Feminismen, patriarkatet och verkligheten
Jag pratade med Anderea Edwards. Igårkväll faktiskt. Det kanske inte är så många som kommer ihåg den kontroversen. Hon gjorde en uppsättning av SCUM. Det är ett politiskt manifest skrivet av en manshatande psykiskt instabil kvinna. I det påstås bland annat att mannen är en biologisk olycka, och förkortningen sägs anspela på vad man skulle kunna kalla "mansslakt" (Society for Cutting Up Men). Var och en kan ju avgöra om det (1) är konst att göra en uppsättning baserad på detta manifest, (2) om detta bör skattefinansieras och (3) om detta är rimliga åsikter att uttrycka utan att det är hets mot folkgrupp.
Hur som helst pratade jag med Edwards. Det var egentligen hon som hittade mig. På många sätt är det väldigt spännande att möta meningsmotståndare. Vi håller definitivt inte med varandra, och har väldigt olika perspektiv. Det jag tycker är spännande är att mycket går att återföra på premisser, vilka glasögon man väljer när man betraktar världen. Våra olika utgångspunkter skapar väldigt olika analyser av samtida strömningar i samhället.
En del i feminismen är ett nästan perverterat fokus på makt. Det är som en tillskruvad och perverterad version av klassanalys - och förmodligen är det också därifrån det kommer. Allt tycks hela tiden hamna i förenklade resonemang om makt och maktkamper. Såsom att anti-feminism, om jag förstod beteckningen rätt är detta feministers kategori för alla som inte håller med dem hundra procent, bygger på en rädsla inför ett pågående maktskifte. Jag köper inte den analysen. Det kan ju vara så att många män helt enkelt tar illa upp av att bli utmålade som svin och förtryckare å ena sidan och som priviligerade mansgrisar å andra sidan.
Många skulle säkert kalla mig priviligerad, särskilt om de inte känner mig. Formellt kan jag kalla mig VD om jag vill, och 23 år ung sitter jag i en bolagsstyrelse. Jag har varit med om att vinna kategoripris i Venture Cup's regionfinal. Och så vidare. Flådigt värre - låter det ju som. Tack patriarkatet, förväntas det väl att jag ska säga. Förutom att jag inte fick det. Förutom att jag själv tillsammans med vänner startade det där bolaget, byggde produkten, slet genom nätter för att få till ptichar, affärsplaner och massor annat. Och det har definitivt inte varit någon rak hiss upp. De framgångar som vi trots allt nått har vi inte fått, utan skapat genom hårt arbete. Jag tänker inte tacka några andra än mina vänner som stått på barrikaden jämte mig samt partners vi jobbat med, och jag tänker inte be om ursäkt för framgångarna. Att detta skulle kunna ge karriärmässiga fördelar är jag medveten om. Det beror på att om man gör sig mer intressant blir man mer intressant. Inte på att jag råkar vara etniskt svensk person utrustad med penis.
Hela den här myten om patriarkatet är slående. Den bygger på godtyckligt plockad anekdotisk bevisföring kryddat med en rejäl dos missuppfattningar, "cherry-picking". Den håller inte för intellektuellt hederlig granskning. Jag läste en bloggpost av en kvinna som förklarade hennes dåliga relation till sin kropp på ideal som patriarkatet påtvingat henne. Det är bara det att de här sjuka idealen finns åt båda hållen. Det finns jättemånga killar som mår dåligt över sitt utseende. Varför skulle pojkar må dåligt om det var ett patriarkats fel, det är ju fullkomligt ologiskt. En manlig maktstruktur kan orimligen bygga på att förtrycka massor män. Vidare är idealen som sådana skapade av modeindustrin för att locka kvinnliga kunder. Man har helt enkelt valt att extrapolera estetiska egenskaper som tilltalar kvinnor och ökar försäljningen till den gruppen. Det är alltså ett kvinnligt kroppsideal vi ser i modellerna för damkläder, som ofta raggas upp utanför anorexiakliniker. Det är en samhällsstruktur, absolut, men fel analys kommer aldrig erbjuda en framkomlig väg till en lösning.
Om man går tillbaka till den stora diskussionen om vad som händer i samhället tror jag mycket lite handlar om rädsla för feminism. Feminismen drivs av en polarisering som liknar klassanalysen, fast tillämpat på kön. F!'s framgångar drivs definitivt av någon slags idé om en maktkamp. Tittar man på vad som lockar unga vilsna män däremot, framför allt SD handlar det om andra saker. Feminister gör förmodligen ett kardinalfel här, projektion, de överför sitt eget tankemönster och tolkar andra utifrån det. Men i själva verket handlar det om en betydligt mer generell rädsla inför omorienteringen av samhället. Till stor del är det lågutbildade män på landsbygden som ser hur deras möjligheter bara blir mindre. Man söker en enkel förklaring. Det är alltid lätt att ena en grupp mot en gemensam yttre fiende - det vet alla som kan något om hur man bygger grupper. Det är i och för sig talande hur "jämställdhets"-ideologin feminism på ett märkligt sätt missar att dessa unga män hamnar utanför. Och det finns ju helt klart vissa pedagogiska problem att förklara för arbetslösa personer som inte ser någon plats för sig själva i samtiden hur deras hudfärg eller könsorgan skulle göra dem extra priviligerade. För att det privilegiet helt enkelt inte finns...
