Min Vision

Det finns en superbra diskussion om det här med föräldrarskap. Där bland annat feminister gör den utmärkta observationen att kvinnor tar mest ansvar för hem och familj medan mannen gör karriär. Föräldrarledigheten tas i betydligt större utsträckning ut av kvinnor och många undersökningar visar att kvinnan "tar mest ansvar" för hemmet och barnen. Jag har ju visserligen bloggat tidigare om att det där med att ta ansvar för hemmet och hemmet är två olika saker, men vad gäller barn så finns det ju inget att anmärka på slutsatsen; Mamman tar mera ansvar som förälder.

Det är ju naturligtvis väldigt ojämställt och det drabbar åt två håll; pappan får svårt att skapa en relation till barnen och mamman hindras från att utvecklas i sin karriär. Det är ju också lätt att fastna i ett vuxenperspektiv. Man bör faktiskt också beakta barnets perspektiv. Så som det är idag får många barn inte möjlighet att vara med sin pappa så mycket som de skulle kunna vara om vi hade jämställdhet. De får inte möjlighet att etablera en djup relation till den ena av sina föräldrar. Det är skamligt hur vi ständigt låter det ske, och berövar barn deras relation till pappan.

Men varför ser det ut så här då? Det är en mycket legitim fråga. Här gör feminister i allmänhet frågan mycket enkel för sig och skyller på strukturer och normer. Det heter att "männen inte tar ansvar" och att "det är norm att mannen arbetar". Och det kanske är sant, men jag tycker man med det missar en riktigt stor sak som jag tror har en stor del i att mannen inte tar ett stort föräldraransvar. Den stora saken är att samhället i sitt bemötande med nyblivna föräldrar tydligt visar en sak; mamman är den "riktiga" föräldern. Pappan är ett bihang.

Vad har jag för stöd till det då? Man kan börja med hur blivande och nyblivna föräldrar blir bemötta. I en eminent artikel i SvD kommer några pappor till tals och berättar om sina erfarenheter. Om en pappa skrivs:

"På BVC kände sig som ett ”bihang” som i bästa fall höll koll på barnet medan kvinnorna pratade. Först efter att de bytt BVC-sjuksköterska och efter att Jens gått dit ensam med sonen, kände han sig tagen på allvar som förälder."

Hans upplevelse delas med alla pappor i artikeln. Och deras önskningar handlar inte om att få mer uppmärksamhet än kvinnan eller få en centralare roll. Deras önskningar handlar om att också få utrymme att ställa frågor, komma med funderingar, och bli tagna på allvar av personalen. Det är inga stora saker de begär, men inte ens det kan samhället ställa upp med.

Sen fortsätter det i den stilen. Barnbidraget går per automatik till kvinnan om inte hon personligen godkänner något annat. Föds barnet utanför äktenskap har inte pappan rätt att bli godkänd som vårdnadshavare om inte kvinnan vill det. Det krävs att papper skrivs under av mamman för att en pappa ska få vara pappa. Och sedan är det juridiska skyddet för pappor långt mycket svagare än för mammorna. I vårdnadstvister vinner mamman i 95% av fallen. Socialtjänsten ställer i regel upp på kvinnans sida tillsammans med kvinnojourer. Samhället skuldbelägger ofta mannan för övergrepp mot barnet och kan till och med häkta pappan om kvinnan bara antyder att han gjort något olämpligt. Sanningshalten är irrelevant. Mer om detta finns att läsa på http://www.dads-r-us.se/. Bland annat finns sanna historier om män som valt att avsluta sina liv efter horribla rättsliga övergrepp. Om vårdnadstvist sker kan mannen vara så gott som säker på att hans liv som pappa är över.

Man kan fråga sig vad det sänder för signaler. Genom hela processen att sätta ett barn till jorden och sedan vidare i föräldrarskapet behandlas pappan juridiskt och i möte med myndigheter som i bästa fall en andrahandsförälder. Är någon förvånad över att majoriteten av alla Svenska pappor då också blir andrahandsföräldar? Det pratas ju våldsamt mycket om att man ska inspirera och motivera tjejer till att bli Chefer. Varför inte lägga några skattemiljoner på att försöka jobba med pappagrupper och pappabemötandet? Och framför allt se till att göra lagen jämställd och könsneutral. Jag har en ett superbra förslag på vad som kan ändras:

• Inför obligatoriskt faderskapstest redan på BB.
  Alla har rätt att veta vem som är modern och vem som är fadern. Modern är oftast uppenbart vem det är, men fadern inte lika uppenbar. Man kan rent tekniskt lösa den biten redan på BB för alla sambopar och många andra par. Det kan för pappan vara lite "politiskt" känsligt att själv föreslå ett faderskapstest för mamman som mycket väl kan tolka det som att pappan anklagar henne för att ha varit otrogen. Om man gör det obligatoriskt så blir inte den "lokalpoltiska" situationen alls lika komplex. Detta löser också i stor utsträckning problemet med att mamman i ett sambopar kan hindra mannen från att få bli förälder och pappa genom att vägra skriva på papper utan man får det juridiska avklarat för båda parter.

Vidare måste man fundera över barnbidraget och varför det går enbart till mamman per automatik och inte delas lika. Försörjningsplikten delas ju enastående lika om mamman faktiskt godkänner pappan, men inte bidraget till densamma. Dessutom bör man inte begränsa sig till mina förslag utan i en sant jämställd och icke-feministisk icke-maskulinistisk anda arbeta för att göra föräldrabalken könsneutral. Jag tror en sossebloggare sa det bäst:

"Jag menar såhär. Det handlar inte bara om rättigheter, det handlar också om skyldigheter. Om vi någonsin ska tvätta bort stämpeln på kvinnan som den som ska ta hand om barnen, måste vi faktiskt ge männen samma rättigheter och skyldigheter som pappa. Annars kommer kvinnan per automatik bli den "naturliga" föräldern, den som vet vad som är bäst för barnen och därför ska ha möjlighet att välja bort den pappa som är "oduglig". Och i slutändan drabbas så klart också barnen. Så, inga problem. Uppdatera Föräldrabalken, som skrevs typ 1800-kallt, efter det liv vi lever idag och se till att genomföra mer jämställdhet i praktiken!"

Jag säger helt enkelt: word.