Tron på Göteborg - del 2
Jag håller som framgår av mitt förra blogginlägg på att gå igenom en rapport från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Temat i första delen handlar om Göteborgs attraktionskraft.
Göteborgs attraktionskraft. Vad går att säga om den? För att svara på den frågan intervjuades flera intressanta personer. Perspektiv från det akademiska, från industrin, från nöjesbranschen och från det politiska finns med. Först ut kommer ett akademiskt perspektiv och sedan ett industriperspektiv.
Malin Persson, VD Chalmers Ägarstiftelse
Intervjun inleds med orden "Malin Persson är bekymrad. Hon upplever att Göteborg står mer stilla än att röra sig framåt." Och visst har hon all anledning att vara bekymrad, så fast som Göteborg står och sjunker i lervällingen. Den negativa spiralen med mutskandaler och missnöje. Politiker som är så rädda för att göra fel att de helst inte gör någonting alls. Och stans efterhängsna arbetarkomplex. Det finns helt enkelt inte utrymme för nya berättelser. Det ska va varv och goa gubbarna nere vid hamnen. Det ska vara bilar och kullager. Det ska vara Veiron i ottan klockan halv fyra. Det finns inget utrymme för högteknologisk forskning på läkemedel och grafen. Det finns inget utrymme för tjänsteföretag och mjuka produkter. Bakom Spotify står bland annat en Chalmerist. Men företaget hände i Stockholm. Numera finns ett kontor här, men det etablerades flera år efter att bolaget erövrat världen.
Storytelling. Det är något som Persson uppehåller sig vid. Vi måste berätta om ett bredare Göteborg. Balansera bilden av den gamla industriarbetarstan med Det Nya Göteborg som är kunskapsintensivt, dynamiskt och spännande. Men det räcker inte att snacka, vi måste skapa den staden också. Det handlar om att luckra upp näringslivet som idag helt domineras av ett fåtal helt enorma aktörer. Det finns ett glapp påpekar Persson och berättar om bekanta som känner att de uttömt alla möjligheter i Göteborg. Gjort de stora företagen. Gjort de små sammanhangen med kanske 3-5 anställda. Men så fanns det ingenting där emellan.
Hasse Johansson, styrelseproffs
Även Johansson kan sägas vara bekymrad. Han tycker politikerna i stan är dumma i huvudet som inte fattar att man måste vara franska protektionister och bygga hela stan utifrån att gynna en enda aktör: Volvo. Han tycker tunnelbana är trams. Han vill se BRT - Bus Rapid Transit. Det är buss fast med tunnelbanelogik. Man kör perronger, spärrar och helt separerad körbana. Oftast direkt på motorväg.
Det finns två problem. För det första är BRT inte ett alternativ i Göteborg om man vill ha en attraktiv kollektivtrafik. Vem vill bli dumpad invid ett motorvägsmot i den kompletta bilcentrerade asfaltsöken som för det mesta omger motorvägarna med en kvarts promenad till närmsta målpunkt? Och vem vill åka skumpiga och brötande bussar när man skulle kunna åka tysta och bekväma tåg? Göteborg måste kunna attrahera högkompetenta och talangfulla människor ur den kreativa klassen. En god kollektivtrafik, det är hygienfaktor. Alla dessa bussar som Göteborg envisas med är inte en framgångsfaktor.
Det andra problemet handlar om synen att man måste hjälpa Volvo. Effekten blir en markandsintervention som hindrar andra branscher och bolag från att växa till. Det är Göteborgsandan all over again. Ett fåtal koncern-VDs groggar med kommunledningen och man hjälper varandra. Resten av näringslivet fryser man ut och ger fingret. Göteborgs näringslivsklimat är skadat som det är. En politik för att gynna Volvo kommer kanske köpa kortsiktiga fördelar, men det är på bekostnad av att i slutänden bli nästa Detroit. Ett så enkelriktat näringsliv att hela stan dör om bolaget går dåligt.
Det roligaste är att Johansson själv erkänner att det där med industriell produktion, det är ett överspelat kapitel i Sverige. Han menar att automatisering kanske kan rädda en del, men jobben finns inom andra branscher. Och det är främst låglöneyrken som kommer försvinna spår Johansson. Det är en jätteutmaning. Det kommer bli allt svårare att klara sig om man inte är ett teoretiskt ljushuvud. Detta är dock en nationell utmaning och det kräver en helt ny politik. Efterfrågan på lågkvalificerade tjänster är jättestor och potentialen att skapa jobb är enorm. Det har vi sett många exempel på med anledning av Rut-avdraget. Plötsligt skapades arbetstillfällen ingen tidigare hade föreställt sig. Tyvärr har vi i många lägen lagar och regler som gör att kostnaden skjuter upp långt över smärtgränsen. Många går arbetslösa för att de jobb som de skulle kunna gå till kostar mer än vad de tillför. Men det är något som tyvärr måste lösas i Stockholm.
