Företag har också ett stort ansvar
En het diskussion är arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten i synnerhet. På SvD lanserar två moderata politiker ett förslag för att försöka minska ungdomars utanförskap. I stort handlar det om att sänka inkomstskatter. Vilken fantasi politiker har ibland. Sänkta skatter eller utbildning is the way to go. Är man moderat gillar man det första och är man socialdemokrat gillar man det andra.
Jag vill belysa att det finns en grupp till som har ett stort ansvar för att det finns arbetskraft med rätt utbildning och kompetens i Sverige. Och det är näringslivet. Jag uppfattar en trend där Svenskt Näringsliv kräver att staten ska leverera praktiskt taget 27-åriga doktorer med 10 års erfarenhet i yrket inklusive internationella erfarenheter för att arbeta med att fylla i papper. Vi är inte där än, men nästan. Det är inte ett läge som näringslivet ska lastats för helt. I Sverige har vi mycket skatter för att staten ska leverera en massa saker. Alltifrån tryggheter för individen till utbildad arbetskraft. Staten har mer eller mindre frivilligt försatt saken i en sådan situation att alla är hårt beroende av den och gapar som små kycklingar för att få äta, inklusive våra bolag. Men näringslivet har stor del i skulden.
Förr, på den gamla goda tiden, fanns ett större ansvarstagande för just det här med utbildning. Det gick att göra en karriär med början i enkla sysslor på verkstadsgolvet till ganska kvalificerade uppgifter på utvecklingsavdelningar. Man behövde inte vara 27 år ung, ha doktorerat och arbetat 10 år i branschen för att vara anställningsbar. Näringslivet var beredda att satsa på osäkrare kort. Idag kräver man ofta kraftigt överkvalificerad personal till väldigt enkla uppgifter. Det här med lärlings-vägar finns i stort sett inte kvar. Utbildning har blivit statens bord helt och fullt.
Ett annan typiskt sätt att få erfarenhet förr var sommarjobben. Idag har det mest blivit en fråga för kommunal välgörenhet. En mycket positiv sådan, men varför kan inte privat sektor vara med mera? Idag är det i stort sett så att man har tur som har en förälder om man får jobb inom privat sektor. Om man inte är typ teknologstudent. Då har man ganska stora chanser, många dörrar öppna. Man måste alltså börja plugga på högskola för att ha några större chanser. Men om man inte är superteoretisk då?
Jag är övertygad om att vi måste hitta ett sätt att få näringslivet att återigen känna ansvar för att lära upp personal. Skolan kan leverera grundplåten, men företag måste faktiskt också bidra med att förmedla det som bara näringslivet egentligen kan förmedla. Det handlar om yrkeserfarenhet, branschvana, specifika företagssystem mm. Jag tror också företag har mycket att bidra med i utvecklingen av skolan. Företag ska ju faktiskt använda den utbildade arbetskraften. Vad efterfrågar företagen? Visst är allmänbildning viktig, det tycker jag med, men kunskaper som ger jobb är också viktiga. Vi måste balansera desa två bättre, och just nu tror jag det betyder att höra med företag om deras behov och deras syn.
Staten måste tillsammans med näringslivet skapa förutsättningar för att näringslivet ska ta ökat ansvar. Det kan handla om skattelättnader, men också om flexiblare anställningar som möjliggör för näringslivet att pröva obeprövade och osäkra kort. Anställningar som också tar hänsyn till att personen är i en lärofas och alltså inte är ens någorlunda produktiv. Det handlar om att hitta sätt där näringslivet känner att de har både ansvar och verktyg för att bidra mer när det gäller att överbrygga missmatch och bygga människors kompetensprofiler.
Jag upplever att man glömmer näringslivets ansvar i allt det här. Det måste ske en förändring och här krävs statligt ledarskap. Inte ett ledarskap med förmyndarpolitik och regleringar, utan ett ledarskap som handlar om att samla näringslivet runt en vision och få alla att känna ansvar och delaktighet, samt att sedan skapa verktygen för detta. Staten kan spela en central roll i att få bollen i rullning, att få tillräckligt många företag att satsa för att resten ska våga följa efter. Jag tror inte lösningen på sysselsättningen är att sätta skoltrötta ungdomar i skolbänken utan att få ut dem i arbetslivet. Det kräver att man reformerar och utvecklar arbetsmarknaden så att utrymme skapas för den gruppen. Alla måste vara med och göra sitt, inklusive alla företag.
