Tron på Göteborg - del 7
Jag börjar närma mig mitten av rapporten (som heter Tron på Göteborg) med stormsteg. Det har blivit dags att dyka ner i rapportens tredje del. Den handlar om framtidstron. Det har varit lite dystopiska och uppgivna tongångar och resonemang hittills om hur knäckt självkänslan är i stan. Så vad tror vi om framtiden i Göteborg? Är det lika nattsvart som allting känns idag? Nej, faktiskt inte. Av någon märklig anledning tror Göteborgaren stenhårt på sin stad. De flesta (92 procent) tycks också hyfsat tillfreds med att bo och leva här.
Kenny Genborg spekulerar i att det kan vara strutsmentalitet. Man sticker ner huvudet i sanden. Man försöker skönmåla verkligheten för att undvika att ta in hur vedervärdigt det är. Möjligen är det så. Men å andra sidan så känns det som att stan slagit i botten. Det går inte att sjunka djupare. Härifrån och framåt så måste det bli bättre.
Stan är redan trevlig. Att besöka i alla fall. 90 procent av Sveriges befolkning mellan 18 och 29 tycker det. Och visst, alla känner till Liseberg, Avenyn och Nordstan. De stråken är bra, och det är inte fel för Göteborg att ta till sig. Problemet är väl resten av stan då. Segregationen återkommer ständigt. Den måste brytas. Jag tror på att bryta den genom att bygga mer attraktiv och trevlig stad. Till slut kommer det finnas plats för alla i stadsdelar som fler än de boende har anledning att vara i. Vi behöver bygga en integrerande stad.
Sen har vi det här med Göteborgsandan och den slutna kretsen. Och den totala avsaknaden av visioner för hur detta ska brytas. Men jag tror samtidigt att vi börjar fatta. Det håller inte. Och jag tycker rapporten pekar åt det hållet. Även om det ibland känns som en väldig disconnect mellan vad folk säger sig vara för i teorin och vad de sedan säger i praktiken.
Men någonstans så tror jag ändå på Göteborg. Det håller på att hända någonting här. Här finns Sveriges mest aktiva Yimby-nätverk. Det är tusentals Göteborgare som har gått med och ställer sig bakom att börja bygga igen. Att kasta av sig den våta filten av ångest och än en gång börja tro på utveckling. Folk som tröttnat på den bittra arbetarmentaliteten att allt är piss men fan ta den som försöker ändra på nånting. Fan ta den som försöker göra någonting bättre. Det håller inte längre.
Men det känns ändå som att det rör sig. Visst, vi är sega i starten, men vi börjar få ordning på det. Sakta men säkert. Med lite tur gör vi vår kära dystopist Jan Jörnmark besviken!
