Min Vision

Jag harvar vidare genom rapporten från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Jag har kommit till djupintervjuerna i den andra delen, som handlar om bilden av Göteborg. Ett mycket intressant tema. Perspektiv från industri, varumärkesforskning, nöje och media finns med. En stark bild är Göteborg som evenemangsstad, och det är i den bilden som den första djupintervjun tar sin början. 

Johan Redtop Larsson, arrangör och delägare i Pustervik
Överlag är det mycket snack om konserter och liveutbud. I den generen verkar Göteborg faktiskt prestera ganska bra just nu. Larsson uttrycker sig mycket positivt och tycker att staden kan konkurrera med både Köpenhamn och Stockholm. De senaste 10 åren har det bara blivit bättre tycks det som.

Vi har mycket festivaler, enorma arrangemang. Enligt Larsson är vi bäst i Sverige på den typen av arrangemang. Men tyvärr verkar Göteborg ha svårare med andra format. Få till intressanta konserter i oktober, till exempel. Larsson uttrycker det som att det känns som att man bränner allt krut på väldigt kort tid. Det känns lite som att jag får vatten på min kvarn när jag säger att Göteborg tycks mer intresserad av att satsa på tillresande evenemangsbesökare som sover en eller två hotellnätter än på Göteborgarna själva. En stad av Göteborgs storlek och klass måste klara av att erbjuda ett intressant kulturliv året runt.

Traditionella kulturinstutitioner har vi i och för sig och de fungerar. Vi har teater, symfoniorkester och opera. De har egentligen samma problematik. Det är en förhållandevis liten och homogen grupp som besöker arrangemangen. Stor övervikt av pensionärer ur medelklass och uppåt. Utan att förneka eller förringa vikten av att det ska finnas traditionella kulturinstutitioner så måste Göteborg klara av mer. Regelbunder kulturutbud som tilltalar andra grupper. Larsson nämner en del intressant om underground-kultur på ideell basis och hur man skulle kunna stödja den, med till exempel biljettsystem och reklam. Enkla grejer som all verksamhet behöver och som de traditionella kulturinstitutionerna redan har på plats.

Själv tycker jag det borde gå att etablera en intressant alternativscen i kontexten Brewhouse i Gårda. Man skulle kunna locka ner mässbesökare till något unikt som inte finns vid så många mässanläggningar i världen. Det är gångavstånd. Perfekt alternativ till Avenyn innan man kryper till kojs i Gothia Towers. Slänga in lite replokaler i närheten. En plattform och språngbräda för nya band. Det skulle också kunna vara en mötesplats för ungdomar från hela staden. Jag kommer osökt att tänka på Elsas Hus i Linköping.

Sådana mötesplatser saknas idag. Både för ungdomar och vuxna. Segregationen är ett jätteproblem. Stadens många bilberoende förortsöar långt bort från centrum gör inte saken det minsta bättre. Larsson tycker segregationen är stadens största utmaning. Frågan är hur mötesplatserna ska hända. Sanningen är att folk från centrum i regel inte åker ut till förorten. Det har att göra med hur förorten är organiserad, den är introvert och uppbyggd bara för att man ska bo där. Förorten är på ett utstuderat sätt designad för att området ska slippa besök från andra stadsdelar. De som bor i svaga förorter har å andra sidan sämre ekonomi och därför ofta svårt att ta sig in, men det är vanligare att förortsboende åker in till centrum än tvärt om. Det är därför det är så viktigt att bygga samman staden. Det får inte bli som idag att vi har en centrumö omgiven av jättesegregerade bostadsöar på varierande avstånd. Innerstaden måste få breda ut sig och växa in i det som idag är närförorter. Mötesplatser måste skapas jämt spridda över staden. Och så kan vi kanske på sikt överge de mest avlägsna öarna, de som folk ändå flyttar ut ur så fort de får chansen. När människor rör sig i varandras stadsdelar och besöker varandras mötesplatser. Då har vi brutit segregationen.

Eva Ossiansson, varumärkesforskare
Dubbelheten är något som redan den inledande analysen var inne på, och det är ett huvudfokus också för Ossiansson. Göteborg lanserade sig nyligen som den öppna och hållbara staden. Ossiansson tycker det är dålig tajming. Hon säger "Men vi är ju inte där. De här ledorden med öppenhet och tolerans blir ju närmast ett hån mot bakgrund av allt som händer i stan". Och visst är det en märklig försköning av att situationen ute i de svaga förorterna där många nya invånare med annan bakgrund faktiskt hamnar börjar kännas så hopplös att ett parallellt kriminellt samhälle av allt fler uppfattas som det bättre alternativet.

Ossiansson vill lyfta fram industristaden, och ger idén med evenemangsstaden flera ganska välförtjänta pikar. Men något senare i intervjun blir delar av problematiken med den här industristaden tydliga. Hon beskriver att hennes studenter har svårt att komma in i näringslivet. "Det är ingenjörer som räknas" konstaterar hon. Och så kommer det alltid att vara i en industristad. Det är ett av många skäl till att berättelsen om Göteborg måste få med mer än Volvo och SKF. Och nog finns det mer än industri i stan. För att ta några små exempel så har vi läkemedelsforskningen i Mölndal och Grafenforskningen vid Chalmers. Två ganska tunga satsningar som låter oss berätta om kunskapsstaden. Life scienceforskningen i anslutning till Sahlgrenska är också den jättespännande, och allt annat än industri. Jag kanske ska vara tydlig, det är inget fel på industrin, men jag tror Göteborg mår bra av att se att stan har och är mer än det. Att Göteborg kan vara en plats där det finns utrymme även för aktörer inom det kunskapsintensiva och kreativa. En plats där man får plats även utan ingenjörsexamen.

Hur ska vi komma dit? Idag är Göteborg en stad med slutna nätverk där det är svårt att ta sig in. "Men jag har sett hur det är, och hur många gatekeepers det finns överallt. Viljan att bevara är större än att utveckla. Det är livsfarligt när man blir så självgod. Allting som inte är under utveckling är under avveckling."

Det är hårda ord, men jag tror Eva Ossiansson träffar huvudet på spiken. Det är nått med mentaliteten. Vad är det egentligen vi rädda för?