Lärar-hjältekulturen, löner och relaterat
Så här i sommartorkan tänkte jag köra ett inlägg om skolan. Jag har samlat på mig en hel del åsikter och tankar efter 12 års erfarenhet av Sveriges största arbetsplats, skolan. Min meritlista inleds med några år i Grebos kommunala skola. Jag fortsätter sedan till Rimforsas kommunala skola innan jag ger mig på nya utmaningar inom friskolan Internationella Engelska Skolan i Linköping. Jag avslutar min karriär inom grundskolan med att ta "grundtenten" år 2007 från IESL. De följande tre åren spenderades på en kommunal skola, Berzeliusskolans gymnasium, där jag ägnade mig åt vad teknikprogrammet hade att erbjuda. Sedan fortsatte jag rakt in i universitetsvärlden och hamnade på Datorteknik på Chalmers och där är jag kvar än.
Årets upplaga av Almedalen bjöd på intressanta utspel om skolan, som jag tog upp i min bloggpost som summerade Almedalens skolpolitiska utspel. Vid sidan av de vanligt förekommande problembeskrivningarna omkring dålig status, låg lön, för stora klasser och så vidare vill jag presentera en ytterligare en problemformulering.
Man ser egentligen problemet jag avser presentera tydligt om man lyssnar på diskussionerna. I dessa målas bilden upp av den ensamt slitande läraren som väcker intresse och öppnar dörrar. Man beskriver en typ av superhjälte i klassrumet, det man pratar om handlar om individuella punktinsatser. Det blir någon slags hjältekultur över det hela. Varje lärare förväntas vara klassrummets Zlatan. Det man inte ser är att nästan allt framgångsrikt arbete är resultatet av en samlad ansträngning, ett teamwork.
Inte ens Zlatan skulle vinna en match om han tvingades stå ensam på planen mot motståndarna. Ändå förväntar vi oss att varje lärare ska göra det omöjliga, stå helt själv i sin uppgift. Några av de skolor jag har sett från insidan kan beskrivas som ett lag som saknar både lagkapten, tränare och sammanhållning. Var och en kör sitt race. Vissa lyckas, andra inte. För visst finns det flera Zlatan i klassrumssverige. Problemet är att deras insatser stannar vid att vara punktinsatser från en enskild driven lärare.
Visst finns det mängder med olika formella grupper och konstruktioner, bland annat lärarlag. Men i träsket med utvärderingar, provrättningar, lektionsplaneringar och extra krävande elever så blir det just bara formella konstruktioner på ett papper som inte hinns med, används eller är det minsta nyttiga i lärarens verklighet.
Jag är bekant med en kvinna som just avslutat sina lärarstudier och börjat arbeta som lärare. Hennes första arbetsuppgift som nyutexaminerad blev att ta ansvar för en hel klass själv. Det är mycket som ingår i det, inte bara att undervisa. Det är ansvaret över 25-30 ungar i ett klassrum, ansvaret över deras utveckling både som grupp och som individer, ansvaret för att klassen ska fungera och att ingen lämnas utanför, det är föräldrarkontakter, utvecklingssamtal och uppföljning. Och troligen mycket mer. Detta är den verklighet som många lärare kastas ut i direkt efter avlagd examen.
Men låt oss vara realistiska. Hur många Zlatan finns det i världen? Ett hundratal? Jag antar att det finns ungefär lika många klassrums-Zlatan som fotbolls-Zlatan. Då räcker det ju till två eller tre ordinära skolor. Och resten av världens miljarder barn? Ska vi acceptera att deras utbildning blir usel?
En gammal sanning är att en grupp är mer än summan av dess medlemmar. Alla stora och häftiga projekt som genomförts i världen har varit grupparbeten. Till och med Zlatan spelar ju i ett team som sagt! Varför skulle läraryrket vara så radikalt annorlunda att det plötsligt är bättre att var och en lämnas ensam att köra sitt eget race?
