Min Vision

Jag tänkte försöka mig på att göra något jag sällan gör. Skriva en blödig, riktigt ulämnande och sårbar personlig betraktelse. Om något som inte bara angår mig, utan minst halva Sveriges befolkning. Kanske rentav hela. Jag ska väl som sig bör presentera mig själv som en inledning.

Jag heter alltså Johannes Westlund och är en 20-årig student. Jag utbildar mig till Civilingenjör i datateknik. Som många andra här i Sverige är jag en produkt av tvångsuppfostran inom statligt kontrollerade indoktrineringsanstalter  (dagis och skola).  Jag har en viktig bekännelse att göra: Jag tillhör det manliga könskollektivet, och är väl således definitionsmässigt en del av det ökända "patriarkatet".

Att växa upp i Sverige som man idag är allt mer komplicerat. Från barnsben blir vi itutade alltifrån att vi ska låta damerna gå först och inte slå tjejer, till att vi män är förövare, vi män är svin och att vi män som kollektiv förtrycker kvinnan i alla lägen. Kvinnor får lära sig hur man försvarar sig mot män. Mycket märkligt det där. Redan i förskolan görs en tydlig indelning. Har du snopp är du ett våldsamt svin, har du snippa är du ett stackars offer. Det var inget jag reflekterade över då, och kanske har en och annan liten överdrift smugit sig in för att göra det hela tydligare, men i stort var det kontentan av vad jag lärde mig av skolan i fråga om jämställdhet. Nu har jag dessutom hört att det blir värre. Nu ska högstade- och gymnasieungdomar indoktrineras i genuslära. Pär Sröm granskade boken och lyfte fram några tvivelaktiga saker. Jag misstänker att det finns fler. Jag bara undrar vad jag kan göra för att skydda mina framtida barn mot att bli indoktrinerade att tro att personer med snopp är svin och personer med snippa är rena som snö.

Hur många är det inte som menar att män ska tåla lite stryk? I samhället är en man som blir slagen sällan ett offer. På riksdagsnivå diskuteras våldet mot kvinnor över 20 gånger mer än våldet mot män. Detta trots att statistik från BRÅ ger oss att män löper betydligt större risk än kvinnor att bli utsatta för våldsbrott. Lite märkligt är det också att BRÅ's hemsida har en flik för "våld mot kvinnor", en flik för "våld mot barn" och ingen flik för våld mot män, trots att detta är det absolut mest utbredda våldet. Inte ens det feministiska snacket om hur relationsvåldet bara drabbar kvinnor står sig mot en kritisk granskning. Internationella studier såväl som nationella studier visar att relationsvåldet är "jämställt". Det är lika ofta en man som blir slagen av sin kvinna som tvärt om. Dessa resultat utmanar bilden av förövare/offer-bilden vi ständigt måste dras med när jämställdhet diskuteras. Stämmer den verkligen?

Ska man fortsätta på inslaget spår kan man konstatera att möjligheterna för män som blir slagna i relationer är nära noll. Endast en mansjour finns i hela Sverige mot ett sextiotal kvinnojourer. Ingen offentlig debatt ägnas åt faktumet att utsatta män inte har någonstans att vända sig. Historierna om män som blivit svikna av det samhälle de betalar för via sin skatt är många. "The story never changes, just the names and places" är ett citat som passar. Alltfler män vågar berätta om hur poliser skrattat åt dem, hur de på grund av den bild statsfeminismen indoktrinerar om vilka som är offer och vilka som är förövare själva tog på sig skulden och trodde det var deras fel att de blev slagna. Hur samhället tog kvinnans parti trots att hon var förövaren, inte offret. Frågan är hur många fler män som måste träda fram och berätta för att problemet ska uppmärksammas och diskuteras.

Appropå det där med att ta kvinnans parti så finns en del intressant att diskutera. Man kunde ju i sin naivitet tro att vi var lika i samhället och inför lagen, men så är det inte. Sveriges lagstiftning är nämligen inte könsneutral. Det mest uppenbara är ju självklart kvinnofridsbrotten, ett skydd för kvinnor i nära relationer som helt saknas för män. Mycket märkligt måste jag säga. Men även diskriminering kan vara legitimt. Exempelvis att på ett gym ha utrymmen för bara tjejer samtidigt som alla övriga utrymmen får nyttjas av både män och kvinnor helt legitimt enligt ett mystiskt undantag i diskrimineringslagen. Utöver detta åtnjuter kvinnor systematiskt straffrabatt. Detta är något som vare sig dommare, advokater eller åklagare förnekar. Tvärtom.

