Min Vision

Jag har dåligt med läsare nu när julen närmar sig, men jag skriver denna ändå för de trogna läsare som ännu biter sig fast. Som titeln antyder handlar det om julstöket och genus. Det är nämligen så att jag har läst en tråd på Genusnytt om just detta med julstöket. Pär Ström skriver om en journalist, Svante Tidholm, som har skrivit en krönika där han i princip skuldbelägger alla män för att inte ta nått ansvar för förberedelserna inför julen. Med andra ord så anlägger Tidholm det berömda "Genusperspektivet" på julstöket och som vi alla vet så slutar en sådan approach alltid och ofelbart med att mannen inte tar sitt ansvar och att kvinnan är ett offer som tvingas till omänskliga uppgifter.

I just det här exemplet handlade det om att det tydligen enligt Tidholm är kvinnorna som tar allt ansvar för att koordinera och planera julfirandet genom att ringa sina dambekanta och sätta agendan, dvs vem som träffar vem när. Sen löser kvinnorna alla praktikaliteter. Julklappar, julmat, resor, sovplatser och allt vad det är. Allt detta medan deras man smuttar på kaffet i tv-soffan.

Jag vill börja med att i den verklighet där jag kommer ifrån är julen en strikt traditionsbunden historia. Vem som firat med vem och när har varit någorlunda självklart i minst ett decennium. Att ringa och bestämma är alltså näst intill formalitet. Det skiftar ju naturligtvis lite mellan åren, men i stort är det samma grej även om vissa tider diffar på några timmar hit och dit. Vem som bidrar med vad till julbordet och vad som ingår på detta är också tämligen förutbestämt. Samma sak med julgodiset. Det krånliga att planera är vad man ska äta förutom julbordet, och där upplever jag ett jämställt ansvarstagande. Vad gäller att göra det praktiska är fördelningen av uppgifter typ jämställd. Visst gör alla inte exakt lika del av allt. Hur skulle det se ut? Alla kan inte göra knäck och alla kan inte pynta. Men alla bidrar efter förmåga och intresse.

Med detta sagt undrar jag om inte Tidholm egentligen utgår ifrån sin egen familj. Så kanske är det Tidholm som ska ha en spark i baken så att han inte sätter sig i soffan utan bidrar till det gemensamma? Sen ytterligare en sak som kan vara värd att nämna är att det mycket väl kan finnas olika förväntningar på julen. Många män kanske helt enkelt vill ha tid att ta det lungt och sitta i soffan och ladda batterierna medan många kvinnor vill skapa den perfekta julen. Varför är det då kvinnans förväntningar som ska räknas som de normerande? Jag tycker Ström sa det bra: "Den som sätter ribban högst får också hoppa högst". Det är ju egentligen samma sak vad man än pratar om. När kvinnor lägger ner 5 timmar på att städa medan män lägger ner 2 så hjälper inte män till tillräckligt. Men vad säger att 5 timmar är det rimliga att lägga? Män kanske generellt sett har andra förväntningar? Jag vet inte om det är så, men det låter ju troligt att det kan vara så att man i relationen har olika uppfattningar om vilken "nivå" som ska hållas på olika saker. För mannen kanske det är viktigt att bilen är i topptrim och att fasaden är snyggt målad, medan det för kvinnorna är viktigt att det är kliniskt rent överallt jämt ifall någon väninna kommer över?

Det hela känns som en förväntanskonflikt. Borde man inte hantera det istället? Jag tycker att man borde sätta sig ner i sin familj och komma fram till en gemensam linje. Vilken nivå ska man hålla saker på? Vad är idén med säg julen? Vad ska julen vara för oss? Vill man köra ett eget race med högre nivå så får man ju förvänta sig att hoppa högre. Familjeliv är ett teamwork och har man inte teamet med sig så kan man ju inte förvänta sig uppbackning. Något som Tidholm tycks ha missat helt är att det inte funkar om ena parten sätter ribban som andra parten ska hoppa över. Man sätter antingen en gemensam ribba eller sin egen ribba. Så enkelt är det.

Det här genusperspektivet börjar för övrigt bli uttjatat. Jag vet att jag är ett svin och att jag är personligen ansvarig för de gärningar som andra män gör mot kvinnor. Jag vet att jag inte tar tillräckligt ansvar för hem och mina ännu ej påtänkta barn. Jag vet att jag hela tiden bara genom att existera trycker undan duktiga kvinnor som borde lyftas fram. Och jag vet också att genusanalysen hela tiden ofelbart producerar den här analysen. Det finns ingen indata som kan ge ett annat resultat. Det är som jeopardy. Vi vet svaret, så vad är frågan?

Nej... Jag är inget svin, hur många gånger feministerna än säger det. Jag är homo sapiens, människa. jag är inte heller ansvarig för andra mäns våld. Jag är bara ansvarig för det jag gör. Jag tar vidare tillräckligt med ansvar för mitt hushåll och barn har jag inga. Jag tar inte heller mer plats bara för att jag är man. Däremot så har jag en del meriter som jag genom hårt arbete och eget engagemang skaffat mig, men det har inte med mitt kön att göra. Jag anser att kvinnor inte behöver lyftas fram explicit. Duktiga kvinnor tar sig fram utan att specifikt curlas fram. Att påstå att kvinnor är i behov av extra hjälp är osmakligt och kränkande mot de kvinnor som faktiskt verkligen är duktiga! De som propagerar för detta är feminister med en omodern och mossig mans- och kvinnosyn och en antijämställdistisk agenda, så långt från verklig jämställdhet man kan komma!