Min Vision

Miljöpartiets nya språkrör Gustav Fridolin presenterar i en debattartikel i DN sin universallösning på hela utbildningsproblematiken i Sverige. Den enda verkligt betydande åtgärden, menar Fridolin, är att höja lärarlönerna. Han ser det som det enda sättet att höja utbildningskvaliteten på lång sikt. Argumentationen för detta går ut på att man måste göra läraryrket till ett högstatusyrke för att locka duktiga människor att söka lärarutbildningen. Jag tror jag har hört den visan förr, nämligen av lärarförbundet på bland annat aftonbladets så kallade "skolgranskning".

Men låt oss börja från början. Dagsläget helt enkelt. Siffrorna ger oss ungefär att allt fler misslyckas i skolan och allt fler går ut utan fullständiga betyg. Vi vet också om vi räknar på hur många lärare som kommer behövas i framtiden och sedan tillgången, korrigerat efter pension och nyutbildning, så får man fram att det kommer råda brist på lärare. Vi vet slutligen att det inte är de kompetentaste per årskull som söker sig till lärarutbildningen. Snarare tvärt om. Alltså är slutsatsen utifrån dessa premisser att en höjd lärarlön ökar yrkets status som i sin tur då ger bättre utbildning till våra barn som slutligen stärker Sveriges konkurrenskraft internationellt. I debattartikeln presenteras att en undersökning visar att lärare gör en nettoförlust på 10 000 kr i månaden i förhållande till "andra yrken med liknande utbildningslängd". Detta kan tolkas som att vi bör höja varje lärares lön oberoende dennes prestationer eller förmågor med 10 000 kronor i månaden, eller med cirka 40% (räknat på 25000 kr), en åtgärd som kommer kosta uppemot 10 - 20 miljarder kronor. Det kan jämföras med RUT, en massiv avdragsreform som spann loss på 900 miljoner kronor. Dock ska tilläggas att RUT beräknas dra in detta i minskat tryck på trygghetssystem och ökade skatteintäkter eftersom många arbetslösa eller svartjobbare har fått vita jobb.

Problemen med Fridolins analys är dock uppenbara. För det första är det inte enbart "dåliga" eller "undermåliga" lärare som är problemet med skolan. Det finns en mängd andra faktorer som inverkar. Bland annat så är utsattheten för eleverna i skolan enormt stor. Det finns fog för att säga att skolan är den osäkraste arbetsplatsen i Sverige. Misshandel sker varje dag när vuxna inte ser. När detta påtalas omrubriceras det inte sällan som "kränkning" och läggs till en växande hög med papper i pappersinsamlingen. Hur tror Fridolin, eller någon annan för den delen, att man ska kunna lära sig något om man också ständigt ska gå omkring och vara rädd för att bli misshandlad på rasterna? Hade samma sak skett på vilken privat arbetsplats som helst hade arbetsgivaren åtalats för att han eller hon inte tagit sitt personalansvar på allvar. Men händer det elever i skolan så är det ju "bara" "lite kränkningar".

Ett annat problem är att arbetsmiljön förutom ovanstående är katastrofal i många skolor. Speciellt de kommunala skolorna, men även privata skolor, har en ljudmiljö som är direkt skadlig för hörseln. Senast jag kollade så lär man sig absolut inte bättre när man löper risk att få hörselskador av ljudnivåerna i klassrummet. Men det har kanske ändrats? Detta löser man inte med högre löner, utan snarare med mindre elevgrupper och tydliga regler. Fridolin är visserligen inne på att öka lärartätheten, vilket är ungefär samma sak som att minska elevgrupperna, men hur ska detta finansieras samtidigt som man lyfter lönerna med omkring 40%?

