.

Ett problem som anförs är att risken inte står i proportion till möjlig vinst. Det är antagligen sant. Jag driver egen firma som bisyssla, och så länge man inte ska leva på det kan man göra sport av att vända skattereglerna till sin fördel genom att inte ta ut så mycket vinst, men istället köpa utrustning till verksamheten. Ska man börja leva på det däremot är det en helt annan femma. Skatteoket är tungt och särskilt kännbart för småföretag med få anställda. Jag personligen har fötterna i IT-branschen, där allt det här går risk och förtjänst extremer. Vinsterna kan bli astronomiska, men konkurserna är riktigt frekventa. Problemet med Sverige i det sammanhanget är att om man konkursar så faller man fritt. Vinner man så får man snällt dela med sig av vinsten till staten. Och då menar jag inte några enstaka procent. Snarare typ allt man tjänar, 2/3-ish har jag sett siffror på. Staten tar alltså noll risk men får största utdelningen. Rimligt?

Jag saknar fler problemformuleringar i artikeln. De hade verkligen behövts. Något som jag hör ofta är skattereglerna, som lär vara rätt komplexa och gynna företag som har råd att avsätta några miljoner på "skatteplanering". Vidare är den administrativa bördan överväldigande, till och med i enskilda firmor. Ett talande exempel är app-försäljning. Där måste näringsidkaren (i det här fallet antagligen en programmerare som hade tråkigt och slängde ihop en enkel app som råkade bli populär) redovisa moms efter landet köparen befinner sig i. Så om det råkar finnas köpare i 20 länder så får app-programmeraren plötsligt 20 olika moms-redovisningar i olika regelsystem på halsen. Detta är inget konstruerat exempel utan hände en familjemedlems kollega. Om man har ett företag som heter typ Apple och omsätter miljardbelopp om året är ju en ekonominisse som håller koll på alla moms hit och dit inget problem. Är man en ensam programmerare däremot är det oöverkomligt. Just den verkliga historien med appen slutade i att programmeraren släppte appen gratis. Det blev så jobbigt att hålla på med redovisningen att det inte blev värt det. Och så hindrades en liten rörelse innan den hunnit börja röra på sig. Det är svårt att spekulera i följderna i det konkreta exemplet, men generellt bidrar den här typen av regler bara till att hämma initiativ. Vem ger sig in i något när pappersberget kräver en extra anställd som bara vänder papper?

Jag vet inte vad fler problem som kan finnas, det hade varit kul att göra det. Jag kan för lite om ekonomi för att kunna komma med åtgärdsförslag. Men vi behöver fler vanliga människor som vågar satsa på innovationsföretag. Det finns många problem att lösa. Alltifrån kapital-täckning, regelsystem och skatter. Den bistra sanningen är att typ 9/10 IT-startups kursar. Jag tror det är liknande siffor överallt för innovationsintensiva startups. Vi behöver inte fler argument mot att starta företag i det läget, utan färre. För att återvända till det som forskarna anför så måste den möjliga vinsten stå i proportion till mödan, slitet och risken. Om det finns en (rimlig) chans att skapa vinst som motsvarar risken så tror jag att det alltid finns risktagare som är beredda att köra hårt. De finns redan idag, men de flesta har förnuft nog att hålla sig på behörigt avstånd från Sverige. Spotify är till största del ett limited och inte ett aktiebolag exempelvis. Vi behöver att dessa bolag kan få verka och placera sina viktiga kunskapsintensiva verksamheter, och också vinsten från dessa, i Sverige! Dessutom behöver vi fler innovationsföretag som kan ta oss framåt.

Jag tänker försöka citera Paul Graham, en cool "hacker" (läs programmerare) som skrivit boken "Hackers and painters".

"Understanding this may help to answer an important question: why Europe grew so powerful. Was it something about the geography of Europe? Was it that Europeans are somehow racially superior? Was it their religion? The answer (or at least the proximate cause) may be that the Europeans rode on the crest of a powerful new idea: allowing those who made a lot of money to keep it."

http://paulgraham.com/wealth.html

Det kanske inte är så svårt egentligen. Kanske handlar det bara om att de som kan bidra till att skapa vinst också vill känna att de får behålla vad de sliter ihop?

