Mobilitet - mer än bara lyx
Jag bloggade nyligen om en jämnårig tjej som drabbats av hjärninfarkt, Stroke. Hennes dröm var att få kunna gå hyfsat "normalt". Att kunna komma ut och röra på sig utan att bli anfådd efter 200 meter. Att kunna ta sig runt själv. Det var jätteviktigt för henne, det var en förutsättning för henne att kunna gå vidare. Det hängde intimt samman med hennes självkänsla och hennes psykiska hälsa. Jag följer också en annan SVT-serie som handlar om pensionärer. Också där ser man att förmågan att gå är intimt förknippad med psykisk hälsa. Pensionärer som lyckas fortsätta klara av att gå blir i regel mindre deprimerade och mår bättre.
I serien får vi möta till exempel en tjurskallig man som sportat mycket under sitt liv. När han får möjligheten till bättre sjukgymnastik och en smula uppmuntran att promenera blir hans dröm att kunna gå utan rullator till dagrummet. På ett mer generellt plan så blir fysisk aktivitet och möjlighet till vardagsmotion en viktig del i ålderdomshemmets arbete med att öka de äldres livskvalitet.
Den yttersta formen av frihet kanske ändå är förmågan att gå själv. Det är den grundläggande förutsättningen för individuell rörlighet. Individuell rölighet är i sin tur uppenbart hårt kopplat till livskvalitet. Det är intressant att de hårdaste straffen för brott vi har handlar om frihetsberövande, om att låsa in och ta bort möjligheten att gå omkring fritt.
Men det tycks vara mer med den här egna mobiliteten än bara livskvalitet, även om det i sig är nog för att visa att det inte handlar om en onödvändig lyx, utan ett grundläggande behov. Det finns en studie som visar på att den egna individuella rörligheten barn har avgör deras möjligheter att utvecklas. Om barnet inte får möjligheter till en egen rörlighet så hämmas dess personliga utveckling. Sen tidigare är det redan känt att barns förmåga att prestera i skolan ökar om de får gå eller cykla till skolan.
Dessa pusselbitar bygger upp en mycket intressant bild och det finns flera intressanta aspekter i det hela. Flera olika otrevliga konsekvenser av massbilism som sällan diskuteras kommer upp i ljuset. En sådan aspekt är att massbilismen hämmar fysisk aktivitet. Vanebilisterna når sällan ens minimum av fysisk aktiviet varje vecka. Det ökar deras risk för diverse välfärdssjukdomar och försämrar deras förutsättningar för att kunna behålla förmågan att gå på äldre dagar. Detta leder till depression och försämrad livskvalitet för många på äldre dagar. Det leder i sin tur vidare till ökat behov av medicinering vilket är komplicerat, farligt och dyrt.
En annan aspekt är att massbilism leder till att barns rörlighet minskar kraftigt. Detta hämmar såklart deras utveckling dels genom att de inte klarar av att prestera lika högt i skolan och dels genom att deras förutsättningar för att utveckla spatiala och sociala förmågor minskar. Med andra ord; Massbilismen gör männskligheten successivt dummare.
Sedan femtiotalet har vi byggt samhället efter "bilismens behov". Som om "bilismen" var en ostoppbar naturkraft samhället bara hade att lägga sig platt inför. Det har handlat om vad man skulle kunna kalla "rörlighet i det stora". För de priviligierade skapar framkomlighet en enorm rörlighet, men på andras bekostnad. Kanske handlar nästa halvsekel om en ny rörlighet, "rörlighet i det lilla". Att skapa tillgänglighet genom närhet, att minska behovet av bil och skapa förutsättningar för gammal såväl som ung att leva ett aktivt och fritt liv med avstamp i muskelkraft istället för oljekraft.
