Min Vision

De varmaste förespråkarna för den fria kunskapen och allmänbildningen är och har alltid varit humaniora-orienterade. De pratar vitt och brett om hur viktigt kultur och bildning är och hur dött vårt samhälle varit utan humanioran. Skräckscenarion såsom att vi skulle förvandas till robotar och att allt värt att leva för skulle dö målas upp så fort någon säger att det vore trevligt med lite fler teknologer eftersom det finns för få.

Då är det intressant att fundera på Grekland, Rom, Kina, Storbritannien och Frankrike. Alla dessa har under en tid varit stora kulturcentra. Men frågan är om det är humaniora-folkets förtjänst. Vad hade Rom varit utan ingenjörer? Vad hade Grekland varit utan filosofiska matematiker och naturvetare? Och så vidare.

Det som makrerar en högkultur är förvisso en hög förekomst av kultur, men minst lika mycket förekomsten av högteknologi. För att kultur ska kunna frodas krävs att det finns ett fungerande samhälle. Och det bygger teknologerna upp åt oss. Jag vågar säga att om inte teknologer finns så kan inte kultur finnas heller. Teknologi är en förutsättning för kultur och humaniora.

Mot den bakgrunden är det intressant att studera en intressant skillnad på bildningsälskande humanioranördar och "tråkiga" teknologers bildning. En intressant asymmetri helt enkelt. Jag är själv teknolog, eller på väg att bli, och jag har trots detta kännedom om både Platon, Homeros, Euripides, Kafka, Shakespeare, Voltaire, Rousseau, Strindberg, Stiernhjelm, Fröding och vad de nu mer kan heta. De mera litteraturhistoriskt intressanta författarna. Vidare har jag läst och analyserat verk av merparten av dessa författare. Candide, Förvandlingen, Hemsöborna. Jag kan fortfarande inledningsfrasen till Illiaden. Jag tror att rätt många fler teknologer har dessa kunskaper.

Däremot är jag ytterst tveksam till om de så bildningsälskande humaniora-människorna har satt sig in i Einsteins, Newtons, Gauss eller Kirchoffs teorier. Eller ens är medveten om vilken betydelse Popper haft i definierandet av vad som är vetenskap. Går man in på mindre allmänt kända namn såsom Euklides, Taylor, Maxwell, Riemann eller Planck så har jag svårt att tänka mig att ens en klocka ringer. Det intressantaste är ju när man börjar prata satser och axiom. Hur många humaniora-människor känner till Peanos axiom, som måste anses som ganska grundläggande för vår uppfattning om matematik? Hur många bryr sig om Gödels ofullständighetssats, trots att denna är enormt viktig för att förstå vetenskapens begränsingar? Hur många kan ens Newtons kraftlagar eller Kirchofs strömlagar, så fundamentalt viktiga för att förklara vardagliga fenomen?

Det finns en konstig asymmetri i allt detta som pekar på att det behövs mer teknik och naturvetenskap lägre ner i åldrarna snarare än större satsningar på humaniora. Vad detta betyder rent politiskt är ointressant. Men fenomenet är både underhållande och riktigt intressant.