Det kanske inte är alla som håller med mig, men för mig känns det skönt att SAAB slutligen verkar få någon begravningsfinansiär. Müller har som bekant hittat investerare till det sjunkande skeppet, en beundransvärd prestation i sig för övrigt. Om jag förstått det hela rätt så blir SAAB 100% kinesiskt om allt går som det är tänkt.

Jag säger att det känns skönt att SAAB fått nya ägare. Men jag är medveten om att den svenska produktionen snart är ett minne blott. Det finns inga rationella skäl att behålla den svenska produktionen på lång sikt. Jag tror det är blåögt att drömma om att kineserna köper ett produktionsföretag, en industri. Jag tror man köper ett europeiskt "brand", märke, och teknologiskt kunnande. Som jag lite elakt skrev i inledande stycket tror jag inte det handlar om något annat än en finansiering av SAABs slutliga begravning. Kortsiktigt kanske produktionen kommer att köras om man har intresse av att behålla modeller och koncept, men jag tror i så fall en flytt kommer att genomföras så fort som möjligt. Alternativet är att SAAB får injecera kunskap i andra bolag som sedan använder det i sin egen utveckling. Det är inte en fråga om ifall, utan när, SAABs produktion i Sverige läggs ner.

Så vad blir kvar av SAAB? Worst case är att kunskapen traderas och resten avvecklas. Det är inte osannolikt. Ett lite bättre alternativ är att varumärket fortsätter att leva vidare och hamnar på något annat kinesiskt bilföretags kommande produkter samt då att kunskapen som SAAB har utnyttjas och förs vidare. Det sista möjliga alternativet som jag ser det, och då ska sägas att jag anser det som minst troliga av de alternativ jag tar upp, är att SAAB som företag behålls, produktionen flyttas till Kina men körs i ett övergångsstadium i Sverige. Jag tror som sagt att det är dags att lägga fantasier om en ny storhetstid i Trollhättan på hyllan. Det kommer inte hända. Jag läste att bolaget inte gått med vinst sedan 1980-talet. Det är förra millenniet. Det borde ha konkursat för länge sedan. Jag tror inte intresse finns att fortsätta köra på samma usla väg som bolaget kört på. De kinesiska investerarna är affärsmän, inte klåpare. De senaste 30 åren bevisar att Trollhättan inte är en framkomlig väg. Kanske finns en marknad för SAAB i Kina, men då kommer produktionen också att hamna där. En marknad för SAAB i Sverige eller Europa finns inte uppenbarligen.

Så det som jag tycker vi kan konstatera och måste inse är att ytterligare ett svenskt stolt storföretag som socialdemokratin vaskat fram och sedan hållit under armarna går i graven. Vi kan samtidigt konstatera att modellen där man politiskt satsar på få stora industriföretag inte fungerar. Varvsindustrin är skräckexemplet på hur långt man en gång var villig att gå för att rädda drömmen om Sverige som de få jätteföretagens förlovade land. Fortfarande finns skatteregler och politik, stämningar och strömningar i samhället som lever kvar i den drömmen, som föraktar och diskriminerar entreprenörer och som de senaste 40 åren aktivt hindrat nyföretagande (bland de 50 största företagen idag har inget grundats efter 1970). Det är finare att vara anställd än att anställa i Sverige. Vi har skapat oss problemen vi får. Vi har satsat överdrivet i en industrimodell som nu inte passar. Vi kan inte ändra verkligheten, alltså måste modellen ändras. Vi är på väg in i tjänstesamhällets tid, när produktionen av det essentiella drivs av allt mer automatiserade processer.

Tjänstesamhället handlar om att tillfredsställa helt andra värden. Det handlar om en ny form av livskvalitet som kommer tillföras. Det är inte en slutgiltig modell det heller. Jag tror utveckling är evolutionär och jag tror vi kommer se samma sak med tjänstesektorn, att effektiviseringar frigör arbetskraft som kan verka inom nya områden. Det handlar inte om att hitta en modell som passar ett visst läge, en industrimodell eller tjänstemodell eller något annat. Jag tror vi måste hitta en politisk modell som säkerställer att när en del av vårt näringsliv effektiviseras, säg när industrin gör allt med robotar, så finns redan nya tillväxtdelar som kan ta vid. Det kräver att vi slutar stimulera bort den livsviktiga lågkonjunkturen, det kräver att vi sänker skatterna och det kräver förenklar för entreprenörer att skapa lönsamma och växande bolag. Det handlar om både samhällsattityder och om regelverk och ramar.

