Ramaskriet över miljonerna
Uppgifter har publicerats i flera tidningar att "regeringen" spenderat 119 miljoner kronor på "PR". När man ser rubrikerna "119 miljoner till regerings-PR" och "Regeringskansliet köpte pr för 119 miljoner" är det lätt att man upprörs. Det finns även lite mindre upprörande formuleringar, såsom "Pr-byrån skulle förenkla texterna" och "Uppdrag: Förklara budgeten". Men i alla fall är det lätt att ryckas med i någon slags hatisks stämning och ösa ur sig hur fel det är av regeringen att lägga skattepengar på att göra reklam för sin politik, att skapa någon slags idoktrineringsmaskin. Detta har många bloggare gjort. Ibland mer försiktigt men ofta väldigt argsint. Men vad handlar det om, egentligen?
Under perioden 2007-2010 har 119 miljoner spenderats av regeringskansliet på olika PR-relaterade saker. Mellan 700 och 800 tusen av dessa miljonerna (0,6 % ungefär såg jag i någon kommentar) har spenderats på att försöka förenkla allt finanssnack så att folk förstår vad finansdepartementet snackar om. För att göra detta anlitade man en PR-byrå. Och i själva verket är det alltså dessa utgifter som merparten av snacket handlar om.
Resterande 118 miljonerna pratar man inte mycket om. Man nämner att det rör sig om utvecklingskostnader för olika tekniska lösningar för webben. Det är en ganska stor summa pengar, men man lämnar generellt sett det därhän. Antagligen för att tekniska lösningar för webben inte rimligen faller inom regeringskansliet eller något departements kompetensområde.
Så kvar är alltså futtiga 800 000 att raljera om. Man försöker få det till att den politiska regeringen, alliansen, använt departementets pengar för att göra reklam för sig själva. I själva verket är det den opolitiska tjänstemannadelen av finansdepartementet som valt att köpa in tjänster från Kreab, som byrån heter. Man har betalat för att få hjälp med att formulera sina texter på ett enklare sätt. Kreab har levererat ett underlag som tjänstemän sedan har använt. Argumenten mot att anlita en extern aktör är att många anser att den kompetensen borde finnas inom finansdepartementet. Men frågan är då om räknenissar själva verkligen är proffs på att förklara.
Man står med utmaningen att förklara sveriges nationella ekonomi för människor som kanske inte ens vet skillnaden på balansräkning och resultaträkning, och som kanske inte ens känner sig bekväma med procent. Mycket korrekt identifierar departementet problemet och funderar på bästa lösningen. Alternativet är att göra det själva. I så fall måste man allokera personal med den här typen av informations-kompetens att göra det. Eftersom detta sannolikt inte finns inom organisationen så måste man anställa en grupp att göra det. Och heltidsanställda är en dyr affär, särskilt om man bara behöver dem till ett projekt. Dessutom måste dessa nyanställda få chans att lära sig finansdepartementets system och jargång och allt sånt, vilket tar tid. Ett annat alternativ är att hyra in ett företag som har detta som sin kärnkompetens. Antagligen blir resultatet bättre och kostnaden lägre. Man väljer att anlita ett externt företag.
Att anlita externa företag är ingenting konstigt. Vem hävdar på fullt allvar att kommunen borde bygga sina skolor med sina egna anställda, eller att staten borde löda sina egna datorer? Sverige anlitar mängder med företag för att lösa olika uppgifter. Varför skulle det vara konstigt att man tar hjälp med att försöka göra informationen om vad man sysslar med tillgängliga för fler? Jag förstår verkligen inte problemet med det. När man har ett problem har man två alternativ. Antingen löser man det själv eller så låter man någon annan lösa det. Och om någon annan har det som sin "grej" att lösa just den typen av problem som man har på ett bra sätt, varför inte använda dem då? Det här handlar inte om att ta fram politisk propaganda utat att tillgängliggöra informaton, beslut fattade av tjänstemän, den opolitiska stadsapparaten. Det här med att göra finans begripligt för fler tycker jag inte bara är bra, utan helt exceptionellt fantastiskt. Konstigt vore det snarare om man fortsatte med kryptisk kanslisvenska som ingen förstår. Då skulle det snarare lukta mörkläggning och undanhålllande av information. Det är i själva verket det vi bör akta oss för. Hur kan det vara fel att vara öppen med information på ett sätt som de flesta förstår i en demokrati? För det är ytterst det sakfrågan handlar om.
