Naturliga monopol?
Jag stiftade bekantskap med ett väldigt märkligt uttryck, "naturligt monopol", idag eftersom det användes i en debattartikel på SvD. Författarna till artikeln, en lång lista med ekonomer med varierande grader av akademiska examina och titlar, skrev nämligen att forskning tydligen visar att vissa marknader är "naturliga monopol". Vad detta då betyder är att en marknad som då är detta gynnas av att ha precis och endast en aktör. Eftersom en privat aktör i enlighet med alla psyko-ekonomiska teorier om pengars korumption och teorier om vinster skulle suga ut marknaden och exploatera sönder allt så måste slutsatsen bli att dessa "naturliga monopol" är marknader som lämpar sig bäst att överlåtas till precis en aktör, staten.
Branscher som då skulle lämpa sig bra för staten att ta hand om är enligt artikeln stora delar av all infrastruktur, såsom el, värme, vägar, järnvägar osv. Vidare så nämns vård och utbildning som två exempel som nationalekonomer pekat på är problematiska att släppa privata aktörer på.
Man väljer att inte diskutera närmre varför infrastruktur skulle bli bättre med statliga aktörer än med privata, kanske är det så uppenbart att det bara är jag som inte förstår varför en väg eller en busslinje blir bättre bara för att staten bygger och kör. Min egen erfarenhet och uppfattning är dock att vinstintressen tenderar att generera infrastruktur där den är efterfrågad medan staten tenderar att satsa ungefär lika på platser med stor efterfrågan och platser med liten efterfrågan vilket kokar ner i tomma vägar och bussar på vissa sträckor och överfulla vägar och bussar på andra. För ett bolag eller en privatperson som vill utnyttja infrastruktur kostar det pengar oavsett tillhandahållare. Jag har ingen uppfattning om ifall det är billigare eller dyrare med det ena eller det andra. Men jag tror egentligen att alla marknader mår bra av konkurrens. Men visst inser även jag att problemen med att reglera exempelvis bygge av vägar så att inget företag kommer i monopolställning samtidigt som man gör det smidigt för samhället att utnyttja infrastruktur från olika företag är enorma. Vad gäller drift av kollektivtrafik däremot tycker jag privata aktörer gör ett bättre jobb än offentliga. Jämför bus4you med Östgötatrafiken och skillnaderna blir plågsamt tydliga.
Däremot diskuterar artikeln lite om vård och utbildning. Man menar på att det är omöjligt för mig som privatperson att utvärdera vilken vårdmottagning eller skola som tillhandahåller bäst tjänster. Jag måste helt enkelt lita på utföraren. Det känns ju lite underligt att man missat att människor faktiskt kommunicerar. Om jag går till en vårdmottagning eller en skola där jag upplever att jag inte får det jag kom dit för så kommer jag inte rekommendera mina vänner att gå dit. Däremot om jag får en högkvalitativ vård eller utbildning så kommer jag prata gott om utföraren, kanske hela livet.
En annan sak som ger mig kött på benen inför att välja vart jag ska gå är statistik. Om man redovisade antalet hjälpta patienter, antalet hjälpta patienter med komplexa problem och så vidare så skulle jag utan problem kunna se om kliniken bara glassar eller om de faktiskt gör jobbet bättre. Inom skolan kan man istället införa en central provmyndighet som tar fram prov och rättar dessa. Detta systemet har man redan i exempelvis Storbritannien och det fungerar utmärkt. Det motverkar betygsinflation och säkerställer att de aktörer som håller kvalitet premieras. En hög andel godkända på ett centralt rättat prov betyder förutsatt att systemen är vattentäta att skolan lyckas lära sina elever mer än andra skolor.
En ytterligare aspekt som ska sägas om just skolan, som varit konkurrensutsatt en längre tid, är att en etablering av friskolor generellt leder till att utbildningskvaliteten höjs för alla. Med hjälp av nya metoder och en mer elevfokuserad utbildning har många friskolor givit sig själva konkurrensfördelar. Konkurrensen som sådan har också satt press på den kommunala skolan, som av den anledningen tvingats förbättra sin egen verksamhet. Ingen kan väl sägas vara förlorare där detta skett, för alla har vunnit. Det stora problemet för vänster-falangerna är att en delmängd fått det mycket bättre medan en annan grupp "bara" har fått det bättre. Det är ju orättvist! Bättre då att alla hade det som det var innan; lika.
Ett annat problem som diskuteras är ersättningsmodellen inom vården, där klinikerna får betalt per besök. Jag håller med om att det är problematiskt att använda den ersättningsmodellen, men det i sig är inget argument emot privata aktörer, snarare ett argument för att förbättra modellerna. Att man som nu får betalt per patientbesök är som många påpekat absolut inte optimalt, å andra sidan är inte tidigare system där man fick mer betalt desto mindre man gjorde (fri tolkning av hur anslag fungerar) inte heller vare sig bra, rättvist eller effektvt.
Jag blir alltid aningens betänksam när vänsterorienterade personer med långa titlar försöker legitimera statlig maktfullkomlighet. Vi vet hur det går med för långt dragna vänstersamhällen. Statlig indoktrineringsanstalt från 1 års ålder, statsägd media som styr våra tankemönster, fängelse och tortyr för oliktänkande, statlig planekonomi som eliminerar min valfrihet, och korrupta ledare i toppen som skor sig på proletariatets arbete. Jag säger inte att det inte exiserar naturliga monopol, men jag vägrar personligen att tro att en maktfullkomlig aktör gör ett bättre och mer effektivt jobb än en konkurrensutsatt. Artikelförfattarna vill uppmana socialdemokraterna att "sätta ner foten i frågan om gränsdragningen mellan marknad och stat". Jag hoppas att den gränsdragningen möjliggör för friskolor och privata vårdgivare att fortsätta sin verksamhet och därigenom sätta press på offentliga utförare. Jag hoppas att gränsdragningen möjliggör för fler att få det bättre. Jag vill be alla politikertoppar till vänster om mitten att nogsamt betänka och beakta följderna av att utveckla satliga monopol. Vi har sett televerket, skolan, vården, omsorgen... Vi har också sett de som gått längre än vi gick när muren föll. Frågan är inte om vi har råd att låta marknaden vara kvar, utan om vi har råd att avveckla den.