I samhället är män och kvinnor definitivt inte likställda. Bara det att 95% av alla vårdnadstvister vinns av kvinnor borde ju säga något. En anekdot jag läste på en annan blogg gick ut på att en relativt ung kvinna som arbetar inom vården satt på personalfikat. Man diskuterade mannen som blivit misshandlad av sin kvinna. Direkt slänger dessa kollegor ur sig "jaha, vad hade han gjort för att förtjäna det då?". Den här unga kvinnan försöker då ifrågasätta resonemanget. Är det mannens fel att kvinnan misshandlar honom. Tydligen. Hon vänder på könsrollerna och frågar om det är kvinnans fel att mannen misshandlar honom. Tydligen inte. Detta är 2000-talets Sverige. När män blir misshandlade av kvinnor så är det deras eget fel, alternativt så är det ändå mer synd om kvinnan som är offer för något annat. När kvinnor blir misshandlade så är männen svin. I alla lägen. Jämställt, eller hur?

Men vi kan ju fortsätta prata vad som gäller gemensamma barn:

"Forskare har studerat vilket bemötande mammor och pappor får på barnavårdscentralerna. Det visade sig att i hälften av fallen behandlades pappan som mindre viktig, en som inte hörde dit. Detta signalerades redan i väntrummet. Att mamman behandlades på detta dåliga sätt förekom över huvud taget inte."

Eftersom jag idag inte avser vara vetenskaplig så tänker jag inte källförteckna, men Pär Ström har allt på sin blogg för den drivne som vill leta. Faktum är i alla fall att det juridiskt verkar vara så att kvinnan har större rätt till barnet än mannen. Abortlagstiftningen är det första. Jag är inte emot den, men den visar en tendens. Sedan kan kvinnan när som helst ta barnet med sig och begära ensam vårdnad. I 95% av fallen lyckas hon. Detta beror dels på att man specialkonstruerat regelverket för att kvinnan ska kunna vinna. Traditionellt kvinnliga val premieras. Att bygga altan eller dra in pengar till hushållet räknas inte som viktigt. Den andra anledningen är att kvinnan lätt får stöd av både socialtjänst och kvinnojourer. Det finns omfattande nät som skyddar och hjälper kvinnan. Mannen har ingenstans att gå. Kvinnojourer peppar dessutom kvinnor att försöka anklaga män för incest och sexövergrepp. 95% av dessa anklagelser har visat sig vara falska. Men vad gör det för alla de män som redan blivit offentligt avrättade? Att bli utpekad som både hustrumisshandlare, pedofil och våldtäcktsman, att bli anklagad för att förgripa sig på sitt eget barn är stigmatiserande. Frågan är om mannen även om han blir juridiskt rentvådd kan fortsätta bo och leva i samma kontext. Han kommer ju alltid att vara det där jävla svinet som förgrep sig på sin dotter. Mobben bryr sig inte om rätt och fel. Och mobbens dom kan vara nog så hård.

Men det är inte bara i kontakt med myndigheter som män och kvinnor värderas mycket olika. Även inom högskolan, forskning och näringsliv åtnjuter kvinnor mängder av förmåner. 60% av alla som läser på högskolan just nu är kvinnor och kvinnorna dominerar typ 7 av 9 vetenskapliga områden. Men det slutar inte där. Det finns flera olika specialdesignade tjänster för att göra forskaryrket mer attraktivt, tillgängliga enbart för tjejer. Gräddfiler alltså. I näringslivet finns ett tiotal olika mentorsskapsprogram för att ge verktyg att bli chef, tillgängliga enbart för damerna. Inte ett enda vänder sig till män.

