Efter helgens kongresser
Jag tänkte skriva "efter nattens bränder", och anspelat på Lasse Winnerbäck men det brann inte bara en natt. Så då hade det blivit "efter helgens bränder" och då hade det inte varit lika tydligt och man hade trott att jag varit sverigedemokrat som skrev om nått från Rinkeby. Så det fick bli "efter helgens kongresser". Inte lika poetiskt, men tur att jag inte sysslar med poesi, utan politik, i den här bloggen.
Det har i alla fall varit två kongresser. Centern och Miljöpartiet har arbetat med att utveckla sin politik. Men den kongress som berört mig mest och som faktiskt fått mig att läsa lite i tidningen har varit Miljöpartiets. Det finns två skäl till det. Dels stod Miljöpartiet inför en stor förändring. Det var dags att skifta ledarskapet i partiet. Två nya språkrör är valda, jag vet ingenting om dem än, och de ska nu leda ett radikalt gräsrotsparti som somnat mot nya höjder. Eller om det har somnat vet jag inte, men jag måste ändå säga att jag sett tendenser till vissa blockpolitiska låsningar som visar på att partiet alltmer hamnat på skalan man avsåg att frigöra politiken ifrån. Det är synd, för jag tror Sverige behöver partier som vågar köra på idéer istället för att köpa blockpolitiska doktriner och låsa fast sig på ena sidan. För det begränsar partiet. Och det är synd.
Den andra anledningen är att Miljöpartiet ligger mig varmt om hjärtat. Jag gillar känslan i partiet. Alltifrån ideologiska miljöfreaks med lite smått begränsade kunskaper i naturvetenskap (sanera "orena" strömmar exempelvis) till välutbildade doktorer finns med. Och just att man försöker öka direktdemokratin och jobbar mycket med att inte bli ett parti som inte känns relevant för sina medlemmar. Man har förstått att partiet utgörs av medlemmarna och inte av partiledningen. Man har också en hel del bra grundprinciper inom miljöpolitiken framför allt. Men den tydliga vänstersvängen partiet har tror jag är ogynnsam. Jag röstade blankt i riksdagsvalet för att jag vägrade se ett Socialdemokraterna utan visioner eller ett moderaterna med skattesänkningspassioner leda Sverige. Alternativen var slående lika rent politiskt, med skillnaden att Moderaterna hade någon form av driv medan Socialdemokraterna famlade efter någon liten minivision att hålla fast i sedan partiet hamnat i ruiner. Var fanns det tredje alternativet? Det alternativ som lämnade blockpolitiken bakom sig och formulerade visioner och politik för att skapa ett hållbart samhälle, en stark ekonomi, sociala tryggheter och växande småföretag som vill rekrytera (= fler jobb)? Det partiet hade jag röstat på, och det låter ju precis som Miljöpartiet skulle kunna driva just detta.
Men nu är alltså ledarskapet skiftat i partiet. Fridolin och Romson är de nya namnen. De vill nog mycket. I DN får de tillfälle att säga något kort om vad de har för planer. Fridolin citeras och han vill bland annat ta tag i bostadsfrågan. Upprustning av miljonprogrammet nämner han som en viktig satsning. Bra! Jag håller med till hundra procent. Kan man dessutom försöka få till lite byggnation av nya hyresrätter till alla ungdomar som ska flytta hemifrån snart så är det "golden". Men det som gör mig nätan tårögd är vad han säger om arbetsmarknadspolitiken:
"Debatten handlar ibland snävt om hur många timmar man ska jobba i veckan, men för mig handlar problemen snarare om arbetssituationen för unga timanställda och om branscher där många sliter ut sig långt före pensionsåldern"
Äntligen har någon politiker sett ett stort problem, nämligen utnyttjandet av (främst) unga. Företag beter sig allt svinigare, köper sig loss från ansvar genom att anlita så kallade "bemanningsföretag" och försvårar situationen för anställda att bedriva något meningsfullt fackligt arbete. För som anställd på ett bemanningsföretag kan man ju visserligen processa mot bemanningsföretaget, men inte mot företaget man jobbar för. Börjar man ställa krav på de företag man är uthyrd till, ja då saknas alla former av anställningsskydd. Man hamnar på lägsta garantilönen hos bemanningsföretaget igen. Det finns också ett stort utnyttjande av människor inom sälj. SVT genomförde en granskning av Phonehouse och hur de behandlade deras säljare. Deras "eventpersonal" (ett annat namn för de som står ute och bedriver face-to-face-försäljning i köpcentrum och på torg) tvingades arbeta cirka 12 timmar om dagen och fick bara lön om de sålde någonting (så kallad provision). Hela dagarna bombarderades de med kränkande och elaka SMS från sina Chefer. De utsattes också för kränkande övervakning och kunde få en utskällning för att ha tagit en paus (vilket för övrigt är en lagstadgad rättighet).
Det är denna verklighet Fridolin adresserar när han gör uttalandet, detta sviniga utnyttjandet av människor som sker varje dag. Det är bra att någon politiker vågar ta i frågan. För de företag som har den personalpolitiken borde bannlysas från Sverige. Ett viktigt mål för svensk arbetsmarknadspolitik tycker jag är att ingen ska tvingas acceptera en osäker timanställning eller usla arbetsvillkor. Ingen ska heller behöva ha en anställning på ett bemanningsföretag och inte veta om man har jobb nästa dag. Jag hoppas verkligen att Miljöpartiet kan ta fram en vass politik som förmår skära bort detta vissna utnyttjandet av människor, svenska medborgare, som sker varje dag systematiskt. Ska man se det rent krasst ekonomiskt borde dessa företag stå för den kostnaden samhället kommer att få för alla människor man sliter ut i förtid och bryter ner till deppressionens rand och så vidare. Men det är ett för snävt sätt att se det på. För inga pengar i världen kompenserar det lidande och den missär som varje nedbruten och "förbrukad" människa måste ta sig igenom efter att ha dumpats på tippen av de hänsynslösa företagen.
Nu är det som tur väl är inte en majoritet företag som är så vidriga, de flesta är väldigt schyssta och drivs av bra personer som faktiskt ser till sin personal, men vi måste visa de företag som beter sig svinigt att det inte är okej, och att den som förstör måste betala för att städa upp. Sverige ska inte bli ett land som konkurrerar med att företagen kan bete sig så svinigt de vill om de etablerar sig här, säga upp personal hur som helst och betala de löner de känner för. Det är viktigt att inte göra det här till ett krig mot näringslivet eller företagandet i stort. Detta är ett krig mot enskilda svinaktiga organisationer med hänsynslösa ledningar. Men kriget är inte mindre viktigt för det. Både de "bra" företagen och hela svenska folket tjänar rejält på att oseriösa och svinaktiga aktörer bekämpas. Jag hoppas att Miljöpartiet tar tag i frågan och dessutom lyckas få gehör från resten av partierna i riksdagen och att en bred överenskommelse kan göras. För det måste väl ändå råda enighet om att det inte är rätt att utnyttja människor och sedan dumpa dem på en tipp helt utan att ta ansvar!