Sagan om SAAB är äntligen på sista kapitlet. Det troligaste är att SAAB blir en lärobok för kineserna i hur man designar och tillverkar bilar, en kunskapsinjektion helt enkelt. Men vi i Sverige kan också dra lärdommar av SAAB och företaget kan faktiskt få bli en lärobok också för oss. Förr eller senare måste vi lära oss läxan. Ett oflexibelt näringsliv med få jätteföretag som ständigt premieras verkar tillfälligt som en god idé, men så plötsligt händer något. Då tvingas plötsligt hela samhällen ut i massarbetslöshet. Den goda idén blir en mardröm. Om vi kan lära detta av SAAB så är det faktiskt värt de tragiska konsekvenserna just nu. För om vi lär oss läxan betyder det att vi inte gör samma misstag igen.

Jag vet inte om alla är medvetna om det, men staten försöker engagera sig i att öka jämställdheten bland landets entreprenörer. Det kan ju låta trevligt, men sättet man gör det på är att skapa finansieringspottar som bara kvinnor kan söka pengar från, rikta utbildning och coaching enbart till kvinnor och på andra sätt curla med kvinnor.

Det kanske inte låter som ett stort problem, men betänk vad det handlar om. Statens curling av kvinnliga företagare snedvrider konkurrenssituationen och sätter marknaden ur spel. När kvinnor får betydligt mer förmånlig finansiering och bättre stöd och hjälp så betyder det samtidigt att deras företag konkurrerar med mäns företag på ojämlika villkor. Det medför två ganska tråkiga effekter:

För det första så gör staten kvinnorna en stor björntjänst. Att bli curlad är aldrig någonsin något positivt egentligen. Man lär sig inte att livet är hårt och svårt, man lär sig inte att hantera motgångar och konkurrens. Staten hindrar kvinnor från att lära sig hur entreprenörsskap och företagande verkligen fungerar genom allt curlande. När sedan kvinnornas företag möter världsmarknadens hänsynslösa konkurrens, ja då saknas viktiga kompetenser och lärdomar hos de curlade. Det är förödande för alla som blir utsatta för det.

För det andra så ger dessa satsningar en signal om vilka staten vill ska driva företag. Det gör att kompetenta manliga entreprenörer söker sig utomlands eller än värre aldrig vågar välja en utbildningsväg som förbereder för att starta och driva företag och näringslivsverksamhet. Det gör att många potentiella företagare aldrig blir det och alltså inte skapar jobbmöljligheter, ekonomisk vinst och stärker nationens konkurrenskraft.

Lägger man ihop dessa två effekter får man att de företagare som man "lyfter fram" på grund av allt curlande inte kan klara av en "jämställd" marknad, dvs en marknad där alla konkurrerar på samma villkor. Då kanske det i media heter att kvinnor strukturellt motarbetas. Men det gör faktiskt det samma för marknaden. Den som inte klarar av en konkurrenssituation har ju faktiskt inte där att göra egentligen. Man får dessutom då att den icke-curlade gruppen inte kommer fram i konkurrensen med den curlade nog för att nå världen och världsmarknaden. Man kanske inte kommer fram alls. Detta gör att de företagare som ska bygga Sveriges nya företag inte kan det för att de aldrig fått chansen att lära och att de företag som fick chansen att lära sig motarbetas till den grad att de inte kommer fram till följd av ojämlika konkurrensvillkor. Summan: Sveriges konkurrenskraft sjunker.

Slutsats: Staten gör företagandet en stor björntjänst när de kvinnocurlar. Det gynnar ingen och skapar ett läge där hela nationen och befolkningen är förlorare.

På en enligt mig väldigt intressant blogg, Ekonomistas.se, kan man bland annat läsa en ganska skum titel: "Finansiell analfabetism". Det är två ord som jag inte tror så många sett kombinerade förut. Det är också två ord när man ser dem var för sig som får en vanlig Svensson att snabbt bläddra vidare och läsa något annat, typ sporten. Och redan där ser man lite problemet. Nämligen att okunskapen om, och därmed ointresset, för finans i Sverige är oroande stor.

