Min Vision

Modern svensk politik verkar kretsa kring en enda fråga. Arbetsmarknadspolitik. Sjukförsäkring och bidrag är den andra någorlunda viktiga frågan. Resten hanteras bara som perifiera och i stort oviktiga sidospår. Antagligen för att denna fråga markerar en principiell skiljelinje mellan blocken. Det är alltid roligare att diskutera skillnader, så det är naturligt. Det är dock lite synd att man inte har förmågan att ta fram en diversitet av förslag inom resterande 90% av de politiska frågorna.

Aja, det var inte det jag skulle diskutera. Jag ska istället diskutera Socialdemokraternas "nya" arbetsmarknadspolitiska vision. Juholt tillsammans med Sossarnas arbetsmarknadspolitiska talesperson har nämligen i en debattartikel på DN presenterat en sådan. Jag läste delar av den och framför allt en del bloggars kommentarer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är som att lyssna på en repig CD med en inspelning av Person, eller liknande. Det är samma gamla "skåpmat". Åtgärder, åtgärder och åter åtgärder. Och till dessa ska det kopplas massa bidrag. Jag ska inte sticka under stol med att det finns några små silverkorn (för guldkorn är det definitivt inte) och glimtar av insikt, men på det stora hela är det rent ut sagt falsk marknadsföring att kalla det för ett nytt förslag.

En sak som man vill råda bot på är den så kallade "mismatch:ningen". Bra början. Detta problem löser man genom att "ta tillvara och synliggöra alla arbetslösas kompetens snabbt och effektivt". Jag vet inte om man kan kalla det en lösning. Det känns mera som en politiskt korrekt mening utan egentlig innebörd. Jag hoppas verkligen att Arbetsförmedlingen redan kartlägger alla arbetslösa som är i deras systems kompetensprofiler. Hur ska man annars kunna coacha och hjälpa någon att hitta ett nytt jobb?

En verklig ansats till att lösa problemet är ju att fundera på varför mismatch existerar. Kan det eventuellt ha att göra med ett genomflummigt skolsystem där man inte betraktas som en självständig och ansvarstagande individ förän man vid nästan 20 års ålder "tar studenten"? Eller en uttbildningsidé där ingen fokus längre finns på att ge människor konkurrenskraftig kompetens för arbetslivet? En valfrihetskampanj som lett till att tusentals ungdomar hamnat på utbildningar inom områden där det inte finns behov? Jag bara spekulerar. Kanske skolan kan spela en nyckelroll i att miska mismatch?

Andra anledningar jag kan se till mismatch är att svensk arbetsmarknad har förändrats mycket. Industrijobben försvinner alltmer och lämnar tusentals arbetslösa. Här är omställningsutbildningar av största vikt. Dessa borde kunna erbjudas direkt i samband med uppsägning. De flesta industrivarslen av större signifikans är ju ändå uppe i riksmedia så det är inte direkt någon raketforskning att ta reda på vilka företag man borde ringa för att erbjuda omställningsmodeller för den personal de säger upp. Det finns flera vägar att gå. Alltifrån att utbilda mot branscher som skriker efter folk till att erbjuda hjälp med att starta eget. Svensk arbetsmarknad kommer att fortsätta förändras, och därför är det viktigt att våra system tillåter människor att förändras med den.

Utbildningar är dock ingen generell helhetslösning, absolut ingen universalmedicin. Det finns nämligen också en problematik med grupper som idag stigmatiseras. Framför allt gäller det invandrare och unga människor utan arbetslivserfarenhet samt långtidsarbetslösa. Här är det viktigt med riktade bidrag/skattesänkningar. Exempelvis skulle man kunna underlätta företagsetablering i invandrartäta områden genom att medge tillfälliga skattelättnader för företag som etablerar sig där och för ungdomar och långtidsarbetslösa ser jag slopade arbetsgivareavgifter första året som en självklarhet.