Ytterligare ett problem med analysen är att man bortser från att lärarna idag gör fruktansvärt och löjligt mycket som inte hör till undervisning. En ekonomiskt sinnad person räknade ut att kostnaden per lektionstimma för en anställd lärare på ett gymnasium uppgår till summor överstigande 1200kr/h. Detta är då alltså det som normalt skulle kallas "debiterbar tid" i den privata konsultvärlden och som jämförelse kan sägas att seniora civilingenjörer tar ca 800 kr/h för sina tjänster... Allt för stor del av lärarens arbetsdag upptas av saker som inte är kopplade till undervisning. Och visst är administration och sånt viktigt, men varför ska skolans administratörer ha 5 års pedagogikutbildning? Ett enkelt sätt att kapa kostnader är att försöka få ut mera undervisning per lärare. Då skapar man också utrymme för lönelyft. Här tror jag att man kan effektivisera en hel del.

Men det största problemet som jag ser det är att det inte finns någon möjlighet att detaljstyra lärarlönerna politiskt. Efter att man kommunaliserade skolan så valde man att inte öronmärka stadsbidragen till skolan och sen dess har man sparat på skolan. En insiktsfull kommentar någonstans löd ungefär "vinsterna i den privata friskolan motsvaras av sparbetingen i den kommunala som används för att täcka andra kostnader i kommunen". Ökade anslag till lärarlönerna skulle sannolikt inte användas till lärarlönerna utan snarare till andra tunga utgifter i kommunen såsom äldrevård och sjukvård. Och det var väl inte riktigt tanken att staten skulle subventionera än högre läkarlöner? Ett effektivt sätt att öka lärarnas möjligheter att få högre lön är ju att se till att de pengar man skyfflar till skolan blir kvar där. Det kostar inte ett öre att åstadkomma, men om skolorna själva fick stadsbidragen och dessutom fick behålla de pengar man gör i överskott skulle det finnas seriösa ekonomiska incitament för att skapa effektivare system, och därmed ge utrymme för satsningar på bland annat ökade löner för de lärare som visar att de förtjänar det.

För ska sanningen fram så finns det mängder med lärare som inte är värda ett öre mer än vad de får idag. Som harvar runt och lyfter lön ett år till, som inte engagerar och som inte ens förmedlar kunskap till merparten av eleverna. På gymnasiet hade jag lärare som lyckades med att sänka mina kunskaper i ett ämne! Ska denne lärare få 10 000 extra i månaden för att göra samma sak med massor fler elever? För det är ju en direkt konsekvens av ett generellt superpåslag på lärarlönen. Jag är inte emot att de lärare som verkligen gör ett bra jobb, och dessa lärare vet jag finns, ska få känna att deras arbetsinsats syns i lönekuvertet. MEN de lärare som inte gör det. Ska inte ha ett öre mer. Öka möjligheterna i lönepotten för lärarna. Se till att det syns att det finns en löneutveckling i yrket. Sen är det upp till varje enskild lärare att visa att han eller hon verkligen är värd ett lyft. Detta finansieras av att man effektiviserar organisationen (anställ billiga administratörer för pappersjobb, se över lärarnas arbetsuppgifter så att deras tid används där den behövs bäst osv) och att skolorna själva blir ekonomiskt oberoende kommunala idiotinycker från inkompetenta eller stolliga lokalpolitiker. Endast efter att dessa strukturella reformer som inte påverkar skolans "arbetsro" ett dugg så är det dags att snacka statliga insatser.

För let's face it. Skolan kostar mer än vad vi får ut av den i resultat. Det är snarare detta som ska ifrågasättas, och om vi kan skapa drivkrafter för att arbeta med en effektivare och mer kvalitativ undervisning i varje enskild skola tror jag vi når betydligt längre och utnyttjar varje skatteöre bättre än om vi bara anslår mer och mer pengar. För då blir det ju faktiskt ett egenintresse att göra så lite som möjligt för så mycket skattemedel som möjligt, ett symptom som är alltför vanligt inom kommunal verksamhet. Men viktigast av allt är att införa en reell individuell lönesättning för lärare. Det ska synas rejält i plånboken när man gör det exceptinellt jobb med hjärta och själ som dessutom ger resultat. Mer än bara någon hundralapp. Lön efter prestation inte lön bara för att, kanske?