Min Vision

Modern stadsplanering, i varje fall den som finns i Sverige, lider av någon form av stor fetisch för att bevara gräsplaner och liknande mellan bebyggelse. YIMBY (Yes In My BackYard) har skrivit en hel del på ämnet. Förkovra dig om du är intresserad. Jag tror vi alla har sett dessa gröna ytor. Gräsmattor med ett eller annat träd på som ingen använder eller bryr sig om. Ofta rör det sig om små ytor mellan hus av helt orörd natur. Ett litet parti skog som en mörk cykelväg får genomkorsa och som snart blir tillhåll för "fula gubbar" eller rånare, eller en öppen gräsplan invid en bullrande väg där ingen vill vara på grund av bullret. Det är ett förvånansvärt stort fokus på att skapa massor grönområden. Istället för att skapa välplanerade och kvalitativa grönområden, så kallade parker, som människor faktiskt använder istället för undviker.

Parker är viktiga för stadsbon. Det gröna rummet skapar möjlighet till vila och återhämtning. Parkens roll i staden och för dess invånare är central. Vårt välbefinnande mår gott av att vi vistas i parker. Ljuset och grönskan påverkar vår psykiska hälsa positivt. Men för att en park ska kunna ge detta krävs en rad olika saker. En gräsmatta och ett träd bredvid en genomfartsled är inte en park, lika lite som ett mörkt skogsparti mellan två villaområden är det, eller 20 meter illa skött gräsplan mellan två huslängor. En park är en plats där människor finner vila och återhämtning, känner sig trygga och faktiskt vill vara. Dessutom är en park också en plats människor enkelt och ofta besöker. Mot den bakgrunden är det otroligt märkligt att paradigmet i stadsplanering är att lämna små lappar gräs och träd här och var. För det är inte parker. Det är lågkvalitativa grönområden som saknar plats och existensberättigande i en stad.

För att en park ska fungera krävs som jag skrev ovan en rad olika faktorer. En av dessa är att parken finns nära människor. En park som inte finns nära människor besöks inte i någon större omfattning. Många framgångsrika parker tillåts ligga precis inpå levande blandstad. Central Park i New York, eller Trädgårdsföreningen i Linköping, är goda exempel på parker som fungerar bra och som används. En viktig faktor är just närheten. Många människor har sin bostad inom gångavstånd till dessa parker. Därför kan det vara intressant att betrakta vår national"stads"park i Stockholm. Där får man inte bygga bostäder eller blandstad i närheten, för då skulle man ju kunna råka se en mänsklig boning, stadsbyggnader, från stadsparken, eller nått i den stilen. "Stads"parken är så långt från människor att man i stort sett måste ta bilen till parken...

Men kriteriet om närhet uppfyller ju även det mörka skogspartiet eller gräsmattan vid genomfartsleden. Men det finns fler kriterium. Ett annat är att parken är ett inbjudande grönt rum där man kan få vila och återhämtning. För att uppnå detta krävs inget mindre än medveten planering. Egentligen krävs sällan några superstora arealer. Det finns lyckade parker som är anlagda i lägenheters innergårdar. Det är inte storleken, utan hur man använder den, som avgör om grönområdet blir en vacker och uppskattad park eller en gräsmatta med ett par buskar som ingen vill besöka.

Rätt använt är gröna rum ett lyft, men fokus måste skifta från "många" till "bra". Gräsplättar som strös ut gör bara staden mindre tät och bygger på bilberoendet eftersom avstånden ökar. Vidare låser man attraktiv byggmark som skulle kunna användas till något bättre. De fyller ingen funktion och saknar existensberättigande. Om man istället för att klämma in små markslattar lite varstans som är svåra att använda vågar bygga tätare och istället använda lite större områden och faktiskt planera dessa till attraktiva parker tror jag att vi både kommer kunna bygga fler bostäder (samt affärslokaler) och skapa fler gröna rum till boende på mindre yta. Jag tror inte Sverige behöver fler lågkvalitativa grönområden. Svenska städer behöver parker, inte gräsmattor som ingen använder!