Åt den som har skall vara givet?
This Must Be the Place är en blogg som försöker nyansera berättelsen om Göteborg. Oftast betyder det rent konkret att lyfta ett "underdog"-perspektiv. Den lilla människan mot det stora och onda "systemet". Man kan läsa spaltmil om absurda ickeplatser som råkat bli kvar på övertid i stil med fundament till gamla pirar och rivningsklara skjul med loppisar på dekis ett halvt stenkast från ölhaken på andra lång. Det ironiska är väl att bloggen ingår bland ett antal andra bloggar i Djungeltrumman, som mest sysslar med kulturbevakning nischat till musik och klubbliv, och vad jag förstår i slutänden ägs av Stampen Media Group. Underdogs. Säkert.
Den vita kulturmedelklassens arbetarklass-approperiering. Kan man kalla det så? Skit samma. Egentligen stör det mig inte att vissa skäms över att ha växt upp i ett tryggt land med en sammanpressad löneskala och frikostig fördelningspolitik, och istället vill framställa sig som om de är blåställ från Amerika med 3 ackordsjobb för att ha råd att ställa mat på bordet till tre barn i en liten husvagn bortom stadens utkanter, när sanningen är att det dricks dyr öl på andra lång.
Ett huvudnummer är den så kallade gentrifieringskritiken, problematiseringar omkring att den socioekonomiska sammansättningen i en stadsdel förändras till det bättre, att statusen ökar. Förra slagfältet var Pennygången, nu lyfter This Must Be the Place fram Vita Björn och parollen är: Alla ska kunna bo kvar. Förutom den som vill engagera sig i att tillhandahålla hyresrätter på ett marknadsmässigt rimligt sätt, uppenbarligen.
Bokrisrapporten innehåller en hel del belysande siffror som förklarar problematiken:
"Det senaste decenniet har gapet vidgats ytterligare. Mellan 1997 och 2012 minskade antalet hyreslägenheter med 94 000, samtidigt som antalet bostadsrättslägenheter ökade med 234 000. Bara i Stockholms län omvandlades ca 110 000 hyresrätter till bostadsrätter under 2000-talets första decennium.[6] I Skåne ombildades under samma period 16 000 lägenheter och i Västra Götaland 20 000. I båda fallen var detta mer än antalet som byggdes under perioden.[7]"
Det råder brist på hyreslägenheter i 85 procent av Sveriges kommuner, medan bara en knapp tredjedel uppger brist på bostadsrätter. Brist på äganderätter, dvs villor, uppges av 17 procent av kommunerna.
Jag drar mig till minnes ekonomihistorikern dr Jan Jörnmarks reflektion omkring Majorna:
"De senaste åren har det i stort sett inte byggts någonting här, vilket konserverat både den sociala strukturen och stadsbilden. Lägenheter fördelas via allmännyttans interna kö vilket också bidrar till att begränsa förändringstrycket. Men problemen är självklara. Dagens allmännyttiga lägenheter är billiga, men de ligger hyresmässigt minst en tredjedel lägre än nyproduktionen. Det betyder att även om det alltid kommer att finnas en kö till lägenheterna i Majorna, så kan det ändå aldrig nybyggas. Istället har fler människor med relativt sett lägre inkomster fått samsas i samma lägenheter, vilket har fått sin reflektion i en allt hårdare pressad stadsdelsnämnd. Någon attraktiv väg mot framtiden har vi däremot svårt att hitta."
Direktavkastningen på hyresrätter är idag så låg relativt marknadsvärdet att det är förvånande att Vita Björn inte redan är ombildat. Att förvalta hyresrätter är oattraktivt. Möjligheten att skapa och ändra i sitt bestånd regleras planekonomiskt, och inte ens prisbildningen har man som ägare möjligheten att styra över. Att villor och bostadsrätter föredras är lika självklart som amen i kyrkan.
Alla ska tydligen kunna bo kvar, men den som skapar bostäderna ska uppenbarligen inte välkomnas. Åt den som har skall vara givet, medan det flertal som inte fått tag på ett billigt kontrakt genom sitt nätverk får betala ett allt högre pris.
Läs gärna också Effekten av ofria hyror
