Inom reproduktionen är det fortfarande långt till jämställdhet
I SvD kan man läsa en debattartikel som handlar om att även ensamstående kvinnor bör ha rätt att få hjälp med inseminiering. Idag kan bara par få hjälp att på konstgjord väg få barn i Sverige. Jag vet inte var jag står själv i frågan, jag pendlar. Jag är osäker på hur barnet påverkas och tycker att man borde forska betydligt mer på detta innan man tar ställning. För mig måste barnperspektivet vara överordnat. En vuxen person kan välja att bli förälder, ett barn kan inte välja att bli till. Därför måste vi fokusera på att barnet får bli till i en miljö där barnet faktiskt mår bra. Jag säger inte att alla dessa kreativa familjeformer inte skull kunna vara bra, jag säger att jag vill veta innan jag tar ställning, viktig skillnad.
Det var dock inte detta som jag avsåg skriva om. Artikeln är nämligen ett utmärkt exempel på hur det ser ut med jämställdheten inom den reproduktiva sfären. Lite axplock från artikeln:
"Det finns många barn i Sverige i dag som lever med ansvarsfulla ensamstående föräldrar som ger dem en trygg och kärleksfull uppväxt. Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte."
"Dagens regelverk riskerar även att uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av ensamstående mammors och pappors förmåga att ge sina barn en bra uppväxt. Adoption är tillåtet för ensamstående, och det finns heller inget som hindrar ensamstående från att skaffa barn på andra sätt än genom assisterad befruktning. Därför anser vi att det är inkonsekvent att tillåta assisterad befruktning för par men inte för ensamstående."
"Mot denna bakgrund menar vi att det nu är dags att ändra lagstiftningen. Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna kommer därför i dag att föreslå i riksdagens socialutskott att regeringen skyndsamt ska inleda lagstiftningsarbete i syfte att ensamstående kvinnor ska få tillgång till assisterad befruktning."
Studera argumentationen. Genomgående handlar argumentationen om "föräldrar", om "mammor och pappor" och så vidare. Det pratas också om jämställdhet. Och på slutet kommer man fram till att bara kvinnor ska få rätten att bli ensamstående förälder på egen hand. Mycket är det, men det är inte jämställdhet. Argumentationen är vilseledande. Man borde pratat om "kvinnor" och "mammor", eftersom det bara är kvinnor man menar. Pappors lika rätt är man ointresserad av.
Vad gäller mycket i samhället är vi jämställda. Både män och kvinnor får söka till högskola, arbeta inom alla sektorer och ha politiska uppdrag etc. Men inom den reproduktiva sfären råder stor ojämställdhet. Det är kvinnan och bara kvinnan som har makten. Kvinnan kan välja om hon vill bli förälder eller inte. Mannen kan inte välja detta med mindre än att avstå helt från att ha samlag eller helt sterilisera sig. Barnbidraget och föräldrarskapet tillfaller alltid med automatik kvinnan medan mannen ofta måste godkännas av kvinnan. Män har statistiskt sett ett enormt underläge i vårdnadstvister som inte riktigt kan förklaras med att män är så pass mycket sämre föräldrar. Nu ska alltså kvinnor också kunna välja att bli föräldrar oavsett om det finns någon man som vill vara far eller inte. Detta är intressant, för det är väldigt få som ifrågasätter rådande matriarkala maktordning inom reproduktionen. Det anses sunt och normalt att helt diskriminera män på detta område. Samhället tycker snarare att det är hotande och problematiskt att ge män mer inflytande, som Pär Ström avslöjar på Genusnytt. Jämför detta med mansdominerade sfärer. Föreställ er att en man hade ställt sig upp och pläderat för att bara män skulle kunna bli politiker exempelvis. Det hade inte riktigt accepterats... Vi minns ju fortfarande efterspelet efter krönikan i Tofsen. Att ens ifrågasätta direkt mansdiskriminering som praktiseras via kvotering är absolut att svära i kyrkan, statsfeministiska kyrkan alltså.
Notera igen att jag inte nödvändigtvis är för surrogatmödraskap. Jag anser bara att vi ska ha jämställdhet. Om kvinnor ska få inseminiera sig måste även män kunna få hjälp med att få barn. De bär också på en längtan efter barn, det är inte exklusivt kvinnor som gör det. Hela argumentationen är ju föredömligt jämställd, varför slinter man i slutsatsen och kommer fram till att bara kvinnor ska tas på allvar? Om vi ska ha det synsättet som artikeln använder sig av så måste även män ges samma möjligheter som kvinnor. Men detta tar man inte upp. När män diskrimineras är det ju inget jämställdhetsproblem eller ens något problem alls i feminismens Saudiarabien. Vi andra som inte köper Den heliga Feminismen ser faktum: Inom reproduktionen är det fortfarande långt till jämställdhet.
