Min Vision

Ibland blir jag mörkrädd, riktigt mörkrädd, när jag läser vad ledande personer skriver i debattartiklar och säger i tal. Den här gången så är det Håkan Juholt som har skrivit något ganska läskigt. I en debattartikel på DN replikerar han Ylva Johanssons debattartikel om feminism, eller snarare fråga om vilka ambitioner Juholt har för att fortsätta med feministiska och ojämställda satsningar. Det är ju lite kul att Sosse-topparna måste kommunicera med varandra via dn-debatt, kanske har deras mejlserver lagt av samtidigt som renoverande snickare blockerar deras korridorer så att det omöjligen går att nå varandra på annat sätt? Men om man ska återvända till saken så radar Juholt upp ett antal punkter om hans vision för Socialdemokraternas "jämställdhetsarbete".

Det första han vill göra är att lagstadga rätt till heltid. Inget emot det, mer än att det kan komma att minska sysselsättningen markant i Sverige i bland annat kvinnodominerade yrken. Det kommer bli svårare för arbetsgivare att anställa i de lägen man inte har behov av en heltidstjänst. Vidare vill han höja lönerna inom offentlig sektor för kvinnodominerade yrken. Så långt allt väl. Dock misstänker jag att det är mest snack. Socialdemokraterna har regerat under de flesta mandatperioderna i modern tid utan att höja lönerna i offentlig sektor. Däremot har moderaterna sett till att man får behålla mer av sin lön när man arbetar, vilket framför allt gynnar låg och medelinkomsttagare, exempelvis lågavlönade kvinnor.

Men sen kryper läskiga vänster-idéer om hur man ska tvinga alla andra att leva efter sina egna doktriner. Juholt vill lagstifta om att man måste dela på föräldrarförsäkringen. Han vill i ett första steg införa den tredelade försäkringen där mamman och pappan får en tredjedel var som de måste ta ut var och en för sig och sedan en tredjedel som de kan bestämma själva över hur de vill dela mellan sig. Frågan är bara när nästa naturliga steg kommer, den tvådelade föräldrarförsäkringen, där man måste dela exakt lika. Förvisso är jag personligen för att man delar lika på föräldrarskapet, men jag skulle aldrig få för mig att tvinga alla föräldrar i Sverige oberoende situation att leva efter min åsikt. Det är föräldrarna som måste få välja hur de vill dela på försäkringen. Det är föräldrarna som känner sin situation bäst. Sen kan man ju bara spekulera i hur det kommer gå för de barnen vars ena förälder är direkt olämplig som vårdnadshavare...

Sedan efter ett kort stycke om OB-dagis så kommer väl det som jag betraktar som det mest puckade och felaktiga i hela artikeln, nämligen idén om att "glastaket" måste krossas. Juholt vill på fullaste allvar lagstifta om att hur könsfördelningen ska se ut i bolagsstyrelser. När kommer ett förslag om att könskvotering måste tillämpas vid all rekrytering? Visst kan det se bra ut på papper att det ska vara hälften män och hälften kvinnor på arbetsplatser och i styrelser, men snälla Juholt, GRANSKA FAKTA.

Rekryteringsföretag som sysslar med "head-hunting" berättar om hur stora problemen är att hitta kvinnor som ens vill jobba på högre positioner inom företag. Viljan från företagen och styrelserna finns, men det finns få kvinnor som är intresserade, än mindre kvalificerade. Ett intressant uttalande från Wallenberg lyder: "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de". Kvinnor är inte intresserade av att jobba dygnet runt och åka på möten världen över. De är i regel intresserade av att vara med sin familj. Detta visar flera undersökningar på. Antalet karriärister är mycket få bland kvinnor. Det har gått så långt att bolag i sin strävan att öka antalet kvinnor i ledningen valt att låta sämre kvalificerade kvinnor premieras över högre kvalificerade män.

Genusindustrins propaganda har gjort att män är nästan otänkbara att rekrytera till högre poster inom företag i Sverige. Om bland annat detta skriver Per Ström i en bok. En intressant aspekt han tar upp är att det finns ett antal olika mentorsprogram i näringslivet för att utbilda och rekrytera kvinnliga chefer. Det finns inte ett enda riktat till män. En rekryterare han citerar berättar att man börjar lista lovande kvinnor från ungefär 30 års ålder. Män kommer i bästa fall in vid 40. Hans slutsats är att det inte existerar ett glastak, och ifall det existerar så finns det snarare i kvinnors huvud än i verkligheten. Kvinnor har lika goda eller bättre möjligheter att arbeta upp sig i företag. Däremot har de inte samma intresse av det som män.

Vidare kan man diskutera hur jämställt kvotering som sådan är. Jag trodde i min naivitet att jämställdhet var när bäst man eller kvinna fick jobbet, att den med bäst meriter lyckades, att alla tävlade på lika villkor. Inom socialdemokratin är det inte så. Där är jämställdhet när kvinnan premieras och särbehandlas positivt på bekostnad av män. Glöm aldrig att kvotering bara är ett finare ord för ren och skär diskriminering!

Om det är detta som Juholt kallar höga ambitioner för jämställdhet hoppas jag att han aldrig någonsin får makten över Sverige. Hans idé om "jämställdhet" måste vara direkt saxad ur någon feministisk lobbyists agenda. Jag vägrar kalla hans ambitioner för "jämställdhet". Det är inget annat än manshat, diskriminering och feministisk ojämställdhet. Är det detta som kallas "jämställdhet"? I så fall så hoppas jag att vi aldrig någonsin blir ett "jämställt" land.