69 teser om internet: tes 3
Dags för ännu en tes ur boken "69 teser om internet" skriven av Per-Olof Ågren. Tes nummer 3 för att vara exakt:
Simuleringskulturen kräver läskunnighet
I princip är "simuleringskulturen" ett koncist sätt att beskriva människans och samhällets ökande användning och också beroende av simuleringsmodeller. Dessa är ofta matematiska modeller som implementerats i mjukvara till datorer. De används till alla möjliga syften inklusive att simulera naturvetenskapliga experiment, praktiska tillämpningar (såsom ett signalsystem för järnväg eller en hårdvarubeskrivning i VHDL), effekter av förändringar (exempelvis hur olika teknologival påverkar miljön) och så vidare.
När Ågren framlägger tesen i boken använder han en annan tes som handlar om simuleringarna självt, nämligen att simuleringar aldrig kan vara helt objektiva och aldrig helt kan sakna bias. Han definierar en delmängd till läskunnigheten som förmågan att uttolka resultaten på ett relevant sätt.
Så läskunnighet avser här förmågan att avläsa informationen samt uttolka en relevant innebörd.
Den här tesen tror jag stämmer. Det intressanta är vad den kan medföra. De flesta simuleringar har följande egenskaper:
1. De är i grunden matematiska modeller.
2. Digitala beräkningsmaskiner (processorer) används för att göra simuleringarna.
3. Simuleringarna beskrivs för processorerna med hjälp av programmeringsspråk, mjukvara.
4. Simuleringarna konstrueras och implementeras av människor med syften.
För att kunna få begrepp om hur simuleringarna fungerar samt om styrkor och svagheter med dem ser vi alltså att kunskap inom matematik, digitalteknik och programmering är viktiga. Det hörs ju ofta sägas att matten är "onödig" och att man behöver lära sig annat, men matten är grunden för modellerna och fundamentet för digitalteknik. Jag påstår att kunskap i matematik kommer ge ett ökat maktövertag. Förstår man matten har man goda förutsättningar att på ett smartare och rimligare sätt tolka simuleringarna. Men även kunskap inom programmering kan komma att bli en skiljelinje. Vi ser allt mer hur de som "inte kan" har ett klart underläge när det gäller att hantera sin egen dator. Något som är än mer oroande är att det kommer att utkristallisera sig en stor skillnad mellan människor som kan kryptera sin datatrafik och gömma sig bakom anonyma IPn. Redan här ser vi att tekisk kunskap är en skiljelinje. Kanske kommer denna utveckling bidra till att öka skillnaden än mer?
Men det är inte bara teknologisk kunskap som krävs. Det krävs också en förståelse för människan och människor. Om vi förstår människorna bakom simuleringarna har vi större möjligheter att avläsa resultaten bättre. Vad det här betyder är att vi går mot en värld där samspelet mellan människa och teknik håller på att bli alltmer komplext och kräver att människor har en allt bredare förmåga för att hantera detta. På ett sätt är det nya krav som ställs, men på ett annat sätt går det att se det som en påminnelse om gamla krav. Matte har varit viktigt länge, likaså att förstå oss själva, människan och människor. Det jag ser som den största utmaningen är att antalet tillämpningar som kräver matematik, datorer och människor och en förståelse för alla fält ökar kraftigt. Hur säkerställer vi att ingen lämnas på efterkälken? Förr var det inte samma problematik för det var fysiskt omöjligt att göra en miljon simuleringar i minuten. Det gick bra att hänga med i samhället utan att kunna så mycket matte exempelvis. Nu verkar det som att förmågan att förstå simuleringar kan avgöra ifall man vara med eller inte vara med i samhället och samhällsdebatten. Det är också intressant att betrakta simulationer som ett nytt maktmedel. Den som förstår simuleringar fullt ut kan sannolikt använda dem till egna syften som inte alltid är så vackra.