Men detta är egentligen inte det viktigaste. Jag tror att det viktigaste är att öka företagsamheten i Sverige genom att göra det lättare och tryggare att ta steget till att starta en egen verksamhet. Många sitter idag i diverse system och tycker det är statens uppgift att förse dem med jobb. Det är också fokuset i arbetsmarknadspolitiken, att staten ska lösa problemen genom en massa plussjobb eller jobbskatteavdrag eller vad man nu sätter för namn på alla de otaliga stimulansåtgärderna man lanserat. För lite fokus ligger på att underlätta för näringslivet och företagare. Det rör dels etablering och dels anställning. Det rör också företagsutveckling.

Vad gäller etablering handlar det mest om att det är alltför otryggt och olönsamt att starta företag idag. Så fort du startar eget diskvalifiserar du dig från alla trygghetssystem som finns. Den förda politken syftar till att premiera arbetaren. Man glömmer att för att det ska finnas arbetstillfällen för arbetare måste det också finnas entreprenörer, företagare. Samma sak gäller egentligen anställning. Ansvaret och kostnaderna för att anställa första medarbetaren i en liten firma är helt enorma. Regelsystemet är inget problem för bolagsjättar med hela avdelningar som bara jobbar med personalpapper. Men småföretagarna har inte råd med en HR avdelning. Istället jobbar många småföretagare långt över 40-timmarsveckor året runt utan semester. Det finns alltså jobb att göra, men systemen hindrar att det blir arbetstillfällen av allt jobb.

Företagsutveckling är en spännande fråga också. En tendens i Sverige som jag märkt är att det verkar finnas en polarisation i företagsvärlden. Antingen är man liten eller också är man stor. 0,1 % av företagen är storföretag. Ni vet, volvo och det gänget. 250 eller fler anställda är kriteriet. 99,4 % är småföretag med mindre än 50 anställda. Däremellan finns endast 5000 företag. Det är enormt svårt att i Sverige växa från liten till stor. Det är som en berlinmur mellan småföretag och stora företag. Jag belyser med ett exempel:

I Linköping finns två glassbarer bredvid varandra. Bosses Glassbar och Ben 'n' Jerrys. De ligger båda på varsin sida om ågatan. Ben 'n' Jerrys är ett globalt franchise från USA och Bosses är ett lokalt företag. Ben 'n' Jerrys grej är att de gör "bra" glass, eller ja, "riktig" glass, vilket ingen annan i USA gjorde när de startade. Så som med många andra företag i USA växte det och blev ganska snabbt en stor kedja. Andra exempel är Dunkin' Donut, Burger King, Hard Rock Café, Subway, Choice hotel...

Bosses Glassbar gör mycket bättre glass. Man har lokalt i Linköping ett enormt starkt varumärke och alla Linköpingsbor vet att det är Glassbaren med stort G. Grejen är den, att om Bosses hade startat i USA hade vi haft Bosses glassbar i alla stora internationella städer i världen idag. Men eftersom Sverige på något sätt gjort det väldigt svårt att bli stor (faktum är att många Svenska stora företags välgång har varit väldigt beroende av staten och statens investeringar) så förblir Bosses en liten glassbar i en sovande stad. Trots potentialen att växa och bli en världsomspännande kedja med tusentals anställda.

En ytterligare aspekt är innovationspolitiken, men det har jag redan skrivit om några gånger. Den är också viktig och hör samman med näringslivspolitiken i stort.

Vad jag vill ha sagt är att det finns så enormt mycket mer att jobba med än bara tänka i termer av hur vi ska hantera arbetslösa. Vi måste våga tänka utanför lådan och kombinera många insatser av varierande typer för att få ett starkt resultat. Man kokar inte en bra soppa om man bara använder en enda ingrediens. Och samma sak gäller här. Det är inte en universalmedicin med skattelättnader eller mantran från persontiden om utbildning som kommer lösa problemen. Alla åtgärder är bra, men verkningslösa om de inte kombineras och ses som de delar av en helhetslösning som de är. De är olika verktyg för att lösa olika delar av problemet. Båda blocken har en rejäl hemläxa att göra när det gäller arbetsmarknadspolitiken. Att kopiera gamla idéer från förra millenniet håller inte. Framtidens utmaningar kräver nya lösningar. Svårare än så är det egentligen inte;

Gör om gör rätt!