Kvinnlig pedofili var tydligen okej...
Horizonten mörknar, ja inte den verkliga utan jämställdhetens horizont. Snart kommer tunnel-känslan att infinna sig igen. Jag blickar ut över världen och på genusnytt kan man läsa om ett intressant fall (artikel på engelska). Det rör sig om en vuxen kvinna, 20 år gammal, som förgripit sig på fyra pojkar mellan 12 och 15 år unga. Det i sig är väl ingenting anmärkningsvärt. Tyvärr finns det idioter och puckon i världen, och det kommer det sannolikt alltid att göra. Det är inget könsrelaterat heller, det finns män som är pedofiler likväl som kvinnor som är det.
Därför har vi ett rättsystem vars syfte är att upprätthålla lag och ordning och ge offren upprättelse. Och här kommer det anmärkningsvärda. Detta hände i Australien, och deras rättsystem valde att låta kvinnan gå fri. Motiveringen till det handlar om att hon hade dåligt självförtroende. Det tåls att sägas igen. Kvinnlig pedofil som förgripit sig på barn slipper fängelse för att hon "hade dåligt självförtroende". Alltså är egentligen kvinnan offret enligt domstol. Hon är ju utsatt för dåligt självförtroende, det är alltså inte hennes fel utan någon annan. Och så kan feministisk offerretorik legitimiera att kvinnor förgriper sig på små oskyldiga barn och märker dem för livet. På så sätt är kvinnan aldrig på riktigt myndig och ansvarig för sina egna handlingar. Tänk tanken att könen var ombytta. Att en man utnyttjat fyra små tjejer. Hade något annat än fängelse varit möjligt? Det blir dagens öppna fråga.
Detta kom ju lägligt i samband med Sveriges största barnporrhärva där 23 gärningsmän slapp fängelse av samma skäl som personen i fallet ovan, nämligen att de är innehavare till en vagina. Detta frikopplar tydligen människan från allt ansvar för sitt eget liv och sina handlingar. Och samtidigt så har vi de här pojkarna i Australien och barnen i Sverige som blivit märkta för livet av de fruktansvärda övergreppen som aldrig ens kommer få upprättelse. Det här för tankarna till en utlämnande debattartikel som hette typ "förövaren var en kvinna" eller något i den stilen där en man berättar om hur han blev utnyttjad under sin barndom men hur omvärlden vägrade lyssna så fort de förstod att förövaren var av fel kön. Könsmaktsordningen hade ju fastslagit att kvinnor inte kan vara förövare, män inte kan vara offer. I 2 decennium försökte han berätta utan att lyckas. Först nu, på 2010-talet så får han utrymme att berätta sin historia. Men vi lär oss ingenting. Istället fortsätter vi att ursäkta kvinnor som förgriper sig på barn. De blev "manipulerade" eller hade "dåligt självförtroende". Så de kan ju inte förväntas ta sitt vuxenansvar. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det jag känner. Jag är för chockad för att kunna tänka ut något bra. Det är uppenbart att rättsystemet inte längre finns för att skydda offer. Det har blivit ännu en konstruktion för att skydda vår tids priviligierade adels intressen, kvinnornas.
