Min Vision

Jag läser en kurs i projektledning. När man närmar sig det ämnet stöter man på en ganska märklig värld. Hur projekt med nästan identiska förutsättningar går så radikalt olika bra. I sammanhanget brukar man ofta jämföra Toyota med västerländska biltillverkare. Skälet är att Toyota's så kallade "time to market", tiden det tar att utveckla en produkt från idé tills den står i butik, är hälften jämfört med västerländska biltillverkares. Då kan man fråga sig om Toyota spenderar mer pengar och därför lyckas bättre? Nej, det gör de inte. Deras process fram till en ny produkt i butik är snarare tvärt om billigare. Har det att göra med kvalitet då? Jag pratade med en forskare vid institutionen för produkt- och produktionsutveckling på Chalmers. Han menade att Toyota snarare även är duktigare på kvalitet. Han drog en anekdot om hur amerikanska biltillverkare köpte in en Toyota och skruvade isär den. De blev helt förundrade när de skulle sätta ihop den igen att alla delar faktiskt passade ihop. På deras egen produktionslina var en hammare vanligaste verktyget för att få delarna att passa ihop. Det skulle aldrig gå att skruva ner en av deras egna produkter och få ihop den igen.

Så Toyota lyckas bättre med alla tre viktigaste faktorerna: kostnad, tid och kvalitet. Hur är det möjligt? 

Jag lämnar Toyota för stunden och gör istället ett nedslag i Sveriges skolvärld. Nämligen i Nossebro skola. Den inte alls uppenbara kopplingen ligger i att Nossebro skola gör ungefär samma sak som Toyota, fast i skolvärlden; det vill säga de lyckas betydligt bättre än alla andra trots att de knappast har en flådig budget att röra sig med. De har en vanlig kommunal budget.

Skillnaden mellan Nossebro skola och andra skolor ligger i att på Nossebro skola tillämpar man vad forskning säger om utbildning. Med det receptet har man gått från att vara sämst i Sverige till bäst i Sverige. Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter och utifrån de senaste resultaten har man skapat omfattande åtgärder i hur arbetet läggs upp och hur resurserna används. Ingenting har tillförts, man har bara tänkt om.

Konkret handlar åtgärderna bland annat om en sak jag har nosat på innan; varför är läraren själv i klassrummet? I Nossebro har man avskaffat sär-undervisning i stor utsträckning och en extra specialpedagog finns istället tillgänglig i klassrummet. Dels för att hjälpa de barn som har större behov, men de hinner också hjälpa de andra. Det gör att alla hinner få hjälp. Detta har också den intressanta sidoeffekten att problemen med pladder och skrik på lektionerna minskat kraftigt. När alla får hjälp så kan de göra framsteg med skolarbetet istället och har inget behov av att aktivera sig själva för att de inte förstår vad annars de ska göra.

Först var lärarna motvilliga att släppa in specialpedagogerna i sina klassrum, men nu har det snarare blivit kö. Alla lärare har förstått fördelen med att få hjälp i klassrummet. Rätt naturligt egentligen. "Det ensamma geniet" figurerar med klart större frekvens i skönlitteraturens värld än i verkligheten. Vi vanliga människor gör bäst insats när vi hjälps åt.

Det finns en annan aspekt av det också. Forskning visar att alla vill vara med i klassrummet. Det är förödande för motivationen att bli tvingad att gå i en sär-grupp, och kan mycket väl innebära ett livslångt handikapp. Till barn som behöver särskilt stöd arbetar man med läxhjälp, som naturligtvis är tillgänglig för alla elever som behöver hjälp. Inget stigma att "Kalle med diagnos X måste gå på särtimmar efter skolan", nej läxhjälpen är öppen för vem som helst. 

Förutom detta arbetar skolan stenhårt med struktur, individuella lösningar och att visualisera framsteg. Eleverna möts av en tydlighet i vad som förväntas och hur de ligger till. Ganska fundamentala parametrar att ha ordning på om man som elev ska kunna arbeta mot förbättring. Men viktigast av allt tror jag är grunden varpå allting vilar: Underkända elever är skolans misslyckande. Sunt att denna insikt äntligen trillat ner i någon skola, och att den faktiskt fått vägleda en så framgångsrik förändring.

Vad säger då detta? Jo det säger att det inte handlar om resurser. Ordandet om mer pengar till skolan kommer inte ge bättre kvalitet, för problemet är egentligen inte pengarna. Det handlar om organisationen. Man kan använda resurser bra och man kan använda dem mindre bra. Klarar organisationen inte av att använda pengarna så spelar det ingen roll om det finns 0 eller 6 extra miljarder. Att styra upp skolan handlar inte så mycket om att satsa pengar som att få ordning på organisationens metoder och arbetsupplägg. Och när det väl är i ordning kommer man sannolikt att finna att extra resurser är överflödigt. Det är inte omöjligt att det till och med blir billigare, som det så ofta blir i företagsvärlden när man lyckas få ordning på samma problematik. Som i fallet Toyota till exempel.