Min Vision

Jag tackar Pär Ström och Genusnytt för att han ovetandes om det påmint mig om att det idag är en av årets viktigaste dagar. Idag, den 19 november, är det en dag som allt för få känner till existerar. Det är den internationella mansdagen. Denna dag tänker jag har många olika viktiga fokus som alltför sällan får plats i media, samhällsdebatten eller vår begreppsvärld.

Först och främst så tänker jag på internationella mansdagen som det självklara tillfället att särskilt glädjas över allt fantastiskt som män genom historien tillfört mänskligheten och fortfarande än idag fortsätter tillföra. Det finns många viktiga insatser att peka på. Mannen har bidragit med många teknologiska genombrott genom historien. Alltifrån forntida högteknologi som exempelvis akvedukterna i Rom, kullager, värmemaskiner och ångmaskiner till mer moderna saker såsom flygplan, bilar, datorer, varierad datormjukvara, telefon, elektricitet och så vidare. Mannen har också varit mycket aktiv på den vetenskapliga fronten. Namn som Euklides, Arkimedes, Newton, Maxwell, Riemann, Einstein, Moore, Hook, Bohr... Listan kan göras hur lång som helst. Män står bakom nästan all fysik och matematik, som exempel kan nämnas analys (calculus), mekanik, relativitetsteori, linjär algebra, talteori... Det manliga könet har också gjort ett fantastiskt bidrag till världskulturen. Antikens arkitektur med Greklands teatrar och Roms fantastiska och magnifika palats och arenor är bara ett av många exempel. Inom litteratur och lyrik har män länge varit de mest framgångsrika och älskade. Homeros, Mozart, Bellman, Strindberg, Springsteen, Bach, Poe, Voltaire, Moliére, Bethoven... Även inom affärslivet och politiken är män klart mest framgångsrika. Wallenberg och Kamprad är två utmärkta svenska exempel. Uppfinningar såsom marknadsekonomi, kapitalism och liberalism är sådant som män har skapat. Man får inte heller glömma alla uppoffringar som män gjort för att försörja och skydda sin familj, dvs kvinnor och barn. Det farliga arbetet i gruvorna, de dödliga krigen, farlig och påfrestande jakt efter mat. Allt detta har historiskt oftast varit mannens lott. Vi män kan känna oss stolta över att tillhöra ett så fantastiskt och världsförbättrande kön!

Internationella mansdagen är dock tyvärr mer än att bara slå sig själv för bröstet och klia kompisryggar. Det är också en dag att uppmärksamma den diskriminering och det förtryck män världen över, och även i Sverige utsätts för dagligen. På världsnivå handlar det om att vara tvingad att offra sig för sitt land, arbeta i farliga gruvor, under tvång sanera efter kärnkraftsolyckor, bli utsatt för tvångsgifte (yes, det drabbar ju självfallet både män och kvinnor eftersom varken mannen eller kvinnan får välja normalt sett), och allmänt strukturellt tvingas till att utföra de farligaste och smutsigaste jobben.

I Sverige sker också en stor mansdiskriminering. Självklart är den inte lika katastrofal som i den underutvecklade delen av världen, men man kan vid en snabb genomläsning av författningen konstatera att män är det enda könet som diskrimineras i lagen. Familjebalken har vid många tillfällen effektivt motat bort pappor från deras biologiska barn, och har också helt motsatt tvingat män som inte är biologiska föräldrar att betala underhåll till barn som inte är deras. Jag bloggade ju nyligen om ett sådant fall. Men även på andra punkter i lagen är det skillnad på person med penis och person med vagina. Dessutom ska tilläggas att det i praxis skiljer sig i hur man bedömmer manliga och kvinnliga brottslingar. Kvinnor åtnjuter en stor straffrabatt som det dessutom talas öppet om. Likhet inför lagen existerar inte i Sverige.

Vidare diskrimineras mannen av samhället som institution. Exempelvis så satsas det väldigt lite på att försöka skapa en screening för prostatacancer motsvarande mammografi trots att prostatacancer är vanligare och betydligt svårare att behandla. I direktiv till socialtjänsten står att man ska ta kvinnans parti oavsett vad som hänt i relationsvåldsärenden. Mansjourer kan inte få bidrag för att hjälpa män som blir slagna, men att få bidrag för att hjälpa män som slår går utmärkt. Jämför detta med kvinnojourers bidrag.

Men det sker också en stor mansdiskriminering i familjesfären. Undersökningar visar på att den som bestämmer i den privata sfären är kvinnan. Hon har i regel alltid sista ordet och makten över alla beslut, alltifrån semestern till boendet, till arbetsfördelningen i hemmet, och till barnen.

Trots allt detta får inte mäns frågor lyftas i jämställdhetsdebatten. De som gör tappra försök blir kallade "gubbslem", företrädare för nått "patriarkalt" "gubbvälde" eller något liknande. När senast hörde du ordet "kärringslem" eller "matriarkalt kärringvälde" användas i en tidningskrönika? Gubbslem är vanligt förekommande ord i vissa kolummisters så kallade krönikor. Mäns försök att balansera debatten har hittills blivit bemött med att vi är mansgrisar som inte förstår hur bra vi har det. Till och med krav på likhet inför lagen och jämställd lagstiftning avfärdas på detta sättet. Som ett tidens tecken är Solonas fruktansvärda manshat och förtal numera finkultur och teater, "en rolig satir" har jag hört det kallas. När en man, Medborgare X, gjorde en betydligt roligare och faktiskt helt uppenbar satir så var censuren där fortare än kvickt och inlägget polisanmäldes. Det var visst mordhot om det var en kvinna man hotade. Att Solonas inte bara hotade utan faktiskt dödade en man och dessutom skadade två män tycks ha gått världen förbi. Det var ju bara en "rolig satir". Undra om den dödad mannen tyckte det var kul...

Det finns mycket att göra innan vi nått ett jämställt samhälle. Det första steget på vägen måste bli att häva det feministisa tolkningsföreträdet som förhindrar varje försök till dialog eller samförstånd mellan könen. Det är feminismen som skapat detta könskrig vi ser idag. Det kommer inte sluta förän vi slutar upp med att göra jämställdhet till en könskamp. Jämställdhet är en kamp alla människor måste vara med i och det är en kamp där alla människors upplevelser måste tas på allvar. Därifrån börjar en lång mödosam kamp för att närma sig jämställdhet, men om vi kan jobba tillsammans som män och kvinnor på ett ansvarsfullt, respektfullt och moget sätt som de vuxna människor vi är så kommer vi ha goda chanser att lyckas. Jämställdhet 2.0 kräver dialog mellan män och kvinnor istället för enkönad monolog. Vågar du anta den utmaningen?