Anledningen till den skumma titeln är att det vid en undersökning framkommit att en tredjedel av alla svenskar inte besitter basala kunskaper om det finansiella systemet. En tredjedel tror nämligen att det är säkrare att köpa aktier i ett bolag än att köpa andelar av olika bolag i en fond. Vidare saknar en tredjedel ungefär också förmågan att dividera stora tal, vilket är oroväckande.

Man kan göra detta till en skolpolitisk fråga, en beteendeekonomisk fråga eller till någon annan form av sakfråga om man vill. Personligen tänkte jag koppla frågan till entreprenörsskapspolitik. För undersökningens resultat visar på en viktig kunskapslucka hos svenska folket, nämligen finans och ekonomi. Och kunskaper i ekonomi är otroligt viktigt att ha om man tänker sig att realisera företagsidéer, det vill säga vara en entreprenör. Att en hel tredjedel saknar så basal förståelse för ekonomi och finans betyder att det finns ännu fler som inte vet hur man räknar moms eller som känner till skillnaden på balansräkning och resultaträkning. Det betyder i sin tur att människor som kanske har riktigt bra affärsplaner i sitt huvud aldrig realiserar dem eftersom det saknas en viktig pusselbit, förståelse för ekonomi. En helt annan aspekt är också att en direkt konsekvens av resultatet är att det visar att många svenskar inte har förmågan att handla på börsen och det skulle kunna betyda att färre vågar riskera sitt kapital, vilket gör att tillgången på riskkapital minskar för företag, vilket då i sin tur leder till att företagsamheten minskar. Att människor är villiga att satsa sitt kapital är nämligen fundamentalt viktig för företagsamhet.

Självklart kommer nu lite skolpolitik in i frågan också. För den samhälleliga instutition som har ansvar över folkbildning är just skolan. Anledningen till att kunskapen om ekonomi och finans är så låg är för att vi inte har ansett det vara prioriterat att lära elever. Faktum är att vi prioriterat all form av ekonomi så lågt att många ungdomar idag saknar förmågan att göra en budget över sin egen privatekonomi. SMS-lånen som det skrivs om i tidningar bekräftar också detta. Undomar har ingen aning om ekonomi och hur man hanterar pengar ansvarsfullt ens på det privatekonomiska planet.

Jag själv gick kursen Företagsekonomi A på gymnasiet. Man skulle kunna tänka sig att man lär sig nog med teori för att lyckas driva åtminstone en egen firma under den ca 50 timmar långa kursen. Så glad i hågen startar jag efter gymnasiet just precis en egen firma. Som tur väl är har jag en pappa som också har en egen firma och som känner en civilekonom. Annars hade jag fått stora problem med skatteverket. Under 12 års skolgång har jag lärt mig att prata spanska, derivera och integrera funktioner, namnge döda kungar, rabbla sjöar och vattendrag och politiska lägen i olika världsdelar, men jag kan alltså inte ens räkna pengarna i ett litet företag som tillämpar förenklat årsbokslut. Skolan misslyckas helt i att förmedla kunskap om finans och ekonomi i dag. Detta gör att potentiella entreprenörer aldrig får rätt kunskaper med sig och detta är jag övertygad om hämmar tillväxten i Sverige. Vi måste börja prioritera finans och ekonomi högre i läroplanerna, och vi måste ge svenskarna verktygen att dels riskera kapital och att dels starta framgångsrika företag!

Man hör ganska ofta hur folk säger att det inte finns några jobb, eller i alla fall inga som vill ha just dem. De är för unga utan erfarenhet eller för gamla för att vara anställningsbara säger de. Jag talar främst om de som slutligen hamnar i det som kallas "FAS 3".

Samtidigt säger politiker ungefär samma sak. Uppenbart vill ingen anställa dem trots att de lagt flera år på att försöka få arbete med stödinsatser, utbildningar, praktikplatser och så vidare som inte leder till jobb. Igen säger man att det är omöjligt att skapa jobb, mestadels för att det inte finns någon tillgång på dem såvitt jag kan förstå.

