Min Vision

Dags för dagens portion ur rapporten från Västsvenska Handelskammaren som heter Tron på Göteborg. Ämnet är framtidstro, och som jag nämnde i inledningen verkar Göteborgarna ändå ha förvånansvärt mycket av den varan. Idag ska jag försöka lyfta upp och diskutera två av djupintervjuerna. Dels är det ett medieperspektiv och dels ett industriperspektiv.

Frida Boisen, chefsredaktör på GT 
Det verkar som att det ändå går framåt. Boisen säger sig se stor skillnad mot för 10 år sedan. Stan håller på att bli spännande, och det är ju positivt. Men som alltid när det gäller Göteborg. Det går segt. Det är ett lågt tempo som genomsyrar allt. Allitfrån det charmiga småstadstempot ute på stan till beslutsprocesserna. Vilket i alla fall när det gäller de senare inte är det minsta positivt, vilket hon också inser när hon konstaterar att stan skulle må bra av lite kortare startsträckor när det gäller olika projekt.

Och ungefär där slutar intervjun vara intressant, relevant och spännande. Sedan spårar den nämligen ut i någon slags kampanj mot vita medelålders män. Och uppenbarligen ser hon det som GPs uppgift att delta i den här kampanjen. Hon konstaterar besviket att årets Göteborgspersonlighet blivit män två år i rad. Leif Mannerström och Lasse Kronér. Jag kan hålla med om att det är tråkigt att det inte finns fler kvinnor som skapat sig en intressant medieprofil men när hon sedan haspar ur sig att det är medias ansvar att hitta en kvinna, gärna med annan etnicitet, och sedan i grunden tvinga fram en stark medieprofil genom att ge denna kvinna en gräddfil så undrar jag hur hon tänker, och vad hon har för kvinnosyn. Tror hon inte att kvinnor själva klarar av att göra sig intressanta för Sveriges befolkning? Att kvinnor behöver särskilt stöd för att klara av att bli medialt intressanta? Snälla nån... 

Om det är något jag är less på så är det denna kvinnocurling. Jag kommer ihåg när jag var och vann kategoripris i distriktsfinalen i Venture Cup. Vi fick oss två inspirationsföreläsningar. Den ena gavs av David Lega. Han har under sitt liv simmat ihop massvis med medaljer i handikappsimm, drivit en framgångsrik affärsrörelse OCH blivit framgångsrik lokalpolitiker i Göteborg stad. Den andra gavs av, ja jag kommer faktiskt inte ihåg vad hon hette. Hon har tydligen köpt ett företag en gång som hon aldrig lyckades särskilt väl med och lever numera på att föreläsa om entreprenörsskapet. Det bolaget är för övrigt det enda av hennes bolag som någonsin gått bra. Ja och så hade hon en tillgång till. Hon var utrustad med en snippa mellan benen. Det var nog främst därför hon var där. För att få en så kallat "jämställd" fördelning av inspirationsföreläsare. 

Det är exakt så det kommer bli om man lyfter fram kvinnor i gräddfil i media. Folk kommer se igenom det, se att de är där i egenskap av kön eller härkomst. Som en utsmyckning. Och vad värre är; risken är uppenbar att detta också drabbar kompetenta och duktiga kvinnor som är där på egna meriter. Att folk ser ner på dem av bara farten. 

Nåja, hon avslutar med lite spännande funderingar omkring integration och om replokaler i Biskopsgården. Jag gillar musikprojekt, det ligger mig varmt om hjärtat. Kanske är replokaler ute i förorten en del i ett integrationsarbete. Lokala band i varje förort och så tävlingar/sammanhang där de möts och åker och spelar hos varandra. Vi behöver en mer spännande musikscen här i Göteborg!

Jacob Wallenberg, ytterligare presentation överflödig 
Av förklarliga skäl så handlar den här intervjun mycket om globala företag och hur vår stad kommer in i de stora sammanhangen. Wallenberg väljer att lyfta fram Göteborgsandan som positiv. Han använder inte de orden, men han pratar likväl om detta att samlas för regionens bästa. Det är bara en parafras på Göteborgsandan. Och från hans perspektiv, med stora ägarintressen i ännu större bolag som alltid har haft en given plats i den typen av sammanhang så är det naturligtvis positivt. I tidigare intervjuer pratas det ibland om ett "innanför" och ett "utanför". Wallenberg representerar ett klart innanförperspektiv. Jag tycker det är tråkigt att han inte ser det destruktiva den typen av oheliga karteller skapar på lång sikt, det vi ser i Göteborg idag. Uselt näringslivsklimat och stagnation.

Samtidigt har han mycket vettigt att säga om Sveriges företag och varför vi har löjligt många löjligt bra svenska företag. Där andra företag har haft en stor hemmamarknad och inte haft samma behov av global handel har Sverige alltid karaktäriserats av en liten hemmamarknad och ett enormt behov av att handla globalt. Detta har kanske tvingat fram en förmåga att verka i de globala sammanhangen. Frukten ser vi nu. Wallenberg tycker dock inte att vi ska slå oss till ro, utan uppmanar till investeringar i forskning och utveckling.

Även om hemmamarknaden är liten finns förutsättningar för arbeten att bli till även här tror Wallenberg. Och här nämner han en av mina käpphästar. Små och medelstora företag. Det är där vi kommer se de nya jobben komma. Nya friska grenar som är redo att ta över i jobbskapandet när de gamla grenarna nått sin potential. Det är också därför det är viktigt att inte hamna i Göteborgsandan igen, vi måste få ordning på näringslivsklimatet.

Att skapa ett spännande näringsliv är viktigt inte bara för att det skapar arbetstillfällen. Det har också en tendens att dra till sig kompetenta människor. Högt kunskapsinnehåll är Sveriges nisch, vilket Wallenberg påpekar. Och som han konstaterar "det finns inga genvägar."

Liksom jag ser Wallenberg också trenden med att tjänsterna blir allt viktigare. Han uttrycker det som ett ömsesidigt beroende mellan industri och tjänster där industrin utgör en ryggrad. På många sätt är det en bild som stämmer. Industrin levererar allt mer plattformar som fylls med innehåll i form av tjänster. Det är allt som oftast innebörden när en produkt fått prefixet "smart" framför sig. Men det verkligt intressanta här är naturligtvis att de nya jobben, de handlar allt mer om att skapa de här tjänsterna.

Intervjuaren väljer att ta upp lite om Göteborgs finanssektor och hur den har dött ut lite grann, och här säger Wallenberg något väldigt viktigt som jag tror det går att lära sig mycket av. Han säger att även om det upplevs som negativt och det finns mycket rädsla inför det okända när saker försvinner så gäller det att våga. Det gäller att hitta sina fördelar och att hitta nya strategier att locka till sig företag och investeirngar. Personligen bär jag på en vision om att flytta det finansiella centrat från Stockholm till Göteborg. Vår stad skulle kunna bli ett Sveriges New York eller Shanghai, alltså finansiellt centra som inte är samlokaliserat med huvudstaden. Vi har ju redan hamnen och massvis handel här liksom. Jag inser att det är utopiskt, men Göteborg behöver visioner!