Feminister gillar att prata glashissar och glastak. Och jag börjar tro att de finns. Men inte på samma sätt som feminismen vill göra gällande. Man påstår ofta att kvinnor motarbetas i näringslivet. Verkligheten är att många företag söker med ljus och lykta efter kvinnor till chefspositioner och styrelseposter. En rekryterare berättar att de listar kvinnor från att de är 30 år gamla. Män kommer i bästa fall in på deras listor efter att de passerat 40. När företag spontant svarar på vem de vill ha till någon tjänst är idealet en 35årig kvinna som både är civilingenjör och ekonom. Det finns inget glastak för kvinnor, däremot glashissar. Det finns inga glashissar för män. Tvärt om visar fakta på att män alltmer diskvalificeras från rekryterinsprocesser av den enkla anledningen att de råkat ha den dåliga smaken att födas med snopp istället för snippa. Patriarkatet är en stor lögn som härmed kan avlivas. Det är läge att tala om ett matriarkat snart.

Gällande löner så går kvinnor om männen inom en del yrken visar internationella mätningar. Och räknar man dessutom på att alltfler kvinnor skaffar sig högre utbildning än män förväntas tendensen fortsätta hålla i sig. Det är ju en lite oväntad tendens. Och betänk att pendeln bara börjat svänga. Vart är vi imorgon? Hur många tusenlappar ska jag förnekas för att jag föddes med snopp och inte med snippa?

Men vi lämnar bolagen och lönerna och fortsätter till vården. Det är fakta att kvinnor lever 4 år längre än män i genomsnitt. Sjukvården är otillgängligare för män än för kvinnor. Varje kvinna kallas till mammografi för att förebygga bröstcancer. Samtidigt blundar vi för den vanligaste cancerformen i världen, prostatacancer, som drabbar män. Ingen allmän screening där inte. Vidare så är det enormt mycket svårare för män att få träffa kompetent personal vad gäller manliga underlivsproblem såsom prostatit. Det saknas en utbyggd motsvarighet till gynekologiska mottagningar. Jag vet att inriktningen existerar, men kom inte och påstå att den vården är lika tillgänglig som gynmottagningar. Det här debatteras inte ens. Vidare kan man fortsätta in i psykvården. Här befinner sig mannen igen i ett underläge. Endast 30% av de psykologer som utexamineras är män. Samma siffra för psykoterapueter är 20%. Samtidigt begås 75% av alla självmord av män. Psykvården är betydligt ottillgängligare och är sämre på att fånga upp män än att fånga upp kvinnor. Och de män som fångas upp kan sällan ens träffa någon med ungefär samma referensramar, dvs en man. Jag funderar också på hur denna könsfördelning påverkar familjerådgivning. Hur rättvist är det när enbart den ene partens referensramar finns med hos den som ska hjälpa till att skapa en fungerade tillvaro för en familj?

Jag kan fortsätta rada upp saker som alla visar samma sak. Jag har inte ens diskuterat alla gräddfiler som finns inom kulturbranschen med specialpriser och stipendier enbart för kvinnor, anslag som riktas till kvinnor och filmpengar som öronmärks till kvinnor. Kvinnor är inte missgynnade, är inte förfördelade och är definitivt inte offer. Män är inte heller förövare, svin och skitstövlar. Feminismen har definierat det så. Men det stämmer inte med verkligheten. Men en man ska ju tåla lite... så tja... Får jag verkligen kalla mig... diskriminerad? Eller är det för provokativt och utmanande, en man som inte köper maktrollerna feminismen indoktrinerar?

Men en sak har feministerna ännu inte tagit ifrån mig. Jag får fortfarande idka näringslivsverksamhet. Och det gör jag. Alltså är jag både styrelseordförande, VD och företagsägare samtidigt redan nu. Det spelar ingen roll om alla andra företag missgynnar mig till förmån för könskvotering och mansdiskriminering. Jag kan bygga mitt eget företag, mitt eget imperium om jag vill. Inget hindrar mig från att göra nästa Microsoft, eller nästa Spotify. Och detta kan feminismen inte rimligen frånta mig. Även om alla andra ska diskriminera mig för att jag haft oskicket att bli född med snopp så kan jag ta saken i egna händer och visa att jag inte alls är sämre för att jag är man. Men det vore ju trevligt om en lite mera nyanserad diskussion om jämställdhet kom igång. För det vi har nu kommer sluta i ett regelrätt könskrig. Ett krig som feministiska rörelser redan har förklarat.