Jag kan tänka att ja... det kanske är så illa att det inte finns ett enda jobb i hela Sverige. Men vad gör i så fall vi åt att det inte finns det? Och jag kan tänka att visst, det kanske inte finns någon arbetsgivare som vill anställa dig, men vad gör du åt det? Man kan faktiskt inte säga att det är något eller några företags uppgift att förse oss med arbetstillfällen. Vi är också fria individer och vi kan faktiskt göra något åt det själva, åtminstone borde vi kunna göra det.

På Företagande.se skrivs det att det sägs att varje människa kommer på flera affärsidéer per år. Idéer som potentiellt skulle kunna skapa miljonärer. Jag är övertygad om att arbetslösa skulle kunna komma på bra affärsidéer och att en delmängd av dem skulle kunna utvecklas till företag som gör vinst och ger arbete. Problemet är att den som försöker ta tag i sin situation och vill starta eget straffas av systemen. Jag tänker ta mig själv som exempel. Jag driver en liten firma som bisyssla. Den drar in lite extrapengar, men den täcker ju inte direkt hyra eller livsomkostnader. Om jag någon gång skulle förlora min huvudsakliga försörjning skulle jag tvingas avveckla min firma för att få ut pengar från något trygghetssystem, trots att den skulle kunna ge mig i alla fall ett litet bidrag och kanske kunna utvecklas till mitt huvudsakliga arbete som potentiellt skulle kunna ge mig en försörjning. Men enligt alla trygghetssystems regler får jag inte försöka ta tag i min situation själv. Jag är hänvisad till ett system där jag inte får ta egna initiativ. Varför? Förlorar någon på att jag försöker vara entreprenör?

Idag är "FAS 3" enligt personer som SVT Uppdrag Granskning intervjuat ungefär ett vuxendagis. Definitionen av en "FAS 3" plats är att det ska vara en "samhällsnyttig syssla som INTE får likna en anställning" och människorna i systemet uppfattar det ofta som att de är fast i ett system utan möjlighet att ta sig ut. På jobbfabriken i Norrköping fick människor driva egna projekt exempelvis släktforskning. En annan "FAS 3" plats i en annan stad går ut på att sitta i en lokal och prata svenska med invandrare som kommer förbi. Oftast, berättar de som har det som sysselsättning, kommer inte en enda människa under timmarna man sitter där.

För dessa meningslösa uppgifter betalas alltså en summa pengar ut. En ekonomisk trygghet till de arbetslösa. Det är ju superbra. Men säg att projekten istället för att vara helt meningslösa inriktas på att skapa företag. Vad skulle kunna hända? Antag att man inför en ny bolagsform, FB (FasBolag), där lämplig instans i stadsapparaten tar ansvar för dels handledning och dels tar de största riskerna. I gengäld får staten en del av vinsten och inflytande i hur bolaget sköts (precis som styrelsen i ett AB). Vinstutdelningen från de lyckade företagen täcker idealt då förlusterna i de företag som går dåligt. Resten av vinsterna (som då alltså tillfaller de "arbetslösa" som driver företaget) går sen ut som vinst till dem ("lön"). Samtidigt sker en reducering av bidraget på ett sådant sätt att man alltid får mer när man gör vinst, men att man fortfarande växer ifrån bidragsberoendet. Sedan kan man tänka sig att misslyckade bolag läggs ner och lyckade bolag ombildas till egna firmor eller HB alternativt AB beroende på vad man vill. För att göra detta kan man tänka sig att man måste "köpa" loss de delar som den lämpliga statsinstansen äger. I den försäljningen bör då staten göra vinst då bolaget borde blivit mera värt undertiden det växt.

Jag erkänner att det finns lite aspekter man måste tänka på, men jag tänker mig att man vill skapa ett läge där man kan bli entreprenör utan att man straffas för det, utan istället uppmuntras. Det är viktigt att man balanserar så att konkurrenssituationen inte blir ojämn, men på det stora hela är grundtanken jag har att när det inte finns några jobb, ja då borde man kunna skapa jobb. De personer som lyckas växer ju ifrån "FAS 3" och skapar sig jobb. Detta tror jag skulle kunna vara ett sätt att faktiskt öppna upp de "inlåsningar" som nu blir i "FAS 3" och dessutom skapa "sysselsättningar" som faktiskt inte tränger undan, utan ÄR, RIKTIGA JOBB.