Missmatch, ett konstruerat problem?
Två företrädare för SACO tycker att det är dags att överge drömmen om perfekt matchning vid rekrytering. En utbredd uppfattning är att en bidragande orsak till arbetslöshet i Sverige är att arbetstagares kompetens inte motsvarar den efterfrågade. Detta sägs sedan bero på att samhället ger felaktig utbildning eller att arbetstagarna valt utbildningar som inte är relevanta. Men det finns ju också en ytterligare förklaring, nämligen att företagens krav blir allt mer specifika.
Nu levde inte jag för 30-40 år sedan, men det sägs att "back in the days" räckte det att visa intresse för att arbeta hos en arbetsgivare. Det man inte kunde, det kunde man lära sig. Man kunde börja på verkstadsgolvet och arbeta sig vidare uppåt. Jag har i alla fall inte hört talas om att det pratades om "missmatch".
Saker har dock förändrats sen dess. Idag är det färre företag som satsar på oprövade kort. Istället låter man i så fall bli att anställa. Det kan bero på olika företeelser. Ekonomin går inte lika bra som "back in the days", som under "rekordåren". Arbetsgivares kostnader för en anställd är idag större. Arbetstagare har å sin sida ofta en längre (vilket inte nödvändigtvis är det samma som bättre) utbildning samt studieskulder och har därför högre löneanspråk för att få avkastning på utbildningen.
Men kanske är ändå det viktigaste problemet idén om "perfekt matchning"? I konceptet ligger en föreställning om att samhället ordnar fram de perfekta anställda som är skräddarsydda för just den position som ska tillsättas. Komplett med flera års erfarenhet av yrket. I detta ligger också en ansvarsfrihet för företagen. Det är inte längre företagens sak att utbilda nyrekryterade att använda deras egna interna system. Det är inte längre företagens sak att ta ansvar för att det finns arbetskraft med yrkeserfarenhet. Men hur ska arbetstagare få erfarenhet och lära sig interna system utom just genom att jobba?
Jag anser inte att man likt SACO-företrädarna gör i debattartikeln kan förklara för företag vad de söker för kompetenser, eller uppfostra rekryternade bolag att tänka i väldigt fritt omkring hur en utbildning eventuellt avlägset skulle kunna tänkas vara relevant. Däremot finns det en sak jag tycker att man bör vara tydlig med, och det är vart linjen mellan företags och samhälles ansvar går när det gäller att tillgodose kompetensbehovet. Jag tycker saken är klar. Samhället står för grunden, generella kompetenser och allmänbildning. Naturligtvis viss specialisering åt generella fält. Företag däremot bör anses ha ansvar att skola arbetskraften in i företagets egna roller, samt att ge arbetskraften yrkeserfarenhet.
Uppdelningen är självklar, men bristen på politisk tydlighet i frågan gör att företag gärna skjuter över mer och mer ansvar på samhället. Samhället möter å andra sidan problematiken med att tala om mer utbildning och legitimerar på så sätt företagens uppfattning om att de ska få skräddarsydda kandidater till sina arbetsuppgifter. På så sätt förskjuts den vaga gränsen successivt till alltmer absurda lägen. Lösningen är tydlighet. Vad ska samhället göra, vad ska företag göra? Lång
